onsdag 17 november 2021

OSLO TINGSRÄTT

Nu är rättegången mot Norska Kennelklubben, rasklubbarna för cavalier king charles och engelsk bulldog plus några enskilda uppfödare av de raserna över. Vi väntar på domslutet, men vilket det än blir, lär motparten överklaga. Dyrebeskyttelsen väntar sig att det blir långdraget.

För bakgrunden när det handlar om cavalier - se det här inlägget från november 2020. 

http://collievaenner.blogspot.com/2020/11/enig-enfald.html


Och så detta:

http://collievaenner.blogspot.com/2020/11/


Det jag hittills har sett av NKK:s argumentation är det  förväntade. Kennelklubben har hårda regler och krav på sina uppfödare, Kennelklubben motverkar inavel... 

Hur man då har hamnat i läget med  en ärftlig och dödlig hjärtsjukdom som varenda hund i rasen får räkna med att drabbas av, eller en lika ärftlig missbildning av skallen, framgår inte. Jag tror att norska kennelklubben helt enkelt har undvikit den frågan.

.

Bodil Carlsson 



torsdag 11 november 2021

PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA 3)

 

Någon skickar mig ett utdrag ur SKK:s domarkompendium för Australian Shepherd. Vettiga, rimliga ord. Sunt förnuft.

"I rasen finns alla svanslängder, från så kort att det kan anses vara avsaknad av svans till hellång. Rasstandarden baserar sig på ursprungslandets standard där kupering fortfarande är regel. Därför bör vare sig svanslängd eller form på svansen påverka bedömningen i högre grad då det inte är möjligt att i bedömningssammanhang värdera svanslängder i förhållande till varandra och var kort övergår i lång. Funktionsmässigt finns det ingen längd som baserat på fakta anses bättre än den andra."

Någon annan skickar mig samma dag foton på närmast svanslösa svenska valpar, som går bra i ringen. Andra kontaktar och berättar, att kortsvansar döms fram överallt; när jag ögnar igenom foton av vinnande aussies på internationella utställningar i andra länder ser jag många hundar, men ingen svans. Knappt en ansats till svans, för att vara ärlig. Den enda långsvans jag hittar satt på hunden, som vann agility på Crufts förra året och han var inte där för sitt utseendes skull. Är varenda en av exteriörvinnarna antingen född extremstubb, importerad från USA eller funnen i något av de få europiska länder, som tillåter kosmetisk kupering? Jag får inte ihop det.

Det finns saker, som jag inte förstår i historien om den kuperade valpen heller. Annat är bara alltför lätt. En muntlig källa berättar till exempel, att valpens ägare inte var särskilt intresserad av att agera på uppgifterna om kupering. Veterinären hittade avslöjande ärrvävnad, men ägaren ville ta det lugnt. Ägaren ville att tiken skulle gå MH, för annars gick det inte att ta valpar på henne och med en olaglig kupering bakom sig får ingen hund gå MH och då går det inte att ta valpar. Alltså var det bäst att hålla tyst. Jag kan inte gå i god för uppgifterna, men finner källan trovärdig. Händelseförloppet är dessutom inte svårt att föreställa sig. Någon köper en valp, upptäcker en sak som kan ställa till bekymmer, men tänker att gjort är gjort. Varför grusa sina egna förhoppningar? Varför störa relationen med uppfödaren? Kanske var det helt enkelt så det var. Tiken gick i vart fall sitt MH och hennes valpar föddes sommaren 2021. Pappan är en hane som bor på kenneln, där tiken själv föddes. Hans ena förälder kommer från FCI-domarens kennel. Gissning: välbekant mönster. Hundvärldens personliga bindningar och kärlek till fina namn har skapat tystnad i fler raser än den här genom åren.

På något sätt kom det ändå fram, detta med den olagliga kuperingen. Någon gick till polisen och resten av historien känner ni till. Vad görs, när detta blir känt? Tikens MH stryks ur rullorna och hon beläggs med avelsspärr.

Det där är en av sakerna som jag inte förstår. Olaglig kupering är inte ärftlig. Ett MH är ett MH oavsett hur den hund som genomförde det har fått sin svans hanterad, men hunden står längst ner i den här näringskedjan och är väl lättast att markera mot. Stryk uppfödaren ur rullorna! Läxa upp ägaren. Gå ut offentligt, SKK, och låt alla veta att ni sätter ner foten. Lev upp till domarkompendiet! Ni skulle få många med er. Vad förändras av att ni sätter ner foten mot en hund?

Ingenting. Det är inte på den nivån man åstadkommer förändring. Disciplinnämnden har legat länge på det här ärendet och kommer säkert att agera vid första sammanträdet, nu när domen har fallit. På så sätt kommer man åt en person. Vad gör man åt de andra? Vad gör man åt en modetrend som ringen har skapat och som folk kommer att hålla på med, så länge de ser den som en väg till framgång?


Man kan se smygkupering både som djurplågeri och som bedrägligt förfarande, eftersom det försätter domarna lika väl som valpköparna i en omöjlig sits. Ingen av dem kan rimligen veta vad de tittar på. Köparna vet inte vad de köper, domarna vet inte vad de dömer. Skall valpköparna ta med förstoringsglas i handväskan och leta efter färsk ärrbildning för att slippa undra om de stöder ett brott vars straffvärde ligger på fängelsenivå? Skall domarna släpa med bärbar röntgenutrustning till ringen för att vara säkra på att de inte premierar olagligheter? Ja, jag förstår att folk är arga. Hela historien är på en gång absurd, vardaglig, sorglig och hjärtlös. Man skulle kunna dra på mun åt människors benägenhet för självhävdelse och anpasslighet – om det inte hade varit för skriken från valplådan. Det är mycket lätt att bli arg, när man läser om dem. Men titta en gång till på FCI:s standard! När blev någon arg över den?


 TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”


Ser ni vad det står? Svansen hos aussies kan ha olika längd, naturligt lång eller naturligt kort. Inget konstigt i första meningen, bortsett från att de halvlånga verkar ha försvunnit ur bilden. Det konstiga kommer i andra meningen. En kuperad eller medfödd kort svans skall vara kortare än kort. Den får inte vara längre än maximal genomslagskraft för en defekt gen. Så överallt där det är lagligt att fejka, fejka kortkort. Medfödd stubbsvans på 14 cm? Kupera till mindre än 10. Medfödd halvlång? Kupera till mindre än 10. Medfödd hellång? Kupera till mindre än 10. Premiera det extrema!

Självklart påverkas man av det man ser vinna, om vinnandet har blivit livets mening. Den extrema detaljen fångar blicken; den är lättare att se än helheten. Självklart springer några domare efter trenden hos en ras på uppgång. Självklart springer några andra efter domarna. Självklart kommer någon att frestas att ta till gummibanden för att nå platsen, där man får glänsa. Och självklart åker en och annan dit för det – men hur får man resten att acceptera en hund så som den är och förstå att godtycklig dumhet inte är något som man måste böja sig för?


Hur svårt hade det varit för FCI att ändra sista meningen? ”Domare skall i sin bedömning inte ta hänsyn svansens längd. En hund med naturligt kort, lång eller halvlång svans skall bedömas utifrån sina övriga exteriöra meriter.”

Det hade kanske räckt för att förhindra ett stympningsmode.


Man kan se SKK:s domarkompendium som en lågmäld replik till FCI, men lågmäldhet går nog inte hem i den organisationen. Jag tror att det som behövs är något i stil med ett långfinger. Eller en hel, stor pekande hand. Pekar inte kennelklubbarna, så kommer någon annan att peka.

Tidigare i år fick en svensk bulldoggsuppfödare uppleva vart den alternativa handen pekade. Nu i november fälldes en aussieuppfödare för djurplågeri. I veckan startar rättegången i Oslo mot Norska Kennelklubben, rasklubbarna för engelsk bulldogg och Cavalier King Charles samt några av deras uppfödare. Det är, såvitt jag vet, första gången som den organiserade hundvärlden – inte enskilda personer - prövas mot ett lands djurskyddslag. Men det är nog fullt möjligt, att det inte är sista gången. När det inte längre bara är hundarna som får betala för modenyckerna, utan organisationerna bakom hunduppfödningen - då blir det kanske äntligen ändring.


Bodil Carlsson

tisdag 9 november 2021

PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA 2)

 

Hundvärlden är liten. Rykten och ilska sprids snabbt i sociala medier och även utanför aussiefolket har den här bedrövliga historien redan blivit känd. Den kommer att dras i opinionsdomstolarna på facebook långt innan den hamnar i Disciplinnämnden. Det tar emot att skriva, att känna som om man ger ett bidrag till ryktena, och jag har tvekat mycket. Delvis därför att historien är motbjudande och delvis för att den så lätt fokuserar på en enskild person. Om jag nu ändå skriver, är det för att det inte handlar om en enskild person. Den som gjorde det här levde i en bubbla. Men hon har inte skapat bubblan själv och hon är inte ensam i den.

Vid sin sida har hon många andra i en alltmera internationaliserad del av hundvärlden, som slår igenom ett sätt som den inte gjorde förr. Gränserna är öppnare, transport och kommunikation enkla och snabba; hundar forslas från ett land till ett annat och hem igen med nya rosetter och med nya personliga kontakter, intryck och värderingar i ägarens bagage. Bedlingtonterriern som nyss vann World Dog Show i Tjeckien ägs av en rysk kennel och har på sex år vunnit 107 CACIB runt om i europeiska länder. Han är väl snarare en livsstil (eller en karriärstege) än en hund.

Vi importerar inte bara hundar. Vi får med något annat på köpet. Det är ingen slump, tror jag, att båda föräldrarna till de stympade aussievalparna som hamnade i domstol är importer med mycket kort stubbsvans. Naturlig? Går inte att avgöra, inte utan röntgen, DNA-test och/eller tillförlitligt veterinärintyg från valplådan. Kuperade i hemlandet, lagligt eller olagligt? Samma sak. Går inte att avgöra.

Det är inte heller någon slump, tänker jag mig, att personen som nyss fälldes för olaglig kupering på sin facebooksida nämner en sydeuropeisk FCI-domare, som under ett glamourfoto av sin aussie kommenterar att hundens enda problem är hans svans. Han har nämligen en. Utan den hade han blivit BIS. FCI-domaren verkar tycka att det är synd på rara ärtor, men hanen är ändå så bra i typ och temperament att den som vill använda en svans i avel är välkommen att höra av sigNågonstans här börjar en overklighetskänsla komma krypande.


När man tittar in på den svenska kennelns hemsida och kollar bakgrunden, blir känslan gradvis starkare. Hemsidan är fint upplagd med anslående fotografier av hundar och den berättar på ett förtroendeskapande sätt om en liten uppfödning.

Faktakoll: uppfödning startade 2015. Därefter har kenneln hunnit med 86 valpar. 37 av dem har satts till världen av en och samma tik. Beräknad bruttointäkt, om man sätter ett lågt beräknat pris per valp till 15 000, blir runt 1,1 miljon. Inga enorma belopp, men inte obetydliga heller. Idag annonserar kenneln 5 hanar, varav en från FCI-domarens uppfödning, och 9 tikar – varav en från FCI-domaren. Liten uppfödning? Gissning: hundintresserad person ser en inkomstkälla och bestämmer sig för att satsa.


Hemsidan presenterar en kennel, som till sina valpar söker ägare där de  får vara aktiva, som hon själv är med sina hundar. Faktakoll: det hundrelaterade som visas på uppfödarens facebooksida är utställning efter utställning i och utanför Sverige, foton av kortsvansade hundar med prisrosetter och hopade prisrosetter utan hund, salighet över vinsterna och andäktig tacksamhet inför kända domares vänliga ord. Gissning: hundintresse av viss sort.

Under 2019 ställer uppfödaren ut ett antal gånger. I september visar hon en hanhund, som fötts upp och ägs av FCI-domaren; den gången är hon handler. Samma månad ställer hon ut en valp, som blir BIS-valp. FCI-domarens hane är pappa. Valpen blir Best of Breed, bara 4 månader och 2 dagar gammal enligt uppfödarens tillkännagivande. Nästa dag vinner ett kullsyskon, en annan svanslös valp, sin utmärkelse. Vad hände 4 månader och 2 dagar tidigare?

Då föddes kullen där några svansar snördes av.


Den blev inte riktigt som uppfödaren hade hoppats. Till rätten säger hon senare, att hon var besviken på tiken, som inte lämnat den färg hon hade önskat sig och därför inte tittade till valparna så ofta. Domstolen satte ingen tilltro till det påståendet:

/uppfödarens/förklaring om att hon vid just den aktuella tiden inte brydde sig om de nyfödda valparna eftersom de hade ”fel” färg och hon därför var besviken på tiken framstår som synnerligen märklig. Tingsrätten anser att /uppfödarens/ uppgifter saknar trovärdighet.”

Tiken är den som bidragit med 37 valpar till kennelns finanser. Möjligen handlade besvikelsen i själva verket om att två korta stubbsvansar ibland kan lämna ett par långa. Men fundera på en sak: hur formades den världsbild som tror att ”fel färg” är en giltig ursäkt inför domstol?
Uppfödarens f d sambo, som vid tiden för valparnas födelse delade hem med henne, till rätten:

"Omkring två dagar efter att valparna hade fötts satt /uppfödaren/och han i en soffa och han kunde då höra ljud av valpar som ”skriker utan stopp”. Han hade aldrig hört dem skrika så tidigare. Han bad /uppfödaren/ att gå och titta till valparna men hon svarade att det inte var någon fara. Till slut gick han själv in till valparna. Han såg en gummisnodd längst in på svansen på /en tikvalp/ och motsvarande på två andra valpar. Han blev ”jättearg och besviken” och var på grund av detta osams med /uppfödaren/i flera dagar efter upptäckten. /Uppfödaren/hade tidigare lovat att hon inte skulle bli som andra uppfödare som håller på med ”sådana saker”. Han gjorde inte någon egen ansträngning för att ta bort gummisnoddarna. Han hoppades att /uppfödaren/ skulle göra någonting men insåg att det nog var för sent."


Man kan tycka att sambon borde ha gjort något, men han hade förmodligen rätt. När det ihållande skrikandet har börjat är den avsnörda vävnaden redan på väg att dö. Det enda som kan göras då är kirurgisk kapning. För att få till en operation skulle sambon mot uppfödarens vilja ha behövt ta med sig tre nyfödda valpar, som han inte ens ägde, till veterinär. Det skulle - förutom storbråk hemma - ha slutat med polisanmälan och Länsstyrelse, vilket han troligen insåg. Inte många av oss skulle ha handlat annorlunda än han i den situationen. Däremot kan man ju undra över, hur många uppfödare som handlar likadant som den här.

Kenneln fortsätter med sin verksamhet. Nästan ett år senare ringer sambon upp en av valpköparna från 2019 och berättar om avsnörningen. Valpköparen hittar ärrbildning i unghundens svansspets och går till veterinär, veterinären konstaterar stympning och det slutar i tingsrätten. Domstolens utslag:


12. Straffvärdet ligger på fängelsenivå. /.../

15. Den omständigheten att /valpen/orsakades ett lidande som var helt omotiverat och vars enda förklaring kan sökas i, av /uppfödaren/ uppfattade, estetiska skäl innebär att antalet dagsböter inte kan stanna nära minimum. Tingsrätten anser att straffvärdet motiverar att antalet dagsböter bestäms till 90.”


Så slutar den uppfödarens bana. Hon blev upptäckt, därför att någon berättade. De oupptäckta fortsätter. 


Bodil Carlsson

måndag 8 november 2021

PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA

 Det här är en berättelse, som kommer att göra många arga. En olaglig handling, ett övergrepp som utsatte småvalpar för svår och utdragen smärta, en person, som ansåg att hon var i sin fulla rätt att göra det hon gjorde, men som i efterhand försöker skylla ifrån sig. Ett domstolsprotokoll.

Att bli arg på något som hänt är lätt och fort gjort. Att tänka efter hur och varför det kunde hända tar tid.

Som i alla skräckromaner finns en förhistoria. Den här handlar om en gen. Den handlar också om hur långt vi kan gå för att hålla oss kvar på platsen där vi får glänsa.


Rasen Australian Shepherd har många hundar födda med natural bobtail, NBT: medfödd stubbsvans. De bär på en missbildningsgen. Valparna föds med färre svanskotor än de borde ha och ibland har svansen också en knyck. Den valp som föds med normal svans, eller med halvlång oknyckt svans, har inte några problem. Men ju kortare svans, desto större risk för missbildningar även innan svansen börjar. Icke sluten ryggrad, till exempel. Eller ingen ändtarmsöppning.

Genen är det som kallas ausomalt dominant – den nedärvs utan könsskillnad till tik- som till hanvalpar och den hund som bär den visar den också. Däremot är genen för stubbsvans inte tyckmycken när det gäller HUR kort svans den ställer till med. Det kan bli en mycket kort, en halvlång eller en nästan normallång svans. Det där kallas för ofullständig penetrans (eller genomslagskraft) och den vanligaste anledningen till den beteckningen är, att det finns andra gener med i spelet också. Genen C1896 bestämmer att det ska bli stubbsvans, men är troligen inte ensam om att bestämma hur mycket.

Om en hund med den genen i enkel upplaga parar sig med en annan hund som också har den i enkel upplaga - två hundar, som vi skulle kalla natural bobtails - blir resultatet i genomsnitt följande. En valp av fyra har inte genen alls – normal långsvans. Två valpar av fyra har genen i enkel upplaga – stubbsvans, mer eller mindre. Den fjärde valpen finns inte.*

Den som har fått genen för stubbsvans i dubbel upplaga föds inte. Den dör och sugs upp i livmodern. Någon mycket enstaka klarar sig fram till förlossningen, men föds med sådana missbildningar i bakkroppen att den inte överlever.


Varifrån stubbsvansgenen kom och hur länge den har funnits bland de hundar, som med tiden blev rasen aussie, vet jag inte. Jämförande genundersökningar som gjordes 2017 av hur olika hundtyper hänger ihop visar i vart fall, att aussien är nära släkt med collie och border collie, men också med den stubbsvansade Old English Sheepdog. Aussien är en av de nutida grenarna av de gamla vallande brittiska hundarna, ifall någon behövde en genetisk kartläggning för att se det uppenbara. De hundarna följde med jordbrukare till Nordamerika. Aussien utvecklades i USA, trots namnet, och var en vallare.


På den gamla tiden kuperades alla aussiesvansar. Folk trodde både att de kortsvansade sprang fortare och att de löpte mindre risk att bli trampade på svansen av boskapen. Idag räknar amerikanska rasklubben med att bara runt tjugo procent av alla aussies har medfödd stubbsvans. Men stubbsvansen har, som man uttrycker det, blivit till ett kännetecken för rasen – dess ”signatur”. Så vad gör man?

Man kuperar alla. Normallånga som halvlånga kuperas för att få den längd som de mest kortsvansade, de tydligaste bärarna av C1896, har.

Skälen som framförs har anpassats i takt med att hundarnas användningsområde har ändrats. Aussien har ökat i USA och ligger nu på trettonde plats bland poppisraserna. Som de flesta andra gamla arbetande raser har de blivit sällskapshundar. Att prata om risken att bli trampad på svansen av framfusiga får går inte längre hem som försäljningsargument. Därför måste man bjuda på mera urbaniserade anledningar att kupera. Så här, till exempel:

Aussies behöver stubbsvans, för annars kan de få tovor i svanspälsen och då är det inte kul att kamma. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan taggiga frön fastna i svansen, när de springer ute. Aussies behöver stubbsvans, för om de blir väldigt glada och viftar på svansen, så kan de göra sig illa. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan avföring hamna i pälsen, när de bajsar. Hur ohygieniskt blir inte det i TV-soffan?


För att rättfärdiga sin praxis hävdar amerikanska uppfödare, att småvalpar föds utan nervsystem. De känner inte att det gör ont, när man klipper av svansen med en sax eller snör av den, så att den dör i kallbrand. Med tiden ramlar den ruttnande spetsen av. Man kan förstå, att det känns bättre att prata om bajs i pälsen och om hjärnlösa valpar än att säga ”Jag gör det för att alla andra gör det och de blir snyggare så och att det gör ont tror jag inte på och om det gör det, så vill jag inte veta.” För vår självbilds skull är vi benägna att tona ner den smärta vi tillfogar andra, särskilt om deras smärta blir vår vinst.


Det är mera sällan man hör det uppenbara skälet till stympning av valpsvansar. Det amerikanska veterinärförbundet, som är motståndare till kupering men knappast kan kallas djurrättsaktivister, beskriver kupering som en fördel för människor, en human benefit: The primary reason for tail docking appears to be maintenance of a distinctive appearance for a particular breed, and to take part in an ongoing tradition.”

Kortsvansade aussies ses som mera kosmetiskt tilltalande och rastypiska. De visar upp sin signatur och fångar domarnas öga.

Det säger man inte. Men det var därför som en svensk uppfödare i början av innevarande månad fälldes för djurplågeri i en svensk domstol.


Bodil Carlsson

*Obs! texten korrigerad! ursprungligen en felskrivning - rättad nu. Tack till den läsare som uppmärksammade!


Ur FCI:s standard. ”TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”


torsdag 4 november 2021

EFTERORD

Tack, alla läsare som orkat följa med i inläggen om årets Kennelfullmäktige! Jag hoppas att de har varit mindre jobbiga att läsa än de var att skriva. Jag skrev inte allt det här för att jag tyckte det var roligt, utan för att jag tror att utan påverkan från oss vanliga medlemmar kommer ingenting att förändras. Och det finns en del saker, som skulle må bra av förändring.

Timmar och dagar av läsande av motioner, protokoll och annan redovisning har gått åt. Somligt har rent ut sagt gjort mig förskräckt och annat var sorgligt och svårt att skriva om, till exempel berättelsen om bulldoguppfödaren, som skickade foton på sina utställningsvinster till Länsstyrelsen för att visa dem hur fel de hade. Annat, däremot, är så mycket bättre än jag visste om.


”Sedan några år tillbaka erbjuder SKK raser som har tillräckligt med hundar som har ett HD- resultat tillgång till ett HD index vilket 44 raser har idag. Indexet uppdateras veckovis och presenteras på SKKs avelsdata. AK har beviljat ekonomiska medel för att utveckla ett gemensamt HD-index för Sverige och Norge. Avsikten är att möjliggöra gemensam avelsvärdering för HD i de berörda länderna. 2020 redovisade Försvarsmakten sina avelsframgångar genom att aktivt ha använt HD-index väsentligt kunnat minska frekvensen av hundar med sämre HD resultat än åren innan. ”

(Ur SKK:s verksamhetsberättelse 2019 – 2020, s 18)

Det som ryms i de där meningarna fanns inte på kartan, när jag skaffade min första valp för drygt trettio år sedan. Det har runnit mycket vatten under broarna på en enda hundägargeneration!


Sommaren 2019 kom hantverkare hit och reparerade uthus. Medan de hamrade och donade, pratade vi hund. Den ena killen hade bestämt sig – han hade funderat länge och nu ville han bli hundägare. Stort, snällt och musklat var det som gällde, pitbull var hans förstahandsalternativ och han hade redan börjat kolla annonserna på Blocket. Han visste inte ett skvatt om SKK mer än namnet. Han fick reggnumret på min collie och sedan följde mailkonversation över ett antal dagar. Med min tik som exempel lärde han sig hur man hittar Hunddata, hittar föräldrarna och deras föräldrar, ser kullsyskonen, tittar på deras veterinärdata och deras MH eller BPH, hur man hittar sin rasklubb och använder RAS för att få en uppfattning om vilka hälsoproblem man ska se upp för och hur man vet om en uppfödare är seriös – det är förstås den, som har många hälsoundersökta och dessutom är svårflörtad ! – och att man aldrig ska köpa en valp utan att ha träffat minst en av föräldrarna. Han mailade tillbaka: ”Herregud! Det är en hel värld att sätta sig in i!”

Han satte sig in i den ändå, därför att han tyckte att det var mödan värt. Till slut köpte han sin efterlängtade valp. Inte en som jag skulle ha valt - både rasen och risken för HD är för stor för min smak - men det var den sortens hund han ville ha och nu visste han det han ville veta. Han gjorde ett informerat val. När jag stötte ihop med honom igen i våras var han mer än nöjd, både med SKK:s information och med sin hund (och, vill jag tillägga, med sin uppfödare). Hur många blandrasuppfödare hade kunnat ge honom samma möjlighet?

Hur många kennelklubbar?

Här finns något värt att försvara.




En av de saker, som blev sorgligt påtagliga i genomläsning av motioner och protokoll från SKK:s egna kommittèer var skillnaden inte bara i kunskap, utan i själva inställningen till kunskap inom organisationen. SKK har folk, som kan leverera en statistisk överblick över HD-felens frekvens i olika raser före och efter att röntgenreglerna infördes. I samma organisations ledning (om än inte i samma kommitté) finns folk som på allvar ifrågasätter, om höftledsfel är ett problem och om röntgenreglerna har gjort någon skillnad. Personerna i den ena kommittén vet vad de talar om och kan visa varifrån uppgifterna kommer. Grannkommittén har åsikter och tycker att det räcker: fakta behöver man inte ta reda på. Det finns anställda hos SKK med god kännedom om rasrelaterade hälsoproblem och genetik. I samma organisation finns andra, som högt och tydligt talar om att dessa anställda är en snara om foten. Man undrar ju i sitt stilla sinne, vilken av grupperna som är ett arbetsmiljöproblem för den andra.

Hur en organisation skall kunna lösa såpass stora inbyggda motsättningar är svårt att förstå. En stark ledning med förmåga och vilja att tala om var skåpet ska stå är väl en förutsättning – men om högsta ledningen domineras av den ena gruppen, var hamnar skåpet då?

Vem som bestämmer är viktigt. Det avgör hurdana hundar resten av oss ska kunna köpa och hur vi kan veta, vad vi köper. Det är därför vi hundägare borde vara med och baxa skåpet på plats.


Det nya läget, när blandraser föds upp i varannan trappuppgång, när hundar importeras lagligt eller olagligt och när exteriör extremavel drar till sig hänförda applåder från ett håll och växande ogillande från ett annat - det läget kan inte hanteras genom att hundorganisationernas topp sluter sig i defensiv ilska inför verkligheten. En organisationskultur, som missleder människor så till den grad att de inte förstår att när Länsstyrelsen knackar på är utställningsrosetter inte är värda mer än det syntetmaterial de är gjorda av, kommer i slutändan att demolera de människornas självbild och livsinnehåll. Och vilka valpköpare vill SKK ha – de som man snyter åt sig ur flocken av trendkänsliga impulsköpare på Blocket eller de som väljer informerat och håller fast vid sitt val?

Vilka hundar vill man ha?


Nej, det här var inte alltid roligt att skriva om. Det var rätt jobbigt. Ibland tog jag extrapromenad med hundarna hellre än att fortsätta skriva. Men jag skrev ändå, för jag vet inte någon annan som gör det. 

Tack för att ni följde med!


Bodil Carlsson

Även detta avslutande inlägg är skickat till SKK:s CS och till SBK:s generalsekreterare för kännedom.

måndag 1 november 2021

REPRESENTERA OSS!

 

Läsarna undrar, vad det var som hände på detta Kennelfullmäktige. Var jag där? Nej. Valpköpare brukar, som sagt, sällan vara det och vet inte mycket om vad som pågår bakom kulisserna. Men rösterna som kontaktade mig var arga. De tyckte inte om sättet som användes för att få bort sittande ordförande.

Min gissning är, att det hände något som är ganska enkelt att förstå. Man röstade inte så mycket mot en ordförande för SKK som för en annan.


Tänk er att det finns många uppfödare, som är nöjda med SKK. Och så två grupper av uppfödare, som är djupt missnöjda – för att inte säga rädda. Den ena gruppen finns inom alla raser. De är rädda för blandrasaveln. De är rädda för att bli utkonkurrerade. De tycker inte om krav och regler – det ska bli lätt att göra rätt! Som om det någonsin hade varit lätt att bedriva renrasavel och som om inte svårigheterna ökar allteftersom generationerna i den slutna stamboken rinner iväg och extremaveln tar fart - och så ska det helst inte kosta något. Den här gruppen hittar ni i flera motioner inför KF och i CS proposition om att banta regelverket.

Den andra gruppen är trubbnosuppfödare. De syns också väl i motionerna. Inte alla trubbnosuppfödare! Men en del av dem har lyfts till sådana höjder i vågen av internationell trendförsäljning att de har blivit militanta på kuppen. De är ännu räddare för krav. Inte bara för att krav är dyra eller besvärliga, utan för att de kan komma att innebära förbud mot att föda upp trubbnosraser i den extrema form de har idag.


De två grupperna har ett gemensamt intresse. De vill få bort reglerna och inte prata om problemen så att köparna hör det. Det är vi som är SKK, säger de. Gör som vi vill!


Vad gör man för att få sin vilja igenom? Man slår sig ihop. Man röstar fram en ledning, som tillvaratar ens egna intressen. Nu kanske någon tycker, att det inte är något konstigt med det – så gör ju folk i alla organisationer och så bildas ju regeringar? Det stämmer. Men det finns två saker, som är konstiga i hundvärlden. Det ena är metoderna man är villig att ta till. Det andra är representationen.

SKK har runt 260 000 medlemmar. Ungefär 14 000 av dem är uppfödare, resten är vanliga hundägare. På detta Kennelfullmäktige fanns 172 delegater.

Var fanns resten av oss? Vi satt hemma eller var ute med hundarna och hade inte en aning om vad som pågick eller vem som skulle rösta för vad. Hade vi haft det, hade motionerna sett annorlunda ut och delegaterna också.

                                   *    *    *

Jag ber er att läsa igenom följande inlägg från SDHK, Svenska Dvärghundsklubben. Det skrevs förra året och ligger fortfarande kvar på klubbens hemsida, gissningsvis för att budskapet till hundägarna fortfarande anses viktigt.

Känner ni er väl representerade av personen som skrev det? Det hoppas jag att ni gör, för vare sig ni vill det eller inte, så valdes den personen in som suppleant i SKK:s Centralstyrelse.


Angående SLUs nya policy för artificiell insemination

Pressis SLU AI Policy



Vet ni hur många trubbnosiga hundar som avlivades i Sverige 2019 på grund av andningssvårigheter? 49 stycken. 2020 var det 40. Då kan vi nog utgå ifrån, att det finns ett icke redovisat mörkertal, för de som kommit med är enbart hundar som veterinärerna rapporterat med ägarens tillåtelse och trubbnosfolket är duktiga på att tala om för sina hundägare vilka veterinärer de skall gå till. Uppgifterna finns i SKK:s verksamhetsberättelse och det visste förmodligen vice ordföranden i SDHK. Förlossningssvårigheter är vanliga i de mest populära trubbnosraserna. Det och andningsproblemen är anledningen till inseminationsreglerna. Det visste vice ordföranden naturligtvis också. Hon ville väl bara undvika, att SLU:s veterinärer påtalar det för hundägarna och tyckte att påtryckningar i form av bojkott var en bra metod att få till det.


Det är min övertygelse, att den som offentligt uttalar sig så som SDHK:s vice ordförande gör inte hör hemma i en organisation som vill ha hundägarnas och myndigheternas förtroende. Nu säger ni, att det kan inte jag bestämma och så är det förstås. Men de flesta hundägare och väldigt många uppfödare tycker nog ungefär som jag: vi behöver SLU, dess kunskaper och samarbete med SKK mycket mera än vi behöver den nya suppleantens attityd. Av våra veterinärer förväntar vi oss självständiga bedömningar som har med hundars hälsa att göra. Den vice ordföranden i SDHK klarar vi oss bra utan.

Vi hundägare behöver SKK. Men vi behöver inte SKK:s ledning som en  samlingsplats för stöddiga säljare utan intresse för andra intressen än sina egna. Vi behöver inte ett SKK i slagsmål mellan den gruppen och andra, tills myndigheter och lagstiftning griper in.

För att komma ur den rävsaxen (och kanske säkra sin överlevnad som sammanhållen organisation) behöver SKK en annan sorts representation.

En som representerar dem man säger sig representera.


Bodil Carlsson


Inlägget skickat för kännedom till SKK:s CS, SBK:s generalsekreterare samt styrelsen för SDHK.

söndag 31 oktober 2021

DET KOM EN FRÅGA

Vi fick en fråga, som av någon teknikstrulig anledning inte ville låta sig bli utlagd i kommentarsfältet på bloggen. Det här var frågan:

Varifrån har du fått uppgifterna om hur valet av ny ordförande i SKK gick till?


Det korta svaret: från två från varandra fristående  och i mina ögon mycket trovärdiga källor som båda deltog på Kennelfullmäktige. Ingen av dem har någon anknytning till den bortvalde ordföranden.


Bodil Carlsson