DET VI INTE KLARAR SJÄLVA

Alla läsare får ursäkta opassande skämtsamhet i kommentarerna till Ett slutet sällskap. Det har varit lite svårt att vara bister sista dygnet. Såg ni ministern i Nya Zeelands parlament igår? En politiker som öppnar mun och försvarar en mänsklig rättighet med både skärpa och humor. Jisses! Tänk att såna finns kvar, när man trodde arten var utdöd!

Ovanå detta stora, goda skratt kom en så vacker dag som denna. Varm och solig, lagom vind för att torka tvätten, härligt att pyssla i trädgården. Kanhända har rehydrering och bandagering av rhododendronbuskarna rentav gjort nytta; när presenningen lyftes av idag fanns plötsligt ett antal spänstiga mörkgröna blad där det bara var gulgrönt slok i förrgår. Överallt kommer färgerna tillbaka. Vitt och violett lyser hos krokus och snödroppar och en djupblå scilla blinkar till, när brunlöv och grågräs lyfts bort. Ormvråksparet seglar över grannåkern och ropar till varandra.

Lillkillen har varit fri från asthma. Hans föräldrar har fått sova. Så äntligen, efter en ovanligt lång, dyster vinter som avslutning på ett tufft år, känns det lite ljusare och även om det kan ändra sig fort – så är man glad för den dag som är.

Ibland har jag en liten dröm. Kan bero på att det är sju år sedan jag var ledig så länge som två veckor, kan vara saknad efter en förlorad hund, men i alla fall – den finns där. Min spårare är borta. Jag saknar honom varje dag. Ibland undrar jag om han var så bra som jag minns, eller om det var så att jag bara såg honom bättre – men kommer fram till att det inte bara var jag som hade lätt att se vad han sa: han var bra. Han var den andra riktigt bra spåraren jag har levt med. Ingen lärde dem jobbet, minst av allt jag; det fanns där, medfött. Komplett med förmågan att förstå vad jag bad dem spåra och förmågan att signalera så att jag förstod. Hundratals generationer av uppfödarselektion gjorde den spårande vargen till den kommunicerande spårhunden – och folk tror att jag är fientlig mot hunduppfödare?

Hur som helst, det är väl alldeles orealistiskt. Ålder och allt det där. Men drömmen dyker upp ibland. Om man kan hoppas på en bra spårare en gång till, en som man kan läsa, en som man passar att jobba ihop med - då tar jag reda på hur man blir medlem i Missing People.

Det är vad en bruksarbetande hund gör: hjälper oss med det vi inte klarar själva.

Bodil Carlsson

KORT REPETITION!

Det här gamla inlägget började plötsligt få nya läsare igen. För att underlätta för alla som vill bli påminda om vem som har sagt vad om vilket, och för att förenkla för ev nyfikna, lägger jag ut det så här, komplett med kommenarerna. Varsågod! Länken till Fredrik Steens blogg fungerar tyvärr inte längre, men i ö är ingenting ändrat.

måndagen den 4:e oktober 2010

ARTONHUNDRATAL?

”Jag sålde en perfekt valp och om den är något annat nu, måste det bero på dig!”
Ni kanske tror att det här handlar om artonhundratalet. Det är i så fall ett långt, långt artonhundratal, för det är inte så hemskt många år sedan en collievalpköpare i Sverige fick höra exakt de orden av sin uppfödare.

Så varför det evinnerliga bråket inom vår och andra rasklubbar? Saker och ting förändras och de förändras fort. Valpköparna har blivit frågvisa och välinformerade och folk i allmänhet är inte så imponerade av fina exteriöra titlar längre. De vill gärna ha en fungerande hund också.
Så uppfödargrupper som vant sig vid efterfrågan och beundran känner inte riktigt igen sig längre. Naturligtvis skriker de högt! Själva tror de säkert uppriktigt att de försvarar sin ras.

Men det ger dem inte rätt att ösa ut lögner på nätet.
Det ger dem inte rätt att dra sagor om saker som aldrig har hänt och göra det så hånfullt och sårande att man baxnar medan man läser.
Det ger dem inte rätt att försöka attackera information om sådant som faktiskt har inträffat. När Fredrik Steen kortfattat nämner att han blivit biten av en collie och en uppfödare genast offentligt svarar ” du borde vara VÄLDIGT noga med vad du väljer att skriva” * , så blir det bara pinsamt. (Klicka på pinsamt för länk!)
Den approachen har kanske gått hem mot osäkra valpköpare, men tro mig – den imponerar inte på Fredrik Steen. Frågan är om den imponerar på läsarna? Ännu värre blir det när samma uppfödare tillrättavisande säger - till en professionell hundtränare med många års erfarenhet av problembeteenden hos hund - att ”du har ingen aning om vad denna hund har varit med om sitt liv och som hundcoach måste du väl ändå veta hur viktigt det är att vara ledare”....
Fredrik Steen säger ju rent ut, att de flesta hundbekymmer hänger ihop med ägaren. Under alla år i jobbet har han rekommenderat avlivning av sammanlagt tre – 3 – hundar. Den här mycket rädda collien var en av dem.

En collie som biter med full kraft – antingen för att den är rädd eller för att den är arg – har alldeles tillräckligt med tryck i käkarna för att bita fingret av ett barn. Vad tror ni hade hänt då?
Om TV hade varit i närheten när collien bet – inte alls otänkbart – hade den här uppfödaren då skrivit till SVT att de borde vara VÄLDIGT noga med vad de väljer att visa?

Om ägaren till den stackars hunden i sin omgivning hade haft en mediavan person som gick i taket av den ganska fula antydningen om vad denna hund har varit med om i sitt liv - vad tror ni hade hänt då?

Rasklubben hade klarat sig mycket bra inför kamerorna. SKK:s representant också. Men de här uppfödarna...?

Bodil Carlsson




*

SLUTET SÄLLSKAP?

Diskussionsgruppen på Facebook är sluten och även om den saken tydligen har väckt misshag i vissa sammanhang, så är jag just nu tacksam. Inte vill man att vanliga hundintresserade människor ska ramla in där! Förtroendet för renrasaveln är klent nog som det är; det sista man vill är att folk som går i valpköpstankar skall upptäcka hur det är ställt. Om SKK däremot ville ha godheten att titta in, så tror jag att de snabbt som ögat skulle få alla argument de behöver för ett licenskrav för bruksrasuppfödning.

Kort sagt: collieuppfödarnas förkärlek för att avla på hundar med brutna MH:n och/eller extrema rädslereaktioner har varit på tapeten igen. Same as ever! Samma frågor och samma påståenden från människor som kallar sig uppfödare och/eller hundkunniga:

Känner ni alla hundarna med femmor på skott och ljud? Hur vet ni annars att de är rädda?

Vet ni inte att det är öroninflammation som gör hundar ljudkänsliga?

Varför måste brukscollies vara så skälliga?

Men vad menas med brukshund egentligen?

… och så det ständiga tungviktarargumentet från en uppfödare i mentalitetssammanhang:

"En del collies är så jävla fula att jag inte skulle ta emot en ens om jag fick den gratis!"

Mot slutet kommer som vanligt försonliga röster in från folk som begripligt nog är trötta på bråket: ”Vi kan väl vara sams? Vi har ju gemensamma intressen!”

Tittar man efter vem som skriver vad i kärndiskussionen, så upptäcker man förvisso underliggande gemensamma intressen, fastän inte precis av den sorten som de försonliga tänker sig. Mönstret hittar ni nog i andra raser och andra länder också, tyvärr. Det finns de som hävdar att guldfiskuppfödarna är värre, men guldfiskar blir förstås sällan ett problem för sin omgivning.

Så här såg det hursomhelst ut i den här omgången av slutna gruppen!

Person 1 i diskussionen lever rövare eftersom hon utgår ifrån att en tråd, som är kritisk mot avel på rädda hundar, måste vara startad för att att hänga ut någon. Vem då? Person 1 föder ju inte upp collies? Nej, i alla fall inte i år. Men det gör två nära släktingar till 1, ägarna till kennel X resp kennel Y, som klokt nog håller tyst och låter person 1 berätta hur värdelöst MH är. Ytterligare en person, person 2, framträder som upprörd privat hundägare och säger att MH inte funkar. Hanen som hon, person 2, deläger ihop med kennel Z används i avel av kennel Y. Han maxar på aggression och hot mot avståndslekfiggen och spökena. Kennel Y använder honom till en tik med 4 på rädsla för överraskning, 5 på ljudrädsla och 5 på skott. Intressant kombination, tror jag att sådant kallas -  SKK?

Ytterligare en hane från kennel Z, halvbror till den förra, används av kennel X. Arga person 1 står som deluppfödare till en kull från X år 2010. Och för att förekomma person 1, som kommer att fråga: ”Känner du verkligen de här hundarna?” så är svaret – nej, det gör jag inte. Det kan tänkas vara bra hundar, men personligen skulle jag vilja känna dem väldigt väl för att våga mig på en valp med de föräldrauppgifterna.

Så jag påstår inte att det måste vara dåliga hundar. Men jag påstår att det finns band mellan kennlarna X, Y och Z som inte alls kommer fram i den slutna gruppen; jag påstår att person 1 och person 2 deltar i egenskap av företrädare för något som de har eller har haft egenintresse av och jag påstår dessutom att det inte var meningen att den saken skulle märkas.

Dessutom påstår jag att sådant – dold aggressiv marknadsföring – är vanligare än vad valpköpare tror i de här sammanhangen. Om det är vanligt, varför ska man tjata om det?
Just därför.

Person 3 på kennel Y har fött upp 67 hittills reggade valpar sedan 2006 och har väl då – om vi utgår från ett lågt snittpris per valp – under loppet av några år dragit in sådär 670 000. Brutto, förvisso, men ändå.

Och precis där ligger knuten! För om uppfödare är ett slutet sällskap, som tar valpar någon gång ibland för nöjes skull och behåller alla själva, eller skänker bort dem till vänner och bekanta, så har de förstås rätt att avla på precis vad de vill. De har all rätt att påstå vad de vill om sina valpar och om de vill dumförklara mottagarna av de fina gåvorna, så får de väl det. Då stannar det ju verkligen inom familjen.

Men det är inte så det är. Uppfödare producerar hundar, som de aktivt marknadsför i syfte att sälja. De – ursäkta det fula ordet! - tar betalt. De driver en verksamhet riktad till kunder. Därmed är de inget slutet sällskap.

När man tar betalt för sin vara på en marknad, får man vackert acceptera att köparna inte bara tror en på ens ord, de vill se en innehållsdeklaration. Och man kanske kunde börja berätta vems vara man pratar för?

Bodil Carlsson

MEDAN JAG VÄNTAR

Medan jag väntar på att tikarna ska smälta sin mat och medan jag väntar på kontakt med den där personen som jag vill ställa en enkel fråga till - låt mig berätta om första gången jag såg skotträdsla!

Vi bodde på riktiga bonnlandet, i en liten kommun som kämpade hårt för att dra till sig folk åtminstone under sommaren. Det fanns gott om hästfolk, det fanns gott om hundfolk och ofta var det förstås samma folk, för man delade sin fritid mellan hästarna och hundarna, ridklubben och brukshundsklubben. Runt omkring oss låg Tiveden. Djup, äkta gammelskog där bara pendeltåget till Mariestad regelbundet tog sig fram. Femhundra år tidigare tog sig två arméer fram samma rutt och brakade ihop där byn låg och fortfarande ligger. Två kungar  hade köpt upp folk och utmanade varandra i ett slagsmål om kronan och titeln.
Folket i byn kom på en idé. Medeltidsdagar! Tjejer i olika åldrar pinnade på vid symaskinerna och när den första festen till minne av slaget vid Hova startade, satt kassörskan i den trånga ICA-butiken i hemsnickrat medeltida mode. Grundskolans lärare gick omkring med sotat ansikte och fettinsmorda hårstripor och sträckte fram en halvt om halvt hotfull tiggarnäve mot besökarna. Höjdpunkten, kvällens avslutning, var tornering! Halvblodshästar i bjärta schabrak rusade mot varandra, fusklansar bröts, dramatiska kötteder på fejkad medeltida svenska utslungades...
..och så kom överraskningen, ett litet tillägg i sista stund. Fyrverkeriet!

Vi satt med våra hundar, två unga collies och en sheltie, några rader ifrån slagfältet. Allra längst fram fanns en annan hund, det hade jag sett, men av honom skymtade bara den grå ryggen. Det gick inte att se vad för sorts hund det var, utom att verkade stor.  Alla började luta sig tillbaka under sista minuten av föreställningen, när förloraren låg på marken och segraren stod över honom med sitt låssasvärd. Plötsligt hände det! Blixt, rök och knallar.
Folk reste sig bestörta, för ingen hade vetat att detta skulle ingå och först var vi inte riktigt klara över att det faktiskt gjorde det: ingick i föreställningen. Två vuxna lämnade stället omgående. De hade sin hund med sig.
Att ta sig därifrån var prio ett för de där två, men det var inte helt lätt. Hunden halvt släpades i halsbandet, o halvt bars ut av sina ägare medan den  högg hejdlöst i luften med paniken lysande ur ögonen.
Då såg jag vad det stora gråa var för sorts hund. Det var en fullvuxen riesenhane som högg besinningslöst omkring sig av skräck. Folk ryckte bort sina ungar och backade undan från honom.
Förstår ni varför, SKK?


Och nu är det så här. Mellan 1997 och 2011 GICK I AVEL 4 grå riesenhanar med antingen

1)avbrutet MH

            eller

2)kvarstående rädsla 5

             eller


3)5 på skott.

De hade under samma period tillsammans 42 avkommor.
Nu tycker ni att det är illa. Men det hade kunnat vara värre, tänker ni, det hade kunnat vara rottweiler. Och gissa vad?
Det är det. Enligt statistik som vem som helst med tid och tålamod kan ta fram ur offentligt åtkomliga uppgifter på hunddata, men som SKK och SBK:s rasklubbar vill hålla för sig själva.
Hur försvarar ni det inför allmänheten?

Bodil Carlsson

Vad kan collien - och när?

"Collie är en brukshund som inte bara duger för de klassiska bruksgrenarna som spår, sök och rapport. Rasen tillhör gruppen vallhundar, där hundarna är aktiva och lättlärda och älskar att jobba. Den har visat goda resultat inom bruks, lydnad, agility, viltspår, rallylydnad och som servicehund. Collie är en populär utställningshund. Det är en mycket allsidig hund som trivs när den får känna sig delaktig i sin ägares närvaro."
Så beskriver SBK collie på sin sida.

Ofta pratas det om att man måste tävla med sin collie för att visa vilken bra hund det är. Att tävlande collies når framgångar är förstås viktigt. För dem som ser det. Och ska vi vara ärliga så är det en väldigt liten del av Sveriges befolkning som ser tävlande collies eller tävlande hundar överhuvudtaget. Hundsport är inte den svenska befolkningens största intresse.

Att rasen vistas ute bland allmänheten tror jag är precis lika betydelsefullt, om inte mer. Inte bara jag har hört kommentaren ”De är väl nervösa?” när vi träffat folk på promenader och stannat för att prata en stund. Vår ras har ett trist rykte, fortfarande väl befäst i flera olika generationer.
Är det då inte för allmänheten vi i första hand ska visa vilken bra hund collien är? För de människor vi träffar varje dag. På promenader i stan, i bostadsområdet eller var vi nu vistas med våra hundar. De som tror att collien är så nervös, rädd, ängslig - det är för dem vi ska visa att collien inte alls behöver vara sådan.
För var börjar snacket som sedan sprider sig över landet?

 

Johan Nilsson

VEM ÄGER KUNSKAP?

Blåser halvstorm ute!  Avbrutna grenar kommer farande, tomma vattenhinkar rullar över gårdsplan och man vågar sig icke på hästpromenad idag. Det kommer för mycket flygande. Regnvattentunnan,  nytinad, är tömd över alla törstiga krakar som ännu står med tårna i tjälen. Obarmhärtig är denna april mot rhododendron. Minst av allt behöver den få sina vattenlösa blad uttorkade ännu mer av vinden.
Så skarpt läge råder för det ytligt rotade just nu. Ändå spricker den halvtöade jorden upp i ett av sina leenden. Tre veckor sent, men värt att vänta på!

När det gäller de siffror som nämnts i kommentarerna till Vintern håller stånd  vill jag göra en enkel check-up av en sak. Sedan tror jag att jag har en lika enkel fråga till SKK och SBK, som jag gärna skulle se ett svar på.
Kontrollen först, återkommer sedan.

En tanke bara, apropå årstiden: det lönar sig allmänt sett  inte nuförtiden att försöka hålla kunskap som  exklusiv ägodel eller grupptillbehör. Den tiden är liksom över. Om  stora organisationer - partier, landsting och hundklubbar, här diskrimineras ingen! - inte inser det och ser till att ge den del av befolkningen som betalar respektive kalas korrekt information, så är i värsta fall organisationernas tid kanske också över.  Det är inte bara renrasregistreringarna som faller i antal. Spela inte bort förtroende genom att försöka kapa rätten till information!
Kunskap rinner vidare ändå. I dubbel bemärkelse rakt igenom nätet.

Bodil Carlsson

UTRYCKNING!

Vi kan allihopa packa upp igen och boka av flyktbilarna! Den kom från en förmiddag till en eftermiddag, våren – rakt ut ur det blå, eller det grå. Mulet och milt! Borta är stalagmiten och dess takpartner stalaktiten, borta är nästan all snö utom en  gråpudrad djup pölsa i skogsslänternas norrlägen. Den letar sig visserligen ner i ens stövlar, men det kan man vara storsint och bortse från nu. You´ve had it, winter! Tranropen ekar från himlen.

Så vad gör man? Ligger på allt blötare knän och häller varmvatten i små hål gjorda med pinne i marken runt sina rhododendron, vad annars? Tjälen hittas ett halvt finger ner, så kräken får inte upp tillräckligt med vatten från sina frusna rötter. Bladen, som borde vara käckt utbredda, är hoprullade och hänger som om det vore tio köldgrader. Räddningsaktion pågår!

Denna gamla tåliga sort heter Cunningham´s White efter färgen på de sagolika blommorna – som i o f s inte är vita, gräddvitt och blekgult med en tanke åt rosa är det minst dåliga jag kommer på i en hast, men Cunningham´s White är trots det  en riktig tuffing som klarar det mesta.

Dock icke denna mordiska vårvariant med luftvärme och jordtjäle. Lyckas jag inte, så blir det Cunningham´s Yellow i stället, och då är det bladfärgen och inte blommorna jag menar, för de stryker med, himalayaväxterna med sina ytliga rötter och sin vana vid metertjocka skyddande lövtäcken...

Tikarna ligger och sover på backen. Erfarna collies kan sin Hundpraktika: detta är den tiden då tvåfotade galningar rafsar vilt i jorden utan att ens känna var sorkhålen ligger och skyltar med sin doft...

Undrar vad de tänker om oss?

Bodil Carlsson

VINTERN HÅLLER STÅND...

Inte meningen att vara ekivok, men... Betrakta dagsmejans skapelse, stalagmiten!

Den såg ut på detta viset i förrgår. Det var då man kunde se de köldskadade snödropparna och bleknupna krokusarna i gräset. Idag ses varken det ena eller det andra, ingen trotsig erektion av is under  takrännedroppet och inga halvdöda vackra varelser i gräset. Blötsnöns centimetrar döljer allt.
Det sägs från alla håll att i morron kommer våren. Kommer värmen, kommer solen. Fan trot, sa rellingen! Det kan lika gärna vara ett påhitt från SMHI för att förhindra massflykt ur landet. Offentliga institutioner har spritt ut desinformation förr.
Läs t ex David Lagercrantz deckare Syndafall i Wilmslow ! Huvudpersonen är en död matematiker, Alan Turing, en högst verklig historisk person som under andra världskriget jobbade på krypteringsknäckarbygget Bletchley Park och som först tegs ihjäl (av säkerhetssskäl) och sedan förtalades till döds (av organisatoriska/politiskt karriäristiska skäl) för sin homosexualitet av myndigheterna i det land han hjälpte vinna kriget. Den andra huvudpersonen är en ung polis, som sätts på att utreda Turings hastiga frånfälle och upptäcker att han inte egentligen är polis. Han är också matematiker. Den tredje huvudpersonen står mitt emellan Turing och poliskillen och håller dem i varsin hand: mänskligt logiskt tänkande... en mycket ologisk företeelse, men charmerande. Kan logiska paradoxer vara dödliga? frågar den tredje huvudpersonen och blinkar åt oss.
Syndafallet är vad jag har sysslat med under slutet av veckan. Kl 18 i tisdags kväll gick jag ut genom dörren från mitt jobb och det återstår att se, om jag kommer att gå in genom den dörren en gång till. Det finns gränser för hur länge man orkar jobba och för hur fort man orkar jobba och gränser för vad man kan ta ansvar för och det finns, som den unge polisen i Wilmslow upptäckte, definitivt gränser för vad man kan ställa upp på.  Apropå organisatoriska frontallobssyndrom och politiska karriäristister.
(Min dotter skäller på mig och säger att jag inte ska använda uttryck som organisatoriskt frontallbobssyndrom, eftersom folk inte vet vad det betyder och eftersom någon chef eller så kunde läsa och ta illa vid sig. Den senare varianten är inte sannolik, men allt är ju möjligt. Alltså: ett frontallobssyndrom hos en människa orsakas av  hjärnskada  i pannloben och den människan kommer att ha påtagligt svårt att se även enkla och direkta konsekvenser av sina handlingar och därför alltid vara otroligt kortsiktig.
Vad ett organisatoriskt frontallobssyndrom då är får ni räkna ut själva. Ledtråd: Alan Turing dog för att det fanns människor med lite makt som ville plocka snabba poäng hos människor högre upp med mera makt. Han dog av inget bättre skäl än det. Om logiska paradoxer kan vara dödliga vet jag inte. Men organisatoriska frontallobssyndrom är bland det mest dödliga som finns, chefen.
Inte för dig, förstås, men för andra.)

