Nästa gång jag hör någon säga att det är de framgångsrika uppfödarna som ska ges utrymme i en rasklubb kommer jag inte att bli imponerad.
Framgång för några uppfödare har alldeles för ofta betytt tillbakagång för rasen - i hälsa, mentalitet eller användbarhet.
Rasklubbar är inte till för att vara annonspelare för uppfödare eller för att skapa efterfrågan på hundar.
Om man tänker på att det föds runt 500 reggade collies i bara Sverige på ett år och att varje hund kan förväntas ha ett genomsnittligt liv på tio år, så blir det ett stort antal sammanlagda hundår. Ingen enskild person kan ha överblick över så många hundår. Inte ens med den bästa vilja i världen och den mest samvetsgranna uppföljning kan en enskild uppfödare hålla koll på alla dessa hundars olika sidor och egenskaper. Det kan ingen valpköpare heller.
En rasklubb kan däremot samla ihop och sammanställa mycket av den informationen. En rasklubb kan skapa en överblick bakåt och över nuläget, ta upp en diskussion om vad som är bra hos hundarna och vad som inte är det och vad som behöver göras något åt. Utan uppfödare går inte det arbetet att genomföra, utan valpköpare som är delaktiga och vet att man lyssnar på dem går det inte heller.
Läste ni Staffan Thormans ledare i veckans nummer av Brukshunden? Han skriver om utgångsläget, de gamla tankarna om hundar och hundträning, och om de stora förändringarna som redan är på väg. Hundar som "sportredskap" för tävlingsinriktade, hundar som "biologiska dockor" för andra, men också hundar som kan utvecklas att bli servicehundar, biosensorer (näsjobbare på hög nivå) och brukshundar på nya sätt än de vi har vant oss att tänka på. Vi lär oss helt enkelt så väldigt mycket nytt om biologi, genetik, om hur hundars hjärnor kan användas, att vi kommer att se både nya möjligheter och "svåra bekymmer av biologisk och etisk art" med våra hundar. Jag gissar att Thorman menar det alltför slutna, smala, släktskapsavlade begreppet "ren ras", att han tänker på anhopningen vissa sjukdomar och mentala problem inom vissa raser som är en direkt och faktiskt förutsägbar konsekvens att sättet som man har avlat på. Jag tror att han menar exteriöraveln som gör hundar alltmer befängt fysiskt olika varandra och alltmer lika på insidan. Jag tror att han tänker på hundutseenden som kan drivas hur långt som helst av människor som tävlar mot varandra i små slutna grupper... och som faktiskt styr aveln och därmed valmöjligheterna för väldigt många av oss andra.
Jag tror att om man vill ha de rena raserna kvar, får alla vi som uppskattar dem ta och tänka till. Vi måste se till att de stamboksförda, reggade hundarna står för något!
Folk är faktiskt varken blinda eller korkade. De flesta kan se att en modern utställningsschäfer har något fel på bakre kroppshalvan och på sina bakbensrörelser. De flesta kan se att en collie som skakar och dreglar för att det skjuts några skott ett par kilometer bort inte är en lycklig hund. Rasklubbarnas uppgift kan aldrig vara att försöka slå i folk att sådant är önskvärda, rastypiska drag, eller åtminstone inget problem.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk som går på bullshit längre.
Renrasiga hundar kommer ur hundtyper som modellerades fram under många hundra år för att fungera och bete sig på olika sätt. De har olika insida. De har olika användbarhet. Var och en av dem är en riktigt bra idé!
En rasklubb ska ta vara på den lysande idé som är en hundtyp, t ex en collie - en följsam, smart och vänlig själ med stor känslomässig kontakyta mot människor - och bevara den. Hoppas att vi ses, så många som möjligt, på SCK:s årsmöte i morron!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar