söndag 12 juli 2015

DAGENS BEHÅLLNING

Det finns nog ingen happy end på den här historien och inte har den med collies att göra heller, egentligen. Utom kanske på ett indirekt sätt, för schäfer och collie är två raser som en gång i tiden ansågs stå sida vid sida som framstående i människors tjänst.

Men det här vill jag komma ihåg från idag: hur han såg ut, hunden som för fem veckor sedan av ovana att gå och med oklippta klor vinglade fram på minsta ojämna underlag.



Kameran hann inte med, när han for iväg i galopp för att ta upp en kastad kampleksak. Han håller på att lära sig leka. Fast det är inte så han ser det själv - han ser det som att han äntligen har fått en arbetsuppgift att utföra för en människa. Då lär han sig ord och handtecken som om han var ung. Han lyssnar med hela sig själv för att förstå.




Varför ska man sätta värde på något som kallas för "ödmjukhet", när man kan få en sådan sak som ömsesidig respekt?

Bodil Carlsson

söndag 5 juli 2015

TRANSPLANTATIONER

Inte såg den mycket ut för världen, den här slänten, de första dagarna i december. Torr, mager tallbacksjord med gråa stjälkar som stack upp ur barrlagret. Frost på väg. Några rosor av de gamla sorterna kom med i flyttlasset som en eftertanke i sista stund och där stod de med skadade rotnät i lite jord hemifrån i vattenhinkarna från stallet. De såg inte lovande ut, de heller.

Nu ser det ut så här. Jorden gömde bra rötter.


De gamla rosorna trevade sig fram, de tog tid på sig innan de kom tillbaka. Här är Blush Damascene idag. Brittisk ros med troliga anor från Mellanöstern - damascena är  "från Damaskus" - känd före 1750. Hon klarade transplantationen till tallbacken.


Det gjorde den här flickan och hennes fyra systrar också. Artonhundratalsrosen Mme Hardy, tjejen med det gröna ögat. Blekrosa i gräddfärgen när hon är på väg att slå ut och med en av de där dofterna som kan övertyga vem som helst om att paradiset faktiskt existerar, mitt framför näsan på oss.


Här har ni en annan gammal goding, som ser ut att klara en transplantation till att allt är nytt - om så bara på deltid. Inte ens fyra veckor har gått. Hunden som snubblade och trampade fel  på varje liten ojämnhet i marken börjar röra sig så att det plötsligt går att förstå varför schäfernördarna orerar om schäferns travsteg: man ser den kroppen tänja på steglängden för att ta sig uppför en slänt och ens hjärta hoppar till.

Ögonen ser större ut, därför att ansiktet är avslappnat. De ser ljusare ut, för att det svarta sticket av stress är borta. Den här hunden kan ligga på golvet i vår trånga tvättstuga och halvsova efter en morronpromenad i hettan. Jag kliver över honom. Han tittar knappt upp. Min fot stöter till en gammal lampskärm av metall som ligger på golvet i väntan på återvinningsstationen och den kasar iväg med en skräll. Han lyfter knappt på örat. Godkänd människa är godkänd och skrammel bekommer honom inte. Det är likadant med åska, och med ungar som kommer farande på skateboard från ingenstans mitt framför honom, och med småtjejer som springer fram för att klappa - "Söööt polishund!"
Möjligen skulle han bitas, om han begrep ordet söt men nu gör han inte det. Så han säger "Jaja, småglin, klappa ni då" och går vidare.


Han är ingen ödmjuk hund. Varför skulle han vara det? Han är ingen leksak. Han visar vänlig respekt mot dem han tycker om. Idag travade han lös i skogen en stund med två collietikar som han gillar, trots att gammeldamen sätter honom på plats emellanåt.. Han backar med strukna öron för henne. Men han höll koll på att hon hängde med. Jag tänkte på något som jag läste på internet, ett av alla de där visdomsorden som flyter omkring.
 "Hundar är inte hela vårt liv, men det är något med dem som gör vårt liv mera helt."

Det är en bra sak att få se de gamla sorterna rota om sig.

Bodil Carlsson

söndag 28 juni 2015

ELFENBENSTORNEN

Hundvärlden är sig lik, ser jag när jag tittar över nyheterna sedan ett halvår tillbaka. Både här hemma och på andra ställen. Hur kan man vara samtidigt så internationell och så in i bomben insulär?
Allt verkar vara sig likt. Eller? Cruft´s BIS 2015: andäktiga hundhandlers, vidhängande högstajlade hundar, knäpptysta åskådarläktare. Högmässostämning. Och plötsligt!  En djurättsaktivist som rusar rakt upp på altaret med skylt där det står: DOGS DESERVE BETTER!
Efteråt har The Independent nyheter om händelsen. Men där hittas också artikeln om hur engelska hundvärldsmänniskor gnisslar tänder över utlänningarna, som tränger sig in överallt med sina alldeles alldagliga jyckar, på tok för många är de, se bara, och vinner över våra hundar gör de också. Japp! Hur kandet bli på detta viset? Det måste vara hårsprayen! 

Sedan har vi flera artiklar om den vackra irländska settern som deltog, återvände hem till Holland och tvärdog. Obduktion blev det. I magsäcken lär det ha hittats förgiftat oxkött. Familjen är självklart förkrossad och delägaren - för det finns en delägare, hundarna som skickas till Cruft´s brukar ha delägare och inte rätt och slätt vara någons älskade hund - delägaren, alltså, muttrar om att det kanske var en konkurrent om äran som delade ut oxköttet. Eller så en galen hundhatare. Eller - förstås - en djurrättsaktivist. Denna okristliga treenighet som finns till hands som förklaring, när det vi inte önskar faktiskt händer oss.

Engelska kennelklubbens årsmöte gjorde uppror och sparkade ut sin ordförande. Hans brott? Ja, han var   för extrem, Steve Dean. Han är själv veterinär. Och var det inte under hans tid som veterinärundersökningar av vissa exteriört utsatta raser infördes? Var det inte under hans tid som  utavel för en viss settervariant med extremt få, hårt inavlade hundar med en annan settervariant accepterades? En av de ledande damerna i upproret mot Steve Dean tyckte att det var förfärligt. Här satt en bunt "elitistiska veterinärer i sina elefenbenstorn långt borta från verkligheten" och bestämde om så riskfyllda projekt! Det skulle ju kunna födas valpar av fel färg!
Genetiskt kunniga personer lär påstå att det är en omöjlighet, ungefär som att två sobla collies plötsligt skulle få en valpkull med bara merle. Men vad vet väl de? De ledande damerna har alltid rätt. Och de sitter givetvis aldrig själva i tanketorn av elfenben långt, långt borta från biologins verklighet. Eller veterinärräkningarnas.

Man läser och vet inte om man skall garva eller gråta. Men låt mig, innan jag återgår till att betrakta en nyutslagen pion i denna lilla snutt till trädgård som visar sig bjuda på överraskningar från tidigare ägare, berätta en historia om vad som verkligen hände en irländsk setter i Holland för ett par år sedan. Det förhöll sig så, att en kvinna i Antwerpen väldigt gärna ville ha en vacker, djupröd valp. Hon tittade runt på hemsidorna. Hon hittade en, som såg bra ut. Hon köpte sin valp från den kenneln. Vid femton månaders ålder hade den hunnit dö i sin ärftliga epilepsi. Varför?
Jo - epilepsi finns hos alla hundraser och är en livslång risk för alla varelser som är försedda med en hjärna. Även hundar. Men det finns hundraser, där risken att utveckla epilepsi i unga dar är klart större än för andra raser. Irländsk setter är en av dem. Tittar man över rasklubbs- och hälsosidor, så ser man att epilepsi kommer rätt högt upp på listan över kända rasbundna sjukdomar. Det pågår forskningsprojekt som vill försöka hitta den genetiska bakgrunden till epilepsi just hos irländsk setter. Det talade inte uppfödaren om. Han skrev inget om det på sin kennelhemsida "for fear of bad publicity". När kramperna började visa sig hos valpen och veterinärräkningarna började ramla in hos valpköparen, lär han ha sagt att epilepsi - nä, det hade han aldrig hört talas om. Om valpen hade kramper, då måste det vara valpköparens fel: hon hade skämt bort hunden!

Valpköparen stämde honom. Hon hade hjälp av jurister från en organisation som heter något i stil med Djuren och lagen - obs! att detta är Holland, där ett djurrättsparti sitter i riksdagen och vann en plats i EU-parlamentet 2014 med 4,2% av rösterna. ( Just det, det är partiet som vill olagligförklara uppfödning av Cavalier King Charles efter att genomslagskraften hos Pedigree Dogs Exposed gjorde syringomyeli välkänd.) Och valpköparen vann. Uppfödaren fick ersätta henne för inköpspris och veterinärräkningar och dessutom åkte han på ett skadestånd - om det var för det lidande han orsakat hunden och henne, eller för att han hållit henne oinformerad, eller för att han försökt få henne att tro att ärftlig epilepsi kan vara köparens  fel, framgår inte.
Det som framgår är en nyhet, däremot. Hemlighållande och skuldöverflyttning ser inte ut att fungera som skydd för säljaren i en holländsk domstol.
 Skulle det gå bättre här?


Hållfasthet hos elfenbenstorn, någon?

Bodil Carlsson

torsdag 25 juni 2015

FUNDERINGAR OCH EN FRÅGA

Vad gör jag just nu, frågar facebook. Jo, jag sitter och funderar. Jag gick ur gruppen som skall handla om collieägandets glädjeämnen. Dels för att jag ogillar dolda annonser; dels för att jag inte riktigt har tiden och lusten att studera överreaktioner och tillmälen på facebook längre: "Är du en sån som importerar amerikansk skit?" Låt oss innerligt hoppas att ingen ens vagt collieintresserad blivande valpköpare slinker in i en grupp där gullehistorier från uppfödare om  välbalanserade, lugna collietemperament hos kullarna snabbt växlar till uppvisningar av ovtjarkamentalitet hos uppfödarna! Och slutligen gick jag ur för att det blev en gång för mycket av det-här-får-ni-inte-prata-högt-om-snicksnack. Finns det många andra världar där producenter fortfarande tror att de kan tala om för köparna vad de får lov att säga? Finns det många andra verksamheter där säljarna fortfarande tror att de har rätt att leva skyddade från diskussion och offentliga fakta?  Om jag köper en bil som snabbt visar sig paja på grund av ett välkänt konstruktionsfel, är det troligt att jag får rådet att ta det i ett privat telefonsamtal med Volvos vd och för guds skull inte prata högt om saken?
Vad är det här för trams?
 Den gamle deltidsadopterade schäfern har gett mig en del att tänka på på sista tiden. Jag gissar att han är en oreggad hund från det som brukar kallas för buskkennlar. Det mesta har blivit för sent att rätta till i hans liv, men det är inte svårt att se vad för sorts hund han hade kunnat bli. Hur är det möjligt? Jag tror att svaret är rätt enkelt - glädjande för hans ras och sorgligt för vår.  Så mycket schäferavel har under så lång tid prioriterat egenskaper som gör att en  gammal,  felhanterad hund fortfarande minns vad han är till för - "serve and protect"! - och visar livskraft och leklust när han får en chans. Gamlingen dansade som en unghund av glädje och förväntan framför kylskåpet i morse, när han visste att det skulle vankas en slatt nötfärs igen! 

De få collies jag möter i grannskapet är yngre än schäfern, men har inte bråkdelen av hans stuns. Självklart tycker jag inte att han skulle vara en bra collie:  skärpa finns i botten på den gossen och även om han skulle klara en MH-bana i morron, så skulle det troligen behövas en ny dumpe efteråt. Som sagt, han ser inte så bra längre. Självklart tycker jag inte, att avel på collie skall inriktas på att göra om våra hundar till schäfer. Om det är något vi skall vara rädda om, så är det colliens betthämning. 
Men skulle vi behöva mera livslust, mera inre styrka och mera leklust på våra hundar? Jag tycker det. Vad säger ni, är det någon poäng med att starta ännu en fb-grupp för att diskutera oss fram till hur vi skall göra? Obligatorisk publicering på rasklubbens hemsida av MI för varenda reggad kull? Är det ett bra första steg?

Bodil Carlsson

onsdag 24 juni 2015

DEN SISTA SOLEN

Det är den riktiga midsommardagens kväll. Och det måtte finnas en Gud nånstans trots allt, för någon  svepte undan molntrasorna och stillade vinden och lät den sista solen hälla sin gyllene genomskinlighet över oss, där vi gick. Vi två människor och en gammal schäfer, som nog såg  midsommardagen för sista gången.



 Han har stått i ett par år uppbunden i en lina på en gräsplätt. När han såg hundar på håll, då skällde han och halades in i sin lina. Det där var hans liv. Medan den grå starren tätnade i ögonen och musklerna försvann.

En hundvan människa tar ut honom nu var dag på en fyra-fem kilometers promenad i skogen. Hunden blir trött, men han vill gå längre.Vi tar ut honom morron och kväll. Enkelt är det inte, för han är en mycket stor kille och ovan vid att möta andra hundar - man har en del att hålla i, om vi säger så. Hemma hos oss är han exemplarisk mot tikarna, backar undan när den elvaåriga surkärringen hotar honom till livet; flörtar så fint  med ungtiken, låtsas som av det är av en slump som hans nos stryker över hennes kind. Ligger och följer oss med blicken, somnar gärna till en stund med huvudet intill oss. Kommer någon på besök, störtar collietjejerna till grinden och skäller förtjust. Den gamle schäfern travar efter, kollar in den okända, vänder sig om och ser vad vi tycker. Känns vi vid besökaren, säger schäfern något i stil med "Godkänd människa. Passera!"
Han är inte alltid kul att gå med i detta otroligt hundtäta område, det ska ni veta. Ett par gånger har jag varit nära hjärtstillestånd. Men ibland tror jag, att man skulle kunna släppa in honom på ett dagis. Vi stöter ihop med ungar som leker, med ungar som spelar fotboll på asfaltsgångarna, med ungar som kommer farande på skateboard över asfalten: den gamle gossen kollar in och går vidare. Han sorterar. På mindre än två veckor har han fått sin steglängd tillbaka. Ute på skogsstigarna, i slakt koppel, ser han ut som vilken medelålders schäfer som helst och fastän jag har svårt att tro det, känner jag någonting börja hårdna över bogarna.

