Den fantastiska collienäsan

Idag var en helt vanlig fredag. En vanlig morgonrunda med hundarna i skogen, på ett helt vanligt ställe. Plötsligt markerade hanen att vi inte var ensamma i skogen. Jag försökte hävda att vi visst var ensamma och att han bara var överkänslig, typ. Men han gav sig inte. Tiken hakade på och sa att jag hade fel. Vi gick några meter till och skallmarkeringarna från hundarna blev kraftigare men jag såg ingenting konstigt alls. Så plötsligt märkte jag rörelser inne i skuggorna och hann tänka allt från björn, älg, rådjur, jaktlag och till och med vildsvin (fast de inte finns här uppe - än…). Dessutom hördes ett mummel i skogen och plötsligt dök det upp kamouflageprydda hjälmar överallt.
Jaha, jag hamnade visst mitt i en militärövning och hade just passerat en nyuppsatt skylt om fotoförbud – med kameran runt halsen…

-Vi har en övning här, meddelade en krigare. Kanske lite smått besviket.
-Ojdå, sa jag. Då går vi en annan väg.

Så det gjorde vi. Den enda andra väg som fanns där och som förhoppningsvis var fri från övande militär. Det var den. Där tog vi vår skogssväng och någon timme senare var vi tillbaka på ruta ett. Där väntade nu två beväpnade militärer som kom fram och ställde frågor om mitt namn och mitt ärende i skogen. Man kan tycka att en person med två hundar som är i skogen har ett självklart ärende: Nämligen att rasta hudarna. Men jag uppgav snällt mitt namn, mitt ärende (rasta hundarna och fota!) och erbjöd dem att titta på bilderna jag tagit. Det sista avböjde de dock, en aning generat, och önskade mig en bra dag.

 

Det är andra gången denna vecka hanen talar om för mig att vi inte är ensamma i skogen. Häromdagen var det en (så småningom) synlig svampplockare, idag tämligen osynliga militärer.
Men – byt ut osynliga militärer och svampplockare som vet var de är, mot svamp/bärplockare/skogsvandrare som gått vilse eller dementa personer som inte har en aning om var de är. Då förstår alla vad en sådan egenskap hos en hund är värd. Och varför ingen någonsin har rätt att anse denna egenskap oviktig för collierasen. Eller för någon ras.

Johan Nilsson

Vill du vara helt hundra?

Det kan du aldrig bli. Inte när det gäller levande varelser. Porträttet av en hunduppfödare som väntar på den perfekta avelshunden väcker vår medkänsla. Särskilt när vi betänker, att uppfödaren kan få vänta ett bra tag till. Mindre känt och av något senare datum är porträttet av en valpköpare, som väntar på det garanterat hundraprocentigt friska, livsglada och tillgivna lilla pälsknyte som vi alla hoppas på.

 

 

Hur skall man reda ut det här dilemmat?

Det perfekta kommer aldrig och det finns inga garantier för att det bästa ens lämnar något bra. Folk har försökt i mer än hundra år av avel att få till det. Ofta enligt principen ”Para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa”. Lika ofta har de upptäckt att principen inte fungerar. Det blev inte alls som man hade hoppats.
Det blev inte ”det bästa” och ofta blev det inte ens bra.

Här är berättelsen om en uppfödare, som gjorde på annat sätt.

Hon hade en tik. Den ville hon para – men med vem? Hon läste stamtavlorna för många hundar och långt om länge hittade hon en tänkbar hane. Hon hade aldrig ens sett honom. Han såg enligt legenden inte särskilt mycket ut för världen själv, men det gjorde hans släktingar - stamtavlan var full av förnämliga utställningstitlar.
Tikägaren slog till på det, bortsåg från hur hunden själv såg ut och åkte på parningsresa. Resultatet har vi alla sett, för den alldaglige hanen var Dazzler of Dunsinane. Hans avkommor vann utställningar så till den grad, att hans gener finns i varenda europeisk collie idag.
Vad gjorde tikägaren, när hon valde en hane på hans släktingars meriter?
Jo – hon gjorde tvärtemot idén om att para det bästa med det bästa och sedan sitta och hoppas. Hon följde en heltannan princip:

I AVELN ÄR EN HUND MYCKET MERA SLÄKT MED SIN SLÄKT ÄN MED SIG SJÄLV.

Den tikägaren var den första användaren av index i collieaveln som jag känner till. Säkert skulle hon resa sig ur sin grav och protestera mot det konstiga ordet, men det var faktiskt det hon gjorde. Hon körde på snyggindex. Hon visste bara inte om det. I många år har ansvarsfulla hunduppfödare parat det bästa med det bästa och förvånats av resultatet. Ta det här med höfter!

Ingen vill ha annat än välskapta, hållbara höftleder (A och B) på sina valpar. Alla vet, vad höftledsfel kan betyda – smärta, förlorad rörlighet, förkortat liv. Så om man har några tikar i en kull att välja på, så har man valt tiken med A eller B på röntgen.
Självklart har man inte valt kullsystrarna med D! Och till den höftledsbästa tiken i kullen har man lika självklart valt en hane med A eller B och ratat hans kullbröder med C och D. Då har man ju parat det bästa med det bästa och det borde bli bra. Inte sant?
Tyvärr blev det ofta inte så. Kullen efter de två A-höfterna visade sig innehålla en A, två C, en D och en E. Varför?

AVELSDJUREN NEDÄRVER SIN SLÄKT MER ÄN DE NEDÄRVER SIG SJÄLVA.

De som sysslar med andra djur har vetat om det länge. Titta på mjölkbönderna! Det finns av naturliga skäl inga siffror på hur mycket mjölk en tjur ger. Men det har länge funnits siffror på hur mycket mjölk hans döttrar i genomsnitt ger. Så mjölkbönderna väljer att inseminera med tjuren som har högre genomsnitt – högre index – hellre än en som har lägre genomsnitt. De vill ju att nästa generation kor på gården ska mjölka mera. Håll på så i några kogenerationer och du kommer att få se det genomsnittliga antalet mjölklitrar per ko klättra uppåt. Om skillnaden mellan konkurs och fortsatt verksamhet beror på den genomsnittliga mängd mjölk som kan pressas ur en kokrake betyder detta inte ett gott läge för mjölkbönderna – och rakt inte för korna. Men det betyder, att metoden att indexvärdera avelsdjur är något att ta på allvar.

 Eller titta på hästuppfödarna! Redan för tjugo år sedan kunde man titta på ett prestationsindex för avkommorna till svenska halvblodshingstar. Vill du få en fölunge med en framtid på dressyrbanorna? Du kan välja bland hingstar med olika genomsnitt – indexvärde – på avkommorna. Där hittar vi en hingst, vars avkommor överlag är skapliga hopphästar och den går vi förbi– men här har vi en, vars fölungar överlag gör bättre ifrån sig i dressyr. Till ditt dressyrsto väljer du förstås hingsten vars avkommor i genomsnitt har den kombination av muskel och mentalitet, som skapar en dressyrhäst. Du väljer hingsten med högre indexsiffra för dressyr.

Fick du ett stoföl?

Grattis! Om tio år, när hon gör en paus i karriären, väljer du hingst åt henne. Du letar fram en gosse, vars avkommor i hans genomsnitt, i hans index, har ännu bättre dressyrprestationer än pappan till ditt sto.

Blir din nya fölunge en lysande stjärna?

Det vet vi inte. Men chanserna är goda att fölet blir en bättre tävlingshäst än sin mamma.

Tänk dig nu för ett ögonblick, att du hade gjort tvärtom. Du kommer med din hyggliga märr till en tävling. Du får se en fantastisk hingst sopa banan med konkurrenterna. När du frågar, visar det sig att han kommer ur en släkt med vanliga ridhästar för nöjesbruk. Men i den hingsten, just i den hingsten, ramlade de omrörda generna för kroppsbyggnad och sinnelag just i det befruktningsögonblicket då han blev till ihop i en kombination som blev det enastående dressyrämnet. Det enstaka enastående. Just han! Bländad av hingstens prestationer tar du ditt sto till honom.

Men, tyvärr – de där generna samlar inte ihop sig på exakt samma sätt en gång till. Så fölungen du får efter honom, och fölungarna som andra får efter honom, blir i genomsnitt – i index – vanliga, hyggliga ridhästar för nöjesbruk.

OK?

Hundar fungerar på samma sätt. Genomsnittet för en släkt – för en kull – är inte ett idiotsäkert sätt att förutsäga hur var och en av dem (och deras avkommor) blir. Men det är ett mycket säkrare sätt än att sitta och hoppas på det bästa. Ordet index betyder ”det som pekar”. Som i engelska ordet för – just det – pekfinger: index finger. I avelssammanhang pekar inte index på en individ. Det pekar på den ärftliga bakgrunden som individen kommer ur.

Hur får vi ett hum om den ärftliga bakgrunden?

Vi testar. När det gäller höftleder är testet röntgen. Och även om det kan finnas enstaka missvisande resultat är de överlag så säkra som vi behöver. Om mamma och pappa och deras släktingar alla är röntgade och det är A och B så långt ögat ser? Ja, risken att du behöver oroa dig för den valpens höftleder är så liten att du kan glömma den.
De genomsnittliga höftlederna inom rasen ger man siffran 100. Talet är bekvämt att jobba med och lätt att förstå. Din valp med sina generationer av enbart A och B bakom får kanske HD-index 108: klart bättre än snittet. Index över 100 pekar på bakgrundsgener för bra höftleder. Håll dig till det!

Hur får vi ett hum om mentala egenskaper?

Vi testar. MH testar de väsentliga saker vi alla vill se hos våra hundar – intresse för människor, nyfikenhet, oräddhet, förmåga att komma över obehagliga överraskningar och skottreaktioner. För lite av de här egenskaperna och hunden får ett mindre roligt liv. Det får även du. Alla som har behövt följa med sin collie på kvarterslånga omvägar runt platsen där ett avgasrör knallade till för två veckor sedan vet vad jag pratar om.
De genomsnittliga värdena för de testade mentala egenskaperna inom rasen ger man också siffran 100.
Och här kommer knuten! 100 för en colliekull betyder mindre oräddhet, mindre nyfikenhet, mindre förmåga att komma över obehag och mera skotträdsla än hos andra testade raser – därför att så ser genomsnittet för vår ras ut. Den genomsnittliga collien har mindre oräddhet än den genomsnittliga boxern. Den genomsnittliga
collien har mindre skottfasthet än den genomsnittliga schäfern.

Hur blev det så?

Genom en lång historia, som handlar om avelsurval.

Hur kan vi rätta till det?

Genom att använda oss av index. Både när man som uppfödareplanerar en parning och ännu mera när vi valpköpare väljer valp. Det är som i exemplet med hingsten – enastående betyder ju står ensam och den där hanhunden, som gjorde ett så fantastiskt MH, står kanske ensam i sin släkt med sitt resultat.
Det han nedärver till sina valpar kommer att likna hans släkt mer än det liknar honom och samma sak gäller tiken. ”Stjärnan i kullen” lyser, men inte längre än sin egen livstid. Genetiskt är han eller hon mer ett tomtebloss än en stjärna.
Så den enastående hanhunden får kanske, när man väger ihop hans MH-resultat med hans släktingars MH-resultat, indexsiffran 90 för de viktiga mentala egenskaperna. Fingret pekar på den bakgrund som han kommer ur. Det är också den bakgrund, som han kommer att föra vidare till de flesta av sina valpar.

Titta i stället efter kullen med två föräldrar med sådana resultat på båda sidor att den väntade kullens index blir över 100. Där pekar fingret på något bra – något återkommande, ihållande bra - i den ärftliga bakgrunden. Alla vill ha en glad, framåt hund och alla chansar, när vi avlar eller köper hund. Det finns aldrig några garantier för levande varelser. Man kan aldrig vara helt hundra. Men det finns bättre och sämre chanser.

Så vill du maxa dina chanser – håll dig till index över 100 för mentala egenskaper!

 

Bodil Carlsson

Meningen med att spåra

Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat i skogen med att träna våra hundar i spårandets konst. Men det är många timmar och under fjorton års tid. Av de fyra collies vi hittills haft har alla fått träna spår, och uppletande. Det känns lite som att ge hunden en slags ”ursprunglig” uppgift, för visst har spårandet och sökandet (letandet) tillhört hundens uppgifter sedan väldigt lång tid tillbaka. Det var kanske där människan först förstod hur användbar hunden kunde vara för dem – tack vare sitt fantastiska luktsinne.

Egenskaperna att följa ett spår, hitta ett föremål eller en person är viktiga egenskaper. Och egenskaper vi ska vara oerhört rädda om. Ni vet själva vilken nytta samhället idag har av narkotikahundar, bombhundar, räddningshundar osv. Människan skulle göra sig själv en enorm otjänst om hundavel kom att handla om att producera lättsamma sällskapshundar, anpassade för ett liv i storstan.
Jag säger inte att det är så.
Jag säger inte heller att det är på väg dit.
Jag säger att jag tror att risken finns.
Det kanske blev mer märkbart när mer eller mindre kända kvinnor började stoppa ner en liten hund i handväskan när de skulle på shoppingtur.

Meningen med att hundar kan spåra och söka och meningen med alla timmar i skogen kan belysas med ett exempel från vardagen:
I veckan var jag ute i svampskogen med våra två collies. Den som letar svamp vet att man inte rör sig i ett logiskt mönster under letandet. Man gör avstickare både hit och dit och exakt hur man traskat omkring skulle vara intressant att se. Förmodligen finns alla tänkbara rörelsemönster där: triangel, cirkel, kvadrat osv. Hur som helst så går man dit där man tror att svampen finns och precis så gjorde jag. Hundkopplen hade jag i min trasiga jackficka, för det brukar gå bra, hundarna var lösa. (Jag var vid detta tillfälle lyckligt ovetande om att det dagen innan siktats björn bara någon kilometer från där vi var…)

Svampen hittade jag och där någonstans tog upptäckarglädjen över… fina , stora kantareller!
Och där någonstans - föll kopplen ur min ficka.
På väg mot bilen var jag nöjd med skörden, hundarna var lite vanligt skogstokiga och roade sig med lekar av olika slag. En reflexrörelse mot jackfickan och jag kunde konstatera att kopplen inte var där. Nähä… och var är de då? Jag mobiliserade de bästa näsor som fanns, nämligen hundarnas. ”Var är kopplen?” Den äldsta hunden verkade förstå att vi hade ett problem. Vi vände alla om och han började metodiskt följa mina irrvägar, i alla fall såvitt jag själv kom ihåg dem… Efter en stund var han framme vid något som fångade hans intresse. Jag såg på hans hållning och beteende att han hittat något. Just det, han hade hittat kopplen!

Johan Nilsson

 

Sköna maj

För en dryg vecka sedan låg det snö här. Först 15 cm som snabbt minskade till 5 cm dagen efter och två dagar senare var den borta. Idag, 4 maj, är det 18 grader varmt här utanför Umeå. Det är lite märkligt att kastas mellan ren vinter och sommar inom loppet av en dryg vecka. Ungefär som att flyga en längre sträcka – den mentala omställningen tar väldigt mycket längre tid än den faktiska tid själva resan tar.
Men nu är det barmark utom på skuggiga norrlägen djupt inne i skogen, men en eller annan dag till så är det barmark även där.

Vi har förstås kollat snöläget i sandtaget – hundarnas favoritställe. Jag vet inte vad det är med sand men det triggar igång en otrolig leklust hos våra två. Om det är det lilla motståndet i varje avstamp, om det är sand mellan tårna eller om det är badmöjligheterna. Vem vet, men roligt har de i alla fall.
Och nästan lika roligt har vi som tittar på.

Med dessa lekbilder önskar vi en trevlig helg!

Johan Nilsson

Kalla tider

En genomläsning av senaste inläggen på Pedigree dogs exposed är inget fredagsnöje. Tvärtom.
Här finns den ena bilden/klippet efter den andra som visar hur avelsarbetet gått totalt fel.

Schäfern har fått bakben som hör hemma på en helt annan art, nämligen ekorren. En hund och en ekorre har ingenting gemensamt eller hade i alla fall inte, innan klåfingriga uppfödare började experimentera med hur bakben kan se ut. Nu kanske schäfern kan ägna sig åt trädklättring och nötsamlande som arbetsuppgift. Påhittigt av dessa uppfödare, inte sant?

