FÖREKOMSTEN AF...

Foton ur ett blogginlägg, som igår delades i fb-gruppen  David Attenborough fans med 220 000 medlemmar.

The Frenchies that win by a nose

by Hasan Leave a Comment

Hunden till vänster vann stort i USA. Hunden till höger kommer från en nederländsk uppfödare, som har andra prioriteringar. Båda lika renrasiga. BOAS-tester sannolikt obehövliga för båda – hunden till höger kan andas fritt, hunden till vänster kan det inte.

Men det foto som jag vill att ni ska se, SKK, är det här. Ni känner kanske igen det? Det var ert en gång i tiden.

Minns ni Champion Suzette Plavia Savoy från Leipzig? Publicerat av er 1914, citerat på facebook igår. Under fotot skrev ni den gången några ord om ”förekomsten af denna lilla vackra, lustiga och behagliga” - hund, förmodar man.

Förekomsten af domarbackad historielöshet måste ha ökat avsevärt på de etthundranio åren, när det (efter mycket fördröjning) måste testas om en hund som rört på sig i tre minuter  fortfarande kan andas normalt.*

Bodil Carlsson

*Ur engelska KC:s förklaring till hundägare om hur testandet går till:

Your dog will be assessed by a specially trained vet who will initially use a stethoscope to listen to your dog’s breathing while they are calm and relaxed. Your dog will then be encouraged to move around an exercise area at a quick pace for three minutes, either by the vet or yourself. The vet will then listen to your dog’s breathing again and will use a list of criteria to give a grade.

https://www.thekennelclub.org.uk/health-and-dog-care/health/getting-started-with-health-testing-and-screening/respiratory-function-grading-scheme/ 

MONOPOLET SOM SPRACK

Varför har det blivit så mycket uppmärksamhet kring hälsan hos renrashundar de senaste tio åren? Varför dränks vi i DNA-tester? Och hur navigerar kennelklubbarna i denna uppståndelse?

På den första frågan finns nog flera svar. Några av de genetiska problem som ihållande renrasavel på stängd stambok skapar har varit välkända länge, precis som insikten att de kommer att öka över tid. De som kände till det var genetiker och veterinärer och deras kunskap nådde inte ut. Vem lyssnade på dem? De som såg problemen – uppfödarna - höll tyst. För det första hade många inte tillräckliga kunskaper för att känna igen genetiska sjukdomar och för det andra hade de litet intresse av att lära sig och inget alls av att tala om det Man kackar inte i eget bo, som någon sa om en kultur, där den som öppnar munnen riskerar att bli trakasserad av sina kollegor.

Nästa svar: veterinärmedicinen har tagit jättesteg framåt. Man upptäcker och diagnosticerar flera sjukdomstillstånd nu. Hundägarna har oftare råd att betala för vård. Försäkringsbolagen betalar sin del och bygger statistik på den. Resultat: mera blir känt för flera. Generationerna inom de slutna stamböckerna har blivit flera, nya mutationer slår igenom och blir kända, DNA-tester produceras för att hitta dem och yrvakna uppfödare listar sina genomförda tester i kennelannonserna utan att alltid kunna bedöma deras relevans.

Men mer än något annat orsakas fokuseringen på hälsa nog av det växande motstånd som den tilltagande extremaveln väcker hos allmänhet och myndigheter. Filmen Pedigree Dogs Exposed som kom 2008 blev startknuffen ut i offentligheten. Bruce Cattanach tog illa vid sig av sekvensen med en syringomyelidrabbad cavalier, som vred sig på golvet och skrek av smärta. Jag minns att jag grät. Det tog tio år till innan norska djurskyddet stämde rasklubben inför rätta, men till sist hände det. Sedan duggar det tätare. Våren 2022 publicerar ett antal tidningar studien som visar hur väldigt olika livslängden ser ut för olika raser. I januari publicerar det stora amerikanska försäkringsföretaget sin statistik över trubbnosrasernas hälsa. I veckan kom nyheten att Nederländerna inför beslut om att ”fasa ut” extrema trubbnosraser och kattrasen Scottish Fold*. Igår dök det här budskapet från smådjursveterinärernas internationella organisation WSAVA upp i en artikel i populärvetenskapliga Psychology Today – verkligen ingen hundtidning! - med många hundratusen läsare världen över.

Flat-Faced Dogs: A Problem for Many

The obvious solution is for breeders to stop breeding dogs with such extreme features. The WSAVA says that these dogs are so popular that in many countries, only a minority of puppies of these breeds are bred through a breeder who registers puppies with the relevant kennel club. This means the kennel clubs alone can’t make a difference (although, obviously, they can help). So the WSAVA is asking breeders, vets, journalists, and dog guardians to work together to solve the crisis.

Något har startat som blir svårt för de nationella kennelklubbarna att rå på. Ett informationsmonopol sprack.

Ökad kunskap med ökad spridning på nätet har ställt till det för många traditionella organisationer, även utanför hundvärlden. Plötsligt går det snabbt att ta del av andras erfarenheter och insikter - veterinärernas förklaringar, genetikernas bedömningar och rasklubbarnass inställning. Plötsligt kan människor i olika länder diskutera och jämföra. Plötsligt bildas grupper för att återskapa fungerande trubbnosar och grupper för utkorsning av andra raser. Visst, det har pågått i kanske tio år, men kom ihåg – sett mot renrasavelsoganisationernas historia är detta en mycket kort tid och de kan ha svårt att hänga med, för det är inte den typen av problem de byggdes för att hantera.

Idag sa en erfaren uppfödare till mig: ”Nu lägger jag av. Det börjar bli svårt att hitta vettigt avelsmaterial och de som finns är släkt med varandra. Hade jag varit tjugo år yngre, så hade jag lämnat SKK och sett mig om efter utkorsningraser. ” Den där andra meningen hade varit ett otänkbart uttalande för tio år sedan. Nu finns det flera som tänker som hon.

Så hur hanterar kennelklubbarna detta? På två vis samtidigt. Det ena är att de säger ja till förändring. Det andra är att de säger nej.

