fredag 5 december 2014


Läst på svt.se i veckan:
”En skånsk hunduppfödare ställs inför rätta efter att ha avlat fram den skrynkliga rasen shar pei med en tik som lidit av ögonproblem. Nu tas krafttag för att upptäcka fler uppfödare som ägnar sig åt avel trots risk för defekter.

– Det började med shar pei – nu har vi börjat kontrollera andra hundraser och även katt, berättar Emma Hansson, djurskyddsinspektör på länsstyrelsen i Skåne.

Förbud efterlevs inte
Från hundar som har svårt att andas genom trubbiga nosar – till djur med så trånga bäcken att det krävs kejsarsnitt vid valpning. Enligt lag får djur inte avlas fram om det finns risk för att sjukdom eller funktionshinder går i arv. Förbudet efterlevs inte alltid.

– Uppfödarna gör ofta sitt bästa. Men i raser med liten population finns samtidigt en attityd att man måste avla på de djur som finns för att överhuvudtaget kunna bevara rasen.

Problemet har vuxit
Ett exempel är hundrasen shar pei som kan lida av entropion – en smärtsam åkomma där ögonlocket skaver mot hornhinnan. En del djur tvingas opereras. 2012 förbjöd länsstyrelsen samtliga uppfödare i Skåne att avla på hundar som haft entropion. Ett fall hamnar nu i rätten.

Problemen med olämplig avel inom vissa raser finns i hela landet, säger veterinär Christina Lindgren på Jordbruksverket.

– Om man jämför med hur aveln såg ut för 40-50 år sedan har problemet vuxit. Men vi har fler raser i dag.”

Detta är goda nyheter. Speciellt är följande mening viktig: Enligt lag får djur inte avlas fram om det finns risk för att sjukdom eller funktionshinder går i arv.
Sjukdom vet vi alla vad det är men hur tolkar vi ordet funktionshinder? Ur rent mänskligt perspektiv kanske den första associationen till funktionshinder är rullstol – men nu pratar vi hund…
Är bristande mentalitet ett funktionshinder?
Absolut. Det hindrar hunden från att fungera fullt ut i dess vardagliga miljö. Alltså är det enligt lag förbjudet att föda upp hundar med bristande mentalitet,


Så tolkar jag det. Men en annan fråga är om det är tolkningar som ska styra hundavel? Och i så fall, vems tolkning?
Johan Nilsson
 

fredag 26 september 2014

Och valpen har växt till sig?


Jodå, sju månader igår och en retsticka utan dess like för sin colliekompis. Nu är det väl så att en tvåårig hane som får en tikvalp kanske blir lite tillåtande i överkant.  Jag vet egentligen inte det, för vi har aldrig haft just den här kombinationen av kön och åldrar förut. Men jösses så snäll han är! Även om han måttar ett skojhugg mot henne ibland.

 
 
 


Den här tiken är lättsam i bemärkelsen att hon har en mycket tydlig av- och påknapp. Lek är lek och vila är vila. Det är bra. Leken är kanske det hon uppskattar mest. Det är också bra, eftersom leklusten är en av flera egenskaper vi gärna ser hos en collie. Hon är dessutom social, nyfiken, orädd (men snart är det väl dags för någon spökålder…) och lyhörd. Det verkar lovande på alla sätt och vis.
Andra skulle kanske uppfatta henne som en jobbig valp. En sådan som tuggar på skor, försöker sno mat, jagar bilar, och äter allt hon hittar. Ja, allt det gör hon också.
Men – hon är fortfarande väldigt ung. Mycket av detta försvinner genom uppfostran och av sig själv genom att hon blir äldre och förståndigare. Det som är viktigt är att nyfikenheten, leklusten och oräddheten består.  Dessa tre tillsammans med en social kompetens borgar för att vi kommer att ha en rolig och trevlig tik många år framöver.
Som tur är har vi redan en mycket trevlig hane. Dubblar vi det med en lika trevlig tik så har vi som collieägare fått en riktig jackpott.

Men det kräver efterforskning för att hitta det man vill ha. Valpköpare idag måste göra mer än att ringa ett samtal och kanske falla för en trevlig uppfödares prat om utställningsmeriterade föräldrar. Man måste läsa SKK:s hunddata, kontrollera valpens föräldrar, deras syskon och ofta släktforska ännu djupare för att spåra eventuella sjukdomar eller mentala brister i släkten. Utställningsmeriter visar bara en sida av verkligheten. Risken finns alltid att någon vill dölja den andra sidan.
Sedan ska man vara väl medveten om att ingen garanti finns. Det är levande varelser med massvis av gener i sig. Ibland inträffar det helt oförutsedda och när det gör det får man ta ställning då. Men mycket är vunnet genom gedigen research.


Johan Nilsson

måndag 1 september 2014

RÄTTSFALL 2: EN HELT ANNAN FEMMA? Del 2

När ärendet kom upp i hovrätten hade schäfervalpen hunnit bli nästan fyra år gammal. Han var fortfarande besvärsfri. Säljaren påtalade, att hunden enligt köpekontraktet hade sålts som sällskapshund. Veterinär Åke Hedhammar från SKK hördes i rätten och sa att långt ifrån alla hundar med höftledsfel får kliniska besvär, men att risken är större för de dysplastiska hundarna och större om hunden är en brukshund än om den lever sitt liv som sällskapshund. Rätten ifrågasatte inte detta. Rätten ifrågasatte inte heller att hunden var besvärsfri. Uppfödarens yrkande står på dessa två ben - hunden är såld som sällskapshund, i sitt liv som sällskapshund har den varit besvärsfri och är så fortfarande. Den kan m a o leva som det den köptes för att leva som.  Då kan den inte anses ha varit behäftad med ett köprättsligt fel när den såldes. Köparen vidhåller att hunden måste prisnedsättas, eftersom den har ett dolt genetiskt fel på samma sätt som newfoundlandsvalpen i utslaget från Högsta domstolen trettio år tidigare hade det: köparen vill ha större delen av sina pengar tillbaka. En hund med ett fel som förr eller senare kan komma att visa sig är inte värd lika mycket som en hund utan fel.

Det här är vad hovrätten säger om saken. För det första: utgångspunkten för rättens bedömning är att uppfödaren "i egenskap av näringsidkare sålde hunden till /köparen/ i egenskap av konsument." Därmed gäller konsumentköplagen.

För det andra: oavsett att hunden har varit fri från besvär av sina höftleder, anser rätten att det är klarlagt:
"även om det är fråga om en sällskapshund som i dagsläget är symptomfri - att hunden har ett sådant arvsanlag att det finns en beaktansvärd risk för att den framöver ska utveckla kliniska besvär på grund av det. Det får mot angiven bakgrund anses att hunden var behäftad med fel i konsumentköplagens mening vid avlämnandet."

Slutligen säger rätten, att ifråga om hur mycket som skall dras av på de 10 000 som valpköparen betalade, så skall man utgå ifrån hur mycket valpen skulle ha ansetts vara värd, om hans anlag för höftledsdysplasi med  risk för framtida problem hade varit kända när han såldes.
En enig hovrätt går även den på köparens linje och fastställer tingsrättens dom. Hunden var värd 2 500 och upfödaren skall betala tillbaka 7 500. Uppfödaren och hans juridiska ombud vänder sig till Högsta domstolen och begär att få målet prövat där, men Högsta domstolen beviljar inte prövningstillstånd.  Därmed ligger hovrättsdomen fast.

Detta rapporteras i maj 2014 till SKK:s Avelskommitté. SKK:s reaktion på domen är ett "pilotprojekt avseende möjligheten att förtydliga SKK:s köpeavtal." Varför är ärendet så viktigt?
I princip: ingen hävdar den här gången, att uppfödaren handlat fel i sitt val av avelsdjur. Ingen hävdar att uppfödaren överhuvudtaget har gjort något fel. Han har handlat i enlighet med SKK:s regler. Han fälls inte för ett fel som han begått, han fälls för ett fel på varan han sålde. Han kunde vid tidpunkten då varan tillverkades (parningen) och överlämnades (valpen såldes) inte förutse felet. Oavsett detta och oavsett att ingen kan spå i huruvida och när felet kommer att ge sig till känna - d v s den nu vuxna hunden får så ont att hans liv begränsas eller förkortas - fälls uppfödaren.
 Det är lätt att förstå att valpköparen känner sig besviken.  Det är minst lika lätt att förstå att uppfödaren känner sig orättvist drabbad. Ännu lättare att fatta är att SKK ser de tänkbara implikationerna av den här domen och börjar fundera på hur man hjälper sina uppfödare ur kommande knipor genom en översyn av standardköpekontraktet. Man hoppas att SKK inte hamnar i ett läge där man underlättar för en av sina medlemsgrupper (uppfödarna) genom att försvåra för en annan (hundägarna).
Men  hittills ser det väl ut så, att om domstolarnas tolkning av gällande svensk lagstiftning - vem som är "näringsidkare" och vad som faller under konsumentköplagen - står mot uppfödarnas intresse, så är det domstolarnas ord som gäller.
Så vad skulle jag tänka på, om jag var uppfödare?

Bodil Carlsson


söndag 31 augusti 2014

RÄTTSFALL 2: EN HELT ANNAN FEMMA? Del 1

Många år efter att newfoundlandsvalpen lämnat jordelivet levererar en uppfödare en schäfervalp till en köpare och tar 10 000 för den. Ett och ett halvt år senare höftledsröntgas den kliniskt friska hunden. Han visar sig ha HD grad E.
Vem är han? Han är en i en kull om sex valpar efter en tysk hane med en skyddstitel, som under 2009 -2010 hinner få drygt 60 valpar i Sverige. Efter vad valpens uppfödare säger i rätten, har denne hane visat sig lämna flera höftledsfel i kullar med flera olika tikar. Den tyske hanen har en pappa med HD = B, för modern anges i Hunddata att höftledsstatus är okänt. Själv har hanen HD grad B. Hans partner den här gången är en svenskfödd tik, vars far hade HD u a; mamman hade HD grad B. Det har tiken själv också. Valparna har alltså en morfar med normalhöfter. Mormor, mor, farfar och far har grad B, och för farmor är status okänt. Lyser detta grönt ljus för höfterna hos avkomman? Inte nödvändigtvis, kan man tycka - här kan det döljas ett "frö till fel".
Och det gjorde det, tyvärr. Av de sex valparna i kullen är två ej röntgade, två har HD grad B och de två andra har E-höfter.

En av de två som köpte valparna med den svåraste graden av höftledsfel krävde prisnedsättning. Hon hade betalat 10 000 kr för en valp, som oavsett att den var kliniskt besvärsfri när den såldes, när röntgen utfördes och fortfarande när ärendet kom upp i domstol, då hunden var fullvuxen, var behäftad med ett sådant fel som avsågs i Högsta domstolen utslag från 1989. Hon ville ha nedsatt pris. Särskilt ville köparen ha det eftersom hon på  uppfödarens hemsida sett en annons, där en annan schäfer, med HD grad D, såldes för 3 000.  Om grad D kostar 3 000 bör grad E kosta ännu mindre, ansåg köparen. Köparen tycks ha skickat uppfödaren ett kravbrev med begäran om att få tillbaka de pengar hon ansåg att hon betalat för mycket.
Vad ansåg uppfödaren?

Uppfödaren säger i tingsrätten, att han inte anser att rättsfallet från 1989 är jämförbart och domstolsutslaget den gången därmed inte är tillämpligt. Newfoundlandsuppfödaren hade medvetet avlat på föräldradjur med påvisad dysplasi, som SKK redan klargjort inte borde gå i avel. Det hade inte han gjort; det skulle han aldrig göra. Att den tyske hanhunden visade sig lämna HD var "sådant som kan hända och som det inte finns några garantier emot. Eftersom han inte kände till det, ska han inte belastas för det. Det är ett fel som han inte svarar för." (Min fettning, citerat ur tingsrättens handlingar) Vidare säger uppfödaren, att detta besked har han fått både från sitt försäkringsbolag och från SKK:s juridiska avdelning.

Ifråga om den schäfer som annonserades ut på hans hemsida för 3 000 säger uppfödaren, att han ville att den skulle få leva vidare i ett bra hem och därför sålde han den för en symbolisk summa, hellre än att skänka bort den.  Hans försäkringsbolag hade redan givit honom full ekonomisk ersättning för höftledsfelet genom att hunden var försäkrad med användbarhetsskydd.* Någon sådan försäkring hade inte valpköparen skaffat för valpen och (underförstått) därmed försuttit möjligheten att få ekonomisk kompensation den vägen.
På detta svarar köparen helt enkelt, att höftledsfel är ett dolt genetiskt fel, som säljaren svarar för - enligt utslaget i Högsta domstolen 1989.
Och tingsrätten höll med köparen. Uppfödaren dömdes att betala tillbaka större delen av köpeskillingen och dessutom ersätta köparens rättegångskostnader och kostnader för kravbrev.

