HOLD YOUR HORSES!

Det är ingen lätt sak att reducera det nonchalant slösande överdådet hos en häck blommande Rosa spinossissima till en alldaglig småprickig historia med doftlösa vita tottar på; men denna juni går i land med bragden.

Skyfallet i början av veckan kom från brittiska öarna och vattenridåerna som sveper in just nu sägs tyskarna ha skickat på oss: a plague on both houses! Man kan inte måla, för inget trä får vara torrt tillräckligt länge. Man kan icke sätta upp en höhässja, för det blir inget regnfritt dygn för gräset att ligga innan man hivar upp det.

Man skulle kunna slänga sig i sjön, för det finns nu ett antal nya att tillgå: låglänta åkrar och beteshagar är dränkta.

Fast... sakta i backarna! Visserligen förstår jag mig inte på det andliga och tror inte på gud, men kanske ändå att det finns en sådan sak som en liten släng av gudomlig rättvisa? Våra vänner vårdbyråkraterna – New Public Management-gänget, ni vet! Kvalitetsprofeterna, styrmopparna, räknenissarna och IT-projekterarna, alla de som behöver oss så otroligt mycket mer än vi behöver dem – för utan oss som jobbar inom vården skulle de inte ha någon att kvalitetsprofetera, styra, räknenissa och IT-projektera sönder och samman och utan den offentliga sektorns gemensamma tillgångar skulle de inte ha någon guldgruva att leva på heller. Jo, alltså, de börjar sin semester nu!

Och deras golfbanor står under vatten.

Bodil Carlsson

(efter några veckors tids- och loseckrävande umgänge med lovprisade, världsklasshållande, gediget förberedda, tidsbesparande och kvalitetsökande men dessvärre icke-fungerande skattefinansierade IT-nyheter inom vården...)

DOWNPOUR WITH A MESSAGE

On the possibly  slim chance that pageviews repeatedly  registered over the past few weeks as coming from Russia, the UK, the US, the Ukraine, etc, actually mean that people are trying to read Collievänner and then probably have to depend on Google translate:
 If you´re there and trying to follow us, please don´t bother with the translation services on the Internet. We´ve just tested them. And while one of us certainly is a lousy poet, we´re not as bad as that - hopefully. We do sometimes write stuff that some dog world people find unpalatable, or disagree with, but we´re not half as outlandish as the translated texts have it. Sometimes they just are nonsensical, but sometimes the meaning is not just lost,  it´s changed.

So, if you see something in Swedish here which you think might interest you, send us an email asking for a translation! Time permitting, we´ll give you one. Here, for starters, is our English version of STORT REGN.
The Google translate is a rather different story. :-)

DOWNPOUR

The Institute of Meteorology was wrong again, on both its predictions. The wind did not turn into a proper gale and the rain did not stop at 35 mm.
The downpour hit the 50 mm notch several hours ago and keeps on coming. That constant background rumble outside is not the wind, which is actually content with just snatching and tugging at the trees. The sound is coming from the dome grid of the well by the garden gate, where water from the overflowing ditch forces its way down. I run out to collect the mail and stop dead - what a strange buzzing! Angry bumble bee? Hornet? But there is no other anger here than that of the metal dome over the well; what I hear is the sound of water swirling iron into vibration.

Some seven years ago, we had 100 mm come down on us in just over one day. Timid little streams transformed into something else: roared and and snatched away bits of the roads. Trees had their footing washed away, toppled and fell and you had to pay attention to movement in forest slopes, when walking with the dogs. I was baffled by a strange howling noise from a pasture, too monotonous and mechanical to be coming from distressed cattle, so what? The sound of angry water. The noise of the pressure bearing down on the bottom of a drain well, forcing the water accellerating its rotation in that narrow cylinder to spout back up into the air!
Lightning strikes two hundred meters away. First, a huge hissing everywhere, not the loudest sound I have heard - the loudest came right after and made me deaf - but surely the largest. It took a while before I could think again and realize that hair cells can capture the sound of billions of electrons in motion. Is there a sound to the speed of light?
Yeah, gosh! Right!




Yep, living in the countryside can be a list of incoveniences. The lightning and the force field around it took out the computer and the electric fence and put a neighbour´s phone on fire. At least, ours passed away quietly - but it took some time and more money to get everything back up and running. Makes you not take things for granted. Every now and then, you have to do things like get outside in a hurry with a shovel and clear the inflow into the drain well, with rain water trickling down your back. Still, this is the place where your physical senses relay reality to you. There´s too much going on all the time in the cities; they crowd your awareness away.
The world is magical. It is made up of physics and biology, and so it is magical. If you don`t believe me, ask the nearest giraffe what their blood pressure is. Ask trees which genes they have in common with us. Ask any orthopedic surgeon why the human spine resembles the letter S!
Or ask the dog how it happened that he transformed himself to live in partnership with a madcap species like ours. 

Bodil Carlsson


PS Pics have nothing to do with this post. This is what it´s like sometimes when there´s not a downpour. Dogs make a life good.

STORT REGN

SMHI hade fel i båda förutsägelserna. Det blev inte halvstorm i vindstyrkan och det blev inte 35 mm heller.

