måndag 28 juli 2014

Del fyra i vår serie om den lilla terrierrasen. Om hur man flyttar fokus från väsentligheter till oväsentligheter och hur en ras blir till ett mode.


Humhumterrierns återkomst
Just när ni trodde det var över… Humhumterriern har fått en renässans i hundvärlden. Nu exploderar antalet Humhumterriers, och uppfödare, i England. Registreringarna uppgår till över 3500 per år. Uppfödare av denna ras kan skratta hela vägen till banken, för där har de förtjänst att hämta!
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.


En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.

De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…

Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.
Johan Nilsson

söndag 27 juli 2014

Så följer del tre i historien om den lilla terrierrasen. Om hur ord kan tolkas så olika beroende på vem som tolkar dem...


Vad hände sen?

Ni kanske undrar vad som hände med den lilla Humhumterriern som såg dagens ljus i ett aristokratiskt och fiktivt grevskap, någonstans för ganska länge sedan, i England. Förutom det trista konstaterandet att de oftast är blinda och oftast avlivas i ung ålder.

Jo, rasen lever men frodas inte.
Rasstandarden är ristad i sten och har inte reviderats sedan Lady St John plitade ner sina små piffiga ordkonstellationer. Ingen har heller krävt en revidering. Bland merparten av rasens uppfödare har den gamla ladyn närmast ikonstatus. Och de tycker att det är mycket enerverande när folk frågar om ögonstatus på deras uppfödning. Ögonstatus är inte ett ord de vill ta i sin mun, det är simpelt och ovärdigt rasen, helt enkelt. Humhumterriern är så mycket mer än plumpa förfrågningar om eventuella ögonproblem. Det handlar om något större. Något eteriskt och nästan ogripbart. De äldre uppfödarna går till och med så långt att de kallar rasen för ett väsen. Och om det nu skulle föreligga några ögonproblem så vet varje uppfödare av rang att det talar man inte om. Det är inte viktigt. Det viktiga är detta unika väsen som varje liten ny Humhumterriervalp är. Ett under av skönhet som smälter kvinnohjärtan i samma takt som Clark Gable eller Mel Gibson gjorde på sin tid. Det är rasens uppgift – att vara bedårande och tilltalande för marknaden.

Så är det. Rasen når i bästa fall upp till dryga hundratalet registreringar per år i sitt hemland. I övriga Europa och världen handlar det om ett fåtal registreringar per år. Veterinärerna i EU har i ett gemensamt uttalande kritiserat uppfödningen av rasen samt krävt att samtliga uppfödare ska sträva efter att avla på större ögon. Uppfödarna å sin sida hävdar att veterinärerna inte förstår rasens ursprung eller väsen, och tänker inte kännas vid veterinärernas krav.
Kennelklubben i ursprungslandet vacklar. Uppfödarna befinner sig definitivt i de högre samhällsskikten och det ska mycket till innan man ställer krav på dessa. De har nämligen utmärkta jurister till hands, vad än problemet må vara. Tills vidare har kennelklubben utfärdat en rekommendation: Vid avel bör hänsyn tas till ögonens storlek.

Det tycker alla uppfödare att de redan gör. Precis som det står i rasstandarden så avlar de på små, sneda ögon, det som är rasens kännetecken.
Man kan kalla det ett Moment 22 – ett olösligt problem. För det är precis vad det är.

Johan Nilsson

fredag 25 juli 2014

Här kommer del två i serien om Humhumterrierns uppkomst. Om hur rasen tar sina första stapplande steg mot en växande marknadsplats för hunduppfödare - USA.



THE SPIN DOCTOR: second birth of the breed
Det är ju typiskt att halva hundvärlden känner till berättelsen om Lady St.John och humhunterrierns räddning ur obemärktheten på landsbygden. Ingen känner till Yankee Jason, fast han hade lika stor del i lanseringen av rasen. Och medan Lady St.John , som Johan så gentlemannamässigt formulerar det, för längesedan har gått ur tiden och lämnat oss, så är Yankee Jason fortfarande med. Inte kroppsligen förstås, men på alla andra sätt.
Jag gissar att det finns en som han i bakgrunden på varje ras.

Det var ingenting adligt över Jason. Han föddes fattig på Irland, tog sig till England i hopp om att hitta en födkrok och strök omkring i London när han fick syn på sin första hundutställning. Yankee var född med ett klipskt huvud, ett lysande öga för hundar och en ännu bättre näsa för affärer. Yankee såg sitt livs första humhumterrier och sitt livs första tillfälle att hoppa på ett tåg i skaplig rullning. Han skramlade ihop till två humhummare, tog med dem hem, tittade noga på dem och tänkte länge.
Humhummarnas små sneda, gråtiga ögon appellerade ju till damerna. Men hur hade ögonen hamnat i hundarnas nyllen? Jo... det rörde sig ju om en terrier!
Vad gör en terrier?
Går ner i hål!
Vad får en terrier då i ögonen?
Sand!
Saken var solklar. Humhummarnas ögon var små, sneda och rinniga för att 1) inte så mycket sand skulle få plats i dem och 2) den sand som ändå hamnade där skulle sköljas bort. Japp! It figures! tänkte Yankee Jason. Humhummarna har förstås alltid sett ut så där!
Och om dom inte hade det, så borde dom ha gjort det, för att gå ner i hål var ju humhumhistoria. Hmm... historia... just det!

Pengarna för den första valpkullen räckte till en annons i New York Times. De gamla keltiska kungadömenas stridshund stod i begrepp att korsa Atlanten. Den nobla ras som hade bitit tårna av så många romerska fotsoldater, som förgäves hade försökt sparka sand i ögonen på dem!
En tigers hjärta i en damhunds kropp!
Så stod det i annonsen. Folk gick på det då och det gör de fortfarande, för det finns troligen ingen bättre marknadsföring än mytologi.
Fråga hundvärlden - vi har gott om den.

Bodil Carlsson

torsdag 24 juli 2014

Nu är det sommar och dags för repriser... Följande dagar kan ni här läsa historien om Humhumterrierns förädling (eller förfall). Historien är uppdiktad och rasen Humhumterrier finns inte. Däremot finns andra raser som kan ha genomgått samma typ av utveckling.


The birth of the breed
Lady St John var uttråkad. Varje dag var den andra lik: visiter, korrespondens och dagliga kontroverser med den vresige maken Sir Percival. Hans dåliga humör efter en arbetsdag på det krävande godset började bli ansträngande. Hon la den tid en hustru måste på sin man. Han la ingen tid alls på sin maka, bara ett par minuter om natten med en portvinsångande andedräkt, och högst en gång i veckan.
Hon började istället intressera sig för de små hundarna, av rasen Humhumterrier, som sprang omkring henne under morgonpromenaden i godsets park. Var inte lille Heathcliff för söt med sina små och lite sneda ögon? Och skulle han inte vara ännu sötare med betydligt mindre och snedare ögon? Hon bestämde sig för att dryfta detta med lady Howard så snart de sågs. Hon beslöt sig faktiskt för att genast skicka ett meddelande till henne och berätta om något ”av yttersta vikt” de borde diskutera snarast. Lady Howard var mycket intresserad av hundar och vilka förbättringar man kunde göra. Det visste hon bestämt.

Lady Howard var något mindre uttråkad än granngodsets härskarinna men blev i högsta grad intresserad av det meddelande som butlern lämnade strax innan lunch. Vad i hela friden var det Lady St John var så exalterad över? Hon beordrade fram den mindre kaleschen till klockan två och hade en pirrande känsla i magen av en uppseglande sensation.
Det var fortfarande mycket varmt när Lady Howard anlände. De bägge damerna slog sig ner på den östra terrassen och intog ett glas citronlemonad medan de utbytte artigheter. Lady Howard dristade sig efter en halvtimme att fråga om det ”av yttersta vikt” kanske skulle föras på tal. Hennes värdinna var inte sen att utan krusiduller kasta sig in på ämnet: Hundavel!
De två damerna diskuterade en hel timme och var rörande överens: Här fanns stordåd att uträtta!


Raskt planerade de att söka i hela grevskapet efter hundar med just de små sneda ögon som de fann så bedårande. Och de fann vad de sökte. Två utmärkta små Humhumterriertikar med mindre och snedare ögon än vanöigt. Nu var det dags att låta Heathcliff bli far!
Efter några månader sammanstrålade de igen för att utvärdera den första kullens ögonstatus. De var nöjda men hade önskat ännu mindre och snedare ögon. Tik nummer två valpade strax därefter och snart insåg de att de hade nått målet – ögonen var både mindre och snedare än de vågat hoppas på. Förfärligt sött och lite rörande att hundarna såg så sorgsna ut. Den gråtande terriern var född!
Dessa damer startade så småningom en stor uppfödning, mätt med den tidens mått. De instiftade en speciell klubb som skulle tillvarata deras intresse för Humhumterriern och se till att alla kommande hundar av rasen hade just de små, sneda ögonen som kännetecken. Och de var inte ensamma. Flera av grevskapets sysslolösa damer anslöt sig till klubben och nu fördes det på tal att de skulle låta sina hundar tävla om vilken som var vackrast.
Lady St John, som ändå måste betraktas som rasens officiella instiftare, utsågs till domare. Det var ju trots allt hon som kom på idén med de små sneda ögonen! Hon skrev ned några rader om hur en exemplarisk Humhumterrier skulle se ut och beslöt sig för att kalla sina anteckningar för ”Rasstandard”.
Inte oväntat blev hon stolt innehavare av det första och största priset, på den allra första utställningen.
Humhumterriern frodades och de små, sneda ögonen gav dem besvär med synen och ständigt återkommande ögoninfektioner. Vissa föddes med starkt nedsatt synförmåga. Men ALLA tyckte att de var SÅ SÖTA med sin gråtmilda blick.

När Lady St John gick ur tiden hade Humhumterriern blivet hunden på modet i England. Alla ville ha en och alla ville föda upp dem. Till och med grosshandlar- och fabrikörsfruar hängde på tåget. Inte skulle väl adeln ha patent på att föda upp Humhumterrier? Uppfödarna växte som spön i backen och de avlade enligt vad de uppfattade som rätt och riktigt. Kanske inte ur hundens synvinkel, utan snarare deras egen. Snygg hund med små och mycket sneda ögon ger status. Uppfödare av snygg hund kan klättra lite på socitetsstegen. Nästan ända upp till Lady St Johns bekantskapskrets! Bara en sådan sak!

Idag är de flesta Humhumterriers blinda innan två års ålder. Ögonen växer helt enkelt igen på dem. Kanske är det därför alla utställningsvinnare av denna ras ytterst sällan är äldre än två och ett halvt år och de som säljs som sällskapshundar avlivas i en genomsnittlig ålder av exakt två och två tredjedels år.
Och varje år på den Stora Hundutställningen hyllas Lady St John för sina insatser för rasens utveckling.


Johan Nilsson

onsdag 25 juni 2014

DET VERKLIGA HEDERSPRISET GÅR TILL...


För drygt tjugo år sedan svor jag på att aldrig mer sätta min fot på en hundutställning. Varför? Jag hade varit på några. Den sista var en stor, officiell historia med många spända skuldror, sneda blickar och rynkade näsor utställarna emellan. Jag hade fått se en hundstackare med etiketten  "trimras" stå upphissad på ett bord medan ägaren - när jag kom dit - ryckte hårstrå efter hårstrå med pincett ur pälsen. Hon gjorde samma sak, när jag gick efter ungefär tre timmar. Jag hade fått se en collie släpas i kopplet av sin ägare, en inte okänd uppfödare med hög svansföring. Hunden själv hade ingen svansföring alls. Den var så rädd att den satt på hasorna och åkte kana i snöret fram till den hägrande ringen.
Det jag såg SKK:s funktionärer göra åt någondera personen var ingenting.
Därefter har jag fått höra skildringar av hur  hundar av känd bruksras sånär vinglat omkull under sina vänstervarv och hur andra haft så förkortade ansikten och andningsvägar, att springandet varit tufft för dem. Jag har hört att det finns hundar, som visas på officiella utställningar med bukhuden släpande i backen, och att andra, som knappt kan se ut genom sina hudveck i ansiktet, också får priser. Jag har hört att SKK:s funktionärer har gjort samma sak då. Ingenting.
Men nu har SKK satt ner foten!

