torsdag 21 augusti 2014

DEN FRAMSKJUTNA POSITIONEN

Det finns ingen perfekt hund. Ingen begär heller att uppfödare skall producera en sådan. Det man väntar sig som valpköpare är att SKK-anslutna uppfödare tar de steg som behövs för att undvika att föra vidare välkända, väl dokumenterade hälsoproblem inom sin ras och prioriterar stabilitet, social kontaktförmåga och fysisk hälsa. Annars finns ingen vettig anledning  att köpa från SKK-anslutna uppfödare.
Här följer SKK:s grundregel 2.3.


Vägledning vid uttolkning av grundreglernas avelsparagraf, 2. Avelsetik

"2:3 att till avel endast använda hundar som inte har allvarlig sjukdom/funktionshinder och som har ett gott och för rasen typiskt temperament. Hund som uppvisar beteendestörning i form av överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för hunden vardagliga situationer ska inte användas i avel."
Med allvarlig sjukdom avses tillstånd som till exempel ger upphov till bestående smärta, fordrar livslång medicinering eller orsakar förkortad livstid.
Med allvarligt funktionshinder avses tillstånd som väsentligen påverkar funktioner såsom andning, cirkulation, rörelseförmåga, syn och hörsel.
Exempel på allvarlig sjukdom/funktionshinder är kliniska symtom på grund av HD, ED, osteochondros, patellaluxation, legg perthes, diskbråck, hjärtfel, epilepsi, atopisk dermatit, nedsatt sköldkörtel- eller bukspottkörtelfunktion och andra i rasens avelsstrategi (RAS) prioriterade sjukdomar/funktionshinder.
Ovanstående gäller oavsett om hunden medicineras eller har opererats för sjukdomen/funktionshindret.
Att generellt uttolka överdrivna rädslereaktioner och aggressivt beteende är i dagsläget inte möjligt. Förutom uppfödarnas egna iakttagelser kan till exempel Mentalbeskrivning Hund (MH) och/eller Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund (BPH) användas som vägledning, exempelvis i de fall svårighet till avreaktion och social oförmåga kan utläsas. Information om rasens mentalitet och typiska särdrag bör kunna återfinnas i den rasspecifika avelsstrategin (RAS).
För att avgöra om någon handlat i strid mot grundregel 2:3 kan en bedömning komma att göras om uppfödaren, utifrån tillgänglig information, borde ha förstått att hunden i avseende på mentalitet inte var lämplig att använda i avel.


I all ödmjukhet tror jag, att det skulle betyda mycket för renrasavelns framtidsutsikter om uppfödarna bestämde sig för att följa den regeln och om SKK bestämde sig för att kräva efterlevnad. Men läs sista stycket en gång till och lägg det på minnet!

"...OM UPFÖDAREN UTIFRÅN TILLGÄNGLIG INFORMATION BORDE HA FÖRSTÅTT ATT HUNDEN I AVSEENDE PÅ MENTALITET INTE VAR LÄMPLIG ATT ANVÄNDA I AVEL" - då kan SKK komma att göra en bedömning av uppfödarens avelsval.
Är SKK den enda instans som kan tänkas göra en bedömning?
Fundera på den saken! Valpköpare som har levt med sorgligt rädda hundar och ibland som tack för sin förtvivlan blivit utskällda av sina uppfödare finns det ett antal av inom vår ras. Hittills har det i praktiken inte lett till mycket mer än nya episoder av upprörda dispyter på sociala medier. Ja, RAS finns ju,och MI,  och även i nya versionen av SRD sägs att exteriördomare särskilt skall uppmärksamma mentalitet hos collie.Det är bra. Det som inte är bra är att det är gratis att strunta i alla tre.
Måste det fortsätta att vara gratis?
Fundera på saken!

Bodil Carlsson




torsdag 14 augusti 2014

LÅNG RESA






Det här är inte den perfekta hunden. Den hunden existerar inte. Det här är hunden som gott och väl är good enough. Fotot togs i slutet av juli och sammanfattar hennes erfarenhet av vägar fram till onsdag kväll i förra veckan: bortsett från de korta bilturerna till och från valpkurserna på klubben har det varit grusvägarna och skogsvägarna häromkring. Ett mjölkbord att hoppa upp på här; en timmerstapel att klättra över där. En skogsmaskin någon gång.
Planerad träning såg annorlunda ut, förstås. Promenad in till Hjo, uppstigning på buss, åka en hållplats, åka två hållplatser... Så var det tänkt.  Därav blev intet, för mattes sköldkörtel bestämde sig för att säga upp sig  och sedan kom hettan. Hundarna sov, matte segade sig fram. Vi väntade på bättre tider och plötsligt var det torsdag morron den 7 augusti och dags att ge sig av!
Segerstadslägret väntade i andra ändan på en långresa med oförberedd hund. Hur skulle det gå?

Hunden hoppade ur bilen och promenerade nyfiket in på resecentrum i Skövde. Det var en mycket intressant plats, sa hon. Mycket att titta på! Rulltrappa med långhårshund och tung packning är icke att tänka på, så det blev hissdebut. Valpen tvekade: vad var detta för litet otäckt skrymsle? Men se... därinne stod två snälla människor, som log mot henne! Valpen fäste blicken på deras leenden, började vifta på svansen och gick före matte in. Att golvet sedan började röra på sig var inte något större bekymmer. Har man två vänliga gamla damer, som böjer sig ner och stryker en över huvudet och pratar snällt, så kan det ju inte vara någon större fara.
Ut ur hissen kom vi och följde efter damerna över gångtunneln uppe i luften... och där blev hunden rädd, för under oss kom tåget och det skakade i vaddetnuvar vi gick på! Men de snällla människorna gick ju där före oss... och matte sa att det vara bara att gå.... och tåget var förbi ett huj... så valpen ändrade sig och vi tog hissen ner till perrongen.
Resten gick som på räls, på den tiden där det som går på räls verkligen alltid gick som man hoppades. Själva tågresan - när valpen hade gått runt i vagnen och sett över den och tittat på de lugna människorna, som också fanns där. Tågbytet i Jönköping. Väntan i Värnamo, som till vår lättnad erbjöd en snutt lägligt placerad stadspark för en hund att kissa i. Vi delade på en panpizza och hoppade på bussen till Reftele. Det - sa valpen - var då en skakig, bullrig och alldeles för varm tingest, men det fick gå an, det också, och man kan alltid sova bort en stund.
I stekheta Reftele lämnades valpen för allra första gången i sitt liv ensam i kopplet utanför en bensinmack där matte skaffade kaffe och besked om exakt var vi befann oss... Det gick bra, sa hon: små små korvrester fanns att försöka leta fram mellan altanens golvbräder.
Och till slut kom en snäll människa och hämtade oss i bil till en riktigt häftig plats. Massor med folk! Massor med andra colliesar! MAT!

Så i andra ändan av den där oförberedda sextimmarsresan såg det ut så här.



Det är bilden av N/O 116 intill loggan för en rasklubb som fortfarande försöker få många av sina uppfödare att förstå poängen med den siffran.

Forts följer!

Bodil Carlsson




lördag 9 augusti 2014

Avslutning

Nu avslutar vi vår sommarrepris om Humhumterriern. Hoppas ni funnit både nöje och allvar i läsningen.




Jakten på den perfekta hunden

här skrev Per-Erik Sundgren 2001:
"1. Det äldsta kända arkeologiska fynden av hund i vår del av världen är den s.k.”torvhunden”, Canis familiaris palustris, eller ”tamhunden från kärret”. Fyndet har klassats härstamma från tidig stenålder, eller för ca 10000 år sedan. Hunden ifråga var av spetstyp, ca 40-45 cm hög och med krullsvans.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
2. Det finns ingen känd kultur i världen, vare sig i nutid eller i forntid, som bevisligen hållit varg som tamdjur under längre period eller i större omfattning. Inte ens de folk som varit starkt beroende av hunden för sin överlevnad har hållit tamvarg eller vargkorsningar. De har använt hundar!
3. Erfarenheter från moderna studier av varg och korsning mellan varg och tamhund visar att vargen är extremt flockberoende och att den stressas hårt av att hållas ensam under längre perioder, såsom vi ofta gör med tamhund.
4. Under guldruschens dagar i Alaska förbjöds uttryckligen vargkorsningar i hundspannar pga korsningsdjurens opålitlighet. Man ville inte ha in dem i samhällen därför att de var för opålitliga.
5. Ytterligare bör en teori om tamhundens ursprung vara förenlig med vad vi vet om människans eget ursprung. Om moderna teorier är korrekta härstammar homo sapiens från de sydligare delarna av Afrika. Utvandringen österut, mot Asien, torde ha påbörjats för ca 100 000 år sedan. Utvandringen mot norr beräknas ha skett betydligt senare, för ca 40000-50000 år sedan.
6. I Afrika har det sedan mycket länge tillbaka funnits en vitt utbredd mindre pariahund av spetstyp, vars moderna variant bland tamhundarna representeras av basenji. Hundtypen finns representerad både i bild och i skulptur i deäldre egyptiska kungagravarna.
7. Det är känt att tamhund visar s.k. akromelaga symptom ( jätteväxtsymptom)redan vid vikter kring 50 kg. Dvärgväxtsymptom kommer först vid vikter kring 3-4 kg och mindre. Jätteväxtsymptom borde inte utvecklas hos tamhund redan vid ca 50 kg om dess stamform var en varg med ungefär den typ vi känner i gråvarg från norra barrskogsbältet. Dvärgväxtsymptomen borde dessutom visa sig tidigare om ursprungsformen var ett hunddjur med vikter kring 40-80 kg. Allt talar därför, av storleksskäl, för att hundens ursprungsform hade en storlek kring 15-20 kg.
8. Det finns bestämda gemensamma drag hos alla däggdjursarter vi med framgång lyckats domesticera. De har alla någon eller några av följande karaktärer:
  • de är flockbildande djur med starka sociala relationer
  • de är promiskuösa, dvs det finns inga starka parrelationer eller familjeband
  • de är inte beroende av starkt specialiserad föda
  • de tillhör bara undantagsvis rovdjursarter (egentligen endast tamhund och katt)" *
Så - för ca 10.000 år sedan fanns en domesticerad hundtyp i ett, som vi får anta, fungerande stenålderssamhälle. Låt oss också anta att dessa stenåldersmänniskor såg ett djur som kunde användas. Med rätt träning, vill säga. Man lärde sig så småningom att träna hundens styrkor och man lärde sig också att kontrollera dess svagheter. Kort sagt – man tämjde hunden.
Då och några tusental år framåt hade hunden en funktion. En bra hund var en fungerande hund. Hur hunden såg ut var förmodligen inte alls relevant. Huvudsaken var att den kunde fullgöra de sysslor som människan önskade att den skulle.
Men så händer det något. Troligen kring mitten av 1800-talet, mitt i den viktorianska eran i många rasers hemland, bland andra Colliens, nämligen – Storbritannien. Man börjar titta på hundens utseende. För hunden har just blivit en social markör. En pryl, bland andra, som visar var du befinner dig i hierarkin.
Och en ny grupp av människor intresserar sig för hundar. Inte för hundens användbarhet, utan för dess utseende. Någonstans under denna tid förlorar hunden sin roll som arbetskamrat och medhjälpare Den blir en accessoar och en vara,  dvs lönsam, för dem som såg chansen att slå mynt av det. För en marknad blir det – hundavel. Den som påstår något annat ljuger.
 
Men hundar fanns ju överallt fast deras arbetsuppgifter minskade konstant. Så, vad gör man med alla hundar?
Jo, man låter en noga utvald skara bättre bemedlade (låt oss gissa på damer, och kanske någon herre, utan ekonomiska bekymmer) bestämma exakt hur en hundras ska se ut. Dels får de bättre bemedlade något att fördriva tiden med, dels får den aspirerande skaran av blivande uppfödare fritt fram att under tiden experimentera med pälsmängd, hudveck, svansföring, benlängd etc.
Det enda man måste fundera lite extra på är en alldeles nyskriven rasstandrad, när nu hundar plötsligt blev till raser. Men som alla vet, kan beskrivningar tolkas lite hur som helst. För vad är lång, vad är kort, vad är stor skönhet, vad är vänlig - och vad är egentligen sanningen? Eftersom ingen visste så var det bara att armbåga sig fram och hävda att man själv minsann hade koll.
Så gick det som det gick. Ja, för Humhumterriern gick det ju oväntat bra. Tack vare den fjärde damen som hade öga att se och hjärna att tänka med. Många andra raser gick det betydligt sämre för.
 
Den perfekta hunden. Finns den? Har den funnits? Jag tror på det förstnämnda och även på det senare påståendet. Men den finns inte tack vare dem som fann ett tidsfördriv i att skapa raser av hundar för sisådär 150 år sedan.
Den fanns troligen redan på stenåldern och har funnits hela tiden. Men den finns bara för dem som har öga att se och hjärna att tänka med.
Johan Nilsson
Ni får ursäkta formateringen av text. Blogspot tycks ha en helt unik funktion att kunna åsidosätta alla givna kommandon... Därav olika typsnitt, storlek etc.
 
 
 

 
 

onsdag 6 augusti 2014

SISTA DELEN: humhumcomehem.heaven

HUMHUMcomehem.heaven

Sista delen: Kalabaliken på Claridge Steet. Inträffar i den nära framtiden och är alltså helt och hållet  påhitt.

Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!

Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s sammanbitne ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!

Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!

– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?

Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.



Bodil Carlsson

tisdag 5 augusti 2014

HUMHUMcomhem.he

  Nionde delen, i vilken en resa mot nya trakter påbörjas - fortfarande bara påhitt, förstås!

Fjärde Damen hade gjort en lång resa under åren då hemsidekampanjen byggdes upp. Hon hittade gott om igenkänningsfaktorer  på nätet, där hundhistorik serverades. Det fanns visst mycket av samma sort?
Bulldoggens ansikte är rynkigt för att tjurblodet ska rinna av... colliens smala huvud utvecklades för att minska luftmotståndet när den vallade får... bassetens öron måste släpa i marken för att skärma av synintryck som skulle störa nosarbetet...aussien måste vara skotträdd för att reagera snabbt när en ko sparkar... humhummarnas ögon måste vara små som ögonen på mössen de jagar, annars skulle de inte gå ner i sorkhål...
Ehh, okej...det lät ju bra. Fjärde Damen hade aldrig tvivlat på auktoriteter.  Men - tänkte hon plötsligt - hur kom det sig att alla de här sakerna dök upp precis när raserna slutade göra allt det där som utseendet var till för? Och kunde det verkligen stämma som folk sa, att när humhumvalpar lämnades tillbaka, så var det oftast för att de inte såg vad de hade framför nosen och därför högg de?
Frågan kom från en valpköpare, en oskuldsfull färsking i rasen.


Fjärde Damen tyckte att detta var intressanta frågor och eftersom färskingen var lite blyg, satte hon sitt eget namn under hon när hon skickade dem vidare till KC:s diskussionsforum I hjärtat av hundvärlden. Förväntansfullt såg hon fram emot svaren från de olika rasernas alla kunniga Damer. Det kom inga. Det som kom var 1 397 kommentarer med råskäll och gift från personer som hette saker i stil med LuvDoggz och BaaBaa. Färskingen ringde och grät. Fjärde Damen ringde Första Damen och klagade. Första Damen sa att stack man ut huvudet i hundvärlden på detta viset, så fick man vara beredd på att ta sina smällar, välkommen till verkligheten! Fjärde Damen skaffade hemligt nummer. Hon visste mycket väl att BaaBaa var Första Damen. Aspirantens sätt att skriva gick inte heller att ta fel på, även om hon bytte signatur med jämna mellanrum. Tredje Herrn lät som han brukade efter några stänkare vid tangentbordet och sammantaget trodde Fjärde Damen att sådär en tredjedel av alla kommentarerna om humhummare skrevs av ett tiotal personer, som hon kände väl. Hon kände faktiskt igen de flesta andra signaturerna också.
Om detta var hundvärldens hjärta, varför fanns det så lite hund och så lite hjärta i den?
Och var den verkligen inte större än så?



Hon fortsatte resa runt till okända ställen. På hemväg från en tillställning uppe i norra Yorkshire en tidig höstdag funderade hon över vad hon hade sett där. Agility och rallylydnad och en uppvisning med fårhundar och får. En klass där hundar tävlade om mest passande namn vanns av lurchern Snabbfot. En klass, tyvärr med några stycken tävlande, där hund och ägare delade på priser som de hade fått kämpa särskilt hårt för hette Räddad! Årets Bäst Återanpassade Valpfabrikstik. Vinnaren var en äldre humhumdam. Hon såg inte riktigt vad hon hade framför nosen och blev rädd, när främmande händer hängde en rosett om hennes hals. Men hon bet i allafall inte.
Fjärde Damen körde hemåt med en djup rynka i pannan. Hon var så disträ att hon glömde tanka. Soppatorsken drabbade henne nära en stor bondgård. Och när hon klev iväg över de nyskördade åkrarna med sin tomdunk i näven fick hon se något litet vitt sticka upp ur jorden. Det vita viftade frenetiskt.
- Jesses Bob, sa bonden skrattande när han följde Damen tillbaka till bilen. Är du igång igen? Gamle gubben! Lika vild på sork och löptik som förr!

Nej, han hade alls inget emot att hans hund blev fotograferad. Framhalad ur jorden och med ansiktet hjälpligt avtorkat tittade hunden nyfiket på Fjärde Damen. Han såg ut som humhumterriers gjorde på fotona från före kriget. Bonden tittade också intresserat.
- Lustigt, sa han, häromveckan var en ung tysk kille och plåtade såna här hos grannen... Ville visst ha ett par, sa han!

Och precis i det ögonblicket upphörde Fjärde Damen att vara Dam. Gissa vad hon blev i stället?

Bodil Carlsson

måndag 4 augusti 2014

VÄGEN MOT DAMASKUS

Nästa avsnitt i den rafflande följetongen om humhumterrierns återuppståndelse följer här, återberättad av Johan Nilsson. Damaskus är alltså den plats där en känd person en gång för längesedan plötsligt såg ljuset och fick sin inställning till vissa saker helt förbytt.  Dit är någon nu på väg igen. Fjärde Damen gör sin version av resan!


Den fjärde damen, den "oplacerade" var den enda som faktiskt tog till sig den statistik angående ögonstatus som redovisades. Hon hade under ett antal år varit smått bekymrad över hur illa (eller inte alls) hennes hundar såg.
Utan att informera de övriga Damerna, och Herrn, hade hon börjat utesluta sina mest synsvaga hundar ur aveln. Och, tro det eller ej, hennes senaste kullar hade betydligt bättre syn än de tidigaste i hennes uppfödning. Hon anade att de där genetikerna inte alls var ute och cyklade – tvärtom.

Hon hade mycket sparsamt ställt ut sina hundar på mindre utställningar, där de haft avsevärd framgång. ”Bensinchampions” kallade Damerna, och Herrn, föraktfullt de hundar som premierades på små, provinsiella utställningar. Dessbättre var de också helt ointresserade av resultaten från dessa. Hennes långa och många resor runt om i landet hade tvingat henne att avstå från både luncher och de stora utställningarna. Och, förstås, från de övriga Damerna - och Herrn.

Den fjärde damen blev mer och mer övertygad om att Humhumterriern skulle kunna bli en ras med fullgod syn. Ju mer hon läste om genetik, desto säkrare blev hon. Och runt om i landets avkrokar började folk imponeras av den nya Humhumterriern som hon visade upp. Hennes uppfödning blomstrade rent av. De övriga Damerna, och Herrn, sålde även de fler valpar men fick också tillbaka många av dem från besvikna valpköpare. (Det hjälpte tråkigt nog inte att en hemsida framförde åsikten att blind eller avlivad ung - ja, det är priset man får vara beredd att betala för att få ha en så fin hund.)* Men registreringarna av Humhumterriers ökade markant och framför allt i landets mer avlägsna delar.

Det var därför det var så tyst omkring den fjärde Damen. Hon skötte sitt och hon gjorde det bra.

Och bäst av allt - hon gjorde det inte längre ensam!


Fort följer! Stor spänning! Äkta dramatik - fast självklart bara påhittat. Varenda liten sak! Särskilt den mening som lagts till i ursprungstexten ocj markerats med *. Ingenting sådant har någonsin sagts på någon hemsida om humhumterriern. Men det sägs i verkligheten  på en amerikansk hemsida om en europeisk ras med en medellivslängd på 7 - 8 år orsakad av en förfärande anhopning av tumörsjukdom och en grundarpopulation som ni kan räkna på era fingrar...


Bodil Carlsson

söndag 3 augusti 2014

Åttonde delen. Bland annat om statistik och förbannad lögn...


HUMHUMcomhem.he
Fjärde delen: fortfarande påhitt

Medan Första Damen slogs vid fronten hade de andra varit verksamma på sitt håll. Under Aspirantens ledning trålade de nätet och hittade väldigt mycket av den diversifierade marknadsföringens hantverk. Men det serverades ofta i blandad form, allt i samma soppa, vilket Aspiranten förklarade förtog mycket av effekten. - Vår grej, mejlade Aspiranten till de andra på listan, blir att sätta det i system! Tänk er Tidskriften Vår Kyrka och så, ja, Expressen på lynchhumör... Men i jisse namn inte på samma sida!

Så snart humhummarna nämndes i något sammanhang, reagerade hemsidorna på var sitt sätt. Great Humhum Terriers of England hade förstås samma snygga layout som Humhum Terriers of Ireland, Scotland&Petrolistan, eftersom enhetlig framtoning ger intryck av styrka. Men där den ena var kultiverad och medgörlig, var den andra högljudd och omedgörlig. En hundpsykolog, som hade blivit nafsad i tån av en humhummare och nämnde det i förbifarten på sin onödigt uppmärksammade blogg, omhändertogs omgående. Humhum T of E publicerade helt enkelt det redan välkända fotot av målningen en gång till, nu med texten: Humhumterriern – hård mot de hårda! Den andra hemsidan grät över ett så illasinnat angrepp mot rasen. Var fanns rättsläkarintyget på skadorna och namn och adress på ögonvittnena? Hade hundpsykologen inga bevis att komma med, skulle hon passa sig noga!

Om KC:s krav på ögonlysning av valpar för registrering hade Humhum of E aldrig annat att säga än: ”Alla våra valpar har naturligtvis i enlighet med KC:s rekommendationer DOKUMENTERAT ÖGONSTATUS.” Det var, som en ögonveterinär påpekade i ett radioprogram, helt sant: hälften var dokumenterat halvblinda. Då ryckte Humhum of ISP, redan känd som HISP, omedelbart ut. Var fanns statistiken som bevisade det? Fram med den bara! För det var väl inte så att det inte fanns någon? Vem hade förresten sett den där statistiken? Och visst hade någon fifflat med siffrorna? Om bara hälften var bara halvblinda, är det ju inte fler än 25% som har problem med synen! Inte sant?
Ögonveterinären - som intervjuades i ett kort inslag på BBC nästa dag - hade faktiskt lite statistik att visa upp, men möttes av HISP med beskedet att statistik kan bevisa vad som helst, det vet ju alla. Förresten födde veterinären upp katter och vad betyder en futtig minuts ögonlysning i ett långt hundliv? Den prästerligt fredliga Humhum of E lade för sin del bara ut tavlan en gång till, nu som en uppförstoring av de kärleksfullt uppåtblickande ögonen. Det gick hem som smör.

Efteråt var man oense om vad som varit den verkliga höjdpunkten i kampanjen. Det diskuterades livligt kring lunchbordet. Tänk när den utökade studien på 13 394 amerikanska humhummare visade att ögonmutationen fanns i enkel eller dubbel upplaga hos 83,9%! Första Damen syntes nästa dag på Humhum of E i en YouTube-snutt. Där sa hon, att för sin del var hon tacksam över att få föda upp en ras som hjälpte forskarna att kartlägga generna bakom människans sjukdomar. Hon kunde bara känna ödmjuk glädje över sitt bidrag till vetenskapens framsteg. Den andra hemsidan startade facebookgruppen FÖRTAL AV FALSKA FORSKARE&FOLIEHATTAR. (Efter ett tag fick de hjälp att ändra titeln.) Nästan helt säkra källor sa att drottningen av England och Hans Högvördighet påven fanns med, inkognito förstås, och att Storemiren av Petrolistan tänkte bli medlem. Han berättade gärna hur den särpräglade engelska rasen hamnat helt nära hans hjärta. Han köpte alltid en bunt av de bästa samtidigt som han tog hem sina engelska kapplöpningsfullblod.

Ja, det var tider! Och nu började reggsiffrorna för humhummare att stiga... Men varför var det så tyst från Fjärde Damen?


Forts följer!

Bodil Carlsson