THE LONG READ 10): I sagornas värld

 

För några år sedan publicerades en ledare i Hundsport Special. Man kunde läsa, att det blev ”bättre hundar” i länder där krav för avel inte fanns. Dessutom hade danska kennelklubben fått 30 % ökning i antalet reggade hundar, när kraven togs bort.

Många tyckte säkert, att det var glädjande besked. Det var bara ett  problem med uppgiften: den var osann.

Det behövdes ett enda mail till danska kennelklubben för att kolla uppgiften. Svaret kom nästa dag: man hade tagit bort några gamla hälsokrav gällande sjukdomar som inte längre fanns kvar. Hälsokraven för aveln hade fått bort dem. 30% var den andel danska hundar som var registrerade i DKK och den siffran hade inte ändrats efter att kraven togs bort.

Av och till har jag funderat över det där. Hur är det möjligt? Var det så att personen som kom med påståendet verkligen trodde på det och hade för bråttom för att kolla upp fakta?

Eller var det så att personen som kom med påståendet visste att det var vad många i målgruppen ville höra och att vanan att kolla upp fakta är liten, så det var riskfritt att hävda något som inte stämmer?

Jag vet förstås inte. Men jag tror inte att det där var någon felskrivning. Jag tror att det var en saga. Det finns gott om dem i hundvärlden.

Jag tar inte upp det här för att peka finger åt någon enskild person. Jag skriver det för att jag aldrig har varit i närheten av någon annan tradition, där man kan komma undan med vad som helst som man tycker passar ens syften. I alla andra sammanhang som jag känner till får man mothugg, om man serverar uppenbara felaktigheter. Inte i hundvärldskulturen. Här är det fritt fram att påstå. Och som det påstås! Ni vet väl att en bassets långa öron behöver släpa i marken för att samla ihop spårdoften? Ni vet att en bullterrier har sin udda huvudform för att den ensam bland hundar använder skallen som slägga? Att schäferns bakparti ser ut som det gör därför att schäfern, just schäfern, är en travande ras? Att bulldoggen behöver sina ansiktsrynkor för att den hetsade tjurens blod ska rinna av? Att en collie måste ha tippade öron för att kunna höra fåren bättre och vara ljudrädd för att kunna leva sig in i fårens skräck för åska?

Det där är sagor. Ni läsare har säkert andra exempel, för det finns många. De berättas med förälskade leenden eller i argt försvar av något, men det är lika mycket sagor ändå.

Varifrån kommer de? Från folk som inte spårar vilt, aldrig har behövt en schäfer som springer ikapp och välter en buse, av lätt insedda skäl aldrig har deltagit i ett folknöje som förbjöds 1837, aldrig har vallat med någon hund alls och definitivt aldrig har hört talas om vad en för tidig sammanväxning av benen i en skalle kan göra med huvudets form.

Sagorna startade där arbetet slutade och utseendeaveln tog vid. Det var då man behövde göra romantik av det man hade åstadkommit.

Sagoberättandet i sig är inte svårt att förstå, Det tycks vara en gemensam mänsklig egenskap att älska häftiga berättelser, men när berättandet blir tradition blir det riskabelt. Det vänjer oss vid faktabefriade påståenden från personer, vars position legitimerar det de säger. Den som offentligt uttalar sig om ”bättre hundar” på en uppmärksammad plats har just talat om, att hen är den som vet vad som är en bättre hund.

För ett par år sedan diskuterade jag försöksvis bullterrierns huvudform med en äldre engelsman. Det var han som förklarade, att just bullterriern använder sitt huvud som slägga. Hur visste han att det inte bara var en ärftlig förändring i skallformen? Något som dök upp, blev populärt och upphöjdes till unikt och rastypiskt? Jo – han hade fött upp och dömt bullterrier i trettio år, så han visste att de använde huvudet som slägga. Slutpratat!

Blir sagan trovärdig för att den framförs av en uppfödare och domare? Eller blir uppfödaren/domaren trovärdig, för att han kan skaka fram en pittoresk saga ur rockärmen?

You tell me. Men storyn används för att sälja in något, en anatomisk egenhet eller en personlig auktoritet - och folk går på det.

Från en fb-kommentar i veckan ännu en saga:

Jag minns nån colliemänniska som skrev om hur viktig den enorma pälsen är för att de ska kunna jobba i alla väder. Lade in en bild på min BC, som jobbade i bergen i alla väder, och fick höra att han minsann var så urfälld att det inte gick att avgöra pälsstatusen. För med så lite päls kunde ingen hund jobba i regn! Att han också hör visselpipan på 1500 meter utan att för den delen vara ljudrädd var inte heller populärt.

Dessutom var han illa byggd, kommer aldrig hålla i längden. Han är nu 12 år, förvisso med lite slitage på leder här och var, men fortfarande i god form.

Det är något speciellt med en tradition, som låter en person tala om för en annan person att hans hund inte kan göra det som den faktiskt gör, år efter år i alla väder, därför att hundens päls inte tillåter att den gör det som den faktiskt gör år efter år i alla väder. Tycker ni inte? Lite tokroligt?

Begripligt blir det när man översätter till positionernas språk. ”Av oss två är det jag, inte du, som har kunskapen om hur din hund ska vara.” Det kan vara svårt att få en person som jobbar ihop med en arbetande vallhund att gå på det där, förstås. Risken är att BC-ägaren skrattar. Men alla andra? Colliefolk, som vårdar jättepälsar nedärvda från utställningsvinnare och tror att så måste deras hundar se ut, för annars hade de ju aldrig kunnat valla i regn... i den avlägsna tid då deras hundars föregångare gjorde det; så långt tillbaka att generationer av collieägare har sett färre får än stamtavletitlar.

Om man säljer en hemmagjord verklighetsbild, så har man en del att vinna på att inte kolla fakta och ännu mer att vinna på att andra inte gör det.

Traditionen att inte kolla fakta har tyvärr en effekt till. Vill man komma åt någon – en konkurrerande uppfödare, ett hälsotest eller bara någon med annan uppfattning – så kan man också påstå vad som helst. I hundvärldens undervegetation, långt nedanför de vackra sagorna, växer illvilliga sagor. Jordmånen är konkurrens, tävlingsinstinkt och något som ibland känns obehagligt likt klanmentalitet.

Ni har väl hört att om en vit herdehund får dåliga HD-resultat så beror det på att SKK:s röntgenavläsare hatar just vit herdehund?

Ni vet väl att att en collieuppfödare från Sverige smugglade in en pistol till Norge för att smygtesta skottfastheten hos stackars oförberedda norska collies?

Ni har väl hört att...? - nej. Andas ut! Jag skall inte trötta ut er med mera drivved ur floden av trams. Jag är tillräckligt less på tramset själv. Och jag säger inte, att kennelklubbarna aktivt deltar i eller uppmuntrar den här sortens snack – det gör de inte.(Om något får man väl beklaga dem som har till uppgift att följa det. Det måste finnas roligare saker att lägga ner sin arbetstid på.)

Det jag säger är, att kennelklubbarnas tanketradition byggdes av och kring människor, som inte hade mycket fakta om biologi eller anatomi eller genetik att tillgå. De hittade på utseenden i stället och använde dem för att tävla mot varandra. Den traditionen odlas ännu av folk som vill ha det fortsatt faktafritt omkring sig. Mot den står en annan, ännu äldre, tradition som bygger på hundars användbarhet. Den är lite mer förtjust i fakta. Den äldre traditionen finns också delvis i kennelklubbarna och frågan är, om den inte har blivit starkare på senare år. Slagsmålet mellan de båda har pågått i mer än hundra år och utkämpas som väl är med ord och inte med fysiska tillhyggen.

Men låt oss som en illustration bjuda på en berättelse där ett vapen figurerar. Revolverkvinnan gör entré!

