Lilla bäcken har fått sin röst igen, gläfser på långt håll mot oss och valpen gör detsamma tillbaka, överger bäcken och skuttar runt i rådjursspåren. Sedan markerar Stortiken argt ett nytt spår mitt framför oss på skogsvägen, valpen kommer farande och doppar nosen fascinerat i denna helt nya lukt och jag blir alldeles glad - grävlingen lämnar vintervilan! Det värsta är över!
Mossan lyser djupgrön på stenblock och trädstammar. Det känns som att vi följer spårstämplarna på en väg som går rakt in i våren.
Vi är hemma vid middagstid och Stortiken njuter i solfånget mot jordkällaren. Det smågröna framför henne är blåsippsblad...
... och slyröjaren på jordkällartaket är lycklig. Även jag är lycklig, för det var inte den lilla magnolian som strök med i flistuggarkäften den här gången. Den har det tufft nog ändå.
Sedan händer något. Stortiken lystrar och valpen blir tvärkoncentrerad. Någon kommer!
Granntjejen från en halvmil bort är på väg förbi med sina hundar, bjuds in och Stortiken får snäsa av två uppvaktande killar. En måttligt valpälskande Cavalier och en femårig flatkorsning, som prövar dominansbeteende mot valpen. Valpen klarar mycket bra av en fullvuxen hane, som gör ansatser att rida på henne - hon säger ifrån precis lagom, så han ger sig och vi behöver inte göra mer än se på och skratta när de sedan far runt gårdsplan. Cavalier-killen håller sig lite i utkanten för att inte bli omkullsprungen och passar på att markera rosor och rhododendron på löpande band för att bli ihågkommen av Stortiken. Stortiken ser lättad ut, när de går, men valpen tittar besviket - efter deras matte. Hon behöver träffa roliga människor oftare.
Resten av den här vackra dagen har vi gjort det man gör bra här - kollat spår, varit ute i skogsbackarna i omgångar, tränat lite inkallning. Icke en tanke på kaoset på jobbet eller på någon annan av omvärldens sorgliga saker, bara semester för skallen.
Träna den ska vi försöka med i morron, valpen och jag.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar