onsdag 26 februari 2014

NÄSTA REPRIS: VAD FOLK VILL HA

Det här skrevs i maj 2009. Vad det handlar om? En sak som sällan diskuteras, lika sällan som frågor om pengarnas betydelse inom hundaveln och hundvärldsorganisationerna. Det är kanske helt logiskt, för de två sakerna hör ihop.

Vem producerar uppfödarna valpar för? Vilka valpköpare siktar colliekennlar med generationer av brutna MH:n in sig på?

 Bodil Carlsson

 

Den ädla hundaveln

En gång i tiden ville jag hemskt gärna bli hunduppfödare. Nu har jag postat klagomål till Pressombudsmannen för att någon påstår i Hundsport att det är precis vad jag är. Och förstört en lång stund av en strålande valborgsmässoförmiddag, en ljuvlig dag när de första körsbärsblommorna slog ut,på att diskutera med Åklagarkammaren om hur man går till väga, när man blir beskylld för att föda upp hundar...
Livet är sannerligen märkligt!
Jag HAR fött upp hundar, aktivt och medvetet. En gång. Vill ni veta?
Familjens första hund var en sheltie. Mitt livs bästa köp och största överraskning. Vilken frisk, okomplicerad, smart liten pärla till hund hon var! Hon var med oss precis jämt, oförskräckt inför världen.Utställningsdomaren förklarade för mig hur himla ful hon var. Jag skrattade. Hon är den enda hund jag har haft som folk på gatan har stannat mig för att fråga var jag hade hittat, hon var ju så vacker.. Och en gång, en eftermiddag när vi väntade på spårvagnen efter jobbet, stod en karl och stirrade på henne en lång stund. Sen stegade han fram. Han var sjöman. Han ville bara veta, var den hunden var kommen ifrån. Precis sådana hade han sett på Shetlandsöarna!
Rasklubbens tidning på den tiden handlade om utställningar och titlar, titlar och utställningar, och vår hund såg då inte precis ut som de som fotades där, men vad brydde vi oss om det? Hon såg ut som hennes sort gjorde på Shetlandsöarna. Vi var tokstolta! Enda hunden i Göteborg med avgångsbetyg från ett sjukhem var vår! Vi hade en agilityhund! Vi hade en barnvallare!
Sådana gener måste föras vidare, inte sant? Så ögon lystes och höfter röntgades och nära nog drog sheltien ner applåder på sitt K-test...”Det var en stabil liten hunn!” ropade testledaren. ”Såna collies är vi inte vana vid!”.
Hane utsågs – elitlydnadshund. Inget K-test, men det kan man vara utan på en hund som tävlar på hög nivå, har visats på stora stökiga utställningar och som dessutom är stadig i skallen och sansad att umgås med, när man kommer och hälsar på. Parning genomfördes, kennelnamn registrerades. Dröm närmade sig verklighet! Fyra valpar föddes. Tre levande, en utan skalltak och utan liv – en perfekt valp från ansiktsskelettet och nedåt, men med ögonglober och hjärna nakna och oskyddade. Det kallas akrani och händer hos människor någon gång på ett par hundra tusen födda. En självbegränsande gen, som man lätt inser, men den finns. Och här hade en från vardera föräldern träffat en likadan. Ja, sånt är livet – det går illa ibland.
Jag plockade undan den dödfödde.
Nästa dag ringde jag rasklubben för att rapportera. Avelsansvarig blev förtjust.
Det är så ovanligt att nån berättar!
En valp, en ljuvlig liten trefärgad ettermyra, var vikt för oss. De andra två skulle säljas. Annons sattes in i Brukshunden och i stora tidningen. Och folk folk började faktiskt ringa. Tyvärr!
En människa ringde för att han ville ha en hund som lätt kunde läras att inte äta upp all mat i matskålen på en gång, det var hans viktigaste krav på hur en hund skulle vara. En annan skulle ha en hund som satt stilla och höll tyst hela tiden. En blev faktiskt arg, när jag sa att jag inte sålde såna valpar som man kunde dra ur kontakten på när man gick till jobbet. Vi fick fatt på två bra hem till sist, sansat vanligt folk med tid och djuröga, men då begrep vi redan att vi inte hade rätt sorts nerver för att sälja hundar.
Ettemyran, hon som var först ut ur valplådan, hon som först lärde sitt namn, hon med strimman i pannan – hon blev väldigt andfådd en dag när sommarvärmen plötsligt slog till. Hon dog på vägen till Djursjukhuset i Skara. Ett hål i väggen mellan hjärtats förmak eller kamrar, kanske – det skulle kunna se ut ungefär så. Ett klaffel? Ett stort diafragmabråck? Det händer oss, så det måste kunna hända dem. Det måste hända ibland. Livet är sådant.
Den här gången ringde jag inte till rasklubben. Gissa varför? Jag ville inte ställa till problem för hanhundsägaren.
Fegt? Sure thing! Men det är på det här viset:
Så länge det är ovanligt att någon berättar, så kommer den som berättar att se ut att vara ensam om felen.
Eller samma sak sedd från andra hållet:
SÅ LÄNGE DET ÄR OVANLIGT ATT NÅGON BERÄTTAR, KAN INGEN AV OSS HA EN ANING OM VAD VI AVLAR PÅ.
Och med denna första inblick i den ädla hundaveln tvärdog mina ambitioner att bli uppfödare. Jag skulle inte klara av fler sådana valpspekulanter. Hellre står jag ut med med 50% dödlighet i en kull. Dödliga genetiska effekter är faktiskt dödliga, så varken hund eller valpköpare behöver dras med dem under långa år. Men resten? Sådana som inte tar livet av hunden, men tar bort poängen med det?
Risken att jag skulle bli den sortens uppfödare som tapetserar vardagsrummet med utställningsvinster var aldrig särskilt stor, så den saken bekymrade mig inte. Det var värre att upptäcka att hundavelsvärlden befolkades av uppfödare, som tapetserade vardagsrummet med prisrosetter och höll tyst om resten – utom när det dök upp hos någon annan, förstås. Som till exempel hos ägaren till lydnadshanen. Hon hade en riktigt bra liten hund, vars goda egenskaper hon bevisade genom att jobba med honom. Och jag skulle lämna uppgifter som gjorde henne till måltavla för tapetserarna?
Alternativt hålla tyst om sådant som faktiskt hade hänt?
Jag kan inte föreställa mig något mindre ädelt. Så därför blev det aldrig någon mer kull.

Bodil Carlsson



Ful hund?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar