fredag 4 mars 2022

ÄNNU ETT KORT MEDDELANDE

 

to rusembsweden
A note to the Embassador
Dear Sir,
I expect that you are well acquainted with European history. May I remind you of the remark reportedly made by Winston Churchill on Chamberlain´s return to Britain in 1940?
"You were given the choice between dishonour and war. You chose dishonour and you shall have war."
This would seem a good point to contemplate for anyone on Mr. Putin´s payroll today. Ukrainian civilians do not have a choice. You do.
Yours sincerely,
Dr. Bodil Carlsson

tisdag 1 mars 2022

ETT BREV MED SOLROSFRÖN

 

To:                                                                         March 1st, 2022

Mr. Viktor Tantaritsev,

Russian Embassy

Stockholm.




Dear Sir,

Your boss miscalculated.


Yours sincerely,

Dr. Bodil Carlsson

Skövde


Det här postades i morse till Rysslands ambassadör tillsammans med några solrosfrön. 

Ambassadören kommer givetvis inte att öppna det brevet själv. Men vem som än gör det åt honom, förstår budskapet: det här kostar er mer än det smakar.

Människorna som demonstrerar mot kriget i de ryska städerna behöver vårt stöd. Kretsen runt den högsta ryska ledningen behöver en påminnelse. 

Vi som kan leverera det - med namn och adress och mailadress, eftersom vi ingenting riskerar - måste faktiskt göra det.


Bodil Carlsson


fredag 18 februari 2022

EN NONACHIEVERS TANKE

 

The none achievers will never get it. That is why they are none achievers.”


Häng inte upp er på det felstavade engelska ordet. Non-achievers eller nonachievers, bokstavligen ”de som inte uppnår resultat”, kallas skolelever som inte klarar studiemålen. Underpresterande.

Utanför skolan skulle man kanske säga losers..

Det där är ett uttalande från en svensk domare/hunduppfödare nyligen. Ett snabbt borttaget uttalande, skall tilläggas - omdömet kommer ju ikapp ibland. Bakgrund: domaren hade varit med om att skriva domarkompendiet för sin ras. Kompendiet väckte kritik från medlemmar i den rasklubben – det ansågs vara för utställningsinriktat, det ansågs framhäva exteriöra extremer och det ansågs genom tystnad dölja former och färger, som hundarna faktiskt har, men som inte faller domaren på läppen.

Domaren ansåg, åtminstone för en kort stund, att det var lämpligt att bemöta kritiken från rasklubbens andra medlemmar på ovanstående sätt. Losers kommer aldrig att fatta det som jag fattar. Det är därför de är losers.

Det handlar om en av de raser, som i många hundra år avlats och använts av folk i olika länder för viltjakt. Det är extremt byggda hundar – av det enda skälet, att de avlades för att springa extremt fort. Hundarna klarade att springa, och deras uppfödare klarade att avla dem så, utan hjälp av utseendeexperter.

Men det var då. Jag får förklarat för mig, att dessa hundar idag för att få springa kapp efter fuskhare behöver utställningsmeriter. Utställningar berättar hur fort hundar kan springa.

Är ni med?



Det händer ofta, när jag kommer tillbaka från våra utflykter till allmänningen och konfronteras med det senaste från hundvärlden – ett inlägg på fb, ett uttalande från FCI, ett meddelande: ”Har du sett att..?.” - att jag reflekterar över skillnaden.

Varför är det så avspänt att umgås med andra hundägare? Varför står vi och berömmer varandras hundar? Skrattar när vi ser dem leka? Blir uppriktigt glada, när någon annans hund har hämtat sig från en skada och kan springa igen? Varför är det så roligt att träffas?

Och varför är det – om ni ursäktar min franska – så mycket grälsjukt och snorkigt positionsbevakande i den organiserade hundvärlden?