Regnet passerade 50 mm för flera timmar sedan och fortsätter komma. Det ständiga bakgrundsljudet ute är inte vinden, den rycker bara lite lätt i träden. Ljudet kommer från kupolbrunnen vid trädgårdsgrinden, där vatten från det överfulla vägdiket pressar sig in. Jag rusar ut för att hämta posten och tvärnitar – vilket konstigt surrande! Arg humla eller bålgeting? Men det är ingen annans ilska än kupolgallrets; jag hör vattenvirvlarna vibrera järnet.

För sju-åtta år sedan kom 100 mm på drygt ett dygn. Små försagda bäckar blev något annat - röt och ryckte loss vägbitar. Träd fick fotfästet bortspolat och föll och man fick vara uppmärksam på rörelser i skogssluttningarna, när man var ute med hundarna. Jag blev konfunderad av konstigt vrålande från en beteshage: för enformigt och mekaniskt för att vara nödställd boskap, så vad? Det var ljudet av vatten igen. Lätet från kraften som pressar på ner i en dräneringsbrunn så att vattnet som redan finns där sprutas upp igen medan det roterar i en smal betongcylinder!

Åskan slår ner tvåhundra meter bort. Först ett enormt väsande överallt, inte det högsta ljud jag har hört – det högsta kom efteråt och gjorde mig lomhörd – men säkert det största. Det tog en stund innan jag kunde tänka igen och förstå att hörselceller kan fånga ljudet av miljarder elektroners rörelse. Ljudet av ljusets hastighet?

Herrejisses!

Ja, det är obekvämt på en del vis att bo på landet. Den rörelsen och kraftfältet runt den slog på ögonblicket ut datorn och elstängseltransformatorn och satte en granntelefon i brand – vår tvärdog åtminstone stilla - och det tog tid och pengar att få allt att gå igång igen. Rätt som det är får man forsa ut med spaden och rensa inflödet i kupolbrunnen med regnvattnet rinnande längs ryggen. Men det här är den plats där ens sinnen rapporterar verkligheten. I städer händer jämt så mycket annat. Städer kollrar bort ens uppmärksamhet.

Världen är magisk. Den är fysikalisk och biologisk och alltså magisk. Om ni inte tror mig, fråga närmsta giraff vad den har för blodtryck. Fråga träden vilka gener de har gemensamma med oss. Fråga vilken ortoped som helst varför människans ryggrad liknar bokstaven S!

Eller hunden hur den lät sig transformeras till att leva i partnerskap med en   knäppskalleart som vår.

Bodil Carlsson

NY VIND KOMMER

Som om det inte vore nog med väta har SMHI utfärdat klass 1-varning för morrondagen: våldsam vind och skyfall!

Bilden har ingenting med konferensen att skaffa. Jag rusade ut och fotade, för i morgon är de kanske inte kvar. Louis Bugnuet, kanadensisk ros, mot en vägg av doftande smultronschersmin och mörker. Behold the glory of the earth.

                                                           * * *

Workshoppen Selection for behavioural traits hade 19 deltagare. Flera från SKK, men märkligt nog bara en från SBK. En från norska och en från danska kennelklubben. Erik Wilson från FTHE. Per Arvelius och tre andra från SLU. Peter Friedrich, tyska kennelklubbens president, både deltog i workshoppen och presenterade ämnet på lördagen. Frode Lingaas, norsk professor, anslöt sig till oss. Erling Strandberg från SLU ledde workshopdiskussionerna och presenterade slutsatserna för alla konferensdeltagare på söndag.

Så vad pratade vi om? Mycket. Det var ett spretigt ämne vi gav oss på!

En sak som kom upp var de väldigt olika roller som hundar har idag och hur olika saker vi väntar oss av dem. Här, alltså, i den rikare delen av världen. Som Erling Strandberg sa: på andra ställen har folk lite andra bekymmer. Men i våra länder, de rikare industriländerna – eller kanske rentav bland de rikare delarna av de ländernas befolkning – har hundar förlorat roller som de haft i hundratals eller tusentals år; de är inte nyttodjur längre. De är oftare sällskapsdjur. Familj. Vänner. Så vilka har hund idag och till vad?

Folk har hund som utställningstävlar och väntar sig vissa egenskaper hos den hunden. Andra vill ha hund som ett inte alltför krävande sällskapsdjur, eller rent av som modeaccessoar, och vill ha beteenden som passar in i vardagsrummet respektive supportar imagen. Sedan finns folk som är aktiva, tränar, tävlar, forsar omkring och rör sig mycket och de personlighetsdrag de önskar hos sina hundar är något helt annat. Och så finns fortfarande folk som behöver arbetande hundar och önskar hundegenskaper därefter. Så vad ska uppfödarna satsa på?

Det alla var överens om var att hög benägenhet för rädsla inte var något man önskade hos någon hund.

Och så var vi överens om en sak till. Men inte vilken sak som helst! När jag såg det stå i stora rubrikbokstäver på powerpointen inför alla deltagarna från alla kennelklubbarna medger jag att jag tänkte  ”Herregud! Revolutionen är här!”

THE VALUE OF ANY DOG IS ITS BEHAVIOUR

Bodil Carlsson

VÄDER

Det artar sig till en sommar av riktigt äktsvensk sort.

Snart börjar väl fåren mögla! Pion och ros ruttnar bort.

Runt oss i en uschlig ögla vandrar åskvädren. Tiden är kort

mellan rusningen ut med tvätten och rusningen in i hamn

med det genomblöta byltet. Vi har inte ett torrt par skor.