Ryktet säger, att det kom klagomål till SKK från en person om den inofficiella utställningen i Hjo nyligen. Den klagande tyckte inte att det kändes rätt att vara där. Får det gå till så här? Nu rycker SKK -  "alla hundägares organisation" i sin reklam -  ut.
 Hjo brukshundsklubb har fått en amper fråga:
 Hur förklarar man tilltaget att låta BLANDRASER delta?
Om man nu absolut vill ha en utställning för såna där - måste man  ha det på samma plats och samma tid?

SKK  borde läsa Jordbruksverkets statistik en gång till. Det finns fler och fler hundar i Sverige och   i varenda svensk kommun är den vanligaste rasen nu förstås... blandras. Har SKK och brukshundsklubbarna  mycket att vinna på att låta ägarna till alla dessa hundar känna sig mindre värda?
Kan man hjälpa renraserna genom att blandraserna hänvisas till att vänstervarva för sig själva på undanskymda platser? Blir  det i så fall bäst med den kommunala soptippen och två svarta påsar i pris - en att trä över huvudet på hunden och den andra till att dra över skallen på ägaren, så att de säkert fattar hur mycket de borde skämmas?

 Hunduppfödning är inte en skyddad verkstad. SKK och de lokala brukshundsklubbarna har inte ett skvatt att tjäna på att låtsas som om den vanligaste "rasen" inte existerar. Tvärtom! Det finns ett bästföredatum på alla sorters snobberi och  för den här sorten passerade datumet för många år sedan. Den som inte uthärdar nesan att dela utställningsplats med  blandrashundar har sin fulla frihet att låta bli att anmäla sig. Om de renrasiga hundarna är bra, så klarar de att bevisa det i närvaro av blandraser utan att SKK skickar kavalleriet för att hjälpa dem!


                                            *    *    *

Verklighetens hederspris går till Hjo brukshundsklubb, som meriterar sig med

-  hundpromenaderna genom stan för alla som vill komma. Varje måndag kväll året om! Hundar med hundrädsla och hundar med hundaggressivitet lär sig tolerera varandra, hundar utan sådana problem får en timmas trevlig omväxling, hundägarna får hjälp om de behöver och alla  får en bensträckare. Vanligt folk i stan får en bra bild av hundar och hundägare. Tror ni att det är betydelsefullt, SKK?

- torsdagsträffarna på klubben för funktionshindrade människor, för hundägare och hundar. Den storvuxna schäfern, tjänstehund, umgås fint med en unge i rullstol. Det ser ut att vara roligt för barnet. Hunden kommer  att göra likadant ute på stan, där alla kan se det. Tror ni att det är en bra sak för barnet? För allmänhetens inställning till hundar?

- kursverksamheten som är öppen för alla, hela vägen från valpkurser till spår- och sökkurserna,  utan sneglande på rasgrupp, renrasighet eller stamtavla. Alla sorter dyker upp där, alla lär sig förhoppningsvis saker, alla bemöts bra. Tror ni att det är betydelsefullt för bättre hundhållning?

 - rasparaden på scenen i stadsparken varje år på nationaldagen, då publiken  får se raserna grupvis presenterade med sin historia, sitt användningsområde och sina typiska drag

- en trevlig, inofficiell utställning som drog många deltagare och många åskådare. Det var ett nöje att vara där. Det fanns tre ringar och ett BIS för de renrasiga, en ring och ett BIS för de blandade, och ett särskilt pris för "Charmigaste ekipage". Det priset gick till en flat och en ung handler med funktionshandikapp. Vad tror ni att folk tyckte, SKK? Var det bra eller dåligt för inställningen till hundvärldens verksamheter?

Den lokala brukshundsklubben  på vår lilla plätt förtjänar inte snorkiga frågor från "alla hundägares organisation". Människorna som bär upp den förtjänar i stället ett stort tack för sina insatser och fler lokala klubbar borde fundera på att göra likadant!


Bodil Carlsson







söndag 22 juni 2014

HEDERSPRIS I VÄNSTERVARV 3)

Ni vet väl att vem som helst kan förbereda sig, men att det krävs skicklighet för att improvisera?
I sisådär tjugo år har jag vägrat gå på utställningar, så somliga bakgrundsinsikter tappades bort under resans gång. Till exempel vaknade jag lugn i vissheten om att nr 213 måste vara i stort sett sista entrén på hela dagen och att det därmed borde finnas gott om tid att borsta till hunden, sedan man släntrat in sådär lagom till lunch. Ett ilbudskap från lokala klubben meddelade något helt annat: 213 betyder att man går in som nr 13 i ring 2, allt skulle dra igång ganska strax och "Om jag var som du, skulle jag se till att vara på plats omgående!"
Typ.

Nu var valpen till all lycka inte oförberedd. Sitt första bad fick hon av ösregnet den novemberkväll, då hon först kom till oss.  Därefter har snöfall och vårregn gjort sitt för pälsvården. En ovanligt het dag för inte så länge sedan fick hon förresten också en halv hink svalt regnvatten ur  tunnan vid knuten hälld över sig, så välvårdad var hon redan. Valppälstovorna bakom öronen avlägsnades nu snabbt med sax. Ett par särskilt illvilliga och olämpligt placerade fästingar gick sin välförtjänta död till mötes. Ur minnets gömmor rycktes fram ett snörtunt, tjugosju år gammalt sheltiekoppel, som legat hoprullat så länge att det inte vill återgå till rakt. Vattenflaskan, den heliga, tankades full med det kallaste kalla.  Klart! Med gruset sprutande om däcken drog vi mot Hjo brukshundsklubb. Snälla grannen återupplivade sina färdigheter som f d yrkeschaffis för att vi skulle hinna.
Vi hann. Vi hann definitivt upptäcka att vi hade glömt en del. Som att tandvisning ingår, så valpen tandvisningsdebuterade... under avvärjande åtbörder.  Parasollet var inte medtaget som skydd mot blodstänk från domarhänder. Det var inte ens mitt parasoll. Jag lovar. Jag är inget utställningsproffs.






Denna ättling till skyddshundar bet inte domaren. Hon nöjde sig med förebrående blickar - Hörrudu, är du inte liiiite påflugen nu? -


och inte heller fälldes domaren av kopplet. Däremot var det nära ögat för hunden, som ni ser. Domaren fann att valpen hade trång och smal underkäke, varom min hädangångna vinterjacka också kan vittna. Hur den arma jackan skulle ha sett ut, om en stark och bred underkäke hade kommit för att hämta mig till bevakningstjänst mot anfallande rådjur vid tomtgränsen, det vågar man ju inte ens tänka på.


Jaha, och så sprang vi lite! När valpen upptäckte att det inte alls rörde sig om fritt följ med plötsliga sittanden gick det någorlunda. Barnspring i närheten drog upp tempot i travet.  Hon hade då hade tillräckliga vinklar och tillräcklig steglängd, fast hon var något ostabil i öronen.


Så ut klev vi igen, med en påse hundgodis, ett papper med svårtydda omdömen att begrunda


och en rosett.


Hederspris, har jag läst mig till, betyder för en gammal hund "särskilt välbevarad".   För en ung hund betyder det "särskilt lovande" och möjligen  hänger rosetten ihop med att det inte fanns någon annan ung hund i rasen på plats den dagen. I vilket fall hade vi riktigt roligt, hela familjen. Mycket hund, mycket folk, trivsamt småprat med båda sorterna. Justa hundklubbsfrallor att dela på i skuggan nersköljda med kaffe för oss och kallvatten för dogsen.  Mera hundprat med fikagrannarna. Inga trimbord. Inga upphissade huvuden. Inga rädda hundar som drogs in i ringen. Ingen som tog sig själv på våldsamt stort allvar. En hundägare frågade klentroget, om det verkligen kunde stämma, det hon hade hört - att colliefolk sätter tyngder i öronen på sina hundar?  Vissa lögner förlåter Vår Herre, så jag blånekade. Varför sätta en fläck på en bra dag?
Man kan ju inte vara emot utställningar, om det är så här det är.

