tisdag 20 februari 2018

NYTT ELLER GAMMALT?

I fredags ramlade mitt andra nummer av Hundsport ner i brevlådan. Det visade sig vara första numret av ett nytt upplägg: från och med nu finns en ”stor” Hundsport, med något för alla, och så kommer det att finnas två mindre, Hundsport Utställning och Hundsport Jakthund, som skall turas om att vara tillägg. Den här gången var Utställning med. Pekka Olson, SKK:s ordförande, skriver i numrets ledare om det nya. ”En bra medlemstidning är viktig för att vi ska vända medlemsutvecklingen.” Jag förstår först ingenting – hur då vända? Drygt 300 000 medlemmar är väl kanon?
Men tydligen tappar SKK sedan några år tillbaka medlemmar och är tillräckligt bekymrat för att vilja göra något åt saken. Jag läser och funderar. Visst är det rätt smart tänkt? Man vill ha en huvudtidning för majoriteten, för alla de vanliga hundmänniskorna, och så två mindre specialversioner för två viktiga kärngrupper: utställningsfolket och Jägarförbundet.
I huvudnumret den här gången hittar jag artiklar som jag gärna läser – om en ung tjej, som jagar med sina labbar, men klokt säger att det viktiga för hundar som hennes är att de får jobba med något, räddning eller lydnad, bara de får kombinera fysisk aktivitet med samarbete, för det är vad de är födda till.
Det finns en notis om hur hundägare i en stockholmskommun samarbetar med den lokala brukshundsklubben och med polisen för att hålla koll på vad som händer i deras område och lära sig känna igen tecken på t ex inbrott. Vi rör oss ju ändå ute sent: det är vi, tonåringarna och skummisarna som stryker omkring i snöfallet en sen måndagskväll i februarisom den här. Per Jensen, etologen, bjuder på en fint fotad helsida oss hundägare på tankar om hur våra hundar uppfattar oss och om hur vi borde uppfatta dem. Han serveras i kortversion, men han är lika bra som han brukar vara. Tips från veterinär och hundfysioterapeut om vad man skall hålla ögonen på hos sin hund och en påminnelse om att bästa hundgymmet finns runt hörnet – det kallas skogen och är gratis. Och så en lång, välskriven artikel om en kvinna som fått hjälp av sina hundar att komma ur sin utbrändhet. Det finns två uppslag från Stora Stockholm och MyDog också, självklart, men fotona visar inte proffsen, bara vanligt folk med glada eller sömniga hundar.

De flesta av oss tycker nog spontant om nya infallsvinklar på det vardagliga och det är vad det här numret av Hundsport bjuder på. Det är samtidigt välbekant och nytt. Folk som hålls uppe och igång av sina hundar har de flesta av oss känt och emellanåt själva varit, och många av oss känner väl igen mödan med att få till det så att det räcker för hundknoppen och hundkroppen. Vem gillar inte Per Jensens vettighet? Vem har inte kastat ett öga på ett lulligt tonårsgäng, när vi ändå var ute på sen kvällis?

Till sist slår jag mig ner med rasspecialen. Sheltie, familjens första ras! Hunden som vallade barnen och höll vår lösflygande papegoja på platser där den fick lov att vara. Hon som förbluffade åskådarna på karaktärstestet genom att inte vara rädd för någonting och som avslutade med att dra till agilitybanan för att äntligen få ägna sig åt det hon trodde att vi hade kommit dit för. Alla skrattade. ”Det var en stabil liten hund!” ropade domaren. ”Såna collies är vi inte vana vid!”
Jag förstod inte den kommentaren. Inte då.

Under de fjorton år vi fick behålla henne lärde hon oss mycket om vad hundar kan betyda för människor. Hon är den första hund som hedrats med ett formellt avgångsbetyg från åldringsvården i Göteborg, skrivet på samma blankett som anställda tvåbeningar brukade få: ” Till hunden Pixie för den tröst och glädje hon givit patienter och personal” med särskilt omnämnande för ”Gott uppförande” och ”Mycket god aptit”. En gång togs hon till en utställning och blev avfärdad med orden ”Grovt byggd, maskulin”. Hon såg med andra ord inte riktigt ut som den modernaste diminutiva versionen. Dottern grät av harm, men jag lärde mig något som jag fortfarande står för, när det gäller utseendetävlingar:

             Om någon inte känner igen en vacker hund, så är det inte mitt problem.

Så många minnen... Fotosamlingen i min dator innehåller 1 361 bilder och den första av alla är bilden av hennes ansikte. Det fotot hänger inramat i mina barnbarns sovrum nu. Jag tänker på henne, minns hennes vänlighet mot gamla, sjuka människor, hennes vaksamma uppsikt över de barn hon kände ansvar för, hennes sätt att pinna över balansbommen som om den var plan mark, och funderar ibland på om det skall bli en sheltie nästa gång. Av alla dessa skäl läser jag raspresentationen med stort intresse. Den är traditionell. Rasens standard, stort uppslagen: elegans och uttryck. Öron. Sheltiens historia: the toonie dog, torparhunden, som blev något annat. Den genetiska bakgrunden – en salig blandning. Om ni vill ha det kort: vikingaspetsar ihop med gamla tiders arbetande collies och så kanske en och annan inkastad buhund eller toy spaniel, som det föll sig, beroende på vem som steg i land var på öarna. Långhårscollie avlades in för hundra år sedan, när torparhunden hade döpts om till ren ras och någon önskade sig mera päls och ”ädlare" huvud att konkurrera med. 
 
Hälsodelen gås snabbt förbi; nothing to see here, folks. Move on! Det hade kunnat sägas mera – det finns t ex mera ledproblem hos sheltien än man väntar sig hos en så småvuxen ras – och temperamentet beskrivs lika kortfattat som milt och vänligt; kanske ”ibland lite reserverad mot främlingar, men aldrig rädd eller blyg.”. Det stämmer inte riktigt, om man läser rasklubbens egen hälsoenkät från 2008. Där påstås närmare en tredjedel av rasens hundar vara skott- och/eller åskrädda och ungefär lika många avvaktande eller ängsliga inför obekanta barn. Det stämmer inte heller med rasens MH-spindel. Den är gjord på 283 shelties och den är inte uppmuntrande. Stora utslag för rädsla och skott, lite utslag för nyfikenhet och lek. Om man jämför med brukshundsraserna? Ja.
Men även om man jämför med Cavalier King Charles.

Inget av detta hittar man i det här numret av Hundsports nya version. Som kanske trots allt är en gammal version. För det nya som nämns är inte patellaluxationer eller om skotträdsla är vanlig. Sådant får man själv leta rätt på i RAS, om man är intresserad. Det nya som utförligt tas upp är konkurrensen från importerade amerikanska linjer – och den, får vi lika utförligt veta, är inte bra. Agilityfolket vill kanske ha sådana hundar, men den tillfrågade domaren vill det inte. Avlar man på sådana gener, då får man in ”otypiska exteriöra drag” och ännu värre: ”ett annat, mera terrierlikt, temperament”. Personen, som kungör detta, är inte bara domare av rasen, utan stor svensk uppfödare av shelties från brittiska linjer och tidigare medlem i Avelskommittén, SKK:s inre krets.
Så den som i dessa dagar funderar på sheltie och som läser Hundsports version för vanligt folk, får ju redan på startlinjen klara och tydliga besked om vilka uppfödare man inte ska vända sig till.
Vet ni vad sådant brukar kallas i andra produktionsvärldar?
Konkurrensbegränsning. Försvar av marknadsandelar. Redaktionell reklam.

Det är inget nytt med det. Det förvånar mig bara, att denna gamla insiderkultur fortfarande är så självklar för redaktionen att man inte förstår hur artikeln ser ut för uppfödarna av amerikanskättade hundar, som inte får komma till tals. Eller hur den ser ut för alla andra, vanliga hundintresserade människor.
Eller ens vilken mindre behaglig position man försätter domaren, storuppfödaren och tidigare AK-medlemmen i.

Bodil Carlsson














fredag 9 februari 2018

PROVOKATIONEN Del 17)


Vem mjölkar anabaptisternas kor? eller Minnen som biter sig fast

De kommer från 1500-talets Europa, båda två, så olika på ett sätt och så lika på andra. På den tiden kallades de för anabaptister – ett ord som bokstavligen betyder ”omdöpare”. Nu kallar vi dem för Amish och för hutteriter och ser dem som mycket speciella, men fredliga, troende själar. Det var inte alltid på det viset. Det finns numera flest anabaptister i USA, eftersom det var dit de tog sig efter att ha blivit avrättade, fängslade, ihjälslagna och förföljda i sina hemländer, som var de tysktalande delarna av Europa. Några kom över tidigt, redan på 1600-talet, andra flydde först till Östeuropa och kom till USA först på 1800-talet. Från början kom de från södra Tyrolen och från Schweiz. Vad hade de gjort för ont för att råka så illa ut?
De var sammansvetsat organiserade kristna, som inte erkände statens rätt att lägga sig i religiös tro. En del av dem ville inte bara råda över sig själva, de ville gå tillbaka till den första kristna kyrkans ideal: egendomsgemenskap och sammanhållning. Att tro var en personlig sak, ett eget val, som bara en vuxen kunde göra och sedan stå fast vid: därför godkändes inte barndop. Alla som blivit döpta som spädbarn måste döpas om i vuxen ålder. Värst var kanske, att de vägrade gå med på att låta sig rekryteras till statligt våld – de ansåg att ingen överhet hade rätt att kräva militärtjänstgöring. De ansåg rentav, att ingen överhet hade rätt att kräva någon form av tjänstgöring alls och en del av dem drog sig inte för att säga rentut, att alla var jämlika inför Vår Herre.
Inget av detta föll de framväxande centralstaterna på läppen. Det smakade inte bara kätteri, det smakade bondeuppror, och det hade man haft gott om redan. Katolska likaväl som protestantiska kungar ville se en följsam, strikt organiserad kyrka och fogliga, strikt organiserade undersåtar utan alltför mycket egna påfund och lojaliteter. Så även om furstehusen slogs med varandra, var de hjärtligt överens om en sak.  Anabaptisterna skulle bort!
Chansen kom i Münster 1535. Från den staden hade en katolsk biskop hastigt avvikit två år tidigare, när ett växande antal radikala anabaptister tog sig dit och tog över och startade sitt alldeles egna himmelska kungadöme på jorden i väntan på Jesu snara återkomst. Det gick som det brukar i sekternas värld. Jesus kom inte, men det gjorde en gemensam katolsk/protestantisk armé under befäl av biskopen, som belägrade staden under ett år och lät folk svälta bäst de ville därinne. Till sist bröt de igenom murarna och massakrerade anabaptister. Ledarna torterades till döds framför biskopens belåtna ögon och kropparna hissades upp i stålkorgar i ett kyrktorn, där de låg kvar i i femtio år.
Burarna hänger  fortfarande från St. Lambertkyrkans torn, numera som turistattraktion och sedan länge utan skeletten, men anabaptisterna skingrades. De flesta försvann i tidens strömmar – höll sig undan och blev som andra igen. Andra flydde och upprätthöll sin identitet över generationerna.  Några gör fortfarande det – på landsbygden i USA. De lever för sig själva.  Man kan föreställa sig, att traditionen att hålla sig på sin kant sitter djupt i deras traditioner. Vissa minnen biter sig fast.



  Skyddar nog inte mot asthma, men mot en hel del annat, bara genom att finnas till och vara vacker och glad.



Så där har ni bakgrunden till dagens Amish och hutteriter. Och varför i hela fridens namn dyker de upp i en serie om allergier?
Jo, det är så här. Hutteriter och Amish-folk är lika på många sätt. De kommer från närliggande delar av den europeiska kontinenten, så det finns ingen anledning att tro att de genetiskt är särskilt olika. De gifter sig inom sin respektive grupp, så det har inte kommit in särskilt mycket nytt DNA på några hundra år. De bär sina traditionella kläder, de vidhåller sin religiösa övertygelse och håller ihop sinsemellan med begränsade kontakter utåt. De slutar skolan tidigt och har ofta många barn, som ammas länge. Barnen vaccineras, för ingenting i Bibeln förbjuder vaccinationer och anabaptister är inte vetenskapsfientliga, bara djupt troende. Båda grupperna bor på landet och har jordbruk med mjölkproduktion. De äter i stort sett samma sorts mat, de har ungefär samma låga andel barnfetma, vilket troligen betyder att deras ungar vistas mycket utomhus. De får absolut inte röka och de får inte heller ha sällskapsdjur inomhus.  Men trots alla dessa likheter...
... har de båda grupperna var sin mycket olika allergifrekvens. Hutteriterna är nästan lika illa ute som andra amerikaner, när det gäller asthma och atopi. Amish-folket ligger mycket, mycket bättre till.

Hur kan det hänga ihop, när de är så lika? Den frågan ställde sig en specialist i allergiska sjukdomar efter att ha arbetat bland anabaptisterna ett antal år. 2012 skrev han en artikel om saken. Hutteriterna hade en asthmafrekvens bland sina barn på 21%. Amishbarnen låg på 5%. En hel tredjedel av hutteriternas barn reagerade med allergiska symptom på katter, hundar, mögel och annat vanligt. Men av Amish-barnen var det bara i 7%! Hutteriterna har bekymmer fyra gånger så ofta.  Det är  faktiskt uppseendeväckande. (Innan ni drar efter andan – befolkningen i USA i stort, många av dem stadsbor, visar någon form av allergiska symptom i 45%.)
Allergispecialisten rev sig i huvudet och kontaktade universiteten i Iowa och Chicago. Intresset blev stort, för kanske fanns här någonstans bakom ett hörn ett svar på en fråga som många ställt sig de senaste femtio åren. Varför så många allergiker nuförtiden? Man visste redan, att barn på landet där det finns kor har färre allergier än barn i städer, och man hade kommit fram till ”hygienhypotesen” - för rent, för lite bakterier, för lite infektionssjukdomar, en ny modern livsstil – men man visst inte exakt vad som åstadkom den skillnaden. Här bodde ju båda grupperna på landet och höll på med kor! Här fanns kanske en chans att upptäcka något väsentligt.
Forskarna från universiteten ryckte ut med sin utrustning. De tog dammprover från Amish-hem och de tog dammprover från hutterithem och så åkte de tillbaka till sina laboratoriemöss. En omgång möss sprejades i nosen med damm från hutterithemmen, en annan med damm från amishhushållen. Sedan utsatte man mössen för ett ämne som är bra på att utlösa asthma. Det lyckades med hutteritmössen, som fick svår asthma. Men det lyckades inte med amishmössen, för de fick ingen asthma alls. Någonting i dammet från amishfolkets hem skyddade mot asthma!

Så vilken är skillnaden mellan amish och hutterit? En enda stor skillnad finns. Hutteriterna upprätthåller den gamla livsstilen på så sätt, att de organiserar sitt mjölkjordbruk i stora kooperativa enheter. Men i övrigt är de inte gammaldags alls i sitt jobb. De driver  industriliknande mjölkproduktionsanläggningar, där kostallarna ligger på avstånd från hemmen och där bara män arbetar. Männen tar bilen, eller går, till jobbet, precis som de skulle göra till en annan fabrik. Kvinnor och barn uppehåller sig inte där.
Amish-folket lever på små, enskilda familjegårdar, som brukas som för hundra år sedan. Ladugården ligger intill boningshuset och alla i familjen hjälper till. De går mellan hus och lagård. I vilket hem finns det rester av bakterier från hud och tarm hos ko? Vem kommer in med ko på händer och kläder och lyfter upp minstingen?

Den här upptäckten kan verka obetydlig. Men för min del är det det bästa stöd för hygienhypotesen jag har sett – och det ojämförligt vackraste exemplet på vad som ryms i ordet ”livsstil”, när man skall förklara skillnader i sjukdomsfrekvenser. På gårdarna där jag vistades som barn levde man ungefär som Amish-folket gör idag. Vet ni hur det går till, när man mjölkar för hand? Man sitter ner på en låg hemsnickrad träpall, man lutar pannan mot kons ljumske, man stryker med handen över juvret för att kon skall slappna av och släppa ner mjölken. Om juvret har stänk av lera och kobajs, så torkar man av med en torr mjuk trasa. Sedan använder man händerna för att få ut mjölken. Obehandskade händer med korta naglar, rentvättade men nakna. Mycket direktkontakt, om man säger så.
 På den tiden var det där mestadels kvinnornas jobb. Spelar det någon roll? Mycket troligt gör det det. Vi vet idag att moderkakan innehåller immunaktiva celler, som känner av det som den gravida kvinnan träffar på och som vidarebefordrar informationen till fostret. Kom ihåg: även immunförsvarets minnen biter sig fast.
Så jag har skickat ett mejl till ett av Amish-folkets kontaktcentra och frågat: vem mjölkar korna hos er? Vi får se, om de mejlar tillbaka. De är inte överdrivet förtjusta i moderniteter.


Bodil Carlsson

tisdag 6 februari 2018

PROVOKATIONEN Del 16: Hur man testar en hypotes



Den 31 oktober var en kall, solig och blåsig dag. Den dagen började sängkvalsterförsöket. Nu är det slut. Och på spaning efter den tid som flytt använder man sig av sin dagbok, för minnet är sällan det man tror.


    På spaning efter den katt som flytt: hund i dagens snöhög.


Tittar ni bakåt till blogginlägget från den sista oktober, så ser ni en kort redogörelse för hur hundens livsstil förändrades. Från  valp på landet, som levde utomhus bland en oherrans massa allergener och gick in när det var dags för mat och sömn och vila, till  unghund i stadsmiljö som vistades inomhus på städade golv, men gick ut på promenad när det var dags. Det är en viss skillnad.
Det råkar, säger forskningsrapporterna, vara den skillnad i livsstil som är skillnaden mellan allergiers vanlighet och ovanlighet. Hos barn, javisst, men hos hundar också. Det där har jag tänkt mycket på sista halvåret.

Födoämnesallergin började alltså med kräkningar, som blev alltmer intensiva. Hunden blev hängig och trött. Löp försämrade. Sommaren 2017, inför ett löp, kom för första gången klåda. Hunden kliade sig på de ställen där allergiska hundar brukar klia sig – de partier av kroppen, som på en människa är framsidan, men på hunden vetter neråt mot jorden. Ofta var rivandet värst på morgonen och det var det, som fick mig att fundera på sängkvalster. Förutom att kräkningarna upphörde, när allergifodret kom in i bilden, men att klådan fanns kvar.
Så vad gjorde jag? Bytte säng och sovrum. Ut åkte vår gamla vanliga madrass, där vi hade sovit i ett par år. Kvalstren genomborrades med spjut av solljus och pilar av vind och om de än icke dog på kuppen – för de är mycket härdiga och anspråkslösa varelser – så var det en förvarning om det onda som skulle komma. Madrassen åkte in igen, men ingen har sovit på den, ingen har använt täcket eller överkastet och många, många dagar har rummet stått iskallt för öppet fönster dygnet om. De kan inte ha haft det så kul, kvalstren. Ingen fukt, ingen värme och ingen mat.
Hunden och jag flyttade in i gästrummet.

Vi har inte haft en övernattningsgäst på två år. En gammal schäfer brukade i stelbent majestät kliva upp i sängen för att inta sin middagsvila, men han springer sedan många månader på de gröna ängarna i nästa värld. Folk har suttit och diskuterat på sängen, småhundar har studsat upp och ner i den; men sovit i den har ingen människa gjort. Det borde alltså vara rätt ont om sängkvalster på den platsen. Så tanken var enkel: under vintermånaderna skulle hunden och jag bosätta oss där. För om det nu var sängkvalster, som orsakade klådan, då borde klådan bli bättre först, vid bytet från en kvalsterrik till en kvalsterfattig säng. Sedan borde den långsamt öka på sig igen, allteftersom min närvaro i sängen försåg kvalstren med mera mat, fukt och värme. Och då, när den förvärrades, skulle vi flytta tillbaka till den gamla sängen i det gamla sovrummet... för att se, om klådan blev bättre igen av bytet till en säng med färre kvalster. Sängkvalsterallergi var alltså hypotes ett. Hur gick det?

Jo, det gick så att klådan gradvis avtog. Den avtog trots att kortisonmedicinering övergick till att bli vid behovsmedicin och behovet blev mindre och mindre. Och den har fortsatt att avta, trots att sängkvalstren vid det här laget borde vara tillräckligt många för att reta upp immunförsvaret hos en kvalsterallergisk hund. Det enda som förutsägbart och lika säkert som amen i kyrkan får klådan att göra ett kort återinträde på scenen är att hunden slukar något som hon inte borde ha slukat. Alla andra dagar kliar hon sig antingen inte alls, eller bara aningen oftare än vilken hund som helst.
Att variera exponeringen för sängkvalster medförde kort sagt inte variation i klåda. Hypotes ett ser därmed ut att vara fel.

Hypotes två är pollenallergi – näst vanligast efter kvalster. Sommaren kom med klådan och sommaren är full med pollen. Eftersom vintermånaderna inte bjuder på pollen, kunde vi bara testa kvalsterhypotesen nu. Om ett par månader blir det läge att flytta tillbaka till ursprungssängen, som vid det laget borde ha ganska få sängkvalster kvar att erbjuda, och testa pollenhypotesen. Reagerar hunden trots få kvalster med ökad klåda samtidigt som björkarna bakom huset - den sida av huset där sovrummet ligger - börjar leva upp igen?
Om så, då är hon troligen födoämnes- och pollenallergiker, inte födoämnes- och kvalsterallergiker. Om inte, så är även hypotes två fel. Då återstår hypotes tre: hunden är enbart födoämnesallergiker, men råkade ut för det som inom människomedicinen kallas för den allergiska marschen. Så heter det, när allergiska symptom förändras över tid, som när ett barn med böjvecksexem några år senare utvecklar asthma och som vuxen får allergisk snuva. Samma felreagerande immunförsvar, men symptombilden ändras över tid. För min födoämnesallergiska hund skulle den allergiska marschen då gå från magsäcksinflammation och kräkningar till klåda och hudrodnad.
Kan det vara så? Det är helt tänkbart, rentav troligt. Men det återstår att se.

Så vad sysslade vi med under de här månaderna medan vi testade hypotes ett? Vi höll resten konstant, så gott det gick. Vi är inte laboratoriemöss och lever inte i en oföränderlig, noga övervakad miljö där en enda sak i taget förändras enligt plan, men vi gjorde så gott vi kunde. Samma mängd utevistelse, minst fyra timmar per dag oavsett väder. Samma foder, inte minsta godbit eller smula av annan sort än allergifodret. Hundens helt egna avvikelser från det fastlagda matschemat skrevs in i almanackan - ”Hittat falukorv i motionsspåret” - och resultatet också: ”Kräkts – 10 mg prednisolon” eller ”Rivit sig på kinderna och öronen, hudrodnad i ljumskarna”. Dagarna utan prednisolon skrevs in, fram till den dag då det stod ”Dag 36 0 mg prednisolon”: därefter blev det enklare att bara bokföra de dagar, då kortisonet faktiskt behövdes. Hittills har det bara behövts då hundens matlust utomhus har varit större än mattes reaktionsförmåga.