De stackars trubbnosarnas lidande är långt ifrån över. Desperata ägare vädjar om ekonomiskt stöd för att kunna operera andningsvägarna på sin franska bulldog. Det hade de sluppit om uppfödarna hade vägrat bidra till utvecklingen av en ras med deformerade andningsvägar. Men de gjorde de inte.

Än värre med youtube-klippet på en Bostonterrier som pga sin kroppsform och fysionomi inte klarar att sköta sin hygien. Det blir inte bättre av att en oförstående ägare sätter musik till det ”skojiga” klippet.
Och så fortsätter det.

Så jag tar min dagliga sparktur i skogen med våra collies för att uppväga det negativa med något positivt, nämligen detta: collien har inga andningsproblem, inga deformerade bakben eller näsborrar. De har en fungerande kropp som låter dem springa obehindrat, hoppa över diken och kullfallna träd. Det är en glädje att se dem i full fart, kilometer efter kilometer medan den kyliga morgonen så sakteliga blir mildare när solen stiger. Det enda problem som uppstår är möjligtvis is i skägget, både på mig och på hundarna, men det är just ingenting i jämförelse med vad som beskrivits ovan.

 

 

 

Johan Nilsson

 

BREVET TILL LANDSBYGDSMINISTERN

Öppet brev till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  2016 02 03

Du har nyligen mottagit en petition med drygt 3 000 namnunderskrifter från den svenska djursjukvårdens branschorganisation angående hälsoproblemen hos de s k kortnosiga hundraserna.

Jag vill ge Dig ytterligare information i samma ämne. För att vara tydlig vill jag först påtala, att jag inte är uppfödare av någon ras eller äger trubbnosar; jag är inte involverad i utställningsverksamhet och inte heller medlem i Svenska Kennelklubben (SKK). Jag är vanlig medlem i Svenska Brukshundsklubben och - delvis p g a mitt yrke som läkare -   intresserad av hundars hälsa, anatomi och genetik. Hund har jag haft i närmare trettio år.

Efter att mött extremtrubbnosade hundar i mitt närområde, noterat deras andningsbiljud och tagit del av ett antal veterinärmedicinska studier av andningsproblemen hos dessa hundraser samt följt diskussionerna på nätet, måste jag säga: jag är förfärad.

Den alltmera exteriörinriktade aveln av sällskapsdjur – utseendeaveln – skapar djurhälsoproblem, som i Sverige aldrig skulle accepteras, om den drabbade lantbrukets produktionsdjur. Just när det gäller de extremt trubbnosade hundraserna tar aveln ett stort kliv över de gränser, som djurskyddslagen sätter. Det är inte rimligt, att hundar skall behöva genomgå operationer för att få någorlunda andningsförmåga!

Extremtrubbnosarnas problem har uppmärksammats av veterinärer internationellt i många år, men ingen förändring i den utställningsinriktade aveln har ägt rum – snarare tvärtom.

De svenska veterinärer, som nu har väckt frågan, har mötts av uppskattning hos brittiska och tyska veterinärer, som möter samma problem. På hemmaplan har de däremot utsatts för förlöjliganden och trakasserier på nätet av uppfödare av de extremtrubbnosiga hundraserna. Veterinärkårens kompetens och motiv har ifrågasatts på ett sätt, som skapar intrycket att man helst vill att ägare av trubbnoshundar skall undvika att rådfråga veterinär om sina hundars andningshälsa. Ägare av extremtrubbnosraser har uppmanats att hålla sig till särskilt vänligt inställda, namngivna veterinärer. Dessa veterinärer har av lätt insedda skäl inte alltid uppskattat att se sig beskrivas som ”trubbnosvänliga”. Det kan inte vara särskilt lätt att vara nybliven valpköpare mot bakgrunden av så mycket desinformation.