Jag ber er fundera på en sak. De flesta av oss hundägare jobbar, eller har jobbat. Kan ni minnas en enda arbetsplats, där man kunde framhäva sin egen förträfflighet genom att offentligt kalla kollegorna non-achievers? Dumskallar som inte fattar? Det skulle bli samtal med chefen, om man gjorde så. Snäsa andras dumhet får man göra hemma vid köksbordet, när man har haft en dålig dag. Så vad är skillnaden?


Arbetsplatser bygger på samarbete. Hundvärlden bygger på konkurrens.

Arbetsplatser bygger på att man åstadkommer något tillsammans genom faktiskt arbete. Hundvärlden bygger alldeles för ofta på på att man använder hundar för att bygga en position, som man  inte skulle ha haft i andra sammanhang.


Det förstör hundraser. Men det förstör också hundorganisationernas överlevnadschanser.


Bodil Carlsson





söndag 13 februari 2022

ALLMÄNNINGEN

Folk kontaktar och säger att sättet att hantera djur på i gamla tiders England – tjurhetsning, alltså – är sorglig läsning. Man blir lessen av inlägget om bulldog. Hur kan människor vara så grymma mot djur?
Tja, var försiggick tjurhetsningen?

 I en värld, där människor upplevde brutalitet lika ofta som djuren. Den här lilla dikten av en anonym skribent från 1700-talets mitt säger mycket. På den tiden hade byarna och godsen i England sedan långt tillbaka allmänningar, Commons, där de fattiga kunde odla lite och låta sina djur beta – några får, en gås eller två, något att lägga i grytan. Under 1700-talet tog the Enclosures fart. Det var de större jordägarnas rätt att lägga beslag på allmänningarna för att kunna föda upp större och större flockar med får, producera mera ull till vävarna och mera export av ylle till kontinenten.
 The Enclosures kom sent till högländerna i Skottland och ledde till att folk utan egen mark – lågtstående lata kelter, inte energiska anglosaxiska jordbrukare, ansågs det - drevs bort och ersattes med får under 1800-talet. Det finns de som säger, att border collien långt in på 1900-talet sågs med svarta ögon av folk uppe i Skottlands utmarker, därför att den var en storvallare, framavlad för stora mängder får på stora ytor: en produkt av the Enclosures. Apropå historiskt arv, alltså.

 Jag kan inte svära på att det stämmer, men här har ni iallafall dikten. Den kallas barnkammarramsa idag, men den var allt annat än det när den skrevs. 

                          They hang the man and flog the woman 
                          Who steals the goose from off the Common;
                          But gladly let the villain loose 
                          Who steals the Common from the goose

 Man hänger den man och pryglar den kvinna, som stjäl en gås från allmänningen för att få mat, men tjuven som stjäl allmänningen från gåsen går fri. Där har ni en del av förklaringen till tjurhetsningen. Dödsstraff eller offentlig spöslitning för brott som vi i vår del av världen, i vår vrå av tiden, där maten trängs på hyllorna, skulle kalla småsaker.
Hårda liv gör hårda människor.

Vad man däremot skall säga om folk, som avlar deformerade, sjuka hundar för att det är snyggt, eller Rasens Standard, eller Hemlandets Historiska Arv, eller något annat som man skyltar om lättsålt till - det vet jag inte. Om man skriver om den lilla 1700-talsramsan till nutida hundsvenska, hur skulle den låta då?

Uppfödaren som stympade valpsvansar fälldes i domstol och kommer med största sannolikhet att bli utesluten ur SKK. Uppfödaren som fick sin bulldog disqualified och belagd med avelsförbud av Länsstyrelsen klagade hos CS och överklagade till Förvaltningsrätten, i båda fallen utan framgång. CS lämnade utan åtgärd. Vackert så, men räcker det?

                          Det finns hoppfulla drag nu i hundvärldskulturen. 
                          Enskilda fälls för grymhet mot djuren. 
                         Men kommer något att ändras i grunden
                         Så länge hundens look är mer värd än hunden?


För övrigt anser jag, att Lady Gaga bör installeras som ny ordförande för FCI; hon skriver roligare texter än den sittande. Och med det sagt pälsar jag på mig själv och tar med hundarna ut igen i svinblåsten till ställena där alla vi vanliga hundägare med våra vanliga hundar, numera ofta lika blandade till bakgrund och härkomst som vi tvåbenta och lika obekymrade om saken, träffar varandra, pratar, skrattar och klappar om varandras jyckar.
 Vår allmänning en vanlig söndag.
 En bra plats att vara på.



  Bodil Carlsson

fredag 11 februari 2022

ATT GÖRA EN TAVLA: RENRASAVELNS KORTA HISTORIA

 



Det finns mera dokumentation, inte minst i bild, för den hundsort som nyligen blev CKCS än för den hundsort, som blev engelsk bulldog. Det beror på att de ägdes och favoriserades av helt olika sorters människor.

I flera hundra år tyckte västeuropeisk adel och kungafamiljer om att äga och avbildas med små spanielliknande hundar. Det här är ett berömt (om än olyckligt) kungligt engelskt äktenskap, porträtterat av den flamländske målaren Hans Eworth 1558. Mary Tudor, Henrik den åttondes dotter, med sin make, Filip av Spanien – hårdföra katoliker. Ni ser de små hundarna framför deras fötter?

+ -


Det tycks som om de större versionerna av dessa små, eller bara de större kullsyskonen, användes för att stöta upp fåglar vid nöjesjakt, medan småttingarna blev muntration, sängvärmare, värmevantar vid långa åkturer i kalla hästdragna vagnar och loppmagneter (även om just den biten av användbarhet ofta har rensats bort ur den mera pompösa historiebeskrivningen). Minst två engelska kungligheter påstås ha burit sina små hundar med sig till sin avrättning.

Små spaniels kan man alltså hitta på målningar från åtminstone 1500-talet och framåt. Så här kunde det se ut, när någon var tidigt ute. Ett kungligt barn år 1630 på övre bilden, några år senare på undre bilden med sina systrar och båda gångerna med samma lilla spanielsort:












Pojken växte upp och blev den kung, som var så förtjust i sina små spaniels att en politisk skribent ilsket kommenterade, att han uppmärksammade dem mera än Riksrådet under sammanträdena där landets affärer skulle skötas: Charles II av England. Det var efter honom de med tiden fick namnet King Charles Spaniel.

Det var väl ändå ett äkta historiskt arv att bita i?

Mja. Bortsett från att alla hundar – inklusive de föraktade köksavlade och de importerade smuggelhundarna - har en bakgrund, ett historiskt arv, eftersom de går tillbaka på djur som varit med oss i sådär 15 000 år vare sig de finns på tavlor eller inte, så är det inte riktigt så enkelt.


Nu inträder komplikationer. De östasiatiska kungahusen och adelsfamiljerna var också mycket förtjusta i små hundar och tidigt under 1700-talet började deras favoriter– mops, pekinese, japansk chin skulle vi säga idag – dyka upp även i vår del av världen. Tycke uppstod. Det blev tidig kortnosfeber. Inte minst hos det protestantiska nederländska kungahus, som snart skulle ersätta Charles II:s katolskt sinnade efterkommande på den engelska tronen. De föredrog mops. Går man igenom texterna, tycks det under en period ha varit mera politiskt korrekt i höga kretsar i England att hålla sig med protestantiskt associerad mops än med katolskt förknippad spaniel, men två goda ting kan ju kombineras. Klokt folk kompromissar.

Ädla småspaniels fick på ett eller annat sätt runda skallar och korta, korta nosar.

Det ni ser ovan hette King Charles spaniel, oavsett att kung Charles spaniels på den tiden när de sprang efter kungen i palatset (och fick folk att klaga på att det luktade hundbajs i hans sovrum) inte såg ut som de gör på fotot. Hela 1800-talet såg de ut så här och var det historiska arvet. Men till sist hände något. På andra sidan Atlanten gick någon omkring och längtade. Roswell Eldridge, en amerikansk affärsman som blivit stormrik och ägnade sig åt att åka på årliga jaktresor till England, tröttnade på att bara titta på de gamla mästarnas målningar av kungligheter med spaniels i knät. Han ville också ha sådana hundar!

1925 åkte han över för att få tag på några – och blev grymt besviken. Var, frågade han, fanns den äkta sorten? Var fanns hundarna från målningarna? Tyvärr... nästan ingenstans längre. Alla som födde upp King Charles hundar födde upp de kortnosade rundskallarna på bilden. Roswell Eldrige bestämde sig för att ändra på den saken. Han instiftade ett nytt pris på Crufts. Den som kunde visa upp en tik och en hane av den gamla sorten skulle vinna pengar!

Priset delades ut under fem års tid och först visade King Charles-uppfödarna mycket lite intresse. De var rent ut sagt fientliga. Komma här och kräva långnos, när de hade förbättrat rasen till kortnos! Ge prispengar till hundar som de själva bäst visste var för dåliga för att ställas ut! De enstaka långskalliga, långnästa valpar som fortfarande envisades med att dyka upp i kullarna såldes till valpköpare som nöjde sig med andraklassens hundar. De visades inte, de gick inte i avel och precis så ville man se det fortsätta.

Men då som nu viskade pengar och rätt sorts uppmärksamhet tillräckligt högt för att höras och långnosade småspaniels började så smått dyka upp igen. En grupp av deras uppfödare slog sig ihop om att få tillbaka den mer eller mindre ursprungliga varianten.


Exakt hur de gick till väga lär ingen få veta säkert. När en så föga revolutionärt lagd källa som AKC funderar över diskret inkorsning av småvuxen cockerspaniel och annat, får resten av oss gissa fritt. En av de ledande nya uppfödarna hade redan uppfödning av papillon, så hur, frågar sig AKC:s rasklubb, gick det till när...?

Ingen vet. Ingen tog särskilt hårt på det heller, så vitt man kan läsa sig till. 1928 sa engelska KC nej till att registrera dessa nya /gamla hundar som separat ras. Inte för att deras bakgrund var oklar och kanske blandad, utan med hänvisning till att de var för få till antalet och för varierande till utseendet. Men det hindrade dem inte från att bli populära.

Sedan kom kriget och hundar av alla sorter försvann – av matbrist, inte minst – och samma sak hände de här. Den ledande kenneln, som hade haft 60 hundar när kriget började, hade 3 kvar när det var över. Det fanns mycket få King Charles spaniel av nygammal sort kvar att avla på.

Sannolikt var detta den genom hundarnas historia sämsta tidpunkten att spärras in i en sluten stambok, men det var vad KC gjorde. 1945 erkändes Cavalier King Charles som separat ras. Hur många hundar som då ingick i rasen och avelsbasen vet jag inte, men om vi utgår från ett faktum från idag – andelen av alla CKCS får den dödliga hjärtklaffssjukdomen, om de hinner bli tillräckligt gamla – så kan vi sluta oss till, att antalet var på tok för litet. Om det finns något värt att peka ut som historiskt arv för CKCS idag, så är det inte sextonhundratalets kungligheter, utan kriget. En DNA-analys av CKCS i en amerikansk studie från 2016 visar att rasen ligger på en genomsnittlig inavelsgrad på ungefär 40%.


Vad lär man sig? Att det historiska arvet inte riktigt är det vi tror, eller blir uppmuntrade att tro. Och så en sak till, ännu viktigare. Det gäller för Cavalier lika mycket som för engelsk bulldog.


RASER ÄR INTE VÅRT HISTORISKA ARV. DET ÄR TVÄRTOM VI, SOM ÄR DERAS ARV. DET ÄR VÅRA MISSTAG DE SLÄPAR PÅ.


Troligen skulle små spaniels, om de kunde välja, hellre ha friska hjärtklaffar än vara historiskt arv. Ändå låter det nu efter domstolsutslaget i Oslo som om det var hundarna som förs till sin avrättning följda av hundvärldens sörjande kungligheter. Kan vi dra oss något till minnes?

Det verkliga historiska arvet är en mycket öppnare inställning till utkorsning än den som hundvärlden har idag. Renrasaveln i den form vi ser idag är en parentes, men den har hunnit ställa till mycket bekymmer under sin korta existens. Om man inte förstår det, är jag rädd för att man gör en tavla. Samma gamla tavla. Om och om igen.


Bodil Carlsson


tisdag 8 februari 2022

SYLT PÅ GRÖTEN: det historiska arvet

Får jag dra en story för er? Ni har hört den förr, i olika varianter, men den här versionen är högst aktuell.

Den handlar om hur man får till ett historiskt arv.


Tjurhetsning var en folkkär sport i England i flera hundra år. Den gick ut på att släppa loss kraftfulla, bitska hundar mot fastkedjade tjurar och i början var tanken, att kött blev mörare och bättre, om tjuren fick slåss för sitt liv en stund innan den slaktades. Hetsningen var så att säga förspelet till slakten. Sedan blev den underhållning. En åskådarsport. Där har ni det första halvan av det historiska arvet för den engelska bulldoggen. Så fick den sitt namn.

De hundarna såg ut ungefär så här: upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2f/Philip_Reinagle_-_Bulldog.jpg


Håll kvar den bilden i minnet!


På den tiden var det förstås inte en ras, för raser fanns inte. Det fanns hundtyper eller hundsorter allt efter användningsområde – vallhundar, vakthundar, jakthundar, stridshundar - och boskapshetsarna var en av hundsorterna bland småfolket ute i byarna. Slaktarna använde den för att hålla ordning på boskapen på vardagarna och på lördag kväll blev det sport, med vadslagning om vilken hund som bet bäst och vilken som skulle överleva tjurens motåtgärder. Andra var inte lika roade och de som ogillade tillställningarna blev flera, allteftersom tiden gick. Tjurhetsning förbjöds i England 1835 efter ungefär fyrtio år av växande protester i en lag som fick heta Cruelty to Animals Act och då försvann den här hundsorten nästan helt. Vem ville ha hundar, som inte gick att använda?


Jo... de gick ju att använda till något. Fast inte i sin ursprungliga skepnad och inte av sina ursprungliga brukare. Bulldoggen bytte målgrupp och då måste den förändras. Den bitvilliga insidan måste bort. Den ordinära utsidan måste åtgärdas. Det finns lite olika förslag på hur detta kan ha gått till – korsning med mops är ett av de mera intressanta. Enligt en artikel om bulldog i ScienceLine (scienceline.org/2017/09/de-evolution-bulldog/2017) påvisade en genetisk analys  2016 inslag av just mops. Det är långt ifrån omöjligt. Det sena artonhundratalets England var en kapplöpning i medelklassen om att skapa raser att visa upp i sällskap och på utställning och den tidens raskockar var, till skillnad från dagens, inte ortodoxa med vad de rörde ner i grytan.

Sedan tog den inavlade extremaveln över med sin massproduktion av valp med championtitlade förädrar. Det är det sena nittonhundratalets bidrag, den andra halvan av det historiska arvet.

Det här är, kort sagt, historien om hur en hundsort som användes för att plåga djur tills det blev olagligt gjordes om till en renras,  som själv är på väg att bli olaglig under samma djurskyddslag som den hjälpte till att skapa.


I början av 1900-talet såg rasen, då med kanske fyrtio års rasavel på nacken, ut så här... som till vänster. Nu kan den i värsta fall se ut som till höger.






Är ni stolta över det historiska arv som ni har lämnat åt de här hundarna att släpa på under sina korta liv, domare?




Som alla vet har de brachycephala raserna blivit alltmera populära och i takt med det alltmera brachycephala. Fransk bulldog klättrade till andraplatsen på USA;s tioitopplista 2020, engelsk bulldog låg kvar som nummer fem.

Hur hänger det ihop med pratet om historiskt arv?

Enkelt. Lite historia är alltid bra att dekorera med, även om den är fejk.


SÄLJER MAN DEFORMERADE HUNDAR TILL DEN MINST DJURKUNNIGA OCH MEST TRENDKÄNSLIGA DELEN AV EN URBANISERAD BEFOLKNING, SITTER DET BRA MED LITE SYLT PÅ GRÖTEN.


Bodil Carlsson








 

söndag 6 februari 2022

BIOLOGIN ANROPAR...

 




https://www.facebook.com/photo?fbid=10161893408219196&set=gm.2976921309191672

Undrar, om FCI får riktigt det respons de hade hoppats på? Det här var en kommentar, som de kanske inte hade väntat sig. Den dök upp på deras hemsida. Läs!

Ett antal brittiska tidningar har skrivit om det norska domstolsbeslutet. Amerikanska New York Post har det enhälliga domstolsbeslutet bland sina rubriker idag. En stor australisk tidning berättar, att veterinärer nu kräver avelsförbud även där för extremtrubbnosar.  Carol Beuchat, amerikansk biolog som föreläser och ger on-lineutbildningar om hundar, har skrivit en alldeles utmärkt och uppmärksammad artikel om det norska beslutet. Här har ni den korta och riktigt roliga uppföljaren. Biologin mailar renrasuppfödarna!

Hello breeders, this is Science

2/5/2022

 

By Carol Beuchat PhD




Purebred Dog Breeders:

RE: Improving the health of purebred dogs

In response to your queries regarding restoring dog breeds to health so as to meet the guidelines of the Animal Welfare Act, we make these recommendations.


ACTIONS

1)
Open the stud book

2) Do not breed closely related dogs (a kinship cutoff of 0.10 will protect type and minimize risk)


We are happy to provide additional guidance at your request.

SCIENCE



Om jag får lov, vill jag avsluta med något som en av mina gamla lärare – på kirurgutbildningen eller möjligen på plastikkirurgin – lärde oss för länge sedan. Det är något, som hamrades in i huvudet på oss unga förhoppningsfulla då och som alla renrasuppfödare borde ha fått lära sig respektera.


VI KAN INTE GÖRA DET BÄTTRE SOM NATUREN GJORDE BRA.

Vi kan inte ”förbättra” skallens form, eller andningsvägarna hos våra hundar: de ser ut som de gör av en anledning. Däggdjurens anatomi är inte en av våra leksaker. Vi kan inte ”förbättra” ryggradens längd och lutning, eller bakbenens vinklar: de är som de är av en anledning – de fungerar. Ändra på dem och resultatet blir bekymmer.

Vi kan bara fippla och det har renrasaveln gjort så länge, att priset börjar bli mycket högt. Fipplandet kostar lidande, även om det tycks vara det som minst bekymrar vissa uppfödargrupper och är minst synligt för vissa domare. Det kostar döende hundraser. Det kostar veterinärvård och försäkringspremier. Det kostar förtroendet hos allt större delar av allmänheten.

Sluta!

Det är mycket hög tid att kennelklubbarna inte bara förstår vad som är på gång – det tror jag att många av dem gör, även om de inte riktigt vet hur de skall uttrycka sig – utan verkligen gör något. Man kan inte helt bortse från möjligheten att det i några europeiska kennelklubbars ledning nu sitter folk som lättat drar efter andan och skickar en tacksam tanke till Oslo tingsrätt. För att domstolen äntligen gav dem ett skäl att ta tag i det som borde ha tagits tag i för längesedan...

om inte kennelklubbarna hade varit så rädda för sina egna.


Bodil Carlsson