Jag tittar på den hunden. Jag ser hur han saktar ner takten och ser upp på mig med strukna öron, när jag håller emot i kopplet. Jag ser hur han börjar sätta sig ner intill mig, när jag säger till. Jag ser kraften i den kroppen och  den själen. Fortfarande den kraften! Nej, jag ser inte honom som lätthanterlig, inte som en hund för vem som helst, inte en som två gamlingar som vi lätt kan klara ens nu, när han är gammal själv.  Det här är vad jag ser: vad schäferaveln gjorde av schäfern.
Och jag vill ta av mig min hatt!



Bodil Carlsson

fredag 12 juni 2015

Vitsen med att betrakta


 
Känner ni till den? Meningen med att själv sitta still och titta på medan båten oroväckande gungar? Bara för att se.
Om inte, så kan jag ge en glimt av vad man kan uppfatta under tiden.


På sociala medier pågår ständigt diskussioner om allt möjligt, bl a hur man tänker om hundavel , eller mer specifikt – om collieavel, och val av avelshundar. Fortfarande - år 2015 - tycks det finnas uppfödare som anser att folk som köper valp inte har något att säga till om i den frågan. Vilket får mig att spontant fråga dem: Vem ska leva med de valpar ni föder upp?
Ni själva? 
Eller de ni säljer valparna till?
Låt mig gissa att alternativ två definitivt är mest vanligt – dvs valpköparna.
Vem vet i slutänden mest om valparna, så småningom de vuxna hundarna, uppfödaren eller valpköparna? En av dem har hand om valparna i åtta veckor. De andra har hand om valpen/hunden 10-12 år.
Det är självklart att alla valpköpare har mycket att tycka till om. Deras erfarenheter av de hundar de lever med i många år, väger tungt. Mycket tungt.


Så varför protesterar vissa uppfödare mot att valpköpare tycker?
Ja, bra fråga. De har egentligen ingenting att protestera mot – mer än sin egen inkompetens.  Sorgligt nog kan en del inte se den. Tursamt nog kan alla vi andra. Vi som är valpköpare.
Kunskap om genetik och arvbarhet är i princip var mans egendom idag. Det är bra. Väldigt bra för alla valpköpare. Vi kan välja och vraka, vi måste bara känna till att vi kan det.  Det är en av anledningarna till detta inlägg.
(SKK:s  Hunddata ger en hel del information, precis som avsnittet om Mentalindex på Svenska Collieklubbens hemsida. )

Sitter man bredvid och iakttar diskussionerna så ser man det så oerhört klart. En flämtande låga som försöker brinna fast och klart men som snart kommer att slockna och självdö.
Den lite bittra eftersmaken är frågan om ALLA uppfödare är bekanta med genetik, arvbarhet och andra parametrar som är viktiga för hundavel?
Svaret är troligen att en hel del vet och arbetar med kunskapen som bas, några struntar i det och tror det löser sig ändå och några orkar inte ens bry sig.
Det är dock inte bra nog för den ras vi valpköpare har och uppskattar. Att föda upp hundar innebär ansvar. Ansvar för hundens välmående såväl som för valpköparens. Målet kan inte vara annat än att varje uppfödare ska ha gedigen kunskap om allt som påverkar de hundar man föder upp. Såväl fysiskt som psykiskt.  Och att för varje parning ha ett mål att föra rasen framåt. Att bidra.

Vi som sitter bredvid och iakttar. Vi ser det mesta, kanske allt. Och det bästa av allt är att nu vet vi vem vi ska kontakta när vi vill ha nästa valp. Eller hur?
 
Johan Nilsson

fredag 22 maj 2015

MH

På söndag ska hon gå MH.
För oss är det självklart att våra collies gör det. Det är likvärdigt med vaccination, höftledsröntgen eller hälsoundersökning. Vi vill veta hur hon reagerar på momenten.

Uppfödaren vill förstås känna till detsamma. Hur ska de annars veta om kombinationen blev bra? MH, tillsammans med HD ger en indikation som räcker ganska långt i fråga om hälsa och mentalitet.



...
SCK vill hemskt gärna få statistik. Klart de ska få. Utan statistik vet ingen någonting om något och det är definitivt inte bra.
Ju mer vi vet om de collies vi har, desto bättre. Ju färre collies med hämmande rädslor som går i avel, desto bättre. Då behöver inte någon, någonsin, ställa frågan om vad man ska göra med alla rädda valpar... För det enkla svaret är: De ska aldrig födas


Johan Nilsson