Det är inte lätt med balansen när fötterna står kvar i traditionella uppfödargrupper medan blicken söker efter framtiden.

Bodil Carlsson

htpp/:/collievaenner.blogspot.com/2022/11/broskprojektet-kattexemplet.html 

INSAMLAD DATA

Nu i januari kom statistik presenterad av det stora amerikanska försäkringsbolaget Nationwide, USA:s ledande djurförsäkrare med över en miljon försäkrade husdjur. Sist Nationwide la ut statistik över extrembrachycefala raser var 2017. Nu ser det ut så här.

https://www.petinsurance.com/veterinarians/research/?fbclid=IwAR2JqP2803S4aNstrEJy3eeZcohddbxbWmVB1HoAnO4lWGBQzvRvy7HWjXc

Vi citerar:

This analysis uses data from more than 450,000 dog years of Nationwide’s canine claims resulting in the following:

• “Extreme brachycephalic” dogs are at increased risk. While most brachycephalic dog breeds are at increased risk of certain diseases, a subset of these dogs face far greater risk than the rest of the group. These findings overlap with established research that identifies these “extreme brachycephalic” breeds as the French Bulldog, English Bulldog, and Pug.

• Popular pups drive the numbers. The proportion of extreme brachycephalic dogs insured by Nationwide has almost doubled over the past decade, driven primarily by the popularity of the French Bulldog, which has increased by over 400%.

• Nationwide’s unmatched dataset enables unique research. Analysis of data from over 450,000 purebred dog years (which include 50,000 individual brachycephalic dogs) allows for:

  • Greater resolution at a breed level for existing brachycephalic-associated conditions like brachycephalic obstructive airway syndrome (BOAS) and brachycephalic ocular syndrome (BOS).

  • Novel insights into the risks of pneumonia, heatstroke, complications of pregnancy and systemic allergic reactions for brachycephalic breeds.

Det var faktabasen. Det här är vad försäkringsbolagets statistik kom fram till. https://www.facebook.com/photo/?fbid=10162770369934196&set=pcb.3235499903333810

Klicka på den länken och titta på staplarna. De visar relativ risk för olika sjukdomstyper hos brachycefala och extrembrachycefala raser (mops, fransk bulldog, engelsk bulldog). I korthet fungerar det så, att om ras A har en relativ risk för ögonskada som är 579% större än risken för ögonskada hos ras B, så betyder det att ras A 5,79 gånger så hög risk. Alltså nästan sexdubbelt större risk jämfört med ras B.

Från s 6:

”BOAS (Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome) is thought to be caused by increased inspiratory resistance secondary to abnormal skull and soft tissue conformation. As negative pressure in the chest increases, the upper airway collapses when soft tissues (e.g., everted laryngeal saccules and tonsils, thickened soft palate) are pulled into the airway, impeding airflow. Because BOAS is a collection of diseases nearly exclusive to dogs with brachycephaly, comparisons to dogs without the brachycephalic phenotype are not very helpful. Therefore, for BOAS, relative risk is presented between extreme brachycephalic breeds and all other brachycephalic breeds. As one might expect, BOAS is linked to more claims in extreme brachycephalic breeds than in non-extreme brachycephalic breeds. The three extreme brachycephalic breeds account for 93% of all BOAS claims in the brachycephalic breed data set, a function of both breed popularity and disease risk. The difference between extreme and non-extreme brachycephalic breeds is dramatic, as illustrated in Figure 4. Extreme brachycephalic breeds are almost 15 times more likely to have a claim submitted for BOAS than non-extreme brachycephalic dogs. Amongst the three extreme brachycephalic breeds, the French Bulldog is more than 17 times more likely to have a claim submitted for BOAS, the English Bulldog nearly 12 times more likely, and the Pug almost 10 times more likely. Put simply, these three breeds have a dramatically higher risk of having claims for BOAS, even as compared to other brachycephalic breeds.” (Alla fettningar i detta och föregående stycke är mina.)

Så långt Nationwide. Allt det här ligger nu ute på IPFD:s sida dogwellnet.com. SKK säger i ett mail till mig, att man vill att IPFD håller sig till att publicera forskning och insamlad data. För mig ser det ut som om Nationwide presenterar insamlad data och inget annat; jag utgår från att SKK då är tillfreds.

Mot bakgrunden av vad som redan är känt om BOAS och vad som framkommer hos Nationwide är det utmärkt, att SKK startar sina BOAS-tester. Återstår att se, hur många uppfödare som sluter upp och vad de har att säga, om deras tilltänkta avelsdjur inte klarar testet. Argumenten om snikna veterinärer, som utan anledning opererar friska hundar för att tjäna pengar och om högljudda djurrättsaktivister som skjuter in sig på trubbnosar, börjar bli tunnslitna. Men fortsätter de komma, så föreslår jag SKK och andra kennelklubbar att för en enda gångs skull våga ställa en fråga till trubbnosfolket.

Vem är det som ger veterinärerna  arbete och djurrättsaktivisterna lätta måltavlor, om inte ni?

Bodil Carlsson 

A TIME TO QUIT: på begäran, engelsk översättning

 

 

There are no "healthy breeds" and no thouroughly and eternally healthy dogs. Every living creature carries faults that sooner or later take us away. If we are unlucky, we are born with them and quickly disappear into the dark. If we are very unlucky, we toil our way through shortened, painful lives. If we are lucky, however, the mishaps are no worse than what we can live active and reasonably happy with for a long time. So it goes with humans; so it goes with dogs. That's what it costs to be a project thrown together by some twenty thousand different genes trying to cooperate: sometimes it goes wrong and sooner or later it ends. 

It is the cost of being alive.

For purebred dogs, unfortunately, there is an extra cost. When we choose to breed for a trait - because that's what purebred breeding is all about: choose a trait and breed for it - it will bring with it that a certain type of error becomes more common than in a self-breeding dog population and more common in a certain defined group  ("breed") than in another. It wasn't what was intended, but that's how it must go. Why?

All dogs and all humans carry a number of defective genes. As long as the faulty ones are not exactly the same genes in one individual as in all others, they will have limited impact. They are not noticeable. Or they are rarely noticed, and late. But the longer you breed on a small number of individuals, the more related to each other they must become - related precisely means carriers of the same genes. When everyone is sufficiently related to each other, the so-called breed-related or breed- typical diseases occur. They are neither breed- typical nor breed related . They exist, in reality or as a risk, in all kinds of dogs. But when you chose to breed pure one genetic peculiarity - color or shape or (in the olden days) the desire to hunt, or herd, or the guarding instinct - then you got disease genes slipping into the bargain. And then those genes were condensed by inbreeding. And then the stud book was closed, making the influx of non-mutated genes impossible.

So it follows that in every purebred breed there is a higher level of one or more genetic diseases than in a population of street dogs. That is the logic of the closed pedigree. Whatever disease it is, PRA or heart valve degeneration or kidney disease or something more manageable like CEA in Collies, it is, however, random: it depends on which genes happened to be in the small group that was the beginning of the breed. If you want trait breeding in a closed stud book, this is the bill you have to pay – or,  rather, let the dogs take.

As long as the benefit of the trait selected for is clearly greater than the possible suffering inflicted on the dogs, it is acceptable. But when the characteristic selected for becomes an end in itself and the dogs' suffering is great, that purebred breeding becomes indefensible.

It is my opinion that parts of today's appearance-oriented purebred breeding is precisely indefensible - because those who do it can´t, or won`t,  balance their gain  (what they strive for and get awards for and make money from) against the cost (increased disease risk, bodies that are difficult to live in), which they let the dogs and dog owners take. 

If you don't understand what I mean - look at Cavalier King Charles! Way back, people selected for the round skull and the big eyes and gave the dogs syringomyelia, the result of a compression of the cerebellum. It´s not what they meant to do, to be sure, but it is what they did.

Syringomyelia is found in other dog breeds, it is found in humans, but not often, fortunately - because it is painful. One vet said of the cavs: "Squeezing that brain into that skull is like squeezing a size 39 foot into a size 36 shoe." In order to get what was wanted, the appearance, relatives were bred. Closely, obviously, because in the 2016 study, CKCS averages a higher COI than a father/daughter pairing. But of course, they got that round skull shape. That was what was aimed at; that's what they got. You already know what slipped into the bargain? An inherited heart valve disease. It is found in many other breeds as well, but it is much more common and occurs earlier in cavaliers than in others.

It is the most common heart disease of adult dogs and is about twenty times more prevalent in the Cavalier King Charles spaniel than other breeds. Most show some signs of the disease by 10 years of age. It has a serious impact on welfare, causing respiratory and other difficulties, with severe discomfort due to breathlessness and coughing. Unless animals are euthanized, the disease causes death by chronic heart failure. (UFAW. https://www.ufaw.org.uk/dogs/cavalier-king- charles-spaniel-mitral-valve-disease. My emphasis.)

The valve disease has nothing to do with the shape of the skull, and of course it  wasn't something anyone wanted, but the condition happened to be present in the individuals that were bred from and now it's everywhere. Something that occurs in one individual here and another individual there, among both street dogs and other "pure" dog breeds, is made very much more common in a certain "pure" breed through a small founder group followed by repeated inbreeding. In the next  breed, the pattern is the same: it's just the disease that happens to be a different one.

Dying slowly because a heart valve is starting to look like wet paper towels is not the way to end life you would choose for yourselves, Cavalier breeders. You probably don't want syringomyelia either. So why do you keep going? Is your gain really worth so much more than the dog's loss?

Or is it so difficult to understand the consequences of the basic principle of purebred breeding?

Then we will take it briefly. This is what it looks like.

Inbreeding on a closed pedigree is a brilliant idea when you want to select and stabilize a trait, but it will end in disaster if you keep on going. There comes a time to quit.

Bodil Carlsson

*For an excellent explanation of what syringomyelia is, please read what a member of SvenskaPrazsky

Krysaryk Klubben writes after a single case is discovered in that breed http://spkk.se/syringomyeli-i-rasen/

EN TID ATT SLUTA

 

Det finns inga ”friska raser” och inga evigt friska hundar. Varenda levande varelse bär på fel som förr eller senare plockar bort oss. Har vi lite otur föds vi med dem och försvinner snabbt. Har vi mycket otur plågar vi oss fram genom förkortade liv. Har vi däremot tur är felen inte värre än att vi kan leva aktiva och någorlunda glada länge. Så är det för människor; så är det för hundar. Det är vad det kostar att vara ett projekt hopsvängt av sådär tjugotusen olika samverkande gener: ibland blir det fel och förr eller senare tar det slut.

Det är vad det kostar att ha fått leva..

För renrashundar tillkommer tyvärr en extrakostnad. När vi väljer att avla på en egenskap – för det är ju det som menas med renrasavel: välj en egenskap och avla på den - kommer det att föra med sig, att en viss typ av fel blir vanligare än i en självavlande hundpopulation och vanligare i en viss avgränsad grupp (”ras”) än i en annan. Det var inte det man avsåg, men det är så det måste bli. Varför det?

Alla hundar och alla människor bär på ett antal defekta gener. Så länge generna inte är precis samma gener i en individ som i alla andra kommer de att ha begränsad genomslagskraft. De märks inte. Eller de märks sällan och sent. Men ju längre man avlar på ett litet antal individer, ju mera släkt med varandra måste de bli – och släkt betyder just bärare av samma gener. När alla är tillräckligt mycket släkt med varandra, kommer de så kallade rasbundna eller rastypiska sjukdomarna. De är varken rastypiska eller rasbundna. De finns, i verkligheten eller som risk, hos alla sorters hundar. Men när man valde att renavla på en genetisk egenhet – färg eller form eller (förr i tiden) jaktlust eller vallanlag eller vaktinstinkt - så fick man sjukdomsgener med på köpet. Och så förtätade man dem genom att släktskapsavla. Och så stängde man stamboken och gjorde inflödet av icke-muterade gener omöjligt.

