Kära läsare !
När det här skrevs, trodde jag att en del saker skulle vara annorlunda längre fram... typ 2014. Det jag hoppades skulle hända har inte hänt. De seriösa uppfödarna i vår ras och i de andra raserna går inte ihop och gör gemensam front mot valpproducenter och imagesäljare. Jag läser statistik över valen av avelsdjur i vår ras: de ligger alldeles för ofta i händerna på människor som vill tjäna en slant på att folk inte vet vad de skall fråga om. Vissa av rasens kennlar är ärenden för konsumentverket. Andra kan antagligen inte se längre än till nästa valpkull till försäljning och tager vad de haver, som Kajsa Warg sa, för att få till den. Några hjälps åt med att dela på avelsdjuren. Har hunden några titlar och lämnade en snygg kull med kompisens tik? Jamendåså!
Jag tror inte att man kan förstå vad som styr hundvärlden i stort om man inte förstår vilka drivkrafter pengar och prestige är. Men, säger någon, det gäller väl inte bara i hundvärlden?
Självklart inte. Men i många andra tillverkningsbranscher behöver man större startkapital och bättre kunskap för att slå sig fram.Så vem lockas till hunduppfödning? De passionerade, gudskelov, och så lycksökarna. I de flesta andra branscher görs jämförelser mellan de seriösa och de mindre seriösa tillverkarna, mellan de lyckade och de mindre lyckade produkterna, öppet. I tidningar och TV. Det är inget som hålls undan från köparnas ögon. Öppna jämförelser och fri information är i alla seriösa uppfödares intresse.
Bodil Carlsson
måndagen den 13:e december 2010
ANYBODY SELL ME A DOG?
Så där började hundaveln. Och sen tog den fart! Hela nittonhundratalet
igenom fungerade den som en stege att klättra uppåt på i de dominerande
raserna – och dit hörde både collie och schäfer, collien tidigare och
schäfern senare. Förmögna och kända personer höll hund. Folk gjorde sig
namn och folk tjänade pengar på framgångsrika hundar.
Och vad är en framgångsrik hund?
Häromdagen satt jag och pratade med några förtretade schäferuppfödare. De diskuterade en kollega. Jag är inte insatt i rasen, vet inte vem de talade om och kan ju inte veta om det de sa är sant, men det här är vad de sa. Schäferuppfödaren hade varit och köpt sig en valp efter - förmodar jag – framgångsrika linjer i rasens hemland. Nu var hunden tre år, han har ”vunnit allt som går att vinna” och skulle bli pensionär... förutom en liten bisyssla, då.
Vilka tävlingsgrenar kan en hund sopa rent i innan han har fyllt tre? Hur tänker ni er att den unge storvinnarens rygglinje ser ut? Hur många av hans släktingar finns redan här och glänser i ringen?
Och – undrar jag fortfarande – när den unge pensionären har levererat det antal kullar han max får bli pappa till här och dragit hem parningsavgifterna till husse, vart tar han vägen då? Leasas han möjligen vidare till nästa land – där han kanske redan har några halvbröder och sysslingar i avel - och lämnar maxantalet kullar där? Och sedan till ännu ett land, där det inte finns något maxat kullantal?
”Jomenvisst”, sa en av de syrliga uppfödarna runt bordet. ”Har man lagt ut en fyrahundratusen på valpen, så vill man ju få tillbaka sin investering!”
Privatekonomiskt är det ingen dum idé. Men så ser genetisk idioti ut i praktiken. Någon tjänar på den – pengar eller prestige. Det är det som vidmakthåller den.
Tills nästa rasguru introducerar nästa uppgraderade anatomiversion. Gurun för dagen kan vara tysk schäfermacho eller engelsk colliedam. Det spelar ingen roll. Det spelar roll att man kan prata om deras trend som ”ledande i rasens hemland”. Man kan nämligen i hundvärlden inte prata om pengar.
Fast det borde man! Vi valpköpare skulle kanske se annorlunda på saken, om vi hade lite bättre insyn i marknaden och vi kanske skulle vara lite mindre stolta över att ha fått köpa en valp efter en framgångsrik hund, om vi visste vad framgångsrik mera exakt betydde.
Som ni kan se i Jemima Harrisons artikel var schäfern Zamp en väldigt framgångsrik hund. BIR på Cruft´s 2008 och med 750 valpar efter sig – när han plötsligt avled av något som det väldigt framgångsrikt har hållits tyst om.
Zamp blev 8 år.
Bodil Carlsson
Och vad är en framgångsrik hund?
Häromdagen satt jag och pratade med några förtretade schäferuppfödare. De diskuterade en kollega. Jag är inte insatt i rasen, vet inte vem de talade om och kan ju inte veta om det de sa är sant, men det här är vad de sa. Schäferuppfödaren hade varit och köpt sig en valp efter - förmodar jag – framgångsrika linjer i rasens hemland. Nu var hunden tre år, han har ”vunnit allt som går att vinna” och skulle bli pensionär... förutom en liten bisyssla, då.
Vilka tävlingsgrenar kan en hund sopa rent i innan han har fyllt tre? Hur tänker ni er att den unge storvinnarens rygglinje ser ut? Hur många av hans släktingar finns redan här och glänser i ringen?
Och – undrar jag fortfarande – när den unge pensionären har levererat det antal kullar han max får bli pappa till här och dragit hem parningsavgifterna till husse, vart tar han vägen då? Leasas han möjligen vidare till nästa land – där han kanske redan har några halvbröder och sysslingar i avel - och lämnar maxantalet kullar där? Och sedan till ännu ett land, där det inte finns något maxat kullantal?
”Jomenvisst”, sa en av de syrliga uppfödarna runt bordet. ”Har man lagt ut en fyrahundratusen på valpen, så vill man ju få tillbaka sin investering!”
Privatekonomiskt är det ingen dum idé. Men så ser genetisk idioti ut i praktiken. Någon tjänar på den – pengar eller prestige. Det är det som vidmakthåller den.
Tills nästa rasguru introducerar nästa uppgraderade anatomiversion. Gurun för dagen kan vara tysk schäfermacho eller engelsk colliedam. Det spelar ingen roll. Det spelar roll att man kan prata om deras trend som ”ledande i rasens hemland”. Man kan nämligen i hundvärlden inte prata om pengar.
Fast det borde man! Vi valpköpare skulle kanske se annorlunda på saken, om vi hade lite bättre insyn i marknaden och vi kanske skulle vara lite mindre stolta över att ha fått köpa en valp efter en framgångsrik hund, om vi visste vad framgångsrik mera exakt betydde.
Som ni kan se i Jemima Harrisons artikel var schäfern Zamp en väldigt framgångsrik hund. BIR på Cruft´s 2008 och med 750 valpar efter sig – när han plötsligt avled av något som det väldigt framgångsrikt har hållits tyst om.
Zamp blev 8 år.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar