VAD DRIVER DEM?

Vilken drivkraft förmår kennel W att skriva följande i Dog World och dessutom skicka det som en kommentar till Jemima Harrisons blog:



”I aveln använder vi oss av ett antal faktorer, däribland genetisk variation, temperament och hälsoregler i enlighet med Kennelklubbens och rasklubbens rekommendationen för att säkerställa att vi föder upp lyckliga, friska hundar. Under 2011 och med hjälp av Kennelklubbens Mate Select-program har vi minskat vår genomsnittliga inavelskoefficient med 39% och är inställda på att kontinuerligt fortsätta vidare med detta. Vi ställer oss fullständigt bakom försöket att förstå vad som orsakar JKD och hur vanligt det är…”   

när man kan förutse svaret? Officiell KC-statistik finns tillgänglig numera. Jemima Harrison kan läsa.
Hon svarar hövligt att KC:s statistik visar att kennel W

i februari 2011 hade en kull med inavelskoefficient 32%
i maj 2011 en kull med 17%
i november 2011 en kull med 26% och en med 17%
och i januari 2012 en kull med 32% inavelskoefficient.

Sedan avslutar hon med att nämna, att kennel G har helt rätt i att man inte använt den misstänkte hanen Gucci sedan oktober 2010, när Bruce Cattanach först kontaktade dem. Däremot har man ju låtit andra använda honom. Och hösten 2011 föddes på kennel G en kull där Gucci är såväl farfar som morfar.

Jag hoppas att Jemima Harrison har fel. Jag hoppas faktiskt nästan att hon har hittat på de där siffrorna! Men jag är rädd för att hon inte har det och det är sorgligt att se uppfödare, en av dem veterinär, klä ut sin sjaskiga praxis i sådana fina fraser. Vad driver dem?
Pengar! säger de flesta kommentarerna. Det här svaret – apropå en annan diskussion, om extrem exteriöravel och obligatorisk utbildning i anatomi för uppfödare – skickade en svensk veterinär, X, till mig. X har en befattning som både ger god inblick i praktisk hundavel och goda möjligheter att förmedla sina erfarenheter till beslutsfattare. Detta är hur X ser hunduppfödare:

Min erfarennhet som kliniskt arbetande veterinär är att de flesta uppfödare idag redan vet väldigt mycket, i synnerhet de som föder upp mops och sharpei som du nämner, men så fort det finns pengar med i bilden så har folk en tendens att vända sina kunskaper och erfarenheter till sin egen fördel.

Personligen tror jag faktiskt inte att det oftast är pengar som driver oss att göra dumheter. Den värsta valutan är inte pengar, utan bekräftelse, berömmelse och beundran.


Bodil Carlsson