X och jag satt i samma kommitté i vår rasklubb och jag var hos henne för att jobba. X var intresserad av att använda en amerikansk hane och föreslog att vi skulle åka till Norge och besöka ägarna. Jag körde eftersom jag hade hund med. Vi hade trevligt och de bjöd på våfflor. Tittade på deras hundar och X frågade om ägaren, R, kunde tänka sig att åka till Sverige och karaktärstesta. Det ville han inte ifall hunden inte klarade sig och han ville inte ”glädja colliedamerna med det”, som han sa. ”Men vi kan skjuta här hemma!” Vi fortsatte prata och så var det dags att köra hem igen. När vi var på väg till bilen ropar R: ”Men vi har inte skjutit!” Han frågar om jag har pistol i bilen? Nej, jag har ingen pistol. Då kallar han ut svärfar, som skjuter. R skojar senare med en norsk collieuppfödare om skjuttokiga svenskar. Detta sprids till Sverige, men då har historien ändrats så att det är jag som plockar fram en pistol och börjar skjuta. Jag blir uppringd av dåvarande ordförande i rasklubben - jag har blivit anmäld dit för att ha smugglat vapen till Norge! Han var oerhört allvarlig och undrade vad jag hade att säga om saken. Jag gav honom telefonnumret till R. Efter några minuter ringer han tillbaka och säger att R stöder min version. Han tänker inte anmäla mig till SKK. När jag nästa gång träffar R säger han att han ångrar att han pratat om händelsen. Han hade ingen aning om att det skulle få sådana proportioner.

Varför fick då den där lite vardagstöntiga händelsen sådan uppmärksamhet? För att den passade in i ett uppfödarkrig. Om man på allvar tror att någon åker omkring med vapen och smugglar in dem i ett annat land, då kontaktar man inte ordföranden i en hundrasklubb och man anmäler inte till SKK; man ringer polisen. Syftet var inte att sätta stopp för något olagligt, utan att sätta dit en konkurrerande uppfödare med annan inställning till avel än den man hade själv.

Man kan skratta åt dumheterna, men sagor är ingen bra grund att bygga en osäker framtid på. Lite mera respekt för fakta och lite bättre förmåga till långsiktigt tänkande är nog bättre byggstenar.  Och med det sagt: nu går vi in på upploppet i den här serien. Hur såg det ut för amerikanska uppfödare av fransk bulldog 1940? Vad kan vi lära oss?

Bodil Carlsson

THE LONG READ 9): Den andra vägen

 

Vill man få en liten överblick i vad som har hänt i den svenska renrasvärlden under de senaste fjorton åren, så kan man ta ett brev från Per-Erik Sundgren som avstamp och titta sig omkring på dagsläget. En del är sig sorgligt likt, men annat har verkligen förändrats.

2009 publicerade Hundsport en artikel om den engelska collieaveln, om colliens problem med fobisk rädsla för höga ljud och om en längesedan död colliehane, som fick ett antal storvinnande utställningsavkommor i England och därför användes så till den grad i aveln, att det knappast existerar några europeiska collies som inte har honom i stamtavlan många, många gånger om. Enligt tillgängliga berättelser från hans tid var han en skygg hund. Tänk om han var en del av förklaringen till mentalitetsproblemen idag?
Intressant möjlighet, tyckte jag. Så jag skrev artikeln, la den på lådan och hörde ingenting ... förrän telefonen började ringa. Det var så jag upptäckte att  Hundsport hade publicerat. Tidningen hade också kontaktat  ett veritabelt uppbåd som hjälptes åt med att skälla ut mig efter noter. Stora svenska uppfödare, domare och en berömd engelsk kennel turades om att  utnämna mig till rashatare och tala om vilken vedervärdig person jag var. Den engelska kenneldamen var rasande för att jag hade kallat en lika berömd engelsk avelstik, partner till den skygge hanen, för awful och för att jag ville göra om collien till a cruel watchdog. Jag hade inte framfört några åsikter om tikens utseende, utan nämnt hennes inavelsgrad – f ö hämtad ut en känd bok, skriven av engelska collieuppfödare – och arga vakthundar är inte min kopp te, men vad spelade det för roll? Damen från England kunde inte svenska, så de som skickade budkaveln till henne var fria att slå i henne vad de tyckte passade och skämdes uppenbarligen inte för använda den friheten. Så går det till i hundvärlden.

Tidningsredaktioner brukar annars tala om för den som skriver att det kommer arga svar och erbjuda chans till slutreplik, men Hundsport hade glömt den detaljen. Jag ringde upp dåvarande chefredaktören, en vänlig man, som inte hade något emot att ge mig möjlighet att replikera. Han ursäktade sig med att han faktiskt hade refuserat andra svar, som var ”mycket värre”. I efterförloppet kom påhopp på olika nätsidor, bland annat ett där mina hundar beskrevs som hästhetsare. Inte för att personerna som hjälptes åt med det kände mina hundar eller mina hästar eller mig – men vad spelar sanningen för roll för en kränkt grupp i attack mode? Kan man ljuga för en gammal utländsk uppfödare, så kan man väl ljuga på hemmaplan.

                          

              Vi hetsar hästar hemma på gården 2009.

              Ångesten lyser ur hästarnas ögon och katten är redan död.

Hursomhelst - det kom en del uppmuntrande kommentarer också, inte minst den här. Per-Erik Sundgren skriver lika vettigt som alltid och även om han ger mig en dunk i ryggen i förbifarten, så är det inte det som är huvudsaken. Det är inte mig brevet handlar om. Det handlar om nittonhundratalets avelstradition och renrasernas framtid.

De rapporter från England som nämns är rimligen Jemima Harrisons Pedigree Dogs Exposed, som verkligen lyckades med att skaka om renrasvärlden och som dessutom, även om det inte hade hunnit bli märkbart då, blev startskottet för förändring.

                                Öppet brev till Bodil C

Läste Din fantastiska artikel i Hundsport med svar i frågor som rör avel med collie. Det är en imponerande bedrift att få så mycket utrymme till en seriös avelsdebatt i Hundsport, något som jag så vitt jag kan minnas aldrig tidigare har inträffat. Orsaken kan knappast vara någon annan än att man inom SKK är mer skakad över rapporterna från England än vad ordförande riktigt vill medge i senaste Hundsport. Han har dock rätt i att SKK ligger längre fram i försöken att vända en ohållbar avelspolitik än de flesta andra kennelklubbar. Det väsentligaste problemet skjuter man ändå delvis åt sidan. Det räcker inte med lite justeringar i rasstandards och utbildning av svenska domare. Det kommer aldrig att lyckas åstadkomma en sund avelsverksamhet med hund förrän man på allvar tar itu med själva grunden till de problem vi ser i allt fler hundraser. Så länge man bedriver avel som en tävlingsform där exteriör bedömning är den främsta urvalsgrunden kommer problemen att fortsätta. Det är helt enkelt nödvändigt att komplettera bedömningarna av utseende med bedömning av både mental och fysisk hälsa. Det har dessvärre gömts bort i tävlingsivern trots att man i SKK:s stadga sedan starten haft som mål att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar. Under större delen av 1900-talet glömdes detta med mentalt och fysiskt sunda hundar bort. Det har i alla fall aldrig utgjort något dominerande kriterium för premiering av hundar i utställningsringarna. Man måste vara helt klar över att de avarter som nu påtalats i England, och från vilka vi inte alls är fria i Sverige, har åstadkommits i en avel där ledande avelshundar i många raser, trots de brister som nu diskuteras allt mer intensivt, har premierats av domare vid SKK:s officiella utställningar. Så länge den typen av premiering pågår utan att man fäster större avseende vid hundars mentala och fysiska förmåga är det närmast omöjligt för uppfödare att på allvar rätta till bristerna i avelsplaneringen.

När det så gäller collieaveln så kan det inte råda någon tvekan om att en alldeles för intensiv inavel under lång period inte kan passera utan att orsaka problem. Tack vare tillgången till SKK:s Rasdata kan vi nu överblicka hur avel faktiskt har bedrivits i alla hundraser. För colliens del låg den genomsnittliga inavelsnivån under perioden 1975 till 2000 och pendlade kring 4 %. Det finns kennlar som fortfarande är aktiva under 2000-talet, och med totalt hundratals producerade valpar, som trots ändrad avelspolicy de senaste åren ändå har en genomsnittlig inavelsnivå för sin produktion en bra bit över vad som blir resultatet av en förstagångsparning mellan kusiner. Man skall då komma ihåg att inavelsberäkningar alltid har en startpunkt vid vilken man av beräkningstekniska skäl måste sätta den tidigare inaveln till 0 %. Så vid beräkningar bakåt under fem föräldragenerationer får man bara besked om hur mycket inaveln har ökat de senaste fem generationerna. Den verkliga inavelsgraden, eller homozygotin, kan bara fastställas genom DNA-analyser. Med den typ av avel som uppenbarligen varit praxis på många håll är därför med säkerhet den faktiska inavelsgraden avsevärt högre än vad den genomsnittligt beräknade inavelsnivån för de senaste fem generationerna redovisar. All kunskap som vi har om djurs tolerans för inavel visar att inga djurstammar i längden tål den typen av inavel utan att drabbas av skadeverkningar. Vilka egenskaper som drabbas är en fråga om slump beroende av vilka skadade gener de avelsdjur råkat bära som man satsat alltför intensivt på i avel. Några genetiskt felfria djur som kan utnyttjas med så hög intensitet i aveln utan långsiktiga problem för raserna existerar över huvud taget inte.

De beräkningar som jag har gjort över svensk collieavel från mitten av 1970-talet fram till 1990 visar på en mycket trång avelsbas. Hela den perioden låg avelsbasen, eller den effektiva populationen, runt värdet50. Det innebär inte att aveln bara bedrevs med 50 hundar men att man förlorade ärftlig variation, p.g.a. alltför nära släktskap mellan hanar och tikar, som om man bara hade 25 hundar av vardera könet i avel. Samtidigt låg antalet producerade valpar i rasen mellan 6500 och drygt 7000 per generation eller över 1000 valpar per år. Det var en närmast makalös krympning av avelsbasen för collie. Det skall också noteras att man brukar ange effektiv en djurstam med en effektiv population vid eller under 50 löper allvarlig risk att på längre sikt dö ut på grund av bristande fruktsamhet, ärftliga sjukdomar och defekter. Nu har det inte hänt och förlusten av ärftlig variation är inte längre så stark som tidigare. Den effektiva populationen är nu så hög att man för dagen inte förlorar ytterligare ärftlig variation i livsviktiga gensystem. Men det kommer ändå att ta avsevärd tid att återställa den nödvändiga ärftliga variation som förlorats som en följd av aveln under andra halvan av 1900-talet. De förhoppningar som många har om att man med hjälp av enbart DNA-analyser och gallring av anlagsbärare skall komma till rätta med svårigheterna är dessvärre bara just förhoppningar. De skador som en felplanerad avel åstadkommit kan bara repareras i grunden med en sundare avelsplanering.

Effekterna av tidigare inavel är kvar såtillvida att rasens ärftliga variation måste vara allvarligt reducerad Det är därför välbetänkt att introducera avelshundar ur mindre besläktade colliepopulationer som ett led i det framtida avelsarbetet med rasen i Sverige. Det skulle också vara värdefullt att fastställas den faktiska ärftliga variationen i rasen genom DNA-analyser för ett antal hundar som är genetiskt representativa för dagens avelshundar. Därmed skulle man få en faktabas om det genetiska tillståndet som grund för den fortsatta avelsplaneringen.

Så ett par ord om avelsmålsättningar. Det har i den lite upphettade debatten nämnts som en målsättning att bevara colliens ursprungliga egenskaper som vallhund. Det realistiska i den målsättningen kan ifrågasättas, men framför allt gäller att inga specialegenskaper kan bevaras i en djurstam utan ett systematiskt och ständigt fortgående avelsurval baserat på praktiska prov. Vackra förhoppningar i rasstandards och policydokument för avel vare sig bevarar eller skapar hundar med bruksegenskaper. En genomgång av SKK:s Rasdata för långhårig collie från 1970 och fram till i dag visar att bara två hundar under dessa nära 40 år deltagit i officiella vallhundsprov. Inom andra prövningsformer är anslutningen bättre, särskilt anslutningen till MH under senare år. Men ingen av de provformerna testar hundarnas förmågor som vallhundar. Den hanhund som kanske mer än någon annan har präglat dagens svenska collie saknar varje meritering noterad i SKK:s Rasdata utöver utställningar. Det är hög tid att diskussionen om hundavel, och då inte bara med collies, baseras på tillgängliga fakta och inte på önsketänkande.

Sprötslinge den 11 maj 2009

Per-Erik Sundgren

Nu är de här, de jämförande DNA-analyserna som PES talade om, de som visar verklig inavelsgrad inom raserna. Det är inga vackra siffror och ingen vacker kunskap. Men de har redan börjat förändra hundorganisationernas sätt att tänka på sina rasers framtid. Vi har långt kvar innan fakta ersätter önsketänkande och klanmentalitet, men något har faktiskt hänt. Se själva:

För fjorton år sedan fick man gratulationer för att en artikel om ett inavelsrelaterat problem publicerades i Hundsport. Temat i senaste numret av samma tidning är utkorsning.

Det är den andra vägen. Delar av hundorganisationerna är redan i rörelse längs den. Det som Sundgren sa då, håller på att bli allmänkunskap idag.

Bodil Carlsson

THE LONG READ 8): Den ena vägriktningen

Förra avsnittet, om pengatromben, har fått nästan  tusen läsare. Tack, ni som har orkat! Här kommer nästa del. Den handlar om vad som dyker upp i tankarna, när man läser vissa dokument.

På KF 2021 fanns många motioner. Jag går igenom protokollet igen – var det verkligen så konstiga förslag som jag vill minnas? - och finner förstås att det var blandat gods. En hel del var bra. Att folk från SDHK tog varje tillfälle att yttra sig är lika iögonenfallande nu som det var då och det de sa då har inte alltid blivit klokare med tiden. Allt åldras inte med värdighet.

Det fanns bra, tänkvärda motioner – t ex den som ville ha en obligatorisk uppfödarutbildning. Eller den som föreslog en kommitté för hundägare/valpköpare som en motvikt till den massiva representationen av uppfödare och utställningsdomare i de andra kommittéerna. Båda röstades ner. KF hade 172 deltagande röstberättigade av runt 270 000 medlemmar. Vilka tror vi att de var?

Men en motion (eller snarare det svar den fick) var underfundigt rolig. Jag läser den igen och drar fortfarande på mun. Så här ser det ut i torr organisationsprosa. Fettningarna är mina.

§ 33 Motion från Svenska Spaniel och Retrieverklubben angående ändring av SKKs stadgar

Svenska Spaniel och Retrieverklubben, SSRK yrkar i motion till Kennelfullmäktige, KF, att Kennelfullmäktige fastställer SKKs nya stadgar i enlighet med bifogat förslag till motionen, samt uppdrar åt centralstyrelsen att framställa reviderade förslag till SKKs länsklubbsfullmäktige med samma justeringar avseende stadgar för lokal kennelklubb samt stadgar för länsklubb. I motionen framför SSRK att SKKs stadgar ska ändras på så sätt att ordet ”hund” ersätts med ordet ”rashund” i mål- och verksamhetsparagraferna (§§ 1 och 2) samt att beskrivningen av organisationen ändras från ”hundägarnas riksorganisation” till ”rashundsägarnas riksorganisation”.

Detta är svaret från CS:

”Centralstyrelsen anser att: Mål- och verksamhetsparagraferna i SKKs stadgar är centrala för den verksamhet som bedrivs i hela Svenska Kennelklubben. Paragraferna återkommer i samtliga medlemsorganisationers stadgar och anger vilka som är SKKs mål och hur målen ska uppnås. Punkterna i stadgarnas § 1 är avsedda att ha en inbördes rangordning. SKKs primära mål framgår således av första punkten i stadgarnas § 1 – ”[att] väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar”. Stadgandet utgör grunden för SKKs arbete med rashundar och är exempelvis anledningen till att SKK inte registrerar andra hundar än rashundar och att medlemmar i SKK som regel inte får föda upp eller medverka till uppfödning av hundar som inte registreras i SKKs stambok. Punkten är således mycket viktig för SKKs verksamhet och för att markera vilken del av verksamheten som alltid måste riktas exklusivt mot rashunden, rashundsuppfödningen och rashundsägandet.

SKKs verksamhet är stor och bred. En justering av stadgarnas mål- och verksamhetsparagrafer medför stora risker för SKKs fortsatta breddverksamhet. Det är av mycket stor vikt att SKKs legitimitet i det svenska samhället blir intakt. Detta ger klubbar och medlemmar stora möjligheter att kunna påverka olika beslut som myndigheter fattar. ”

Sedan går CS in på detaljer:

”Följande risker finns om motionen bifalls i sin nuvarande form:

 Majoriteten av SKKs verksamhetsklubbar bedriver idag verksamhet där såväl rashundar som oregistrerade hundar är välkomna. Flera av de hundsporter verksamhetsklubbarna ansvarar för är mycket populära bland organisationens medlemmar, särskilt agility och nose work. Med av motionären föreslagen förändring av stadgarna och den påverkan förändringen skulle få på verksamhetsklubbarnas verksamhet får det antas att klubbarna måste överväga sina möjligheter att stanna kvar som medlemsorganisationer inom SKK om motionen bifalls.

 Verksamheten inom SKKs största specialklubb, Svenska Brukshundklubben, SBK, är till största del öppen för alla hundägare, oavsett hund. Utöver en bred tävlingsverksamhet har SBK-organisationen en omfattande kurs- och träningsverksamhet. Den föreslagna förändringen av stadgarna skulle således ha stor påverkan på omfattningen och utförandet av SBK:s totala verksamhet. Det får därmed antas att även SBK måste överväga sina möjligheter att anpassa sin verksamhet enligt förslaget för att kunna kvarbli som medlemsorganisation i SKK om motionen bifalls. ”

Ja, det var ju tydligt och klart. Vissa stadgerevisioner kan bli kännbara. Men det viktigaste argumentet kommer här:

”  SKK har idag en verksamhet som uppfyller kraven för att anses vara allmännyttig ur skatterättsligt perspektiv. I början av 1980-talet gjorde Skatteverket bedömningen att enskilda klubbar inom SKK inte uppfyllde kravet på att vara allmännyttiga ideella föreningar. Det innebar att klubben var skyldig att betala skatt på eventuellt ekonomiskt överskott. SKK överklagade beslutet för Svenska Pudelklubbens räkning och vann målet i Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare regeringsrätten). Konsekvensen är att alla klubbar anslutna till SKK idag anses vara allmännyttiga ideella föreningar och därmed inte behöver betala skatt på sina ekonomiska överskott, i dagsläget 22 %. Vidare innebär klassificeringen att klubben inte behöver betala moms på t.ex. anmälningsavgifter till utställning eller tävling. En avgörande omständighet var att Högsta förvaltningsdomstolen fastställde att man inte enbart kunde se på Svenska Pudelklubben isolerat eftersom klubben ingår i SKK vars verksamhet sammantaget uppfyller kraven för att vara skatterättsligt allmännyttig. Om stora delar av hundverksamheten i Sverige exkluderas från SKK genom begränsningar i stadgarna kan det innebära att organisationen förlorar sin status som allmännyttig ideell förening. Det skulle direkt drabba samtliga SKK-anslutna klubbar, med konsekvensen att klubbarna blir skyldiga att betala årlig vinstskatt. /... / Ekonomiskt skulle en sådan förändring innebära att uppskattningsvis 40 - 60 miljoner kronor i moms och vinstskatter årligen skulle behöva betalas in till staten från SKK och dess medlemsorganisationer. ”

Inför detta verkligt skrämmande perspektiv backade hela KF utom motionären. Om det är något som företagare förstår sig på, så är det pengar. Men sedan fortsätter CS svar. Det är då det tokroliga kommer.

”Det är till viss del oklart för Centralstyrelsen vilken eller vilka effekter av den föreslagna stadgeändringen som motionären söker. I ingressen till motionen anges att nuvarande stadgar skulle innebära att SKK inte kan uttala sig negativt om korsavel. Den möjligheten har SKK redan i dagsläget vilket är helt uppenbart med avseende på stadgarnas § 1 p. 1. Centralstyrelsens förhoppning är dock att det är möjligt att med mindre ingripande förändringar i SKKs stadgar uppnå det som motionären söker utan att kullkasta stora delar av SKK-organisationens nuvarande verksamhet. Centralstyrelsen föreslår KF mot bakgrund av ovan:

att KF avslår motionen.

att Kennelfullmäktige ger CS i uppdrag att tillsätta en stadgerevideringsgrupp som inkluderar motionären. Stadgerevideringsgruppen kan till sig knyta en referensgrupp med representanter från SKKs verksamhetsområden.

Stadgerevideringsgruppen ska komma med förslag om hur man med mindre ingripande förändringar i SKKs stadgar kan uppnå det som motionären söker.”

Förslaget skulle alltså skicka SKK att krascha i backen, mindre för att den största delorganisationen med utbildning och verksamhet för alla hundar och hundägare kanske skulle vinka adjö; mera för att man skulle förlora pengar i form av skatt och dessutom förlora både ansiktet och inflytandet gentemot myndigheter. Huvaligen! Så kan vi inte inte göra! Men... vi kanske kan göra det ändå, bara så diskret att det inte märks att vi gör det?... och vi tar med motionären själv i gruppen som ska ändra stadgarna. Medlemsinflytande?

Man undrar ju, vad de 270 000 icke närvarande medlemmarna skulle ha sagt, om de hade vetat det minsta lilla om den motionen. Man undrar vad de skulle tro om bakgrunden. Jag kan ju inte veta, och kanske min gissning är småelak, men detta är vad jag tror: SKK rör sig i två riktningar samtidigt därför att hundaveln gör det. Det vi ser här är den ena riktningen. Så här tror jag att den bakgrunden i breda drag ser ut.

1) Renrasavelns växande internationalisering medför förstås att folk och hundar reser. Hitan och ditan till utställningar i andra länder, man agerar domare där, träffar kollegor och likasinnade; utställarna likaså. Om man inte reser fysiskt, så reser man på nätet och connectar (som ungarna säger) på så vis. Det betyder, att alla de små ledande grupperna i alla de små uppfödardominerade rasklubbarna i alla länderna får kontakt med sina motsvarigheter i andra länder. Så de känner sig större. Flera. Mera betydelsefulla.

2. Samtidigt känner många sig trängda på hemmaplan. Majoriteten av alla hundar i Sverige har varit SKK-registrerade så länge, att det har blivit normaltillståndet. I själva verket är det ovanligt sett till läget i andra länder. Nu börjar blandrashundar och importer med oklar bakgrund bli vanliga även här och kritiken mot extrem exteriöravel från exempelvis IPFD når hit– uppluckrade gränser fungerar ju åt båda hållen. Renrasuppfödarna ser ett hot. De kräver att SKK ska rycka ut till deras försvar. Renrashundars inneboende överlägsenhet måste framhävas! Varför? För att överlägsna hundar gör dem till överlägsna uppfödare. Och – förstås - för att det är de hundar de själva säljer.

3. Om det finns något som gör människor arga, så är det känslan av att ha haft ett överläge och riskera att förlora det. Att behöva konfronteras med problem som man har kunnat strunta i eller aldrig ägnat en tanke, som följderna av evig avel på sluten stambok, förekomsten av av ärftliga HD-fel eller omotiverad ljudrädsla och så plötsligt behöva tampas med andra, nykomna andra med ny kunskap som naggar ens ensamrätt att bestämma - såna saker gör folk arga. Ingen vald styrelse har råd med arga röstberättigade. Om de inte får som de vill, kan de ju hitta på att ta egna vägar.

4. SKK har - mycket på grund av sitt medlemsantal - ett stort förtroende som samtalspartner och svarsinstans hos svenska myndigheter. Men förtroendet gäller hundfrågor, inte rashundsfrågor. Det vet SKK mycket väl, som ni ser av svaret, men man hamnar i ett dilemma. Man behöver bevara det där förtroendet utanför organisationen och samtidigt hålla sina mest missnöjda kärntrupper inuti i organisationen på gott humör...när de dyker upp i full samarbetande styrka på kennelfullmäktige.

5. Hur gör man för att se ut som att man gör två väldigt olika saker samtidigt? Man startar en stadgerevideringsgrupp.

Ja, det var där jag skrattade. Nästa dokument som fick mig att dra på mun var en dispensbegäran till Jordbruksverket skriven i december 2022. Då vart det tokroligt på riktigt. Min kursivering!

"Då RFGtestningen kommer att införas under våren 2023, så snart tillräckligt antal veterinärer har utbildats, vill Special- och Rasklubbarna för de berörda raserna Mops, Fransk Bulldogg och Engelsk Bulldogg begära dispens under en period fram t o m 2028, så länge den första delen av testerna pågår enligtbeslut av Svenska Kennelklubben, detta då graderingssystemet för RFG till viss del går emot den svenska Djurskyddslagen."

Sug lite på den meningen. Och när ni har vänt den på tungan tillräckligt länge – fundera på vilken den andra riktningen är.

Bodil Carlsson

THE LONG READ : 7) TROMBEN

 

I USA har antalet sällskapsdjur tredubblats sedan 1970-talet.*Många andra länder har också sett en ökning. USA är landet med flest hundar, Kina kommer som stark tvåa, men Indien är det land där hundantalet ökar mest och Brasilien ligger tydligen också högt upp på hundlistan.

Pengaflödet i branschen är så stort i ett internationellt perspektiv att den etablerade termen i tidskrifter som The Economist är the global pet industry. Den världsomfattande keldjursindustrin. Uppgifter talar om en omsättning på runt 220 biljoner dollar per år globalt med USA som ledande land: amerikanerna spenderar mellan 70 och 100 biljoner dollar på sällskapsdjurens behov varje år. För perspektiv: det infrastrukturpaket, som Joe Bidens regering fick igenom i november 2021 för att skapa fungerande vattenförsörjning, hållbart elnät, hållbara vägar och broar, går löst på 550 biljoner dollar... under loppet av fem år. I runda slängar alltså lika mycket som djurproduktsmarknaden i landet omsätter under samma tid.

Största delen av de internationella dollarbiljonerna kammas hem av företag som producerar fodervarianter och tillbehör. Dessutom växer både veterinärvårdsindustrin och andelen försäkrade hundar. Det är jätteföretag vi pratar om och de blir större. Familjeägda gamla godisttillverkaren Mars är numera den världsledande producenten av djurfoder. Man har köpt upp andra tillverkare; senast var det Royal Canine med alla sina specialfoder som fick ingå. Nu slår sig företaget in i veterinärbranschen. Hemsidan skryter om att Mars äger 2 500 veterinärmottagmningar och djursjukhus i fler än 20 länder: USA och Canada, såklart, men även Mexico, Japan och HongKong. 2018 köpte man upp AniCura, som sin tur skryter om 400 mottagningar i europeiska länder. Mars tillhandahåller numera även DNA-tester och stödjer bl a ett forskningsprojekt om effekterna av cannabisderivat på hundar som medicinering mot smärta och oro. Så ser det ut, när långa och uppfinningsrika fingrar trevar efter nya möjligheter att tjäna pengar.

2021 anges omsättningen för företagets husdjursinriktade verksamhet vara 19 miljarder dollar. Kända affärstidningen Forbes listade 2020 ägarfamiljen Mars som nr tre på listan över USA:s rikaste släkter med en förmögenhet på 94 biljoner dollar.

Statistik från en samarbetsorganisation för veterinärvårdsföretag: https://www.healthforanimals.org/reports/pet-care-report/global-trends-in-the-pet-population/

I botten på den här pengapyramiden finns miljoner enskilda småföretagare, som med en tik eller två producerar basvaran hemma, ofta i intensiv konkurrens med varandra inom sitt närområde och inom sin ras. Det är inte uppfödarna, som drar in de stora slantarna eller investerar i djurföretagen, men den lilla bit av kakan som man kan komma åt är rimligen begärlig: pengar och positioner, som kanske inte hade varit lika lätta att nå på annat sätt.

Vi hundmänniskor är inte vana att tänka så, men föreställ er en bransch som omsätter så himla mycket pengar på kärlek! Standardmat och specialfoder i fler och fler versioner, nya kosttillskott för glansigare päls, borstar, kammar, schampo och balsam för alla olika sorters hårväxt på hund, selar och leksaker, specialtuggben för tandvård, agilitytunnlar för den egna trädgården, blinkande halsband och rött täcke för kvällspromenaden i juletid, privata tränare att hyra för allt från miljöträning till tävlingsagility och utställningar, små salonger för pälsvård och hundmanikyr, professionella handlers, privata hundrastare, hunddagis under arbetstid och hundpang under semestern! Alltihopa är nytt. Det som vi vanliga hundägare ser är att hundarna och raserna omkring oss blir flera, att folk pratar om var man bäst får klorna klippta och vilken liten veterinärmottagning som ger den billigaste tandvården. Att grannen med den superlivliga unga hanhunden har skaffat privat tränare och att den nyinflyttade samojeden tränar drag med vidhängande utrustning. Föreställ er alla dessa tusentals miljarder småutgifter snurra omkring däruppe högt ovanför vårt synfält: en tromb av pengar i rörelse. Självklart skapar den ett sug nere på marken. Många vill vara med i rörelsen uppåt.

De som har hänt är alltså att både hundantalet och omsättningen i verksamheter som riktar sig till ägare av sällskapshundar i många länder har vuxit mycket i flera länder, helt enkelt för att antalet människor med pengar över – de som kallas för den globala medelklassen - har vuxit. Ekonomer förutspår att branschen kommer att fortsätta växa, att det är en bra bransch att satsa på: många nytillkomna yngre och många köpstarka i konsumentgruppen gör det hållbart att investera.

Visst skulle det vara förvånande, om inte självmedvetenheten och förhoppningarna hos producenterna av basvaran hund och deras organisationer växte i motsvarande grad? De redan etablerade uppfödarna ogillar konkurrerande nya märken som labradoodles och oreggade trubbnosar, medan deras organisationer får sådana frågor som om en trefärgad pudel – som på den gamla målningen av Rembrandt! - verkligen är en pudel. Vad handlar det om?

En ekonom skulle nog säga att folk slåss för sin andel av den växande marknaden.Att den huvudsakliga invändningen mot alla dessa doodlar, flerfärgade pudlar och oreggade trubbnosar är att de säljs av någon annan. Om man uppfattar att man har ett marknadsmonopol, eller åtminstone ett företräde, så vill man gärna behålla det och man väntar sig att den egna organisationen hjälper till.  

De grundande och styrande medlemmarna av gamla tiders kennelklubbar var adel. Deras hunduppfödning var en exklusivitet. Om deras motsvarigheter idag ofta låter som språkrör för småföretagare, finns det en anledning.

Bodil Carlsson

*Uppgift från ett amerikansk försäkringsföretag.

THE LONG READ 6) En överblick

 

Människor anpassade till stadsliv förväntar sig hundar anpassade till stadsliv. Stadsbefolkningen i den rikare delen av världen fortsätter att växa, blir genomsnittligt äldre och lever oftare än förr ensam. Titta på tättbefolkade Japan med sin åldrande befolkning! Där köps  mera inkontinensskydd än småbarnsblöjor, samtidigt som generationen i arbetande ålder inte längre har mycket tid över för sina gamlingar. Vilka hundar efterfrågas mest? De små, lätthanterliga, lättmotionerade. Hundar som inte kräver så mycket mer än känslomässig närvaro, iallafall inte som hundägaren ser det, och som ger samma sak tillbaka. Stillsam närvaro i vardagen för en stor grupp köpare – häftiga accessoarer för en annan. Dagens uppfödare uttrycker sig inte så, men det är vad majoriteten satsar på att producera.

Har ni också funderat på, om de här två målen kan sammanfalla – att man producerar hundar som inte vill röra sig mer än ägarna tycker är bekvämt och så hundar, som inte orkar göra det?

Man kan avla bort de gamla inre egenskaperna - och man kan avla fram yttre, fysiska begränsningar. Förhoppningsvis inte med medveten avsikt, men man gör det. Båda sätten skapar hundar som är enkla att ha i städerna. Och enkla att ha för uppfödarna. Särskilt om man har många.

Powder in the skin folds

                Fotograf okänd. Cruft´s 2013 enligt uppgift. Motionskrävande?

Människor har alltid lockats lockas av det som ger social status. Vi använder fysiska tillhörigheter för att annonsera en social tillhörighet, vi distanserar oss från dem som bara har råd med enkla prylar. För länge sen var det blek hy, stor sidenklänning och en dekorativ pyttespaniel att ha i knät; så såg man ut, om man hörde till den lilla skara som inte behövde slita ute på åkrarna. Med tiden blev det korta kjolar och solbränna, för så såg man ut om man inte var fabriksarbeterska med tolvtimmarsdag utan hade tid och råd att vistas utomhus. När snabba kolhydrater och fett plötsligt var billig mat, blev det status med slank midja och synliga muskler: man vill ju inte vara en sån där som sitter i TV-soffan och tar en kaka till. Så där har det hållit på genom århundradena. Det som är fint folks kännetecken åtrås av vanligt folk, tills det inte längre är fint folks kännetecken utan vardagligheter. Då byter man.

Med hundrasmodet är det lite likadant. Sedan drygt hundra år tillbaka visar man i västliga länder upp att man har råd med hundar, som inte längre behöver arbeta utan har som främsta merit att de är ”renrasiga”. Hunden är fritt tillval. Det var så det startade och nu fortsätter det, som om prydnadsspanieln på de gamla målningarna  kommer forsande i alla tänkbara former, färger och storlekar i ett snabbt skiftande flöde. Först kom den nyligen pensionerade fårhunden collie, följd av den före detta vattenapportören storpudel (som snart dök upp i mellanstor och mindre förpackning) och den demilitariserade schäfern. Därefter gjorde den avdankade fågeljägaren golden entré i vardagligt familjeliv och logiskt nog erbjöds snart också motsatserna, chihuahua som accessoar för innetjejerna och pitbull som lösmuskel för tuffa gossar. I länder som Kina, Indien och Pakistan har mängden människor som har råd att följa fyrbensmodet också ökat på senare år – det är ingen slump att schäfern i förra inlägget är en kinesisk skapelse och att schäfern i youtubeklippet från Pakistan, som nämns i en kommentar, importerades från Kina av någon vars hus och bilar låter sig beundras som bakgrund till schäfern. Inte ett hem för vemsomhelst: inte en hund för vemsomhelst. Lika lite som det var en slump att FCI valde Kina för World Dog Show 2019. Man får ser till vara på plats, när marknaden expanderar.

Extremtrubbnosar trendar idag lite varstans i världen där folk har råd att skaffa dem. Vad blir det i morron?

Och vad skall seriös hundavel göra åt allt detta?

Bodil Carlsson

THE LONG READ 5): två exempel

 Titta på en färsk västerländsk version av importerad kinesisk ras. Shar pei, ”sandhunden”,  så kallad för sin sträva päls, fanns som vakthund och jakthund i södra Kina i åtminstone några hundra år och klarade sig kvar där även efter att kommunistpartiet införde lyxskatt på sällskapshundar. Någon sällskapshund var den ju inte. Så här ungefär såg den ut i händerna på folk som behövde den.

Den togs till Hongkong, troligen som "kulturellt arv".  De första exporterades därifrån till USA så sent som1973. Notera vad en amerikansk fb-sida i januari 2023 framhåller som lockande: det unika i de framavlade extrema dragen. Plus alla de intressanta färgerna, som det är fritt fram att välja mellan. Vad lär det oss om den moderna hundindustrin?

Att den saluför hundar som olika sorter av frukostflingor uppradade i snabbköpens hyllor. När det handlar om säljchanser, har det kulturella arvet inte mycket att sätta emot.

Chinese Shar-Pei Colors: All 21 Coat Colors Explained With Pictures

By 

Author

John Carter

In the late 1970's and 1980's, Shar Pei breeding in Hong Kong was significantly influenced by foreign demand. Some breeders now breed precisely for this market and its needs. New colors were created through targeted crossbreeding and the more wrinkled meatmouth type, which was highly valued in the US, was preferred. As in the US, recurring health problems also developed in Hong Kong, also without any consequences in breeding practices.

Shar-Peis are one of those breeds whose appearance is a bit odd. They are abundant in wrinkles or folds, and they have a broad hippopotamus muzzle which creates a serene but powerful appearance. Apart from these unique traits, they also come in an interesting array of colors.

Titta sedan på den kinesiska versionen av nyimporterad västerländsk ras:

Båda varianterna säljs som exotiska statusprylar. Sina ursprungliga arbetsuppgifter lär de knappast klara längre, men det är ju inte det deras existens går ut på. På var sin sida av ett hav, som inte längre är något transporthinder, förgyller de i stället några stadsbors självbild, några domares status och några uppfödares plånböcker.

Bodil Carlsson

THE LONG READ: del 4)

Utsidan har alltså lyfts fram sedan hundtyperna flyttade med människorna in till städerna och adopterades som ”rashundar” av nobiliteten och den övre medelklassen i England och sedan i resten av Europa. Utseendet och stamtavlan definierade inte bara den överlägsna hunden utan - minst lika mycket - den överlägsna ägaren, den som inte nöjde sig med byrackor.

Det var så det började, men det är inte där vi är nu. Nu har nästan varenda kotte en rashund och det finns väldigt gott om kottar i hundintressets gamla kärnländer samtidigt som hundmodet sprids till andra världsdelar - så vad ska marknaden hitta på för att fortsätta attrahera köpare genom att vara lite lagom exklusiv? Det finns två tänkbara svar på den frågan: 1) introducera nya raser och 2) extremifiera de gamla.

 Och vad är det vi ser hända?

När arbetet försvann från hundraserna, försvann den inbyggda spärren mot exteriöra fantasier. Raser gjordes "unika" genom sitt utseende. När många fler fick plånbok nog att skaffa hund, blev det inte bara möjligt utan lönande att producera fantasierna. Visst, man kunde tjäna pengar på det. Men man kunde också tjäna något mycket viktigare än pengar. Självkänsla. Grupptillhörighet. Identitet. Eller som Per-Erik Sundgren en gång sa: känslan av att vara framstående inom sin ras.

Alla människor längtar efter ett sammanhang där vi får betyda något. Om man ser sig själv som den som värnar och vårdar något unikt, då har man hittat den platsen. Bitterheten i striderna inom hundvärlden är svåra att förstå utan den tanken.

Hundraser började synas i säljande böcker för hundra  år sedan; i filmer för femtio år sedan och fortfarande; idag syns de mest på nätet. Förändringarna i popularitet är minst lika stora nu som då, de når många fler människor, men de går fortare idag och utseendevarianterna blir mera extremifierade, eftersom de är vad som används för att fånga köparnas uppmärksamhet. Den avelstrenden hade knappast varit tänkbar utan exteriördomarnas aktiva insatser, men nätets genomslagskraft som snabbskyltfönster för en internationell hundindustri med siktet inställt på nyhetssugna köpargrupper är enorm. Hastigheten i flödet är i sig en drivande kraft mot det extrema. Om folk tyckte att Paris Hilton med chihuahuan i gucciväskan var supercool för femton år sedan och andra kollar på videoklipp med en medlem i botoxklanen kardashian med noslös fralla idag, så blir det någon annan fixad TikTokcelebritet  med någon ännu mer frapperande deformitet på sin hund i morron. Hund som människa måste sticka ut i flödet för att märkas. Har ni också undrat ibland om det är kändisar som marknadsför frallor eller om det är frallorna som säljer in kändisarna?

Jag undrar, om inte kennelklubbarna blir förbisprungna av detta snabba. De hakar på i efterhand – det är bättre om de som producerar det nyaste är deras medlemmar och inte oreggat folk. Det blir mera reggavgifter till budgeten och mera inflytande över uppfödningen på så vis. Kennelklubbarna hamnar då i dilemmat att inflytandet blir ömsesidigt. Jag tror, att det är anledningen till att även så enkla och milda åtgärder som ett lätt andningstest för trubbnosar tar så lång tid att införa: motstånd inom organisationen är svårare att hantera än motstånd utanför. Alla vill ju bli omvalda. Varför skall just kennelklubbarna sätta ner foten, när så många valpköpare ändå springer efter det senaste?

Då kommer nästa dilemma: om man inte sätter ner foten mot extrem avel, då hjälper man till att förskjuta gränserna ytterligare ett snäpp. Man normaliserar det onormala. Så fortsätter det, tills reaktionerna i omvärlden börjar bli hotande.

Den stora majoriteten av potentiella hundköpare är stadsbefolkningen i de delar av världens städer som har pengar över att köpa för. Den befolkningen är oerhört mycket större och mera internationellt spridd nu än för hundra år sedan, så det är  marknadsnischerna för olika hundraser också. Nya raser upptäcks, importeras och extremifieras på plats för att attrahera nyhetssugna. Flödet går i båda riktningarna och när gränser för rörlighet mellan länder luckras upp, blir resultatet  en annan sorts gränslöshet. Upplevelsen av att höra hemma i ett stort internationellt sammanhang förstärker känslan av att man gör rätt. Om svanslösa aussies vinner i ringen ute i Europa, så blir följden förr eller senare att en aussieuppfödare här hemma kuperar svansarna på sina småvalpar.

Alla vill ju platsa i gänget. 

Bodil Carlsson

THE LONG READ: del 3)

Om vi tänker till lite efter att ha sett de svindlande svängningarna i hundrasers popularitet genom hundra år, en ömklig liten fjutt av tid mot bakgrunden av de femtontusen år eller så som människor och hundar har levt ihop– vilka slutsatser kan vi dra? Och vilka frågor är viktiga att ställa sig?

Som jag ser det – några få slutsatser och kanske bara en fråga. För det första, andra och tredje: hundraser efterfrågas idag inte huvudsakligen p g a sina inneboende egenskaper, inte för att de vallar eller jagar eller vaktar bra, hittar knarkgömmor eller överlevande i rasmassor, utan p g a hur de presenteras. För de flesta presumtiva köpare är ursprungsegenskaperna till mera besvär än nytta, så de avlas bort.

Där har ni den verkliga delningen av raserna.

Många köpare idag vill ha utsidan, dels därför att de vet ganska lite om insidan och inte har användning för den, och ännu mera för att det är utsidan som presenteras för dem. De tror att utsidan är det som skiljer en sorts hund från en annan. Ännu värre: de tror att utsidan ÄR hunden. Det tror kennelklubbarna också. Det har de trott sedan de startades. Vilken annan funktion har utställningarna och varför har utställningarna annars en så central roll i kennelklubbarnas hela verksamhet? Att sälja utseende är den punkt där den traditionella renrasvärldens gamla prioriteringar ingår ett på kort sikt lyckligt äktenskap med med den nya valpköparmajoritetens förväntningar.

Eller den punkt i tiden, när renrasavelns tidiga besatthet med detaljer att tävla om- ja, det är vad varje rasstandard handlade om, skälet till att den skrevs – går över i det sena nittonhundratalets masskonsumtion.

Vilket förstås bara är två sätt att säga samma sak. Resultatet är att ”raserna delas”, som vi brukar säga. En majoritet av uppfödarna satsar på avelslinjer för sällskap, säljer till så många de kan och ägnar sig åt att tävla i utseende med de hundar de behåller. Det är fortfarande så man får status i hundorganisationerna: sälj, vinn.

Minoriteten behåller avelslinjer med andra egenskaper än utsidan. Men även där slår det invanda gamla tävlingstänket igenom i språk och praxis. ”Exteriörschäfer” betyder hund avlad för vinklar som ger ägaren och uppfödaren plats i snyggtävlandets lilla värld. ”Bruksschäfer” betyder hund som tävlar skydds i den andra lilla världen.

Den hund som för ett par år sedan hoppade ner från ett terränggående militärfordon en mil från mitt hem, gav sig av på egen hand i skogen och till sist hittade en vilsegången gamling i det nollgradiga regnet - han var varken den ena eller den andra tävlingsvarianten. Han var bara en arbetande hund, som räddade ett liv. Vi har inte ens ett namn för hans sort. Samma sak gäller den golden, som efter år av träning hittade fortfarande levande människor under  nerrasade byggnader i Turkiet igår.

Men tänk om det är deras sort, som kommer att finnas i framtiden?

I så fall är dagens hundavel kanske inte den bästa platsen att starta från.

Bodil Carlsson

THE LONG READ: del 2)

Låt oss börja med en bit historia, som fångar renrasavelns situation och den genetiska fälla den fastnade i. Vi kan nog utgå ifrån att uppgifterna stämmer, för de kommer från amerikanska rasklubben för fransk bulldog. Berättelsen startar i decennierna före första världskriget.

Popularity of Frenchies skyrocketed, particularly among the East Coast Society folks*. After World War I the breed’s popularity began a decline that would last for the next fifty years.  The enormous popularity of another small brachycephalic breed, the Boston Terrier, probably contributed to this. Also many Frenchies had problems whelping naturally; it would be years before safe veterinary cesarean sections would be routinely performed. Hot summer months, before residential air conditioning became common, were rough going for the dogs. And interest in purebred dogs generally declined during the Depression of the 1930s. A small number of Frenchie breeders in America and Europe kept the flame alive but by 1940 French Bulldogs were considered a rare breed and only 100 were registered with the AKC. The years during World War II were difficult for all dog breeders and especially for those in Europe where many fine dogs starved or were put down for lack of food.

Berättelsen råkar vara även andra rasers historia, men målgruppen för aveln har förändrats fullständigt. Kennelklubbarna grundades av adel och miljonärer i Europa som i USA, men idag är det inte den eliten som byter från fralla till bostonterrier för att poängtera sin status eller som organiserar utställningar för att visa sina överlägsna hundval. Så var det då, back in the day. Numera visar de upp sina pengar med privatflygplan. Renrasmarknaden idag befolkas av vanligt folk med vanlig plånbok, så den är oändligt mycket större än för hundra år sedan och spridd över många fler länder - och det måste man veta för att kunna förstå den. Men prioriteringarna bakom aveln är de samma. De styrande grupperna är fortfarande små och trivs i glansen av forna tider. Det måste man veta för att kunna förstå renrasorganisationerna.

Den globala hunduppfödningen (en tung del av det som kallas för the pet industry i engelskspråkiga finanstidningar) har blivit en mycket stor verksamhet. Det är väldigt mycket pengar som omsätts. Större delen av dem hamnar hos stora tillverkare av foder och tillbehör, som regndräkter och fina selar och kastbollar; basverksamheten drar in mindre. Det finns alltså mycket mindre lönsamhet i själva uppfödningen av hundar än i kringverksamheten. I botten på pyramiden finns miljoner små leverantörer, som med en tik eller två producerar basvaran. Byter de märke när den inte säljer så bra längre? När något annat blir efterfrågat?

Oftast, men inte alltid. En hel del av dem älskar sina hundar.

Klagar köparen, när varan visar sig vara trasig? Mycket sällan. De flesta av dem älskar sina hundar. Majoriteten ser trasigheten som typisk för varan och älskar felet av den anledningen,  uppmuntrade därtill  av producenterna.

Känner ni till många branscher som fungerar så?

Det verkligt unika med hundproduktionsbranschen är de känslomässiga banden. Vilket förstås näst efter behovet av mat är det lättaste som finns att exploatera.

Hunduppfödning inom renrasorganisationerna är speciell på ett sätt till. Trendraserna kommer och går; uppfödarna är många, men splittrade på alla olika raser med var sin egna lilla verksamhet, och även uppfödarna kommer och går – många håller bara på i några år. Så var finns konstanterna? I organisationsstrukturen.

Utställningsanmälningarna för olika raser varierar med deras popularitet, men utställningsverksamheten består. Vilka ord i standarden som är heligt oföränderliga och vilka som går att tänja på varierar, vilka raser som skall etiketteras som separata och vilka som skall ses som varianter varierar, men beslutshierarkierna består. Varje popularitetsvåg för en ras sköljer upp en grupp framgångsrika uppfödare på åtråvärda platser i hundorganisationerna. Där blir de kvar och vårdar sitt inflytande som domare och uppfödare med tungt vägande åsikter i kommittéerna, långt efter att deras respektive raser dalar mot botten, långt efter att följderna av genetiska flaskhalsar blir märkbara, långt efter att deras hundar och hundarnas köpare står kvar med problemen... och långt efter att andra uppfödare, ni vet den där sorten som strävar med hälsoproblemen, har börjat förtvivla om dess framtid.

Jag vet inte vad ni tycker, men för mig ser detta inte ut som en organisationstyp med beredskap att hantera förändring.

Vad tänkte de kvarvarande amerikanska frallauppfödarna 1940? De måste ha sett hundar gå förlorade i utdragna valpningar och värmekollapser före kejsarsnittens och luftkonditioneringens tid. Sörjde de? Eller ansåg de att det var värt det för att få behålla det de såg som sin egen oföränderliga ras?

Bodil Carlsson 

*The East Coast Society folks: den tidens finaste folk i USA. Tänk er Danderyd multiplicerat med en snobbfaktor av tio.

THE LONG READ: inledning

                                                                                                                 Foto: Eva-Maria Krämer

Det här fotot visar en av mitt livs bästa minnesbilder: en ung welsh sheepdog från för längesen. Nu bor jag i stadsmiljö. Mina collies är ute på promenad runt fyra timmar varje dag. Någon timma lösa, resten koppelpromenader. De gamla höglandshundar, som de stammar från, och de nutida närbesläktade avelslinjerna från samma bas, border collie och welsh sheepdog, skulle ha sett det som lindrig (och rätt tråkig) sjukgymnastik. Mina hundägande grannar ser mig som extremaktiv, men det hade inte räckt långt för hunden på bilden. Hundarna från förr avlades för att arbeta mitt i våra liv. Hundarna från idag avlas för att tåla den inaktivitet som kommer ur att de befinner sig i vår fritid. Det är det vi menar, när vi talar om att raser är delade. Bakom  uppdelningen i exteriörlinjer och arbetslinjer ligger en mycket större förändring.

En gång för många år sedan undrade ordföranden i den då nybildade walesiska rasklubben för welsh sheepdog om jag tyckte, att klubben skulle skriva en rasstandard. Det tyckte jag. Den skulle se ut så här: Must have four legs and move like lightning.

Han skrattade. Han förstod varför det skulle vara punkt efter de åtta orden.

Och nu, läsare, tänker jag plåga er. Att skriva har varit mitt sätt att förstå det jag ser omkring mig sedan jag var barn; mitt sätt att resonera med mig själv. En av de få fördelarna med att bli gammal är att man samlar på sig mera att jämföra med. Så nu prövar jag att skriva något svårt. Jag förstår den som inte orkar läsa – till er andra: ha tålamod! Och försök tänka er den här långa texten som skriven inte på en bloggsidas vita bakgrund, utan på era och mina minnesbilder av hundar och människor, som har levt tillsammans och använt varandras olika förmågor och förståndsgåvor för att få ihop livet. Tänk er alla orden skrivna över bakgrundsbilden av hundarna som vi har känt och tyckt om.

Jag försöker få fram bilden av ett sammanhang. Ha överseende, om formuleringarna är vassa och svepande emellanåt: skarpa linjer gör det lättare att se. 

Bodil Carlsson

ALLDELES FÖR OFTA!

 

Så här en grå söndagsmorgon skulle jag vilja komma med ett förslag, som säkert får en del folk att ruska på huvudet. Det handlar om ett ord som vi använder så ofta - alldeles för ofta? - att vi kanske glömmer att undra vad det står för. Men snälla – tänk lite på det! Ord kan göra det lättare att se vad vi har framför oss, men de kan lika gärna dölja det. Ord bestämmer hur vi tänker, därför att de får oss att tro att vi förstår det vi tänker på.

Tänk på ordet ”ras”. På hur ofta vi använder det. Rasens historia. Rasens användningsområde. Rasens mentalitet. Normalt för rasen. Typiskt för rasen. Kunnig på rasen. Rasexpert. Känd uppfödare av rasen. Rasens historiska arv. Rastypisk sjukdom. Ren ras. Rasens standard. Min ras. Din ras. Inte samma ras!

Men vi vet redan att fram till för drygt hundrafemtio år sedan fanns inga raser. Det fanns bara hundtyper och varianter av hundtyper. De levde sedan lång tid i olika länder och delar av länder och visst var de rätt lika varandra på sina respektive platser, men mera i vad de gjorde och hur de gjorde det än i hur de såg ut – och de lär nog emellanåt ha blandat sig rätt oförbehållsamt med varandra  bakom ägarnas rygg. Vilka hundar behöll man?

De som gjorde det som förväntades. De som klarade sitt jobb. Det är mycket invändningar mot hälsotester just nu - de slår ut från avel, de slår ut den genetiska variationen, de begränsar uppfödarnas frihet, och de måste bort. Men hälsotest har funnits lika länge som vi har haft hundar. De var bara lite mera rakt på sak förr. Hunden med risiga höfter som haltade sig fram efter fåren, den som bet halsen av lammen, som var för rädd eller för klen för att jaga eller tvärtom gav sig på tamdjur och folk lika gärna som älg...Vet ni vad man gjorde med den?

Just det.

Den genetiska variationen verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Den enda rimliga förklaringen är att selektionen visserligen var hård, eftersom mycket få hade råd med ickefungerande hundar, men ändå enkel: de som gjorde sitt jobb fick leva. Om de hade en farfar som hade följt med en köpman på genomresa, en morfar som var den lokale godsägarens jakthund eller en mor som hade råkat löpa under vallningen av boskapen från skotska högländerna ner till London var ointressant. Storleksvarianter och pälsfärger likaså. En gång för tjugofem år sedan stod jag utanför grinden till en gård i Wales och tittade på vallarna som kom emot oss på andra sidan stängslet, olika stora, någon släthårig, andra långhåriga, några med hängöron och andra med tippade; några förtjusta i besöket, andra mycket avvaktande. En av dem hade utseende och färgteckning som en welsh springer spaniel. Tror ni att fårbönderna brydde sig? Den som jobbar som en welsh sheepdog är en welsh sheepdog.

Och de som skriker högst om hälsotesternas hot mot genetisk variation är de som i hundra år har lagt ner sin tid på att avla bort den variationen från de avelslinjer, som utgick från de gamla hundtyperna.

Där har ni den sanna berättelsen om rasernas historia. Valda exemplar ur en hundtyp lyftes upp ur sin inkognitotillvaro på landsbygden, hämtades in till städerna och utsågs till ”ras”. Det engelska ordet för ”ras” är bättre. ”Breed” betyder det man har avlat fram, det man valde att avla på. För det var det man gjorde, avlade på yttre egenskaper som man ville ha. Som platsade. Som gav status. Som gick att standardisera genom inavel. ”Breed” betyder avelslinje.

Ni kanske tycker, att det inte spelar någon roll vilket ord man använder, men ibland gör det faktiskt skillnad. ”Ras” antyder något ursprungligt, oföränderligt - ”typiskt för rasen” blir lättare att tänka. Rasen liksom bara är sådan. Den har alltid varit sådan.

Har den?

Titta igen på fotona av två moderna, lika renrasiga  - i bemärkelsen komna ur samma stambok -  franska bulldoggar och en hundraårig. Tänk er den vänstra hundens möjlighet att andas i rörelse. Normalt för rasen? Som ni ser av fotot från 1914 – nej. Absolut inte! Det finns inget typsnitt i skrivprogrammet stort nog för detta nej.

Normalt (i bemärkelsen vanligt) för den senast säljande avelslinjen? Ja. Konsekvensen av aktiva val i aveln.

Att tänka i avelslinjer förklarar hur förändringarna skedde. Ordet lägger ansvaret där det hör hemma. Hos uppfödarna som valde att avla fram den handikappade hundversionen hellre än den ursprungliga och hos domarna som valde att belöna uppfödarnas val med utmärkelser.
Och hos kennelklubbarnas styrande, som lät det ske. Därför att det alldeles för ofta är samma sorts personer som delar ut priserna och som tar emot dem.

Bodil Carlsson