ENGELSK LÄSÖVNING

www.facebook.com/groups/229200284152693/permalink/361068517632535/?__xts__[0]=68.ARDAdbLaaZEkrnt8n29kUn-sKQx


Forskningsrapporten som nämns här var den som jag skrev om förra sommaren. Den fick mig sånär att ge upp hoppet om hundaveln och om rasernas framtid - för det finns ingen framtid för så slutna, groteskt inavlade populationer som påvisades här, om siffrorna stämde. Och de genetiker jag frågade ansåg att siffrorna nog, tyvärr, stämde. 
Nu sprids de här insikterna. Folk vaknar. Säkert är det ingen slump, att människor med raser som finns i utkanterna av den traditionella renrasaveln - som just den här  amerikanska gruppen - är de som vaknar först. De har mindre tankearbete och mindre förändringsarbete att göra och mera att vinna på att undvika att upprepa traditionen. De kan skapa sina egna registreringsregler och är inte beroende av monopolorganisationer som t ex AKC.
När vaknar diskussionen hos alla andra? När slutar vi att lita på nästintill fiktiva beräkningar av inavelsgrader och börjar undra hur den verkliga inavelsgraden ser ut?
Möjligen pågår i tysthet en förberedelse för omställning hos de stora kennelorganisationerna. Låt oss hoppas det! Alternativet är att ännu fler människor föredrar att köpa blandrashundar... utan att ha en susning om att vettig utkorsningsavel kräver lika mycket uppmärksamhet på mentalitet och hälsa och minst lika mycket långsiktighet som traditionell renrasavel. Ingen valpkull blir garanterat frisk och bra för att den är resultatet av korttänkt blandrasavel. Lika litet som den blir frisk och bra, om den är resultatet av korttänkt renrasavel.

Bodil Carlsson

UPPTÄCKTSFÄRDEN

                                                Vem har rätt till bollen?

Hon fyllde tolv veckor igår. Strax har hon varit här i en månad. Hon gör en stor upptäcktsfärd och jag gör om en annan. Jag kommer aldrig att sluta imponeras av hur en så ung hjärna kan lära sig så mycket så fort.

Ni vet att när hon kom, då var huvudet stort och benen bebiskorta? Då var stegen tultande och tassarna slant på parkettgolvet. Då var alla ljud potentiella faror.

Så vad gjorde vi? På några timmar lärde hon sig husets rum. Liten måste få röra sig fritt. Sedan lät vi dörren ut stå öppen. Efter första natten visste hon var flocken sover. Så när de farliga ljuden hördes, då sprang hon in och sökte skydd i lyan – i sängen, där hon mödosamt kravlade upp på korta ben och la sig. Vuxna tiken och matte fick ta hand om farorna därute. Och efter en stund kom hon ut igen för att se efter vad det var som lät.

En vecka senare hade militären storövning med lågtflygande helikoptrar rakt över oss. Valpen sprang in när den första kom dånande över oss med stor låda dinglande under sig. När den sista militärhelikoptern kom sent på eftermiddagen tittade hon inte ens upp.

Nästa dag gick hon promenad i åska. Hon såg upp då, hon såg blixten. Sedan tittade hon på mig och fortsatte gå. Så där är det med himlen på det här stället, tydligen – den både syns och låter.

En valp som inte blir rädd för konstiga ljud i en främmande miljö har antingen ett hörselfel eller en skruv lös, för utan inbyggda rädslereaktioner finns ingen överlevnad för den som är liten och svag. Det är ju därför vi sociala djur har en flock – för att de gamla och starka ska ta hand om riskerna, när det finns risker, och lära oss vad som inte är farligt, när ingen risk finns. Här fanns väldigt mycket konstiga ljud kombinerade med obegripliga syner för någon som kommer från landet – ungar på kickbikes skramlar förbi på asfaltgången, halvvuxna ungar rejsar moppe, halvbakade körkortsinnehavare forsar förbi med basljuden dunkande i bilen, medelåldringar kör gräsklippare och trimmers, okända hundar skäller någonstans.... Stup i ett sprang hon in till lyan och ett tag i början undrade jag, om hon var ljudkänslig. Sedan hände militärhelikoptrarna och jag såg att valpen bara var ljudkänslig på samma sättt som jag var som nyinflyttad. När vi kom hit från landet var jag konstant trött i huvudet av alla ljud; till och med tågen som går en kilometer bort väckte mig på nätterna. Efter en vecka slutade jag lägga märke till ljuden, de blev bakgrundsbrus utan innebörd och samma händer med valpen. Nu kommer grannens unga dvärgschnauzer farande och vrålskäller ett par decimeter från oss på andra sidan stängsel och snår, när vi smyger ut genom bakre trädgårdsgrinden, men valpen går lös förbi med svansen högt och säger inget. Grinden står öppen, så att hon kan vända tillbaka om hon vill, men hon vill inte. Så länge vi är med är hon trygg. Det är därför sociala däggdjur är sociala: inlärningen är en enorm investering i början och det svider när man inte har ensamrätt till bollen. Men vinsterna är ännu större. Tillsammans kan vi upptäcka världen.

Som ibland ser ut så här...

                                                  ... och ibland så här.

Vilket som går bra, så länge det i början och i slutet ser ut så här.

Bodil Carlsson