På den enda regnsäkra platsen ligger en hund och glor.
Pissväder är verkligen det mildaste av namn!

Konferensvädret i  Stockholm var förstås ännu värre. Blåsten slet löv av träden och det var plus 6,  ungefär samma som på  julafton. Söndag morron åt jag frukost ihop med två engelsmän, som var i stan för att filma en golfturnering och som hade anlänt i och med engelska sommarkläder och fått arbeta hela lördagen i dem. De hade en del åsikter om den svenska sommaren, kan man påstå. Steve Dean grattade SKK till att ha lyckats beställa så mycket regn att ingen frestades avvika till olaga promenader utomhus...

Risken var nog större att de stackars sydeuropéerna och latinamerikanerna skulle ta hissen upp till tjugonde och kasta sig ut.

Bodil Carlsson

RIKTIGT FIN MIDSOMMARHELG

önskar vi i all hast  alla vänner av collieraserna. Låt oss skåla - helst inte i mera regnvatten dock! - för dem. Det lilla huvet ni ser rymde så mycket gott collievett att minnet av henne är starkt efter alla dessa år. Har man haft en sådan hund, finns det en plats någonstans inuti där det alltid är midsommar.

Bodil Carlsson

BLODSTÄNK PÅ VÄGGARNA

och deltagare som marscherades mellan metalldetektorer innan dörrarna förseglades av bistra vakter... förekom inte alls på den fjärde workshoppen och jag vet inte varför jag hade väntat mig något i den riktningen. Kan det vara minnen av ett och annat årsmöte i Collieklubben?

Göran Bodegård och Jemima Harrison samexisterade i vilket fall fredligt på workshoppen för sund anatomi och undvikande av extrem exteriör. Oskadda återvände också deltagare från svenska, finska, schweiziska, uruguyanska och mexikanska kennelklubbarna, svenska veterinärförbundet, Agria och FCI plus en person från SVERAK till redovisningen på söndagen. Jemima Harrison - här på ännu ett uselt foto, som dock är godkänt av offret med motiveringen att hornen i pannan inte syns! - verkade ganska nöjd.

 Det var Göran Bodegård som stod för dagens lejonryt, även om han röt lågmält.

Vart tog anatomin vägen? Den försvann i tävlandet.  En serie chowchowporträtt – åtminstone hävdade Bodegård att det var chowchow, fast sanningen att säga var det svårt att avgöra om det sista av ansiktena överhuvudtaget tillhörde en hund. Hundporträtt, alltså, där ett normalt hundnylle domarbedömts som otillräckligt, ett mera pälsrynkat och ögonsmått som bra, ett ännu konstigare som excellent och så  ett till, där man – som sagt – inte bara var osäker på rasen utan på arten... och vad ska nu domaren kalla det? Vad säger domaren, när det är en öppen fråga om varelsen på bilden överhuvudtaget är i besittning av några ögon? Superexcellent Top Quality Show Winner, Possibly Dog är mitt förslag.*

Vart tog rasens standard vägen? Den försvann samma väg. Nästa serie hundporträtt visade boxer. En tidig champion – kuperade öron, men vacker huvudform! Rasens standard säger att nosen skall vara 1/3 av skallens längd och det hade boxern på första fotot ... Men rasens standard räddade inte senare generationer av vinnare framdömda av standardexperterna i ringen: nosens längd är nu 1/5.

Så, frågade Göran Bodegård från SKK:s CS :”Are breed standards good enough to protect dogs against exaggeration? NO!”

Hur, frågade han sedan, förändrar man människors behov av känslomässigt grundade myter, när myterna skapar elände?

Bodil Carlsson

*Rynkad perserkatt är också tänkbart. Det hade inte varit fel med flera deltagare från SVERAK!

PÅMINNELSER

Nähej, det vart inget med att resa en hässja. När det inte har varit bländvasst solljusnedfall och konstiga värmepustar ur ingenstans har det vräkt ner mera vatten än man har hjärta att utsätta en ålderdomlig träkonstruktion för. 

Det har varit lite mycket av allt sista veckorna. Men när jag smiter ner till stallet för att titta till hästarna framåt nattkanten, dyker de här upp i halvmörkret: 

 

Obekymrade om väderlek, om landstingspolitruker och om segregationens olika räknenissar.

Åskmullret strax före midnatt får hundarna att vakna och flytta sig närmare. Samlad somnar flocken. Smattrandet mot taket är det enda ljudet vi hör utom högljutt kattsnark från soffan. På morronen är problemet var fan man ska tömma regnvattentunnan.

Det är obekvämt att bo så här, men man kommer ihåg väsentligheterna.

Det skvalar och plaskar och droppar,

det kippar i stövlar och skor.

Regnandet rötar knoppar

på en späd adelsdam från Nemours.*

Livet på landet är slitsamt,

men ändå – det gör att man minns:

bra hundar och hästar och blommor

är den enda adel som finns.

Bodil Carlsson 

*Duchesse de Nemours, elefenbensvit pion, två år, som tappert försöker slå ut...

