EN KORTIS OM EN LÅNGIS

Skrynklig och tilltufsad efter många vändor ner i och upp ur jeansfickan är den, min röstlapp från Collieklubbens årsmöte igår. Det var inte på långa vägar den högsta siffran heller: som mest - i ganska många timmar - var vi 233 deltagare. I en förening med sådär 770 medlemmar är det en stor andel. Alla hade inte samma åsikter, men alla gjorde sig omaket att komma, några från Norrland och andra från Skåne; sitta igenom ett drygt sju timmar långt möte utan chans till lunch eller ens en fika att få upp blodsockernivån med; ett antal fick sova på hotell åtminstone en natt, andra hoppade in i bilen och gav sig av på en femtio mil lång tripp tillbaka så snart mötet var slut. Men folk kom!

Stort tack till Thomas Uneholt, SKK:s förste vice ordförande, som var mötesordförande och höll alla och alltihop i lagom strama tyglar - annars hade vi säkert behövt sju timmar till för att ta oss igenom dagordningen.  Ett marathonjobb, som sköttes med både pondus och humor och som uppskattades. Om man kan abonnera på en mötesordförande för kommande år, så tror jag att vi är många som skulle föreslå honom; förhoppningsvis är han inte så slutkörd att han inte kan tänka sig att ställa upp igen. Tack också till Annelie Hultman från SBK:s FS, som sprang fram och tillbaka med mikrofonen mellan mötesdeltagarna som en bättre sökhund och till sist talade om för  oss vad hennes stegräknare hade kommit fram till under dagen. 
Var det mastigt? Japp, för alla. men folk kom och folk stannade kvar, även om vi blev trötta och även om det hade sugit ganska länge i kaffetarmen, när vi äntligen kunde ta oss ut i kvällsluften och promenera iväg till bil eller buss eller väntande hotellsäng. Det var mastigt, men ett bra årsmöte. Klubbens medlemmar är inte överens i viktiga sakfrågor, men den här gången var det trots de många timmarna och träsmaken  alldeles drägligt. Tack en gång till, mötesordförande!


Bodil Carlsson

TRE FRÅGOR MED SAMMA SVAR?

Skol-, pensionärs- och hundstrejk idag utanför stadshuset: hur man gör gemensam sak.

I morse vaknade jag onödigt tidigt, slog på TV:n och hamnade i Nyhetsmorgon. Två  kvinnor av välstajlat obestämbar ålder, en modebloggare och en ”skönhetsentreprenör” , pratade  om en revolution inom modevärlden. Tanter i coola kläder! En amerikansk skådespelerska från åttiotalet visade sig själv på facebook i något vingliknande illgult; en annan fanns på instagram i kolsvart utstyrsel som fick henne att se ut som en bantande hitman.

Det diskuterades entusiastiskt i rutan om äldre kvinnors rätt att ta plats och ha kul. Ingen nämnde det, men det finns en spade där också och den ser ut så här. I USA har babyboomgeneration nu större andel av förmögenheterna och av befolkningsantalet än någon äldregrupp någonsin har haft. Många yngre har svårt att få det att gå ihop: studieskulder och boendekostnader har blivit så höga att pengarna inte räcker, för deras inkomster har stått stilla eller minskat under samma tid som de äldres inkomster på gruppnivå har ökat. Jämfört med tidigare finns helt enkelt många fler kvinnor i åldern 55 till 70 med stor plånbok än det finns 25-åringar med pengar över. Om man råkar veta det, är det svårt att förstå modeindustrins plötsliga intresse för äldre kvinnors rätt att ta plats?

Tanken är nog inte att alla vi vanliga gammeltanter ska byta till tajta svarta maffiaoutfits eller klä oss som citronfjärilar. Vi ska bara få en liten puff att shoppa loss. Konsumera ett kliv upp högre upp på häftighetsskalan, handla från de mera vardagliga producenterna, men kolla på sociala medier vad som är inne; medan de mera vardagliga producenterna kikar på kändisarnas instagram lika mycket som på catwalken och och lär sig vart vinden blåser.