Bodil Carlsson

* Man kan kanske gissa, att denna andra schäfer var en tik, inköpt som tilltänkt avelstik från annan upfödare, men där höftledsfelet gjorde att hon inte kunde användas i avel, d v s hon blev inte brukbar så som var tanken.

torsdag 28 augusti 2014

RÄTTSFALL 1: FRÖ TILL ETT FEL

I dagarna är det trettio år sedan det föddes en liten newfoundlandsvalp på en kennel i Sverige. Valpen hann inte ta så många steg i jordelivet, eftersom stegen gjorde ont.  På veterinärens rekommendation avlivades han vid sju månaders ålder direkt efter sin höftledsröntgen: den såg inte så bra ut. Däremot företog valpen en lång vandring genom rättsliga instanser efter sin död. Vem som vill kan läsa Högsta domstolens referat NJA 1989 s 156  och följa turerna och resonemangen som ligger till grund för besluten i tingsrätt, hovrätt och HD.

Denna valpstackare med HD grad IV och smärta vid all rörelse hade föräldrar med påvisad höftledsdysplasi - ena föräldern  grad I på ena sidan, andra föräldern med grad I på ena höftleden och grad II på den andra; inte värre än så. Ingen av föräldrarna tycks heller ha haft kliniska besvär. Men när parningen genomfördes hade SKK redan klargjort att hundar som visar HD vid röntgen inte bör användas i avel.
Valpköparen var förståeligt inte nöjd med köpet. Hon ville få köpet hävt, få köpeskillingen tillbaka, få ersättning för sina utgifter under den tid valpen levde med henne och få ersättning för de utgifter hon haft i samband med att hans sjukdom konstaterades och avlivningen skedde.  Ärendet gick först till tingsrätten, som i stort gav valpköparen rätt. Med det domslutet var uppfödaren i sin tur inte nöjd. Ärendet gick vidare till hovrätten, som också i stort sett gav valpköparen rätt, och därmed gick det vidare till HD.

Det första av Högsta domstolens konstateranden är att säljaren "bedriver yrkesmässig uppfödning av newfoundlandshundar". Hon konstateras också vara "näringsidkare", varför konsumentköpslagen (köp av vara för enskilt bruk) gäller.  Längre fram i texten finner domstolen att "Den som köper en i Svenska Kennelklubben registrerad och veterinärbesiktigad valp från en yrkesmässigt verksam uppfödare bör, som Hovrätten anfört, kunna utgå ifrån att valpen inte lider av ärftligt betingade anlag till att utveckla en sjukdom som kan bli livshotande " (min fettning). Detta är ju ett revolutionerande påstående, som skulle varsla illa för även de mest seriösa uppfödare, om domen hade grundats därpå. För riktigt så tillmötesgående är ju inte genetiken, att ett medlemskap i SKK och en veterinärbesiktning vid 8 veckor garanterar frihet från kommande sjukdom - av ungefär samma skäl som svenskt medborgarskap och en läkarundersökning på BB inte innebär en garanti mot att dö i leukemi, innan man fyllt tio.
Nu ser det inte ut att vara detta argument, som fäller uppfödaren. HD redovisari stället ett resonemang om ärftlighet och om  hur levande djur vid försäljningen till följd av ärftliga faktorer kan anses vara behäftade med  fel, som ännu inte har kommit till uttryck:

"Risken för att en hund skall utveckla höftledsdysplasi är i hög grad ärftligt betingad. Hundar som själva har dysplasi producerar oftare avkomma med sådan utvecklingsrubbning än föräldradjur med normala höftleder. Det förhållandet att föräldradjuren har en lindrig grad av dysplasi och själva inte visar symptom på hälta har inte avgörande betydelse för den grad av dysplasi som kan utvecklas hos avkomman. Riskerna för att en hund med normala höftleder skall producera avkomma som får höftledsdysplasi är större om dess föräldrar och/eller kull syskon har defekten. (min fettning) Benägenheten hos ett genetiskt belastat djur att utveckla dysplasi kan påverkas i negativ riktning av yttre faktorer som felaktig utfodring och motion.

Vid bedömningen av om försålt gods skall anses felaktigt skall enligt 44 § lagen (1905:38 s 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen) hänsyn tas till dess beskaffenhet vid den tid då faran för godsets förstörelse övergick på köparen, dvs som regel när godset avlämnades till denne. Felet behöver inte redan då ha kommit till synligt uttryck men måste ha förefunnits åtminstone i form av ett frö till fel (fel in nuce). När det gäller köp av levande djur, som efter leveransen har drabbats av en smittsam sjukdom, har sålunda i rättspraxis krävts, för att djuret skall anses ha varit behäftat med fel i köplagens mening, att det varit smittat redan vid leveranstillfället. Djur har emellertid också ansetts behäftat med fel om en efter leveransen utvecklad defekt varit betingad av ärvda anlag (se NJA 1938 s 273; jfr NJA 1940 s 359).mina fettningar)."

Vad är det Högsta domstolen säger här?
 För det första redovisas en god kunskap om de genetiska förhållanden som bestämmer risken för höftledsdysplasi: lindrigt fel hos föräldrarna utesluter inte allvarligt fel hos avkomman och även en hund med bra höftleder kan lämna drabbad avkomma, om dess förstagradssläktingar själva har höftledsfel.
För det andra anses ett ärftligt fel föreligga, oavsett om det hunnit bli påvisbart, om valpen har avlats så att anlag för felet finns "som ett frö".
Sedan påpekar domstolen, att SKK redan fyra år innan valpen föddes påtalat att dysplastiska djur inte skall användas i avel. Och sedan kommer detta:

"Om nämnda förhållanden måste /X/ i egenskap av uppfödare av djur av en ras med betydande benägenhet att utveckla höftledsdysplasi ha ägt god kännedom. Vid konsumentköp får det anses åligga säljaren att underrätta köparen om förhållanden av vikt för köpet."

Mitt intryck är  att två saker bedömdes viktiga. För det första - att fel kan vara opåvisbart vid försäljningstillfället, men ändå föreligga om det finns en klar ärftlighet, och att ärftligheten kan vara av sådan art att lindrigt drabbade eller t o m kliniskt helt friska föräldradjur från drabbade linjer kan förmedla det i mer eller mindre svår form. (lagen om köp och byte av lös egendom, som här handlar om fel på det som säljs)
För det andra:  om detta skall  uppfödare av en särskilt drabbad ras ha kunskap och dessutom se till att  valpköparen får veta (konsumentköplagen, som här handlar om vad den som säljer - näringsidkaren - gör för fel ).

I korthet: uppfödaren förlorade målet därför att hon varken brydde sig om den kända ärftliga risken för  fel, när hon valde avelsdjur, eller brydde sig om att informera köparen om risken som hennes val medförde, när valpen såldes.

Bodil Carlsson



onsdag 27 augusti 2014

JURIDIKEN OCH HUNDEN: TÄNK OM...!

Vem är alltså att betrakta som "näringsidkare" när det gäller husdjursuppfödning? Och varför behöver man veta det?

Ordet "näringsidkare" förekommer i ett några år gammalt utslag från ARN gällande en tvist om en kryptorchid hund. Uppfödaren ansåg sig bara vara vanlig privatperson, som alltså inte kunde bli föremål för granskning av ARN. Men ARN hade en annan uppfattning och tog upp ärendet - se gårdagens inlägg. Samma ord, "näringsidkare", dyker upp i en bedömning från 2013 och då gäller det katt. Någon säljer en katt, som har opererats för entropion  och/eller distichiasis (inåtvänt ögonlock/inväxande ögonhår) och säljs med beskrivningen att den efter operation är besvärsfri.Köparen säger sig inte ha fått veta, att nytt ögonhår kunde börja växa till igen - vilket det  med tiden gör. Säljaren försöker undvika ARN genom att påstå att hon sålt katten som vanlig privatperson. Men eftersom hon faktiskt fött upp och sålt kattungar under flera år, höll ARN inte med henne: hon ansågs vara näringsidkare och ärendet togs upp. Säljaren fick, vill jag minnas, delar av köpeskillingen tillbaka.
Vem är INTE näringsidkare? Jag ringde upp en av ARN:s jurister och frågade.

Om jag är  vanlig hundägare med en älskad tik, som jag hoppas få en valp efter - och om jag då skaffar lämplig hanhund, får min kull, behåller valpen som jag har längtat efter och ger bort de andra till mina vänner med undantag för en eller två, som folk ber att få köpa av mig - är jag då näringsidkare i lagens mening, om en tvist mellan mig och en av valpköparna skulle uppstå?

-Njae, nej, lite svårt att svara på, men troligen inte, sa ARN:s jurist. - Inte om du gör det någon  enstaka gång.

-Jaha, men om jag i stället föder upp en enda kull om året, och jag gör det i tanke att sälja mina valpar? Är jag näringsidkare då?

- Ja, självklart, sa juristen.