När man prövar en misstanke som går ut på att A orsakar B, då måste man försöka ordna så att det inte ramlar in en massa C, D och Ö i bilden hela tiden. Dessutom måste man skriva ner hur det går., så att man kan hitta tillbaka till fakta och inte bara till sina egna minnesbilder. Nu har vi testat misstanken att sängkvalster skulle orsaka eller bidra till klådan – först genom att få ner sängkvalsterkontakten så långt det överhuvudtaget är möjligt, se om klådan påverkas av minskningen och därefter utsätta hunden för en gradvis ökning och se om det påverkar. Det tar tid – det går inte att göra på några dagar eller veckor – och det är lite omständligt, men det finns inget annat sätt.
Vet ni vad alternativet är? Att man ser hunden klia sig på mornarna, googlar på klåda och rusar iväg för att blåsa tusenlappar på kvalstermotverkande textilier och sprayer. Att man köper diverse kosttillägg för literpriser som får hakan att trilla ner. Att man tvättar kuddar och lakan och bäddmadrasser stup i kvarten, bär ut madrasser i kylan titt som tätt och dammsuger febrilt med allergifilter insatt. På vinst och förlust, kan man säga. Närmare bestämt vinst för tillverkarna av allergiprodukter och förlust för den egna förmågan att fundera över vad detta kliande verkligen handlar om. Och om det finns något i den där livsstilen, som man kan ändra på, och om det i så fall gör någon skillnad.
För vår del hade vi tur. Klådan var aldrig värre än att det gick att hålla huvudet kallt och vänta ut effekten av en förändring i taget.

Bodil Carlsson











söndag 21 januari 2018

Provokationen del 15) SÄNGKAMRATER

Ni vet att det finns ett amerikanskt ordspråk som säger att man blir som man umgås?  Om man går och lägger sig med hundar, så vaknar man med loppor.
Det här är vad hundarna säger: om man går och lägger sig med människor, så vaknar man med sängkvalster.


Stycket nedan är taget från företaget Dermeca Pharmacas sajt. De säljer saker, förstås. Men de har också information, som jag uppfattar som saklig och bra. Alldeles särskilt tycker jag om avsnittet som handlar om att kvalsterallergi inte har ett skvatt med inomhusdamm och städning att göra!* Tillräckligt många kvinnor har levt med dammsugare och skurborste som moraliska tjänstetecken och jagats av doktorer, omgivning och sitt eget dåliga samvete att ”hålla rent” för barnens skull. Sanningen är enkel: det går inte att hålla rent från sängkvalster. Där människor finns, där finns sängkvalster. Så glöm kvällstidningsrubrikerna som frågar om du faktiskt visste, att du går omkring med levande kvalster mitt i ansiktet. Den som inte har levande kvalster på kroppen är själv död.

"Om sängkvalster

  • Från fossilfynd vet man att kvalster funnits i ungefär 400 miljoner år. De fanns innan dinosaurierna och överlevde dem. Därmed är kvalster ett av de äldsta nu levande djuren. Det som vi idag kallar för sängkvalster uppstod för ungefär 20 miljoner år sedan och man räknar med att de för ungefär 10 000 år sedan flyttade in i människoboningarna.
    Sängkvalster finns där människor finns och är spridda över hela jordklotet, med undantag för arktiska och torra områden. Det totala antalet arter av kvalster är mycket stort. Man tror att det kan finnas miljoner arter spridda från havsdjupen till topparna i Himalaya. Ett fåtal kvalster kan ge allergiska besvär. En grupp av dessa finns i våra bostäder. Eftersom de första hand trivs i våra sängar finns det skäl att kalla dem sängkvalster."


Skönheten på bilden ovan heter Dermatophagoides farinae, eller möjligen Dermatophagoides pteronyssinus. Mest troligt här i Sverige kanske farinae, eftersom pteronyssinus verkar föredra de varmare och fuktigare delarna av jordklotet. Dermatophagoides betyder bokstavligen ”hudätare, typ” och det är vad de är: de tuggar i sig våra döda, avflagnade hudceller. Våra sängar är fulla av båda sorterna, hudcellsrester och kvalster: vi fäller något gram platta, knastertorra hudcellsrester varje natt och det räcker för att bjuda hundratusentals kvalster på middag. Jag hittar inga uppgifter om vad de levde av innan de slog sig ihop med oss, men numera måste de vara en av de mest framgångsrika arterna på planeten. Ju mer vi värmer upp våra hem, ju högre luftfuktighet får vi inomhus, och desto fler blir våra sängkvalster. Hur många känner vi som idag anser att det är normalt att ha underställ och dubbla tröjor inomhus om vintern? Eller som torkar lakanen uppe på vinden eller rentav utomhus även vintertid för att slippa få det fuktigt inne?
Inte särskilt många, kanske. Men för femtio år sedan var det vanligt. När forskningsrapporterna anger ”livsstilsförändringar” som anledning till det växande problemet med kvalsterreaktioner, tycks det vara detta de avser. Att vi spenderar mera tid inomhus i varmare hem med högre luftfuktighet och – kanske – sämre ventilation nu jämfört med då.

Sängkvalster upptäcktes som orsaken till allergi, asthma och atopiska exem hos människor så sent som 1964. Numera finns det så mycket info att hitta om dem, att det är svåröverskådligt – en forskningsrapport från 2013 nämner 14 identierade allergener från bara farinavarianten, en från 2015 anger 20 stycken - men två saker verkar alla vara överens om. Problemet har inte blivit mindre under de femtio år som gått, tvärtom – och det drabbar inte bara människor. Hudätarkvalstren anges som den vanligaste inomhusorsaken till allergier både hos oss och hos hundarna. Själva krypen gör oss inget ont – de suger inte blod, de infekterar inga sår, och det är inte dem vi blir allergiska mot.
Men en hårdtuggad kost kräver sina matspjälkningsenzymer och våra gamla sängkamrater är utrustade med kraftfulla sådana. De är väldigt små, sängkvalster – ni kan rada upp många kvalster på det antal millimetrar som går åt för att skriva ut deras namn – så deras tarm är kort. Av proteinspjälkande enzymer som följer med maten in i ena ändan kommer en hel del ut i oförändrad form i den andra. Det är det vi inte tål. Den som vaknar på morronen med intensiva nysningar, eller i värsta fall asthma, kan vara en människa som är allergisk mot enzymerna i kvalsterspillning. Den som vaknar i samma säng med morronklåda kan vara hund.

Bodil Carlsson


* Sängkvalster lever inte länge i vanligt damm i hörnena. Det är alldeles för ljust, torrt och kyligt i deras tycke. Däremot klarar sig tuberkelbakterier utmärkt på sådana ställen och det har man vetat länge. Min gissning är att dammskräcken kommer därifrån.

måndag 15 januari 2018

PROVOKATIONEN del 14) LITET AV VARJE



Något är märkligt med stadsmiljöer. Folks förehavanden griper in i varandra överallt. Här går hunden och jag vår kvällspromenad längs motionsspåret och där i rimfrosten ligger två skivade purjolöksringar och en tumändstor falukorvsbit. Vem lägger ut något sådant? Och varför?
Ingen vet, men hunden var tacksam för falukorven. Nästa morgon kräktes hon och det var dags för 10 mg prednisolon igen. Då hade vi 37 kortisonfria dagar bakom oss. Dagboken redovisar på 14 veckor 47,5 mg prednisolon. Före bytet till Anallergenic gick det åt 75 mg för varje fyraveckorsperiod och på fjorton vanliga veckor skulle intaget ha sprungit upp till 262 mg.
Vad hände under de här månaderna? Vi rörde på oss våra fyra timmar var dag. Kortisonhullet smälte gradvis bort från hundens revben, samtidigt som bog- och lårmuskler ökade i omfång och hårdhet. Orken blev mycket bättre: det krävs tid och en snabbfotad kompis för att få henne riktigt andfådd nu. Och sakta men säkert har det tunnslitna, torra, spruckna rosa i trampdynorna svartnat till oömt och slätt. Tassarna som oroade veterinären i somras går nu ett par timmar i sträck på fruset och kantigt underlag: småstenskross mot halkan på asfalten, stor krossten i hjulspåren på skogsvägarna, styvt fruset gräs. Huden mellan trampdynorna är blek och klådfri. Jag tror inte att det skulle gå att hitta många jästsvampceller där längre.
Sedan har en sak till inträffat, en som jag inte riktigt hade väntat mig. Hypoallergenic och varannandagskortison gav var för sig, eller tillsammans, en förstoppning som slutade så, att hundstackarn en eller max två gånger varje dag med möda tvingade ut små samlingar av stenhårda, svarta, russinstora kulor som nästintill studsade mot underlaget med ett ping! Bytet till Anallergenic märktes omedelbart, men inte så att det blev som förr. Det som kom ut var samlingar av små, släta, ljusa cylindrar. Allt eftersom kortisonet blev sällsyntare, blev cylindrarna lite mera hopklumpade, men de var fortfarande släta små cylindrar. Och så, efter ett par veckor i sträck utan kortison, var det plötsligt, från ena dagen till nästa, normalstora klumpar med avtryck från slemhinnevecken i tarmen igen och en helt ordinär brun färg.
Något bra har hänt med hundens tarmflora, men frågan är vad.
Påverkar kortison tarmfloran? Ja, om man sprutar laboratoriemöss med dexamethason – en mycket starkare kortisonvariant än prednisolon – i högdos i en dryg vecka, eller i lägre dos i tre veckor, så ändras tarmfloran och dessutom påverkas generna som producerar det skyddande slemskiktet som tapetserar tarmens innervägg. Nu var labbmössen i den forskningsrapporten inte helt vanliga möss, utan genetiska specialvarianter, och doserna höga, så det är osäkert hur stora växlar man kan dra. Men nog ser det ut som att påverkan finns.
Men probiotika och prebiotika, då? De där sakerna som man får läsa i varenda annons för hälsokost att man ska se till att få i sig, för att det ena tillför hälsosamma bakterier – typ levande yoghurtkultur, ni vet: probiotika – och det andra, prebiotika, som gör att de hälsosamma sorter vi redan har ska trivas och föröka sig?
Ja, det är inte heller så enkelt att veta. Läs det här ur en artikel i Läkartidningen 2010! De som skriver är bl a professor Ingemar Ernberg vid insitutionen för mikrobiologi och Peter Benno, läkare vid mag-tarmmottagningen på Läkarhuset Hötorgscity.

Bakterier – vänner eller fiender?
I dag bejakar vi bakterier som orsak till ohälsa, dvs en »utarmad« tarmflora till såväl kvantitet som kvalitet. Den moderna hälsomedvetna människan bemöter detta genom att å ena sidan lägga ner miljarder kronor på att tillföra olika probiotiska preparat, å andra sidan göra allt för att hålla bakterierna stången genom att låta sig överbehandlas med antibiotika, konsumera en sönderprocessad steril mat, praktisera tarmsköljningar (minst 50 procent av tarminnehållet utgörs av bakterier) samt förskräckas av fynd av E coli i köttfärsen (ICA Västerås 2005) – vilket är samma species som används som probiotika i Mutaflor (E coli Nissle 1917), se ovan. Vi kan nog bäst sammanfatta vår nuvarande inställning till mikroorganismer som ett uttryck för olycklig kärlek.
Koloniseringen av alla djur, inklusive människan, som sker efter födelsen och sedan fortgår genom hela livet, utgör en viktig del i uppbyggandet av ett extremt komplext ekosystem, och detta kan svårligen kompletteras med några få utvalda mikroorganismer under epitetet »probiotika«. För detta är våra kunskaper om ekosystemet i tarmen fortfarande alltför rudimentära. Bakterier i tarmen är ofta snarare våra vänner än våra ovänner. Det är dock fortfarande mycket osäkert hur mycket probiotika bidrar till den vänskapen.



En annan sak som därmed är mycket osäker är hur mycket av det som saluförs som är värt pengarna. Kilopriset för vanliga, hyggliga E. coli i det internationellt marknadsförda Mutaflor är sannolikt mycket högt. Varför man skall äta gramdoser av samma tarmbakterier, som man redan har kilovis av, förstår jag inte riktigt heller. Den enda vettiga studie jag hittar ville undersöka, om gamla patienter på vårdhem med multiresistenta E coli i tarm och urinvägar – som alltså riskerar att råka mycket illa ut, om de skulle få en uppåtstigande urinvägsinfektion – fick en förändrad tarmflora, när de hade matats med kapslar av Mutaflor. Tyvärr – det fick de inte. Det hade nämligen varit ett vettigt sätt att använda Mutaflor.



Så vad hände med min hund? Jag tror, att när hennes immunförsvar inte längre behövde kämpa ner födoproteiner som det hade fattat motvilja mot, och när prednisolonet hade varit borta tillräckligt länge, så normaliserades hennes tarmflora på egen hand. Det tog bara lite tid. Inte för att jag har låtit bli att skaffa henne tillgång till både pro- och prebiotika under de här månaderna. O nej! Alldeles avsiktligt har vi promenerat och sprungit efter kastboll i kohagar bemängda med bruna högar som ni inte vill veta något om; boll som hamnat i brun hög har lyckligt plockats upp av hund; svalkande bäckar och pölar med ruttnande höstlöv, kossornas friluftsbarer, har avsmakats, inte av mig, men av hunden, vars bakteriedödande magsaft är tre gånger surare än min; härliga pinnar täckta av grönt, slemmigt material har kampats med. Vad tror ni: om man nu hade topsat och odlat från hundens kindslemhinna under våra expeditioner – hur många arter av jordbakterier, av mögelsvampar, av alger, av rester av tarmbakterier och tarmceller från ko, hare, rådjur, älg och fågel hade man hittat? Hur mycket innehåll från gräs- och lövceller av olika arter med vidhängande bakterier?
Man skulle, vill jag påstå, ha hittat lite av varje. Och om man nu skall försöka sig på att tillföra något, något vid sidan av den gamla vanliga processade bakteriefattiga maten i den gamla vanliga skurmedelsprocessade bakteriefattiga hemmamiljön, så är det kanske precis det man skall tillföra. Inte envetet  återkommande doser av en och samma bakterie – utan smådoser hittade här och där. Just litet av varje.
Så var gång vi kom hem, åkte vandringskängorna av och fick torka utomhus, tills det bara vara ett tunt skikt av lera och litet av varje kvar. Sedan åkte kängorna in i hallen för att därifrån sprida osynliga smådoser av litet av varje inomhus. Precis som det var i hemmamiljön på landet, där hunden växte upp, innan hon blev allergisk.
Bidrog något av det här till att göra henne bättre? Det vet jag inte. Men jag vet, att det inte gjorde henne sämre. Och det var vad jag ville ta reda på.



Bodil Carlsson


tisdag 2 januari 2018

ÖVER FÖR DEN HÄR GÅNGEN

Så var den över för den här gången, årets värsta helg. Den som så många av oss väntar på med en klump i magen. Hur skall det bli i år?
Hur ska det gå?

För oss två på vår lilla plätt gick det bra. Men det gjorde det inte för alla. I morse var tidningarna på nätet fulla av de där berättelserna, som har blivit det vanliga, och på sociala medier var det också det vanliga. Uppropen mot fyrverkerier varvade med inlägg om hur man måste få ha lite kul och om hur djurägare ska sluta överföra sin oro och börja med att träna bort rädslan i stället. Som om det bara var hundar det handlade om (och som om alla hundar gick att träna till vad som helst).
Men det är inte bara hundar det handlar om. Det handlar om vad som händer, när man kan köpa sig nöjet att göra som man har lust och lämna konsekvenserna åt någon annan.
I stadsdelen där jag bor gick någon ut på sin balkong på ett hyreshus uppe i betongcentrum och fick raketer skjutna mot sig. I en annan stad har en ung tjej turen att ha ögonen och det mesta av sitt ansikte i behåll efter att ha blivit träffad. På en annan plats gick en stallägare ut tidigt för att ta in hästarna, innan explosionerna började, men hennes granne hade inte lust att vänta till kvällen med raketerna, så hästarna skenade ut i sumpmark och mörker. Någonstans har någon förlorat en fölunge. Någon sitter över helgen med sina hundar på ett hotellrum nära en flygplats för att slippa se deras skräck. Någon annan bokar en längre resa till en kommun med lasershow och tyst stugby. Andra sitter i sina bilar långt ute i skogen. Alldeles utan hundar avstår någon från att gå och handla, för man vet aldrig när det kommer en smällare.  Någonstans i grannskapet sitter en demenssjuk gamling ensam i sin lägenhet medan fönsterutorna skallrar: hemtjänsten har berättat om honom. Någonstans sitter den lilla syriska tjejen i sin rullstol och lyssnar, hon som blev av med båda benen strax ovan knäna i en splitterbombattack eller under en fallande husvägg - ja, henne har jag mött: hon finns. Någonstans i närheten.
Någonstans, på många någonstans, finns det folk som är rädda för att gå ut och rädda för att säga ifrån; man kan få bangers eller raketer skickade mot sig som tack.
Det här handlar inte om hundar. Det handlar om vad som händer, när okontrollerad privatkonsumtion kliver fram medan samhället kliver undan och blir en frånvaro i form av en överbelastad telefonväxel hos polisen.




Själv har jag tur med min hund, iallafall än så länge och till nästa nyårshelg. Det här fotot visar en collie klockan tio på kvällen: då hade det skjutits skapligt i ett par timmar inne i bostadsområdet. Halv elva gick vi ut för den vanliga kissrundan. En stor och säkert dyr pjäs briserade i ett stjärnregn över oss; hunden sänkte sin svans en aning, skyndade på stegen hemåt lite... och det var det. Kvart över elva såg hon ut så här.







Sedan var det läggdags. Strax före tolvslaget drog smällandet, sprakandet, gnistrandet och väsandet igång på allvar. Hunden hoppade upp i sängen och satte sig mycket nära. Hon tittade betänksam ut genom fönstret. Så satt vi en stund tätt ihop och så suckade hunden, la sig ner och somnade.
Så den här gången var det inte jag, som behövde ta till Nozinan. Det var inte jag,som satt i badrummet med torktumlareni full gång och det var inte jag, som ringde för att höra om man vågar ge hunden sitt eget sömnmedel, eller om det går att använda fetvadd och elastiska lindor mot ljudet och ångesten.
Det var några av mina grannar.

Jag är oerhört tacksam mot uppfödarna bakom min hund, de som prioriterade bra nerver och förmåga att komma över obehagliga upplevelser. Men det förändrar ju inte situationen i stort. Den är inte rimlig. Några människors nöje skall inte vara samma sak som många andras plåga och oro; och de som prioriterar sitt nöje får också lov att ta hand om följderna.
Så vet ni vad jag hoppas? Jag hoppas att kvinnan som förlorade fölungen stämmer sin raketälskande granne och jag hoppas att djurorganisationerna hjälper henne med den saken. Jag hoppas, att den som inte kan bo hemma över nyår gör ett helt egenmäktigt avdrag på hyran och att Hyresgästföreningen ställer upp och bidrar med juridisk argumentation, för en lägenhet som inte alltid går att bo i är inte värd att alltid betala fullpris för. Jag hoppas, att den som betalar för ett flygplatshotell debiterar sin kommun för kostanden: det är kommunens skyldighet att svara för att ordningsstadgan efterlevs.  Jag hoppas, att de som älskar sina rakettårtor också lär sig älska att ta en längre promenad bort från tättbyggda bostadsområden för att utöva sitt nöje och att att de även lär sig älska att städa bort miljöfarliga rester, när de har roat sig färdigt, i stället för att förutsätta att alla andras skattepengar skall ordna upp efter dem som vanligt.
De flesta av oss gillar inte det här nya vanliga.
Enbart hövliga upprop tror jag inte på längre. Politisk lomhördhet behöver lite vassare tilltal än så.

Bodil Carlsson














































































































 ta konsekvenserna. För konsekvenserna står någon annan för.














































































































































































































































































































































































lördag 30 december 2017

SLUTET PÅ JULEFRIDEN

Till alla som eventuellt har väntat på en fortsättning av serien om allergier - en ursäkt. Det blev på tok för mycket julefrid i det här hushållet. Minnet av de senaste dagarna är hundpromenad, däcka i säng, vakna av ljudet när den intressanta, efterlängtade julklappsboken eller det intressanta och efterlängtade Colliebladet glider ur ens händer och kraschar i golvet. Inget minne av att ha somnat och inget minne av de få rader ögonen orkade fästa på innan de föll igen. Mycket fridfullt, men  onekligen enahanda.
Som det brukar bli, när gamla kroppar trillar på en virusinfektion. För tio år sedan hade febern varit hög och hostattackerna våldsamma, men immunförsvaret håller oss i allt lösare grepp medan åren går. Som någon klok sa: naturen bråkar inte om tandlöshet hos gamla leoparder.



Hunden har iallafall fått sin mil per dag och tagit resten med fattning.Hon tar det mesta med fattning. Vi får se hur det går, nu när smällandet runt omkring oss axar från förberedande övningar till crescendo och hon för första gången skall vara ensam hund i detta. Men  tills vidare får ni den här lilla historien - apropå något som stod att läsa i rasklubbens tidning.
För någon vecka sedan kommer vi åkande den långa vägen hem på den slingrigaste busslinjen. Vi sitter pliktskyldigt längst bak i den ganska välbesatta bussen, hunden halvsover på golvet och  två personer till kliver på på och slår sig ner intill oss. Snart ser jag att de tittar från hunden till mig och tillbaka igen. Kvinnan lutar sig fram och frågar om det är den här hunden som de brukar se springa lös på fotbollsplan och fånga en kastboll. Det är ett av våra dagliga pass, så det är inte stor idé att neka. Kvinnan, som visar sig vara hängiven marsvinsägare, utbrister: "Och så högt hon kan hoppa! Det ser så roligt ut!"
Jag visar nedersta biten av vänster ärm på vinterjackan. Den är inte helt oskadd och den skulle behöva tvättas. Mannen ler. Han säger:"Ja, hon tycker ju om att kampa." Han stryker collien över huvudet och berättar att han hade en rhodesian ridgeback, som började åldras vid sju och fick tas bort tio år gammal. Jag säger att collien brukar kunna ge tio aktiva år. Han ser längtansfull ut. Så jag säger som jag brukar: att i den här rasen måste man välja sin uppfödare noga, för det finns de som säger att en hund som den här är aggressiv. Farlig. Mannen stryker collien över huvudet en gång till och säger:"Jasså, är man farlig när man leker...?"

Framme vid torget hoppar vi av, hunden och jag. Bakom oss kommer någon och en barnröst säger på perfekt svenska:"Mamma! Titta vilken stooor hund! Den kan bitas!" Det är en kille i femårsåldern som klänger sig fast på barnvagnen där hans lilla syskon ligger. Mamman är en kvinna i traditionella mellanösternkläder. Hon ler - först mot hunden och sedan mot mig - och säger:"Nei, den er snell hond!" Sedan går hon förbi oss med barnvagnen och den lille killen vågar nudda hunden med sin utsträckta hand.

Det förvånar inte, att en människa med erfarenhet av en storviltjägare inte har problem med oaggressiv lekfullhet, när han ser den. Han kan tänkas ha en del att jämföra med. Men det förvånar mig fortfarande, efter alla dessa år, att vissa av rasens uppfödare är sämre på den saken än marsvinsägare och mellanösternmammor.

Bodil Carlsson