SOU2020:51 - TVÅ EXEMPEL PÅ HD TILL JUSTITIEDEPARTEMENTET

 Äntligen inne på upploppet! Det som följer är en bilaga till mitt medborgarremissvar till Justitiedepartementet. Remissvaret skickades igår och läggs ut här under helgen. Avsikten med bilagan är helt enkelt att ge ett förklarande exempel till beslutsfattande politiker, som inte kan förutsättas vara särskilt insatta i varken genetiken eller försäljningen av levande djur. De här två valparna kan se likadana ut, men tillvägagångssättet hos producenterna, uppfödarna, är mycket annorlunda. Min uppfattning är att en ny lag bör ta hänsyn till det.

 

Låt oss med anledning av lagförslagets beskrivning av en valp, som vid nio månaders ålder fick avlivas på grund av höftledsfel, titta på två hypotetiska men verklighetsanknutna exempel på höftledsfel.Vi tänker oss först en hundvalp av en ras, där höftledsdysplasi är måttligt vanlig. 15% av alla röntgade i rasen klassas som C, D eller E*.Vid nio månaders ålder plågas den här hunden så svårt av smärta och rörelseinkränkning att veterinär rekommenderar avlivning. Köparen hävdar köprättsligt fel inför domstol och kräver att inköpskostnad och veterinärkostnader ersätts av uppfödaren.

Vid genomgång av ärendet visar det sig i detta tänkta exempel, att uppfödaren som föräldrar till kullen valt en hane med A-höfter och en tik med C. Ingen av dem har många röntgade i sin släkt, men av de få som kartlagts finns på båda sidor flera dysplaster. Rasen har HD-index, en vetenskapligt accepterad metod att skatta det genetiska genomslaget för olika egenskaper hos besläktade djur och för den här kullen ligger index på 80 – långt under rasens genomsnitt. Valpen har alltså precis som sina syskon en statistiskt klart ökad risk för HD jämfört med andra valpar inom rasen. Den ökade risken kunde förutses. Men uppfödaren ”tror inte på index” eller hävdar att röntgenresultaten inte kan tas på allvar, eftersom SKK:s röntgenavläsare är ”inkompetenta” - en tyvärr inte helt ovanlig inställning – och genomför parningen ändå.

Nästa hypotetiska valp ur samma ras har en annan bakgrund. Även här har en förälder A-höfter, medan den andra har C-höfter; men nästan alla släktingar är röntgade och överlag är det A-höfter i resultaten. HD-index för den valpkullen ligger på 120, långt över rasens genomsnitt. Den valpen har en statistisk klart minskad risk för HD. Nu slumpar det sig så, att några av generna för HD-fel trots uppfödarens ansträngningar sammanträffar hos just den valpen och vid nio månaders ålder rekommenderar veterinär avlivning.

Vid genomgången av detta ärende visar det sig, att av de 143 valpar som den här kenneln fött upp, så är 139 röntgade. Endast fem av dem, däribland just den här valpen, har haft HD-fel. Det är långt under rasgenomsnittet på 15%. Fel kan det faktiskt bli även för en noggrann uppfödare - någon enstaka gång. Biologi är inte hundraprocentigt förutsägbar. Det finns alltid en risk att det oväntade skall inträffa. Vid första betraktandet ser dessa två hypotetiska fall likadana ut. Men det finns en mycket stor skillnad mellan den uppfödare, som samvetsgrant gör allt som går att göra för att minimera risken och den uppfödare, som trots tillgänglig kunskap och expertis inom SKK-organisationen väljer att bortse från risken och därmed utsätter både valpen och valpköparen för något som hade kunnat undvikas.

Båda dessa två tänkta valpar är såvitt jag förstår behäftade med köprättsligt fel enligt idag gällande lag. Någon form av undantag för levande djur i kommande lag är befogad, därför att biologiska variabler sällan är helt förutsägbara.

Men en lag, som inte tar hänsyn till skillnaden i tillverkningsmetod och den därmed följande skillnaden i köparens möjlighet att få en frisk hund och hundens möjlighet att få ett friskt liv, är inte meningsfull. 

 

Bodil Carlsson 

*Höftledsfel eller höftledsdysplasi, HD, är genetiskt betingat och indelas röntgenologiskt i fem olika svårighetsgrader. A och B är friska höfter, C ett mera lindrigt fel, D och E är svåra anläggningsfel i leden.

SOU2020:51 OCH ÄNNU EN SKOPA TILL LAGSTIFTARNA

 

Stycket om hund på s 195 hakar på med en avslutning, som kanske hänger ihop med föregående text om höftledsfel - eller som öppnar helt andra perspektiv. Det skulle alltså redan vara (eller åtminstone snart bli) fullt möjligt för oss hundägare att med hänvisning till ett DNA-test hävda köprättsligt fel och kräva att uppfödaren tar tillbaka hunden, även om den inte i dagsläget har några symptom på sjukdom orsakade av den påvisade mutationen.

Beror inte det på vilken mutation det gäller? Antag, att min hunds DNA-test visar genen för PRA i dubbel upplaga. Ännu är synen inte påverkad, men hunden kommer att bli blind. Uppfödaren av denna oreggade retrieverkorsning underlät att DNA-testa och glömde berätta för mig att sjukdomen existerar. Köprättsligt fel? I högsta grad.

Jämför med att jag av ren nyfikenhet gör ett antal DNA-tester på min hund och upptäcker att den har en sällsynt gen som kanske – tillsammans med andra samverkande gener, som min hund eventuellt har eller inte har – kan skapa problem i framtiden. Jag hävdar därför köprättsligt fel. Om det senare är vad SKK ser komma i den växande forsen av DNA-tester, så förstår jag oron. Även utavlade individer som människor bär på en och annan mutation, inavlade populationer gör det i högre utsträckning, så muterade gener finns garanterat att hitta på renrasiga hundar. Men är det verkligen vad det handlar om? Och kan inte en domstol, när den tolkar lagen, i så fall förväntas förstå skillnaden mellan en välkänd gen för t ex en näthinnesjukdom, som slutar med blindhet och som seriösa uppfödare testar för, och en mutation som ligger gömd i hundens genetiska uppsättning, men som såvitt vi vet idag betyder litet eller ingenting för djurets nuvarande och framtida välbefinnande?

Det är väl mera troligt, att oron för DNA-tester handlar om att det nu går att kartlägga och påvisa den ökade frekvensen skadliga gener hos många hundraser till följd av inavelstraditionen. Generna för rasfrekventa tillstånd som degenerativ myelopati, dermatomyosit och fobisk rädsla förbland annat skott är – eller är på väg att bli – identifierade; studier pågår. Men är det säljaren eller den ofta oerfarne köparen som skall beläggas med ansvaret a hålla sig a jour med växande kunskap?

Eller handlar det faktiskt om HD? Betrakta påståendet ”Höftledsdysplasi är genetiskt och utvecklas i olika grad eller inte alls”. Det stämmer att HD är genetiskt betingat och föreligger i olika svårighetsgrader, men det stämmer inte att utvecklingsgraden av ett HD-fel kan variera så som antyds. HD A utvecklas inte till D; HD D blir tyvärr aldrig A eller B. Omedelbart följer sedan påståendet att HD ”kan påverkas av yttre faktorer som felaktig utfodring och motion.” Ja, det stämmer – och är det enda som vissa uppfödare har haft att säga om höftledsdysplasi till sina valpköpare. Men om jag överutfodrar och övermotionerar min unghund med A-höfter, så kan den inte ”utveckla” HD D. Om jag gör samma sak med min unghund med D- eller E-höfter, är risken stor att jag drar på den tidigare och svårare symptom på den höftledsdysplasi som den är född med. Men det är inte jag, som skapar höftledsdysplasin. Den skapas av genetiken.

Biologisk verklighet ser ut så. Det som finns med från början kan påverkas i positiv eller negativ riktning av omgivningen, men det som aldrig har funnits kan inte trollas fram av omständigheterna. SKK själv har ju i många år framgångsrikt arbetat för att minska frekvensen av HD-fel inom flera raser genom att kräva att avelsdjur skall ha acceptabla höfter. På senare år organisationen utvecklat urvalsprincipen för avelsdjur ytterligare genom att införa index; det är därigenom, genom att påverka de genetiska förutsättningarna och inte genom föreskrifter om mat och motion, som man har lyckats reducera höftledsfelen. Alla som är aktiva inom hundvärlden vet det här. Gör lagstiftarna det?

Bodil Carlsson

SOU2020:51 - HUR LA MAN UPP DET?

 

Det blir långrandigt att plöja bakgrundstexten till lagförslaget – jag vet. Textanalyser är inte det som vi hundägare oftast lägger ner tid på; morronpromenaderna är viktigare. Men snälla, läs ändå! Inte minst ni, som förväntas fatta beslut på basen av denna emellanåt litet märkligt vinklade information.

 Vad är det som har presenterats som fakta av hund- och hästorganisationerna för lagstiftarna?

Hur har den informationen presenterats för dem?

S 195 i bakgrundstexten är typisk: långt och ingående om häst, hästförmedlare, hästanvändning och hästkostnader. Hundstyckena är korta – men förvånande.

.

"SOU2020:51Undantag för köp av levande djur195 Exemplet med spondylos är taget från ett rättsfall som fått stor spridning i hästbranschen27. Tingsrätten och hovrätten gjorde olika bedömningar av i stort sett samma bevisning. Hovrätten fann att det var tillräckligt klarlagt att hästen var behäftad med ett hävningsgrundande fel. Förmedlaren fick utöver att återbetala priset om 150000kronor även betala skadestånd med 167000kronor för blandannat uppstallning, djurförsäkring, hovslagare och vård på djur-sjukhus samt rättegångskostnader. Hovrättens dom vann laga kraft knapptfyra år efter köpet. När köparen lämnat tillbaka hästen återupptogs träning och tävling och hästen fungerade som tävlingshäst på hög nivå.Omständigheterna i det nämnda rättsfallet är ovanliga på så sätt att en utdömd häst normalt inte tas tillbaka av säljaren utan avlivas. Just i det här fallet var det möjligt att i efterhand konstatera att hästen gick att använda för avsett ändamål. Det bör hållas i minnet att rättsfallet är ett orefererat avgörande av underrätt och att det finns ett stort antal underrättsavgöranden av köprättsliga tvister med anledning av att köparen gjort gällande fel på djuret. Något prejudikat från Högsta domstolen avseende den nu gällande konsumentköplagens tillämpning vid påstått fel på ett levande djur finns dock inte.

När det gäller hundar kan höftledsdysplasi utgöra ett köprättsligt fel. Höftledsdysplasi är genetiskt och utvecklas i olika grad eller inte alls. Benägenheten att utveckla dysplasi kan påverkas i negativ riktning av yttre faktorer som felaktig utfodring och motion. Irättsfallet NJA1989 s.156 ansåg Högsta domstolen att en valp som sju månader efter köpet hade utvecklat höftledsdysplasi av sådant allvarligt slag att den behövde avlivas, vid leveransen hade haft sådant anlag för utvecklande av höftledsdysplasi att den var behäftad med fel som berättigade köparen till hävning. Det finns ett orefererat hovrättsavgörande där en knappt fyraårig hund som hade den allvarligaste graden av höftledsdysplasi men som inte uppvisade några kliniska symptom, ansågs behäftad med köprättsligt fel28.

Svenska Kennelklubben har, liksom Lantbrukarnas Riksförbund, lyft fram att det idag är möjligt att kartlägga djurens DNA och att det går att hitta sjukdomsanlag i de flesta djur. Enligt organisationerna är praxisutvecklingen sådan att det är möjligt för en missnöjd köpare att hitta och göra gällande ett köprättsligt fel, även om djuret inte utvecklat något kliniskt symptom."

Den långa berättelsen om en häst, som p g a röntgenverifierad spondylos ansågs ha ett köprättslig fel, men som icke desto mindre efter återgång till tidigare ägare blev tävlingshäst på hög nivå, följs genast upp med ett kort stycke om höftledsfel på hund – en valp som hade svår höftledsdysplasi avlivades ung, en annan som hade samma problem var besvärsfri vid tre års ålder. Vilken slutsats antas lagstiftarna dra? Att det inte går att dra några slutsatser utifrån ett röntgenresultat?

Den slutsatsen skulle vara populär bland en del hunduppfödare. Till exempel den, som sa till sin valpköpare (som inte var jag): "Jag sålde en perfekt valp till dig. Om det är något fel på den nu, så måste det bero på dig!" Det finns en annan slutsats, som går att dra, om än inte utifrån den information som speglas i texten. Graden av kliniska besvär vid samma grad av höftledsdysplasi kan variera; men få av oss skulle våga köpa en hund, som vi visste hade hög risk för HD E. Med stor tur och noggrann skötsel är den kanske besvärsfri vid tre års ålder, men chansen att den skall fortsätta vara det vid sex års ålder är inte överväldigande. Hur gick det för just den här hunden sedan?

Det står inte.

 

Bodil Carlsson

SOU2020:51 KÄRA LAGSTIFTARE! 2)

 

Förtydligande! Den hundras, som beskrivs här, nämns som ett rent, men långtifrån unikt, exempel på saker som är typiska för renrasavel på hund, men inte på häst. De få hundar av rasen som jag träffat har varit genomtrevliga individer. Särskilt minns jag en, som genomförde sitt MH med en obekymrad frimodighet, som jag hade önskat alla hundar.

För hundarna av den här rasen – och deras ägare – är följderna av den höga inavelsnivån inte alltid bra. Rasen ligger i högsta försäkringsklassen hos de stora djurförsäkringsföretagen, bl a Agria, som också för statistik över hundrasernas hälsa och livslängd. Rasklubben är tacksam för att den genomsnittliga livslängden har ökat från knappt fem till knappt sex år – hos hundar som med tanke på kroppsstorlek och allmän anatomi borde kunna förväntas bli åtminstone tio år gamla.Så många dör alltså unga att medellivslängden är låg. Varför?

Tre dödsorsaker dominerar. Dels två olika hjärtfel, som visar sig i vuxen ålder, men som glädjande nog är mindre vanliga. Dels två olika njursjukdomar, också ärftliga, som kan visa sig redan hos en halvvuxen valp, men som ofta ger symptom först i ung vuxen ålder. För både hjärtfelen och njursjukdomarna gäller, att de förekommer hos andra raser, precis som de förekommer hos människor. Skillnaden är, att de finns hos enstaka individer; i den här rasen är de vanliga nog att vara en kalkylerbar risk. Förtätningen av önskade gener gav en förtätning också av de oönskade anlagen. Vet den genomsnittliga valpköparen om det? Är den genomsnittliga valpköparen genetiker?

Slutligen den vanligaste dödsorsaken: hudproblem. Mellan 20 % och 25% av hundarna har allergiska hudproblem. Sådana brukar visa sig mellan sex månaders och tre års ålder, d v s långt efter köpet. Om allergisk klåda låter som ett mindre bekymmer, så beror det på att ni lagstiftare aldrig haft en hund som ständigt behöver badas med specialschampo, särskilt sommartid när problemen är som värst; behöver få sina tassar skyddade mot kontakt med gräs och pollen; kräver återkommande veterinärbesök och ständig behandling för att slippa klådan och få ett drägligt liv. Det är inte roligt och det är definitivt inte gratis. Hundarna dör inte av sina hudproblem, till skillnad från hjärt- och njurproblemen; de avlivas, när ägarna ger upp.

Vilket av de här problemen tror ni föreligger vid veterinärundersökningen av åttaveckorsvalpar före köp?

Inget. Blåsljuden har inte hunnit bli hörbara, njurarna har inte påbörjat sin resa mot undergången och det överlägset vanligaste problemet, det felreagerande immunförsvaret, har inte vaknat ännu. Veterinärbesiktningen ser bra ut.

För att kunna förutsäga riskerna för en enskild valp av den här rasen innan man köper den behöver man känna till föräldrarnas hälsomässiga bakgrund. Rasklubben är som många andra SKK-anslutna rasklubbar hedervärd i sin strävan att kartlägga och förbättra situationen. Man skickar ut hälsoenkäter och publicerar svaren på rasklubbens SKK-anslutna klubbsida. Man rekommenderar, att alla uppfödare låter veterinär undersöka avelsdjuren en gång per år när det gäller blåsljud från hjärtat och man vill att prover tas på njurfunktionen. När det gäller hudproblemen är rasklubbens rekommendation, att avelsdjur en gång per år visas upp för veterinär, som utfärdar intyg om hudens skick. Resultaten publiceras i rasklubbens egen tidning och tanken är givetvis att utesluta djur från avel, om de visat tecken på någon av dessa sjukdomar, och att ge kännedom om vilka hundar som uppvisat problem, så att andra uppfödare får vetskap om vilka avelsdjur som är friska och vilka som inte är det.

.

Det finns uppfödare av rasen, som gör allt detta och mer därtill av omtanke om hundarnas (och hundägarnas) livskvalitet. Och så finns det andra uppfödare, som visserligen ser till att få veterinärintyg på att huden på deras avelshundar ser bra ut - men som bokar de rekommenderade veterinärbesöken till vintermånaderna. Varför?

Det finns inte lika mycket för immunförsvaret att reagera mot under den årstiden.

Så om en pollenallergisk hund någon gång har frisk hud att visa upp, så är det mitt i vintern.

Bodil Carlsson

SOU2020:51 - KÄRA LAGSTIFTARE!

Inom hästuppfödningen har brukbarhet varit det dominerande avelsmålet; renrasighet och utseendeaspekter som färg och teckning har ofta varit av underordnad bertydelse. I renrashundarnas värld har det, länge med undantag för utpräglade jakt-, vall- och tjänstehundsraser, nära nog varit tvärtom. Renrasighet har varit ett självändamål och utseendeaspekter av överordnad betydelse. För att skapa och behålla de renrasiga hundarnas kännetecken har renrasuppfödare i många, många hundgenerationer ägnat sig åt släktskapsavel. Ofta har det rört sig om hård inavel och ofta har det också rört sig om mycket unga hundar, vars eventuella hälsoproblem ännu inte hunnit visa sig, när de sattes i avel. Inte minst har varit så i England, där renrasavelns historia började och vars uppfödartraditioner fortfarande ses med svårförståelig vördnad av många uppfödare i andra länder.

 

 Följden är, att ett stort antal hundraser idag uppvisar höga inbördes släktskapsnivåer och en därmed följande anhopning av genetiska problem, som ofta visar sig först efter valptiden. De kallas ”rassjukdomar”, inte för att de aldrig ses hos andra raser eller andra djurarter inklusive människa, utan för att de förekommer i onaturligt hög frekvens hos vissa hundraser. Det är arvet efter släktskapsaveln. De seriösa renrasorganisationerna, som SKK, inser numera (åtminstone delvis) detta. Därför har de skapat riktlinjer och regler för aveln. Man försöker begränsa de skadliga effekterna av sin egen avelstradition. Seriösa uppfödare inom varje ras förstår och följer regler och rekommendationer. Andra gör det inte, utan motsätter sig reglerna eller försöker på olika sätt komma runt dem.

 Här, lagstiftare, kommer ett tyvärr inte helt otypiskt exempel. Det handlar om en hundras, som skapades i England för knappt hundra år sedan, när en man bestämde sig för att ta fram en socialt presentabel hund för medelklassen. Det var hans uttalade målsättning och för att få det han ville ha, blandade han hundar med mycket olika ursprung. Tillvägagångssättet fördöms som vedervärdigt oseriös blandrasavel nu, men var helt acceptabelt då och den på så vis framtagna rasen är idag en traditionell renras.

 På trettiotalet etablerade sig en engelsk uppfödare som världsledande inom rasen. Hans hundar vann på stora utställningar och exporterades, så att hundarna från denna enda kennel ”kom att styra aveln och rasens utveckling över hela världen” i decennier. På åttiotalet fanns i England en starkt inavlad linje av rasen, som ”använts väldigt hårt globalt”. Resultatet är att ”förekomsten av dessa linjer i dagens stamtavlor är stor.” (Citaten från den svenska rasklubbens egen beskrivning.) I en amerikansk studie, som jämfört den inbördes släktskapen mätt i andel identiska gener hos hundar av olika raser, hittar man den här rasen bland de värst drabbade. De undersökta hundarna i studien är mera genetiskt lika varandra än resultatet av en far/dotterparning. De mest inavlade hästraserna ligger långt under den nivån. Det gör vanligheten av rastypiska sjukdomar hos häst också. Risken att köpa en ”vara” med kommande hälsoproblem är därmed mycket större för en valpköpare av den här rasen – och ett antal andra raser - än för en hästköpare.

 Om ni, lagstiftare som skall fatta beslut om undantag för levande djur från ny konsumentköplagstiftning, inte känner till det här - hur många genomsnittliga valpköpare tror ni vet det? 

Fortsättning följer!

 Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH DET SOM INTE SÄGS

 

Vad är det lagstiftarna inte får veta? Att hundvärlden och hästvärlden är två olika världar. Avelstradition och prioriteringar inom renrasaveln på hund är så annorlunda än avelstradition och piroriteringar inom hästaveln att utgångsläget för djuren, uppfödarna och köparna skiljer sig radikalt åt.

Hästaveln har av nödvändighet prioriterat hanterbarhet och arbetsförmåga. Anledningen är enkel: man hade inte råd att hålla hästar, som inte gick att använda, och inte möjlighet att behålla hästar, som var svårhanterliga. En häst som flyr i panik för varje oväntat ljud eller rörelse i sin omgivning är en lika stor fara för människor som en aggressiv häst. En häst som vägrar röra sig så fort den spänns för plogen eller sadlas är till ingen nytta, hur vacker den än må vara att se på. Hur vet hästköparen av idag vad den erbjuds?

Den som köper en ridponny åt sin dotter eller en hopphäst åt sig själv, köper i stort sett aldrig en färsk fölunge. Man köper en någorlunda vuxen häst. Hästens kroppsbyggnad och rörelsemönster, dess sätt att reagera på sin omgivning, dess ridbarhet eller körbarhet låter sig prövas och bedömas – den är mer eller mindre färdig att använda. Hästen har gått att rida in, den har påbörjat sin hopp- eller körträning, den har blivit ledd ut och in i stall och upp och nerför transporter, den har spolats av och ryktats, hanterats av hovslagare och andra, haft både människor och andra hästar omkring sig. Den är inget oskrivet blad. Man vet en del om hur den fysiskt och psykiskt har klarat sin vardag. Av dess historia kan man gissa dess framtid; det man är osäker på, kan veterinärbesiktningen åtminstone ge en fingervisning om. Brukbarheten hos den häst man överväger att köpa är alltid med i perspektivet. Vid hästköp kommer brukbarheten först; den känslomässiga bindningen till djuret växer fram med tiden.

Eller, om ni hellre vill ha det så här: nästan ingen köper den första häst man träffar, men många har köpt den första hundvalp de hållit i famnen.

     Åttaveckorsvalpen är inte heller ett oskrivet blad. Men den är annorlunda

     än hästen på så sätt, att det som står skrivet på dess genetiska blad när

     det gäller hälsa och användbarhet till största delen ännu är dolt inne i

     hunden i det ögonblick, då köparen bestämmer sig.

 

Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH DET SOM INTE KOM MED

 

  Antalet hundar i Sverige har mellan 2010 och 2020 ökat från 594 000 till 963 000. Det finns alltså 369 000 flera hundar nu jämfört med för tio år sedan - en enorm ökning! - men många färre reggade, vilket är detsamma som många färre sålda av SKK:s uppfödare. Hur gick det till? Jo, säger texten till lagstiftarna, det smugglas! 

 Jag hittar ingenting, som tar upp den ökade inhemska blandrasaveln. Den är nog redan idag och ännu mera på sikt ett större hot mot SKK anslutna uppfödares säljmöjligheter (och mot SKK:s registreringsintäkter) än valpar insmugglade i bakluckan på bilar. Varför nämns den inte? Kanske beror det på att blandrasavel är svårare att få folk, beslutsfattande politiker inkluderade, att ta känslomässigt avstånd från. Den är svårare att mobilisera mot. Alla tycker illa om skrupelfria smugglare och importörer, alla tycker illa om valpfabriker och skumma veterinärintyg, men färre och färre rynkar på näsan mot resultatet av en olyckshändelse mellan grannens shihtzutik och en jakttaxhane, eller invänder mot att någon satsar på att korsa sin pudel med en cavalier. Kronprinsessans familj hade som bekant inga invändningar mot just den blandningen, så varför skulle vanligt folk ha det? Ett antal raser startades så för mindre än hundra år sedan. De gick att sälja då och de går att sälja idag. 

 Många som aldrig skulle köpa en smuggelhund kan tänka sig att köpa en blandrashund uppfödd i Sverige. Av de nya hundar jag möter i min omgivning är mer än hälften just blandraser, ibland sålda under förespegling om ”allergivänlighet”, någon gång med uppenbart felaktiga påståenden om bakgrund – till exempel grannskapets ”varghybrid”, som i mina ögon ser ut att vara en solklar korsning mellan vit herdehund, husky och kanske blek golden, för att inte nämna den till allas lättnad stabila och gladlynta valp, som ägaren tror är en korsning mellan amstaff och "American bully XL". Oftare säger ägarna helt enkelt, att blandraser är friskare - "det vet man ju!" Andra har valt blandras för att de inte tycker om extremavlad exteriör, utan vill ha något mera lagom och mittemellan. Men mest av allt vill de ha en vanlig okomplicerad hund, en familjemedlem, en kompis, och de rycker på axlarna åt etiketten ”renrasig".

 Det finns en hel del fakta, som inte är med i utredningstexten. Vill man säkra renrasuppfödarnas framtid, hade det kanske varit klokare att satsa på att göra renrasiga hundar påvisbart bättre som köpalternativ än att bara haka på en beskrivning som rör hästar mer än hundar och som väljer att förklara den fallande andelen reggade hundar med smuggling?

Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH DE STACKARS SÄLJARNA

Om hästnäringens position som den beskrivs i lagförslaget är stark, hur beskrivs SKK och SKK:s uppfödare?  

 ”När det gäller försäljning av hundar och katter är säljaren oftast uppfödaren.Svenska Kennelklubben registrerar årligen drygt 10000 valpkullar vilket motsvarar cirka två tredjedelar av alla hundar som föds i Sverige. Endast rashundar som är uppfödda av medlemmar i Svenska Kennelklubben får registreras. Antalet registrerade valpar per år har minskat från cirka 60000 i början av 2000-talet till cirka 50000 de senaste fem åren. Alla hundar som bor i Sverige ska märkas med ett unikt id-nummeroch registreras i Jordbruksverkets centrala hundregister. Enligt registret fanns det 963000 hundar i Sverige den 31maj 2020. Det kan jämföras med 594000hundar den 31maj 2010. /.../ .Enligt uppgift från Svenska Kennelklubben minskar antalet hundar som registreras i klubbens register samtidigt som antalet hundar i Sverige ökar. Det finns flera orsaker till detta. Jordbruksverket uppger att det har blivit vanligt under senare år att hundvalpar som annonseras ut på internet har förts in i Sverige utan att uppfylla införselkraven från länder där hundvalpar av olika skäl är billiga att köpa (så kallade smuggelhundar). Det är ofta små och dyra hundraser som smugglas och säljs över internet. Svenska Kennelklubben är av uppfattningen att konsumentköplagens regler försvårar för hobbyuppfödare och att den gynnar den oseriösa handeln, där säljaren ofta inte går att nå efter avslutat internetköp.” (s 186, mina kursiveringar/fettning)

 Det framgår tyvärr inte exakt hur SKK anser att gällande konsumentköplag gynnar smugglarna, eller varför hobbyuppfödarnas lott skulle bli lättare om de blir mera likställda med de smitande internetannonsörerna. Eller hur minskningen av andelen reggade hundar skulle motverkas av att uppfödarna ansvarsbefrias. Faktum är att den där sista meningen är obehagligt svår att bli klok på.

 

 ”Det pris som betalas för ett levande djur kan variera kraftigt. Vid dyrare djur, främst katter och hundar av vissa raser samt hästar, kan köparen ha bättre ekonomiska förhållanden än uppfödaren. Säljaren genomför normalt inte ett större antal försäljningar per år och har inte ett stort kunskapsmässigt övertag. I en sådan situation kan hävdas att köparen inte är en sådan svagare part som konsumentköplagen syftar till att skydda. Svenska Kennelklubben och Lantbrukarnas Riksförbund är av denna uppfattning.” (s 186, mina kursiveringar/fettning)

 Ytterligare en ståndpunkt, som är svår att förstå. Valpköparen har ibland högre inkomst än uppfödaren. På vilket sätt påverkar den saken hundens risk att utveckla höftledsfel? Eller uppfödarens möjlighet att använda sådan hjälp som statistik och index för att undvika höftledsfel i sin avel? Det finns många uppfödare med små eller genomsnittliga inkomster, som följer regler och rekommendationer för att göra det som står i deras makt för att undvika kända hälsorisker i sin ras. De verkar inte tycka, att låga inkomster är en ursäkt för självvald okunnighet. Tycker SKK det? Eller hur skall man tolka det här? 

  Hunduppfödaren har inte heller enligt SKK kunskapsmässigt övertag över valpköparen. Jaså? Vi är alla barn i början och självklart ökar kunskap och erfarenhet med åren i hunduppfödning, som i all annan verksamhet, men om inte också en färsk uppfödare vet mera om sin ras än en färsk valpköpare, bör uppfödaren kanske inte vara uppfödare. Om SKK-anslutna uppfödares kunskapsnivå är så låg som antyds, är det ett problem för SKK och för renrasaveln. Men det borde inte få vara ett problem för hundarna och valpköparna och det borde definitivt inte få vara ett problem, som undanskaffas genom att alla krav i konsumentköplagstiftningen tas bort när det gäller levande djur.

 Bodil Carlsson

SOU2020:51 - VEM ÄR DET SOM TALAR?

Att läsa lagförslaget är en lite egenartad upplevelse. Det handlar om hästar, hästar och hästar. För varje stycke och varje exempel, som nämner hundar, finns många som handlar om hästar. Bakgrunden skildras i textens inledning – den handlar från första början om hästar, i riksdagsmotioner och i organisationsframstötar till Justitiedepartementet. Hästnäringen, som det heter, har varit på gång länge med det här – i texten nämns riksdagsmotioner från 2008 och framåt och ett uttalande från en tysk hästsportorganisation. Hundorganisationen SKK verkar mest haka på. I stora delar är texten som om hästnäringen hade ryckt ut för att få stopp på utdragna rättsprocesser med bråk mellan krävande köpare och trängda säljare och suttit stadigt vid skrivbordet med pennan i hand för att leverera talande exempel, medan hundnäringen står och kikar över axeln och skjuter in en mening här och där för att slinka med på tåget. Exemplen handlar, med få undantag - som vi återkommer till - sida upp och sida ner om lösa benbitar på röntgenbilder, hovproblem, spondylos i bröstryggraden, utebliven hopptävlingskarriär, följderna av att byta hovslagare eller sadel eller stall. När texten avviker för att nämna hundar, så är den snart tillbaka på huvudspåret igen. Vill ni ha ett exempel? Så här låter det på s 187, när utredningen går igenom vad som händer djur som säljare och köpare är oense om: Efter en tids avställning påverkas hästens kondition och muskelbildning, vilket vid vissa skador kan medföra att skadan förvärras eller att möjligheterna att åtgärda den minskar. Hästens psyke kan påverkas negativt av att inte få utföra det arbete som hästen vant sig vid eller behöver. I många fall avstannar hästens utveckling och det kan, om det ens är möjligt, ta lång tid för hästen att komma tillbaka till den utbildningsnivå som den hade vid köpet. Motsvarande problem kan uppkomma även beträffande andra djur, till exempel hundar. Köparen kan vidare medvetet eller omedvetet distansera sig från djuret och ge det mindre uppmärksamhet i form av till exempel klappar och kel. Djuret kan alltså såväl psykiskt som fysiskt lida skada av att vara föremål för tvister. Vid utdragna tvister pågår lidandet under längre tid.En häst kan komma att avlivas då köparen inte vill riskera att behöva svara för kostnaderna för hästens uppehälle under den tid som tvisten pågår. En rättegång tar lång tid om inte parterna i ett tidigt skede når en samförståndslösning. Köparens hästförsäkring kan också ha betydelse för att en häst döms ut och avlivas ”... (Min fettning och kursivering) Bortsett från att man här som på andra ställen i texten blir fundersam på om det är djuret eller säljaren som det ömmas mest för, är en sak slående. Tio meningar om att det blir synd om hästen, när köparen är missnöjd; en enda som kortfattat kommer ihåg att det finns hundar. Så där håller det på. Varför dominerar hästperspektivet? Det finns en bra förklaring till den assymmetriska genomslagskraften. Lagförslaget nämner det själv. Sammantaget svarar hästnäringen för 0,5% av Sveriges hela BNP. Man har 15 000 helårsanställningar och runt 20 000 företag. Det är väldigt mycket pengar och ganska mycket folk och företag för beslutsfattande politiker att ta hänsyn till. Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH VERKLIGHETEN

 "Undantag för köp av levande djur

Ett par faktorer är enligt utredningen särskilt utmärkande vid försäljning av levande djur jämfört med andra varor. Den ena är det förhållandet att levande djur är just levande varelser med allt vad det innebär ifråga om fysiska förändringar under livstiden och samspel mellan psyke och fysik. Den andra är att det på detta område, främst vid handel med dyrare levande djur som hästar, hundar och vissa raskatter, är särskilt vanligt med säljare som i och för sig bedöms som näringsidkare enligt konsumentköprätten men som har en mycket blygsam omsättning i sin verksamhet. Det är framförallt presumtionsregeln i 20a§konsumentköplagen som i motioner och av flera organisationer, däribland Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Kennelklubben, har pekats ut som olämplig och problematisk vid köp av levande djur. Från organisationshåll finns dock önskemål om stora förändringar av regelverket, i första hand att försäljning av levande djur helt ska undantas från tillämpningsområdet för konsumentköpregleringen." (Min fettning)

 

 Det ni läser här ovan är taget från sammanfattningen av SOU2020:51, – direktlänk till hela utredningen var inlagd,men fungerar inte. I det fullständiga lagförslaget handlar s 179 till 213 om levande djur. Vad går det ut på?

Att säljarnas organisationer vill skydda sina medlemmar. Lagförslaget ger en bakgrund och går därefter igenom en verklighetsbeskrivning, som uppenbarligen har levererats av säljarorganisationerna.

 

Levande djur är levande och därför fysiskt och psykiskt påverkbara, säger lagförslaget. Deras omgivning – mat, motion, ålder, fysisk livsmiljö, relationer till sin ägare och till andra djur - påverkar dem. Man kan alltså inte hur som helst, om ett djur inte motsvarar förhoppningarna vid köpet, kassera det och kräva att säljaren återtar det. Det är alldeles sant, rätt och riktigt, men det finns en insikt som fattas i utredningen.

HUR MATEN, MOTIONEN, DEN FYSISKA OCH SOCIALA LIVSMILJÖN OCH ÄVEN ÅLDER PÅVERKAR LEVANDE VARELSER BESTÄMS I HÖG GRAD AV DERAS GENETISKA FÖRUTSÄTTNINGAR.

ATT I GÖRLIGASTE MÅN SVARA FÖR ATT DE GENETISKA FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR ETT BRA LIV MAXIMERAS OCH DE FÖRUTSÄGBARA RISKERNA MINIMERAS ÄR UPPFÖDARENS FÖRSTA SKYLDIGHET.

Hästnäringen har troligen lyckats bättre med den uppgiften än renrasaveln på hund, undantaget jakt- och utpräglade vallhundar. Det finns inga hästar med så förkortade nospartier att tänderna inte får plats och där andningsförmågan är så nedsatt, att det krävs kostsamma kirurgiska ingrepp för att förbättra den. Inga sådana hästar skulle gå att sälja. Det finns, av samma skäl, ingen hästras med ett ärftligt hjärtfel hos upp till 40% och ingen med HD hos närmare 50%. Det finns helt enkelt inga hästraser med sådana inavelsnivåer och anhopningar av genetiskt betingade problem som vi ser hos många hundraser. Hästar avlas och säljs för fysisk och psykisk prestationsförmåga. Hundar avlas och köps för andra ändamål och till andra priser. Den är den insikten, som saknas i lagförslaget.

I lagförslaget framförs, att den som köper ett ”dyrare djur” - varmed avses alla djur som kostar mera än hamstern eller cikliden från zoobutiken – kan antas lägga ner mera tid på att undersöka djuret före köpet. Självklart gäller detta många hästköp. Den som lägger 150 000 på en lovande hopphäst åt sin dotter och planerar att hålla den i hyrbox i storstadsstall till hög månadskostnad, ser säkert till att det först blir både veterinärbesiktning, röntgen och provridning. Den köparen är inte en person med genomsnittliga inkomster och priset på hästen inte jämförbart med det genomsnittliga priset för en valp. I det fallet finns all anledning att förvänta sig både grundläggande kunskap och förmåga att undersöka vad som köps. Men kan man säga samma sak om den genomsnittlige valpköparen?

Det finns en annan viktig skillnad. Man köper en vuxen häst som är inriden och har börjat meritera sig. Man har något att gå på vid köpet. Det är därför priset springer upp.Vad har man att gå på, när man för 15 000 köper en åttaveckors hundvalp? En stamtavla, en veterinärbesiktning som säger att uppenbara defekter inte förelåg i besiktningsögonblicket plus uppfödarens ord.

Att köpa ett tränat, levande bruksföremål som hunnit växa upp är inte samma sak som att köpa en ljuvligt gnyende ny familjemedlem, som kom till världen för två månader sedan. Hundvalpsköp kan inte jämställas med hästköp. Hundar köps till andra priser, för andra ändamål och på andra känslomässiga premisser än hästar. Många impulsköper hundvalp för att de ser söta ut på fotona på nätet och är oemotståndliga att hålla i famnen hemma hos uppfödaren. Väldigt få impulsköper hopphästar så.

Att klumpa ihop hästköpare med hundköpare och kattköpare för att alla tre djurslagen kostar mera än en hamster- mera än 4 750 kronor – känns inte riktigt hederligt.

 

Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH SLUMPEN

Igår flammade ljuset i osannolika färger – himlen djupblå, allt annat djupgrönt eller gyllene rött. Vatten porlade i bäcken mellan svarta jordvallar. Svart jord stack upp i råbocksbök. Om biologiskt liv hade en egen flagga, skulle den bära de färgerna. Själva gräset lyste, medan vi jagade kastboll och tränade inkallning på en träningsplan tillhörande en förening som bjuder hundfolk på fritt tillträde. Då ringde telefonen. Hundarna fick ägna sig åt att valla robotgräsklipparen och lapa bäckvattnet en stund, medan jag pratade med en vänlig själ på regeringskansliet, som visade sig också ha hund! Det blev ett långt samtal, som slutade med att kanslirådet och jag tackade varandra för en intressant diskussion och önskade varandra en trevlig helg. Sverige är fantastiskt. Människor jag känt som kom från Chile, Argentina och Syrien hade aldrig tänkt tanken att ringa sina regeringskanslier och begära att få veta var man kan läsa ett lagförslag. De hade inte vågat tala in sina namn och telefonnummer, om personen de sökte satt i möte, och de hade garanterat aldrig blivit uppringda tillbaka – de var vanligt folk som jag. I deras länder ringer inte artiga regeringstjänstemän upp vanligt folk för att fråga hur de kan vara till hjälp. Möjligen hade helt andra instanser hört av sig som tack för påringningen och i värsta fall hade det kunnat bli nattligt hembesök. Det var därför de kom hit. De visste, vad som väntade den som stack ut näsan. Det enda som väntade på mig, när vi kom hem, var kanslirådets mail med länkar till lagförslaget, som jag hade frågat om. Som sagt, Sverige är fantastiskt. Eller som en chilensk vän sa: vi som alltid har bott här kanske inte uppskattar det så mycket som vi borde.

Idag regnar det småspik över grå bakgrund. I enstaka solglimtar lyser den sista blomman på en artonhundratalsros, annars är det mesta mörkt och vått. Kökssoffan är bästa platsen. Lagförslaget känns visserligen mindre motigt att läsa än thrillern, som jag nappade åt mig i hast uppe på biblioteket och som visade sig vara en rad monologer av en seriemördare, men det är långt: 381 sidor. Turligt nog är det väl skrivet och överraskande lätt att hänga med i och ännu mera turligt slutar det med sammanfattning på bara nitton sidor – vilket jag vid det här laget hade önskat seriemördaren också, för det skulle ha gjort den storsäljande boken om hans bedrifter mera uthärdlig. Men varför lägger man ner en regnig dag på ett lagförslag? Jo, Hundsport ramlade ner i brevlådan i veckan och visade sig innehålla ett inlägg av Ulf Uddman, som gjorde mig nyfiken. ”Nytt förslag ökar kravet på köparen”. Vad kan menas med det? Lagförslaget SOU2020:51 handlar om den nya konsumentköpslagen, som väntas börja gälla från januari 2022. I den finns förslag om undantag för försäljning av vissa levande djur. Inte alla! Djur som kostar mera än en tiondels basbelopp – idag 4 730 kronor eller över - alltså i stort sett hästar, hundar och raskatter, förväntas ha särskilt kunniga köpare, skriver Uddman. Lagförslaget har redan skickats på remiss till ett femtiotal organisationer. Säljarna representeras av allt från jättar som H&M till IKEA och Schibstedt, Facebook Sverige och företagarorganisationer. På djursäljarsidan hittar vi LRF, Hästnäringens Nationella Stiftelse, SKK och Sveriges Kattklubbars Riksförbund. Det finns inga organisationer för köpare av djur att skicka lagförslaget till, ungefär som det inte existerar någon Kommitté för valpköparsamverkan hos SKK, men väl en Kommitté för uppfödarsamverkan som – säkert av en ren slump – tillsattes under samma tid som lagförslaget arbetades fram. Jordbruksverket, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden liksom veterinärförbundet och advokatförbundet skall få säga sitt, liksom en hovrätt, en länsstyrelse och en djurskyddsorganisation. Ordet är dessutom fritt för alla: ”även allmänheten har rätt att lämna synpunkter”, som regeringens sida påpekar för oss. Remisstiden är kort – synpunkter skall vara inlämnade senast den 11 november. Så vad går det här ändringsförslaget ut på? Bodil Carlsson