fredag 9 augusti 2019

DEN GAMLA ELITEN



Valpen tar mycket tid. Det är vad en valp har en människa till och en sak är säker – vi sover gott tillsammans alla tre om natten. Vuxna tiken lägger sig sedesamt på golvet vid sängens huvudända, valpen tar ett skutt upp till mig, båda får sin lilla kvällsdos nattamat ur varsin ficka på morronrocken. Vi somnar, belåtet suckande. När jag vaknar ofelbart samma syn: åtta hundben i vädret nere vid fotändan och två kroppar svepta i varandra, svåra att särskilja.
Det finns folk som tror att hundar inte kan le i sömnen. De har fel.

Valpen springer collierejs i blåbärsriset med en vuxen sheltiekompis. Fort går det! Åttor, snäva cirklar, snabba vändningar – vallhundslek. Inga förrädiska gropar i marken, inga hopp från höjd, ingen omkullspringning, ingenting konstigt alls, förutom att den ena hunden plötsligt står blickstilla med ett bakben i luften. Sheltien får bäras hem. Det är helg, så vi ringer djursjukhuset i närmsta storstad. De är fullsmockade med akutärenden och efter ett ingående förhör om vad som hände, om det skulle kunna röra sig om ett huggormsbett, om hur det där bakbenet ser ut och känns när man tar på det, ber de oss avvakta till måndag. Vi tar första bästa veterinärtid på vår vanliga mottagning. Akutärenden har fördröjt dagens schema där också. Vi får vänta. I väntrummet kan man ta en mugg kaffe och plocka åt sig småpåsar med gratis hundgodis. På det lilla soffbordet ligger hundtidningar. Jag fastnar i Hundsport Special nr 1 från i år, mars 2019, SKK:s tidning för uppfödare, men jag hinner inte läsa innan det är vår tur, så jag lånar med tidningen hem. Där läser jag i lugn och ro, efter att valpvakten avtackats och gått hem och hundarna fått sin sväng i skogen, om en uppfödare som berättar om sina bekymmer för inavelsgraden i rasen, om hur svårt det är att utavla när några få avelsmatadorer dyker upp i stamtavla efter stamtavla oavsett vilket land en hund kommer från och om hur SKK:s inavelsgrader inte stämmer med verkligheten, eftersom de beräknas på bara fem generationer. I en annan artikel berättas om forsen av kommersiella gentester som vräks ut över uppfödarna och om det svåra i att värdera vilka test man har nytta av; i ytterligare en redovisas forskningsprojekt som SKK:s Forskningsfond och Agria finansierar. Huvudnumret berättar på fem sidor om SKK:s årliga konferens för rasklubbarnas avelsansvariga. Där läser man sådana saker som att en medlem i CS berättar om en dröm, en vision, som hon har – att det i framtiden ska finnas färre hundraser, fler varianter och fler öppna stamböcker. En annan föreläsare säger att människans benägenhet att anpassa sig till grupptryck och social tävlan förstärker vår hjärnas benägenhet att gå igång på extremer. Som i brachycefal, kanske?
SKK:s veterinärmedinskt sakkunniga föreläste på konferensen om hur avvikelser från det vi vet är normal och fungerande anatomi för hundar ökar risken för hälsoproblem, en av Sveriges mest kända specialister i ögonmedicin förklarade hur skallens form påverkar ögonhälsan, SKK:s genetiskt sakkunniga påtalade att exteriör likformighet inom en ras och en kull bygger på en genetisk likformighet som slår igenom även i allt det vi inte ser på utsidan och att vissa exteriöra önskemål är svårförenliga med hälsa. ”Om det som var extremt igår är normalt idag – hur kommer det då att se ut i morgon?”

Längre bak i detta nummer av Hundsport Special hittas en artikel om ett forskningssymposium med hundgenetikgruppen. Genetiker och forskare berättar om bakgrunden till olika sjukdomar och benägenhet för sjukdomar hos olika raser – hjärntumör hos boxer, skelettcancer hos storvuxna raser, allergier hos schäfer och annat. Det finns också en artikel om fästingmedel med saklig, sansad information om olika preparat och om fästingburna sjukdomar. Tänk att vara uppfödare och ha den infon i kappsäcken, när oroliga valpköpare ringer och frågar!
Hundarna sov och jag läste, alltmera hoppfull om en framtid för stamboksförda hundar, nöjd med att vara medlem i SKK – lite småstolt över organisationen, faktiskt. Tills jag bläddrade tillbaka för att gå igenom innehållsförteckningen och halkade in i ledarinlägget. Där var det plötsligt inte 2019 alls.
Där var det viktiga att hunduppfödare måste få göra vad de känner för, inte nödvändigtvis på det sätt som vetenskapen och organisationen ”tror är bäst”. Vänd den meningen på tungan ett par gånger! Vad smakar den? Vetenskap som bara tror och så en organisation, som inte ska komma här och bestämma. Kunskap får inte bli för mycket, den får inte bli för svår. HD-index till exempel är väl en bra grej, inte så svår att fatta - ”om informationen görs enkel”. Pilotprojektet med mentalindex, däremot - oj oj! Där är det risk för både ovälkomna regler och snack på sociala medier om vad som är bra uppfödning och vad som inte är det och det vill vi ju inte ha, förstås. Hur skulle det bli om valpköparna får ta del av varandras erfarenheter? Om producenterna måste tänka över sina val?


Jag vet ärligt talat inte varför Maritha Östlund-Holmsten skriver ett ledarinlägg som närmast ogiltigförklarar innehållet i resten av tidningen. Men jag tror att en ledtråd ligger i slutklämmen. MÖH vill att ”den nya makteliten inom hundvärlden, d v s bland annat en del av veterinärkåren” - och kanske rentav delar av SKK också? - ska sluta upp med att prata om vad de ser. Då kan ju den gamla makteliten fortsätta göra som den vill.

Men hur gick det nu med sheltiehanen? Jotack, det blir operation. En dyr operation med lång konvalescenstid. Den nya makteliten, i skepnad av en specialist i ortopedi, måste rätta till en urhoppad böjsena, en sak som är såpass vanlig i rasen att den har gett namn åt problemet. Sheltiehäl, kallas det. Det visste ägaren redan, för hon sökte på nätet. Jag hittade en enda artikel om bakgrunden, där slutsatsen var att det måste rör sig om en recessiv gen. Numera finns många artiklar om hur snävt avelsurval och exteriörprioritering samlar riskgener inom en ras. 2019 kan vi vanliga hundägare hitta informationen, oavsett vad den gamla makteliten inom hundvärlden tycker. Det här numret av Hundsport Special postar jag tillbaka till veterinärmottagningen. SKK borde ha gjort samma sak med ledarinlägget, för tiden har sprungit förbi både innehållet och tonläget i den drapan.

Bodil Carlsson