Senare på dagen kom ett facebookinslag om Cruft´s. Reklamen för de stora hundmatstillverkarna skymtade som alltid i bakgrunden. Cruft´s är en catwalk for dogs med den nya noslängden på boxer och den senaste benlängden på taxar - inte för att vi vanliga hundägare förväntas skaffa riktigt så extrema varianter. Men de vardagliga uppfödarna ska åtminstone ha koll på vad som trendar.

Hur ska vi som tycker om hundar förhålla oss till att de är en trendkänslig mångmiljardindustri* ?

Det är gott om hund här i mitt område; det blir många hundmöten, mycket att titta på och mycket att fundera över.

Häromdagen gick jag förbi pitbullvillan. Därinne bor två yngre människor och två välmusklade hundar - ”inte så hundvana”, som en släkting till familjen anförtrodde mig. Skåpbilen, med kennelnamn och pitbull på långsidan, är inte hemma när jag kommer. Förmodligen är ägarna på jobbet. Var är hundarna? Grannen med viltspårande springer spaniels, som har varit smått orolig, sa lättat att nu har det iallafall kommit upp stängsel runt pitbullvillans gräsplätt. Jag kikar. Stängslet är vanliga kompostgaller. De klarar  att hålla en valp inne.

Sist på rundan går jag förbi huset där det bor arbetande schäfer. Mannen i familjen har tjänstehund och där har man också stängsel. Eftersom den ägaren vet vad en hundkropp kan prestera om den vill, är det stängslet 160 cm högt och stadigt förankrat i marken.

Ofta ser jag Dancer. Han är av arbetande ras, i mina ögon en av de bästa av alla, och han har hunnit bli drygt två år nu. Hans steg är fortfarande så flytande vackert att hjärtat flyger när jag ser honom. Sedan gör jag en omväg. Jag känner honom inte, men tänker på honom som Dancer, för det är vad han borde heta. Han ägs av två äldre människor, en pensionerad man och en något yngre kvinna. Fem dagar i veckan tar mannen ut honom, tre gånger varje dag i ett decimeterkort koppel, som rycker med sig hunden så fort han försöker stanna och nosa eller bara stanna och se sig om. Mannen tittar aldrig på hunden; han bara rycker. Nu har hunden slutat titta på mannen. Jag gör omvägen, för jag vill inte se Dancer bli ryckt i.

Hundar som han gjorde att jag gav upp en gammal dröm om att bli uppfödare. Varför sträva efter att få fram all denna intelligens, denna samarbetsvilja, denna förväntan på att få upptäcka världen, om man inte kan förhindra att alltsammans slutar i koppelhanden på människor med tid och engagemang lagom för en medelålders papillon?

Hundorganisationerna är mycket för att folk ska köpa hundar. De är inte lika mycket för att prata om vad som krävs efter köpet, men idag finns troligen fler hundar än bra händer att lämna dem i.

Hur ska vi som tycker om hundar förhålla oss till det?

Det är inte ett problem som någon kan lösa på egen hand, men uppfödare som vill föda upp hundar med mycket i huvudet borde kunna formulera en gemensam definition av sin målgrupp och stå för den tillsammans, vilken ras man än har – högt och tydligt.

De verkliga inavelsgraderna på rasrena hundar är inte heller ett problem, som någon kan tackla ensam. Men jag ser inte mycket diskussion om hur man ska tackla dem tillsammans, eller ens mycket till diskussion överhuvudtaget. Om vi vill ha några raser kvar, är det kanske snart dags att börja prata om saken?

Ännu mindre pratar vi här hemma om något som folk redan har börjat diskutera utomlands. Hittills har jag sett en artikel om sällskapsdjurens  klimatpåverkan i en enda svensk dagstidning, ETC med sina 22 000 läsare för några veckor sedan. Det kommer säkert flera framöver. Redan 2017 refererade Svensk Natur en amerikansk studie:

Miljöpåverkan från foderproduktionen för hundar och katter beräknas motsvara kring 25-30 procent av den totala mänskliga matproduktionen när det gäller fem specifika faktorer: landanvändning, vatten, fossila bränslen, fosfatanvändning samt biocider./... / Dessutom släppte produktionen ut 48 till 80 miljoner ton växthusgaser som bidrar till uppvärmningen.

Kända brittiska The Guardian skrev i juni 2018, att hund- och kattmat tar en fjärdedel av all köttproduktion i världen. Vi kommer att få höra mycket om det framöver och kanske borde vi börja förbereda oss för att komma med ett svar. Hur motiverar man att man har stor hund?

Genom att berätta om deras användbarhet. Och då är det bra, om man har sett till att de fortfarande har en användbarhet att berätta om.

Bodil Carlsson

* enligt APPA, den amerikanska branschorganisation för husdjurstillbehör inklusive foder, har marknaden ökat från 23 miljarder US dollar 1998 till 69,5 miljarder 2017 bara i USA – en tredubbling på mindre än trettio år. Kostnaden för att köpa djuret är den minsta i sammanhanget.

INTE-HUNDEN OCH ANVÄNDBARHETEN

Vanlig hund förr:                     Vanlig hund idag:

jaga/vakta/valla: jobba!          inte kräva aktivitet!

skälla för att varna                  inte skälla!

hålla främmande borta            inte ogilla främmande!

springa omkring lös                inte springa lös!

fick komma in ibland             får komma ut ibland

Missförstå mig rätt – både vi och hundarna har liv som på många sätt är obegripligt mycket bättre än de var för bara femtio år sedan. Maten har blivit så mycket bättre. Vi bor bättre, både folk och fä. Vi är vaccinerade, har färre infektioner och inga parasitsjukdomar; vi möter mindre fara, vi lever längre och vi får mycket mindre stryk. Ingen tror idag att barnuppfostran handlar om örfilar och ingen trycker längre ner valpens ansikte i kisspölen för att den ska bli rumsren. Hundar får vård.  När min släkts gamla jakttax fick ett huggormsbett i nosen kom veterinären farande i bil och tvingade i honom en rejäl dos konjak. Alla såg den behandlingsmetoden som räddningen och skrattade gott när hundstackarn sedan vinglade runt på gårdplan med uppsvullen nos, full som en alika.

Konstigt nog överlevde han.

Ändå... hade han ett dåligt liv? Den hunden togs på allvar. Han rörde sig fritt, stack iväg till granngården när tiken där löpte, ägnade annars dagarna åt att gräva sig ner i musbon på åkern, drev bort räven från hönshuset och skrek av glädje när bössan lyftes ner från sina krokar på väggen i köket. Han visste att han skulle få jobba! På söndag hörde han högmässan i radion och ylade till allas förtjusning i kapp med psalmsången. Någon gång om året, när han dök upp täckt av hönsskit eller komockor efter sina förehavanden på egen hand, badades han i den stora vedeldade kopparkitteln i brygghuset, där annars både kläder och folk gjordes rena. Hans bevekande nödrop hördes på långt håll, men det hjälpte inte; han skrubbades med grönsåpa ändå. Det var hans värsta ögonblick.

På nätterna sov han i husbondfolkets säng. Man skulle inte låtsas om det inför besökande, men det gjorde han. Han blev gammal och dog och de grät. Medelålders, hårt arbetande människor, som hade nackat uttjänta hönor och hemmaslaktat grisar i hela sina liv, satt och grät när de trodde att ingen såg dem.

           

                            En användbar hund för längesedan. Cirka 100 år gammalt foto.                             Tidaholms museum.  Den vilande kvinnan skulle kunna vara en

                             tuberkulospatient. Har hon hjälp av sin hund?

                           

Här i vårt nya grannskap finns två dvärgtaxar. De promeneras i koppel tre gånger varje dag; regnar det, är promenaderna korta och täckena på. Jag gissar att de regelbundet badas med hundshampo och pälsbalsam. Söta och beskedliga visar de underkastelse för min collie; den äldre lägger sig på rygg och visar magen som en valp. De kommer aldrig att stöta på varken huggorm eller räv och de kommer aldrig att tvingas dricka konjak. Mycket mera troligt än konjak är  specialfoder med högt proteininnehåll och lite fett för att undvika övervikt.

Deras ägare kommer också att gråta, när de är borta, för hundar är inte mindre älskade idag. Men ibland tänker jag på hundarna jag möter här i stadsmiljön som INTE-hundar. De ska inte dra i kopplet, inte stanna och nosa för länge på alla de intressanta kissfläckarna, inte hälsa på andra hundar, helst inte ens notera andra hundar, inte reagera på katten som korsar gatan, inte skälla, inte göra ansats att dra iväg efter en hare, inte promeneras så mycket att de får för sig att kräva motion, än en gång inte skälla, inte dröja alltför länge med att stadga sig i sin diskreta vuxenroll. Och så ska de framför allt inte skälla.

Om man inte har en INTEhund, så har man inte fattat det här med att ha hund. Då har man en problemhund. Då får man skämmas lite. Alternativt är man en hejans hundtränare, som klarar att hantera en hund som inte är en INTEhund...

... utan en hund. Som en del av oss ser det.

Min barndoms jakttax hade inte platsat i taxdamernas hem och de hade inte haft någon roll att fylla i hans. Den stora skillnaden mellan honom och taxdamerna är inte kroppens dimensioner. Det är personlighetens. Taxdamerna har lite av allt, som han hade massor av – utom försiktighet, för där slår de honom med många taxlängder – och många av hundägarna har, som jag ser det, rätt lite av något, som folk på landet hade massor av: förmågan att läsa djur. Gissa om de där två hänger ihop?

 Vem  krävde mest av sina människor och sin miljö? Japp, den bestämde gamle jakttaxen. Det är nog alla överens om.

Men vem gav mest tillbaka? Det beror på vem man frågar.

En hel del av grälen inom rasklubbarna tror jag är enkla att förstå, om man kallar en spade för en spade. Vilken del av marknaden skall man rikta in sig på? Den stora, som efterfrågar lätthanterliga hundar, eller den som efterfrågar användbarhet?

Bodil Carlsson

VILKA HUNDAR VILL FOLK HA?

”Men folk vill inte ha såna hundar!”

Det är den vanligaste invändningen när vi pratar aktiva, energiska collies – och det ligger något i den. Inte så mycket för just colliens del, för en ovanligt energisk collie är bara en vanligt energisk hund och inget värre.

Men så här. De gamla hundraserna avlades för att göra något. Det var deras existensberättigande, det var därför man såg till att ha råd att föda dem.De skulle vakta. Eller jaga. Eller valla. Eller apportera ätbar fågel. Eller skydda oss mot våld på gatan, som en skatteindrivares hopkokade ras – de var vassa jyckar en gång i tiden, Dobermanns gäng!

Vi vill inte ha dem så idag. De flesta bor i packade stadsmiljöer där människor och andra hundar trängs på trottoarerna och grannarna ringer polisen, om vår hund ses jaga en hare över fotbollsplan. Våra liv är fysiskt begränsade på sätt som de inte var förr. Vi sitter inte upp på hästen och tar med oss våra kroppsvallare ut i terrängen för att hämta hem femhundra får innan snön kommer. Vi ger oss inte av en mil ut i skogen med vår hund för att hugga timmer och se om vi hittar en tjäder i snaran, när vi ändå är där. Vi stoppar in oss i bilen, spänner fast oss med bälten, låser in hunden i bilburen och åker den milen för att komma till motionsspåret, där vår kopplade hund springer fot intill oss. Det vi inte vill är att hunden reagerar som Karl Dobermanns hundar skulle ha gjort, om en annan motionär kommer springande mot oss. Och om det är den dagen, då skolan har kommenderat ut sina klasser för ett löpvarv, då vill vi inte att vår kroppsvallare ska dra iväg efter ungarna, stanna dem med imposant kroppspråk och skall och driva dem mot oss - för att nu inte tala om hur ogärna de flesta av oss vill att hunden skall ägna sin kroppsvallartalang åt att driva älgen mot oss. Lika lite vill vi att vår cairnterrier gräver upp grannens rabatter på jakt efter möss.

Många av de gamla egenskaperna har blivit obehövliga och rent av oönskade. Vi vill gärna, att hundarna ska se ut som de gjorde (eller som vi tror att de gjorde) i sin början och vi älskar att berätta historierna om deras förflutna. Men vi vill oftast inte, att de skall vara de hundar de var då – i alla fall inte fullt ut. Kan vi vara överens om det?

Att kalla en spade för en spade är början till all problemlösning. Så låt oss göra det! Det här, påstår jag, är anledningen till att SKK intresserar sig för mentalitet. Hur bantar vi ner rasernas typiska drag för att få dem att passa idag utan att avla bort rubbet? Hur håller vi kvar de drag vi vill ha?

Att avla fram hundsorter, som intensivt ägnar sig åt ett visst beteende i en viss situation – ta vallning – men inte i andra situationer är inget lätt jobb. Generationer före oss la ner sin tid på det, långt innan hundarna blev raser, och de som inte höll måttet – som inte vallade alls, eller som inte hade betthämning mot fåren utan jagade och skadade dem – sorterades bort. Man slog ihjäl dem eller sköt dem bakom lagårdsknuten.

Att avla för att behålla mindre av de egenskaperna, ha kvar lite grand men inte mera, eller vissa av de gamla egenskaperna men inte andra, är inte heller något lätt jobb. Det är faktiskt precis lika svårt! Men vill man föda upp hundar idag, är det det jobbet man måste ägna sig åt och just den ömtåliga, lätt tippande balansen som man måste upprätthålla. Annars får man hålla sig till raser som är så små, att ingen tar deras rädsla och ilska på allvar – man lyfter bara upp dem och promenerar vidare. Ni har alla sett det hända med chihuahua och kanske en eller annan bilvallande sheltie; ingen har sett det hända med rottweiler. I de olyftbara raserna måste kontroll av beteendet sitta i huvudet på hunden.

Bodil Carlsson

ATT BLI GLAD FÖR DET LILLA

Vätan som omväxlande trummade och smattrade mot verandataket igår övergick mot kvällen till ett fjunlätt men ihållande tassande. Femton efterlängtade millimeter på en dag! Tjugofem på två dagar! Hunden har vägrat gå ut för annat än nödfall, legat på soffan och skickat mig den sortens blickar som meddelar, att hon anser att allt är mitt fel.

Ett lass texter är äntligen skickade – jobbet skulle ha tagit några dagar, tänkte jag mig i starten, men tog fyra veckor – och nu återstår nagelbitande väntan på redaktionens beslut. Duger att publicera eller inte? Köksbordet är en kökkenmödding av tidningar, anteckningar och nerklottrade siffror; underst ligger en ännu oläst hundbok som skall recenseras. Alla golv behöver vaskas, ett lass farligt taggförsedda grenar från monsterrosor måste på något sätt transporteras bort från trädgården innan någon kommer till skada och markeringarna för specialsök måste tränas mera. Nyhetsflödet smattrar på lika ihållande som regnet mot verandataket och strösockret är slut. Australien väntas ge tillstånd för kolbrytning i området med landets största underjordiska vattendepå och bjussar gruvföretaget på rätten att använda vattnet för att tvätta kolet. Den första svenska tidningen har skrivit om sällskapsdjurens ekologiska fotavtryck – de är större än man tror! - och min gissning är, att det kommer vi att få höra mera om framöver. Mycket mera. Gamla konflikter ser ut att vakna upp igen på Nordirland, om det blir en hård Brexit. Klimataktioner planeras i 490 städer i 57 länder den 15 mars. I Latinamerika dödas människor som försvarar ursprungsbefolkningarnas tillgång till sin mark och dess resurser. Globala utsläpp väntas nå rekordnivå under året. Jag får ont i magen. Mitt i allt ringer Amnesty och ber om en akutunderskrift i en namninsamling. En kvinna har använt sin yttrandefrihet till att protestera mot utbredda sexuella trakasserier och nu är hon inspärrad – i ett land där redan femton andra har dött av misshandel i fängelser i år.

Så ser världen ut. Är man galen om man blir lättad och glad över beskedet att SBK återtar avelsansvaret för collie ?

OK, jag är galen. Jag firade med att i småregn och mörker gå ut och kalka gräsplätten. I droppande svarta regnkläder och med en halvdöd ficklampa till hjälp för att grannarna inte skulle se mig.

Idag ska jag köpa strösocker. Så ser våra liv ut. Samma mix av smått och stort, av snabb vardag mitt framför näsan och långsammare skeenden, som är svårare att se. I femtio år har antalet hundar ökat. Det finns ett fenomen, som händer när en marknad växer. Ekonomerna kallar det för diversifiering: fler och fler varianter av varan erbjuds för att mätta varje tänkbar nisch. Blir det väldigt poppis med frukostflingor i stället för hemlagad havregrynsgröt i vart hem, så kommer vi snart att ha många olika varianter av frukostflingor att välja mellan i hyllorna. När renrasiga hundar blir vanliga som frukostflingor, vad händer då? Många fler sorter och inom varje sort också ökande skillnader: smått blir mindre, stort blir tyngre, långpälsat blir jättepälsat, trubbnosigt blir andningsproblem och bland de arbetande sorterna kommer en skillnad mellan den gamla oflashiga varianten och den exteriört särpräglade sällskapsvarianten. Numera kan man med ett ögonkast se om det är en jaktgolden eller en sällskapsgolden man har framför sig, en cockerspaniel eller en jaktcocker, en ”bruksschäfer” eller en ”exteriörschäfer”. Vi hittar på alla möjliga förklaringar till det här, vi pratar om vad som är finast och rättast och mest typiskt för just vår frukostflinga, men vilken student på Handels som helst skulle kunna tala om att det handlar om marknadsanpassning. Det handlar om vilken kundgrupp man siktar in sig på. Det handlar om vad man tror att köparna vill ha.

Vad är konstigt med det?

För min del tror jag, att diskussionerna inom alla rasklubbar skulle bli mera sansade, om vi började kalla en spade för en spade.

På tio år har andelen renrasiga reggade hundar i Sverige krympt från sådär 90% till 66%, om jag minns rätt. Det är fortfarande en nästintill unikt hög siffra för reggat och renrasigt i en internationell jämförelse, men det är en siffra som minskar. På listan över mest populära raser ligger fortfarande några stora raser i topp; men de stora, krävande hundarna tappar allt mera mark till de små, mera bekväma. Om man

vill behålla efterfrågan på sin stora ras, vad gör man?

Avlar ner förmågan. Det är inte ens särskilt svårt. I den gamla världen var det rasernas arbetsförmågan som gjorde dem värda att ha. I den nya världen, stadsvärlden, är det socialt beteende och snygghet. Det räcker med att man slutar avla för saker som arbetslust, spårintresse, apporteringslust, jakt eller vallanlag – så bleknar de bort. Kvar finns – hoppas uppfödarna av rena sällskapshundar – bara sällskaplighet och utsida. Tyvärr är det inte alltid de har rätt. Ibland är det andra saker, som finns kvar. Då kan det bli problem. Varför satsar SKK på mentalitet?

Bodil Carlsson