Ett riktigt gott nytt år med någorlunda smällarfri inledning, lite mer lagom kyla och absolut inte mera snö så här i början önskas alla läsare från två lätt respektive måttligt mörbultade
Collievänner!
fredag 31 december 2010
onsdag 29 december 2010
FRIDFULLHETEN TUR OCH RETUR
Min mamma var en anspråkslös människa, som inte väntade sig mycket av livet och visst var hon rätt förskräckt över sin tilltagsna dotter ibland. Jag har inte fått se hennes ansikte på trettio år och saknar det fortfarande - inte lika ofta som förr, men lika kännbart. När det är något man skulle vilja berätta, ni vet, och det där gamla telefonnumret inte finns.
Hur som helst – inte ens i frånvaro av oroad mamma kan man vela omkring med tilltagande huvudvärk och sömnlust ett par veckor efter en stor smäll i huvudet. Så en bister Hästtjej skjutsade in mig till akuten igår. Där hade de en härlig dag, kunde man räkna ut. Väntrummet halvfullt med inte-så-akut sjuka medan ambulanserna svepte in och levererade skörden av nyramlade, nybrutna eller nyslocknade. Det var full rulle på kirurgen, kort sagt.
I väntrummet klagades bittert över väntetiderna. Det dras ner på allt och allt blir bara sämre. Vad får vi för skattepengarna? Här har vi suttit i tre timmar nu! Fyra timmar! Sex timmar! För mig blev det närmare sju. Repeat, sju timmar för en omgående första koll på livsviktigheterna, sedan en närmare undersökning av hur hjärnan sköter jobbet och till sist, på tre korta minuter, en smärtfri röntgenundersökning utförd av ett föremål som ser oimponerande ut, men som i verkligheten hittar förändringar på ett par millimeters storlek. Definitivt hade den hittat en blod/vätskeansamling i färd med att bygga upp den där tilltagande fridfullheten som snällt och fint skickar en hjärna allt djupare in i sömnen utan returbiljett. Locket på en foderkista ramlar ner med tillräckligt kraft för att dra igång den processen, om man har otur.
Nu var det inte otur den här gången, bara sviter efter hjärnskakning. Returbiljett garanterad. Under samma sju timmar omhändertog samma kirurgakut ambulansfallen, hittade en lårbensfraktur hos en jämrande gammal man, smärtlindrade och förberedde honom för operation, höll öga på ett par oklara onda bukar, röntgade och gipsade några barnben plus en vuxentumme som såg riktigt konstig ut när den kom in, pratade med anhöriga, svarade i många telefoner, gick igenom inkommande provsvar och höll full koll på alla i röran – inklusive ett gäng läderjackade ungmachos som hade lämpat av en kompis och marscherade mot utgången in style efter alldeles för många filmer om amerikanska gatugäng - örring, bandana och allt. Och så hann en sköterska med att bjuda mig på en kopp kaffe, när hon ändå skulle hämta en åt sig själv!
På Haiti dör folk fortfarande av obehandlad kolera. Hur många som slocknade obetittat av skallskador efter att deras hus hade fallit ner över dem vet bara vår herre, men de fick nog inget kaffe serverat medan det pågick.
OK, skallen gör ont, det går åt mer sömn än normalt, långa texter känns väldigt långa och så kommer det att vara ett tag. Men detta blir inte gången då jag vaknar ur fridfullheten och måste förklara för min mamma varför jag inte hade tid med akuten.
Jag vet precis hur hon skulle ha tittat på mig. Jag vet precis vad hon skulle ha sagt att vi får för våra skattepengar.
Returbiljetternas sanslösa lyx.
Bodil Carlsson
Hur som helst – inte ens i frånvaro av oroad mamma kan man vela omkring med tilltagande huvudvärk och sömnlust ett par veckor efter en stor smäll i huvudet. Så en bister Hästtjej skjutsade in mig till akuten igår. Där hade de en härlig dag, kunde man räkna ut. Väntrummet halvfullt med inte-så-akut sjuka medan ambulanserna svepte in och levererade skörden av nyramlade, nybrutna eller nyslocknade. Det var full rulle på kirurgen, kort sagt.
I väntrummet klagades bittert över väntetiderna. Det dras ner på allt och allt blir bara sämre. Vad får vi för skattepengarna? Här har vi suttit i tre timmar nu! Fyra timmar! Sex timmar! För mig blev det närmare sju. Repeat, sju timmar för en omgående första koll på livsviktigheterna, sedan en närmare undersökning av hur hjärnan sköter jobbet och till sist, på tre korta minuter, en smärtfri röntgenundersökning utförd av ett föremål som ser oimponerande ut, men som i verkligheten hittar förändringar på ett par millimeters storlek. Definitivt hade den hittat en blod/vätskeansamling i färd med att bygga upp den där tilltagande fridfullheten som snällt och fint skickar en hjärna allt djupare in i sömnen utan returbiljett. Locket på en foderkista ramlar ner med tillräckligt kraft för att dra igång den processen, om man har otur.
Nu var det inte otur den här gången, bara sviter efter hjärnskakning. Returbiljett garanterad. Under samma sju timmar omhändertog samma kirurgakut ambulansfallen, hittade en lårbensfraktur hos en jämrande gammal man, smärtlindrade och förberedde honom för operation, höll öga på ett par oklara onda bukar, röntgade och gipsade några barnben plus en vuxentumme som såg riktigt konstig ut när den kom in, pratade med anhöriga, svarade i många telefoner, gick igenom inkommande provsvar och höll full koll på alla i röran – inklusive ett gäng läderjackade ungmachos som hade lämpat av en kompis och marscherade mot utgången in style efter alldeles för många filmer om amerikanska gatugäng - örring, bandana och allt. Och så hann en sköterska med att bjuda mig på en kopp kaffe, när hon ändå skulle hämta en åt sig själv!
På Haiti dör folk fortfarande av obehandlad kolera. Hur många som slocknade obetittat av skallskador efter att deras hus hade fallit ner över dem vet bara vår herre, men de fick nog inget kaffe serverat medan det pågick.
OK, skallen gör ont, det går åt mer sömn än normalt, långa texter känns väldigt långa och så kommer det att vara ett tag. Men detta blir inte gången då jag vaknar ur fridfullheten och måste förklara för min mamma varför jag inte hade tid med akuten.
Jag vet precis hur hon skulle ha tittat på mig. Jag vet precis vad hon skulle ha sagt att vi får för våra skattepengar.
Returbiljetternas sanslösa lyx.
Bodil Carlsson
tisdag 28 december 2010
DET ÄR INGEN ÄNDE PÅ...
...Collievännernas traumatisering denna midvinter. Johan åker ner från stege och stapplar blåslagen omkring. Själv fick jag locket till en foderkista indrämt i skallen för ett par veckor sedan och har efter tilltagande ont i attrappen blivit bistert uppmanad av sjukvårdsupplysningen att packa mig in till akutmottagningen för genomgång. Tilltänkt nästa inlägg för anstå till dess jag har sluppit ur akutklorna. Läsarna ombedes ha tålamod...
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
måndag 27 december 2010
Pust...
...julen avklarad med viss stjärnglans trots allt. Mitten av julveckan förde med sig ett hårt fall från stege för min del. Akut besök på vårdcentralen dagen innan julafton. Fick lägga för mycket tid på detta medan jag visste att hanhunden ylade ut sin trånad efter löptiken i ett folktomt hem och att vårt julstök blev väldigt försenat.
Men jag klarade mig med en elak bula i pannan och en ömmande kropp. En lärdom av detta blev att man inte ska placera en stege på ett översnöat trädäck utan att först förankra den väl...det är nämligen väldigt halt.
Av själva fallet minns jag bara att jag hann tänka: Nu trillar jag. När det var ett faktum vände jag mig på rygg och funderade på om jag var allvarligt skadad. Kom fram till att det inte kunde vara livshotande eftersom jag faktiskt låg och funderade!
Fallet skedde utomhus och när jag stapplade in i hemmet för att hitta mina reservglasögon, de ordinarie är nu ett minne blott, så kom jag nästan fram till målet innan yrseln tog över. Jag landade på sovrumsgolvet. Då - kom hanhunden fram. Skällande, svansviftande och förvånad, troligen för att jag låg på golvet, vilket jag sällan gör. Han prövade alla tricks för att få upp mig, skälla, yla och krafsa. Och svansen - den viftade oavbrutet. Han trodde förmodligen att det var en ny lek... Inget hjälpte just då. Jag låg som en grönsak på golvet med en vinkylare (av alla saker!) klistrad mot pannan, för det rekommenderades av Sjukvårdsupplysningen. Ja, inte nödvändigtvis en vinkylare, men något kallt för att dämpa svullnaden.
Dock blev jag lite rörd av hanens omsorg. Han såg att något var fel och försökte rätta till det utan att veta riktigt hur man gör. Men han visade sin goda vilja!
Hur som helst så blev det en bra jul trots allt. Den förutspådda värken var inte värre än jag trodde och det minne jag får är väl ännu ett ärr i min panna. Men jag har i alla fall en hund som tycks bry sig om husses väl och ve. Det är ju en collie, så det var nästan väntat :-)
Johan Nilsson
Men jag klarade mig med en elak bula i pannan och en ömmande kropp. En lärdom av detta blev att man inte ska placera en stege på ett översnöat trädäck utan att först förankra den väl...det är nämligen väldigt halt.
Av själva fallet minns jag bara att jag hann tänka: Nu trillar jag. När det var ett faktum vände jag mig på rygg och funderade på om jag var allvarligt skadad. Kom fram till att det inte kunde vara livshotande eftersom jag faktiskt låg och funderade!
Fallet skedde utomhus och när jag stapplade in i hemmet för att hitta mina reservglasögon, de ordinarie är nu ett minne blott, så kom jag nästan fram till målet innan yrseln tog över. Jag landade på sovrumsgolvet. Då - kom hanhunden fram. Skällande, svansviftande och förvånad, troligen för att jag låg på golvet, vilket jag sällan gör. Han prövade alla tricks för att få upp mig, skälla, yla och krafsa. Och svansen - den viftade oavbrutet. Han trodde förmodligen att det var en ny lek... Inget hjälpte just då. Jag låg som en grönsak på golvet med en vinkylare (av alla saker!) klistrad mot pannan, för det rekommenderades av Sjukvårdsupplysningen. Ja, inte nödvändigtvis en vinkylare, men något kallt för att dämpa svullnaden.
Dock blev jag lite rörd av hanens omsorg. Han såg att något var fel och försökte rätta till det utan att veta riktigt hur man gör. Men han visade sin goda vilja!
Hur som helst så blev det en bra jul trots allt. Den förutspådda värken var inte värre än jag trodde och det minne jag får är väl ännu ett ärr i min panna. Men jag har i alla fall en hund som tycks bry sig om husses väl och ve. Det är ju en collie, så det var nästan väntat :-)
Johan Nilsson
lördag 25 december 2010
Juldagsmorgon glimmar...
...och inte alla lider av det, men för vår del hade den gärna fått glimma lite mindre. Vi har inte riktigt kommit överens med spis och kamin idag och det vart litet sammanbitet redan när vi skulle krångla oss ur sovkittet - dubbla täcken, ett sovsäckstäcke och minst en hund per person - i morse...
Vi lägger ut viltfoder och finhackad morot och äpple i kvällningen. Oklart vem som äter, men borta är det på morgonen. Ett moln av småfåglar förstärkt med en och annan hackspett och nötskrika tömmer fröautomaten ett par gånger om dagen. Stallkatten ska ha uppvärmd mat med ljummet gräddvatten morron, middag, kväll. Hästarna ska ha hett vatten spetsat med äppeljuice två gånger varje kväll och så på morronen.
Och ur ut skogsslänterna börjar spåren komma - rådjur och älg som söker sig ut på fälten för att försöka skrapa fram något ätbart under all snö.
Vi fodrar sedan ett par veckor tillbaka. Måtte det inte komma ännu mera snö och måtte kylan mildras, för det här börjar se tufft ut. Även om det är glimmande vackert.
Bodil Carlsson
fredag 24 december 2010
GÅRDSTOMTEN!
En duglig gårdstomte slår vilken jultomte som helst...
God jul, lugn och ro, slutsnöat och en riktigt bra bok önskas alla läsare!
Bodil Carlsson
torsdag 23 december 2010
Så var det jul igen...
...vet inte vad det är med denna högtid men den brukar medföra olika sorters problem här hemma. Just denna vecka startade med akut tandvärk hos sambon, pelletspannans strejk, ett aldrig avtagande snöande samt tikens löp och hanens beteende i samband med detta. Nätterna är fyllda av diverse pip och ylanden i olika tonarter och från olika rum i huset. Tiken piper för att hon måste sova i tonåringens rum och inte i vårt. Hanen ylar för att han inte kan se henne eftersom hon finns bakom en stängd dörr...
Sambon har varit hos tandläkaren och slipper sitt onda. Pelletspannan har tagit sitt förnuft till fånga och puttrar på i gammal god stil, än så länge... Snön är bortröjd och jag hoppas det dröjer väldigt länge innan det ska snöa fem dagar i rad igen!
Men - hanen vimsar runt som en äggsjuk höna runt den ibland bestämda tiken. Att äta är nu väldigt överskattat enligt honom. Några tuggor på kvällen räcker. Hans hjärna är bara inställd på en enda sak...ja, ni vet ju vad, eller hur?
Det verkar som om han skulle föredra en parning i det gröna, om man kan använda det uttrycket när det är 30-40 cm snö? Nu ska de ju definitivt INTE para sig, vilket mycket klart ska poängteras! Men i alla fall, utomhus är han som ett plåster på tiken. Tar varje chans att hoppa upp så fort hon stannar och dumdristigt nog viker undan svansen. (Gamla tanten då!) Jag antar att hon säger: OK, kör på grabben.
Inomhus är det inte att tänka på parning, enligt tiken. Då haglar käftsmällarna tätt även om hon glömmer bort sig ibland med en svansryckning.
Han gör sitt bästa, den lille svarte, för att se snygg och ståtlig ut (med fåniga "strutöron" som vi kallar det) men i hemmet vill hon knappt kännas vid sitt vidlyftiga beteende som förekommer utomhus.
Det är som en trandans fast i hundformat. Intressant att se men jobbigt att lyssna på!
God jul önskas alla läsare och ett Gott nytt hundår hoppas vi att 2011 ska bli!
Johan Nilsson
Sambon har varit hos tandläkaren och slipper sitt onda. Pelletspannan har tagit sitt förnuft till fånga och puttrar på i gammal god stil, än så länge... Snön är bortröjd och jag hoppas det dröjer väldigt länge innan det ska snöa fem dagar i rad igen!
Men - hanen vimsar runt som en äggsjuk höna runt den ibland bestämda tiken. Att äta är nu väldigt överskattat enligt honom. Några tuggor på kvällen räcker. Hans hjärna är bara inställd på en enda sak...ja, ni vet ju vad, eller hur?
Det verkar som om han skulle föredra en parning i det gröna, om man kan använda det uttrycket när det är 30-40 cm snö? Nu ska de ju definitivt INTE para sig, vilket mycket klart ska poängteras! Men i alla fall, utomhus är han som ett plåster på tiken. Tar varje chans att hoppa upp så fort hon stannar och dumdristigt nog viker undan svansen. (Gamla tanten då!) Jag antar att hon säger: OK, kör på grabben.
Inomhus är det inte att tänka på parning, enligt tiken. Då haglar käftsmällarna tätt även om hon glömmer bort sig ibland med en svansryckning.
Han gör sitt bästa, den lille svarte, för att se snygg och ståtlig ut (med fåniga "strutöron" som vi kallar det) men i hemmet vill hon knappt kännas vid sitt vidlyftiga beteende som förekommer utomhus.
Det är som en trandans fast i hundformat. Intressant att se men jobbigt att lyssna på!
God jul önskas alla läsare och ett Gott nytt hundår hoppas vi att 2011 ska bli!
Johan Nilsson
onsdag 22 december 2010
Jemima Harrison: KAN MAN AVLA...?
Del 2)
Vårt immunförsvar är anledningen till att vi inte dör av varenda förkylning eller av minsta skråma. Den kan mycket väl vara så, att varje levande varelse får cancer varje sekund av varje dag; det är bara så att vårt immunförsvar stampar ut den. Immunförsvaret är vår egen personliga armé av vaktsoldater på utkik efter varje kränkning av våra gränser. Så fort inkräktaren upptäcks startar en mottack för att slå tillbaka invasionen – vare sig det är bakterier, virus, en parasit eller cancer.
Det optimala immunförsvaret har en stor arsenal av olika vapen – olika gener – laddade för att gå till attack mot fienden. Inavel begränsar dessvärre antalet vapen som immunförsvaret har att tillgå, därför att besläktade individer sannolikt är genetiskt mycket lika. Det påminner lite om en naturens version av sax/papper/sten. En parning mellan nära släktingar kan lätt resultera i en dubbel dos av saxen: avkomman blir oövervinnerlig mot ett pappersark , men hjälplös mot en sten.
Inavel påverkar immunförsvaret på ytterligare ett sätt – det minskar förmågan att skilja "själv" från "fiende". Och det kan vara dödligt. Den tasmanska pungdjävulen minskar till exempel i antal på grund av en smittsam cancer som det lilla pungdjurets immunförsvar helt enkelt inte känner igen som en främmande invasion. På liknande sätt kan immunförsvaret plötsligt börja attackera kroppens egna vävnader om det felaktigt identifierar dem som fiender. Följden blir autoimmina sjukdomar som Addisons sjukdom, atopi, sköldkörtelsjukdom och olika inflammatoriska sjukdomar.
Men det kommer lite goda nyheter. Finska och brittiska universitetsforskare har i samarbete med ett privat företag, Genoscoper, tagit fram en metod för att testa en nyckeldel av genuppsättningen, som kodar för vårt immunförsvar – ett område av vårt DNA, som vetenskapsmännen kallar "major histocompatibilty complex" (lite tungvrickande till och med för dem, så det förkortas till "MHC"). För en kostnad av 150 pund kan man skicka ett cellprov från hundens kindslemhinna till Genoscopers laboratorium i Helsingfors och i retur får man en lista av "haplotyper" som utgör en del av hundens MHC.
Så vad är en haplotyp? Helt enkelt ett knippe gener som nedärvs i grupp. Precis som med enkla gener kommer de parvis – en från vardera föräldern. Man har sett att till exempel salukin har minst 35 skilda haplotyper spridda över rasen, medan tollarna bara har fem olika haplotyper att tillgå i den del av MHC, som Genoscoper testar.
Några haplotyper är förknippade med specifika sjukdomar, men allmänt sett är det bättre, ju fler haplotyper som finns inom en ras. Man skulle med andra ord förvänta sig att salukis är friskare än tollare och så förhåller det sig också. Tollare lider av ett antal allvarliga immunrelaterade sjukdomar, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och ett reumatiskt tillstånd som uppkallats efter rasen – tollaresjuka, Toller disease.
Hos bearded collies har man bara funnit sju haplotyper och den rasen lider också av autoimmuna sjukdomar inklusive symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO), som stör utvecklingen av hundens klor. Whippet har man däremot hittat tretton haplotyper hos och rasen anses allmänt ganska frisk.
Genoscopers test skulle kunna vara till verklig nytta på två sätt. För det första kan det användas för att ge ett översiktligt mått på MHC-variationen inom en ras. Femton framåttänkande rasklubbar har redan använt sig av det och i takt med att kunskapen sprids börjar många fler fundera på det. Det är inte billigt, eftersom Genoscoper behöver 50 – 100 prov från en ras till en kostnad av 150 pund per prov (även man erbjuder mängdrabatt vid stort antal). Men resultatet är ett verkligt användbart mått, som rasklubbar – och kanske även kennelklubbar – kan ta till för att få vägledning i långsiktig, övergripande avelsstrategi för en ras. Man vet till exempel kanske redan, att vissa haplotyper är mycket mera vanliga än andra. Att identifiera hundar utrustade med andra genotyper och ta in dem i aveln skulle kunna medföra att rasen tillfördes välbehövlig variation utan att man behöver korsa in en helt annan ras.
Det andra sättet som Genoscoper-testet kan vara till nytta på är att ge den enskilde uppfödaren chansen att få fram valpar med starkast möjliga immunförsvar. Hur då? Jo, vi tänker oss att uppfödaren har skurit ner antalet tänkbara hanhundar till sin tik till tre lika goda möjligheter. Gensoscoper-testet ger uppfödaren möjlighet att välja den hane som har de mest annorlunda MHC-haplotyperna – och låter henne också undvika att fördubbla en haplotyp som är kopplad till vissa hälsoproblem (som SLE hos tollare och SLO hos beardies) på ungefär samma sätt som ett vanligt DNA-test. Studier visar faktiskt, att hundar som ärver identiska haplotyper från vardera föräldern – även om den haplotypen i sig inte är kopplad till ett visst hälsoproblem – löper högre risk att utveckla autoimmuna sjukdomar.
Ironiskt nog kommer ingen Genoscoper-test någonsin att rädda hundar avlade på måfå som vår fine Darwin – offer för ett oturskast med tärningen. Det finns också mycket mer att lära om hur hundens immunförsvar fungerar och alldeles särskilt hur det interagerar med andra gener. Utan tvekan spelar MHC en viktig roll för hur hundar klarar olika sjukdomar, men det är inte hela sanningen. Även det starkaste immunförsvar sviktar om de genetiska tärningarna är tungt viktade åt fel håll, eller om angreppet från omvärlden helt enkelt är för starkt. Men jag tycker verkligen om idén bakom Genoscopers test och det hopp det ger oss.
Genetikerna varnar oss för att det kommer att vara omöjligt – och faktiskt inte alltid önskvärt – att utrota alla riskabla gener hos våra hundar, även om det skulle bli möjligt att identiera dem. Så vilken fantastisk idé att gå på problemet från en annorlunda vinkel; att förstärka våra hundars immunförsvar så att de ska klara av att bättre hantera de olika angrepp som livet och genetiken utsätter dem för – inberäknat de sjukdomar där det för närvarande inte finns några DNA-tester.
More information on Genoscoper’s “DLA Diversity Test” (as they call it), from www.genoscoper.com
This article is reprinted from the August 2010 issue of Dogs Today Magazine. A pdf of the article can be downloaded here . Permission is given for its reproduction (for non-commercial use) as long as myself, Dogs Today and illustrator Kevin Brockbank are credited.
Översättarens kommentar: Detta är den mest intressanta nyhet jag har hört på länge! Under de senaste hundra åren har all renrasavel på hund gjort samma sak. Man började med olika och skulle skapa lika – så snabbt som möjligt. Av ett litet, litet antal olika djur gjorde man på kort, kort tid väldigt många väldigt lika djur.
Detta är renrasavelns grundproblem. I ras efter ras har man åstadkommit samma sak – väldigt lika hundar med ofta alldeles för lika gener och ofta alldeles för lika sjukdomar. Vi har idag en situation, där man kan misstänka att den verkliga släktskapsgraden inom många raser, inklusive europeisk collie, är mycket större än den vi brukar beräkna på bara de fem senaste generationerna. DLA-testet från det finska laboratoriet skulle faktiskt kunna tala om för mig om den där schäferhanen, som jag funderar på att importera från Tyskland, verkligen är såpass genetiskt olik min tik från svenska linjer att jag kan räkna med att öka och inte minska viktig immunförsvarsvariation, och att inte han bär på samma MHC-uppsättning med ökad risk för en viss sjukdom som hon gör trots att de har olika ursprungsländer...ifall jag nu var schäferuppfödare, alltså.
Collievänner tackar Jemima Harrison för att vi har fått översätta och publicera artikeln. Vi planerar att kontakta Genoscoper och olika rasklubbar i UK och försöka ta reda på mera. Fråga gärna om innehållet i artikeln, om något är oklart!
Bodil Carlsson
Vårt immunförsvar är anledningen till att vi inte dör av varenda förkylning eller av minsta skråma. Den kan mycket väl vara så, att varje levande varelse får cancer varje sekund av varje dag; det är bara så att vårt immunförsvar stampar ut den. Immunförsvaret är vår egen personliga armé av vaktsoldater på utkik efter varje kränkning av våra gränser. Så fort inkräktaren upptäcks startar en mottack för att slå tillbaka invasionen – vare sig det är bakterier, virus, en parasit eller cancer.
Det optimala immunförsvaret har en stor arsenal av olika vapen – olika gener – laddade för att gå till attack mot fienden. Inavel begränsar dessvärre antalet vapen som immunförsvaret har att tillgå, därför att besläktade individer sannolikt är genetiskt mycket lika. Det påminner lite om en naturens version av sax/papper/sten. En parning mellan nära släktingar kan lätt resultera i en dubbel dos av saxen: avkomman blir oövervinnerlig mot ett pappersark , men hjälplös mot en sten.
Inavel påverkar immunförsvaret på ytterligare ett sätt – det minskar förmågan att skilja "själv" från "fiende". Och det kan vara dödligt. Den tasmanska pungdjävulen minskar till exempel i antal på grund av en smittsam cancer som det lilla pungdjurets immunförsvar helt enkelt inte känner igen som en främmande invasion. På liknande sätt kan immunförsvaret plötsligt börja attackera kroppens egna vävnader om det felaktigt identifierar dem som fiender. Följden blir autoimmina sjukdomar som Addisons sjukdom, atopi, sköldkörtelsjukdom och olika inflammatoriska sjukdomar.
Men det kommer lite goda nyheter. Finska och brittiska universitetsforskare har i samarbete med ett privat företag, Genoscoper, tagit fram en metod för att testa en nyckeldel av genuppsättningen, som kodar för vårt immunförsvar – ett område av vårt DNA, som vetenskapsmännen kallar "major histocompatibilty complex" (lite tungvrickande till och med för dem, så det förkortas till "MHC"). För en kostnad av 150 pund kan man skicka ett cellprov från hundens kindslemhinna till Genoscopers laboratorium i Helsingfors och i retur får man en lista av "haplotyper" som utgör en del av hundens MHC.
Så vad är en haplotyp? Helt enkelt ett knippe gener som nedärvs i grupp. Precis som med enkla gener kommer de parvis – en från vardera föräldern. Man har sett att till exempel salukin har minst 35 skilda haplotyper spridda över rasen, medan tollarna bara har fem olika haplotyper att tillgå i den del av MHC, som Genoscoper testar.
Några haplotyper är förknippade med specifika sjukdomar, men allmänt sett är det bättre, ju fler haplotyper som finns inom en ras. Man skulle med andra ord förvänta sig att salukis är friskare än tollare och så förhåller det sig också. Tollare lider av ett antal allvarliga immunrelaterade sjukdomar, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och ett reumatiskt tillstånd som uppkallats efter rasen – tollaresjuka, Toller disease.
Hos bearded collies har man bara funnit sju haplotyper och den rasen lider också av autoimmuna sjukdomar inklusive symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO), som stör utvecklingen av hundens klor. Whippet har man däremot hittat tretton haplotyper hos och rasen anses allmänt ganska frisk.
Genoscopers test skulle kunna vara till verklig nytta på två sätt. För det första kan det användas för att ge ett översiktligt mått på MHC-variationen inom en ras. Femton framåttänkande rasklubbar har redan använt sig av det och i takt med att kunskapen sprids börjar många fler fundera på det. Det är inte billigt, eftersom Genoscoper behöver 50 – 100 prov från en ras till en kostnad av 150 pund per prov (även man erbjuder mängdrabatt vid stort antal). Men resultatet är ett verkligt användbart mått, som rasklubbar – och kanske även kennelklubbar – kan ta till för att få vägledning i långsiktig, övergripande avelsstrategi för en ras. Man vet till exempel kanske redan, att vissa haplotyper är mycket mera vanliga än andra. Att identifiera hundar utrustade med andra genotyper och ta in dem i aveln skulle kunna medföra att rasen tillfördes välbehövlig variation utan att man behöver korsa in en helt annan ras.
Det andra sättet som Genoscoper-testet kan vara till nytta på är att ge den enskilde uppfödaren chansen att få fram valpar med starkast möjliga immunförsvar. Hur då? Jo, vi tänker oss att uppfödaren har skurit ner antalet tänkbara hanhundar till sin tik till tre lika goda möjligheter. Gensoscoper-testet ger uppfödaren möjlighet att välja den hane som har de mest annorlunda MHC-haplotyperna – och låter henne också undvika att fördubbla en haplotyp som är kopplad till vissa hälsoproblem (som SLE hos tollare och SLO hos beardies) på ungefär samma sätt som ett vanligt DNA-test. Studier visar faktiskt, att hundar som ärver identiska haplotyper från vardera föräldern – även om den haplotypen i sig inte är kopplad till ett visst hälsoproblem – löper högre risk att utveckla autoimmuna sjukdomar.
Ironiskt nog kommer ingen Genoscoper-test någonsin att rädda hundar avlade på måfå som vår fine Darwin – offer för ett oturskast med tärningen. Det finns också mycket mer att lära om hur hundens immunförsvar fungerar och alldeles särskilt hur det interagerar med andra gener. Utan tvekan spelar MHC en viktig roll för hur hundar klarar olika sjukdomar, men det är inte hela sanningen. Även det starkaste immunförsvar sviktar om de genetiska tärningarna är tungt viktade åt fel håll, eller om angreppet från omvärlden helt enkelt är för starkt. Men jag tycker verkligen om idén bakom Genoscopers test och det hopp det ger oss.
Genetikerna varnar oss för att det kommer att vara omöjligt – och faktiskt inte alltid önskvärt – att utrota alla riskabla gener hos våra hundar, även om det skulle bli möjligt att identiera dem. Så vilken fantastisk idé att gå på problemet från en annorlunda vinkel; att förstärka våra hundars immunförsvar så att de ska klara av att bättre hantera de olika angrepp som livet och genetiken utsätter dem för – inberäknat de sjukdomar där det för närvarande inte finns några DNA-tester.
More information on Genoscoper’s “DLA Diversity Test” (as they call it), from www.genoscoper.com
This article is reprinted from the August 2010 issue of Dogs Today Magazine. A pdf of the article can be downloaded here . Permission is given for its reproduction (for non-commercial use) as long as myself, Dogs Today and illustrator Kevin Brockbank are credited.
Översättarens kommentar: Detta är den mest intressanta nyhet jag har hört på länge! Under de senaste hundra åren har all renrasavel på hund gjort samma sak. Man började med olika och skulle skapa lika – så snabbt som möjligt. Av ett litet, litet antal olika djur gjorde man på kort, kort tid väldigt många väldigt lika djur.
Detta är renrasavelns grundproblem. I ras efter ras har man åstadkommit samma sak – väldigt lika hundar med ofta alldeles för lika gener och ofta alldeles för lika sjukdomar. Vi har idag en situation, där man kan misstänka att den verkliga släktskapsgraden inom många raser, inklusive europeisk collie, är mycket större än den vi brukar beräkna på bara de fem senaste generationerna. DLA-testet från det finska laboratoriet skulle faktiskt kunna tala om för mig om den där schäferhanen, som jag funderar på att importera från Tyskland, verkligen är såpass genetiskt olik min tik från svenska linjer att jag kan räkna med att öka och inte minska viktig immunförsvarsvariation, och att inte han bär på samma MHC-uppsättning med ökad risk för en viss sjukdom som hon gör trots att de har olika ursprungsländer...ifall jag nu var schäferuppfödare, alltså.
Collievänner tackar Jemima Harrison för att vi har fått översätta och publicera artikeln. Vi planerar att kontakta Genoscoper och olika rasklubbar i UK och försöka ta reda på mera. Fråga gärna om innehållet i artikeln, om något är oklart!
Bodil Carlsson
tisdag 21 december 2010
Jemima Harrison: Kan man avla hundar med bättre immunförsvar?
Del 1
Sommaren för två år sedan tog den lilla hundräddningsoperationen som jag driver över en svart colliekorsning från Irland. Han hade hamnat på hundstallet i Dunboyne nära Dublin som hemlös och ingen hade gjort anspråk på honom. Vi specialiserar oss på retrieverblandningar och han verkade vara en så trevlig kille, att jag var säker på att vi skulle kunna hitta ett hem åt honom. Vid den tiden var jag i full färd med att studera hundsläktets utveckling, så han fick heta Darwin.
Som alla hundar från Irland kom han väldigt tidigt på morgonen och det stod klart från första början att han var ljuvlig – snäll, blygsam och tillgiven. Lite försiktigt travade han in i vår trädgård och satte sedan igång att rulla sig i gräset i förtjusning. På mindre än en halvtimma lekte han jättefint med vår egen Tickle, som tar alla de nyanlända hundarna under sitt beskydd.
Det var fortfarande riktigt tidigt på morronen, men min bättre hälft Jon, som försöker spela ointresserad av de nya omhändertagna hundarna, stack ut huvudet genom fönsret och gick sedan ner för att koka lite te åt oss. Vi satt på trappan utanför och drack det, när Darwin kom fram och gav mig en puss på kinden. När jag sträckte mig fram för att stryka honom över halsen och kände en knöl stor som en golfboll. Det satt en på andra sidan också – helt klart var det förstorade lymfkörtlar. Jag kontrollerade snabbt och varenda lymfkörtel på Darwins kropp var som hård sten. Mitt hjärta sjönk.
Jag visste att Darwin hade varit sjuk på Irland – han hade blivit dålig på något sätt i hundstallet, som många blir, men kvicknade till på antibiotika. Jag tog honom till vår veterinär, som gick igenom honom och tittade upp på mig med höjda ögonbryn. "Jag tror att det är lymfkörtelcancer", sa hon – och bekräftade det jag redan hade vetat inom mig. Men hon hav mig lite antibiotika och vi tog hem honom.
Det var inte frågan om att vi skulle utsätta Darwin för några tuffa behandlingar. Prognosen för lymfom är dålig även med den mest avancerade vård.Det är ovanligt att det kan skänka hunden mer än några få veckor och som vi kände det, hade den här lille killen varit med om tillräckligt för att slippa bli utsatt för påfrestningarna som följer med cellgiftsbehandling.
Darwin var en riktigt liten ljusglimt. Han passade så fint in hos oss. Han älskade sina promenader, han älskade sin mat, han älskade mina hundar och lyckades till och med gå upp ett kilo – yess!På kvällen hoppade han upp i knäet, la sig tillrätta mot ens hals och sucka som om han var den lyckligaste hunden i världen. På natten smög han sig upp i sängen, och rullade ihop sig liten. Vi låtsades att vi inte märkte det.
Jag lät mig själv få hoppas – litegrann – att diagnosen skulle vara fel. Men knölarna gick inte tillbaka och fast han var aktiv och lekfull, förstod man när han vilade att han inte var frisk. Han var så onaturligt varm.
Två veckor efter att han kom till oss blev Darwin en dag mycket stillsammare under promenaden. På kvällen åt han sitt sena mål och gick och la sig på sitt favoritställe, en matta framför TV:n. Han andades fort och ytligt. Jag lyfte upp honom och la honom i min famn på soffan. Han tryckte sig mot mitt bröst och slöt ögonen. Han var varm som en ugn och även om han gav lite gensvar, om jag smekte honom eller pratade med honom, krävdes det ansträngning. Då visste jag att det var dags...
Jag ringde veterinären och Darwin gled bort, så lugnt och stilla, till och med innan injektionsnålen drogs ut ur ådern i hans ben.
Det är klart att man förbannar orättvisan i att en tvåårig hund ska dö i cancer. Men vi kände oss också belönade av den här lille killen, både för all han gav oss och för den rena glädjen han levde sina två sista veckor i, långt borta från de eländiga villkoren på ett irländskt hunduppsamlingshem ochvilket liv det än hade varit som gjorde att han hamnade där.
Jag berättar det här därför att det är lätt att glömma att blandrashundar också kan drabbas av hemska sjukdomar som lymfom och all cancer hos renrasiga hundar beror inte på nedärvning av rasspecifika cancergener. Men en färsk italiensk studie säger att renrasiga hundar på det hela taget lider av cancer dubbelt så ofta som sina måfå-avlade släktingar och vissa av de cancerformerna är rasspecifika – i likhet med andra hälsoproblem hos hundar, som vi numera tror är resultatet av immunsystem, som har försvagats av inavel.
This article is reprinted from the August 2010 issue of Dogs Today Magazine. A pdf of the article can be downloaded here . Permission is given for its reproduction (for non-commercial use) as long as myself, Dogs Today and illustrator Kevin Brockbank are credited.
Publiceras här med tillstånd av Jemima Harrison.
Sommaren för två år sedan tog den lilla hundräddningsoperationen som jag driver över en svart colliekorsning från Irland. Han hade hamnat på hundstallet i Dunboyne nära Dublin som hemlös och ingen hade gjort anspråk på honom. Vi specialiserar oss på retrieverblandningar och han verkade vara en så trevlig kille, att jag var säker på att vi skulle kunna hitta ett hem åt honom. Vid den tiden var jag i full färd med att studera hundsläktets utveckling, så han fick heta Darwin.
Som alla hundar från Irland kom han väldigt tidigt på morgonen och det stod klart från första början att han var ljuvlig – snäll, blygsam och tillgiven. Lite försiktigt travade han in i vår trädgård och satte sedan igång att rulla sig i gräset i förtjusning. På mindre än en halvtimma lekte han jättefint med vår egen Tickle, som tar alla de nyanlända hundarna under sitt beskydd.
Det var fortfarande riktigt tidigt på morronen, men min bättre hälft Jon, som försöker spela ointresserad av de nya omhändertagna hundarna, stack ut huvudet genom fönsret och gick sedan ner för att koka lite te åt oss. Vi satt på trappan utanför och drack det, när Darwin kom fram och gav mig en puss på kinden. När jag sträckte mig fram för att stryka honom över halsen och kände en knöl stor som en golfboll. Det satt en på andra sidan också – helt klart var det förstorade lymfkörtlar. Jag kontrollerade snabbt och varenda lymfkörtel på Darwins kropp var som hård sten. Mitt hjärta sjönk.
Jag visste att Darwin hade varit sjuk på Irland – han hade blivit dålig på något sätt i hundstallet, som många blir, men kvicknade till på antibiotika. Jag tog honom till vår veterinär, som gick igenom honom och tittade upp på mig med höjda ögonbryn. "Jag tror att det är lymfkörtelcancer", sa hon – och bekräftade det jag redan hade vetat inom mig. Men hon hav mig lite antibiotika och vi tog hem honom.
Det var inte frågan om att vi skulle utsätta Darwin för några tuffa behandlingar. Prognosen för lymfom är dålig även med den mest avancerade vård.Det är ovanligt att det kan skänka hunden mer än några få veckor och som vi kände det, hade den här lille killen varit med om tillräckligt för att slippa bli utsatt för påfrestningarna som följer med cellgiftsbehandling.
Darwin var en riktigt liten ljusglimt. Han passade så fint in hos oss. Han älskade sina promenader, han älskade sin mat, han älskade mina hundar och lyckades till och med gå upp ett kilo – yess!På kvällen hoppade han upp i knäet, la sig tillrätta mot ens hals och sucka som om han var den lyckligaste hunden i världen. På natten smög han sig upp i sängen, och rullade ihop sig liten. Vi låtsades att vi inte märkte det.
Jag lät mig själv få hoppas – litegrann – att diagnosen skulle vara fel. Men knölarna gick inte tillbaka och fast han var aktiv och lekfull, förstod man när han vilade att han inte var frisk. Han var så onaturligt varm.
Två veckor efter att han kom till oss blev Darwin en dag mycket stillsammare under promenaden. På kvällen åt han sitt sena mål och gick och la sig på sitt favoritställe, en matta framför TV:n. Han andades fort och ytligt. Jag lyfte upp honom och la honom i min famn på soffan. Han tryckte sig mot mitt bröst och slöt ögonen. Han var varm som en ugn och även om han gav lite gensvar, om jag smekte honom eller pratade med honom, krävdes det ansträngning. Då visste jag att det var dags...
Jag ringde veterinären och Darwin gled bort, så lugnt och stilla, till och med innan injektionsnålen drogs ut ur ådern i hans ben.
Det är klart att man förbannar orättvisan i att en tvåårig hund ska dö i cancer. Men vi kände oss också belönade av den här lille killen, både för all han gav oss och för den rena glädjen han levde sina två sista veckor i, långt borta från de eländiga villkoren på ett irländskt hunduppsamlingshem ochvilket liv det än hade varit som gjorde att han hamnade där.
Jag berättar det här därför att det är lätt att glömma att blandrashundar också kan drabbas av hemska sjukdomar som lymfom och all cancer hos renrasiga hundar beror inte på nedärvning av rasspecifika cancergener. Men en färsk italiensk studie säger att renrasiga hundar på det hela taget lider av cancer dubbelt så ofta som sina måfå-avlade släktingar och vissa av de cancerformerna är rasspecifika – i likhet med andra hälsoproblem hos hundar, som vi numera tror är resultatet av immunsystem, som har försvagats av inavel.
This article is reprinted from the August 2010 issue of Dogs Today Magazine. A pdf of the article can be downloaded here . Permission is given for its reproduction (for non-commercial use) as long as myself, Dogs Today and illustrator Kevin Brockbank are credited.
Publiceras här med tillstånd av Jemima Harrison.
måndag 20 december 2010
KORT DAGS FÄRD MOT NATT
Men en bra julklapp hittad! Den kommer i översättning här snart...
Bodil Carlsson
söndag 19 december 2010
lördag 18 december 2010
DEN ENGELSKA METODEN
Låter det inte som titeln på en deckare? Teknik för krypskyttemord, kanske?
Frågan är om det inte är ungefär vad det är. Fråga en Cesky terrier!
Jemima Harrisons blogg får intressanta kommentarer. Det finns en Dijana from Sweden – jag undrar vilken ras hon har? Skörden från bullterrierfolk och bullterrieruppfödare var den vanliga sörjan av förnekanden med ett insmuget litet hot: ”Om vi drog dig inför rätta, sötnos, så skulle du åka dit för förtal av vår ras...”
Inlägget ”We don´t want a bunch of scientists telling us what to do” drog kommentarer från ceskyuppfödaren Sheila Atter, åtekommande krönikör i Dog World. Sheila Atter är arg över att en hop akademiker, genetiker och andra, får plats i nystartade Advisory Council. Sheila Atter vill ha hunduppfödare där, för hunduppfödare känner blodslinjerna på djupet och har den rätta fingertoppskänslan när de väljer i aveln – det gör inte vetenskaparna. Vetenskaparna sitter i sitt eget ”parallella universum” och tror att det räcker med en examen i genetik. Jemima Harrison replikerar att självklart tycker inte ceskyuppfödare om modern genetik. De sitter ju med en ras där inavelsinkoefficienten ibland går upp mot 80%!
Jemima Harrison är inte ofta ute och cyklar, men den här gången trodde jag att hon hade sluntit på tangentbordet. 80%??! Det är inte släktskap, det är en klon. Så jag frågade Sheila Atter om det verkligen var riktigt. Och om det nu var så att siffrorna stämde, hur i guds barmhärtighet hade rasen kommit dithän?
Sheila Atter svarade faktiskt och det här är vad hon sa. Cesky terrier skapades ungefär 1940 av en tjeckisk hunduppfödare och genetiker. Han drömde om en terriersort, som skulle passa för jakt i skogstrakterna i hans hemland. Så han tog skotsk terrier och sealyhamterrier – två engelska raser – och blandade. TRE hundindivider var starten på hela hans nya ras. Senare la man till en fjärde hund. Av dessa fyra individer ur två engelska raser skapades blandningen Cesky terrier.
Och si, Gud talade och sade: Varde renrasig och tjeckisk nationalras.
Efter denna flygande start följde de tjeckiska uppfödarna ”den engelska metoden”. Vet ni vad den går ut på? Man väljer den bäste hanen i en generation. Sedan parar man honom med alla tikar.
I nästa generation gör man likadant. Man tar den bäste hanen och parar honom med alla hans halv- och helsystrar.
Och så fortsätter man. En äldre engelsk hundgenetiker tyckte att det var ett bra sätt att ”etablera en specifik typ” och försedd med detta alibi avlar man förstås på. För att man är ute efter pengar och ära?
Det värsta är att man troligen gör det av kärlek.
Bodil Carlsson
Frågan är om det inte är ungefär vad det är. Fråga en Cesky terrier!
Jemima Harrisons blogg får intressanta kommentarer. Det finns en Dijana from Sweden – jag undrar vilken ras hon har? Skörden från bullterrierfolk och bullterrieruppfödare var den vanliga sörjan av förnekanden med ett insmuget litet hot: ”Om vi drog dig inför rätta, sötnos, så skulle du åka dit för förtal av vår ras...”
Inlägget ”We don´t want a bunch of scientists telling us what to do” drog kommentarer från ceskyuppfödaren Sheila Atter, åtekommande krönikör i Dog World. Sheila Atter är arg över att en hop akademiker, genetiker och andra, får plats i nystartade Advisory Council. Sheila Atter vill ha hunduppfödare där, för hunduppfödare känner blodslinjerna på djupet och har den rätta fingertoppskänslan när de väljer i aveln – det gör inte vetenskaparna. Vetenskaparna sitter i sitt eget ”parallella universum” och tror att det räcker med en examen i genetik. Jemima Harrison replikerar att självklart tycker inte ceskyuppfödare om modern genetik. De sitter ju med en ras där inavelsinkoefficienten ibland går upp mot 80%!
Jemima Harrison är inte ofta ute och cyklar, men den här gången trodde jag att hon hade sluntit på tangentbordet. 80%??! Det är inte släktskap, det är en klon. Så jag frågade Sheila Atter om det verkligen var riktigt. Och om det nu var så att siffrorna stämde, hur i guds barmhärtighet hade rasen kommit dithän?
Sheila Atter svarade faktiskt och det här är vad hon sa. Cesky terrier skapades ungefär 1940 av en tjeckisk hunduppfödare och genetiker. Han drömde om en terriersort, som skulle passa för jakt i skogstrakterna i hans hemland. Så han tog skotsk terrier och sealyhamterrier – två engelska raser – och blandade. TRE hundindivider var starten på hela hans nya ras. Senare la man till en fjärde hund. Av dessa fyra individer ur två engelska raser skapades blandningen Cesky terrier.
Och si, Gud talade och sade: Varde renrasig och tjeckisk nationalras.
Efter denna flygande start följde de tjeckiska uppfödarna ”den engelska metoden”. Vet ni vad den går ut på? Man väljer den bäste hanen i en generation. Sedan parar man honom med alla tikar.
I nästa generation gör man likadant. Man tar den bäste hanen och parar honom med alla hans halv- och helsystrar.
Och så fortsätter man. En äldre engelsk hundgenetiker tyckte att det var ett bra sätt att ”etablera en specifik typ” och försedd med detta alibi avlar man förstås på. För att man är ute efter pengar och ära?
Det värsta är att man troligen gör det av kärlek.
Bodil Carlsson
fredag 17 december 2010
...ÄVEN OM...
... tidpunkten alltid är oläglig och omständigheterna väldigt tungjobbade, blir det till sist nödvändigt att inse att gamla konstruktioner inte håller i all framtid och att man måste skyffla bort en del belastning för att ersätta med nytt.
Det går - när tillräckligt många samarbetar.
Bodil Carlsson
STORMSKÄLL UR MÖRKRET...
... kan man lätt råka ut för när det handlar om hundar. De anonyma verklighetsversionerna haglar på diverse bloggar och Facebooksidor - nä, det är inte den här bloggen som avses, utan i stort sett vem som helst som tar upp eller vill förändra gamla sanningar. Det är liksom ingen måtta på harmen.
Men...
Bodil Carlsson
tisdag 14 december 2010
TRYING TO SELL ME:::WHAT?
Så vad är den stora skillnaden?
Jag tänker mig att FM också har talas om Zamps frånfälle. Jag tänker mig att de också hörde talas om hunden, som föll ner död vid 4 års ålder och redan hade spritt anlaget för blödarsjuka så pass att schäferfolket i många år har fått kämpa för att bli av med det. Jag tänker mig att FM kanske undrar vad som väntar runt nästa hörn. Jag gissar bara, men det är vad jag gissar. Jag gissar att FM blev less på mytologin, som annonserar imaginära fördelar – kraftfullhet som existerar när hunden framförs i kort koppel i en utställningsring! – och håller undan högst verkliga och obehagliga sanningar.
Som att typen förändras.
Som att anatomiska konstigheter lanseras som evolutionära framsteg.
Som att aveln följer mönster som gör att ett allvarligt sjukdomsanlag kan dyka upp i flera länder under kort tid.
Om det är sådant som ligger bakom beslutet att försöka skaffa FM en egen grundstam av användbar schäfer med sikte på framtiden, så förstår jag tanken.
Och vad hände med collien?
Är det möjligen så att typen har förändrats och användbarheten minskat?
Att anatomiska konstigheter som krympta ögon och växande pälsmassor beskrivs som utveckling?
Att sextiotalets stora avelsmatador var så framgångsrik att han och hans avkommor finns gånger flera i stamtavlorna på i stort sett varenda nu levande europeisk collie?
Det finns uppgifter från Tyskland om att en importerad halvbror till den hanen användes så flitigt i aveln att han ”spred epilepsi till halva den tyska colliestammen”* - och det finns förstås ingen möjlighet att få den uppgiften kontrollerad. Det finns uppgifter från Danmark om att en framgångsrik utställningshund som inte kunde gå i avel på hemmaplan p g a sitt höftledsfel såldes till England, där han kan gå i avel hur mycket som helst. Det finns förstås ingen möjlighet för engelska valpköpare att få den uppgiften kontrollerad. Det finns uppgifter från Sverige om att en betydande andel av våra hundar bär på anlag för att bygga på sig rädsla och obehag även vid vanliga vardagspåfrestningar (och de uppgifterna kan kontrolleras!) Det finns berättelser från England om samma sak, men de kan inte kontrolleras...
För min del tror jag att de här sakerna hänger ihop. Dessutom tror jag, att samma mönster dyker upp i ras efter ras, om man skrapar på ytan. Tråkigheterna skiljer sig åt, men mönstret som skapar dem går igen.
Det går förstås inte att bygga upp en ”avelsstation” för collie. Ingen uppfödare har tillräckligt med pengar eller livslängd för ett sådant projekt.
Men däremot har varenda rasklubb ett stort intresse av att hålla rasens hälsa och framtid oberoende av enskilda uppfödare och modetrender. Att tala sanning och att offentliggöra uppgifter är alla framstegs början och just den hjälp som riktiga uppfödare behöver. De är kanske inte alltid så framgångsrika som storsäljarna.
Men de bevarar något mycket värdefullt åt oss. Egenskaperna hos den sorts hund som vi vill leva med!
*uppgiften från genetiker, pers komm
Bodil Carlsson
Jag tänker mig att FM också har talas om Zamps frånfälle. Jag tänker mig att de också hörde talas om hunden, som föll ner död vid 4 års ålder och redan hade spritt anlaget för blödarsjuka så pass att schäferfolket i många år har fått kämpa för att bli av med det. Jag tänker mig att FM kanske undrar vad som väntar runt nästa hörn. Jag gissar bara, men det är vad jag gissar. Jag gissar att FM blev less på mytologin, som annonserar imaginära fördelar – kraftfullhet som existerar när hunden framförs i kort koppel i en utställningsring! – och håller undan högst verkliga och obehagliga sanningar.
Som att typen förändras.
Som att anatomiska konstigheter lanseras som evolutionära framsteg.
Som att aveln följer mönster som gör att ett allvarligt sjukdomsanlag kan dyka upp i flera länder under kort tid.
Om det är sådant som ligger bakom beslutet att försöka skaffa FM en egen grundstam av användbar schäfer med sikte på framtiden, så förstår jag tanken.
Och vad hände med collien?
Är det möjligen så att typen har förändrats och användbarheten minskat?
Att anatomiska konstigheter som krympta ögon och växande pälsmassor beskrivs som utveckling?
Att sextiotalets stora avelsmatador var så framgångsrik att han och hans avkommor finns gånger flera i stamtavlorna på i stort sett varenda nu levande europeisk collie?
Det finns uppgifter från Tyskland om att en importerad halvbror till den hanen användes så flitigt i aveln att han ”spred epilepsi till halva den tyska colliestammen”* - och det finns förstås ingen möjlighet att få den uppgiften kontrollerad. Det finns uppgifter från Danmark om att en framgångsrik utställningshund som inte kunde gå i avel på hemmaplan p g a sitt höftledsfel såldes till England, där han kan gå i avel hur mycket som helst. Det finns förstås ingen möjlighet för engelska valpköpare att få den uppgiften kontrollerad. Det finns uppgifter från Sverige om att en betydande andel av våra hundar bär på anlag för att bygga på sig rädsla och obehag även vid vanliga vardagspåfrestningar (och de uppgifterna kan kontrolleras!) Det finns berättelser från England om samma sak, men de kan inte kontrolleras...
För min del tror jag att de här sakerna hänger ihop. Dessutom tror jag, att samma mönster dyker upp i ras efter ras, om man skrapar på ytan. Tråkigheterna skiljer sig åt, men mönstret som skapar dem går igen.
Det går förstås inte att bygga upp en ”avelsstation” för collie. Ingen uppfödare har tillräckligt med pengar eller livslängd för ett sådant projekt.
Men däremot har varenda rasklubb ett stort intresse av att hålla rasens hälsa och framtid oberoende av enskilda uppfödare och modetrender. Att tala sanning och att offentliggöra uppgifter är alla framstegs början och just den hjälp som riktiga uppfödare behöver. De är kanske inte alltid så framgångsrika som storsäljarna.
Men de bevarar något mycket värdefullt åt oss. Egenskaperna hos den sorts hund som vi vill leva med!
*uppgiften från genetiker, pers komm
Bodil Carlsson
HD-INDEX på COLLIEINFO!
Sofia Malm, som i förra veckan försvarade en avhandling om att indexreglera HD för avelshundar, presenterar en kort översikt på Collieinfo!
Tack Sofia!
Bodil Carlsson
Tack Sofia!
Bodil Carlsson
måndag 13 december 2010
ANYBODY SELL ME A DOG?
Så där började hundaveln. Och sen tog den fart! Hela nittonhundratalet igenom fungerade den som en stege att klättra uppåt på i de dominerande raserna – och dit hörde både collie och schäfer, collien tidigare och schäfern senare. Förmögna och kända personer höll hund. Folk gjorde sig namn och folk tjänade pengar på framgångsrika hundar.
Och vad är en framgångsrik hund?
Häromdagen satt jag och pratade med några förtretade schäferuppfödare. De diskuterade en kollega. Jag är inte insatt i rasen, vet inte vem de talade om och kan ju inte veta om det de sa är sant, men det här är vad de sa. Schäferuppfödaren hade varit och köpt sig en valp efter - förmodar jag – framgångsrika linjer i rasens hemland. Nu var hunden tre år, han har ”vunnit allt som går att vinna” och skulle bli pensionär... förutom en liten bisyssla, då.
Vilka tävlingsgrenar kan en hund sopa rent i innan han har fyllt tre? Hur tänker ni er att den unge storvinnarens rygglinje ser ut? Hur många av hans släktingar finns redan här och glänser i ringen?
Och – undrar jag fortfarande – när den unge pensionären har levererat det antal kullar han max får bli pappa till här och dragit hem parningsavgifterna till husse, vart tar han vägen då? Leasas han möjligen vidare till nästa land – där han kanske redan har några halvbröder och sysslingar i avel - och lämnar maxantalet kullar där? Och sedan till ännu ett land, där det inte finns något maxat kullantal?
”Jomenvisst”, sa en av de syrliga uppfödarna runt bordet. ”Har man lagt ut en fyrahundratusen på valpen, så vill man ju få tillbaka sin investering!”
Privatekonomiskt är det ingen dum idé. Men så ser genetisk idioti ut i praktiken. Någon tjänar på den – pengar eller prestige. Det är det som vidmakthåller den.
Tills nästa rasguru introducerar nästa uppgraderade anatomiversion. Gurun för dagen kan vara tysk schäfermacho eller engelsk colliedam. Det spelar ingen roll. Det spelar roll att man kan prata om deras trend som ”ledande i rasens hemland”. Man kan nämligen i hundvärlden inte prata om pengar.
Fast det borde man! Vi valpköpare skulle kanske se annorlunda på saken, om vi hade lite bättre insyn i marknaden och vi kanske skulle vara lite mindre stolta över att ha fått köpa en valp efter en framgångsrik hund, om vi visste vad framgångsrik mera exakt betydde.
Som ni kan se i Jemima Harrisons artikel var schäfern Zamp en väldigt framgångsrik hund. BIR på Cruft´s 2008 och med 750 valpar efter sig – när han plötsligt avled av något som det väldigt framgångsrikt har hållits tyst om.
Zamp blev 8 år.
Bodil Carlsson
Och vad är en framgångsrik hund?
Häromdagen satt jag och pratade med några förtretade schäferuppfödare. De diskuterade en kollega. Jag är inte insatt i rasen, vet inte vem de talade om och kan ju inte veta om det de sa är sant, men det här är vad de sa. Schäferuppfödaren hade varit och köpt sig en valp efter - förmodar jag – framgångsrika linjer i rasens hemland. Nu var hunden tre år, han har ”vunnit allt som går att vinna” och skulle bli pensionär... förutom en liten bisyssla, då.
Vilka tävlingsgrenar kan en hund sopa rent i innan han har fyllt tre? Hur tänker ni er att den unge storvinnarens rygglinje ser ut? Hur många av hans släktingar finns redan här och glänser i ringen?
Och – undrar jag fortfarande – när den unge pensionären har levererat det antal kullar han max får bli pappa till här och dragit hem parningsavgifterna till husse, vart tar han vägen då? Leasas han möjligen vidare till nästa land – där han kanske redan har några halvbröder och sysslingar i avel - och lämnar maxantalet kullar där? Och sedan till ännu ett land, där det inte finns något maxat kullantal?
”Jomenvisst”, sa en av de syrliga uppfödarna runt bordet. ”Har man lagt ut en fyrahundratusen på valpen, så vill man ju få tillbaka sin investering!”
Privatekonomiskt är det ingen dum idé. Men så ser genetisk idioti ut i praktiken. Någon tjänar på den – pengar eller prestige. Det är det som vidmakthåller den.
Tills nästa rasguru introducerar nästa uppgraderade anatomiversion. Gurun för dagen kan vara tysk schäfermacho eller engelsk colliedam. Det spelar ingen roll. Det spelar roll att man kan prata om deras trend som ”ledande i rasens hemland”. Man kan nämligen i hundvärlden inte prata om pengar.
Fast det borde man! Vi valpköpare skulle kanske se annorlunda på saken, om vi hade lite bättre insyn i marknaden och vi kanske skulle vara lite mindre stolta över att ha fått köpa en valp efter en framgångsrik hund, om vi visste vad framgångsrik mera exakt betydde.
Som ni kan se i Jemima Harrisons artikel var schäfern Zamp en väldigt framgångsrik hund. BIR på Cruft´s 2008 och med 750 valpar efter sig – när han plötsligt avled av något som det väldigt framgångsrikt har hållits tyst om.
Zamp blev 8 år.
Bodil Carlsson
LITEN SIDOBLICK - KOLLA IN JEMIMA!
Läs Jemima Harrisons inlägg Who`s Daddy från söndagen den 12 dec!
Schäfer, hälsa, matadoravel...och vad dog hunden av?
Som sagt, raserna är sinsemellan olika och har olika problem, men det som skapar och vidmakthåller dem skiljer sig kanske inte så mycket.
Bodil Carlsson
Schäfer, hälsa, matadoravel...och vad dog hunden av?
Som sagt, raserna är sinsemellan olika och har olika problem, men det som skapar och vidmakthåller dem skiljer sig kanske inte så mycket.
Bodil Carlsson
söndag 12 december 2010
ANYBODY SELL ME THAT DOG?
Minns ni collien från i fredags, teckningen ur boken British Dogs at Work? Där står han, 1906 års collie. Stängselvirke i bakgrunden, snö på marken. Välrest hund med okomplicerad kropp, päls tillräckligt för att skydda mot vinterväder men inte så mycket att rörligheten hindras. Vaken blick. Gårdshunden klar att börja jobba!
Jag vill ha den hunden. Mer än något annat vill jag det. Men vem har en att sälja?
Ingen, därför att den hunden är i stort sett borta. 1900-talets uppfödare snöt den och gjorde om den till något helt annat. Och inte nog med att de är otroligt stolta över vad de har åstadkommit – de väntar sig att vi köpare ska vara detsamma.
Om jag nu skulle få för mig att ta fram den collien igen – och det händer att jag gör! - var skulle jag börja?
1)Jag skulle ta en överblick över läget. Det finns buntvis av hundar, som kallas för collie utifrån sin stamtavla. En del av dem har otroligt stor päls och otroligt små ögon. Enstaka ser ungefär ut som gårdshunden – på utsidan, alltså – och det stora flertalet är mittemellan. Många har större eller mindre delar av ursprunget kvar i arbetslust och samarbetsförmåga, men jag vet inte vilka – och egenskaperna som jag vill ha kan lika gärna finnas bakom två pyttesmå slitsögon som i skallen på en hund med mera traditionellt utseende. Hälsan vet jag inget om, bortsett från obligatoriska röntgenresultat, därför att producenterna antingen tiger eller ljuger.* Det de har att berätta för mig är att deras hundar har vunnit förnämliga utställningar och därmed förstås har vinklar som kan springa hur länge som helst i terräng. Eller är väldigt höga över manken och grova i benen och därmed måste ha goda vallanlag. Försäljningsargumenten kan se märkliga ut, men producenterna vill själva förtvivlat gärna tro att de stämmer.
Det jag vet är att anlagen för ledproblem, autoimmuna sjukdomar, hudproblem och annat förekom här och där hos hundarna förr i tiden. Det jag också vet är att hos varianterna av idag förekommer samma saker bra mycket oftare. Det vet jag, därför att Agria vet det. Vad annat att vänta efter 100 år av genetisk idioti?*
Men jag vill verkligen ha den mångsidiga, lättlärda, arbetande gårdshunden. Så vad gör jag?
2)Jag gör precis det som Per-Erik Sundgren sa åt FM att göra.** Jag gör raka motsatsen till vad grundarna av de flesta moderna raser gjorde.*** Jag skaffar in så många lovande och så lite besläktade hundar som möjligt och avlar på funktion! PES rekommenderade 70 – 80 tikar och cirka 20 hanhundar. Jag får då förstås i inledningsskedet många fler valpar än jag behöver, men det finns ingen annan väg att gå om jag vill ha en långsiktigt hållbar stam som håller mig oberoende av kommande anatomiska modetrender. Avla – bedöm – sortera ut! Skaffa nytt utifrån med jämna mellanrum. Avla – bedöm – sortera ut. Och låt det ta tid!
Vad gör jag med de utsorterade? De med HD-fel, hudsjukdom, magproblem, EP eller inte-tillräckligt-bra-resultat mentalt? Troligen måste enstaka avlivas, andra avelsspärras för att de är bärare eller misstänkta bärare av tråkiga gener, men de som klarar livet någorlunda kanske kan lämnas till bra hem eller säljas till reducerat pris. Avlivar jag rubbet får jag varenda hundvän i landet på mig och Janne Josefsson kommer ångande som tåget. Avelsspärrar jag inte bidrar jag till bakgrundsnivåer av HD, EP och autoimmun sjukdom hos rasen i landet. Säljer jag billigt till sällskap sitter collieuppfödarna i strupen på mig och skriker om ojuste konkurrens!
Visst, jag bara gissar att ungefär så här gick det till med FM och Avelsstationen. Jag gissar att FM tittade sig om efter mångsidiga, hållbara, oextrema schäfrar och frågade landets uppfödare:
Anybody sell me that dog?
*Det kan ni grina illa åt, om ni misstycker, men de flesta av oss vet att det stämmer.
** Se Patrik Lorentzon, Svensk tjänstehundsavel
***Vad de tidiga rasgrundarna gjorde – collie, cesky terrier, cavalier – var i stort sett samma sak. De startade med en mycket liten grupp och inavlade huvudet av sig för att så snabbt som möjligt standardisera sina hundar. Tyvärr avlade de alldeles för ofta huvudet och hälsan av sina raser på kuppen. De standardiserade defekterna.
Bodil Carlsson
Jag vill ha den hunden. Mer än något annat vill jag det. Men vem har en att sälja?
Ingen, därför att den hunden är i stort sett borta. 1900-talets uppfödare snöt den och gjorde om den till något helt annat. Och inte nog med att de är otroligt stolta över vad de har åstadkommit – de väntar sig att vi köpare ska vara detsamma.
Om jag nu skulle få för mig att ta fram den collien igen – och det händer att jag gör! - var skulle jag börja?
1)Jag skulle ta en överblick över läget. Det finns buntvis av hundar, som kallas för collie utifrån sin stamtavla. En del av dem har otroligt stor päls och otroligt små ögon. Enstaka ser ungefär ut som gårdshunden – på utsidan, alltså – och det stora flertalet är mittemellan. Många har större eller mindre delar av ursprunget kvar i arbetslust och samarbetsförmåga, men jag vet inte vilka – och egenskaperna som jag vill ha kan lika gärna finnas bakom två pyttesmå slitsögon som i skallen på en hund med mera traditionellt utseende. Hälsan vet jag inget om, bortsett från obligatoriska röntgenresultat, därför att producenterna antingen tiger eller ljuger.* Det de har att berätta för mig är att deras hundar har vunnit förnämliga utställningar och därmed förstås har vinklar som kan springa hur länge som helst i terräng. Eller är väldigt höga över manken och grova i benen och därmed måste ha goda vallanlag. Försäljningsargumenten kan se märkliga ut, men producenterna vill själva förtvivlat gärna tro att de stämmer.
Det jag vet är att anlagen för ledproblem, autoimmuna sjukdomar, hudproblem och annat förekom här och där hos hundarna förr i tiden. Det jag också vet är att hos varianterna av idag förekommer samma saker bra mycket oftare. Det vet jag, därför att Agria vet det. Vad annat att vänta efter 100 år av genetisk idioti?*
Men jag vill verkligen ha den mångsidiga, lättlärda, arbetande gårdshunden. Så vad gör jag?
2)Jag gör precis det som Per-Erik Sundgren sa åt FM att göra.** Jag gör raka motsatsen till vad grundarna av de flesta moderna raser gjorde.*** Jag skaffar in så många lovande och så lite besläktade hundar som möjligt och avlar på funktion! PES rekommenderade 70 – 80 tikar och cirka 20 hanhundar. Jag får då förstås i inledningsskedet många fler valpar än jag behöver, men det finns ingen annan väg att gå om jag vill ha en långsiktigt hållbar stam som håller mig oberoende av kommande anatomiska modetrender. Avla – bedöm – sortera ut! Skaffa nytt utifrån med jämna mellanrum. Avla – bedöm – sortera ut. Och låt det ta tid!
Vad gör jag med de utsorterade? De med HD-fel, hudsjukdom, magproblem, EP eller inte-tillräckligt-bra-resultat mentalt? Troligen måste enstaka avlivas, andra avelsspärras för att de är bärare eller misstänkta bärare av tråkiga gener, men de som klarar livet någorlunda kanske kan lämnas till bra hem eller säljas till reducerat pris. Avlivar jag rubbet får jag varenda hundvän i landet på mig och Janne Josefsson kommer ångande som tåget. Avelsspärrar jag inte bidrar jag till bakgrundsnivåer av HD, EP och autoimmun sjukdom hos rasen i landet. Säljer jag billigt till sällskap sitter collieuppfödarna i strupen på mig och skriker om ojuste konkurrens!
Visst, jag bara gissar att ungefär så här gick det till med FM och Avelsstationen. Jag gissar att FM tittade sig om efter mångsidiga, hållbara, oextrema schäfrar och frågade landets uppfödare:
Anybody sell me that dog?
*Det kan ni grina illa åt, om ni misstycker, men de flesta av oss vet att det stämmer.
** Se Patrik Lorentzon, Svensk tjänstehundsavel
***Vad de tidiga rasgrundarna gjorde – collie, cesky terrier, cavalier – var i stort sett samma sak. De startade med en mycket liten grupp och inavlade huvudet av sig för att så snabbt som möjligt standardisera sina hundar. Tyvärr avlade de alldeles för ofta huvudet och hälsan av sina raser på kuppen. De standardiserade defekterna.
Bodil Carlsson
EN KORTIS
Vi har precis tagit bort en kommentar som innehåller ett nu aktivt kennelnamn. VÄNLIGEN VISA RESPEKT FÖR VÅRA REGLER!
Vi är inte, repeterar inte, en reklampelare!
Bodil Carlsson
Vi är inte, repeterar inte, en reklampelare!
Bodil Carlsson
lördag 11 december 2010
FOR A WIDER VIEW: Collievänner länkar!
Många kommer säkert ihåg Jemima Harrison, som gjorde filmen Pedigree Dogs Exposed om extremavel och genetiskt betingade sjukdomar hos renrasiga hundar. Jemima blev snabbt känd som en publicitetsgalen, profitgalen och otillförlitlig hatare av renrasiga hundar... respektive en modig hundmänniska, som äntligen sa högt det som borde ha sagts för länge sen. Det beror på vem man frågar.
Det många av oss inte visste är att hon har levt med hundar i större delen av sitt liv och aktivt jobbar med att rädda övergivna /avlivningshotade hundar och hitta nya hem åt dem. Hon har inte släppt intresset för hundavel och hälsoproblem och är en lika vass nagel i ögat på konservativa exteriöruppfödare nu.
Jemima Harrison skriver sedan ett par månader regelbundet på sin blogg Pedigree Dogs Exposed – The Blog. Hennes inlägg är intressanta och gensvaret hon får är ofta minst lika tankeväckande. Titta in på diskussionen om bullterrierns moderna huvudform! Bullterrierfolket gick i försvarsställning och kom med allt från sagan om hur bullterriern avlades för kamp och därför måste se ut som den gör över rent råskäll och vi-får-väl-avla-som-vi-vill-för-dig till hot om stämning för förtalet av deras underbara ras. Kort sagt, ungefär som det brukar låta här när de organiserade hundförsäljningsintressena känner sig hotade.
Och så kommer de andra rösterna in, de där som ger en lite hopp för renrasavelns framtid. Läs själva!
Jemima ger Collievänner tillstånd att permanent länka till hennes blogg. Skulle något inlägg vara av särskilt intresse för oss i Sverige, får vi lov att publicera en översättning. Trevlig helg med bra läsning önskas alla– och Angelica, visst var det du som tog upp utställningslabbarnas kroppsbyggnad? Nu förstår jag vad du avsåg. Se inlägget från 6 december på Jemimas blogg!
Utsikt åt olika håll gör det lättare att se var man har hamnat.
Bodil Carlsson
tisdag 7 december 2010
DEN KONTRAFAKTISKA HUNDEN
Kontrafaktisk historieskrivning är något som historiker och romanförfattare roar sig med ibland. Då berättar de drapor om vad som inte hände, men lika gärna kunde ha hänt – om någon bara hade vänt runt ett annat hörn, om något hade gått åt andra hållet. Om de tyska arméerna hade vunnit på östfronten runt 1942, eller gamle Nappe hade rott hem slaget vid Waterloo.
Här har ni en kontrafaktisk hundhistoria. Eller... är den det?
För sådär sextio år sedan fick industrin en flygande start i det här landet och så småningom började det sippra pengar ner i fickorna på vanligt folk. Man skaffade bättre mat och bättre kläder. Allteftersom pengarna fortsatte rinna in, började folk snegla på sådant som hade varit förunnat bättre folk. En liten bil! Ett eget hus! Rentav en sån där TV! Flyga till Mallorca...
Med tiden lyfte man blicken allt mer. Tänk att ha äkta renrasig hund! Visst hade man sneglat på de rika fårfarmarna och cirkusartisterna med sina fantastiska hundar. ”En sån har vi ju också råd med nu!” sa folk. Och så köpte de. Oftare och oftare. Och hundantalet i Sverige bara rusade i höjden.
Nu var det så att den enda renrasiga hunden som fanns var border collien. Och idag, kära läsare, är det som vi alla vet snart 2011. Vi har mellan 600 000 och 800 000 BC i landet och här är ett plock ur årets tidningsrubriker:
”Spårvagnstrafiken i Göteborgs ytterområden utslagen igen!
Ungdomar roar sig med att låta sina BC valla älg längs spåren in mot centrum. Kommunfullmäktige tillsätter utredning.”
”Tävlingscyklisternas förbund protesterar ” - tja, det har dom gjort länge och man fattar ju varför. Gnällspikar! Ingen tillsätter en utredning för så lite, men rubrikerna om alla personskador på skateboardåkare upprör däremot sinnena.
Dock finns även de som är helbelåtna:
”Jägarförbundet nöjda: älgskadorna på skogen borta!
Sedan jägarna lärt sig använda våra förnämliga BC för att valla hem älgen har man kunnat sluta bygga jakttorn. Alla kan i stället sitta på verandan och skjuta. Älgstammen är nu närmast utslagen och jägarförbundet uppmanar till rådjursjakt. Protester från allmänheten har förekommit, men jägarförbundet poängterar att även skogsföretagen uppskattar hundarnas insatser. ”Vi motsätter oss alla försök att begränsa hundaveln. Svenska folkets urgamla rätt att fritt ha border collie måste försvaras!” säger Jägarförbundets ordförande och Stora Enso:s VD i ett gemensamt uttalande idag i tidningen BorderSport.”
Det finns förstås inte tillräckligt med folk som behöver vallande hund. De flesta vill ha den till sällskap. Därför avlar man sedan länge ner vallintresset och fokuserar på annat. Så det vi har är 600 000 hundar som kallas för BC och en hel del som fortfarande ser ut som BC ... även om den saken raskt håller på att ändras till det bättre. Årets vinnare på Stora Stockholm väckte allmän beundran med sina tefatsögon - standarden säger ju att BC ska ha eye. Man får hoppas att uppfödarna fortsätter i den riktningen, för vi vill alla se rastypiska hundar, inte sant?
På senare år har utvecklingen mot extremt framträdande bogmuskler väckt protester från både allmänhet och veterinärer, men Avelsförbundet för BC avvisar invändningarna i ett skarpt inlägg i BorderSport: ”BC är en galopperande ras!” Man anser också att tendensen till mustaschliknande hårväxt i näsborrarna aktivt hjälper hunden att koncentrera sig på fårarbete, då den inte distraheras av ovidkommande markdofter. Att hunden därmed måste andas via öppen mun så fort den rör sig gör den benägen för större stillsamhet, vilket många uppskattar. Exteriördomare framhåller också att en långsammare hund är mindre stressande för fåren och att de inåtväxande mustascherna därför är en positiv utveckling av rasen.
Fårägarna och cirkusfolket avlar sedan länge på egna linjer.
Men vad gör det mig? Marknaden sväljer 50 000 valpar per år – gamlingarna dör av i den takten och man får fylla på med valpar som har något att tillföra rasen. Min tik har så gulliga näsmustascher så det ni kan inte tro! En hane med massor av eye, ett par tusenlappar till SBCKF* och ett lämpligt namn är vad jag behöver nu. Jag har valt länge, för namnet skall ju helst knyta an till skotska hedar eller gamla säterier och Stekarekärrets BC rätt upp och ner säljer ingen valp! Funderade på Cooksmire´s Working Dogs, men det sticker inte ut i mängden och är lite för gammeldags; Moustachio Marvels är inte gammeldags nog. Muscle Magicians smakar urblekta cirkusaffischer med bilder på hoppjyckar med omodern anatomi. Cooksmire´s Herders&Hunters nischar in sig på jägarförbundets marknad med det rätta stänket mysig countryimage, så det får det bli.
Ibland tar jag en tur ut på vischan med tiken. Då händer det att vi ser en skranglig svartvit jycke sno omkring och jaga får. Det verkar skitjobbigt.
Tur att jag inte har en sån ful hund!
OK, det här var kontrafaktisk hundhistoria. Vilken tur att det aldrig hände border collien!
...och vilken otur att det hände en massa andra raser. En av de viktigaste (och kortaste) diskussionerna som flöt upp i Jönköping var den här. Vem föder vi upp hundar för?
Om folk är bekväma och vill ha bekväma hundar – ska vi avla bort rasernas olika versioner av hundighet åt dem?
Ska vi släta ut de rena rasernas särdrag och användningsområden och satsa på att dra fram de fysiska olikheterna som varumärken i stället?
Eller säga att de som vill ha rena sällskapshundar får skaffa sig såna och inte omgjorda bruks- och vallhundar?
Bodil Carlsson
Här har ni en kontrafaktisk hundhistoria. Eller... är den det?
För sådär sextio år sedan fick industrin en flygande start i det här landet och så småningom började det sippra pengar ner i fickorna på vanligt folk. Man skaffade bättre mat och bättre kläder. Allteftersom pengarna fortsatte rinna in, började folk snegla på sådant som hade varit förunnat bättre folk. En liten bil! Ett eget hus! Rentav en sån där TV! Flyga till Mallorca...
Med tiden lyfte man blicken allt mer. Tänk att ha äkta renrasig hund! Visst hade man sneglat på de rika fårfarmarna och cirkusartisterna med sina fantastiska hundar. ”En sån har vi ju också råd med nu!” sa folk. Och så köpte de. Oftare och oftare. Och hundantalet i Sverige bara rusade i höjden.
Nu var det så att den enda renrasiga hunden som fanns var border collien. Och idag, kära läsare, är det som vi alla vet snart 2011. Vi har mellan 600 000 och 800 000 BC i landet och här är ett plock ur årets tidningsrubriker:
”Spårvagnstrafiken i Göteborgs ytterområden utslagen igen!
Ungdomar roar sig med att låta sina BC valla älg längs spåren in mot centrum. Kommunfullmäktige tillsätter utredning.”
”Tävlingscyklisternas förbund protesterar ” - tja, det har dom gjort länge och man fattar ju varför. Gnällspikar! Ingen tillsätter en utredning för så lite, men rubrikerna om alla personskador på skateboardåkare upprör däremot sinnena.
Dock finns även de som är helbelåtna:
”Jägarförbundet nöjda: älgskadorna på skogen borta!
Sedan jägarna lärt sig använda våra förnämliga BC för att valla hem älgen har man kunnat sluta bygga jakttorn. Alla kan i stället sitta på verandan och skjuta. Älgstammen är nu närmast utslagen och jägarförbundet uppmanar till rådjursjakt. Protester från allmänheten har förekommit, men jägarförbundet poängterar att även skogsföretagen uppskattar hundarnas insatser. ”Vi motsätter oss alla försök att begränsa hundaveln. Svenska folkets urgamla rätt att fritt ha border collie måste försvaras!” säger Jägarförbundets ordförande och Stora Enso:s VD i ett gemensamt uttalande idag i tidningen BorderSport.”
Det finns förstås inte tillräckligt med folk som behöver vallande hund. De flesta vill ha den till sällskap. Därför avlar man sedan länge ner vallintresset och fokuserar på annat. Så det vi har är 600 000 hundar som kallas för BC och en hel del som fortfarande ser ut som BC ... även om den saken raskt håller på att ändras till det bättre. Årets vinnare på Stora Stockholm väckte allmän beundran med sina tefatsögon - standarden säger ju att BC ska ha eye. Man får hoppas att uppfödarna fortsätter i den riktningen, för vi vill alla se rastypiska hundar, inte sant?
På senare år har utvecklingen mot extremt framträdande bogmuskler väckt protester från både allmänhet och veterinärer, men Avelsförbundet för BC avvisar invändningarna i ett skarpt inlägg i BorderSport: ”BC är en galopperande ras!” Man anser också att tendensen till mustaschliknande hårväxt i näsborrarna aktivt hjälper hunden att koncentrera sig på fårarbete, då den inte distraheras av ovidkommande markdofter. Att hunden därmed måste andas via öppen mun så fort den rör sig gör den benägen för större stillsamhet, vilket många uppskattar. Exteriördomare framhåller också att en långsammare hund är mindre stressande för fåren och att de inåtväxande mustascherna därför är en positiv utveckling av rasen.
Fårägarna och cirkusfolket avlar sedan länge på egna linjer.
Men vad gör det mig? Marknaden sväljer 50 000 valpar per år – gamlingarna dör av i den takten och man får fylla på med valpar som har något att tillföra rasen. Min tik har så gulliga näsmustascher så det ni kan inte tro! En hane med massor av eye, ett par tusenlappar till SBCKF* och ett lämpligt namn är vad jag behöver nu. Jag har valt länge, för namnet skall ju helst knyta an till skotska hedar eller gamla säterier och Stekarekärrets BC rätt upp och ner säljer ingen valp! Funderade på Cooksmire´s Working Dogs, men det sticker inte ut i mängden och är lite för gammeldags; Moustachio Marvels är inte gammeldags nog. Muscle Magicians smakar urblekta cirkusaffischer med bilder på hoppjyckar med omodern anatomi. Cooksmire´s Herders&Hunters nischar in sig på jägarförbundets marknad med det rätta stänket mysig countryimage, så det får det bli.
Ibland tar jag en tur ut på vischan med tiken. Då händer det att vi ser en skranglig svartvit jycke sno omkring och jaga får. Det verkar skitjobbigt.
Tur att jag inte har en sån ful hund!
OK, det här var kontrafaktisk hundhistoria. Vilken tur att det aldrig hände border collien!
...och vilken otur att det hände en massa andra raser. En av de viktigaste (och kortaste) diskussionerna som flöt upp i Jönköping var den här. Vem föder vi upp hundar för?
Om folk är bekväma och vill ha bekväma hundar – ska vi avla bort rasernas olika versioner av hundighet åt dem?
Ska vi släta ut de rena rasernas särdrag och användningsområden och satsa på att dra fram de fysiska olikheterna som varumärken i stället?
Eller säga att de som vill ha rena sällskapshundar får skaffa sig såna och inte omgjorda bruks- och vallhundar?
Bodil Carlsson
söndag 5 december 2010
AVELSSTATIONEN
En annan sak som togs upp i Jönköping handlade om Försvaret. Varifrån tar FM sina hundar? Jo, de tänker föda upp själva framöver. Någon sa ”Vilket underbetyg åt uppfödarna!”
Men är det? Jag ringde och frågade en person som är väl insatt i FM-aveln.
FM har sin avelsstation igång sedan 2005. Man köper gärna in hundar från privata uppfödare – de ska vara runt arton månader gamla och måste klara Lämplighetstetstet för FM-hundar för att bli godkända. Men man får inte tillräckligt med hundar på det sättet, så därför föder man upp själv. Valet av ras diskuterades en del innan man startade – malle eller schäfer? Det blev schäfer, mycket för att den rasen har en klart större avelsbas. Det fanns fler tänkbara hundar att välja på när man köpte de första avelsdjuren.
Tycker man inte att schäferuppfödarna gör ett tillräckligt bra jobb? Mja, det var inte riktigt så. Visst, uppdelningen i ”utställningslinjer” och ”brukslinjer” finns hos schäferfolk också och de övervinklade bakkärrorna verkar inte imponera särskilt på FM, om man säger så. Många uppfödare inriktar sig också mera på att föda upp ”sporthundar”, medan FM letar efter hundar som passar för patrulltjänstgöring, sprängämnessök och annat. Jag tänker mig uthålliga, envetna hundar som går mycket på egen motor och kan jobba efter eget huvud, men det är bara min tanke. Det är inte vad den här killen sa.
Det han sa var något annat. En privat uppfödare som vill sälja hund till FM ska alltså behålla hunden hemma i ett och ett halvt år, fixa hälsotester och grundomvårdnad och basträning på egen bekostnad och egen tid. Sedan får uppfödaren hoppas att jycken klarar L-testet!
Gör den inte det, blir det inget av. Hela satsningen går i vasken. Uppfödaren får försöka sälja till någon svårfunnen privatperson...vaktbolag i bästa fall? Annars är nog sådan uppfödning en chansning med stor risk att gå back ekonomiskt. Hur mycket enklare är det inte att satsa på att föda upp bra ”sporthundar” och sälja hela kullen vid 8 veckor till väntande bruksintresserade?
Alltså hittar inte FM tillräckligt många lämpliga svenska schäfrar. Så de föder upp själva. Och eftersom de upptäcker med de svenska hundarna – detta är ett citat! - att ”Om man tittar ett par generationer bakåt, så är ju de lämpliga hundarna mer eller mindre släkt med varandra allihopa” - så går man utomlands och letar nya blodslinjer. FM tänker framåt, så FM bryr sig om sin effektiva avelsbas, skulle jag tro. De springer på problemet med att de utländska hundarna inte är dokumenterade när det gäller t ex HD-status i linjerna och försöker lösa det genom att köpa av folk som de har fått ett gott intryck av, men självklart är det en viss risk att köpa utifrån - fast en risk som måste tas med tanke på framtiden. Känner ni igen det här, ni hedervärda collieuppfödare som letar utomlands?
För schäferns skull är jag glad att det finns en avelsstation som skiter i bakvensvinklar och CERT och kör på hållbarhet och duglighet och rak rygg. För colliens skull är jag sannerligen glad för att vi har en rasklubb och ett antal uppfödare som TILLSAMMANS kan börja fungera som en avelsstation för vår ras. Överblick över dagsläget, planering framåt! Det är inte som överpälsad prydnad vår ras har en framtid – det finns så många andra, mindre och mera lättfödda raser att välja bland.
Collien är något annat.
Bodil Carlsson
Men är det? Jag ringde och frågade en person som är väl insatt i FM-aveln.
FM har sin avelsstation igång sedan 2005. Man köper gärna in hundar från privata uppfödare – de ska vara runt arton månader gamla och måste klara Lämplighetstetstet för FM-hundar för att bli godkända. Men man får inte tillräckligt med hundar på det sättet, så därför föder man upp själv. Valet av ras diskuterades en del innan man startade – malle eller schäfer? Det blev schäfer, mycket för att den rasen har en klart större avelsbas. Det fanns fler tänkbara hundar att välja på när man köpte de första avelsdjuren.
Tycker man inte att schäferuppfödarna gör ett tillräckligt bra jobb? Mja, det var inte riktigt så. Visst, uppdelningen i ”utställningslinjer” och ”brukslinjer” finns hos schäferfolk också och de övervinklade bakkärrorna verkar inte imponera särskilt på FM, om man säger så. Många uppfödare inriktar sig också mera på att föda upp ”sporthundar”, medan FM letar efter hundar som passar för patrulltjänstgöring, sprängämnessök och annat. Jag tänker mig uthålliga, envetna hundar som går mycket på egen motor och kan jobba efter eget huvud, men det är bara min tanke. Det är inte vad den här killen sa.
Det han sa var något annat. En privat uppfödare som vill sälja hund till FM ska alltså behålla hunden hemma i ett och ett halvt år, fixa hälsotester och grundomvårdnad och basträning på egen bekostnad och egen tid. Sedan får uppfödaren hoppas att jycken klarar L-testet!
Gör den inte det, blir det inget av. Hela satsningen går i vasken. Uppfödaren får försöka sälja till någon svårfunnen privatperson...vaktbolag i bästa fall? Annars är nog sådan uppfödning en chansning med stor risk att gå back ekonomiskt. Hur mycket enklare är det inte att satsa på att föda upp bra ”sporthundar” och sälja hela kullen vid 8 veckor till väntande bruksintresserade?
Alltså hittar inte FM tillräckligt många lämpliga svenska schäfrar. Så de föder upp själva. Och eftersom de upptäcker med de svenska hundarna – detta är ett citat! - att ”Om man tittar ett par generationer bakåt, så är ju de lämpliga hundarna mer eller mindre släkt med varandra allihopa” - så går man utomlands och letar nya blodslinjer. FM tänker framåt, så FM bryr sig om sin effektiva avelsbas, skulle jag tro. De springer på problemet med att de utländska hundarna inte är dokumenterade när det gäller t ex HD-status i linjerna och försöker lösa det genom att köpa av folk som de har fått ett gott intryck av, men självklart är det en viss risk att köpa utifrån - fast en risk som måste tas med tanke på framtiden. Känner ni igen det här, ni hedervärda collieuppfödare som letar utomlands?
För schäferns skull är jag glad att det finns en avelsstation som skiter i bakvensvinklar och CERT och kör på hållbarhet och duglighet och rak rygg. För colliens skull är jag sannerligen glad för att vi har en rasklubb och ett antal uppfödare som TILLSAMMANS kan börja fungera som en avelsstation för vår ras. Överblick över dagsläget, planering framåt! Det är inte som överpälsad prydnad vår ras har en framtid – det finns så många andra, mindre och mera lättfödda raser att välja bland.
Collien är något annat.
Bodil Carlsson
lördag 4 december 2010
Läsarna önskas en skön andra advent med denna teckning av en långhårig collie ur boken "British Dogs at Work" av Croxton Smith, 1906.
Se fler historiska bilder här.
Se fler historiska bilder här.
fredag 3 december 2010
Trattens fördömda leda
I över en månad har vi haft en skadad collie här hemma. Under en tjurrusning i skogen skadade tiken klon på framsporren, den där onödiga utväxten en bit upp på benet.
Veterinären skalade av resterna av klon och packade in pulpan i ett tvådagarsbandage. Vi fick order om hur hunden skulle skötas de kommande två veckorna. För efter två veckor så skulle det vara i princip läkt.
Vi försökte verkligen göra så som veterinären beordrat men den här damen ville definitivt inte gå stillsamma koppelpromenader längs vägen, och till saken hör att hon är blixtsnabb i sina infall... Redan första veckan blev det oförutsägbara och snabba impulshopp ut i skarsnön som bildats då. Spår efter vilt och fågel triggade igång henne, liksom halvt översnöade pinnar. Lekhopp på hund nummer två gjorde inte saken bättre. Trots omsorgsfullt lagda bandage i flera lager så lyckades hon riva upp sin skada, flera gånger till och med. I vår aningslösa godhet lät vi henne också ha endast ett luftigt bandage på inomhus, för att hon skulle slippa tratten. Hon blev snabbt expert på att pilla loss våra bandageringsförsök...
Tillbaka på ruta ett och ytterligare veterinärbesök. Nytt tvådagarsbandage på hunden och ännu strängare förhållningsorder från veterinären: "Bara korta koppelpromenader och - mitt på vägen! Tratten på inomhus!" Vi började känna oss som riktigt usla hundägare...ungefär som de där man kan se på "Djurpolisen i någon amerikansk stad ", ni vet. Till vårt försvar kan jag säga att hon fick inte i alla fall inte mer mat utan mindre, eftersom hennes fysiska aktivitet var strypt.
Nu blev vi strikta. Tratten flitigt på och tiken gick runt som ett vilset får i hemmet. Slog i alla möbler och måste ledas uppför trappan samt matas. För att inte tala om hur störd hund nummer två var av att få tratten i ändan när hon putte honom upp för trappan.
Korta promenader mitt på den plogade vägen var det som gällde nu. Gissa om hon var olycklig? Det ska till ett hårt hjärta för att utstå de blickar jag fick på den vanligtvis långa lunchrastningen. Just när hon började signalera "Kul, husse! Vad ska vi hitta på kommande timme?" så var det dags att gå hem. In i trattens fördömda leda.
Den här typen av skador har förstås ingenting att göra med vare sig avel eller genetik. Det är sådant som händer och det innebär lite annorlunda rutiner för oss hundägare, och för hunden.
Men nu verkar det lovande. Inget blod, inget var, ingen ömhet vid skadan på nästan två veckor. Snart, ganska snart ska hon släppas lös för att leka med hund nummer två i snön.
Gissa om det känns bra? :-)
Johan Nilsson
Veterinären skalade av resterna av klon och packade in pulpan i ett tvådagarsbandage. Vi fick order om hur hunden skulle skötas de kommande två veckorna. För efter två veckor så skulle det vara i princip läkt.
Vi försökte verkligen göra så som veterinären beordrat men den här damen ville definitivt inte gå stillsamma koppelpromenader längs vägen, och till saken hör att hon är blixtsnabb i sina infall... Redan första veckan blev det oförutsägbara och snabba impulshopp ut i skarsnön som bildats då. Spår efter vilt och fågel triggade igång henne, liksom halvt översnöade pinnar. Lekhopp på hund nummer två gjorde inte saken bättre. Trots omsorgsfullt lagda bandage i flera lager så lyckades hon riva upp sin skada, flera gånger till och med. I vår aningslösa godhet lät vi henne också ha endast ett luftigt bandage på inomhus, för att hon skulle slippa tratten. Hon blev snabbt expert på att pilla loss våra bandageringsförsök...
Tillbaka på ruta ett och ytterligare veterinärbesök. Nytt tvådagarsbandage på hunden och ännu strängare förhållningsorder från veterinären: "Bara korta koppelpromenader och - mitt på vägen! Tratten på inomhus!" Vi började känna oss som riktigt usla hundägare...ungefär som de där man kan se på "Djurpolisen i någon amerikansk stad ", ni vet. Till vårt försvar kan jag säga att hon fick inte i alla fall inte mer mat utan mindre, eftersom hennes fysiska aktivitet var strypt.
Nu blev vi strikta. Tratten flitigt på och tiken gick runt som ett vilset får i hemmet. Slog i alla möbler och måste ledas uppför trappan samt matas. För att inte tala om hur störd hund nummer två var av att få tratten i ändan när hon putte honom upp för trappan.
Korta promenader mitt på den plogade vägen var det som gällde nu. Gissa om hon var olycklig? Det ska till ett hårt hjärta för att utstå de blickar jag fick på den vanligtvis långa lunchrastningen. Just när hon började signalera "Kul, husse! Vad ska vi hitta på kommande timme?" så var det dags att gå hem. In i trattens fördömda leda.
Den här typen av skador har förstås ingenting att göra med vare sig avel eller genetik. Det är sådant som händer och det innebär lite annorlunda rutiner för oss hundägare, och för hunden.
Men nu verkar det lovande. Inget blod, inget var, ingen ömhet vid skadan på nästan två veckor. Snart, ganska snart ska hon släppas lös för att leka med hund nummer två i snön.
Gissa om det känns bra? :-)
Johan Nilsson
OCH VIDARE i JÖNKÖPING...
… sa aussieuppfödaren så här: ”Vi har upptäckt att vi har tre helt olika sorters uppfödare i vår ras! Dels gruppen som jobbar med sina hundar och meriterar dom på olika sätt – dom brukar ställa ut också. Sen är det gänget som ställer ut för hela slanten, tar ett MH på en hund som ska gå i avel, men inget annat... och så finns svansen, dom som inte gör nåt som dom inte måste – utom att sälja valpar.”
Rottisuppfödaren sa: ”Jag hade en tik på foder hos en tjej. Nu har tiken gått över till henne och då upptäcker jag att hon letar hanhund på nätet! När jag ringde och tyckte att så gör man bara inte, sa tjejen att tiken var hennes nu, så jag behövde inte bry mig! Vad gör man?”
Det går förstås inte att göra någonting. Inte som det ser ut idag. Och någon sa: ”Visst, så är det, tyvärr – men nog har de flesta av oss hört uppfödare säga ´Så fort jag har sålt den här kullen ska jag skaffa ny bil´?”
Jag tror inte att någon har invändningar mot att folk byter bil för pengar som de får in på att göra en sak seriöst och bra. Det man har invändningar emot är det andra.
Det finns ingen laglig möjlighet att stoppa det, men det finns möjligheter att skapa mycket större tryck på de som föder upp. Det finns möjligheter att skilja ut hunduppfödarna från hundförsäljarna. Den bollen ligger hos rasklubbarna.
Rottisuppfödaren berättade att hennes rasklubb har sjösatt en utbildning för uppfödare. Den som vill föda upp rottweiler och ha anseende som rasklubbsansluten uppfödare måste gå igenom utbildningen med godkänt betyg och skriva ett avtal med sin klubb. Där ingår också att man ska se till att valpköparna förbinder sig att röntga och MH-beskriva sin hund. (Någon hojtade ”BRAVO!” och jag erkänner, det var jag.)
Collieuppfödaren berättade att vår rasklubb är mitt inne i projektet för mentalt sund collie, ett samarbete med genetiker från SLU som syftar till att få fram ett indexvärde för tilltänkta avelsdjur som gör avelsplaneringen lättare. Folk såg riktigt imponerade ut – det var en nyhet som gick hem! Sedan förbereder klubben också en egen utbildning för collieuppfödare som man hoppas ska komma igång nästa år.
Ibland känns det rätt bra att träffa folk från andra klubbar. Man upptäcker att andra raser också har svårigheter – och att vår klubb ligger skapligt i framkant när det gäller att göra något åt våra.
Bra jobbat, styrelse och många uppfödare!
Bodil Carlsson
Rottisuppfödaren sa: ”Jag hade en tik på foder hos en tjej. Nu har tiken gått över till henne och då upptäcker jag att hon letar hanhund på nätet! När jag ringde och tyckte att så gör man bara inte, sa tjejen att tiken var hennes nu, så jag behövde inte bry mig! Vad gör man?”
Det går förstås inte att göra någonting. Inte som det ser ut idag. Och någon sa: ”Visst, så är det, tyvärr – men nog har de flesta av oss hört uppfödare säga ´Så fort jag har sålt den här kullen ska jag skaffa ny bil´?”
Jag tror inte att någon har invändningar mot att folk byter bil för pengar som de får in på att göra en sak seriöst och bra. Det man har invändningar emot är det andra.
Det finns ingen laglig möjlighet att stoppa det, men det finns möjligheter att skapa mycket större tryck på de som föder upp. Det finns möjligheter att skilja ut hunduppfödarna från hundförsäljarna. Den bollen ligger hos rasklubbarna.
Rottisuppfödaren berättade att hennes rasklubb har sjösatt en utbildning för uppfödare. Den som vill föda upp rottweiler och ha anseende som rasklubbsansluten uppfödare måste gå igenom utbildningen med godkänt betyg och skriva ett avtal med sin klubb. Där ingår också att man ska se till att valpköparna förbinder sig att röntga och MH-beskriva sin hund. (Någon hojtade ”BRAVO!” och jag erkänner, det var jag.)
Collieuppfödaren berättade att vår rasklubb är mitt inne i projektet för mentalt sund collie, ett samarbete med genetiker från SLU som syftar till att få fram ett indexvärde för tilltänkta avelsdjur som gör avelsplaneringen lättare. Folk såg riktigt imponerade ut – det var en nyhet som gick hem! Sedan förbereder klubben också en egen utbildning för collieuppfödare som man hoppas ska komma igång nästa år.
Ibland känns det rätt bra att träffa folk från andra klubbar. Man upptäcker att andra raser också har svårigheter – och att vår klubb ligger skapligt i framkant när det gäller att göra något åt våra.
Bra jobbat, styrelse och många uppfödare!
Bodil Carlsson
Klockan är elva igen...
...och ni kanske tycker att det ser likadant ut som på förra vyn, men sanningen är dessvärre att ytterligare ett par cm snö väntar på att bli bortskottade. Life is hard.
Dock! Radio&TV-myndigheten ringde. Utgivningsbevis utfärdas under dagen!
Bodil Carlsson
torsdag 2 december 2010
MYTOLOGINS BETYDELSE
Söndag morron drog igång med Mental och exteriör hälsa - vad är det? Fler frågor än svar! Men här fanns de spännande frågorna. Freddie Steen snöade inne på vägen, som sagt, och som vanligt var det så att de som bäst hade behövt vara med prioriterade något annat. Adventskaffe eller någon utställning eller så. Hur som helst! En uppfödare som startade med schäfer och numera föder upp en annan bruksras berättade så här.
Rasen har inte så många år på nacken i Sverige, men antalet ökar snabbt och det gör uppfödarna också - ”nya varje vecka”. Jaha, så roligt! Eller...inte? Detta var rasen där alla ambitiösa röntgade på, för det ska man ju – när hundarna har 2 % ED och 40% skotträdda på MH och när många av hundarna, precis som collie, bygger på sig rädsla efter MH-åldern. Ämnet på tapeten var hur man har gjort mytologi av raserna: de mest egenartade och senkomna knepigheter förklaras med ”rasens ursprungsfunktion”. När vem som helst kan räkna ut att det inte har med saken att göra, utan handlar om något helt annat. Ett exempel?
Jo, sa den bekymrade uppfödaren – hundarna blir bara tyngre och grövre och det förklarar man med att en boskapsvallare måste ha lite massa att sätta emot när tjuren sparkar. Hallå? Ingen hundkropp står emot en fullträff från en tjur! Tvärtom, sa uppfödaren, går förstapriset i verklighetens show till den hund som är snabb och smidig nog att inte bli träffad!
Så hur kommer det sig att den arbetande rasen aussie numera ser ut ”som pälsmonster med ben som telefonstolpar”?
Svar: det är mycket lättare att få fram hundar som ser ut som en idé om boskapsvallare än att föda upp hundar som verkligen vallar boskap. Mytologin säljer.
Och varför så många skotträdda?
Uppfödaren berättade, att när rasen var helt ny och liten i antalet, då hade det kommit in några hanhundar som användes flitigt och, tja - så var skadan skedd. Hur reagerade rasfolket? När hundarna dessutom var osäkra i hanteringen? Jo, man lutade sig mot standarden. Den säger att hunden skall vara social och tycka om människor, men kan få vara något reserverad. Och därmed var saken klar, inte sant? Den kontakträdda hunden har blivit rastypisk.
Så hur kommer det sig att det finns så gott om mytologi inom hundbranschen?Mytologin övertygar oss om att vi gör rätt. Vilket tok vi än håller på med.
En annan f d schäferuppfödare sa: ”Titta på det här fotot av en polarhund i trav. Visst rör den sig fint?” Hunden flöt fram med långa steg och fantastiska framåtgripande frambensrörelser. ”Men”, fortsatte hon - ”om man visade en schäfer med såna rörelser i ringen skulle den väl som bäst få en 2:a... ”
Va?
Jo, standarden säger att schäfern ska ha påskjut i bakkroppen!
När gick standarden in som ersättning för sunt förnuft? Samma dag som uppfödarna kom på tanken att mytologi konstruerar en hundkropp bättre än evolutionen gjorde?
Bodil Carlsson
Rasen har inte så många år på nacken i Sverige, men antalet ökar snabbt och det gör uppfödarna också - ”nya varje vecka”. Jaha, så roligt! Eller...inte? Detta var rasen där alla ambitiösa röntgade på, för det ska man ju – när hundarna har 2 % ED och 40% skotträdda på MH och när många av hundarna, precis som collie, bygger på sig rädsla efter MH-åldern. Ämnet på tapeten var hur man har gjort mytologi av raserna: de mest egenartade och senkomna knepigheter förklaras med ”rasens ursprungsfunktion”. När vem som helst kan räkna ut att det inte har med saken att göra, utan handlar om något helt annat. Ett exempel?
Jo, sa den bekymrade uppfödaren – hundarna blir bara tyngre och grövre och det förklarar man med att en boskapsvallare måste ha lite massa att sätta emot när tjuren sparkar. Hallå? Ingen hundkropp står emot en fullträff från en tjur! Tvärtom, sa uppfödaren, går förstapriset i verklighetens show till den hund som är snabb och smidig nog att inte bli träffad!
Så hur kommer det sig att den arbetande rasen aussie numera ser ut ”som pälsmonster med ben som telefonstolpar”?
Svar: det är mycket lättare att få fram hundar som ser ut som en idé om boskapsvallare än att föda upp hundar som verkligen vallar boskap. Mytologin säljer.
Och varför så många skotträdda?
Uppfödaren berättade, att när rasen var helt ny och liten i antalet, då hade det kommit in några hanhundar som användes flitigt och, tja - så var skadan skedd. Hur reagerade rasfolket? När hundarna dessutom var osäkra i hanteringen? Jo, man lutade sig mot standarden. Den säger att hunden skall vara social och tycka om människor, men kan få vara något reserverad. Och därmed var saken klar, inte sant? Den kontakträdda hunden har blivit rastypisk.
Så hur kommer det sig att det finns så gott om mytologi inom hundbranschen?Mytologin övertygar oss om att vi gör rätt. Vilket tok vi än håller på med.
En annan f d schäferuppfödare sa: ”Titta på det här fotot av en polarhund i trav. Visst rör den sig fint?” Hunden flöt fram med långa steg och fantastiska framåtgripande frambensrörelser. ”Men”, fortsatte hon - ”om man visade en schäfer med såna rörelser i ringen skulle den väl som bäst få en 2:a... ”
Va?
Jo, standarden säger att schäfern ska ha påskjut i bakkroppen!
När gick standarden in som ersättning för sunt förnuft? Samma dag som uppfödarna kom på tanken att mytologi konstruerar en hundkropp bättre än evolutionen gjorde?
Bodil Carlsson
KLOCKAN ÄR ELVA
...men hundarna har varit på sin morronspringrunda för att spana upp nattens eventuella begivenheter och vattna den kommande grödan. Nu har de käkat morronmål och intagit soffan. Hästarna är höade och varmvattnade och tuggar eftertänksamt på det som hobbitar kallar Second Breakfast på sin renskottade fläck i snön. Jo, det var precis den finishing touch som knäckte hemmahjältens rygg - "Dom måste ju kunna röra sig!" (Nu kan inte han det. Otack är världens lön.) Stallet är mockat. Stallkatten bockar och kurrar och tackar chefen därinne i köket för skopan med halvsmält bregott.
Fåglarna är som ett moln runt fröautomaten, det tog dem inte lång tid att fatta att här hittar man det man är ute efter utan större ansträngning.
Hmm... och varför får den saken mig att tänka på något?
Bodil Carlsson
onsdag 1 december 2010
Hoprafsat ur minnet!
Angelica, jag har inga bra anteckningar på det här och minnet är numera bra, men väldigt kort. Men jag gissar att ni SBK-are som inte gillar stort och tungt är ganska rätt ute. En hel del av konferensen handlade om siffrorna från Agria Breed Profile och om hur våra hundar lever. Sist på söndagseftermiddagen kom också en kvinna, som har jobbat som fysioterapeut på ett djursjukhus i 20 års tid och som höll en väldigt uppskattad föreläsning om olika sätt att behandla hundlar med ont i rörelseapparaten. Det var hundsimning, TENS, akupuinktur, smärtlindring med mediciner och skonsam muskelträning. Men framför allt var det bantning! Den allra vanligaste orsaken till ont i leder är för mycket tyngd på lederna.
Tyngden beror självklart inte alltid eller bara på övervikt. Tänk er en rottisvalp, som föds i råttstorlek! Arton månader senare närmar den sig kanske 50 kg och den ökningen i belastningen ska skelett och leder klara. Vi har i stort sett likadant konstruerade rörben och samma sorts ledbrosk som hundarna. Men vi tar i storleksordningen arton år av gradvis ökande kroppsvikt och aktivitet innan vi är uppe i vuxenbelastningen på ledbroskets ytor och på skelettet. Visst, hunden är vuxen och skelettmogen mycket fortare, men det är ändå en häftigt snabb ökning som vi väntar att växande skelettben och ledytor ska klara av. Och som någon sa - det är inte så vanligt att vi börjar gå omkring på våra fortfarande böjliga ben när vi är tre-fyra veckor...
Anta att en hund har anlaget för ledsjukdom - OCD, osteochondritis dissecans - där ledbrosk råkar ut för sprickbildningar. Inflammation och belastningssmärta kommer som ett brev på posten. OCD är klart vanligare bland de större och tyngre raserna (uppgifter från nätet, googla på canine+OCD!) Eller anta att en hund har genetisk belastning för HD. Vad ska man göra för att ställa till maximalt med problem för den? Trampa tillväxtpedalen i botten, ös på näring. Håll hunden omusklad och överviktig!
Vad ska man göra för att undvika ledproblem? Låt bli att välja allt större och tyngre avelsdjur. Håll valparna slanka och rörliga. Bygg upp muskulatur genom lågintensiv motion, men mycket! När man motionerar/tränar, variera intensitet och öka gradvis först - varva sedan ner igen. Common sense, tycker man. Men framför allt, håll hunden normalviktig! Som jag minns det, var grupparbetena som redovisades i stort sett överns om det här.
En annan sak som nämndes i sammanhanget var att brukshundsraserna är överrepresenterade när det gällde försäkringskostnader för skador, men det är lite oklart varför. Aktiviteter som medför större risk? SBK och Agria startar ett gemensamt projekt för att reda ut detta nu.
Bodil Carlsson
Tyngden beror självklart inte alltid eller bara på övervikt. Tänk er en rottisvalp, som föds i råttstorlek! Arton månader senare närmar den sig kanske 50 kg och den ökningen i belastningen ska skelett och leder klara. Vi har i stort sett likadant konstruerade rörben och samma sorts ledbrosk som hundarna. Men vi tar i storleksordningen arton år av gradvis ökande kroppsvikt och aktivitet innan vi är uppe i vuxenbelastningen på ledbroskets ytor och på skelettet. Visst, hunden är vuxen och skelettmogen mycket fortare, men det är ändå en häftigt snabb ökning som vi väntar att växande skelettben och ledytor ska klara av. Och som någon sa - det är inte så vanligt att vi börjar gå omkring på våra fortfarande böjliga ben när vi är tre-fyra veckor...
Anta att en hund har anlaget för ledsjukdom - OCD, osteochondritis dissecans - där ledbrosk råkar ut för sprickbildningar. Inflammation och belastningssmärta kommer som ett brev på posten. OCD är klart vanligare bland de större och tyngre raserna (uppgifter från nätet, googla på canine+OCD!) Eller anta att en hund har genetisk belastning för HD. Vad ska man göra för att ställa till maximalt med problem för den? Trampa tillväxtpedalen i botten, ös på näring. Håll hunden omusklad och överviktig!
Vad ska man göra för att undvika ledproblem? Låt bli att välja allt större och tyngre avelsdjur. Håll valparna slanka och rörliga. Bygg upp muskulatur genom lågintensiv motion, men mycket! När man motionerar/tränar, variera intensitet och öka gradvis först - varva sedan ner igen. Common sense, tycker man. Men framför allt, håll hunden normalviktig! Som jag minns det, var grupparbetena som redovisades i stort sett överns om det här.
En annan sak som nämndes i sammanhanget var att brukshundsraserna är överrepresenterade när det gällde försäkringskostnader för skador, men det är lite oklart varför. Aktiviteter som medför större risk? SBK och Agria startar ett gemensamt projekt för att reda ut detta nu.
Bodil Carlsson
Gästskribentens inlägg
Läste i eran blogg om att bla smärtor från rörelseapparaten tydligen är ett problem för många raser enligt försäkringsstatistiken..
Var det några diskussioner eller teorier om varför?
Vi är ju rätt många (inom SBK klubbarna) som inte gillar att så många raser blivit stora och tunga samt har långa ryggar. Mestadels pga bjässeschäfrar/rottisar osv rent fysiskt inte fungerar lika bra när det kommer till träning/tävling eftersom de inte är lika snabba, smidiga och uthålliga som mindre, kompaktare hundar men personligen ger jag mig den på att det också finns ett samband mellan detta och både skaderisk samt problem med framförallt rygg ben etc
När det gäller just collie så tycker jag inte alls om "trenden" med att de ska vara "gammaldags stora" och långa och framförallt inte när de samtidigt är "klent" byggda/dåliga fronter och långa veka mellanhänder.
Mallarna börjar också bli väldigt långa inom en del linjer, får väl se i framtiden hur hållbara de då kommer vara efter x antal korgstötar eller efter att ha gått i söket x antal år.
Med tanke på att det delvis är pga att Mallarna är mindre, smidigare och med ett sjuhelsikes tryck i som många lockats till att gå över till Malle istället för schäfer (sen vet jag också att det är en mer homogen ras och att fysiken inte är enda anledningen) mfl så kan man ju verkligen undra över detta fenomen då de blir större och större.
Överhuvudtaget häpnar jag ibland över viss avel inom arbetslinjer, detta är inte ett försvar av utställning för de rådande trenderna där kanske inte skulle gjort nåt bättre men exteriören är ju inte helt betydelselös och ärligt talat kan i alla fall jag ibland känna att vissa arbetsuppfödare inte är långt efter i extremt underligt tänk jämfört mot exteriörvarianten.
En bra hund är ju en helhetsmässigt sund och fungerande individ.
Finns ju tex en del mentalt och arbetsmässigt grymt bra bruksschäfrar men som är stora som kolosser. 45-50 kg hundar blir ju klumpiga
Om lite fler bruksschäfrar "såg" ut som min lilla, kompakta 23 kg tik som är snabb och smidig nog till att ge vilken BC ell Malle som helst en rejäl match i att orka jobba och vara snabb och smidig nog även till precision med fart skulle kanske fler våga fortsätta satsa med schäfrar och det vore kanske lite mindre rygg och smärtproblem.
Jaktlabradorer som får vattensvans och är så tunna och har så dålig päls att de inte pallar ens lite kyla (Hallå, hundar avlade för att jaga i kallt vatten!!!)
Flatar som är så stora och klumpiga att de knappt orkar ett fältsök
Border collies som har så dålig päls att de knappt kan vara ute i dåligt väder
Och så vidare
Ja hur som helst så är jag nyfiken på om det finns teorier om varför smärta blir ett allt vanligare problem (och det trots att kunskaperna om förebyggande vård osv ökar)?
Angelica Lunding
Var det några diskussioner eller teorier om varför?
Vi är ju rätt många (inom SBK klubbarna) som inte gillar att så många raser blivit stora och tunga samt har långa ryggar. Mestadels pga bjässeschäfrar/rottisar osv rent fysiskt inte fungerar lika bra när det kommer till träning/tävling eftersom de inte är lika snabba, smidiga och uthålliga som mindre, kompaktare hundar men personligen ger jag mig den på att det också finns ett samband mellan detta och både skaderisk samt problem med framförallt rygg ben etc
När det gäller just collie så tycker jag inte alls om "trenden" med att de ska vara "gammaldags stora" och långa och framförallt inte när de samtidigt är "klent" byggda/dåliga fronter och långa veka mellanhänder.
Mallarna börjar också bli väldigt långa inom en del linjer, får väl se i framtiden hur hållbara de då kommer vara efter x antal korgstötar eller efter att ha gått i söket x antal år.
Med tanke på att det delvis är pga att Mallarna är mindre, smidigare och med ett sjuhelsikes tryck i som många lockats till att gå över till Malle istället för schäfer (sen vet jag också att det är en mer homogen ras och att fysiken inte är enda anledningen) mfl så kan man ju verkligen undra över detta fenomen då de blir större och större.
Överhuvudtaget häpnar jag ibland över viss avel inom arbetslinjer, detta är inte ett försvar av utställning för de rådande trenderna där kanske inte skulle gjort nåt bättre men exteriören är ju inte helt betydelselös och ärligt talat kan i alla fall jag ibland känna att vissa arbetsuppfödare inte är långt efter i extremt underligt tänk jämfört mot exteriörvarianten.
En bra hund är ju en helhetsmässigt sund och fungerande individ.
Finns ju tex en del mentalt och arbetsmässigt grymt bra bruksschäfrar men som är stora som kolosser. 45-50 kg hundar blir ju klumpiga
Om lite fler bruksschäfrar "såg" ut som min lilla, kompakta 23 kg tik som är snabb och smidig nog till att ge vilken BC ell Malle som helst en rejäl match i att orka jobba och vara snabb och smidig nog även till precision med fart skulle kanske fler våga fortsätta satsa med schäfrar och det vore kanske lite mindre rygg och smärtproblem.
Jaktlabradorer som får vattensvans och är så tunna och har så dålig päls att de inte pallar ens lite kyla (Hallå, hundar avlade för att jaga i kallt vatten!!!)
Flatar som är så stora och klumpiga att de knappt orkar ett fältsök
Border collies som har så dålig päls att de knappt kan vara ute i dåligt väder
Och så vidare
Ja hur som helst så är jag nyfiken på om det finns teorier om varför smärta blir ett allt vanligare problem (och det trots att kunskaperna om förebyggande vård osv ökar)?
Angelica Lunding
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)