GRÄSÄNKEHELG

Det är väl lika gott att ge upp: aldrig går det att fånga ens en glimt av hur mycket vackra de är, de levande sorterna. Hund eller häst eller ormvråk. Eller gamla bondpioner!
Pionerna gör en åtminstone väntjänsten att stå still, medan man försöker.
Har vi tur och ösregnet uteblir i morron, så får vi kanske tillfälle att lära oss sätta upp en höhässja, Hästtjejen och jag. Hässjat har vi gjort, men  sätta upp själva hässjan var karljobb!


Trevlig helg allihopa och håll tummarna!


Bodil Carlsson

VEM I HELA VÄRLDEN KAN MAN LITA PÅ?

Tredje workshoppen handlade om hur genetiska tester ska användas och vilken tilltro man ska ha till dem. Det kommer fler och fler gentester, utvecklingen har bara börjat. Än så läng erbjuds tester för en enda gen: har just den här hunden den muterade genen eller inte? Snart nog kommer också tester som berättar om riskerna för att faktiskt utveckla sjukdomen. Som i ”Ja, den här hunden har genen som säger att han KAN komma att utveckla sjukdomen. Men hur många av generna som säger att han faktiskt SKA göra det har han?”

Att få svar på den frågan också lär kosta en ytterligare slant.

Här börjar frågetecknen tjockna. Hur dyrt får det bli? Vilka kvalifikationer har labbet som testar? Ännu viktigare – vilka kvalifikationer har uppfödaren som använder testet? Hur ska uppfödaren kunna förstå ett svar som innebär: ”Ja, din hund har faktiskt mutationen som medför en risk för sjukdomen X, men han har inga eller bara några få av generna som ökar risken för att faktiskt bli sjuk” - ? Eller ännu värre: ”Nej, din hund har inte mutationen som medför risk att utveckla den autoimmuna sjukdomen X, men han har många av generna som medför risk för autoimmuna sjukdomar i allmänhet. Så om du parar honom med en tik som bär på anlaget för den autoimmuna sjukdomen Y...”

Och hur ska den arme uppfödaren veta vad tiken bär på? När tikens uppfödare troligt inte vet det själv, eller lika troligt vet men inte vågar berätta?

Söndagens sammanfattning sa att det måste vara labbets ansvar att göra klart för hundägaren och för rasklubben vilken användning man har av ett test. När är det meningsfullt att testa? När innebär det i stället en risk för rasen att testa? Vill ni ha ett exempel, så tänk på MDR1-testet* för collie! Till vardags innebär det såvitt vi vet idag att vissa maskmedel ska undvikas och det känner veterinärerna redan till. Om man då vill vara en jättejätteseriös uppfödare och testar allt som rör sig... och kommer fram till att 50% har mutationen... OCH om man då väljer bort rasens ena halva från avel... då har man snörpt ihop avelsbasen på ett sätt som gör att risken för andra genetiska sjukdomar faktiskt ökar! Steve Dean frågade: ”Hur ska uppfödarna och rasklubbarna nå fram till den kunskapsnivån? Klyftan mellan specialisterna och uppfödare är enorm!”

I och för sig är det väl inte svårt att tänka sig hur man skulle kunna göra. Varje rasklubb har en populationsgenetiker ansluten! Så accepterar uppfödarna att precis som det finns saker som en någorlunda erfaren uppfödare vet bättre än en populationsgenetiker, så finns det andra saker som en populationsgenetiker vet bättre än vilken uppfödare som helst. T ex populationsgenetik, vilka gener som ska testas för och vilka labb har visat att de gör sitt jobb bra. Nej, ingen sa så på konferensen. Men vi säger det här.
Antingen betalar man skjortan av sig en och en för tester som man inte riktigt kan värdera. Eller så har man sin rasklubb som en kunskapsbank för alla och då behöver rasklubben hjälp.

Bodil Carlsson

* se Collieinfo!

NU RÄCKER DET!

GÄSTSKRIBENTENS INLÄGG

Alla hyllar Cesar Millan med påföljden att var och varannan människa har börjat lägga ner sin hund och tvinga fram underkastelse. Cesar jobbar med problemhundar, säger de sju dagar i veckan på TV. Jag säger att VI SKAPAR PROBLEMHUNDAR med hans metoder!

Så kränkande, vidrig behandling man får se! Halsbandet sätts under käken så att hunden halvstryps, eller så virar man kopplet runt flanken, så att det dras åt och smärta skär genom hundens kropp för varje nytt ryck. Ja, eller så kastrerar man!

Som förklaring säger ägaren att hunden inte drar i kopplet då utan blir mer hanterlig. En hund som man inte klarar utan såna metoder är mer hund än man ska ha! Kapade man kulorna på alla gubbar i världen, så lovar jag att en hel bunt av dem också skulle bli lätthanterligare. Det skulle kanske va något?

Hundar har mycket bättre utvecklade sinnen än vi på många sätt, bland annat så hör de mycket bättre. Trots det hör jag ofta husse eller matte ”säga till” sin hund med en röstvolym ur avgrunden.

Trots behandlingen strävar våra hundar att vara oss till lags. De visar en rörande lojalitet ända tills den dagen då de tröttnar och sätter emot. Det är då man har en problemhund eller till och med en farlig hund. Men det problemet löser vi fort och lätt, omplacering eller avlivning.

Under tiden fortsätter TV att visa nya knep och konster från the Dog Whisperer. Hell Cesar? Eller häll Cesar på soptippen! Folk som tror att man lär sig hund genom att titta på hopklippta quickfix-snuttar ska helt enkelt inte ha hund. Vi andra måste våga öppna mun och säga ifrån.

Vem talar för hundarna, om inte vi gör det?

                                                           * * *

”Hästtjejen”, ursinnig efter att ha sett en omgång pitbullfostran för mycket. Vi promenerade collies inne i Hjo idag och talade om saken, när vi mötte ett par unga människor med hund. En ung korsningshund, kanske bordercollie/kelpie, uppenbart ovan och obekväm i situationen och alltså både miljöosäker och socialt osäker. Den unga tiken gick i två dm långt koppel och varje gång hon gjorde en ansats att sticka nosen framför ägarens knä, fick hon ett ryck i kopplet och ett sittkommando. Så att hon inte skulle få för sig att ta över.

Efter en stund mötte de ett annat ekipage. En människa, två fullvuxna hundar, troligen pudelbröder. Pudelbröderna tittade nyfiket och ville fram till Blygis. Blygis blev så förskräckt att hon stack svansen mellan benen. Vad gör ägaren?

Stannar hunden, som genast sätter sig, nu rädd både för pudlarna och för sin ägare. Ägaren fortsätter att göra det ägaren tror hjälper – att med handkraft dra fram hundens svans. Jag tappade hakan.

Jo, precis så sa Cesar Millan på TV för några dagar sen, förklarade Hästtjejen. Så skulle man göra!

Vi sitter inne i ett tjugovåningshotell och har helgkonferens om att förändra hundavel och hundhållning. Och på andra sidan väggen väller kommersiella media in med genomslagskraften hos en tsunami? 

Bodil Carlsson 

OCH SEDAN KOM...

… Richard Nap, veterinär från Europa som nu bor i Argentina och som hade tagit sig till Upplands-Väsby för att presentera workshoppen om hur man samordnar hälsoundersökningar och bedömningar av dem – alltså i princip, hur man får ett gemensamt system för t ex HD. Metoderna för undersökning måste vara ungefär de samma i olika länder och minst lika viktigt är att samma sak gäller bedömningar och resultat. Det spelar kanske inte så stor roll om man kallar fina höfter för grad A, excellent eller 0. Så länge det finns ett internationellt ”översättningssystem”  som alla förstår!

Hundar och hundfolk är mycket mer beresta nu, åtminstone i vår del av världen. Folk ställer ut i andra länder än sitt eget på ett annat sätt än förr och det importeras och exporteras fler hundar. Sverige hämtar in 2 500 om året. Överraskningen var lilla Slovenien, där 6 000 hundar korsar gränsen på väg till en show under samma tid! Det är det stora utbytet av hundar, som gör att vi behöver enas om bedömningssystemen.

I workshoppen deltog folk från FCI, SKK, norska och finska kennelklubbarna plus en person från DOGS Victoria, som är en avdelning av australiska kennelklubben. En representant från det stora statliga franska grundforskningsinstitutet CNRS. Tre från SLU. Två från OFA, inga mindre än en styrelsemedlem och någon vars titel nog motsvarar vd. Så vad är OFA?

Jo, i mitten på sextiotalet startades Orthopaedic Foundation for Animals av en man som hade sett vad HD gör med hundar och som inte tyckte om det: det var hans hundar. Idag har OFA hunnit investera tre miljoner dollar i forskning riktad mot ärftliga sjukdomar hos husdjur. Det handlar inte alls bara om HD längre. OFA har idag troligen världens största databas för resultat från hälsotester av djur och erbjuder på non-profitbas en rad genetiska tester för olika sjukdomar hos hund.

 

Svenska Manimalis är förstås mindre än så. Organisationen jobbar för att öka förståelsen – bl a hos politiker – för sällskapsdjurens betydelse för oss, för hur vi mår. Veterinär Ulla Björnehammar (som ni ser här på ännu ett gräsligt foto) från den organisationen sammanfattade gruppens åsikter nästa dag. Rakt på sak och mycket bra!

Kennelklubbarna måste enas om sunda rasstandards. Men det räcker inte! De måste få fram en gemensam beskrivning och benämning av sjukdomar och defekter hos våra hundar också. De måste enas om vilka tester som gäller och de måste enas om att dokumentera dem! Se sedan till att detta bakas in i veterinärernas utbildning!

Sedan tog hon upp något som hördes från flera olika håll. Låt frågan gå till hundägarna! Utforma frågeformulär, låt ägarna berätta hur hundarna mår.

Kennelklubbarna, sa denna workshop, behöver tillsätta en gemensam internationell arbetsgrupp för att komma igång med det här – och den arbetsgruppen ska ha en deadline!

Bodil Carlsson

FÖRSTA PARET UT

Varje workshop inleddes med en presentation av ämnet för alla. Sedan workshoppades det, varje grupp på sådär 20 personer med en diskussionsledare och en som skrev ner vad som sades, på lördag eftermiddag och söndag förmiddag. Och sedan presenterades alla gruppernas slutsatser och förslag för hela församlingen.

Första frågeställningen presenterades av ordföranden i FCI:s kommission för rasstandards, Renée Sporre-Willes. Varför så många raser? 392 stycken där 57 är varianter av någon av de andra – är det rimligt? Hållbart? Är alla de olika raserna verkligen olika raser, eller bara lokala varianter på samma tema, där nationell stolthet eller gammal vana lett till uppdelningen? Vi fick se foton på tre hundar, stövarliknande black and tan, som mycket väl skulle ha kunnat vara en och samma hund, eller i vart fall kullsyskon. Men icke! Det var tre olika hundar, var och en från sin egen FCI-erkända europeiska ras...

Följden blir förstås att aveln sker i tre strängt åtskilda, små populationer och hur det brukar sluta i längden är ju välkänt nu. Så vad gör man? Ber genetikerna hjälpa till med att fastställa om det faktiskt inte är en och samma ras! Överväger att erkänna små oreggade lokala populationer som varianter av en reggad ras att tas upp i rasen för att bredda avelsbasen!

FCI tänker inte göra avsteg från standarden, om resultatet skulle bli en och annan kull med annan färgteckning eller pälslängd än standardens... Men man kommer inte heller att slänga ut sådana valpar ur avelsbasen, hörde vi på söndagen från Astrid Indrebo från norska NKK som redovisade gruppens åsikter. Det vi inte behöver mer av är mängder av look-alikes som får etiketten separat ras av olika, icke biologiska skäl; det vi inte heller behöver mer av är uppdelningarna i arbetande och showvarianter. Hotade raser – med få individer och en lång historia av smal avelsbas, alternativt stora hälsoproblem – får nog överväga en och annan ”injektion av nytt genetiskt material”.

Rasbarriärerna sitter i våra tankar. Verkliga hundar kan, precis som DNA och nya tankesätt, röra sig snabbt över geografiska gränser om vi bara tillåter det och förstår när det behövs. Säger FCI!

These are the days of miracles and wonders. Jag är inte sarkastisk, jag är glad!

Bodil Carlsson 

EN BÖRJAN!

  ”FROM ATTENTION AND AWARENESS...”

SKK:s ordförande, Nils Erik Åhmansson, öppnade konferensen med en överblick över deltagarna. Tjugo olika länder var representerade, av naturliga skäl flest från Sverige och näraliggande länder – Norge, Danmark, Finland, Lettland, Estland, England, Nederländerna och Tyskland; men ett imponerande antal hade rest långt. De schweiziska, italienska, portugisiska, mexikanska och uruguyanska kennelklubbarna hade också representanter anmälda. AKC också. FCI:s vetenskapliga kommitté deltog med en medlem från Israel och en från Frankrike, FCI:s avelskommitté med en medlem från Luxemburg och kommittén för rasstandards med en svensk och en fransk deltagare. Agria var förstås med. Djurskyddsorganisationerna också, med flera deltagare från olika länder – inbjudna eller självinviterade, gissar man, för att med egna ögon se vad som är på gång: de har ju haft en del synpunkter på hundaveln.

Amerikanska gentestlabbet OptiGen hade en deltagare, franska konkurrenten Antagen två och från Nya Zealand fanns anmäld en person, som på internet återfinns som vd för två företag: Genomics Personalized Medicine Ltd och Performance Genomics Ltd, båda registrerade april 2012.

En syrlig tanke skulle vara att igår blev man framgångsrik på att linjeavla i små populationer; idag blir man rik på att gentesta konsekvenserna. Fast inte gör det skada att de kommersiella labben håller sig framme – när genetikerna också finns på plats för att tala om för oss när och hur och varför vi ska använda testerna.

Och de var minsann med! Femtio genetiker från ett antal länder, tjugofem veterinärer, med SLU massivt representerat och andra universitet och veterinärhögskolor från USA och Europa i församlingen.

Varför händer detta nu?

Den vettiga delen av hundvärlden tänker till, ser framåt och skapar allianser. Åhmansson slutade sitt välkomsttal med att säga att i höst blir det obligatoriskt seminarium för alla domare här hemma. Då ska slutsatserna från helgen gås igenom. Vi måste, sa SKK:s ordförande, komma till skott med en del förändringar.

”If we don´t do it, the laymen will do it for us. And we are not going to like it.”

Bodil Carlsson

PS!

Den japanska journalisten mejlade just för att tala om att efter att jag susat iväg för att inte missa tåget hem, så meddelades att konferensen kommer att hållas igen om två år! I Tyskland!
Om jag lever tänker jag  åka och jag hoppas att vi är fler från colliefolket nästa gång, för vi har något att berätta.
Sen skulle jag - när jag känner efter - inte ha något emot att fortsätta en stilla diskussion om uppfödares ansvar för att redovisa hälsouppgifter för valpköpare. Personen jag inte delade uppfattning med kom från tyska kennelklubben.
Jag svär på att under de två kommande åren träna hårt på att bli mera foglesk i sättet.

Bodil Carlsson

DET KOMMER MERA!

Ni kommer att kunna läsa om den här helgens workshops på mer än ett håll. Åsa Lindholm var där som officiell journalist med en respektingivande och flitigt använd kamera; resultatet lär dyka upp i Hundsport och Hundsport Special. Dessutom var Anna Persson från SBK där för att skriva för Brukshunden. Deltagande kennelklubbar från andra länder kommer säkert att ha rapporter, så man kan nog hålla utkik på t ex engelska KC:s hemsida. Jag tror att det kommer en liten i Colliebladet också. Jemima Harrison deltog visserligen inte i egenskap av journalist, men hennes blogg kommer gissningsvis också att berätta om helgens diskussioner. I Japan kommer minst en av två stora hundtidningar att ha reportage – tänker jag mig, eftersom en deltagare, japansk hundjournalist numera bosatt i Värmland, skriver för dem. Ingen anledning således att hänga läpp över de usla fotona och de impressionistiska texterna på Collievänner, läsare!

Mera substantiell rapportering är på ingång. Från alla håll. Men till att börja med: fotot föreställer Bruce Fogle, mycket välkänd kanadensisk veterinär numera bosatt i London, verksam i bl a den internationella djurskyddsorganisationen HSI, i färd med att sammanfatta den workshop han deltog i. Bruce Fogle är vithårig, men talar och rör sig som en ung människa* och har - förutom den älskvärda egenskapen att inte kunna hantera en powerpointpresentation utan hjälp - den sortens avspända intelligens som gör att man njuter av att lyssna. Han säger viktiga saker koncist. Som att han faktiskt längtade lite efter att få komma hem igen och bli mött av sin golden, som skulle erbjuda honom en leksak och som han skulle klappa om innan han klappade om sin fru.

Annars pratade han om två saker:

Alla vill ha friska hundar – först och främst hundarna själva!

SÅ HUR KOMMER VI DIT?

Jo - sa Fogle - vi  gör så här. FCI, SKK och engelska KC sätter sig ner och organiserar sig för att ta på sig the secretarial responsibility för en fortsättning. Invitera till arbetsgrupp för förändring, se till att det hålls elektroniska och andra möten, följ upp! Varför? Enkelt! Så fort något drar uppmärksamheten till hundar, mediapådrag om sjukdom och lidande eller om överproduktion eller om hundar som biter barn, då är det faktiskt de organisationerna som hålls ansvariga.  Av media, allmänheten och kanske av andra instanser också. FCI, SKK och KC kanske inte har ett skvatt med saken att göra, men de kommer att hållas ansvariga!
I det läget är det lika bra att ställa sig upp och göra det man kan för att förändra. KC:s  Steve Dean, som satt ordförande under Fogles del av eftermiddagen, halvt suckade och halvt skrattade. Det här, sa han, är det som kallas för sjukhuspassningen i rugby. Någon kastar en boll i famnen på dig och ögonblicket därefter har du fem mycket storvuxna män som rusar rakt mot dig...
Fast han såg inte särskilt omedgörlig ut.


Bodil Carlsson

* Om Collievänner blir stämda av Bruce Fogle för att ha publicerat ett så gräsligt foto av honom förstår vi det.

PÅ VÄGEN

Ja, jisses! Varför denna oro i förväg och varför den där känslan av att inte ha mycket på en sådan tillställning att göra?
Det var mastigt! Mycket folk med olika bakgrund och mycket att berätta, väldigt mycket information och givetvis för lite tid för oss allesammans och alltihopa - men så ROLIGT jag hade! Så himla mycket intressanta frågor och åsikter och tankar och erfarenheter och så många huven som inrymde allt detta! OM det hade funnits en chans att lära känna några till och att vara med på varenda workshop - då skulle jag har varit glad, även om det hade behövts en vecka och slutat med akut informational overload, det nya fina ordet för kabelbrott i skallen.
Jag önskar bara att ni hade varit med, Collieklubbens folk och många fler från SBK! Det som togs upp är våra frågor. OK, alla hundägares frågor och alla rasklubbars angelägenheter, visst, men några saker återkom gång på gång från workshoppredovisningarna och en av de sakerna är SBK:s: starka kort sedan gammalt: utbildning, utbildning, utbildning.  Annat är redan sjösatt av vår egen rasklubb, som nog inte har ett alldeles dåligt anseende bland en del av personerna som ledde hela tillställningen. Kunskapsbaserade åtgärdsprogram när det dyker upp problem i en ras! Information till uppfödare och hundägare! Samarbete mellan rasklubb och genetiker! Valpköpare som ses som en informationskälla när det handlar om hur hundarna faktiskt mår och fungerar. ..
Vad säger man till en rasklubb - "Baby, you got it"? Det är lätt att se att på andra håll är det långt kvar, särskilt kanske när det gäller öppenhet och tillgänglig dokumentation; men man kan också se att saker verkligen håller på att förändras.

Två stackars dagar är förstås för lite tid för att så många människor och erfarenheter och utgångspunkter ska kunna formeras till en enda handlingsplan. Så det hände inte heller. Men det som faktiskt hände var kanske att förutsättningarna för något i den stilen dök upp!
Vem trodde att man skulle få se Jemima Harrison i livligt och inte alls fientligt gafflande med en lika engagerad människa från en kennelklubb och fem meter därifrånifrån KC:s ordförande, Steve Dean, som konfererar med SKK:s ordförande, medan Göran Bodegård tar en välförtjänt fika och får välförtjänt uppskattning efter ett inledande klarspråk om sund anatomi, eller rättare sagt bristen på sund anatomi: "Are breed standards good enough to protect our dogs against exaggeration? NO!"  och sorlet från  hundrafemtio människor från tjugo olika länder som pratar hund slår lock för ens öron och alla händer som inte håller en kaffekopp verkar gestikulera?

Det kanske är så att pratandet i pauserna faktiskt var det viktigaste. Det fanns en  känsla av ett gemensamt mål, en gemensam beredskap att gå igång, att fortsätta det som den här konferensen avsåg att starta. Det här måste vara ett betydelsfullt steg framåt.
Stort tack till SKK som genomförde! Stort tack till Åke Hedhammar, som tog intiativet!

Bodil Carlsson

Varför vill man ha hund?

Idag var jag på klubbens freestyletävlingar och fotade. För min egen del var det ett rent nöje. Jag fick fota människor och hundar i samspel. Precis det jag helst vill fota: Kontakten mellan hundägare och deras hundar när de har roligt tillsammans.

Det finns något som kanske är lite mer än att vara ”sällskapshund” i ordets mest trista betydelse, nämligen att få fokusera på något tillsammans med sin matte eller husse.
Det syns i hundens öga, i mattens leende (hussar är ju dessvärre lätträknade inom Freestyle) och det man ser är ren och skär glädje. Må vara att belöningen är en korvbit, det är ändå resan dit som gör det mödan värt. Hunden vet det och den är med till 100%. Även på tävlingar som dagens, i halv storm och tilltagande regn.
Men det är ingen som kan tvivla på att de har roligt tillsammans - det syns.
Det är väl därför man vill ha hund?

Johan Nilsson

Kall vår

April och maj har här uppe i norr varit ovanligt kalla. Nu, 1:a juni, är gräset klippt, björkarna utslagna och rabatterna frodas. Men kallt är det.
Hundarna har inga invändningar förstås, de uppskattar nog +8 i juni mer än sina ägare som petar in en pinne i brasan mest hela tiden.

Förra helgen snuddade termometern vid +20 och allt kändes bara bra. Ormbunkarna rullade upp sig och fick mig att tänka på den märkliga tv-serien ”Day of the Triffids” som flimrade förbi på våra tv-apparater någon gång på det tidiga åttiotalet. Växter som vecklade ut sig, presterade ett knackande ljud och sedan högg ihjäl. Märkligt – var ordet!

Men ljuset kan ingen kyla i världen rå på. Det finns här till sena kvällen nu och det är en av anledningarna till att jag älskar Norrland. En annan anledning är den fascinerande naturen, storspovens läte om våren och den smått overkliga känslan av kunna att gå i en skog flera timmar utan att möta mer än en eller annan orre eller tjäder.

Jag har bott många år i Göteborg men tror inte att någonting skulle kunna få mig att åter bo i en storstad.Naturen är för viktig - så stor och så allomfattande och framför allt så njutbar. Staden är ingenting, bara ett aldrig upphörande brus av oviktigheter. Eller så håller jag bara på att bli gammal :-)

Ha en bra helg! (Och skänk en medlidandets tanke till Bodil som sitter på workshop och svettas....)

Johan Nilsson

DÄRFÖR!

I morron är det dags, då börjar workshopgrupperna. Ensam lämnas hemmafronten med hällande ösregn, kylskåpsgrader ute och hundar som fått i sig något de borde ha låtit bli. Det svider allt lite i samvetet!

Arbetsgruppen för sund anatomi och undvikande av extrem exteriör innehåller namn på folk från engelska, finska, svenska, schweiziska och uruguyanska kennelklubbarna. Någon från FCI:s vetenskapliga kommitté. Någon från Agria. Flera kända veterinärhögskolor. Den inte okända journalisten Jemima Harrison, vars blogg nu når över 900 000 besök, kommer – och dessutom en deltagare från SVERAK, inte helt obehövligt i mina ögon.

Gruppen för utveckling av rasspecifika avelsprogram har 20 deltagare. Åter flera nationella kennelklubbar, SLU och Jordbruksverket, veterinärhögskolor, Agria, en enda ”breeder” och en representant för den stora amerikanska djurskyddsorganisationen HSUS, vilket blir intressant.

Gruppen för utveckling av nationella och internationella samarbetsprojekt har flera deltagare från stora europeiska djurskyddsorganisationer. Här deltar också SKK:s v d Ulf Uddman, Åke Hedhammar och engelska KC:s ordförande Steve Dean, den kände veterinären Bruce Fogle och folk från FCI.

Tanken hade varit att låta Collievänner presentera en grupp i taget med frågeställningar och deltagare med lite bakgrundsinformation – är t ex HSUS verkligen en rabiat organisation som äter renraser? Men life is what happens to you while you´re busy making other plans och om ett par timmar går tåget!

Gruppen som ska ägna sig åt hur man avlar för beteende är dit jag ska. Inte för att det inte hade varit fantastiskt att få vara med i några av de andra också, men den här var mitt förstaval. För att min familj har lång erfarenhet av skotträdsla hos våra hundar? För att Collieklubben här hemma gör en internationellt sett enastående insats för att erkänna och komma till rätta med problemet med överdrivna rädslereaktioner?

Ja, förstås, både och. Men bara delvis!

Först och främst åker jag, även om jag känner mig som ett väldigt litet och illa förberett blåbär, för allt det som våra hundar INTE hade svårt med!

För deras vänliga intelligens och sociala själ. För deras ordförståelse. Deras hjälpsamhet.

För den natten då en ung hane assisterade en kattförlossning och kom och väckte mig för varje nyfödd kattunge, som han hade slickat ren – precis som hundarna som kallades common collie gjorde i lamningsstallen för länge sen.

Hundens värde är dess beteende.

Därför åker jag.

Bodil Carlsson