TACK OCH TACK!

 Under de senaste tre dagarna har Collievänner fått närmare 900 besök. Tack, läsare! Här kommer det ni kanske har väntat på.

Piia Nora <piia.nora@brukshundklubben.se>	Mon, Oct 31, 2022 at 11:26 AM
To: "cs@skk.se" <cs@skk.se>, "ak@skk.se" <ak@skk.se>, "vd@skk.se" <vd@skk.se>, "fk@skk.se" <fk@skk.se>,  (plus ett stort antal andra mottagare på den ursprungliga maillistan från SVaK):
Svenska Brukshundklubben stödjer SVAK i deras arbete för att behålla border colliens unika vallegenskaper genom dagens gällande registreringsbestämmelser/hälsoprogram.    Vänliga hälsningar Piia Nora   Förbundsordförande Svenska Brukshundklubben  Så tack, SBK! Bodil Carlsson

SIFFROR OCH SANNINGAR

Klipp från en facebookgrupp i veckan:

/.../såklart att collie inte ska finnas i Sverige, hur ska man avla om det inte finns avelsdjur som erbjuds inte ens uppfyller rasstandarden, men det är egentligen inte så stort problem, det finns inget land i hela världen som har samma restriktioner, så collie enligt rasstandarden kommer alltid att finnas, men troligtvis inte i Sverige, men lilla Sverige har ju egentligen inte något som är gott för collierasen.

Rasens största problem är att den ligger som nr 3 på världens mest inavlade raser och att man vill utrota den i Sverige.

Visst var det Einstein som sa att korkad är den som försöker samma sak om och om igen och hoppas på bättre resultat nästa gång?

OK. Jag är väl korkad, men jag försöker en gång till att få ordning på fakta, även om det tar emot. Jag försöker därför att den som uttalar sig är en inte helt okänd collieuppfödare och för att fbgruppen för collieägare som fick läsa detta har över 900 medlemmar. De här citaten ingick i svaren till en person, som funderade på att köpa collie och undrade var man skulle leta. Några medlemmar blev bestörta och någon blev arg. Va – utrota?!

Jo – utrotningshotet består i att det krävs något av avelsdjuren.

”Den avel som är möjlig i Sverige är ganska snäv. Vi har inte råd med det. Långhårig Collie ligger väldigt högt på listan över inavlade raser, topp 3 och hela 50 % inavel av 500 raser i världen. Om vi ska göra något för rasen så måste man göra allt för att rasen ska breddas med alla individer, Sverige är det enda land i hela världen som har restriktioner på att strypa aveln. För att man inte kan använda potentiella avelsdjur. Mål för en uppfödare är att föda upp rasen enligt standard. Om Sverige som enda land i världen inte vill bidra till större genpol /sic/, så är för mig samma sak som att man väljer att utrota rasen/../” (Min fettning)

Det var tydligen problem med att redovisa källan till  uppgifterna om tredjeplatsen på inavelslistan, men det är troligen Dreger et al som kom 2016* och väckte uppmärksamhet till och med i hundvärlden. Collie ligger där som femma, inte som trea, men den GENOMSNITTLIGA INAVELSGRADEN PÅ TESTADE AMERIKANSKA COLLIES VISADE ATT UNGEFÄR HÄLFTEN AV DERAS GENER VAR IDENTISKA. Rent DNA-mässigt var de alltså mera släkt med varandra än valparna i en helsyskonparning eller en far/dotterparning.

Om man inte åtgärdar detta genom att släppa in varenda vuxen hund i aveln, närmare bestämt varenda vuxen hund som uppfödaren tycker ser ut som rasens standard, säger denna uppfödare   – så är det samma sak som att utrota rasen. Problemet i det väldigt speciella lilla Sverige är alltså att vår kennelklubb har hälsokrav på avelsdjuren. Inte bara utseendekrav. Hade man inga krav, så skulle problemen försvinna...

.. eller? Skulle de kanske inte det?

Förklara gärna för mig, i enkla ord så att även jag begriper, hur det skulle fungera. Om jag parar en hanhund och en tik med ungefär 50% identiska gener, så lär jag få valpar med i snitt MINST 50% identiska gener. Om jag väljer en hane med många av generna för höftledsfel, så får jag fortfarande valpar med i stort sett 50% identiska gener för allt annat.... och valpar med HD. Samma sak gäller om jag väljer en hane med svår skotträdsla eller en hane med colobom. Jag har inte breddat den genetiska basen. Men jag har ökar vanligheten för generna bakom HD, colobom och skottpanik.

Hur tröstar jag familjen som köpte HD-valpen? Genom att berätta att det är smällar de får ta när jag tror att jag breddar avelsbasen? Hur hittar jag hem till alla nya valpar, om jag sätter varenda vuxen hund i avel?

Den här uppfödaren säger inte, att problemet med collieaveln är det upprepade valet av vissa utseendevinnande hanar från vissa utseendevinnande kennlar och deras närmsta släktingar och avkommors avkommor alltsedan stamboken infördes. Alltså att den enda prioriteringen var det som för tillfället sågs som rasens standard. Problemet är inte colobom, inte HD, inte plågsam rädsla. Problemet är att i Sverige finns regler för aveln.

Så uppfödarna får inte välja precis som de vill längre. De kan inte fortsätta göra om samma sak som aveln har gjort i hundrafemtio år och hoppas på att det ska gå bättre nu. Det känns kanske trist för några, men det betyder att det inte bara blir de mest vinnande hanarna från de mest vinnande kennlarna som används. Ibland får avelsrestriktionerna följden att mera alldagliga hundar med friska höftleder och bra nerver får företräde. Så kan man faktiskt också öka avelsbasen.

Det finns i verkligheten fler länder än Sverige som har krav på avelsdjur i uppfödning av collie. Men låt oss titta på ett land utan några regler alls. Låt oss titta på England! Hur är det med rasen och avelsbasen där?

Under hela 2021 reggade KC 667 långhåriga collies och 90 – nittio! - korthår. 757 hundar i ett land med 67 miljoner invånare.**

Under 2021 reggade SKK 283 lång- och korthåriga collies. 283 hundar i ett land med 10 miljoner invånare.

Engelska KC säger så här om sina långhårscollies effektiva population:

Effective Population Size - EPS

39.4

EPS is a measure of how many individuals are contributing genetically to a breed population. It is a measure of the size of the gene pool in a breed. Lower than 100 is considered critical by conservationists and below 50 brings a breed close to extinction. For more information see the Kennel Club article.***

Orden betyder att alla nu levande långhår i England – kan det röra sig om åtta till tiotusen? - har en genetisk variation lika liten som om knappt 20 tikar och 20 hanar skulle ha varit föräldrar till samtliga. Vilket land ser ut att vara närmast ett försvinnande av rasen? För några år sedan frågade jag en känd engelsk hundjournalist om colliens rykte i hemlandet. Ansågs den vara nervös? Jag blev häpen och lessen över svaret: collie har inget rykte kvar. Det finns så få hundar kvar av rasen att allmänheten inte träffar på dem längre. ”When people talk of Collies nowadays, they mean Border Collies.” Det är inte alldeles lätt att se hur kravlöshet i uppfödning har medfört särskilt mycket gott för den engelska collien.

Det vi här i Sverige kallar för collie, kallar folk i England och Wales för show collie, utställningscollie. Jag hoppas att det inte ska gå likadant här. Jag hoppas att folk på gatan ska fortsätta känna igen vår ras när de möter den. Jag hoppas att fler ska se hur användbar den är. Jag hoppas att den som funderade på att köpa collie gör sina efterforskningar och sedan gör slag i saken. För så här är det : vi har har tillräckligt många uppfödare, som både följer reglerna för val av avelsdjur och förstår varför reglerna finns.

*Dreger DL, M Rimbault, BW Davis, A Bhatnagar, HG Parker, & EA Ostrander. 2016. Whole genome sequence, SNP chips and pedigree structure: building demographic profiles in domestic dog breeds to optimize genetic trait mapping. http://dmm.biologists.org/lookup/doi/10.1242/dmm.027037

:**Länk reggsiffror KC

https://www.thekennelclub.org.uk/media/3931/quarterly-breed-stats-pastoral.pdf 

*** Länken fungerar inte längre. Klickar man på den kommer man till KC, inte till artikeln. Men jag låter den ligga kvar så att läsarna kan se varifrån uppgiften kommer. Diskussioner blir längden mera meningsfulla, om man håller sig till sanningen.

OM MAN TAR BORT KRAVET

 

Vad händer om man tar bort vallkravet från en vallhundsras och låter den säljas fritt till sällskap, lek och sport? Kommer rasen att förstöras?

Ingen risk för border collien! Inte i det större perspektivet. Inte på lång sikt. Rasen är så stor som arbetshund, så spridd över många länder och så behövd av många, att den kommer att finnas kvar i originalversion för överskådlig framtid. De som i Sverige vill ha den som den är, kan gå över till ISDS och öppna för internationellt utbyte i aveln. Den möjligheten finns.  De som vill ha en enastående agility- och lydnadshund kan köpa därifrån och sedan betala för en tävlingslicens. Risken att sopas bort av en svår, ihållande lågkonjunktur är nog mindre för bordercollien än för ett antal andra raser.

Men det som faktiskt kan inträffa med vallanlaget på kort sikt, här och nu, är samma sak som händer med kampanlaget hos en helt annan sorts hund: man tror att man har avlat bort det, men vet inte när det poppar upp igen. Eller i vilken form.

Texten nedan är hämtad från en svensk nätgrupp för hundägare 2019. Den som skriver är en oerfaren köpare, men inte mera lättledd eller okunnig än många av oss var inför första hunden. Familjen betalade några tusen extra för en valp av ”unik” färg, som skulle bli en snygg och lagom sällskapshund... trodde de. Det de hade hemma ett år senare var något annat. Familjen var inte nöjd. Vi kan nog utgå ifrån att hunden inte heller var det.

Inlägget slutar med frågan: ”Hur skaffar man ett bra nytt hem?”

Vår familj har en blue merle bordercollie med blå ögon, han är nu 1 år gammal. Vi köpte honom från en uppfödare som avlar bordercollie för sällskap och blev garanterade att valparna inte skulle ha någon vallinstinkt. Detta eftersom de avlat sällskapshundar i många generationer och ingen av hundarna de fött upp har visat några tendenser till vallning. De skulle heller inte vara stressade som vanliga bordercollie utan vara lugna familjehundar och det var detta vi var ute efter. Vi är inte intresserade av att träna och vi har inga får att valla utan bor i lägenhet. Eventuellt skulle vi vara intresserade av att ta med hunden på utställning någon gång och se om det passar oss men vallning etc är inte vår grej. Detta var vi mycket tydliga med när vi pratade med uppfödaren och de sa att det är precis det man inte behöver göra när man köper sällskapshund från deras uppfödning. Hundarna skulle vara lugna med bra av och på knapp.

Detta stämmer inte alls på våran hund. Han vallar ALLT. Barnen, andra hundar, cyklar osv. Vi har honom alltid i koppel på grund av detta. Han har också nypt barnen när han vallar dem och även om det inte varit något allvarligt så blir vi ju naturligtvis både arga och oroliga. Han har alltid krypit och stirrat på bilar, lägger sig ner när de kör förbi osv. Vi trodde först att han var rädd för bilarna men har fått sagt till oss att också detta är ett vallbeteende som kallas Ay, att han smyger på bilarna för att han tror att det är får typ.

Han är heller inte det minsta lugn varken inomhus eller utomhus utan fruktansvärt stressig och detta stressar även oss, vi känner att det aldrig är riktigt lugnt hemma utan han är liksom alltid igång, manisk typ. Biter sönder saker hemma och skäller på andra hundar vi möter ute. Detta är helt enkelt inte en energinivå vi var beredda på eller önskade när vi köpte hund.

Sammanfattning: de visste inte vad de köpte och uppfödaren visste inte vad hen sålde.

Det vet ingen annan heller. Om den här hunden släpps mot får, vad gör den? Vallar? Springer runt, runt, runt och gör fåren lika stressade som hunden? Biter dem? Vilka delar av vallanlaget finns kvar? Det vet man inte utan att pröva den. Att hitta nytt hem utan att veta vad man omplacerar blir inte lätt. 

Alla är förhoppningsvis överens om att det här är en situation, som man för både hundarnas och ägarnas skull ska försöka undvika. Hur lyckas man med det?

Genom att skydda en ras skapad genom arbete från att exploateras av frittframuppfödare, skulle jag tro. Om man nu inte kan hindra diverse privatpersoner från att sälja oreggade bordercollies till alla som vill köpa, kan man åtminstone stoppa dem från att göra det i SKK:s namn. Då kanske man också förhindrar att en stor delorganisation börjar fundera på om den hör hemma någon annanstans.

Bodil Carlsson

ADVANCING ON THE SHEEP

 

En av de mera minnesvärda – tragikomiskt minnesvärda - hundvärldskommentarer jag läst fälldes av en utsänd från en svensk hundtidning på plats i Birmingham. En border collie skrudad i den vackraste päls stod i ringen och vann. Den vann Cruft´s!

Man kunde titta på den och se för sig hur den vallade får, sa skribenten och bjöd sina läsare på ett gott skratt. Från Birmingham kan man på en timma eller två ta sig till marker där riktiga vallhundar vallar riktiga får. Man behöver inte drömma om att få se dem. De finns där. I mängder. 

Men fårskit är klibbig och kullarna branta och hundarna som rör sig där ser förstås inte riktigt ut som den välkammade variant som antogs representera dem på Cruft´s. Birmingham har dessutom fördelen att på restaurangerna serveras lammsteken på bordet utan att gästen behöver fundera på hur den kom dit.

Omedvetet rolig på samma sätt är bordercollieuppfödaren från förra inlägget, den som säger att hästarna är borta från jordbruket och så kommer det att gå för bordercollien också – rasens framtid är fritid och sport, lekkompis eller tävlingskamrat. Samma sak i båda fallen: en liten skiva ur stadsbefolkningens fritidsbuffé blir plötsligt det enda alternativet för en stor hundras. Det är, för att uttrycka det milt, en ganska egen verklighetsbild.

I England är väldigt få Bordercollies reggade i KC – rasen är en sen adoption i kennelklubben. Betydligt flera är reggade i den internationella vallhundsklubben ISDS, men de allra flesta är inte reggade alls. De är farm bred, gårdsavlade. Folk som behöver dem föder upp dem.  De är liksom självreggande, de där hundarna. De kvalificerar sig för avel genom att jobba. Här har ni en av dem, försedd med en varning för avel utanför användningsområdet från brittiska Border Collie Rescue, som vet vad de får ta hand om och varför. Tänk om de som vill avla om en specialiserad vallare till sällskap och nöje – och de som eventuellt vill göra dem till viljes - skulle fundera på vad som sägs?

Private individuals from all walks of life are seeking to breed pets from

unregistered dogs, but this is very risky indeed as most of these individuals really

do not understand

what they are doing and the results are hit and miss to say the very best about them.

Breeding is a science based on a knowledge of genetics, hereditary diseases and

behavioural problems,

without which problems are inevitable.

Fotot har rubriken Advancing on the sheep.

.

Imponerande hund, verkligen. Men den som inte vill se den avancera mot ungar på en lekplats ska nog låta den stanna hos folk som kan använda den.

Bodil Carlsson

BREVLÅDAN

Hur känns det att tömma SKK:s brevlåda i dessa dagar? Svaren från andra klubbar än SvAK börjar komma in. Att fåravelsföreningen motsätter sig kravet på att ta bort vallhundsprov för att få avla border collie är kanske inte så förvånande. Att rasklubben för working kelpie gör det är inte heller konstigt. Den ena behöver arbetande hundar och den andra vet vad arbetande hundar gör. Detta är fåravelsförbundets svar.

 Svenska Fåravelsförbundet ser mycket allvarligt på förslaget att hela populationen av Border collie ska kunna registreras utan krav på godkänt vallhundsprov.  För näringen är en fungerande vallhund ofta en förutsättning för att kunna bedriva  djurhållning, lammproduktion både i större och mindre skala! Man brukar enkelt säga att en hund gör 10 mans jobb. Utan hund är många jobb nästan intill omöjliga att genomföra! Ur djurvälfärds perspektiv är en bra vallhund med goda anlag ovärderlig i all djurhantering både med får och nöt.  Vallegenskaperna har hög arvbarhet och Fåravelsförbundet anser att Border Collie måste bevaras som ren vallhund och att det endast ska kunna registreras valpar efter godkända föräldrar helt i linje med Sv. Vallhundklubbens riktlinjer. 

Här är working kelpie:

  Vi i Svenska Working Kelpieklubben stödjer Svenska Vallhundsklubbens krav på att bevara vallhundsprovet som merit för att få registrera Border Collie.

   Vänliga hälsningar Ordförande i Svenska Working Kelpieklubben

Och här två jakthundsklubbar. Jägare vet också vad arbetande hundar gör. Så här svarar SKF, Specialklubben för kontinentala fågelhundar: 

  Angående SE ‐ registrering av Border collie Specialklubben för kontinentala fågelhundar, SKF, har tagit del av SKK/CS protokoll och, genomSvenska Vallhundsklubbens representanter, även den diskussion som förs ibland annat SKK/Ak kring förslag om att SE‐registrera de Border collie som inte uppfyller kraven enligt i Svenska Vallhundklubbens hälsoprogram och RAS. Inom SKF har vi rasansvaret för mer än 10 arbetande kontinentala fågelhundraser, och har 6 rasklubbar med delegerat rasansvar. SKF och dess rasklubbar lägger stor möda vid att bevara och utveckla dessa rasers bruksanlag och även organisera aktiviteter för att stimulera och utvärdera dessa anlag. Detta är ett viktigt arbete särskilt i dessa tider då hundar, som inte är renrasiga, accepteras och främjas i många sammanhang, kanske inte minst i sammanhang där hundens hälsa och välmående får stå tillbaka för kommersiella intressen. SKF anser att styrelserna och avelskommittéerna hos respektive rasklubbar och specialklubbar måste få utöva sitt mandat att verka för rasens bästa för de raser som de fått ett delegerat rasansvar för. Vi anser även att SKK ska stödja detta arbete så mycket som möjligt, och inte motarbeta en specialklubb eller rasklubb vars RAS och ingående hälsoprogram, är brett förankrade bland rasens uppfödare och medlemmar, med mångåriga erfarenhet av, och stor kunskap om, sin egen ras. SKF stöder därför SVaKs skrivelse i frågan.

 SKF Styrelse

Och så levererar - något mera oväntat för mig - rasklubben för Griffon Fauve de Bretagne ett svar med en svidande snärt i slutraden:

Vi i Svenska Griffon Fauve de Bretagne-klubben har tagit del av olika skrivelser vad gäller SKK/CS och AKs förslag att SE-registrera de border collie som inte uppfyller kraven i Svenska Vallhundklubbens program. Det står tydligt i stadgarna att det är special- och rasklubbarnas ansvar att arbeta för bevarandet av olika hundrasers funktion och konstruktion. Detsamma gäller i allra högsta grad för SKK. Att genomföra en registrering av hundar som inte uppfyller kraven i en rasklubb, undergräver inte bara förtroendet för rasklubben utan även medlemmarnas förtroende för SKK. Vi i GFdB-klubben ser ingen anledning till att SE-registrera hundar som inte uppfyller rasklubbens krav utan finner det oacceptabelt. Svenska Griffon Fauve de Bretagne-klubben ställer sig bakom SVaKs skrivelse och förutsätter att SKK tar sitt ansvar och hjälper rasklubbar att bevara olika hundrasers funktion i stället för att se till några få uppfödares ekonomiska intressen.

 Styrelsen för GFdB-klubben via ordförande 

Men än är det nog inte fullt i brevlådan. Fortsättning följer!

  Bodil Carlsson

OOOPS!

Två kortare stycken ur texterna VARFÖR? samt dagens inlägg HUVUDET PÅ VILKEN SPIK? har ändrats. Anledningen är felaktiga uppgifter om den uppfödare, som nämns. Verksamheten handlar såvitt jag nu kan se enbart om BC, inte om andra raser. Jag ber oförbehållsamt om ursäkt för misstaget.

Bodil Carlsson

HUVUDET PÅ VILKEN SPIK?

 

Låt oss titta på argumentationen från dem som vill att registreringsreglerna för BC i Sverige skall ändras! Hur ser världen ut för dem? Hur tänker de?

Det här är från kennelsidan hos en av de tre som i den här omgången legat på SKK om en ändring av de svenska reglerna. Personen föder här i Sverige  av texten att döma  upp BC-valpar*, som får reggas utomlands på det sätt som beskrivs. Så här står det.

"Detta gäller bara Border Collie valpar!

Under flera år är jag uppfödare för rasen Border Collie. Innan jag flyttade till Sverige var jag aktiv medlem i klubben för brittiska vallhundar i Tyskland. Alla mina hundar har FCI-dokument och är friska.

Eftersom mina hundar inte vallar och inte deras föräldrar heller, kan jag inte avla och föda upp hundar inom SKK. Därför är inte mina valpar registrerade i SKK. Dock kan jag erbjuda alla som har köpt en valp hos mig att få den registrerad genom att ställa ut valpen i Tyskland vid 15 månaders ålder. Efter domarens typerkännande blir valpen registrerad och får registreringsbevis.

Detta är viktigt för alla som är intresserade av hundsport, eftersom man inte kan delta i internationella tävlingar utan registreringspapper!

Dessutom har man efter registrering möjlighet att delta i internationella utställningar.

Jag är verkligen ledsen att jag endast på detta sätt kan erbjuda våra valpköpare giltiga papper. Sverige är nästan enda landet, där ett gödkänt (sic) vallprov för en hund och hundens föräldrar är en förutsättning för avel och uppfödning av Border Collies. Border Collie är utan tvivel en arbetande hund, som gärna vill arbeta och även skall arbeta, men att en Border Collie i alla lägen måste valla, tycker jag, är både ett föråldrat trångsynt synsätt. Det finns så många Border Collies som är utmärkta i lydnad och agility /utan?/ att visa minsta intresse för vallning. Man ska främja varje hunds specifika färdighet och begåvning. En Border Collie uppfödare här i Sverige har skrivit: ”Förr fanns det hästar för arbeten på åker och i skog. Nu när det knappast finns bönder som använder sig av häster (sic) vid jord- eller skogsbruk, används hästarna för fritid och sport. Och där finns också framtiden för rassen (sic) Border Collie i Sverige. Numera finns det inte många fårbönder som vill valla med hund, men det finns många som vill ha en trevlig familjehund, en lekkompis eller en tävlingskamrat.” Jag tycker att hon träffar huvudet på spiken. I första hand ska man prioritera hälsan hos djurets föräldrar. Det står inte i FCI-rasstandard att en Border Collie måste valla!!"(Min fettning)

Är detta värdelösa argument, som kan snabbt avfärdas? Nej. De speglar en förändring i användandet av hundar, som tagit över den ena efter den andra av våra raser. Från arbetskamrat till ”familjehund, lekkompis eller tävlingskamrat”. Det speciella med just bordercollien är väl, att  rasen har så många användare som står emot den utvecklingen.

En del stora frågetecken finns dock i den här partsinlagan. Det är inte allt som självklart träffar huvudet på spiken. Att det inte finns många som vill valla med hund stämmer inte. Inte ens i Sverige, där vi traditionellt mest haft småbruk med få djur, som ofta kom på inkallning – man ropade hem korna och man ropade hem sina får. Det går bra, om man har fem mycket tama kor eller fem förtroendefulla får på små marker – jag har gjort det och sett andra göra det, ifall ni undrar - men det går inte lika bra med femtio. Eller femhundra. Såvitt jag kan se, är det när gårdarnas areal och djurantal växer, som border collien gör entré här hemma. Introduktionsbiljetten var just rasens rykte i bl a England och USA som enastående arbetshund för jordbruket. Därifrån spreds den till tävlingsfolk, men det stannade inte där. Sedan skulle den bli familje- och utställningshund också. Fortsättningen på den historien är inte alltid okomplicerad varken för hunden eller hundägaren – ett exempel kommer - men så låter ju berättelsen om många raser av idag. Men jag undrarändå:

Finns det verkligen många BC som inte har ”minsta intresse för vallning”, även om de föds upp som vallhundar efter vallmeriterade föräldrar? Jamen – om det stämmer, så är det väl bara att satsa på att hitta en? Reggad i Sverige efter vallande föräldrar, själv ointresserad av vallning, men utmärkt för lydnad eller agility? Köp en!

Går det verkligen att ta en oreggad svenskfödd BC till Tyskland och visa upp på en utställning för att få den ”typgodkänd” och därmed registrerad i Tyskland? I så fall, grattis och väl bekomme! Gör det, åk hem och börja tävla! Kan man åka runt till tävlingar här, så kan man väl börja med att ta en sväng till Tyskland för att få papper? Går det inte att avla på den typgodkända hunden här? Låna ut den till en kennel i ett annat land mot ersättning!

Eller är det inte riktigt där skon klämmer? Handlar missnöjet om att man inte enkelt kan ställa ut eller avla på hemmaplan?

Då kanske man kan säga det.

Eller överväga en annan ras.

Eller ett annat land.

Bodil Carlsson

*Texten här korrigerad p g a felaktiga uppgifter om uppfödning av andra raser än BC.

NYA TIDER NU?

 2015 fick Konkurrensverket ett oväntat ärende. Det här är saxat ur Collievänner mars 2018 och hela inlägget hittar ni genom länken https://collievaenner.blogspot.com/2018/03/a-tale-oftwo-cultures-2.html

"I Sverige ligger avelsansvaret för bordercollie på Svenska Vallhundskluibben, SvaK. Sedan ungefär tjugofem år finns ett avtal mellan SvaK och SKK. Vallhundsklubben bestämmer kriterierna för registrering – godkänt vallhundsprov för båda föräldrarna krävs och det skall vara vallhundsprov, som SvaK antingen arrangerar eller, om de görs utomlands, godkänner. SvaK talar om vilka hundar som platsar i avel, SKK tar hand om pappersarbetet och registreringsavgifterna och båda parter är nöjda.

I många europeiska länder liksom i USA är det inte så. Rasens eget hemland reggar bordercollies, som aldrig har sett ett får – noga räknat 1992 styckna utställningskandidater förra året – medan alla de arbetande bordercolliesarna, som aldrig har sett en utställning, registreras i ISDS. Eller inte alls.

För några år sedan importerades en bordercolliehane till Sverige. Varför vet jag inte – var han en fantastisk agilityhund eller bara ovanligt snygg? De stolta ägarna ville att hans avkommor skulle kunna reggas i Sverige. Vallhundsklubben vägrade – hanen hade inget vallanlagstest. Han hade inte i svensk avel att göra.

Ägarna drog vallhundsklubben inför Konkurrensverket. Så här tyckte de enligt Konkurrensverkets sammafattning:

Enligt klagomålet medför SKK:s regelverk att svenska uppfödare inte kan

konkurrera på lika villkor med uppfödare i övriga Europa samtidigt som

utländska uppfödare förhindras från att konkurrera på den svenska marknaden.

SKK:s regelverk förhindrar också svenska uppfödare av Border Collies från att

importera Border Colliehanar från övriga Europa för att användas i svensk

avelsverksamhet.

Vallhundsklubben folk var förtvivlade. Hur skulle detta sluta? Med att vem som ville skulle få skaffa hit utlandsreggade BC utan vallförmåga och avla på deras vackra päls? De vände sig till SKK för att få hjälp.

Och den svenska kennelklubben ställde upp.

Svaret från SKK till Konkurrensverket är flera sidor långt och undertecknat av Ulf Uddman, men SKK:s jurister har nog varit med i formuleringarna. Det är ett mycket bra svar, som borde vara känt och begrundat av folk långt utanför Vallhundsklubben. Här är kärnpunkten.

”4) Border collie

a) Syftet med SKKs krav på att föräldradjuren ska ha visat förmåga att valla djur är vikten att säkerställa att denna essentiella egenskap inte försvinner inom rasen. Border collie är förutom en mycket god vallhund även en populär tävlingshund för ett flertal olika hundsporter och det är rasens grundläggande vallningsegenskaper som ger rasen förutsättningar för detta.

b) Som framgår ovan finns det inga EU-direktiv som reglerar hundavel. Därför har varje kennelklubb inom EUs samtliga medlemsstater sina egna regler för vad som krävs för att en valpkull ska kunna registreras i just den kennelklubbens stambok. ” (min kurs)

Ni hör vad Uddman säger? Han säger att rasklubbens krav är SKK:s krav. Han säger:

                      I Sverige gäller svenska regler. Acceptera det!"

Konkurrensverket accepterade det. De la ner ärendet. Vallhundsklubben andades ut. För min del beslöt jag mig för att bli medlem i SKK. Är det nya tider nu? I så fall kanske SKK:s CS kan kosta på sig att högt och tydligt förklara vad som är så väldigt annorlunda den här gången. 

Bodil Carlsson 

REPRISEN

Det här skrev för drygt fyra år sedan, den 16 mars 2018. Ni kan läsa hela inlägget via länken http://collievaenner.blogspot.com/2018/03/a-tale-of-two-cultures.html

Eller ni kan läsa den väsentliga biten rakt av här. Det är berättelsen om en man som hette Donald McCaig. Han lever inte längre, men han gjorde något av sitt liv medan han hade det. 

 The Dog Wars är något ni aldrig kommer att ångra att ni köper. 

Donald McCaig är tio år äldre än jag. På det sista fotot av honom på den officiella facebooksidan ser han gammal och trött ut. Han har ingenting skrivit där på några år. Spelar roll? Livet handlar om att göra någonting av det, medan man kan. Han gjorde det.

Han är författare. Ett par av hans romaner om amerikanska inbördeskriget är prisbelönta, men han är nog mera känd för sina hundböcker, för han är fårfarmare och bordercolliekille först och allt annat sen. Han tog en universitetsexamen i filosofi i början på sextiotalet. Sedan drog han till reklamindustrins högkvarter i världen, Madison Avenue mitt i New Yorks dyrkvarter, och ägnade sig åt att dra in pengar. Efter tio år fick han alldeles nog. Han köpte en förfallen gård i bergen i en fattig vrå av en fattig delstat, flydde dit med fru och ungar, hyfsade till huset och skaffade får. Som anständigt folk gör där gick han med i den lokala kyrkan och hörde gudstjänst med familjen var söndag. Hans inkomst föll med nittio procent i starten och han har aldrig ångrat en dag. Han hade väl aldrig trott, att det skulle komma en dag när han återvände till Madison Avenue, men vad gör man inte för sina hundar?

McCaigs respekt för hundar lyser igenom på varenda sida i böckerna. Han tar dem på större allvar än han tar sig själv. Det är en ovanlig egenskap i hundvärlden, men McCaig har den. Kräks ni över Cesar Millan? Läs lite McCaig. Tittat på vinnande ekipage på Crufts? Sett att engelska utställare låter operera bort sporrarna på hundframben för att få en renare linje för domarens öga att följa? Läs McCaig om en lunsig, strulande bordercollies liv och leverne, det hjälper. Har ni en gång för mycket hört om alla ädla huvuden och runda kattlika tassar och att vi ju aldrig får glömma exteriören? Läs några sidor McCaig, han tvättar ens själ.

Hursomhelst -McCaig födde upp får och åkte runt på valltävlingar och skrev sina böcker, när han fick en nyhet som han inte ville ha. Amerikanska kennelklubben ville ta över hans ras!

Som AKC såg det, var det ett flott erbjudande.

McCaig är en vänlig människa med sinne för humor. Hans fåordiga referat av mötena med AKC:s välklädda representanter och jurister i deras huvudkontor på Madison Avenue, prytt av gamla oljemålningar med hundar, är juveler av stillsam komik, men ljuset de bryter blir obarmhärtigt klart. Det handlar inte om hundar, det handlar om pengar och organisationsrevir. Hör här!

AKC tog över rasklubben för Cavalier. Rasklubben hade en stenhård regel – deras uppfödare åkte ut på öronen, om de sålde till zooaffärer eller försåg valpfabrikerna med avelsmaterial. AKC tar gärna emot registreringsavgifter från valpfabriker: pengar luktar inte etik, ni vet. Rasklubbens majoritet – 91 % av uppfödarna - vägrade gå med i AKC av det skälet. AKC hittade några ur nioprocentsminoriteten, uppmuntrade dem att starta egen rasklubb och hey presto! slöt den där nyuppfunna rasklubben sitt avtal med AKC och cavvarna var lika plötsligt en ras under AKC. Så kan det gå.

Samma sak hände aussien. Där hade det vildvuxna aussiefolket hållit på i åratal ute på vischan med att testa hur deras hundar föste boskap och får – de hade till och med egna utställningar! De höll sina egen stambok, de fixade sina egna registreringar och betalade sin egen förening för stamtavlorna och de var alldeles nöjda så. Tack för visat intresse! AKC var inte nöjda med det svaret. Så AKC snokade rätt på några aussieägare som fasligt gärna ville få ställa ut sina hundar på officiella utställningar, bestämde sig för att deras lilla klubb var den riktiga rasklubben, tog nådigt emot dess ansökan om att få tillhöra AKC och tog över registreringarna.

Nyheter om hundar sprids långsamt och sällan utanför hundvärlden, men snabbt som ögat inom den. Bordercolliefolket och andra hade helt klart för sig vad som hade hänt med Cavalier och aussie. Så den här gången sprang AKC på mothugg.

Storyn om hur motståndet organiserades är bitvis rafflande, bitvis rolig. Ibland är den hjärtskärande. Bordercolliens Försvarsfond fick ihop femtusen dollar för att kunna betala jurister. En kvinna postade checken hon vann vid sin allra första valltävling. En annan skickade tio dollar med orden: ”Låt dem inte göra med er ras som de gjorde med min.” Bara sådär i förbigående nämner McCaig den nationella kennelklubbens årsbudget på 29 miljoner dollar och de 2 000 dollar som den dagligen postade till de uppskattade medarbetarnas pensionsfond.

Bordercolliefolket skulle imponeras av AKC:s vallhundsgrupp genom en uppvisning av en skock får, en sheltie, en puli, en malle, ett par tervar och så en schäfer som flögs in från Kalifornien med sin matte just för detta – och ovanligt nog fanns en journalist från Washington Post på plats och skrev om katastrofen. Ingen av de utställningsavlade vallhundarna fattade ett smack om får. AKC var inte glada över den recensionen. McCaig skrev en debattartikel i New York Times som väckte stor uppmärksamhet. Redaktionen var chockad av hur många som ringde in och AKC:s dignitärer satt röda i ansiktet av ursinne runt sitt polerade valnötsbord vid nästa möte. Värst av allt var en artikel i en vallhundstidning, som rekommenderade att bordercolliefolket skulle försöka göra slut på AKC som skattebefriad ideell organisation. Han blev plötsligt riktigt otrevlig i telefon, AKC:s ordförande, när han ringde runt för att få reda på vem som hade vågat skriva detta.

Så hur gick det? Jo, bordercollie är numera en ras under AKC. Men jag tror inte att det betyder att AKC vann och jag tror absolut inte att det betyder, att border collien förlorade. Det går visserligen numera bra att ställa ut exteriöravlade hundar med bordercolliepapper. De ser ut som den vackra, något kortbenta varelse med lång päls i svart sammet och vitt siden, som nyligen vann sin grupp på Crufts. Men när McCaigs bok kom ut, tolv år efter AKC:s beslut, reggade AKC 2 000 border collies årligen. Bordercolliefolkets egen klubb för arbetande hundar reggade 20 000.

Och AKC:s sammanlagda registreringar hade fallit med 40%.

Inte bara på grund av all negativ publicitet kring sättet att ta över raser, även om det säkert bidrog, tillsammans med all information om genetiska rasbundna sjukdomar som började bli spridd vid den här tidpunkten. Som McCaig säger, är den viktigaste orsaken de renrasiga hundarnas minskande exklusivitet. Om något har blivit så vanligt att var och varannan människa har det hemma, är det svårt att fortsätta sälja varan med ord som handlar om ädelhet och förfining. Har man inget annat att komma med, så kommer folk att börja avla för husbehov och extraslantar, som de alltid har gjort. I det läget kan det vara förståndigt om en nationell kennelklubb prioriterar sina pensionsfonder.

Så långt McCaig och AKC. Jag vill inte dra några paralleller, men en sak är alldeles klar: de som bevarar arbetande hundars duglighet är de människor som arbetar tillsammans med dem. 

Bodil Carlsson

SVAR PÅ TAL

 

To: "cs@skk.se" <cs@skk.se>, "@ak@skk.se" <ak@skk.se>, "vd@skk.se" <vd@skk.se>, "fk@skk.se" <fk@skk.se>, Annika Klang <annika.klang@skk.se>, Eva Lejdbrandt <eva@edrus.com> Cc: "sekreterare@cavaliersallskapet.net" <sekreterare@cavaliersallskapet.net>, "fa.sekr@gmail.com" <fa.sekr@gmail.com>, "sekreterare@specialklubb-skf.se" <sekreterare@specialklubb-skf.se>, "sekreterare@srrs.org" <sekreterare@srrs.org>, "sekreterare@sbc-beardedcollie.com" <sekreterare@sbc-beardedcollie.com>, "sekreterare@shih-tzu.se" <sekreterare@shih-tzu.se>, "ssfcissi@gmail.com" <ssfcissi@gmail.com>, "sekr@vastgotaspets.se" <sekr@vastgotaspets.se>, "sekreterare@svkfur.se" <sekreterare@svkfur.se>, "info@smhk.nu" <info@smhk.nu>, "sekreterare_SSDV@yahoo.com" <sekreterare_ssdv@yahoo.com>, "sekreterare@tibetanskspaniel.org" <sekreterare@tibetanskspaniel.org>, "sekr.svktr@gmail.com" <sekr.svktr@gmail.com>, "kansli@sagik.se" <kansli@sagik.se>, "sekreterare@sbak.se" <sekreterare@sbak.se>, "bcsbeagleklubben@gmail.com" <bcsbeagleklubben@gmail.com>, "sekr@bostonterrierklubben.se" <sekr@bostonterrierklubben.se>, "info@brukshundklubben.se" <info@brukshundklubben.se>, "sekr@bullmastiffklubben.se" <sekr@bullmastiffklubben.se>, "sekr@dalmatiner.nu" <sekr@dalmatiner.nu>, "annika.h@svenskadreverklubben.se" <annika.h@svenskadreverklubben.se>, "sekreterare@sdhk.net" <sekreterare@sdhk.net>, "pm.gronlund@gmail.com" <pm.gronlund@gmail.com>, "sekreterare@sgdk.se" <sekreterare@sgdk.se>, "ivarssonmikael.mi@gmail.com" <ivarssonmikael.mi@gmail.com>, "sekreterare@sgvk.se" <sekreterare@sgvk.se>, "sekreterare@shfk.se" <sekreterare@shfk.se>, "sekreterare@sisk.se" <sekreterare@sisk.se>, "sekreterare@islandshunden.se" <sekreterare@islandshunden.se>, "anneliholstein@hotmail.com" <anneliholstein@hotmail.com>, "info@kroppsvallarna.se" <info@kroppsvallarna.se>, "cs@slk.nu" <cs@slk.nu>, "sekreterare.slbk@gmail.com" <sekreterare.slbk@gmail.com>, "lenalindqvist1961@gmail.com" <lenalindqvist1961@gmail.com>, "sekr@snwk.se" <sekr@snwk.se>, "rolf.sandstrom@rebio.se" <rolf.sandstrom@rebio.se>, "sekreterare@sphk.se" <sekreterare@sphk.se>, "sekr.cs@pudelklubben.se" <sekr.cs@pudelklubben.se>, "sekreterare@sspk.se" <sekreterare@sspk.se>, "sekreterare@svshk.org" <sekreterare@svshk.org>, "sshklubb@gmail.com" <sshklubb@gmail.com>, "sekr.ssk@gmail.com" <sekr.ssk@gmail.com>, "Svenska Shetland Sheepdog Klubben (SSSK)" <Birgitta.oden@hotmail.com>, "info@ssrk.se" <info@ssrk.se>, "sekreterare@ssuk.se" <sekreterare@ssuk.se>, "sekreterare@stovare.se" <sekreterare@stovare.se>, "sekreterare@taxklubben.org" <sekreterare@taxklubben.org>, "sekreterare@terrierklubben.se" <sekreterare@terrierklubben.se>, "sekreterare@svvk.se" <sekreterare@svvk.se>, "sekreterare@vorsteh.se" <sekreterare@vorsteh.se>, "Clas.Jansson@esem.se" <Clas.Jansson@esem.se>, "sekreterare.swck@gmail.com" <sekreterare.swck@gmail.com>, "info@alghundklubben.com" <info@alghundklubben.com>, "ordforande@sbc-beardedcollie.com" <ordforande@sbc-beardedcollie.com>, "sckcs@cavaliersallskapet.net" <sckcs@cavaliersallskapet.net>, "ordforande@shih-tzu.se" <ordforande@shih-tzu.se>, "ordforande@srrs.org" <ordforande@srrs.org>, "ordf@vastgotaspets.se" <ordf@vastgotaspets.se>, "torbjorn.m.skaar@gmail.com" <torbjorn.m.skaar@gmail.com>, "piamolin@telia.com" <piamolin@telia.com>, "ordforande@sbak.se" <ordforande@sbak.se>, "ordforande@svenskabeagleklubben.com" <ordforande@svenskabeagleklubben.com>, "ordforande@smhk.nu" <ordforande@smhk.nu>, "ordf@bostonterrierklubben.se" <ordf@bostonterrierklubben.se>, "ordf@bullmastiffklubben.se" <ordf@bullmastiffklubben.se>, "ordf@dalmatiner.nu" <ordf@dalmatiner.nu>, "ordforande@sdhk.net" <ordforande@sdhk.net>, "ordforande@sgdk.se" <ordforande@sgdk.se>, "ordforande@sgvk.se" <ordforande@sgvk.se>, "ordforande@islandshunden.se" <ordforande@islandshunden.se>, "sussi.longlows@gmail.com" <sussi.longlows@gmail.com>, "e.brauer@svkfur.se" <e.brauer@svkfur.se>, "maria.slbk@gmail.com" <maria.slbk@gmail.com>, "gb@byteline.se" <gb@byteline.se>, "ordf.cs@pudelklubben.se" <ordf.cs@pudelklubben.se>, "ordf@sspk.se" <ordf@sspk.se>, "ordforande@svshk.org" <ordforande@svshk.org>, "Yvonne.brink@telia.com" <Yvonne.brink@telia.com>, "ordf@sssk.org" <ordf@sssk.org>, "ordforande@ssuk.se" <ordforande@ssuk.se>, "gerhard.lilliestierna@taxklubben.org" <gerhard.lilliestierna@taxklubben.org>, "ordforande@terrierklubben.se" <ordforande@terrierklubben.se>, "ordforande@svvk.se" <ordforande@svvk.se>, "ordforande@swck.org" <ordforande@swck.org>, Maria Nyberg <Maria.Nyberg@vxa.se>, Kenth Svartberg <kenth.svartberg@slu.se>, Lisbeth Iller Jonsson <lisbeth.iller@gmail.com>, "ovejoh1948@gmail.com" <ovejoh1948@gmail.com>, "ordforande@dalarnaskennelklubb.se" <ordforande@dalarnaskennelklubb.se>, "info@gotlandskennelklubb.com" <info@gotlandskennelklubb.com>, "sekreterare@gastriklandskk.se" <sekreterare@gastriklandskk.se>, "ordforande@vakk.se" <ordforande@vakk.se>, "hkk@telia.com" <hkk@telia.com>, "kentholaisson@telia.com" <kentholaisson@telia.com>, "kerstin.henriksson@jhkk.se" <kerstin.henriksson@jhkk.se>, "gabriella.holmstrom@nnkk.se" <gabriella.holmstrom@nnkk.se>, "ordf@nordskanskakennelklubben.se" <ordf@nordskanskakennelklubben.se>, "ordforande@nakk.se" <ordforande@nakk.se>, "ordforande@skaraborgskennelklubb.se" <ordforande@skaraborgskennelklubb.se>, "ordforande@smokk.se" <ordforande@smokk.se>, "ordf@stokk.se" <ordf@stokk.se>, "ordf@sokk.se" <ordf@sokk.se>, "ordforande@snkk.se" <ordforande@snkk.se>, "kansli@sydskakk.se" <kansli@sydskakk.se>, "ordf@sakk.org" <ordf@sakk.org>, "ordf@ulkk.se" <ordf@ulkk.se>, "kennel@skogsraas.com" <kennel@skogsraas.com>, "ordforande@vbkk.se" <ordforande@vbkk.se>, "ordforande@vnkk.se" <ordforande@vnkk.se>, "wkk@wkk.se" <wkk@wkk.se>, "ebba.von.scheele@telia.com" <ebba.von.scheele@telia.com>, "tojan1970@gmail.com" <tojan1970@gmail.com>, "elin-wejdmark@hotmail.com" <elin-wejdmark@hotmail.com>, Gudrun Haglund-Eriksson <gudrun@bengtstorp.se>, Peter Andersson <tunabergens@gmail.com>, "henrik.pettersson@hedbergsab.com" <henrik.pettersson@hedbergsab.com>, bodil carlsson <bodilcarlsson2@gmail.com>, Torbjörn Skaar <t.skaar@telia.com>, "norrabackebo@telia.com" <norrabackebo@telia.com>, SVAK 2021 <svak2021@groups.outlook.com>, "mosse@mosse.se" <mosse@mosse.se>, Jenny Morales <jennysmejlbox@gmail.com>, Eva Karlsson <ek@seglinge.se>, John Orvill <john.orvill@brukshundklubben.se>, "eva.nestorsson@telia.com" <eva.nestorsson@telia.com>, "lenam.persson@telia.com" <lenam.persson@telia.com>, "v8_johanna@hotmail.com" <v8_johanna@hotmail.com>, Kaarin Kivimäki <kaarin.kivimaki@ltubusiness.se>, "norrenby@gmail.com" <norrenby@gmail.com>, "ottossoncat@gmail.com" <ottossoncat@gmail.com>, Leif Larsson <hileif@hotmail.com>, Mariah Johansson <mariah.johansson90@gmail.com>, "jojo.wermelin@gmail.com" <jojo.wermelin@gmail.com>, "olsson@notvallens.se" <olsson@notvallens.se>, Josefin Gunnarsson <jossegunnarsson@hotmail.com>, Cathrine Nordén <cathrine.norden@outlook.com>, "bulliegirls@hotmail.com" <bulliegirls@hotmail.com>, "boisa34@gmail.com" <boisa34@gmail.com>, "karin@norrgarde.se" <karin@norrgarde.se>, "post@helenamedhund.se" <post@helenamedhund.se>, Ewa Samuelsson <samewa@telia.com>, "zindi.fornander@hotmail.com" <zindi.fornander@hotmail.com>, "ullarp@spray.se" <ullarp@spray.se>, Ann Awes <ann.awes@telia.com>, Christina Nielsen <backelygard@gmail.com>, "strommarie@outlook.com" <strommarie@outlook.com>, Desiree Källqvist <dkallqvist@gmail.com>, Fredrik Rydberg <connyrydberg@gmail.com>, "christiernin@gmail.com" <christiernin@gmail.com>, Bitte Haag <bitte.haag64@gmail.com>, "sofia-malm@skk.se" <sofia-malm@skk.se>, Linda Widebeck <linda.widebeck@skk.se>

Hej, i CS protokoll 1-2022, §6c från den 10 februari står att läsa: c) Skrivelse angående border collie   I en skrivelse gällande border collie önskar brevskrivaren att CS åter belyser möjligheten för hela populationen att kunna registreras hos SKK samt ser över specialklubbens stadgar.      CS beslutade att skrivelsen lämnas över till Föreningskommittén och Avelskommittén för vidare handläggning. Kommittéerna uppmanas att i sitt arbete inkludera specialklubben, uppfödare och andra som kan tillföra kunskaper och erfarenheter.   Eftersom kommittéerna inte har inkluderat specialklubben eller aktiva border collieuppfödare i arbetet måste vi delge er våra tankar på detta vis. Vi hoppas och tror att omsorg om en ras och dess funktion genom kunskap, vetenskap, statistik och beprövad erfarenhet i enlighet med Svenska Kennelklubbens egen avelspolicy, ska väga tyngre än missnöjet hos tre personer som inte ens är medlemmar i Svenska Vallhundsklubben. Hälsningar Ninnie Lindvall, sekreterare SVaK Kanske har jag missuppfattat något. Men att döma av den information som har nått mig ser det  ut som att Centralstyrelsens uppfattning om att inkludera specialklubben går ut på att kalla in dess styrelse till ett möte där de får höra att de måste ge med sig.Det verkar inte som om SVaK håller med. Slutklämmen i den bilaga som följer med mailet ovan  låter så här: Att ta bort ett hälsoprogram som har tjänat rasen väl i så många år för att vissa så kallade uppfödare skall kunna registrera valpar efter rasotypiska hundar är häpnadsväckande. SKK försöker på eget bevåg köra över sin egen specialklubb och vill tvinga igenom en förändring som på intet sätt gagnarden renrasiga border collien. På senaste kennelfullmäktige (KF) lade CS fram ett förslag om att ta bort alla hälsoprogram på nivå 2 och 3. Trots att förslaget i stort sett enhälligt röstades ner av SKK:sspecial- och länsklubbar kan detta vara en föraning om vad som kan hända alla rasers hälsoprogramvid KF 2023. För några år sedan gjordes en konsekvensanalys över vad det skulle innebära för SVaK och vårarenrasiga border collies om vi lämnade SKK och i stället anslöt oss till International Sheep Dog Society (ISDS). ISDS är som namnet antyder en internationell organisation med säte i border collienshemland. ISDS mål och syfte med vallhundsavel stämmer väl överens med dagens avelsmål och stadgar för SVaK. Det som då avgjorde saken till SKK:s fördel var att SVaK skulle få behålla dagens hälsoprogram och att vi kände SKK:s fulla stöd. Är situationen en helt annan nu? Sammanfattning Sammanfattningsvis har SVaK fyra krav: 1) Att renrasiga border collies även fortsättningsvis ska omfattas av SKK:s hälsoprogram på den nivå som gäller idag. 2) Att respektera det rasansvar som av SKK delegerats till SVaK. Border colliens hälsoprogram ligger väl i linje med SKK:s avelspolicy på alla punkter. SVaK:s ansvar och passion är att bevaraborder colliens typ och karakteristika på det sätt som SKK delegerat oss. 3) Att SKK respekterar den demokratiska ordning som typstadgarna för specialklubbar anger. 4) Att SKK tar till sig motsättandet på senaste KF gällande CS förslag om slopandet avhälsoprogram och låter alla specialklubbar arbeta för sina rasers bästa. Svenska Vallhundsklubbens styrelse gm Ninnie Lindvall, sekreterare Som ni ser är det många mottagare. Och nu börjar reaktionerna komma. Bodil Carlsson

VARFÖR?

 

Varför har mer än 3 000 hundmänniskor skrivit på uppropet om att bevara border colliens vallningsegenskaper?

Och varifrån kom förslaget om att riskera dem?

Här kommer historien som bordercolliefolk berättade den för mig. I Sverige är det alltså så att genom en överenskommelse mellan SKK och Svenska Vallhundsklubben får border collie bara användas i avel om de har ett godkänt vallhundsprov. Valpar efter hundar utan vallhundsprov kan inte registreras. Det går att köpa tävlingslicenser för dem, men det går inte att regga deras valpar. SvaK har varit nöjda med det. Att hundar ur deras ras tävlar i lydnad, agility, freestyle, bruks och annat har inte stört dem. I deras ögon är det vallhundens egenskaper som ger framgångarna i sport och så länge border collien måste kunna valla för att gå i avel, är rasens framtid säkrad – och sportentusiasternas fritid också.

Andra har inte varit lika nöjda med den inställningen. På senare år en mycket liten grupp varit mycket aktivt missnöjda. Ingen av dem är medlem i SvaK och ingen vallar. En tävlar i agility med utställningsBC köpta i Finland. En annan tävlar freestyle med sportBC köpta i Holland. En tredje flyttade till Sverige från ett grannland 2010. Enligt en beskrivning drev den personen i sitt hemland en kennel som producerade aussie och border collie för hobby och utställningsbruk. Collievänner har försökt kontakta den tyska rasklubben för brittiska vallhundar för att kontrollera uppgifterna, men ännu inte fått något svar.*

Bordercolliefolket säger, att de här tre personerna i flera år turats om med att uppvakta SKK med skrivelser om att kraven på vallprov måste tas bort. Ingenting har hänt förrän nu. Kravet på vallhundsprov är det som kallas Hälsoprogram på nivå 3, alltså tvingande, och ett av förslagen från CS till förra årets Kennelfullmäktige var att tvingande krav i aveln skulle bort. Det röstades ner av KF, men det verkar inte hindra nya försök. Svenska Vallhundsklubbens styrelse kallades till ett möte med två medlemmar i CS, ordförande och vice ordförande i nya Avelskommittén, och fick höra att det var dags att kompromissa. SVaK kunde inte hålla på och kräva att vallhundar måste visa att de är vallhundar innan de får producera vallhundar.

Jag vet ju inte säkert, för jag var inte där. Men inget av detta förefaller mig osannolikt och de som lämnat uppgifterna verkar veta vad de talar om.

Så vad är det som händer? Det kan ju inte bara handla om tre enskilda personers agerande. Flera saker samtidigt spelar nog roll här. Trycket från den stora och alltmera internationella hobbydelen av hundvärlden – vi kommer hit med våra hundar, våra vinnare, våra importer, våra utställningschampions och agilityhundar, och så får vi inte avla på dem! Varför ska Sverige vara så speciellt?

Trycket från den oreggade aveln, inklusive blandrasaveln, som bara växer. Varför göra det svårt för våra uppfödare med en massa regler, när blandrasuppfödarna ute i stugorna inte har några regler alls? Orättvis konkurrensnackdel för våra egna!

Trycket från budgeten: gör det lättare att regga, så får vi in mera reggavgifter. Om man tar bort vallprovskravet, så blir det kanske fler reggade?

Och sist (men kanske inte minst) något som skulle kunna kallas för det demografiska trycket: agility och freestyle drar unga människor till sporten.

Ligger det något i de här synpunkterna? Jodå. De tål att diskuteras. Men vägda mot en hundras användbarhet och mot en rasklubbs rätt att värna den tycker jag, att de väger lätt.

Hundars användbarhet är deras överlevnad på sikt. Hundorganisationernas överlevnad kanske hänger på om de vågar bestämma sig för vem och vad de vill representera?

Bodil Carlsson

*Obs! Här är den ursprungliga texten korrigerad. P g a felaktiga uppgifter har det skett en förväxling med annan uppfödare.

KRAVET PÅ KRAVLÖSHET

 

Att läsa historien om aussien och MAS är som att läsa historien om collie och sheltie en gång till, fast den här gången går storyn på femmans växel. Först en popularitetstopp i ringarna för den kuperade versionen av en gammal vallhundsvariant; sedan börjar man sälja miniversionen. Och nu går det fort!

Första Miniature American Shepherd kom till Sverige 2017. I slutet av 2021 fanns enligt Jordbruksverkets register 971 MAS i Sverige att jämföra med knappt 5 000 aussies. Om jag räknar rätt, är det alltså så att idag tillhör en dryg sjättedel av alla svenska aussies den mycket nybildade variant som, om man skall lyda FCI, inte får avlas med sitt eget ursprung. Här pratar vi försäljningsframgång!

2021 låg rasen på trettionde plats på AKC:s lista över mest populära raser – i båda länderna alltså en snabb marsch uppåt från ingenting, som ni ser. På svenska MAS-uppfödares hemsidor kan man läsa saker som att ”efterfrågan har ökat explosionsartat”;  troligen delvis, men inte enbart, en pandemieffekt. Snittpriset 2020 – 2021 anges ligga på 19 000.

Så varför köper folk MAS? För att den är mindre och sötare än ursprungshunden? För att den passar i populära sporter som agility utan att kräva lika mycket daglig motion som en aussie? För att pälsfärgen är iögonenfallande? Allt detta på en gång? Jag tittar igenom foton från utställningar i USA och funderar. Många av de vackert merliga hundarna ser ut som storögda valpar och väldigt få av dem ser ut att ha ens en ansats till svans.

De egenskaper som framhävs i annonserna och i rasinfon är läraktighet, samarbetsvilja, social lyhördhet, smidighet i kropp och knopp... Ja, självklart, det är det som gör den bra på agility, bra på lydnad, bra på freestyle och bra som familjehund. Och vad är det för egenskaper?

Det är vallhundens egenskaper. Vallning är de egenskaperna sammankopplade.

Om man tar bort vallningen från hunden, hur länge kommer egenskaperna att finnas kvar?

För tre veckor sedan dök en namninsamling upp i mitt facebookflöde. En medlem i Svenska Vallhundsklubben, som i Sverige är rasklubben för border collie, ville ha hjälp. Det finns önskemål från SKK:s sida – hela SKK? - att klubben tar bort godkänt vallhundsprov som krav för att få avla på border collie. SvaK har i många år haft detta som krav för att vara anslutna till SKK och SKK har varit med på noterna. Nu har det hänt något. Vad? Jag frågade några BC-människor och de berättade en historia för mig.

Här kan ni tills vidare läsa en kommentar från en av undertecknarna - som nu är  drygt 3 000. Det finns många andra kommentarer och de säger i stort sett samma sak.

Tack vare hur bestämmelserna ser ut idag, med krav på godkänt vallhundsprov för att registrera renrasiga bc, så är rasen bevarad på ett sätt som gör att de behållit sin fantastiska och unika arbetsförmåga. Tack vare att det ENDAST avlas på vallande hundar så är bcn dessutom en minst sagt konkurrenskraftig ras även inom flertalet andra hundsporter/grenar än vallning. Det borde räcka att titta på ett antal andra raser där det blivit en uppdelning mellan arbetsdugliga hundar och ngn slags utställningsvariant, som fullständigt förlorat sin funktion att klara det rasen faktiskt skapats för att klara.

Varifrån detta krav på kravlöshet och varför nu?

Bodil Carlsson

O-SOPPAN

 

Hur många raser ryms på ett knappnålshuvud?

Fråga FCI.

I pappersvärlden är antalet oändligt. I den riktiga världen är det inte lika gott om dem, så då får man hitta på några.

Här har ni historien om de hundar vi känner som Australian Shepherd. Aussie, den gamla bonnarasen, som i likhet med andra bonnaraser hade ett omistligt kännetecken – den skötte sitt jobb.

AKC:s historik över aussien är intressant på mer än ett sätt. Den för fram tankar kring aussiens ursprung, den återger frågor som – påpekar AKC själv – aldrig kan besvaras. Kom de första över med conquistadorerna och följde efter norrut mot Mexico och USA när guldfebern började dra till sig folk? Eller var det så att basker från Spanien följde med exporterade spanska får till Australien och sedan tog med både fåren och deras hundar på båten till Nordamerika, är det därifrån hundarna fick namnet Australian? Eller – om man tänker efter lite – är det så att detta bara är en variant av de hundar som kom från England till USA:s västra och mellanvästern och kom att heta English Shepherd? English Shepherd kan också vara merle och ibland får de stubbsvansade valpar.

Det som är säkert är att guldrushen i Californien i mitten av artonhundratalet drev fram en hunger efter kött: att gräva guld kräver mat. Får kan man ha i mängder även på torra marker.

Får i mängder kräver fårhundar. Någonstans där och då blev de hundar som vi kallar för aussie vanliga. De var förstås ingen ”ras” på den tiden – den äran fick de som alla andra hundar senare och i aussiens fall väldigt mycket senare – utan en löst definierad hundtyp, som fick namn efter sitt jobb. Men så här ser det ur för AKC:

Evidence that the Australian Shepherd we know today derives from British herding dogs, whether via the eastern United States or Australia, is underscored by the landmark 2017 Cell Reports study that examined the canine genome to see how dog breeds are related and, by extension, how they developed. The study found that dogs can be genetically sorted into 18 clades, or groups of related dogs. The Australian Shepherd belongs to the UK Rural clade, alongside the Collie, Shetland Sheepdog, and Border Collie. Like many of the dogs in that clade, the Australian Shepherd carries the MDR1 mutation, which causes sensitivity to ivermectin, among other substances, and the breed can develop Collie eye anomaly – disease sharing that is further testament to its British roots.*

Hursomhelst blev de ibland stubbsvansade, ofta merlefärgade, vallhundarna populära i USA efter andra världskriget. De fortsatte jobba på gårdarna, men när de dök upp i westernridning, på TV och i filmer, blev de tillräckligt många och tillräckligt populära för att AKC skulle få upp ögonen för dem och bestämma sig för att aussien 1) var en helt unik ras som 2) borde ligga under AKC:s styre. Ryktet säger att inte alla lokala rasklubbar var överlyckliga och inte heller den första nationella rasklubben för aussie, ASCA, som bildades så sent som 1957. Folk var rädda för att aussien skulle tappa sina inre kännetecken - just det, sin användbarhet - och bli ännu en sällskaps& utställningshund med utseende som främsta merit - hur de nu kunde komma på den tanken. Men det gick som det gick, även om det tog tid: aussien togs in av AKC så sent som 1993 och blev därmed AKC:s 135:e ras. Förra året låg den på tolfteplatsen i listan över de mest populära hundraserna. Och jodå – stubbsvansen har blivit dominerande. FCI godkände aussien 2007 med en sex sidor lång detaljerad standard. Något arbetsprov krävs inte för att hundar av den rasen ska godkännas.

Medan detta pågick började folk i Californien avla på småvuxna aussies. Småttingarna hade aussieföräldrar, aussiebeteende, aussieutseende och ibland stubbsvans – men de var små. Vill du göra en smart, energisk hund lättsåld i stadsmiljö? Gör den mindre, så blir risken att den kör slut på valpköparen också mindre. Det var ett framgångskoncept. De småvuxna aussierna blev så till den grad poppis att de inte fick kallas Australian längre: de blev Miniature American Shepherd, MAS, i stället. Sedan 2019 ras nummer 367 hos FCI med en detaljerad, 8 sidor lång standard, men inga krav på arbetsprov och med Ungern som beskyddarland. 2021 förkunnar FCI att aussie och MAS är två helt separata raser och att parningar mellan dem alltså är otillåtna.  Vill ni krympa en avelsbas och inte bara en hund? Gör på detta viset! **

Om ni tycker att ni har hört den här historien förut, så kan det ligga något i det. Det är ett gammalt fint recept på hur man gör om verkliga, levande hundar till en ras. Någon jag känner kallar det för O-soppan: ologik, ord och organisationsrevir.

Bodil Carlsson

*Ur AKC:s rashistorik. De glömde English Shepherd. Det är väl nu vi ska bli överraskade: hundar som har samma användning och samma färgteckning som andra brittiska vallhundar (och samma CEA och samma MDR1-mutation) var en gång i tiden varianter på samma sort?

** SKK verkar ha slingrat sig ifrån påbudet, för såvitt jag kan se är det fortfarande tillåtet i Sverige med valpar som har en aussie och en MAS som förälder. Jag vet inte vem som skall tackas för det, men jag misstänker att det kan vara Avelskommittén.