                                     *  *  *
Collieklubbens årsmöte och besluten där har jag inte ens hunnit tänka på de senaste veckorna, men det kanske blir dags nu att sammanfatta och avsluta just den delen av våra diskussioner om renrasavelns framtid. Kommentarsfunktionen har strulat på bloggen, så en färsk kommentar har jag raderat. Dels kunde jag inte läsa hela, dels kunde jag inte se vem som skrivit den. Någon kommentar från den okända person som satt och hummade om att jag inte hade SBK:s  insiderversion av en viss kontrovers om rätten att berätta  vilka siffror som finns i Lathunden, har förstås inte kommit. Det brukar vara så med insiderkommentarerna. När man ber dem kliva fram och tala ur skägget infinner sig en plötslig frånvaro.
Man skulle önska att de liknade stalagmiten: lite mer stake, ni vet. Men de är mer åt det blyga violhållet, förstår man. De gömmer sig i gräset.

Och för att fortsätta vara ekivok, så firar jag (i brist på vår) sådana saker som att kunna äta och sova igen med att  dejta mitt vanliga killgäng på YouTube. Vi kör med lite variationer, ni vet hur det kan kännas, så att nu är det Grandpa Elliotts version av Sittin´on the dock of the bay som gäller. Och så har jag varit otrogen!
På Playing for Change finns en medelålders man som sitter med sin inspelade bakgrundsmusik och sin tiggarbox på en bänk i tunnelbanan i New York.  Han sjunger en annan gammal klassiker. I´ve been lovin´you too long, I just can´t stop now. Han är rätt medfaren fysiskt, och här pratar vi troligen liten hjärnskada igen, men det hindrar inte honom från att göra en bra sak bra. Rösten går rakt igenom tunnelbanetågen och jag fattar inte att de inte tvärnitar. Kan ni föreställa er Jussi Björling sjunga soul?


Bodil Carlsson

En solig dag i april

Det är rätt tyst där vi bor. Det ligger en större väg ett par hundra meter från oss men det är mest pendeltrafik där. Det bor inte så mycket folk längre bort för då börjar det närma sig det som kallas inland – Västerbottens inland. Ja, ni förstår själva.
Just idag när jag och Collie jr gick en sväng i byn så hördes inga trafikljud alls som kunde störa pianotonerna som sipprade ut från ett gammalt fönster, den gamle skolkantorns. 92 år gammal spelar han fortfarande på sitt piano – och väldigt bra. Går vi en annan väg kan vi höra fd kyrkoorganisten, som fyller 70 i år, spela på sin flygel. Låter lika bra där.
Det är lugnt på landet där vi bor.

 

 

 

Inte lika lugnt verkar det vara i "Colliesverige". Känslorna svallar både hit och dit efter det årsmöte som jag tyckte var lugnt och städat. Jag har skrivit om det förut men kanske kan det förtydligas om nu något var oklart:

 

1. Styrelsen föreslår att valphänvisningen görs om och hädanefter kallas kullista.
Ok, en kullista är inte en valphänvisning. Det ligger liksom i ordets natur. Inga konstigheter där.
Där presenteras valpar till salu. Sedan får valpköparen välja varifrån man vill köpa.

 

2. Uppfödare hävdar att valpköpare får svårt att hitta bra valpar i en "kullista".
 Varför anses valpköpare vara dummare än den genomsnittlige svensken och dessutom  dummare än en hunduppfödare?
Jag är en typisk valpköpare och jag vill inte dumförklaras. Jag kan läsa hunddata på SKK, jag kan tolka spindeldiagram och jag tror nog att jag ska lyckas tolka mentalindex också...  Så komplicerat är det inte.

 

3. Så vad handlar det hela om?
Ska vi prata marknad - då ska vi prata marknadsandelar. Ska vi prata konkurrens - då ska vi prata om rädsla.

 

4. Framtiden?
Det får läsarna svara på...

Johan Nilsson