DET RIKTIGA HEMLANDET?

Hur såg det ut i Finland? Finska kennelklubben skickar på förfrågan prompt en länk till sin statistik över långhårscolliens reggsiffror från 1989 och framåt.

Man ser samma sak en gång till, ett tydligt fall i registreringar. Men i Finland finns en ännu större skillnad mellan efterfrågan i relation till folkmängd jämfört med England. Folk i Finland slår oss svenskar, när det gäller att vilja ha collie, men de slår England med hästlängder.

1989 hade Finland 4,9 miljoner invånare och 1 200 reggade födda collievalpar.

1993 hade Finland 1 690 reggade inhemskt födda collievalpar.

1997 775 collies på 5,1 miljoner invånare.

2007 696

2017 485

2019 489 på 5,5 miljoner invånare

2019 reggade Finland med fem och en halv miljon invånare nästan lika många långhårscollies som Storbrittannien med sina över 66 miljoner.

Jag blev häpen.

Varför håller collie ställningarna sämre i sitt hemland än i Norden? Inte visste jag att skillnaderna var så stora! Så jag mailade igen, den här gången till Jemima Harrison. Det är den person i England, som jag bäst känner till, inte bara för hennes inblick i hundvärlden, utan för den ovanliga egenskapskombinationen att vara samtidigt fristående från uppfödarintressen och orädd för att säga vad hon tänker. Hur ser hundintresserade vanliga människor i England på collien? Har folk en negativ bild av rasens mentalitet eller vad handlar det om?

Det här svaret kom. Det var det som fick mig att studsa:

”Det är ingen populär ras här. De ses inte som riktiga collies. När man pratar

collie här, då menar man border collie. Allmänheten har nog ingen särskild uppfattning om rasens mentalitet, för det finns inte tillräckligt många av den.”

Allmänheten i England har inte någon bild av colliens mentalitet, för det finns inte längre tillräckligt många collies där.

Så vad menar vi med ”hemland” för en hundras? Jo, vi vet vad FCI menar: det land där rasen skapades och där den första versionen av standarden skrevs – i colliens fall för etthundratrettio år sedan. Det brukar heta, att England ”äger” standarden. Vilket England? Det viktorianska? De 1 350 nu levande medlemmarna i Kennelklubben? Det England som idag reggar ungefär lika många valpar som lilla Finland?

Eller skall vi våga tänka tanken att när det gäller aveln, är rasens ”hemland” lika mycket de delar av världen, där man fortfarande vill se den som en fungerande hund?

Bodil Carlsson

VAR FINNS RASENS HEMLAND?

Nu vill jag presentera litet statistik och be er tänka över vad siffrorna säger. Jag studsade, när jag höll på med dem.

Först vill jag säga något om brittiska registreringar. Engelska KC svarar, när jag frågar, att det visserligen inte är obligatoriskt att regga alla valpar i en kull, men att uppfödarna brukar göra det nu. De 531 reggade långhårsvalparna från 2019 kan därför antas vara antingen det verkliga antalet registreringsberättigade valpar under det året, eller mycket nära det verkliga antalet.

Efter nästa fråga skickade KC vänligt reggsiffrorna för långhår från 1987 och framåt. Jag har för överskådlighetens skull valt ut fem av de trettiotvå åren med tio års intervall plus 2019 års siffror. Så här såg det ut, i Storbritttannien och i Sverige, de åren.

                       ENGLAND                               SVERIGE

1987               4 259                                           1 353

1997               2 459                                              973

2007               1 196                                              596

2017                 724                                              300

2019                 531                                              255

Som ni ser faller reggsiffrorna rejält i båda länderna under tidsperioden. Faller gör också många andra raser, medan andra seglar upp, men något är som jag ser det speciellt med collie. För det första - fallet är stort. Och sedan är en sak till slående: i relation till folkmängden är de svenska reggsiffrorna hela tiden högre än de engelska.

1987 hade Storbrittannien 56, 8 miljoner invånare. Sverige hade 8,3. Det fanns sju gånger så många potentiella valpköpare i rasens hemland, men det föddes inte sju gånger fler collies. Bara tre gånger flera. Sett till folkmängd var collie dubbelt så populär i Sverige som i England 1987.

2019 fanns det 66 miljoner människor i Storbrittannien. Det fanns bara 10 miljoner här. Om collien hade varit lika efterfrågad i sitt hemland som här, borde det – trots den fallande trenden – ha sålts sex gånger fler collievalpar där. Men det såldes bara dubbelt så många. Sett till folkmängden var collie ännu 2019 tre gånger mera populär i Sverige än i rasens hemland.

Varför har colliens mentalitet varit ett så hett diskussionsämne i Sverige? För att vi är många fler vanliga hundägare, som har collie.

Bodil Carlsson

ENSAMMA?

Det har ofta sagts från visst uppfödarhåll att Sverige är så speciellt.Varför har bara vi problem med att collien skulle vara ängslig, när andra länder, t ex rasens hemland England, inte har det?

Collieutredningen skickade en enkät med frågor till ett antal utländska rasklubbar. Här hittar ni  en kort sammanfattning, bl a den engelska rasklubbens svar (Collieutredningen, s 24, min kursivering):

"Svarsfrekvensen var relativt låg och i stora drag framkom följande i enkätsvaren: Nervositet och rädsla för blanka golv nämns av klubbarna i Storbritannien och Italien som även nämner sociala rädslor. Annars beskrivs temperamentet som i grunden gott av alla rasklubbarna.Italien vill införa någon form av mentaltest för champions, som ska mäta oräddhet för människor och plötsligt uppdykande saker, exempelvis cyklar. I Danmark beskrivs en splittring, där en del uppfödare anser att det inte finns några problem, medan andra menar att det finns problem med bristande avreaktioner och brist på nyfikenhet."

Vi kanske inte är alldeles ensamma om att tycka att det finns ett problem att ta tag i?

Bodil Carlsson

LÖST PRAT!

Citerat ur en anonym blogg februari 2017:

”på ett MT  bedöms hundarna för egenskaper som inte hör hemma i ett normalt vardagligt liv ..utan man bedömer egenskaper som gör hundarna lämpliga för vidare utbildning till tjänstehundar..typ polishundar, bevakningshundar m.m
En collie som blivit gokänd på korning med höga poäng är enligt min mening ingen rastypisk collie.”

Fotot visar den korade collietiken Vittra. Vittra är ingen polishund. Vittra deltar i ett projekt som går ut på att lära barn med bakgrund i andra länder att hundar inte är farliga.

Det är alltså dags för avdelningen om löst prat.

Vem som svarar för just den här leveransen vet jag inte, för skribenten ser till att vara anonym, när hen berättar hur illa andra- inklusive namngivna andra - beter sig. Ja, det är en blogg. Ja, det är några år sedan de senaste inläggen och inläggen på bloggen är inte många, åtminstone inte de inlägg jag kan se. Skribenten verkar fyra av en skottsalva när något blir för mycket och sedan tappa målföret i några år, innan hen återkommer med bössan i högsta hugg för en ny insats. Inlägg från 2009 handlar om höftledsröntgen. HD- resultaten går inte att lita på, avläsarna håller varandra om ryggen för att dölja sina misstag och det man gör är att ”slå ut våra avelsdjur”. Så var det med det och den som skriver vet minsann vad självaste Audell hade att säga om saken. ”Vad f-n håller de på med där på SKK!”

Åren går.Tystnad råder. Sedan är det dags för nästa salva och då handlar det om MH och korning. Den elaka omvärlden gaddar ihop sig mot uppfödarna igen.

Så här lät det den10 december 2009:

År 2001 beslöt den Svenska Kennelklubben att införa krav på mentaltest för avel för collie trots att man förstått att 154 collieuppfödare var emot kravet.

Som collieägare möts man med skepsis när man kommer på en test..eftersom det under en lång  tid här i landet bedrivits något som mest liknar en häxjakt på collie, det enda som skrivs om rasen är hur dålig den är… många upplever därför när dom kommer på  en test att dom i princip är dömda på förhand..

.. 

Nu är det ju inte lika illa för alla. Det finns de som klarar sig bra på MH. Hur går det till? Jo – de fuskar:

Det vet vi ju alla att dom som skriker högst om vikten av tester och testresultat  är dom som själva förtränar sina hundar mest….bygger egna testbanor  ..hjälper valpköpare att träna deras hundar ..lånar hem hundar efter egna hanar och tränar ..träningen sker regelbundet till det är dags för MH

Nej – jag tar inte upp det här för att komma åt någon enskild person. Jag var lyckligt ovetande om den här bloggen tills någon frågade mig om jag visste vem som stod bakom den. Det gör jag inte och vem den anonyma skribenten kan vara bryr jag mig inte om. Att de senaste inläggen är tre år gamla är snarast en fördel; då behöver ingen som skriver i nutid känna sig trampad på tårna. Jag tar upp det för att det som skulle vara vanligt löst prat i många andra sammanhang – privat gläfs som man drar för kompisarna över kaffet, när man är sur över något som har gått en emot - inom hundvärlden kan presenteras som allvarsamma fakta, även när det närmar sig det tokroliga. Har ni läsare stött på många högljudda människor, som har resurser att bygga egna MH-banor och släpa dit sina och sina valpköpares hundar i tid och otid på regelbunden träning för att inte bli dömda på förhand på grund av all häxjakt på collie?

Jag har aldrig mött dem. Aldrig ens hört talas om dem. Men finns gör de, fuskarna. Det vet vi ju alla.

Gör vi?

En gång till – jag skriver inte det här för att dra igång mera bråk. Utan därför att det som går att läsa på bloggen i mina ögon är klarspråksexempel på en inställning, som hörts i många versioner under lång tid. Den inställningen går ut på, att uppfödare - vissa uppfödare, inte alla - alltid har tolkningsföreträde. SKK är skyldigt att leverera de beslut som uppfödarna vill ha, men gör det inte alltid. Då har SKK fel och uppfödarna rätt.  Röntgenavläsarna borde leverera de resultat som uppfödarna vill ha, men gör det inte alltid. Då har röntgenavläsarna fel och uppfödarna rätt.  SBK:s MH-beskrivare skall vi inte tala om – de levererar nästan aldrig, och när de gör det så ligger organiserat fusk bakom och hundarna som gillas är farliga. Ingenting är så fel som MH och ingen har så rätt som uppfödare.

Har vi tid med det här? Det finns två saker,som hundfolk måste börja tala sakligt och sansat om, ifall vi på sikt skall ha några renraser kvar.

Den första är vilken plats våra hundars framavlade egenskaper har i det samhälle som vi lever i nu. Det samhället är för den absoluta majoriteten av oss varken skotska högländernas fårbeten eller VIP-stolarna vid ringside. Så tänk om vi bestämde oss för att rösterna från ringside inte automatiskt har rätt till högre ljudstyrka än de hädangångna skotska herdarna? Eller alla de vanliga hundägarna?

Om vi bestämde oss för att det är hundarnas och hundägarnas intressen som ska höras tydligast?

Den andra är hur vi hanterar de slutna stamböckernas obevekligt ökande inavelsgrad. Vår ras har en frekvens av CEA och MDR1 tydande på en hög inavelsnivå. Vi har haft oturen att dessutom få in det ärftliga anlaget för fobisk rädsla. Ja, det finns hos enstaka individer i alla raser. Men det finns hos våra collies såpass ofta, att man får räkna med att råka ut för det, så som man räknar med risken för MDR1, och behöver undersöka för det så som man undersöker för colobom.Det är därför vi har mentalindex.

Svårare än så är det inte. Det vi inte kan ägna oss åt nu är att låta rasen falla isär i två avelspopulationer, där risken är att rädslebenägenheten ökar i den ena, medan vi är upptagna med ett gammalt gräl, som inte handlar om mycket annat än om vilka som har rätten till tolkningsföreträde. Collieutredningens förslag är ett mycket viktigt första steg för att förhindra den utvecklingen.

Bodil Carlsson

ABSOLUTELY NO TRUTH!

LÖSA RYKTEN, TOMT SNACK & STATISTIK

På sistone har två olika personer hört av sig och undrat om jag också har hört vad de har hört. Hört ryktesvis, vill säga. Nämligen att en person i SKK:s högsta ledning skulle ha sagt, att när danska Kennelklubben slopade en massa krav på avelsdjur, så steg registreringarna i Danmark med nästan 30%!

 

 

Alltså borde Sverige också slopa krav.. . antas ledningspersonen mena. Jaså? Verkligen?

Det skulle ju vara en högst förvånande ökning, om det var sant. Trettio procent!

Hur tar man reda på om det är sant? Man frågar Danska Kennelklubben. Det här är vad DKK svarar:

Denmark has only abolished regulations; that didn´t make sense – like eye examinations in breed with no positive results for years.

We don’t think, it has made an impact on our total numbers.

Dansk Kennel Klub Parkvej 1 • DK-2680 Solrød Strand Tlf. +45 5618 8100 • Information +45 5618 8155 http://www.dkk.dk • post@dkk.dk

Riktigt nöjd var jag ändå inte. Var kom de där trettio procenten ifrån? Var de bara tagna ur luften, var det rent hittepå att det skulle vara just 30%?

Siffran var inte tagen ur luften. Men sammanhanget var det.

Här kommer nästa fråga och nästa svar. Det tog inte mer än ett dygn att reda ut.

Bodil Carlsson

Thu, Feb 20, 6:32 PM (2 days ago)

Thanks! Then there is no truth to the statement that the Danish Kennel Club abolished nearly every regulation and that the result was a 30% increase in registrations?

Fri, Feb 21, 8:31 AM (1 day ago)

to me

Absolutely no truth!

Our registration has a variation less than 5 % over the last 10 year. We make studbook to less than 35 % of new puppies in Denmark every year – VERY different from Sweden!!

Så nu vet vi varifrån siffran i trettioprocentsintervallet kom. Det är siffran för hur stor andel av de danska valparna som förses med stamtavlor av DKK. Det vi inte vet är varifrån någon skulle ha fått för sig att den siffran har förändrats kraftigt. Det har den inte gjort. Under de senaste tio åren har den gått lite upp och lite ned med runt 5%.

Att någon i SKK skulle uttrycka sig som det har påståtts är så osannolikt, att det inte är värt att öda ord på.

Att någon eller några på hemmaplan antingen var rädda för att detta skulle vara sant, och att vi alla därmed kan se framemot hursomhelstavel för att SKK vill dra in mera reggpengar; alternativt, att några gärna skulle vilja tro att ryktet var sant och att uppfödarfrihet och organisationsintressen snart går i armkrok, halleluja–– det är däremot inte särskilt osannolikt.

Hundvärlden är ovanligt bra på rykten, inklusive organiserad ryktesspridning. Det den är dålig på är att vända sig direkt till källan och fråga.

Det där var rykten. Nästa avsnitt tillägnas tomt snack och sedan kommer lite statistik.

Bodil Carlsson

TVÅHUNDRANITTIO ANDRA MÖJLIGHETER

Det här skrevs för snart tre år sedan, i mars 2017. Fortfarande aktuellt, men kanske närmar vi oss äntligen slutet på en gammal strid... 

 

 

 

"När jag sist såg efter, fanns det 310 registreringsbara raser i SKK:s raslista. Plus några i annexlistan, då. De trehundratio tar upp 8 fullskrivna sidor i Kennelklubbens informationsmaterial och det finns kommentarer på en hel del raser: saker som fel antal svanskotor och oröntgade armbågsleder kan leda till registreringsförbud för hund eller avkomma, precis som PRA och en del andra ärftliga sjukdomar och blå/blå och blå/sobel parningar hos collie. SKK har en del att hålla reda på.

Av de 310 raserna ligger ett delegerat avelsansvar för tjugo hos SBK. Det är raser som sedan långliga tider har avlats för sin förmåga att arbeta ihop med människor. Flera av dem har sitt ursprung i vallhundsarbete – inte särskilt konstigt, när man tänker efter. Om något är samarbete mellan hund och människa, så är det vallning.

Det här är min brukshund. Hon lekte med sina hundkompisar och hade roligt, men när jag ropade på henne och bad henne sitta framför hindret och vänta på att jag skulle be henne hoppa över, då lyste hon av förväntan.

Vilken hund som helst kan hålla till på en brukshundsklubb och ha roligt.

Vilken normalstor, normalbyggd hund som helst kan hoppa över ett lydnadshinder. Det är inte därför jag kallar henne brukshund.

Varje dag behöver hon tre – fyra timmars aktivitet för att må bra. Men det är inte därför jag kallar henne för brukshund, för det gäller vilken hund som helst. Ridgebacktiken som bor i närheten av mig skulle också behöva det. Det är för att hon inte får det som hon går på bakbenen i sitt korta koppel och gör utfall. I brist på aktivitet ser hon vilken hund som helst som det storvilt hon är avlad för att attackera.

Varje dag träffar vi rädda och försvarsberedda småhundar av diverse mer eller mindre blandade raser. Deras ägare tror för det mesta, att min hund lägger sig för att jag har kommenderat henne. De tror mig inte, när jag säger att hon gör det av sig själv, för att visa den vilt skällande lilla hunden att hon inte har onda avsikter. Varje vecka träffar vi hundovana barn från andra länder. Hunden låter dem kasta boll åt henne, men hon kampar aldrig med dem om bollen. Kamp leker hon med mig: hon anser att jag kan ta det.

 

Jodå, vilken bra hund som helst har socialt omdöme och visar försiktighet mot småhundar och barn, men hos stora hundar är den egenskapen mera värdefull. Chihuahuan biter trots allt sällan öronen av någon, om omdömet klickar. 

 

Varför ser jag henne som en brukshund?

Hon började spåra som valp. Uthålligt och gärna. Det var lätt att lära henne ramsan ”Finns det människa här? Sök spår!” Nu har vi inte tränat spår på länge, för annat kom emellan. Vi fick sjukdom i familjen. Men i höstas försvann en människa här i trakten. Vi mötte ropande, oroliga människor längs motionsspåret på kvällen och vi gjorde som de – vek av in i snåren och letade. Skillnaden var, att jag hade med mig någon, som kan hitta en person som inte längre kan svara. "Finns det människa här?"

Det fanns ingen. Hunden nosade av och tittade sedan frågande på mig.

Två dagar senare pågick sökandet fortfarande med bandvagnar och hundpatruller. Hunden och jag letade i närområdet, vi tittade ner i ån under en hal lutande spång och kikade in i den övergivna jordkällaren. Vi gick där hundpatrullen inte hade varit. Vi hittade en smal, knappt upptrampad viltstig på snedden genom ett skogsområde och jag frågade samma sak igen. "Finns det människa här? Sök spår!" Och den här gången blev det napp. Nosen ner, ögonen smala av koncentration, svansen stel av spänning: det hade verkligen gått en människa före oss längs den stigen. Nosen gick i backen i varje osynligt fotavtryck. Det var lätt att veta att det var en människas avtryck – vilt är roligare och går fortare, men aldrig lika viktigt att spåra. Efter några meter var det också lätt att inse, att det var ganska färska fotavtryck och att detta  nog inte var spåret efter den vi sökte. Ingen förvirrad gammal människa som redan har varit ute i regn och höstkyla i två dryga dygn utan mat orkar ta så långa, jämna steg. Vi fortsatte ändå fram till nästa motionsspårssväng, där polisbilarna körde, för skulle det trots allt vara den gamle mannens fotavtryck, så hade vi följt dem tills de kom ut dit där han garanterat skulle bli hittad.

Vad är en brukshund? Den som så lätt lär sig vad jag ber om och minns orden för det så länge. Den som förstår vad jag säger och utför det hellre än allt annat. Och den som sköter sitt arbete på ett sätt som jag lätt kan tolka. Inget av detta är en slump, minst av allt egenskapen att vara tydligt läsbar för oss. Det är ingenting som ramlar ner i handen på oss av en tillfällighet. Den kommer ur några århundraden av avelsurval, den egenskapen: att hellre hoppa över ett hinder, därför att jag ber henne om det, än att busa ett varv till med andra hundar. Att söka efter fotspår, som om det var det roligaste man kan göra.

 

Alla de tjugo svenska bruksraserna har bedömning av mentala egenskaper som ett krav för avel. Om man inte kan acceptera den saken, finns det tvåhundranittio andra raser att välja på i stället."

Bodil Carlsson

NEDSTRÖMS?

Legitimiteten i att vara en folkrörelse blev SKK:s ansikte utåt. Reggavgifterna och medlemsavgifterna blev den ekonomiska basen, utställningsverksamheten drev ekonomin i länsklubbarna och gynnade valet av renras hellre än blandras. Om det är fint och roligt att visa upp sin hund, om det blir ett folknöje, och om bara renrasiga hundar kan visas, vad väljer man då?

Renras.

Och var köper man den? Go figure.

Det var inte som ”exklusiv uppfödar- och utställningsorganisation” SKK fick ett så starkt fotfäste i Sverige. Det var som hundägarorganisation. Bättre draghjälp för uppfödarna kan man knappast tänka sig än folkrörelsen SKK.

Hur ser det ut för den engelska kennelklubben, som inte gjorde det vägvalet?

Engelska KC har varit just den organisation för utställare och uppfödare, som SKK bestämde sig för att inte bli. Exklusiv var den från början och och så har den – åtminstone fram tills nu  - velat fortsätta. Idag har KC 1 325 medlemmar. Medlemsantalet är maxat till 1 500. Man måste bli rekommenderad till äran av medlemskap av tidigare medlemmar, innan man väljs in genom röstning.

Vad skänker den engelska kennelklubben guldglans i ögonen hos andra länders uppfödare? Jag gissar att det är just den höga sociala status och oinskränkta valfrihet, som man tänker sig att de mest framgångsrika utställningsuppfödarna har. För tittar man på andra saker, ser gamla SKK ut att ha lyckats avsevärt mycket bättre.

 KC uppskattar antalet hundar i Storbrittannien till 9 miljoner. Nio miljoner! 250 000 renrasiga registreras av KC varje år – de håller register för blandraser också, gissningsvis som hundar här reggas hos Jordbruksverket. Men inte alla sålda renrasiga valpar kommer från det vi skulle kalla uppfödare. KC säger att 2014 kom 16% av alla valpar från valpfabriker och såldes via djurbutiker. Över 40% av alla valpköpare hade aldrig sett valpen med dess mamma och ännu flera hade aldrig sett dess hemmiljö. 20% av de butikssålda valparna bar på parvovirus!

Här får man smygsälja valp ur bakluckan på sin bil, om man vill ha motsvarande valfrihet. Det kan vi tacka SKK för.

www.thekennelclub.org.uk/our-resources/kennel-club-campaigns/puppy-farming/print

”Know your dog’s roots.The Kennel Club keeps a comprehensive family tree for around 40 percent of purebred dogs in this country.” Ni läser  rätt.  KC framhåller, att de har utförliga stamtavlor för runt 40% av de renrasiga hundarna i landet. Man undrar ju som naiv svensk hundägare var de andra sextio procenten blev av.

2018 reggades 687 långhåriga collies i rasens hemland; 2019 reggades 531. Korthåren var nere på 75 och finns på listan över hotade inhemska raser. Har de verkligen blivit så få?

Eller föddes kanske ett antal till, som obemärkta försvann in i de 60 procenten? Handlar det i så fall om hundar som aldrig hamnar i någon stambok, eftersom de bedömts vara pet quality, andrasorteringen som duger åt valpköpare men inte i utställningsringen och därmed inte i avel och som därför inte är värda att lägga reggpengar på?

Här hemma behöver man inte undra över sådana saker. Inte heller behöver man betala kennelklubben separat för att få stamtavlan för sin renrasiga hund utskriven och hemskickad efter köpet. Hos oss följer stamtavlan med valpen. Det kan vi också tacka SKK för.

.

KC säger i sin årsrapport en intressant sak till. Även om det bara är en minoritet av alla renrashundar som deltar i utställningar, så är det väsentligt att de som gör det visar upp god hälsa och välbefinnande. Så låter det nu.

Efter uppståndelsen kring TV-programmet Pedigree Dogs Exposed 2008 vaknade organisationen till och bestämde sig för att det var dags för förändringar. Mera folklighet och bättre hundhälsa! Bland annat startades ett Assured Breeder Scheme, som ställer krav på aveln. Uppfödare ansluter sig frivilligt. Det handlar om saker som att röntga höftleder och att redovisa ärftliga ögonsjukdomar hos avelsdjuren. Vet ni hur många aktiva uppfödarmedlemmar detta Assured Breeder Scheme har?

Fyratusen trehundra. Inte en enda av dem föder upp collie.

Ett land med 83 miljoner människor och 9 miljoner hundar har mindre än hälften så många hälsokravsföljande kennlar som SKK i lilla Sverige har uppfödare. Det är en rätt oansenlig ö, som renrasavelns vagga i världen har lyckats få till i det stora hundhavet.

Jag förstår inte riktigt, varför en del svenska uppfödare verkar tro att allt gott kommer flytande nedströms från den ön. 

Bodil Carlsson 

Bodil Carlsson 

TVÅ ÖAR I HAVET: om följderna av Harrisonutredningen

Tänk er!

Alla Sverges SKK-anslutna uppfödare av renrasiga hundar flyttar iväg. De bosätter sig på en ö ute i havet med en solbelyst bergstopp, som (säger elaka tungor) efter deras gemensamma historiska hemland har döpts till Cruft´s. .*

Antalet SKK-anslutna uppfödare är strax över 14 000.

Hur stor ö skulle behövas?

Alla Sveriges hundägare flyttar också - fast till en annan ö. Där motionerar de sig själva och sina jyckar, sopar flis efter söndertuggade träpinnar från köksgolvet och tvättar lerspår från parketten, sätter upp en agilitybana eller kör lite nosework, bestämmer sig för en långpromenad i det vackra vädret, muttrar över söndertuggade vintersockor och säger åt hundarna att hoppa upp i soffan när det för en gångs skull är en bra film på TV. Stöter de ihop med varandra på kvällsrundan, gör de sällskap och småpratar om hundarna och vädret.

Antalet personer som sysslar med det här i Sverige är uppe i 690 000 enligt Jordbruksverket. Om vi antar att SKK har rätt i att runt 70% av dem har renrasiga och reggade hundar – vilket är en enorm siffra jämfört med andra länder! - så lämnar det oss med sådär 480 000 renrasägare.

480 000.

Det behövs en väldigt mycket större ö för den flytten.

Det behöver ingen berätta för SKK. Det har SKK vetat sedan 1966. Då gjordes Harrisonutredningen och sedan dess har den styrt SKK:s kurs. Vet ni vad SKK gjorde 1966?

SKK slog ihop öarna.

Bakgrunden var den stora ökningen i antalet hundar i Sverige på kort tid. Folk hade fått det bättre ställt och hade råd att köpa hund. Hundantalet växte så att det väckte irritation – folk var lika rädda för alla dessa farliga schäfrar då som de är för alla dessa farliga pitbulls idag och det kom arga insändare om dålig hundhållning. (Före bajspåsarnas tid kan man också tänka sig andra källor till klagomål.)

Vad gjorde SKK? Tänkte över sitt vägval.

Skulle man vara ”en exklusiv uppfödare-och utställningsorganisation eller en organisation för alla hundägare”? (SKK:s organisationsutredning 2015, s 16)

Det var det som var Harrisonutredningens fråga.

De flesta av oss vet vad svaret blev. Det var troligen det smartaste val SKK någonsin har gjort: att plocka upp en gammal folkrörelsetradition och gå ut som alla hundägares gemensamma intresseförening. Följden blev, att SKK har ett medlemsantal som jämfört med befolkningen är väldigt mycket större än andra nationella kennelklubbars... OCH en väldigt mycket större andel registrerade hundar.

Som köps från från SKK-anslutna uppfödare.

Ännu viktigare var nog, att SKK i och med det valet kunde etablera sig som en talesman för hunderiet, som en legitim samtals- och samarbetspartner gentemot myndigheter och politiker, som självklar remissinstans och som en inflytelserik del i arbetet för både kunskaper om vettig avel och om vettig hundhållning.

Av den knappa halva miljonen svenska renrasägare idag är i runda slängar hälften medlemmar i SKK. Och även om andelen oreggade hundar och blandraser ökar, är alltså fortfarande långt fler än hälften av svenska hundar SKK-reggade renraser. Andra kennelklubbar och deras uppfödare är förmodligen gröna av avundsjuka.

Trots det finns här hemma de som klagar över SKK:s krav för att få föda upp och ställa ut, över regler som går ut över uppfödarnas fria val, över offentligt åtkomliga uppgifter och annat, som minsann inte tynger de lyckliga uppfödarna i andra länder. Sverige ska alltid vara så himla speciellt, stånkas det.

Jag brukar lyssna på gnället och tänka:

Förstår ni vad SKK har gjort för er?

Förstår ni varför er marknad är så stor?

It´s Harrisonutredningen, stupid!

Bodil Carlsson 

*Nej, det är inte mitt intryck av hur majoriteten av  svenska uppfödare lever eller skulle vilja leva. Många av de uppfödare jag känner skulle inte följa med på resan till den ön.

HUR MAN TAR KÅL PÅ EN RAS

Det här inlägget publicerades på Collievänner för snart tio år sedan, den 31 oktober 2010. Det skrevs av Lolo Hawkins, som fött upp långhårscollie sedan 1972. Lolo Hawkins har fått SKK:s bruksuppfödarpris två gånger och fick Hamiltionplaketten 2003.
Inlägget är här något förkortat.






HISTORIEN UPPREPAS


Att collierasen har problem med rädslor är inget nytt. Inget som kom som en överraskning med MH. Redan för 55 år sedan hade collien fått dåligt rykte bland allmänheten för att "Lassiefebern" hade förstört rasen mentalt.

I mitten på 50-talet föll rasens registreringssiffror katastrofalt. Från c:a 1000 reg/år till ett par hundra. Det gick i stort sett från ett år till ett annat. Collievalpar gick inte ens att ge bort. Åtskilliga avlivades.

Så trots att det inte fanns obligatoriska mentaltester, så hade rasen genuint dåligt rykte som spreds bland allmänheten utan internet eller den snabba kommunikation vi har idag.

I början på 70-talet infördes krav på Godkänt Karaktärsprov på utställning för att få tävla om certen. En majoritet av uppfödarna tyckte det var bra. Under ett antal år så verkade det som om enigheten om detta beslut förenade uppfödarna. Men så började det pratas om att karaktärsproven var så lätta på vissa ställen. Bedömningen var orättvis. Det var någon annan hund som gick för den populära avelshunden, etc. Kort sagt, snacket var igång... och med det försvann enigheten.

Man kan fråga sig varför? Collien hade blivit populär igen, det var relativt lätt att sälja valpar. Som mest reggades 1500 valpar/år och den siffran låg stabil under flera år. Det användes både hanar och tikar som inte klarade karaktärsprov. Ju fler som "bröt" mot den oskrivna regeln, ju fler använde dessa hundar. Hundar som inte själva hade några särskilda meriter användes i avel för att de nedärvde "skönhet" som prioriterades på utställning, både här och i rasens hemland.

Huvudets utformning och "uttrycket" och helst väldigt mycket päls fick stort utrymme i val av avelsdjur. I rasens hemland var detta de högst prioriterade avelsmålen och så blev det här också. /.../ Collien låg i botten över raser som inte klarade karaktärsprov. Nu sa man att kravet på Godkänt karaktärsprov inte hade gjort rasen bättre. Flera uppfödare ville nu lämna SBK för att slippa mentala krav över huvudtaget.

Självklart gör inte ett krav att något förbättras om man bryter mot det!!!

I början på 90-talet skrevs motioner av uppfödare som ville avskaffa alla mentala krav och vi hade årsmöten som samlade över 200 medlemmar. I och för sig roligt med ett så stort engagemang i rasen, men tråkigt att det inte var för ändamål som hade gynnat hundarna. Dessa motioner röstades ner. Det har alltid funnits en majoritet för att collien ska vara kvar i SBK och ha samma krav som de andra bruksraserna.

I slutet på 90-talet infördes MH. Ett mer utarbetat sätt att mäta mentalitet på än karaktärsprov. Samtliga brukshundar födda från år 2000 ska ha ”Känd Mental Status” för att få registrera valpar i SKK. Det innebär endast känt resultat, inga krav på mentala egenskaper. Även hundar som inte klarat att ta sig runt banan får ”Känd Mental Status” om beskrivaren avbrutit. /.../


Det man kan fråga sig är varför inte uppfödarna tog till sig av att collien fick "löpa gatlopp" så fort mentalitet kom upp i olika sammanhang.

Jag har suttit i Avels-Uppfödarkommittén i många år. Vi arrangerade konferenser med toppföreläsare där arvodena sponsrades av SCK. Kostnaden var således inte ett skäl till att en majoritet av uppfödarna inte kom, det var urbilligt. Samma personer kan åka mycket långt till utställning, så det är inte frågan om lång resväg heller. På en 2 dagars konferens hade vi en halvdag med mentalitet. Detta var anledningen till att man inte ville komma enligt de uppfödare jag frågat om detta. Man vill inte veta rasens Problem som alla talar om!!! Man kommer inte heller på varken SBK:s eller SKK:s konferenser. Man sluter leden och kan bara umgås med personer som delar uppfattningen om att collien inte har några mentala problem../.../

När kravet på Godkänt Karaktärsprov togs bort i början på 2000-talet, för att få vinna cert på utställning, så försämrades rasen mentalt på kort tid. Detta syns mycket tydligt på MH resultaten, framförallt på skotten. (Min kursivering)

”SBK:s mentala tester är inte utformade för collien eller andra vallhundsraser”.- sägs det. Hela tiden undanflykter för att slippa se sanningen. Att bara ha frivillighet som styrmedel har inte hjälpt för att förbättra rasen. Tyvärr är det bara krav som hjälper - eller marknadskrafter. Hade det inte varit för att hundarna lider av sin rädsla så hade det inte spelat någon roll, men rädsla hör till de mest stresshöjande faktorer som finns./.../

Tydligen är det svårt att sälja collievalpar nu. Nog är det synd att det ska behöva gå så långt, att rasen återigen ska behöva rasa till ett bottenläge hos allmänheten för att uppfödarna ska ta itu med rasens rädsleproblematik. Alla som föder upp behöver köpare och köparna finns bland allmänheten som vill ha en kompis som hänger med på familjens aktiviteter utan bekymmer. Djungeltelegrafen informerade allmänheten på 50-talet att collien hade blivit nervös och inte var någon lämplig familjehund. Så då kan man tänka sig vilken genomslagskraft det ryktet har idag! Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden, det enda som hjälper är att uppfödarna gemensamt agerar och det snabbt./.../
MEN det finns en skara med uppfödare som idogt arbetar för en mentalt stabil collie och som inte använder rädda hundar i avel. Som stödjer rasklubben och följer de krav som finns för valphänvisning.

Som väl är arbetas det för en förbättring på bred front för att förbättra colliens mentalitet. Tack till SCK:s styrelse, SBK, SKK, SLU och alla uppfödare och andra som hjälper till på olika sätt!

/Lolo Hawkins

Som ni ser, är det inte första gången rasen har ramlat ner i botten när det gäller antal reggade. Och det som Lolo Hawkins säger är att under ”lassiefebern” på 50-talet, när filmerna fick folk att springa efter collie som de springer efter trubbnosar idag, halkade man lätt in på uppfödarbanan. Idag kanske man importerar trubbnosar i bil; då blev man collieuppfödare på hemmaplan. Lättsålda valpar drar till sig intresserade producenter. Avlas det då så att rasen får dåligt rykte, blir valparna tyvärr snart svårsålda. Det hände på femtiotalet och det hände igen på sjuttiotalet och det händer igen nu. Man införde krav på godkänt karaktärsprov för att få cert på utställning, men när det kravet ställde till med hinder för utställningsvinster kom protesterna. Kravet togs bort – och rädsleproblemet blev värre. Lösningen: låt bli att se problemet och håll ihop med dem som tycker likadant.

Hur har det gått?

2010, när det här inlägget skrevs, registrerades 511 långhåriga collies.

2019 hälften så många: 255. Den vanligaste kommentaren jag får idag från yngre människor handlar inte längre om hur rädda de har hört att collies är.

Den vanligaste kommentaren är ”Vad är det där för ras?”

Bodil Carlsson

SÅ HAR VI ALDRIG SETT DET! Collieutredningen del 4)

I trettio år, så länge jag haft collie, har jag mötts av samma kommentarer. De har kommit från veterinärer, från ägare till andra raser, från bruksfolk och från vanliga hundintresserade människor.

”Dina hundar är väl inte renrasiga? De verkar ju inte skotträdda?”

”Oj, vilka frimodiga collievalpar! Så roligt att se att det finns såna också!”

”Din hund är ingen collie – hon är ju inte rädd!”

”Det där var en stabil hund. Såna collies är vi inte vana vid!”

”Va, kan de åka tåg? Det har man ju hört att de är så nervösa!”

I trettio år har jag fått höra, att det där bara var löst prat. Rykten. Anekdotiskt. Inget att ta fasta på. Nu kan alla som vill själva se, vad ryktena haft för grund.

Det som vi kallar för rasspindeln för collie – det sammanlagda resultatet för alla drygt  5 000 collies som gått MH - domineras av uppfödare, som ligger över genomsnittet i N/O och under genomsnittet i rädsla. Ändå är samma MH-spindel annorlunda mot andra rasers.

Att colliens spindel skiljer sig från andra bruksraser visste vi. Om den saken har sagts, att det är inget att bry sig om. – collie är ju ingen brukshund. Den är en vallhund! Eller en sällskapshund. Därför skall man jämföra collie med vallhundar och sällskapshundar. 

Och det är just vad Collieutredningen har gjort. För första gången jämför man collie med andra hundar än bruksraser!
www.skk.se/contentassets/e8e064970ec04cfdbf4e19df521a4e60/rapport-collieutredningen_final-2020.pdf 

Titta på det här! Ni hittar spindlarna på s 17 i utredningen. Först jämförs collie med två andra besläktade raser ur FCI:s grupp 1 (vall-, boskaps- och herdehundar). Den ena rasen är visserligen en bruksras, men med vallhundsbakgrund och dessutom nära släkt med collie. Det är aussien. Den andra rasen är sheltie, idag nästan uteslutande en sällskapshund och ännu mera nära släkt med vår ras. Collie sticker ut jämfört med båda.

.Den är räddare.

Här ovan har ni vallhunden collie jämförd med vallhunden aussie. Den gröna cirkeln är aussiens genomsnitt. De blå fälten är colliens –de sammantagna egenskaperna hos alla de collies som gått igenom MH. Där de blå fälten sticker iväg utanför den gröna cirkeln, där har collie mera av en egenskap än aussie.

Där de blå fälten inte når fram till den gröna cirkeln, där har collie mindre än aussien. Jämfört med genomsnittsaussien har genomsnittscollien mindre lekfullhet, kontaktlust, nyfikenhet – och mera bara av en sak: rädsla och skotträdsla.

                                                             Collie jämförd med

/

Här ovan har ni sällskapshunden collie jämförd med sällskapshunden sheltie. Det är samma princip. Den gröna cirkeln är alla MH-beskrivna shelties, de blå fälten är alla MH-beskrivna collies. MH-beskrivna shelties är inte särskilt många till antalet, ett par hundra bara av en ras som reggar mellan 900 och 1 000 varje år, och kanske ska man ta sig en funderare på om inte de shelties som kommer till MH är ett ännu mera särpräglat urval än MH-beskrivna collies, på så sätt att de mest framåt hundarna med de mest aktiva ägarna kommer. Men så här ser det i alla fall ut.

Genomsnittscollien har något mera leklust, mera kontaktvilja mot människor och mera nyfikenhet än sällskapshunden sheltie; men den är lika skotträdd som sheltien och den har mer av andra rädslor.

(Med tanke på hur flitigt den ursprungliga hunden från shetlandsöarna en gång i tiden korsades med collie för att få fram rasen sheltie, är likheterna inte förvånande. Det förvånande är, att man lyckats få fram ännu mera rädslebenägenhet hos collien än hos sheltien. Nej, det säger inte Collieutredningen, som förhåller sig neutral, men jag säger det.)

Som vi alla vet, är collie idag inte en ofta använd vallhund och ingen stor ras i bruksproven heller. Den är för det mesta sällskaps- och familjehund. Så hur ser det ut då, om man jämför collie med de rena sällskapshundarna?

I grupp 9, FCI:s sällskapshundar finns 32 olika raser. 25 av dem har MH-beskrivna individer – sammanlagt 2 487 stycken - och dessa 25 raser har tagits med i jämförelsen. De raserna är inte lejonjägare, inte arméhundar och inte kamphundar. Det är bland annat bichon, cavalier king charles, malteser, mops, papillon, shih tzu, fransk bulldogg och pudel. Men när man jämför den genomsnittliga MH-beskrivna collien mot de 25 sällskapsrasernas genomsnittliga MH-beskrivna hund, så ser det ändå ut så här:

                                                  
                                                            Collie jämförd med

Collie har lite mera kontaktvilja och mera lekfullhet, men också mindre nyfikenhet än de utpräglade sällskapsraserna. Men framför allt har collie mycket mera skotträdsla och annan rädsla.

Till sist jämförde Collieutredningen collien med alla raser utanför SBK med fler än 30 MH-beskrivna hundar. Totalt handlar det om ungefär 40 000 resultat för hundar från 114 olika raser. En gång till: ingen av de 114 raserna är brukshundar. Ändå ser man – också en gång till – att det finns en enda egenskap, där collie ligger långt över genomsnittet. Vår ras har lika mycket kontaktlust, lika mycket lekfullhet och lika mycket intresse för omgivningen som genomsnittet för de 40 000 resultaten. Men den har också mycket mera rädsla.

                                                           Collie jämförd med

Vi har aldrig sett det visat så här förut. Ingen har gjort sig omaket att ta fram jämförelserna. Nu har Collieutredningen gjort det. Och man har gjort det för CS att titta på. 

Bodil Carlsson

VAD HUNDAR GÖR

En ljus senvinterdag med snö var vi på väg hem, min hund och jag. Vi var på väg till ett tomt hem, på väg tillbaka från ett av våra besök på ett boende. För den som vi hälsade på höll tiden på att rinna ut. Hunden visste det lika bra som jag. Hon hoppade inte längre upp i sängen hos honom, hon slickade inte hans kinder och händer, hon gick bara fram och nosade på den nästan okontaktbara människa, som hade varit hennes snälla husse. Sedan lade hon sig tyst i ett hörn av rummet och såg bort.

Vi hoppar av bussen några hållplatser för tidigt för att åtminstone få en promenad hem genom vintern. På en öppen yta med översnöade odlingslotter och buskar mellan hyreshusen stöter vi ihop med en liten familj. Två unga föräldrar leder en flicka på kanske fyra år instoppad i en för stor vinteroverall. Ärmarna på mammans jacka är för långa.

Den lilla skopar upp snö och får till en boll, som hon försöker kasta mot hunden. Pappan rycker förfärad tag i hennes arm – tänk om den stora hunden eller den svenska tanten blir arg! - men lillan lyckas slänga snöbollen.

Den landar en bra bit ifrån oss. Jag tar fram hundens kastboll ur jackfickan, den där bollen som alltid är med, visar den för flickan och kränger av halsbandet. Nu blir båda föräldrarna rädda. Den stora svarta hunden är lös! Lilltjejen tultspringer i sin otympliga overall till mamma och gömmer sig bakom hennes ben. Hur skall detta sluta?

Den röda bollen far iväg och landar i snön.

Hunder flyger som en tiger i luften efter bollen, hon gräver fram den, hon apporterar den, hon vänder och springer redan innan jag hinner kasta igen. Hon studsar och snön yr. Hon ägnar inte de tre främmande ett ögonkast, fast hon mycket väl vet att de finns där och stirrar. Hon vet vad jag vill att hon skall göra, så hon gör det. Hon showar för dem.

Vi skrattar. Hunden skrattar, jag skrattar och den syriska flyktingfamiljen skrattar snart också. När jag kopplar upp hunden och stoppar tillbaka bollen i fickan ler föräldrarna mot mig. Och så böjer de sig ner mot barnet, pekar på hunden och mig och säger något. Flickan lyssnar. Blygt tittar hon åt vårt håll, vinkar och ropar som hon blev tillsagd: ”Bye, bye!”

Jag hoppas att de nykomna människorna i skänkta kläder kände sig lite mindre främmande på sin nya plats efter den där lilla konversationen på bruten engelska, internationellt teckenspråk och hundiska. Jag vet att jag kände mig mindre sorgsen. Det gjorde hunden också.

Hundar gör något med oss. De lär oss att förstå språket i ordlösa situationer, för det är deras språk; det lindrar sorg och minskar främlingskap.

Bodil Carlsson

Del 3): COLLIEUTREDNINGENS ARBETSLISTA

”Utredningsgruppen har, utifrån det av SKK/CS givna uppdraget enligt ovan, delat upp arbetet i följande huvudrubriker:

1.Colliens mentala status –med SKK/CS betoning på djurskyddetoch intentionerna med avelsarbetet inom SKK-organisationen (se sidan 29)

2.Colliens genetiska variation –har rasen ”råd” med restriktioner?(sidan 30)

3.Hur kan ifrågasättandet av MH minskas?(sidan 31)

4.Hur kan samsynen inom rasklubben öka?(sidan 33 ”

Vi börjar med punkt 1, för det är vad hela utredningen handlar om. Colliens mentala status!

Vad har arbetsgruppen att komma med? Den börjar med att berätta en historia.

1973 blev godkänt karaktärsprov ett krav för att en collie skulle kunna delta i utställningarnas s k segrarklass. Utredningen säger inget om bakgrunden till det kravet, men nämner att ”meningarna redan på den tiden var delade och debatten livlig”. Det gamla karaktärsprovet ersattes av Mentalbeskrivning Unghund 1989 och sedan kom Mentalbeskrivning Hund, MH, 1997. Tre år senare begärde SBK att avelshundar inom de raser, som SBK har avelsansvar för, skulle ha känd mental status, d v s ha genomfört MH, oavsett resultat, för att deras valpar skulle få registreras. Och så blev det – från 2002 måste valpar ha föräldrar med ”känd mental status”för att reggas. Så vad menas med ”känd mental status”? Det har ändrats lite genom åren.

”Som känd mental status avsågs att hunden genomgått en fullständig MH alternativt att beskrivaren avbrutit beskrivningen. Om föraren avstod skott ansågs hunden ändå ha känd mental status. Från och med 2017-01-01 ändrades MH-regelverket så att föräldradjur födda fr o m 2016-01-01 måste ha genomgått en fullständig MH med kryss i alla 33 positioner för att erhålla känd mental status för avel. Hund som förare eller beskrivare avbryter anses därmed inte ha känd mental status för avel. Om föraren avstår skott anses hunden även fortsättningsvis ha känd mental status för avel.”

En sak som är bra att veta om de nyaste reglerna är detta – när föraren avstår skott, får hunden en femma, alltså den beskrivs som rejält skotträdd. Men känd mental status är känd mental status, så det betyder inte att hunden inte får användas i avel. Något annat som är bra att ha i minnet är det här: regler gäller inte retroaktivt. Så för en hanhund, som  bröt sitt MH före 2017, gäller fortfarande den gamla regeln om att användas i avel – det får han visst! Så länge han lever går det bra. Det tas inte upp i utredningen, men det är så det har varit.

Så hur har det gått för vår ras?

Sett över tid minskar andelen av varje årskull långhåriga collies som går MH. För korthåren är det tvärtom. Hur representativt blir då MH just för långhårig collie? Om inte så många och för varje år färre ur de långhåriga årskullarna går MH – kan man då säga något om rasens mentalitet och om hur mentaliteten eventuellt har förändrats?

Det finns skäl att tro att man kan det, men att svaret kanske inte är det man först tänker sig. Utredningen tittade på hur olika uppfödare av collie har kommit till MH med sin uppfödning. Hur ser det ut?
(Läsarna kan förhoppningsvis ursäkta den usla bildkvaliteten.)

Det ser ut så, att uppfödarna med högre värden än genomsnittet för N/O i sin uppfödning mellan 2000 till 2017 skickar fler och fler till MH. Det är den orange linjens uppfödare i diagrammet här ovan. Den blå linjens uppfödare, kennlarna med lägre värden, skickar färre och färre. Från början är skillnaden inte så stor, men den växer kraftigt med tiden.

Ni förstår vad det innebär? Att rasens verkliga genomsnittliga N/O och rädsla kan vara sämre än det som vi ser i rasspindeln. Uppfödarna med högre värden dominerar antalsmässigt på MH. 
De andra dyker inte upp.

Bodil Carlsson

AT OUR LEISURE: grälens historia

När CS i sitt uppdrag till Collieutredningen säger att bakgrunden är en långvarig konflikt, som i många år delat rasklubben och väckt starka känslor på båda sidor, så är det något av ett understatement.

Det slog mig häromdagen, när jag var som mest utless på detta gräl, att det har gått drygt femtio år sedan jag började arbeta inom sjukvården. Ett antal sjukhus, vårdavdelningar, öppenvårdsmottagningar och olika versioner av akutmottagningar har det hunnit bli genom åren och en och annan personalkonflikt med höjda röster och röda ansikten också; men något så långdraget och förbittrat (och emellanåt så fult) som grälen inom hundvärlden har jag aldrig varit i närheten av. En tänkbar förklaring är förstås, att den som beter sig så på sin arbetsplats riskerar att snart inte ha någon arbetsplats längre. Hundgräl är som hejdlösa släktfejder om ett arv – något vi engagerar oss i på vår icke övervakade fritid.

Om det är till någon tröst: det bråkas inte bara i Sverige, inte bara inom vår rasklubb och det är framförallt absolut inget nytt. Tvärtom – det är riktigt gammalt! Sedan åtminstone 1880-talet har det krigats om hur utställningar och modeinfluenser förändrade cocker spanieln, dandiedinmontterriern, bulldoggen, settern, frallan, mopsen, många andra och förstås – eftersom den var så populär och så uppmärksammad i rashundsavelns begynnelse – collien. Ända sedan de moderna raserna skapades, alltså sedan det vi idag menar med hundraser blev till, har det bråkats om samma två saker. De har klätts i olika ord och fraser och sällan sagts rakt ut, men det har alltid handlat om dem.

För det första – när vi flyttar hundarna bort ifrån deras ursprung och deras arbetsuppgifter och tar dem med oss in till städerna, vad gör vi med dem? Hur och hur mycket vill vi förändra dem? Vad ska vi ha dem till nu?

För det andra – vem bestämmer vad aveln skall inriktas på?

               Vad vi har dem till nu: senaste rashundstrenden 1889 enligt tidskriften Punch samma år.

Den stora skillnaden mellan då och nu är kanske var bråkandet syns. På den gamla tiden förekom reportage och heta strider om hundar dels i specialtidningar för hundfolk, dels i stora dagstidningar och kända tidskrifter. Engelska Punch var på sin tid en mycket uppmärksammad och läst tidning. Även Graphic, som avbildar the Collie Dog Show i självaste Westminster 1888, hade stor läsekrets bland människor som ville ha koll på vad som rörde sig i bättre kretsar. Ni noterar damernas klädsel?

     Graphic om 1888 års Westminster. Den sorgsna hunden på  bilden överst i mitten har förlorat och säljs till  reducerat pris. Hunden i mattes famn är "bortskämd" - kvinnors sätt att hantera hundar var inte alltid uppskattat.       

Hundutställningarna och renrasägandet var först de superrikas nya sport, den tidens Bugatti Veyron att bli sedd och beundrad i; sedan medelklassens statusmarkör. Nytt var dessutom något som kunde väcka både uppseende och hån – kvinnorna tog sig in och tog plats. Hela företeelsen väckte allmän uppmärksamhet.

Var diskuteras hundavel idag? Inte i de stora dagstidningarna, sällan i TV. Renrasiga hundar har blivit vardag, en lite halvtöntig hobby för vanligt folk, mestadels kvinnor, och inget för seriösa journalister att öda tid på. Globalt är det en växande mångmiljardindustri, lika inriktad på att sälja tillbehör som på att sälja djur, men en industri som siktar in sig på vanliga människor. Det är inte de få förmögna som bär upp intresset längre, utan de väldigt många vanliga. Så de allvarliga diskussionerna förs inom hundorganisationernas skyddande väggar och de högljuddaste i slutna grupper på facebook, där arvet från ett guldkantat förflutet och friheten att hata sina motståndare får stora proportioner. Mittemellan står uppfödarna, dränkta i erbjudanden om gentester som de inte kan bedöma, slitna mellan drömmar om framgång och krav från sina organisationer. Så tänker jag ibland.

Sedan tänker jag på de hedervärda uppfödare jag har känt. Och så tänker jag på mina hundar och på hur de varje dag påminner mig om livets väsentligheter. Ni vet – saker som att förtroende och respekt är ömsesidiga och att grannens Bella har börjat löpa.

Är de värda att ta en fajt för? Många gånger om.

Men det hindrar ju inte, att det skulle kännas bra om just den här fajten på den här platsen och tiden äntligen får ett slut.

Bodil Carlsson

Illustrationerna är hämtade ur Worboys, Strange, Pemberton: The Invention of the Modern Dog. Mycket lärorik bok om hundrasernas (och vår) kulturhistoria. Rekommenderas! 

P S: Serien om Collieutredningen fortsätter. Det här var bara ett litet mellanstick för perspektivets skull.

COLLIEUTREDNINGEN del 2): VILKET VAR UPPDRAGET?

Varför startades Collieutredningen? I vår rasklubb har alla redan hört bakgrundshistorien – rentav till leda – men även om striden om mentalitet är känd långt utanför klubben, är detaljerna kanske inte lika välkända för alla.

Bakgrunden är i korthet den, att rasklubben för collie i åratal kämpat för åtgärder som skulle medföra en förbättring av de rädsleproblem (skotträdsla, rädsla för höga ljud i alla former, allmän ängslighet/osäkerhet) som uppfattats som alldeles för vanliga och som ett problem för hundägarna likaväl som ett lidande för hundarna.

2017 vände sig rasklubben till sist till SBK och begärde stöd för ett s k hälsoprogram på nivå 3, vilket för vissa raser innebär att avelsdjur måste vara frikända från en viss sjukdom (inte bara undersökta med känt resultat) för att få användas. För t ex schäfer handlar det om blödarsjuka, för Cavalier King Charles om hjärtsjukdom: hundar som visar tecken på någon av dessa får inte användas i avel. De slås ut. I vår ras skulle det betyda något helt annat. Avelsdjur – vilka två avelsdjur som helst - måste bara ha sådana resultat att deras förväntade gemensamma kullar får ett mentalitetsindex på eller över rasens genomsnitt för nyfikenhet/orädsla. Vilket innebär att inga hundar slås ut – bara att de måste kombineras med andra hundar, som har högre mentalindex. SBK delade rasklubbens åsikt. Det gjorde SKK:s Avelskommitté också.

Men när begäran gick vidare till CS, sa CS nej. Varför?

”CS konstaterade att frågeställningen har delat klubben med mycket starka åsiktsskillnader som funnits under många år. Vidare konstaterade CS att ett hälsoprogram med krav på erforderlig IT-utveckling tidigast kan starta 2021. CS ville därför utnyttja tiden till att säkerställa en större samsyn rörande befintligt och föreslaget hälsoprogram.” (Citerat ur Collieutredningens text om uppdraget från CS)

I stället för att rakt av ta beslut om åtgärd och i stället för att bara rakt av säga nej, tillsatte CS en arbetsgrupp, som skulle utreda frågan. Här har ni CS motivering, även den hämtad från Collieutredningens beskrivning av bakgrunden till arbetet. Kursiveringar är mina.:

”CS utgångspunkt är att colliens mentala status, i likhet med alla andra hundraser, ska ha en sådan mentalitet att den kan fungera i dagens samhälle utan t ex överdrivna rädslereaktioner i en för hunden vardaglig situation. SKK/CS vill poängtera att Kennelfullmäktige har uttalat att bland annat ur djurskyddssynpunkt är frågan om mentalitet mycket viktig och CS ser med oro och allvar på colliens situation./.../ Mentalbeskrivning Hund, MH, används som instrument för att beskriva rasens mentala status i Sverige. I den konflikt som finns bland rasens uppfödare och collieägare har även MH ifrågasatts. Arbetsgruppen ska föreslå åtgärder för att minska ifrågasättande av MH. Arbetsgruppen ska som ett resultat av sitt arbete föreslå om,och i så fall vilka, avelsåtgärder som bör beslutas om som ett resultat av arbetet. Detta kan ske genom rekommendationer, regler eller andra lämpliga åtgärder.”

CS säger: collie likaväl som andra hundar skall kunna fungera i den värld de flesta av oss lever i. Det är en djurskyddsfråga. CS säger dessutom, underförstått, att om colliens MH-resultat skiljer sig från andra rasers, så är lösningen inte att påstå att MH inte fungerar för collie. Om man inte ser så på MH för collie, blir inte följdfrågan i uppdraget -  hur minskar man motståndet mot MH? Vilka åtgärder kan tänkas för att ändra på avelns inriktning?

När jag först hörde talas om CS beslut att avstyrka förslaget om hälsoprogram på nivå 3 och i stället tillsätta en utredning, erkänner jag att jag tänkte att det rörde sig om beslutsångest eller förhalningstaktik. Nu har jag läst uppdragsformuleringen. Jag tycker inte så längre. CS uppdrog åt arbetsgruppen att ta fram det som behövs för att få en tydlig bild av läget och för att komma fram till vettiga åtgärder. Arbetsgruppen har kämpat med detta i två år. Det ser ut att ha varit väl använd tid.

Det är kanske inte läge att komma med tacksamhetsbetygelser i ett referat, men jag gör det ändå.

Tack, alla ni som har ansträngt er med detta stora arbete – och tack, CS för uppdraget!

Bodil Carlsson