Delar av uppfödargruppen visar i diskussionerna på nätet en kunskapsnivå, som är uppseendeväckande låg. De vet helt enkelt inte, hur en normal hunds luftvägar är konstruerade. De förstår därmed inte heller, att deras hundar har svårt att syresätta sig. De kan uppenbarligen inte ta till sig den informationsfilm om tecken på andnöd, som SKK gjort. Med den ökning i efterfrågan och försäljningsmöjligheter, som de senaste åren har medfört, har de heller inga incitament för att ändra synsätt. Tyvärr tycks samma sak ibland kunna sägas om SKK:s exteriördomare.

SKK:s försök att förbättra uppfödarnas och domarnas kunskaper om och uppmärksamhet på andningsproblem har hittills inte givit något resultat. Mitt intryck är, att SKK inte saknar viljan att förändra – bara makt och möjlighet. Exteriöraveln fortsätter att premiera tilltänkta avelsdjur, vars övre luftvägar är genetiskt amputerade.

Valpköpare och försäkringsbolag för stå för kostnaderna.

Hundarna får ta smällen.

Sedan ett antal år är jag ansvarig utgivare för nätkrönikan Collievänner. Jag bifogar några av artiklar från hösten 2015 i förhoppningen att de skall ge en överskådlig bild av normal hundanatomi respektive extremtrubbnosanatomi avseende de övre luftvägarna. Om Du inte hinner något annat – se illustrationerna i Vindens portar!

Eller läs inlägget i dagens Svenska Dagbladet av två erfarna veterinärer, båda ögonspecialister, som beskriver plågsamma ögonproblem orsakade av samma förändringar av ansiktsskelettets utformning som leder till andningsproblemen hos extremtrubbnosar.

Svensk djurskyddslagstiftning är uppmärksammad och respekterad i andra länder. Den ger oss inte rätten att avla fram anatomiska defekter för att vinna på hundutställningar - eller för att kunna ta ut högre valppriser. Men som all annan lag, behöver djurskyddslagen implementeras.

Jag vill med detta brev be Dig om hjälp. Som landsbygdsminister är Du i slutändan ansvarig för djurskyddslagens efterlevnad. Den bästa insats Du kan göra för hundarna, för deras ägare och för de hälsomedvetna uppfödare, som faktiskt finns men som idag arbetar i motvind, är att tydligt markera att extremaveln på trubbnosraser är ett djurskyddsproblem, som inte längre kommer att tolereras. Det är troligen också det bästa stöd, som SKK kan få i sitt försök att få till mera sans och bättre kunskaper i hundaveln.

Med vänlig hälsning

Bodil Carlsson

Stanna alla klockor

“Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.”

W.H. Auden

Igår fick vi göra det när en kär vän och fantastisk hundtränare lämnade jordelivet. Plötsligt blev livet fattigare, torftigare. Vår klippa inom all hundträning finns inte mer. Han lämnar oss vilsna och bedrövade. För knappt två veckor sedan träffades vi senast. Ingen av oss visste då att det var sista gången.

Men mitt i denna sorg är jag ändå glad att han fick träffa en av våra collies då. För collie var rasen han älskade mest och många är de collies han haft och tränat, hela vägen till Lydnads-SM.
Men han tyckte om alla raser och han såg alltid hur man skulle träna, hur man skulle få hunden att tycka om träningen och att göra allt för sin matte eller husse. Ingen hund var omöjlig för honom. Och alla hundar älskade honom tillbaka.

Hans sista hund var inte collie utan en äldre dam av mindre ras som han tog hand om när han träffade på henne hos veterinären där hon skulle avlivas. Inte då, tyckte vår vän. Inget fel på den hunden. Och han hade förstås rätt, som han så ofta hade. Med rätt husse blev det en balanserad och trevlig tik som nu får ett nytt liv med en lika hundälskande person.

 

Fjorton år hann vi känna honom och han har lärt oss så mycket om hundar. Saknaden kommer att finnas länge. Men även tacksamhet över allt vi lärt oss. Vi kan höra hans röst: Släpp hunden! Som han beordrade när vår förra tik (som vi alltid trodde skulle rymma) skulle utföra en uppgift. Inte rymde hon. Det var ju det han såg.
Han läste hundar, förutsåg varje manöver de skulle göra. Det blir vår sak nu att försöka förvalta. Det hade han velat och så får det bli.

 

Johan Nilsson