Det räcker alltså med en mycket liten uppfödning av husdjur för att man skall vara "näringsidkare". Det går - säger ARN:s jurist - inte att ange något minsta antal kullar som behövs för att man ska vara  "näringsidkare". Det krävs inte att man går med vinst. Det krävs definitivt inte att man är ett företag. Jag tror därmed inte att jag någonsin träffat eller hört talas om en hunduppfödare, som i lagens ögon skulle vara något annat än just "näringsidkare".  Varför är det viktigt att veta?
 Det är i egenskap av näringsidkare man kan bli ställd till svars i en tvist eller ett rättsärende, där köplagen och konsumentköplagen gäller.

Bodil Carlsson




tisdag 26 augusti 2014

ARN OCH HUNDEN: TÄNK OM!



"Att föda upp och sälja djur - är man företag eller konsument?









Bakgrund

Kristina köpte en hund av Anna. När hunden var 10 månader upptäckte Kristina att den var kryptorchid, dvs. endast en testikel hade gått ned som den skulle. Detta innebar en liten risk för framtida sjukdom. Kristina yrkade därför prisavdrag med 1 500 kr.
Anna bestred kravet och hävdade att köpet var ett köp mellan privatpersoner, dvs. en tvist som nämnden inte kan pröva. Hon ansåg inte heller att kryptorchid var något dolt eller medfött fel. Hon säljer hund- och kattillbehör och bedriver inte uppfödning eller försäljning av hundar. Hon har ägnat sig åt uppfödning och försäljning som privatperson i liten skala med cirka 3-4 kullar per år.

Nämndens beslut

Nämnden fann att Anna var näringsidkare och prövade tvisten.
Nämnden anförde i sin motivering att en privatperson enligt svensk förmögenhetsrätt ses som näringsidkare, även om personen bedriver en viss ekonomisk verksamhet bara i mindre omfattning. Så snart mer än någon enstaka försäljning eller uppdrag genomförts inom verksamheten skall personen normalt anses vara näringsidkare. Det krävs inte att verksamheten är inriktad på vinst.
Anna hade varit uppfödare i över 10 år och hon födde upp runt 3-4 kullar per år. Nämnden ansåg därför att hon hade sålt hunden som näringsidkare.
(Änr 2005-6335)"


Här har vi alltså en hund från en troligen ganska vanlig uppfödare. Vi har ett potentiellt hälsoproblem - hunden kan komma att drabbas av sjukdom i framtiden, t ex cancer i den icke descenderade testikeln - även om den är frisk, när köparen vänder sig till ARN. För kryptorchidism finns en klar ärftlighet. Hade man letat,  så hade man nog hittat en och annan hanhund, morbroder eller farfarsbroder eller så, med samma problem i släkten. Men det är inte säkert, att uppfödaren visste om risken:  vissa saker talar man ju av tradition tyst om, som vi vet. Så det kanske inte fanns någon dokumentation av kryptorchidism hos den här valpens släkt som uppfödaren kände till.

Hur gick det här ärendet? Vet inte. Den viktiga upplysningen är att uppfödaren är näringsidkare  och därmed kan ARN bedöma klagomålet. Tänk nu om...  köpare av en valp med ljudrädsla, golvrädsla, skotträdsla efter år av besvärligt liv och strävan med sin hund och utgifter för hundpsykolog vänder sig till ARN. Tänk om den som köpte en valp som utvecklades till ångestbitare vänder sig till ARN! Det handlar inte om en liten risk för framtida sjukdom. Det handlar om stora bekymmer i vardagen här och nu. Det handlar om ett välkänt problem inom rasen. Det handlar om föräldrar med dokumenterade  brutna MH eller stora kvarstående rädslor. Det handlar om att någon sålde förutsägbara bekymmer!

Vad skulle ARN säga? Nämnden kommer nog inte att vägra ta upp ärendet.
Vad skulle SKK säga? Att ansvaret för val av föräldradjur ligger hos uppfödaren. Att SKK med RAS och Projeketet Mentalt Sund Collie/MI gjort en stor insats för att komma till rätta med ett problem, som man känner till. Att man bara kan beklaga, att vissa uppfödare inte följer rekommendationerna. Vad kan man annars säga?
Vad skulle säljaren säga? Att detta väl dokumenterade och väl kända problem med klar ärftlig bakgrund och ett SKK-stött förbättringsprojekt beror på köparen?

Ännu har så vitt jag vet ingen vänt sig till ARN därför att de inte sett sig någon annan utväg än att avliva en fysiskt frisk collie. Men det finns nog en risk för att den dagen kommer. 
Bodil Carlsson