TO BE CONTINUED/FORTS FÖLJER...

...when the sheep fences have been seen to.

...när fårstängslen är klara!

In the meantime, Little White Pet from 1879. When this rose was introduced, the Collie was already established as a formal breed.

CORYDON CATCH ME RANTIN?

Sheila Crispin is right to say that the dog world is full of nasty arguments. She might have added that the arguments quite often are about the defense of one´s own success and business prospects, while pretending to defend loudly things like breed standard, breed-typical temperament and other pretty words without much other stringent significance than that given to them by the latest trend in show fashion.


A short time ago, a British breeder decided to remove from his kennel homepage a few remarks, in which he vented his deeply felt sentiments about two British judges. Things were in an intolerable way, he felt, as one judge was blind - now, by rights the KC should be sued for accepting such a judge! - whilst the other one, not having read the breed standard, gave awards only to people of his own acquaintance. (The layperson may take this to mean that one judge was unable to perceive that the best dogs in show were those of this particular breeder, wheras the other one had the poor taste to prefer dogs belonging to somebody else.)

A lamentation from a man sorely disappointed? Perhaps, but it smacks rather more of royal displeasure. The disgruntled breeder is himself a championship judge and a person very well known in show circles both in his own country and abroad. The homepage kennel history is studded generously with the names and titles of big-time winners; the caption OVERSEAS tells us about the numbers of successful exports to various countries; photographs and names flash by. Very beautiful dogs, many of them, and quite lovely names: Dark Moon, Tiger Tracks, Catch Me Driftin...
So is there anything wrong with that? Nope. It´s in the nature of a kennel homepage to advertise success. However, there is a bit more to this particular kennel homepage.


Beneath the photos of three dogs exported to this country, the website visitor finds an intriguing message. You may think I´m making this up, but I´m not. This is how it goes:
"The breed has a problem in Sweden as certain breeders seem only to be interested in changing it from a gentle herding breed to a breed similar to the Doberman and the Rottweiler." An aggressive guarding dog is what we´re trying to make of the Collie and we are being given our dues for it. How can we fail to understand that it´s taken "thousands of years" to bring that herding instinct about? And WHO DO WE THINK WE ARE to try to do what we try to do?

This breeder has himself suffered an unwelcome visit from a Swede engaged in this "nefarious plan" (meaning, wicked project) - and indeed, she turned out to be such a rude creature that he saw no other option but to escort her off his premises within minutes. It just goes to show what kind of people we are dealing with here, right?
The poor astounded gentleman fails to understand how things have come to such a pass in Sweden. Imagine breeders having to register their litters in our neighbour countries just to "escape the clutches of these terrible people"!

Enough, our breeder says. The Swedish KC must finally take action now and "get rid of these people" while there is still time. So far, only money and credibility have been lost by the KC here because the terrible people have been allowed to carry on. Now, however, Swedish KC - watch out! The Rough Collie breeders of the world are about to ostracize you!
Once again - I´m not misquoting. Hearts a-tremble at our KC now?

Considering the fact that this breeder, Mr. John Blake of the Corydon kennel, on July 15th of this year made the front page of Dog World as the recipient of a letter in which his very own KC suggested he mind his manners in referring to fellow judges - aye, readers, that´s when he decided to remove the homepage comments - one must admit that he keeps his spirits up. His capacity for veracity and cool comment remain evidently unaltered by the KC reproach. So what about that very rude Swedish lady?

None can tell. Of the people I know who occasionally go to see British breeders, no one admits to visiting Corydon for a great many years, and nobody has heard of such an incident. Reading about the visiting Rottiecollie enthusiast, I get the same feeling as when Mr. Blake talks about that famous herding instinct. I´m not one hundred per cent convinced that he has actually ever encountered either of them IRL, but they do add flavour to his argument.

* * *

The above is a translation of the July 27th blog text "Corydon: Catch Me Ranting?", written now in English. If Mr. Blake hears of this blog by connections in this country, he should be able to read it for himself and not have to depend on selective versions from others. I believe he has received such versions of Swedish Collie affairs before.
I feel that Mr. Blake´s remarks are highly inappropriate and that he is being either wilfully misleading, or very much mislead, to say what he says. However, I do not question his right to express his views. I merely use my own right to call a cat a cat, and Mr. Blake´s notions of Collie people in this country defamatory rubbish.
If Mr. Blake should want a place for a comment - by all means, let him find it here.

OK, OK...

Folk mejlar och frågar om jag har klart för mig att en eller annan vänlig själ kommer att kontakta Mr. Blake och tala om att det skrivs om honom på den här bloggen.
Nu när jag tänker på saken, så har de förstås alldeles rätt. Innehavarna av kennelnamnet Corydon måste ju ha kontakter, som matar dem med information om vad som pågår i Sverige. Hur skulle de annars ha fått tanken att det pågår någon form av sammansvärjning med syftet att förvandla våra hundar till skarpa vakthundar?

Det måste kännas otryggt att vara beroende av selektivt översatt information från ett språkområde som man inte själv behärskar. Man blir utlämnad åt en version, som man inte kan kontrollera. Av artighet mot Mr. and Mrs. Blake överväger jag därför att skriva gårdagens inlägg på engelska.

Dock får detta bli under morgondagen. Här har eftermiddagen gått åt till att i sensommarvärme och svärmande insektshorder bättra på fårstängslen och i morron väntar en vanlig arbetsdag. Hundarna har varit änglar - as usual.

C CATCH ME RANTING?

Sheila Crispin har rätt i att hundvärlden är full av hätska trätor. Hon kunde ha tillagt att grälen ofta handlar om att försvara sin position och sina försäljningsmöjligheter, medan man högljutt låtsas som om man försvarar rasens standard, det rastypiska temperamentet och alla de andra vanliga vackra orden utan mera beständigt innehåll än vad den senaste modeinriktningen ger dem.


För en kort tid sedan avlägsnade en engelsk uppfödare hastigt inlägg från sin hemsida. Där hade han skrivit ner sin djupt kända övertygelse om två engelska domare. Det var illa ställt, tyckte han, för den ena var blind - engelska KC borde ha blivit stämd för att acceptera en sådan! - och den andra hade inte läst rasens standard, utan gav priser bara till sina egna bekanta. Lekmannen får misstanken att det betyder att domare 1 inte har förmågan att se att vår uppfödares hundar är bäst, medan domare 2 har den dåliga smaken att döma fram andras jyckar.
Klagosång från en besviken äldre herre? Mja...kanske var det mera frågan om ett kungligt vredesutbrott. Vår hemsidesskribent är nämligen själv domare på sin ras och en i utställningskretsar mycket välkänd person, inte bara hemma i England utan även utomlands. Hemsidans kennelhistorik över storvinnare genom åren är detaljerat lång, fliken Overseas visar upp kennelns exportframgångar och de poetiska vinnande hundnamnen glimrar förbi. Dark Moon, Tiger Tracks, Catch Me Driftin...

Under foton av de tre exporterna till Sverige hittar man en tankeväckande text.Ni kanske tror att jag hittar på, men det gör jag inte. Så här står det faktiskt!

"Rasen har problem i Sverige eftersom vissa uppfödare bara verkar ha intresse av att ändra den från en mild vallhund till en ras i stil med dobermann och rottweiler."
Det är förstås mycket oförskämt av oss här i Sverige att göra så illa. Fattar vi inte att det har tagit tusentals år att få fram den där vallinstinkten? Och vilka tror vi egentligen att vi är som försöker göra det vi försöker göra?

Collieuppfödaren har själv fått ovälkommet besök av en svensk person engagerad i denna nefarious - ondskefulla, skändliga - plan och mycket riktigt var mänskan så oförskämd att uppfödaren såg sig tvingad att kasta ut henne efter fem minuter, vilket bara visar hurdana de där människorna är. Den stackars mannen kan inte förstå hur det kan få lov att vara på detta viset i Sverige. Tänk att uppfödare måste regga sina kullar i Norge eller Finland för att slippa ur dessa förfärliga människors klor!

Enough, säger vår kände uppfödare: nu måste svenska Kennelklubben äntligen gripa in och "get rid of these people." Hittills har ni bara förlorat pengar och trovärdighet på att låta dem hållas - nu, SKK, kommer världens långhårsuppfödare snart att frysa ut er!
Det står så, jag försäkrar en gång till.
Darra månde SKK.

Med tanke på att vår uppfödare, Corydonkennelns Mr. John Blake, så sent som den 15 juli hamnade på förstasidan i Dog World som mottagare av ett brev, vari hans högst egna KC bad honom tänka på vad han skriver på sin hemsida - jo, det var därför han tog bort inlägget om de två domarna - så får man ändå säga, att han håller ångan uppe. Hans respekt för sanning och vederhäftighet är oföränderliga storheter, om man säger så.

Så hur var det nu med den oförskämda svenska damen?
Who can tell? Ingen av de personer som jag vet ibland hälsar på engelska uppfödare har besökt Corydon. Ingen av dem har heller hört talas om den här incidenten. Och när jag läser historien om den besökande rottiecollieentusiasten, så får jag samma känsla som när Mr. Blake breder ut sig om vallinstinkten. Jag är inte hundra på att han träffat på varken den ena eller den andra företeelsen i verkligheten, men de fyller onekligen ett passande utrymme i hans historia.

RÄTTELSE

Sorry! Det där från igår var ingenting annat än Mme Boll, en vacker flicka hon också, fast - eller därför att? - hon har några år på nacken. Kom till världen 1843, så trots allt en färsking i jämförelse med den här.

Detta är Ispahan - en av de gamla damascenerrosorna, i odling före 1832 som det står i böckerna och troligen mycket, mycket äldre än så. Damascenerrosor har sitt namn efter staden Damaskus och de odlades i östra medelhavsområdet före Kristi födelse. På slutet av 1200-talet tog en korsriddare med en av dem hem till sitt slott i Frankrike, vilket bara visar att även råskinn kan se världens skönhet.
Som sagt - Ispahan i slutblom i kvällningen: behold the marvels of the earth.


I morron fler nyheter från England... Vem anser att SKK förlorar både pengar och trovärdighet på colliens problem här i Sverige? :-)

ÖSREGN OCH NYHETER

Det händer vartenda år. Man är införstådd, man tror att man är förberedd, men man vänjer sig inte och när det händer känns det alltid lika snopet. Som det står ibland i en begravningsannons: en gång går man ut genom dörren och det är den sista gången.
Här inträffade det natten till igår. Sent i förrgår kväll klev jag ut på förstubron och det var ljust. Visst hade det kommit en skvätt välbehövlig väta, men Ispahans sista lyste blekrosa i dunklet och fårens äng ångade sommardimma. Katten var självklart osynlig, på språng ute i sitt sommarrike. Jag visste det inte, men det var sista gången.
Sent igår stack jag ut näsan igen. Drisslande kompakt mörker! Drypvåt slank katten in.Igår kväll gick sommaren sin väg för den här gången och drog igen porten om sig. Det som är kvar är den delen av tillvaron där man måste ta itu med vedkapningen och verandataket och där nyheterna utifrån börjar nå en.
Fyrtio millimeters ösregn idag gjorde valet lätt - det blev nyheterna.

Kommer ni ihåg inlägget Tuffing sökes från den 4 maj? Man sökte en första ordförande till den rådgivande kommitté, som ska försöka få rätsida på hunderiet och dess anseende i England. Ja, nu är tuffingen hittad! Sheila Crispin är veterinär, ögonspecialist närmare bestämt, med många års framstående yrkesverksamhet bakom sig och en professorstitel i bagaget. Hon är sedan tidigare livslång hedersmedlem i engelska kennelklubben och medlem på livstid i International Sheepdog Society. För en månad sedan, när hon fick jobbet som ordförande, var det en nyhet även för risktäckande, kända engelska tidningar som The Independent. Nu har Dog World en förstasidesintervju. Professor Crispin berättar att hon söker medlemmar till styrelsen. Personer lämpliga att jobba ihop med henne med de tre stora områden, som intresserar allmänheten: hoten mot hälsa och funktion hos renrasiga hundar till följd av utställningsavelns urval, de storskaliga valpfabrikerna och så de farliga hundarna i städerna. "Hundvärlden slits sönder av trätor, riktigt obehagliga trätor ibland - jag har läst en hel del hätsk kritik mot min egen utnämning och delar av det har inte bara varit felaktigt utan snudd på förtal - och det där är ju bara dumt. Skall vi komma någonvart, måste vi dra åt samma håll. Vi har mycket att ta itu med."

Crispin berättar i intervjun vilka hon söker till sin styrelse. Där ska finnas någon med lång erfarenhet av veterinärmedicin och någon eller några med kunskap om genetik, hundavel och ärftliga sjukdomars förekomst hos olika raser.Där ska finnas någon med juridisk kompetens, om tvingande lagstiftning skulle bli aktuell. Och så finns det utrymme för minst en person med "lekmannakompetetens" - en kunnig vanlig hundägare, eller någon som lever med arbetande hundar. Eller, möjligen, någon från utställningsvärlden. Men det är bra, säger Sheila Crispin, med folk utifrån, för de har lättare att se vad som behöver förändras.
Man önskar den här kvinnan all lycka till. Särskilt gör man det efter att ha sett fotot av henne i The Independent. Den bilden föreställer inte den merittyngda professorn och livstidshedersmedlemmen i KC. Kanske föreställer den medlemmen i International Sheepdog Society. Men mest visar den en kvinna som åtminstone jag gillar att se på en sådan post. Titta här!

Independent Sheila

Sheila Crispin på sin lilla gård i norra England, fårbetat gräs i bakgrunden, herdestaven inom räckhåll och så hennes två hundar. Svartvita fyraåringen Maisie, en bordercollie/beardedcollie-korsning, och så pensionerade sextionåriga Maddie, beskriven som "working collie"!
Man ska förstås passa sig för den sortens personinriktade omdömen som hundvärlden bara kryllar av redan. Men jag måste medge att det gjorde mig förvånad och glad att se första ordföranden i detta omtalade rådgivande organ så här. Hon har själv arbetande hundar - och båda är ur colliefamiljen!

HEJA SKK!

Läste just på SKK:s hemsida att man uppmanar folk att delta i årets Pride-parad i Stockholm bakom banderollen "Hane eller tik - Du har makten att välja!"
Jag tyckte det var kul. Bland SKK:s medlemmar finns säkert många som har fått uppleva att rätten att välja partner - den person man tycker om, oavsett kön - har varit mycket mindre accepterad än rätten att välja hund, oavsett kön.
Rättigheter finns bara om tillräckligt många av oss står upp och säger att de finns.

Vidare tar SKK bladet från munnen och kallar Mats Odells utspel om att förbjuda ett antal hundraser för "populistiskt valfläsk". Jisses, en svensk organisation som kallar något för precis vad det är och lägger till att politiker inte ska uttala sig om sådant de inte har en aning om!
Öron på politiker växer ut först när tillräckligt många säger emot dem. Alltså:

Bra gjort, SKK!

Om stolthet och hundträning

Folk har haft det svårt på många ställen i vår värld. På Nordirland var det inte allt för länge sedan då en rad av decenniers stridigheter satte outplånliga spår bland dess invånare.
En sång som låter oss höra om det är "The town I loved so well", i länken här framförd av The Dubliners.


En rad i texten som fascinerar mig är den där det talas om hur de arbetslösa männen ger barnen mat och sedan tränar sina hundar:

"While the men on the dole played a mother's role,
fed the children and then trained the dogs"

Just där, och just då, var det männens uppgift att träna hundarna.
Om vi nu hoppar fram till 2010 och till Sverige, hur ser det då ut?
Som redaktör för rasklubbens tidskrift ser jag ju att majoriteten av skribenter av artiklar är - kvinnor. Jag har också förstått att på tävlingar är det kvinnor som tävlar. Kvinnorna tränar och kvinnorna tävlar och då undrar jag, vad gör männen? Går de kanske sista kissrundan men inget mer?
Och, i så fall, varför?
Jag tränar med våra hundar, trots att jag inte alltid är arbetslös... Och jag gör det för att det är roligt! Är jag unik?


Johan Nilsson

Rapport från en svalare breddgrad

Här uppe i norra delen av Sverige har vi haft bra juliväder hittills. En luftfuktighet en bit över det normala har dock gjort vardagen lite kvalmigare än önskvärt. Men vi dukar inte under av värmen. Vi behöver inte införa siesta och vi har inga tropiska nätter - eller för den delen, tropiska åskväder. Lite bakgrundsmuller nu och då, men inget spektakulärt alls. Inte i närheten av de "Hollywoodblixtar" som jag fått rapporter om från Sydsverige.

Senast igår hittade vi ännu en fin spårskog att träna hundarna i.



Efter spåret var lagt plockade vi lite sommarkantareller, som annars riskerar att torka bort. Inte ska de väl stå där och förtvina! (Vi tog med dem hem och smörstekte med vitlök, persilja, salt och peppar. Man ska inte krångla till det!)

Hundarna spårade med den glädje de alltid gör, trots att det kanske var liiiite för varmt....
Tiken var nästintill klockren, som vanligt.

"Gamla tiken som blivit som barn på nytt efter flytten, arbetar med både de av oss tilldelade uppgifterna och egentillverkade uppdrag. Så länge de egentillverkade uppdragen består av att bära med sig Nalle Puh-bollen på promenaderna går det väl an....Gräva upp mattes potatisland och vakta tomten från intränglingar ligger bra nära gränsen för vad som kan accepteras..."

(skriver matte i sitt lilla gästinlägg!)

Hanen är för snabb i spåret...börjar kännas som "som vanligt" för honom nu. Han rusar ut och vädrar för fullt men glömmer att sänka näsan. Nu måste vi gå tillbaka med honom. Starta om med godisspår för att få honom att sänka nosen i backen och inte bara vädra för att hitta genvägar... Han är duktig, det vet vi, men han slarvar förfärligt just nu!
Men det är roligt att han plockar upp spårapporterna i munnen och - att han är lycklig när han gör det! Att se en hund glad och lycklig över att ha löst en uppgift, det gör mig glad. Då vet jag att hunden tycker om att lösa de uppgifter jag gett den. Hunden vill arbeta - för det gör den glad!
Let them work, they'll love it!

Johan Nilsson med bidrag från Erika Jonsson

JO, DET JAG VILLE SÄGA VAR -

- den gamligaste nyheten av alla. Hur glad man blir av att leva ihop med något så gammalt och hållbart och vackert som det här!

I VÄNTAN PÅ REGNET...

... bar jag vatten till djuren. Sedan lockade jag till mig de flåsande fåren och medan de omisstänksamt tuggade i sig havren, hällde jag kallvatten över deras skallar. Det tog en stund för dem att räkna ut vad jag höll på med och då flydde ett par, men de flesta verkade inte misstycka utan stod kvar och njöt. Därefter strilade jag försiktiga vattenskvättar över törstiga växter, så att det inte skulle finnas bara en solstekt jordskorpa som regnet skulle studsa mot och rinna bort från. Jorden måste vara mjuk, så att vätan sjunker rakt ner i den.
Medan jag gjorde det här, blev hettan alltmer onaturligt stillastående. Himlen började mörkna. Regnskugga föll över gräset. Och när jag vände mig om, fick jag se det här - utslagen på några timmar. Gallicarosen Tuscany, The Velvet Rose, beskriven som odlad 1596 i England och alltså äldre än så.

ÄNNU ÄLDRE NYHETER

Rosorna har aldrig blommat som de gör denna sommar. Kombinationen av tjockt skyddande snötäcke, ingen marktjäle, gott om vatten under våren och så kontinentalvärmen nu måste ha åstadkommit denna blomning - mina förströdda omsorger har ingen del i äran. Jag kliver bara ut genom min dörr om morronen och häpnar över att något kan vara så vackert. Ögonen blir liksom inte mätta.
Självklart är de gamla rosorna framtagna av människor. Självklart är de resultatet av mödosamma urval och korsningsförsök - ibland rena turupptäckter av varianter som korsade och urvalde sig helt på egen tagg. Rosor är lika mycket levande historia som hundraser och precis som med rosorna tror jag att hundrasernas historia, deras speciella egenskaper och ändamål, är deras framtid.

Emellertid - värmen som gläder rosor kopplar ur synapserna på mig. Gårdagens appellmästare på Collie-SM var Anita Wik med Fasching´s Black Pontiac. Bruksmästare blev Convoco´s Balalaika, men där försvann förarens namn ur den inre hårddisken. Med Bruksmästerskapet vart det tvärtom - Karin Carlsson heter matte, men hundens namn deletades.

Alla hade roligt, hälsades via den knastriga telefonen från en utschasad arrangör.
De här rosorna går till arrangörerna. Tack för alla obetalda arbetsinsatser! Tack för uthållighet! Tack för allt slit ni tar på er för att colliefolket ska kunna visa upp sina hundar!

GAMLA NYHETER

Hettan är som en bakugn.Fåren och hundarna flämtar. I värmen tävlar collies SM borta på ostkusten och vi väntar på nyheter från en mobil med dålig täckning.
Årets SM hade fler anmälningar än på länge - det var så många anmälda collies att inga hundar av andra raser kunde tas emot och det var så många anmälda till spår att spåren tog slut! Arrangörerna slet sitt hår och lyckades trolla fram några till, så att alla fick .
I förmiddags var det gudskelov inte så gassande soligt - då gjorde agilityhundarna sitt. Med reservation för felhörning på knastrig mobil - på förstaplats Angelika Eklund med Mironik´s Minos, på andraplats Ingrid Persson med Dreamwishes Eloise, på tredjeplats Anna Jöntorp med Mironiks Rova, på fjärdeplats Tomas Strand med Springmist´s Princess Perfect...
Söket bör just vara avslutat - där var en collie anmäld till högre klass, en i elit. Spår hade 10 i appellklass, 5 i lägre klass, 6 i högre klass och 2 i elit!

För min del struntar jag i vem som vinner - många anmälda och många arbetande collies betyder att alla vinner. En ros till åt er som deltar och minst en åt er som arrangerar, och det är inte vilken ros som helst!
Det ni ser är Rosa gallica conditorum. Mycket vacker och oöm. Påminner om vår ras, inte sant? Rosen har odlats för sin färg och doft som godisråvara nere i Europa i hundratals år, men collien som arbetande hund går ännu längre tillbaka.

GRATTIS OCH TACK TILL ALLA SOM JOBBAR MED ERA HUNDAR!

SOVGROPEN

De finns här!
I den svala jorden under en tre meter hög, vit, parfymdoftande vägg av schersmin finns egentassigt grävda sovgropar. Där gömmer sig tre hundar undan hettan.
Schersminerna är förstås bra mycket äldre än rosorna. Femtio år eller så äldre. De planterades av en man som försörjde sju ungar på en plätt mager jord, i ett primitivt hus utan tvättmaskin eller torktumlare eller rinnande varmvatten eller luftvärmepump eller. Hur en människa så nertyngd av slit kan ha orkar med att plantera schersminer är mer än jag begriper, men det gjorde han. Om man kan minnas någonting i det högst eventuella livet efter detta, så hoppas jag att han minns det här, för ingen kalif i Bagdad kan ha känt en finare doft och icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som dessa oansenliga buskar...
Vissa kvällar funderar man på att göra hundarna sällskap i sovgropen.

ALL THAT HEAVEN WILL ALLOW

Hettan och torkan gör att de sprintar ut i blom nu, en efter en av de gamla sorterna. Deras doft i skymningen är mer än en människa förtjänar, speciellt den sortens människa som ägnar sig åt episodisk rabattrensning och rosenvård. Det blir när tid och ork sammanfaller, liksom.
Spelar inte så stor roll för de gamla rosorna - de väller fram ändå!Rosa alba maxima, vit bondros, en gång kallad the White Rose of York - mellan en och en halv och två meter hög på sex år. Den karmosinröda i bakgrunden är Rose de Resht, gammal persisk oljeros - japp, kaliferna i Bagdad krävde doftoljan från rosor som den här som skatt och karavaner forslade den i läglar på kamelryggar! Mera i förgrunden Leda, sent artonhundratal, och Adéle Prevost, dito, båda doftande, härdiga och envetna... Allt på fem-sex år och utan intensivvård, vintertäckning eller ens någon särskilt berömlig inställning till trädgårdsarbete hos rosenodlaren.
Alla tillönskas en vrå som den här efter de heta dagarna. Fattas på den här bilden gör en kanna med iste och en bra deckare...
... och några collies. Var håller de hus?

Om avsaknad av rosor och kravlös träning

Den Polarros som fanns i vår rabatt har gått hädan, troligen innan vi blev ägare till hus och tomt. Nu är det ett virrvarr av enstaka plantor av olika sorter som tittar upp där man minst anar det. Till exempel slog denna vackra daglilja ut häromdagen, i sällskap av en krollilja. Och i ett myller av ogräs.



Jag tog raskt fram trimmern och slog ner ogräset för att låta den gula liljan lysa upp i ensamt majestät. Nu vajar den stolt i vinden och är en ljuspunkt i tillvaron.
Tryckt mot den soliga stallväggen stod en ensam liten vallmo



och i en före detta skräphög fann vi ett löjtnantshjärta. Det blir ett tufft jobb att flytta alla dessa växter så att de får den plats i tillvaron som de förtjänar. Men när tiden för höstgrävningen infaller - då ska det flyttas växter! Och då ska även rosorna få komma till oss - en trädgård är inte komplett utan rosor.

Och hundarna då? Ja, de går lite på sparlåga i julivärmen (som lär tillta framöver).
Varje söndag åker vi till klubben och tränar lite mer aktivt med dem. Det är helt kravlöst i vår lilla träningsgrupp och vi tränar bara på sådant som hundarna verkligen tycker är roligt. Tiken tränar med matte och mest lydnad, för av någon anledning tycker hon det är roligt. Jag kan inte alls förstå att "rutan" är rolig, men det kanske är korvbelöningen som gör det kul? ;-)
Hanen tränar agility och lite olika trix med mig. Han verkar tycka att det är så himla kul att bara springa genom agilitybanan, korven kan han ta senare. Ofta tar han hindren en extra gång! Han visar att han har lusten, det är det som är roligt att se. Lusten att ta sig an utmaningarna och glädjen över att klara det.
Det är vackert så. Vi jobbar vidare med lusten nu, för den är viktig - både för hund och hundförare!

Johan Nilsson

GAMLA RÖTTER

Midsommarrosens dagar är redan förbi. Nu är det dags för den här gamla albarosen! Hittad av en ung präststuderande i Tyskland på 1700-talet, medförd hem till Hurdals prästgård i Norge. Den växer sig hög på några korta år och tål allt. Ingen doft och i solljust kan man tycka att den svala blå anstrykningen i färgen gör blommorna lite bleka. Men när himlen mörknar och det drar mot kväll - då lyser den här rosen.Går man nära ser man hur fint formad blomman är.
Stort fång gamla rosor till er som arrangerar och deltar i Collie-SM den här helgen och visar upp vår ras!

THE IRL GYM&SWEATSHOP UNLIMITED II

Jobbet gjort! Dags för godis! Bonnläppslydnad högre klass!

THE IRL GYM&SWEATSHOP UNLIMITED!

Oöverträffad workout! Utmana din kropp! Bräck dina kompisars gymskryterier! Testa din muskelstyrka och temperaturreglerande fysiologiska maxkapacitet mot 1 500 kg hö! På vår anläggning ingår trettifemgradigt solgass mot autentisk lagårdsvägg liksom litervis med lättsaltat ljummet vatten och låååång dusch i kvällningen.Var hittar du något liknande? Djup, god sömn följer - no extra charge.


Ibland är livet lite härligt. Här är en sak jag inte hade trott att jag skulle få se. Tan klättrar målmedvetet uppför den branta, gungande och rätt instabila väggen av löspressade höbalar för att ta reda på vad matte sysslar med två meter ovanför honom. Han inser sedan att ingen någonsin har revirmarkerat loftets väggar och tar sig förtjust an denna ansvarsfulla uppgift, så att inte en massa andra killar ska komma sättande och göra anspråk...
...och så följer ett moment ur ettans bonnläppslydnad.

Dogs make a life good.

The Summertime Blues III

Det året då våra hästar åkte på sitt första skov avlivades i snitt en häst med fång per dag i Sverige. Det hade vi ingen aning om.
Samma år publicerades två veterinärmedicinska artiklar i USA. De beskrev en undersökning av 160 friska ponnies med respektive utan tidigare fång. Hur skiljde sig åt? Jo, de som hade haft fång tidigare såg ungefär ut som människor med hög risk för åldersdiabetes - de var överviktiga, de hade höga fetthalter i blodet, de hade låg insulinkänslighet. Hästarna som hade sådana provsvar i mars månad, innan gräset satte fart, kunde FÖRUTSÄGAS bli fångsjuka i maj, när stärkelsemängden i betet fördubblades. Och därtill hittades en ärftlighet för detta! Studien kom fram till, att det verkade röra sig om en eller flera gener med varierande genomslag, där anlaget inte visar sig lika tydligt hos hingstar som hos ston - t ex deras döttrar. Stämmer resultaten, borde det vara möjligt att försöka hitta högriskförärvarna bland avelsdjuren och på sikt minska antalet fölungar födda med stor risk för sjukdomen. Det skulle vara en hedersam sak för en rasklubb att titta närmare på, kan man tycka.

Inget av detta hade vi en susning om då. Det gick på tok för oss. Vad gjorde vi för fel? Vi hanterade ärftligheter som vi inte visste existerade, det var vad vi gjorde.
Vi lurades av hästen som saknar anlaget - hon som aldrig har fått fång. Så när vårt ängshö tog slut i januari det året, köpte vi det vi kunde få tag på - det som vår granne mjölkbonden aldrig frivilligt skulle använda till sina kor. Hans mest näringsfattiga reservhö. Och fastän alla våra tre hästar var lite överviktiga - ungefär lika mycket - och alla tre rörde sig lika mycket, tålde en av dem det där höet alldeles utmärkt. Hon åt med god aptit. det gjorde de andra två också, men en dryg vecka senare kunde de knappt stå på sina inflammerade hovar...
...och vi begrep ingenting. Vi gjorde som olyckliga djurägare brukar - grät och bet ihop om skuldkänslorna och betalade veterinären och snöt oss. Vi fick dyra och inte ofarliga mediciner utskrivna mot smärtan. Vi bantade ner hästarna. Ut åkte de hårda brödbitarna och äpplehalvorna. Nytt ljusgrönt hö från magra skogsängar nånstans uppe i Dalsland anskaffades. Hästarna repade sig långsamt, men de blev bättre - de sprang igen! Och så kom våren och samma sak en gång till. Och den yngsta, livligaste, rörligaste hästen, så nedbantad att det faktiskt inte fanns mer hull att ta av, åkte dit värst. Gener som en gång har lagt in startväxeln och gått igång är inte så lätta att slå in backläget på. Känner ni igen det här, ni som har kämpat på med att träna skotträdda hundar och fått höra att det är bara ert sätt att hantera hunden som ställer till det? Låter det bekant för er som trodde att er valp fick höftledsfel bara för att ni gjorde fel med mat och motion?

Det finns en ärftlighet för fång hos häst precis som det finns en ärftlighet för HD och en för extrem rädsla hos hund. Man kan inte se den förrän den klipper till och då står man där redan med skiten i fläkten. Man kan inte veta hur många gener som är inblandade och hur de nedärvs heller. Man vet inte om de finns i massor eller inte alls i stamtavlan för ens eget djur. Och därmed kan man inte heller beräkna risken för just det djuret.
Poängen är att som djurägare behöver man inte försöka ta reda på alltsammans själv.
OM MAN HAR EN RASKLUBB SOM LÄGGER KORTEN PÅ BORDET OCH TAR UPP FAJTEN MED ELÄNDET!
T EX SLÅR SIG IHOP MED FORSKNINGEN PÅ OMRÅDET OCH BESTÄMMER SIG FÖR ATT FÖRSÖKA FÅ FRAM ETT RISKINDEX FÖR AVELSDJUR!

Som hundägare har jag en sådan rasklubb. Den har jag tänkt på med stor tacksamhet på sistone. Till Collieklubbens styrelse och aktiva - heder åt er för att ni tar ansvar för vår ras. Tack för att ni finns!