Alltså följer det att i varje renavlad ras finns en högre nivå av en eller flera genetiska sjukdomar än i en population av gatuhundar. Det är den slutna stambokens logik. Vilken sjukdom det blir, PRA eller hjärtklaffsdegeneration eller njursjukdom eller något mera lätthanterligt som CEA hos collie, det är däremot slumpmässigt: det beror på vilka gener som råkade finnas i den lilla grupp, som var rasens begynnelse. Vill man ha egenskapsavel på sluten stambok, så är detta smällen man får ta, eller låta hundarna ta.

Så länge nyttan av den egenskap man selekterar för är klart större än det eventuella lidande hundarna tillfogas, är det acceptabelt. Det är när den egenskap man selekterar för blir ett självändamål och hundarnas lidande stort, som renrasavel blir oförsvarlig.

Det är min uppfattning, att delar av dagens utseendeinriktade renrasavel är just oförsvarlig – därför att de som sysslar med den inte vill eller kan balansera vinsten för egen del (det man strävar efter och får utmärkelser för och tjänar pengar på) mot den kostnad (förhöjd sjukdomsrisk, kroppar som är svåra att leva i), som man låter hundarna och hundägarna ta.

Om ni inte förstår vad jag menar – titta på Cavalier King Charles! Man selekterade för den runda skallen och de stora ögonen och drog på hundarna syringomyeli, resultatet av en inklämning av lillhjärnan.

Syringomyeli finns hos andra hundraser, den finns hos människor, men inte ofta. Som tur är – för den är smärtsam. En veterinär sa om cavvarna: ”Att trycka in den hjärnan i den skallen är som att pressa ner en fot storlek 39 i en sko storlek 36.” .För att få fram det man ville vinna, utseendet, släktskapsavlade man.

Hårt, uppenbarligen, för i studie från 2016 ligger CKCS på en genomsnittlig COI högre än en far/dotter-parning. Men visst, rund skallform fick man. Det var vad man siktade på; det var vad man fick. Ni vet redan vad man fick på köpet? En ärftlig hjärtklaffssjukdom. Den finns hos många andra raser också, men den är väldigt mycket vanligare och kommer tidigare hos cavalier än hos de andra.

It is the most common heart disease of adult dogs and is about twenty times more prevalent in the Cavalier King Charles spaniel than other breeds. Most show some signs of the disease by 10 years of age. It has a serious impact on welfare, causing respiratory and other difficulties, with severe discomfort due to breathlessness and coughing. Unless animals are euthanised, the disease causes death by chronic heart failure. (UFAW. https://www.ufaw.org.uk/dogs/cavalier-king-charles-spaniel-mitral-valve-disease. Min kursivering.)

Klaffsjukdomen har ingenting med skallformen att göra, det var verkligen inget man önskade sig, men anlaget råkade finnas hos individerna som man släktskapsavlade på och nu finns det överallt. Något som förekommer hos en individ här och en individ där bland både gatuhundar och andra renavlade hundraser görs mycket vanligare hos en viss renras genom liten ursprungsbas följd av upprepad släktskapsavel. I nästa "rena" ras är mönstret likadant: det är bara sjukdomen, som råkar bli en annan.

Att dö långsamt för att en hjärtklaff börjar likna blött hushållspapper är inte det sätt att lämna livet på som ni skulle välja för egen del, cavalieruppfödare. Syringomyeli vill ni nog inte heller ha. Så varför fortsätter ni? Är er vinst verkligen värd hundens förlust?

Eller är det  så svårt att förstå följderna av renrasavelns grundprincip?

Då tar vi den i korthet. Så här ser den ut!

Släktskapsavel på sluten stambok är en lysande idé när man vill välja och stabilisera en egenskap, men den blir ett haveri, om man fortsätter. Det finns en tidpunkt för att sluta.

Bodil Carlsson

*För en utmärkt förklaring av vad syringomyeli är, läs gärna vad en medlem av SvenskaPrazsky

Krysaryk Klubben skriver efter att ett enda fall upptäcks i den rasenhttp://spkk.se/syringomyeli-i-rasen/

GRÄNSLÖSHETEN: lite underhållning på onsdag kväll

 

Efter lång och drastisk nedgång i reggsiffror har pudel – alla storleksvarianter sammantagna – senaste åren börjat peka uppåt igen. 2021* låg pudlarna på femteplats bland mest populära raser i USA. Publicitet från storvinster i ringen brukar hjälpa till. Pudelfolket börjar kanske vädra morronluft?

Någon har skickat mig detta foto från en stor amerikansk utställning 2020. Inga uppgifter om var det är taget, men det påstås visa en hund.

AKC:s nationella American Poodle Club har sextio medlemmar. De flesta är med klubbens egna ord veteraner som domare, uppfödare och utställare. För att kröna sin pudelkarriär med ett medlemskap måste man ha fött upp eller ställt ut i minst åtta år; ha fött upp minst fyra kullar med minst tre champions; vara rekommenderad av två andra veteranmedlemmar och vara en person, vars expertis i uppfödning och utställning kan tas i bruk för att klubben ska kunna fatta viktiga beslut om rasens framtid. Så står det på rasklubbens sida. Hur många pudelägare finns i USA? Runt en miljon. Deras expertis verkar inte efterfrågas.

Personen som skickade bilden säger att de vinnande frisyrerna ofta åstadkoms genom intensiv trimning plus att diverse preparat hälls och sprayas i icke bortrakad päls. Den kvarvarande pälsen bättras på genom att man arbetar in sparade hårrester från avdankade utställningshundar. Pudlarna i ringen har peruk, med andra ord. (  Det heter faktiskt wiglets, efter ordet för peruk, wig,) Efter lite letande hittade jag kurser på nätet om hur man bär sig åt. En varning bara - don´t try this at home, colliefolk! Vi har ju rätt gott om sparad fällpäls i skåpen, vi också, men bara proffsen kan få till det utan att fusket blir så uppenbart att domarna tvingas medge att de ser det.

I förra veckan träffades en collieägare och en pudelägare i ett väntrum på vår gemensamma veterinärmottagning. Pudeln var ung, smart och glad. Hennes päls var jämnt klippt över kroppen. Pudelägaren sa, att hon var den bästa gårdshund han hade haft. Ja, hon kunde vara lite svår att ha lös i skogen, han hade inte räknat med att det skulle vara så mycket jakt i henne, men nu hade han lärt känna jägare som faktiskt använde pudel. Collieägaren berättade om collies som hade gjort ett snyggt valljobb med en älgtjur. Båda skrattade. Vi var överens om att det finns både för- och nackdelar med att bo på landet, när man har hund där så mycket av ursprungs egenskaperna finns kvar. Sedan kom vi in på detta med päls. Pudelägaren var helnöjd. Pudeltikens päls fungerade mot både kyla och regn – hur kallt det än var, frös hon inte, och hur mycket det än regnade nådde vätan inte in till huden. Så är det ju med colliepäls också. Collieägaren var också nöjd. Så där satt vi och hade ett intressant samtal om hur två så olika pälstyper gör samma jobb för den som räknas i vår enkla version av verkligheten.

Här är Rembrandt med sin pudel. (Den vars ögon  inte uthärdar vita tecken får helt enkelt blunda.) Ni ser en intressant skillnad jämfört med fotot från 2021? År 1632 är det Rembrandt som stoltserar i den dyra stassen, inte hunden, och gissningsvis var det enklare för Rembrandt att kränga av sig finkläderna och återgå till vanligt liv än för pudeln från år 2021 att göra det. Målningen heter rätt och slätt Rembrandt med sin pudel. Konstverket överst förtjänar också ett namn, tycker jag.

Skulle det passa med Gränslösheten?

Bodil Carlsson

Korrigerad uppgift. I originaltexten stod "2022". Inga uppgifter från 2022 finns hittills  att tillgå. Tack för påpekandet, uppmärksamma läsare!

TITTA IN!

 

Den som undrar om trubbnosuppfödare har blivit vältaliga på sistone och i så fall varför och vilka uppfödare de har ersatt på scenen, har mycket att hämta här.

The Economist är välkänd. Den har ägnat sig åt ekonomi, marknader och flöden av pengar sedan 1843, hade för några år sedan en tryckt veckoupplaga på över 900 000 ex och med den digitala 1,6 miljoner. Den skrivs för folk som vill ha koll på sina (och ännu mer andras) pengar, så den är inte känd för hittepå. Att den tidningen i sin julupplaga 2022 lägger upp en interaktiv special om hundrasers växlande popularitet över tid säger något om storleken på marknaden för sällskapsdjur. På engelska heter det the pet industry: hobbydjursindustrin.

Titta in! Det är fascinerande att se växlingarna mellan uppgångar och nedgångar för olika raser i olika länder och skillnader mellan länder framställt i rörlig grafik. Väl värt en stund!

https://www.economist.com/interactive/christmas-specials/2022/12/20/what-makes-certain-dogs-popular-in-certain-countries?fbclid=IwAR1qSGSjo_HobDpZ

Vet ni någon annan bransch där man utan speciella förkunskaper och utan särskilt mycket startkapital att investera kan slå sig in på något som kan gå så bra?

Bodil Carlsson

KVINNAN JAG MÖTTE I SNÖN

 

Brenda Bonnett nämnde närmast i förbigående i sitt inlägg på VIN News Service något som fick mig att tänka till. Jag mindes dalmatinerna. Och så råkade jag möta en kvinna i snön.

Bonnett sa:

It also was recognized decades ago that problems in brachycephalic breeds encompassed much more than breathing, given that their conformation affected their spines, digestive tracts and other parts of their anatomy. However, veterinary groups focused more on other issues of extreme conformation, such as hip dysplasia, that affected the popular breeds of the day (German shepherds, Labrador retrievers) because the brachys were relatively uncommon.

Tittar vi några årtionden bakåt, säger Bonnett, så pratade veterinärerna inte om trubbnosars problem, för trubbnosar var ovanliga. Veterinärer fokuserar på det som har blivit en arbetsbörda i deras vardag – på den tiden höftledsfel hos de trendigaste raserna. De tog upp HD för att de träffade många hundar med höftledsfel. I slutändan ledde detta till att HD-röntgen infördes för ett antal raser – trots stundtals ursinnigt motstånd från uppfödarna. HD-röntgen är numera praxis för avel i ett antal raser, men motståndet är inte borta. Det har hakat sig fast. Börjar det rentav vädra morronluft? Till KF 2021 levererade anrika StoKK en motion, som ifrågasatte om HD-fel verkligen existerar som hälsoproblem hos någon ras och som dessutom ville ha det till, att det är uppfödarna själva som står för alla röntgenkostnader. Nej, jag skämtar inte. Tyvärr.  http://collievaenner.blogspot.com/2021/10/att-fraga-om-saker-som-alla-redan-vet.html

Går vi ytterligare ett par årtionden bakåt i rasers säljhistoria, så möter vi dalmatinern i USA. I början av 60-talet blev den en av de allra mest efterfrågade raserna. Disneyfilmen om de 101 dalmatinervalparna bidrog, förstås. Alla skulle ha en prickig disneyhund och med tiden blev problem kända. Många som hade köpt sin prickiga disneyhund utan att ha en aning om hur mycket motion och träning en dalmatiner behöver avlivade hundarna, lämnade dem till rescues eller dumpade dem längs landsvägen. Klagomål över dövhet. Klagomål över urinsten. På 70-talet gjorde genetikern Schaible, själv dalmatineruppfödare, utkorsning med en pointer för att komma bort från den förhöjda nivå av urinsyra som var snudd på ett kännetecken för rasen. Schaible blev socialt utstött av sina uppfödarkollegor för att han sa det som ingen ville kännas vid och gjorde det otänkbara. 1981 bestämde den amerikanska kennelklubben att det skulle bli tillåtet att registrera avkommor av korsningen. Stormen bland uppfödarna nådde orkanstyrka. Åtgärd? Rasklubben införde ett diskussionsförbud på 25 år om urinsten och utkorsningsavkommor hos dalmatiner. Nej, det är inte ett skämt nu heller. Man bara önskar att det var det.

http://collievaenner.blogspot.com/2009/05/den-adla-hundaveln-ll_14.html

Collie hade en efterfrågetopp här hemma på 70-talet. Lassiefilmerna bidrog förstås till boomen. Det gick åt så många collies att en grisuppfödare tog chansen och bytte bransch. Han gick från att föda upp grisar i lagårn till att föda upp hundar där. Först flera raser, sedan collie: man producerar ju det som efterfrågas. 1 226 collies fick han ihop. Han tyckte inte att det behövdes något trasslande med höftledsröntgen eller ögonlysning. Varför bromsa det löpande bandet? Andra höll sig genom åren på mera måttliga nivåer, men drygt 700 är inte heller småpotatis. Många av de nya valpkullarna var avkommor och avkommors avkommor till importer med kända kennelnamn från framgångsrika engelska uppfödare.

 När började det talas om ljudrädsla och dåliga nerver? Första gången jag hörde talas om det var i början på på 80-talet, när en kompis hade fått ta över en colliehane som var så rädd för allt att man knappt märkte att han existerade. En skugga i päls, det var hans liv. Till den dag då han i sin rädsla bet den nya ägarens familjemedlem och slapp ifrån det. Livet, alltså. Han är inte den ende. ”Typisk collie”, sa kompisen.

Några år gick och jag skaffade mina första egna collies. Jag trodde att den där stackarn, kompisens collie, måste ha varit ett undantagsfall. Ytterligare några år och jag stod där med min första ohejdbart skotträdda hund.

Då hade kriget mellan rasklubbens uppfödare knappt börjat. Etablerade uppfödare satt säkra i sin stol och det ville de fortsätta göra; några problem med mentalitet fanns inte, och om de ändå fanns så berodde det på ägarna.Vid det här laget lär slagsmålet inom klubben inte vara okänt för en levande själ inom hundorganisationernas värld; årsmötena har varit häftiga tillställningar med många deltagande valpköpare – till vissa uppfödares förtret. Men argumenten har inte ändrats sedan rasens fornstora dar (förutom att orden ”genetisk variation” har stuckit upp nosen som hjälp mot mentalbeskrivning ). Vet ni varför colliens reggsiffror har fallit så kraftigt? Det är rasklubbens fel. Det beror på att det pratas om saken.

Åren gick igen. Jag skrev ett par artiklar i Hundsport om klassiska genetiska sjukdomar hos hund. Veterinären som gick med på att bli min faktakontroll hade som villkor att han fick vara anonym för alla utom för redaktionen. Han ville inte bli uppringd på sin arbetsplats och utskälld av ”uppfödartanterna” - sorry, han sa så – för att han hjälpte mig att förtala deras ras. Jag tyckte att han var försiktig i överkant tills jag själv blev uppringd av en äldre dam, som lika vänligt som bestämt förklarade att jag inte hade rätt att skriva. Inte för att jag sa något osant i tidningen, utan för att jag inte förstod vem som hade ensamrätt på att säga något.

Jag vill inte låta som en konspirationsteoretiker, men finns det ett mönster här? Raser seglar upp på försäljningslistornas toppar. Uppfödare vinner status, självbild, pengar och chansen till en plats i styrande skikt, allt som de kanske inte lika lätt hade fått längs någon annan väg i livet. De vill gärna hålla sig kvar på den platsen. Men något dyker upp. Höftleder, urinsten, rädslor, eller något annat. Det stör imagen. Det får inte bli känt. Åtgärd? Få tyst på dem som pratar om det.

Nutid: veterinärer i uppror och försäkringsbolag i självförsvar mot den extrema anatomin hos jättepopulära trubbnosar. Åtgärd? Antyd att det går för sig att köra över en veterinär på övergångsstället, om ni har chansen. Få tyst på IPFD:s inlägg om hälsa. Strunt i om det är sant, få tyst på dem! Igår ringde jag ett försäkringsbolag för att tala om att jag har citerat delar av deras informationstext om en ras och att de kan komma att bli kontaktade av argt folk.

Ursäkta, men det här är sanslöst. Inga pengar som man kan tjäna på populära hundar och inga reggavgifter räcker till för att köpa någon annans yttrandefrihet och det är dags att alla förstår det. För så här är det, SKK: det som skapade era medlemssiffror och det förtroende ni har hos myndigheter och allmänhet var många människors arbete - ja, sträck på er, kanslipersonal, adjungerade och kommittéer! - med att bygga en kunskapsbank för bättre avel, bättre hundhälsa och bättre hundhållning. Inte munkavlar! Munkavlar fungerar inte.

Kvinnan som jag mötte en snöig morron nyligen kom marscherande med en liten pigg hund i snöret. Hundens päls täckte ansiktet, benen var korta, men den pinnade oförskräckt på i modden. - Vad är det där? frågade nyfikna jag. Hon stannade. - Lhasa apso och tibetansk spaniel... - Och orkar han motionera så där? På sommarn också? -Jo, det går väl bra... Titta så ser du – han har faktiskt lite nos!

Det hade han. Sådär fyra centimeter stack ut framför pannan. Det är mera nos än en fransk bulldog har att syresätta en dubbelt så tung kropp med. Hans ägare läser nog inga studier över livslängden hos hundar och hon har troligen inte en aning om vad IPFD är, men hon visste vad en hund behöver sin nos till. Information brukar nå fram även om man försöker stoppa den.

Bodil Carlsson

OM FÖRUTSÄGBARA RISKER

 

Life tables of annual life expectancy and mortality for companion dogs in the United Kingdom

Innan vi fortsätter – ett tips! Klickar ni på länken i förra inlägget, hittar ni namnen på författarna till studien. Symbolen med ett kuvert, som kommer efter första namnet, anger vilken person man skall kontakta om man har frågor eller synpunkter, i det här fallet Kendy Tzu-yun Teng vid veterinärmedicinska fakulteten på Taiwans universitet. Den som undrar något, skall alltså maila Kendy. Samma sak gäller den som bara känner sig kränkt och behöver väsnas lite om djurrättsaktivism, med den förutsägbara risken att det inte går hem.

Dan O´Neill finns på Royal Veterinary College i London. RVC anses vara ett av världens bästa lärosäten för veterinärmedicin. Dessvärre är varken Taiwans universitet eller RVC ekonomiskt beroende av bidrag från SKK, så de kan vara svåra att få tyst på. Den förutsägbara risken här är att eventuella försök inte gör ett gott intryck.

 Bra så?

Med detta sagt – nästa klipp ur studien om just förutsägbara risker. Man gjorde alltså upp tabeller över förväntade livslängder och förväntad ålder för död vid olika åldrar för 18 raser plus gruppen ”blandras”. Allt engelskspråkigt som följer är originaltext, alla fettningar är mina liksom försöken till sammanfattning.

For the 18 breeds and the crossbred category, the number of years contained in the tables, life expectancy and the probability of death at different ages varied widely. Relatively shorter life expectancy at specific year points can be taken as evidence that events and processes eventually leading to mortality are occurring earlier in life in these populations than some other populations, so these populations may have generally poorer health than some other populations30,46. If the distribution of external factors that may lead to differences in the life expectancy and the probability of death (e.g. severe disease epidemics and/or substantial differences in the level of veterinary and owner care) do not depend on the breeds, it may be safe to assume that part of the life expectancy difference is contributed by internal factors driven by the genetic make-up of the breeds. Breed predisposition to particular disorders is a well-identified phenomenon47.

Ja, det var väl inte så svårt. De arton medtagna raserna inklusive gruppen blandras visade stora skillnader i förväntad livslängd. Kortare förväntad kvarvarande livslängd vid viss ålder kan ses som tecken på att händelser och förlopp som slutar med döden inträffar tidigare i vissa raser än i andra. Om yttre faktorer som påverkar livslängden – till exempel svåra  epidemier, eller påtagliga skillnader i tillgång till veterinärvård och omhändertagande hos ägarna – inte hänger ihop med ras, vågar man anta att en del av den förväntade livslängden skapas av rasernas genetiska utformning. Att orsakerna till skillnaderna i livslängd alltså hittas inne i hundarna.

 A lowered life expectancy at age 0 suggests an increase in mortality of younger-aged dogs (whose mortality is usually low), and the life expectancy becoming 1.5 years at a later age implies more dogs also living to advanced age; both increase the variation of lifespans11. In our results, the probability of death before year 13–14 was higher (and much higher before year 4) in Chihuahua than for dogs overall, which became lower after that. It was also observed in French Bulldogs that a low life expectancy at age 0 (4.55 years) and relatively old year interval when the life expectancy became 1.5 years (year 10–11, more than twice as long as the life expectancy at age 0) and that their probability of death was rather uniform across all ages. However, although the high variation of lifespans of French Bulldogs could be due to high health risks in early life49,50,51,52 and a relatively small sample size (n = 232), it may partly be attributed to recent soaring popularity53. The number of KC registered French Bulldogs in the UK rose steeply from 2771 in 2011 to 39,266 in 202039, suggesting that the population of French Bulldogs (and other breeds sharing a similar rising trend in popularity) in our dataset are biased towards younger dogs that contribute proportionately more deaths in younger ages in the life table.

En låg dödlighet som ung och en hög ålder när man kan vänta sig 1,5 år till av liv tyder helt enkelt på utmärkta chanser till ett långt liv för den valp, som föds idag. Så är det för Jack Russel Terrier, yorkshire terrier, border collie och ”blandras”. Men titta på chihuahua! En sänkt förväntad levnadsålder som valp antyder en ökad dödlighet hos unga hundar, men förväntad kvarstående livslängd på 1,5 år sent i livet betyder att hundarna av den rasen tenderar att bli gamla. I tabellen ser ni att en ung chihuahua kan förvänta sig att leva kortare tid än den borde - men de som klarar sig, tar igen det med råge. De blir riktigt gamla. Något slår ut en del av de unga, men de som går fria eller är lindrigt drabbade klarar sig mycket länge. Så är det inte för fransk bulldog. Varför? Nu blir det lite svårt med förvirrande faktorer. Men så här går resonemanget.

Om en ras har ökat så mycket i popularitet att reggantalet har mer än tiodubblats på nio år, vilket hände med den franska bulldoggen i England, så följer det ju att en betydande andel av rasens alla hundar är unga. Om de går och dör, så påverkar de ju den förväntade livslängden, helt enkelt därför att de gamla hundarna, som förstås också dör, är så mycket färre – popularitetsboomen har inte riktigt hunnit fylla på med gamlingar. Tyngdpunkten för död förskjuts åt låg ålder, om man får uttrycka sig så. Om antalet studerade hundar också är litet, vilket det ju är här med bara 232 frallor, så betyder det att resultatet måste tas med försiktighet – vi vet inte hur länge alla de andra levde. Dock: det finns en separat tabell över de där 232 frallorna, hur länge var och en av dem fick leva och hur gamla de var, när de dog. Och med den tabellen är det något udda. För mig ser det ut så, att för många dör, eller avlivas, de första åren. Sedan minskar dödsfallen och börjar inte öka igen förrän i sju-åttaårsåldern, men även det är tidigt för en hund i den storleken.

Mitt skrivprogram vägrar att lägga upp den i läsligt skick, men ni hittar den själva, om ni via länken går in i studien. Table S24. Cohort life table of French Bulldogs under primary veterinary care in the UK.

Eller titta en gång till på den här tabellen.

Relation between the life expectancy at year 0 and year interval in which the life expectancy became 1.5 in 18 breeds and crossbred under primary veterinary care in the UK.

Ni ser skillnaden? I sitt allra första levnadsår kan chihuahuan förvänta sig ett liv på sju år. Men klarar den sig, kan den hoppas på att bli femton.

I sitt allra första levnadsår kan en fransk bulldog förvänta sig att få 4,5 år på jorden... men den som klarar sig, kan bli tio.

Breeds that show high levels of potentially life-threatening predispositions that start early in life are likely to have a higher probability of death at younger ages and therefore a decreased life expectancy. Indeed, four brachycephalic breeds (French Bulldog, English Bulldog, Pug and American Bulldog) that showed the shortest life expectancy at year 0 of all 18 breeds in our results are also reported with several predispositions to life-limiting disorders that occur early in life, such as brachycephalic obstructive airway syndrome, spinal disease and dystocia48,49,50,51. 

De där 4,5 åren av förväntat liv är ju samma siffra som i Agrias statistik. De som dör yngre än så är gissningsvis den grupp som ges 2,7 år av Agria. En ras med en tung belastning av flera hälsoproblem kan förvänta sig att dö yngre än andra raser och en individ som bär mera än sin del av bördan dör ännu yngre än de andra av sin ras.

Svårt?

Nej. Bara något helt annat än de tio år KC talar om och de 10-11 år som AKC anger i sin rasinformation. SKK säger, såvitt jag kan se, ingenting alls om förväntad livslängd, vilket förefaller diplomatiskt. Diplomatiskt är däremot inte försäkringsbolaget Moderna i sin raspresentation.

Hälsa

Den franska bulldoggen är en brakycefal ras, det vill säga att den har en förkortad skalle och nos. Om nosen är alltför kort och näsborrarna trånga påverkas hundens andningsfunktion och förmågan att reglera temperatur. Många av dessa hundar måste opereras för att förbättra sin andningsfunktion.

Om hunden har kort nos och dessutom stora utstående ögon så ökar risken för ögonskador.

Hos den franska bulldoggen är det vanligt med allergier och hudbesvär. Det förkommer också problem som drabbar skelett och leder såsom ryggproblem och patellaluxation. Fransk bulldogg är dessvärre en av de mest sjuka hundraser vi har. För att försäkringspremierna för hundrasen ska kunna hållas på en rimlig nivå har veterinärvårdsförsäkringar generella undantag för behandling eller operation av luftstrupe, mjuka gommen, näsborrar eller förträngningar i svalg för bl a fransk bulldogg.

Försäkringsbolag har inget intresse av att locka till sig kunder, som kostar mer än de smakar. Deras verksamhet bygger på förutsägbara risker. I ord eller i premiesättning är de rakt på sak. Någon som vill försöka tala om för Moderna vad de får säga?

Bodil Carlsson

HUR FÖRDELAS LIVET?

 

Relation between the life expectancy at year 0 and year interval in which the life expectancy became 1.5 in 18 breeds and crossbred under primary veterinary care in the UK.

Tabellen här ovan är sammanfattningen av fynden i studien

Life tables of annual life expectancy and mortality for companion dogs in the United Kingdom.

Ni hittar hela studien via länken https://www.nature.com/articles/s41598-022-10341-6

Ni ser hur tabellen är gjord? Uppåt till vänster den livslängd, som en hund av en viss ras kan vänta sig, när den föds. Horisontellt till höger hittar ni den ålder, då hunden i snitt har ett och ett halvt år kvar att leva. I topp ligger Jack Russell terrier med nästan tretton år att se fram emot som valp. En JRT som klarar sig fram till dryga tolv års ålder, kan se fram emot i genomsnitt 1, 5 år till innan dagen är slut.

För de flesta raserna hänger det ihop – de som har ett långt förväntat liv när de föds blir gamla, innan klockan börjar klämta. Men chihuahua sticker ut, som ni ser. En valp av den rasen kan hoppas på åtta år, när den är född – men många lever nästan dubbelt så länge. Hur kan man förstå det?

Så här: de friskaste i den rasen, som klarar sig igenom sina första år, tar igen det med råge sedan. Överlevarna blir ofta riktigt gamla – femton, sexton år – och de är tillräckligt många för att rasen ska hamna långt ut till höger i diagrammet.

Men så ser det inte ut för engelska bulldoggar och inte för franska. En engelsk bulldog kan som valp förvänta sig nästan sju års liv. Klarar den sig genom de åren, kan den se fram emot att bli nio. En fransk bulldogvalp kan vänta sig fyra och ett halvt års liv. Klarar den sig igenom de första åren, hinner den i snitt bli tio år innan slutet börjar skönjas.

Hur kan det vara sådana skillnader? Studien sammanfattad i ord:

Some breeds, including American Bulldog, Chihuahua, English Bulldog, French Bulldog, Husky and Pug had a probability of death before reaching adulthood (before year 230) much higher than the overall dogs . (Min fettning)

Dan O´Neill, som intervjuades i New Scientist, är en av författarna. Studien publicerades i april 2022. Den tycks ha uppmärksammats både i ett antal tidningar och på nätet. Sök på life+expectancy+French+bulldog, så drunknar ni i resultat. Många är just vanliga engelskskpråkiga tidningar, men de flesta kommer från sajter med namn som ProudDogParent.

Ibland får jag intrycket, att studiens budskap om frallornas förväntade livslängd på sätt och vis har nått fram fram, för emellanåt blir tonen på nätsajterna litet defensiv. Några  medger att det finns olika ”åsikter” - åsikter! - om den förväntade livslängden för fransk bulldog. Flera bjuder på tips om hur man kan förlänga livet på sin pälskling; andra säger att visst kan såna saker som ”ras och genetik” ha betydelse för livslängden, men det finns faktiskt mycket du kan göra själv. Tio bra tips för att förlänga livet på din hund! Ge den kärlek! Ge den bra foder! Håll den smal! Håll den inomhus! Träna den att vistas i bur så att den inte blir stressad när ni stoppar in den i buren, för den tål inte stress! Motionera den! Motionera den inte för mycket! Motionera den inte när det är varmt! Motionera inte när det är hög luftfuktighet!

Om själva livslängden har de flesta sajterna inget mera att säga än det som hittas på några kennelklubbars rassidor. Lever till 10 år, lever till 10 år, lever till 10 år.

Här kommer bitar ur den studie som O´Neill och medarbetare skrev. De säger något annat.

Bodil Carlsson