                              *     *    *
Nu är det inte alltid så. Även jag har därför ett par hederspris att dela ut. Det första går till en av DogWorlds skribenter, Simon Parsons, för följande inlägg den 18 juni 2014. Parsons tar till pennan i den uppblossande storpolitiska konflikten mellan USA och England om hur en vinnande sheltie skall vara beskaffad och han gör det med  statsmannalik balans, så att inga motsättningar skall inflammeras ytterligare. Det är å ena sidan hit och å andra sidan dit och långt blir det också, för det är viktiga saker han dryftar. Vem som vinner störst och mest och hur de lyckades nå dithän!


Yes, I have a lot of sympathy for the Sheltie people who are understandably concerned to retain what they feel is their traditional look. Yet my instinct always tells me that the biggest danger is to have a closed mind and to be convinced that other lines, other kennels and other countries have nothing to offer.
  Take Rough Collies, a not unrelated breed where again there has not been much sharing of blood across the Atlantic for a good many years. Yet look what has been achieved by those kennels which have done a bit of research and have dared to combine their lines with an outcross from across the sea. 
  The Brooklynson kennel brought in a dog from Brazil and has had amazing results from his direct progeny and now from dogs closely line-bred to him (min fettning). Now the equally progressive Ingledenes have made use of an American bitch and come up in the first generation with the handsome dog who is their latest champion.
  No I’m not trying to say that every attempt to use lines from a different country where the breed has gone in a somewhat different direction is automatically going to be successful. Nor that breeders should feel pressured into going down any route they would prefer not to. 
  All I do ask is that breeders look at other breeders’ efforts and plans with an open mind, with respect and without prejudice. Okay, you might not want to use those lines yourself, but no one is forcing you to. In the end the success of any breeding plan can be judged only by its results. The proof of the pudding is in the eating!

Parsons drar alltså en parallell till den "icke obesläktade" långhårscollien. Brittisk collie hade för några år sedan ett kullgenomsnitt på cirka 3,5 valpar och en beräknad effektiv population på 33 - trettiotre - individer. Vad ska ni som uppfödare göra i detta läge? Visa lite mod, säger Parsons! Var lite progressiva! Släktskapsavla på den som vinner utställningar även om den är utländsk!
Hederspriset för bäst bevarad stupiditet överräckes härmed till Simon Parsons. Konkurrens finns, men detta vinner. Vad tror ni? Har den mannen någonsin varit på en utställning där folk mest hade roligt? Har han sparat ett foto på en trasig jacka som minne av busiga valpdagar att ta fram en gång när livet och håret är lika gråa?

Och vem är det egentligen han tänker sig skall äta den där puddingen?


Bodil Carlsson

lördag 21 juni 2014

HEDERSPRIS I VÄNSTERVARV 2)

Det fanns självklart många renrasiga hundar på förra helgens utställning - de var, som sagt, i majoritet. 30 av cirka 200 var blandraser, resten var icke blandade och fördelade på ett  stort antal olika användbarheter - jag menar stamböcker!
Här fanns kusinerna


i olika varianter





och de som en gång i i tiden kanske användes på ungefär samma sätt - lapsk vallhund, tror jag? -


-och som alla av en mild försyn har skonats från nobel vanförhet. Vidare fanns den här rasen, som jag sedan femton år tillbaka inte kan träffa på utan att vilja be ägaren tandvisa: varenda gång jag ser den, tänker jag omedelbart samma sak: Så här måste akromegali* se ut hos hund! Förvuxna tassar, förvuxet huvud, undrar om de har stakettänder också? Medellivslängden på den rasen anges i olika källor vara mellan 6 och 8 år. Anledningen påstås vara en anhopning av vissa tumörsjukdomar skapade av inavel på liten ursprungsstam från år 1907 och framåt. Akromegali skulle ge ungefär samma effekt på livslängd, men jag hittar inga studier på den saken. Vad hände år 1907? Jo, ett sällskap  välbeställt folk förenades i entusiasm över chansen att förädla centraleuropeiska bergsbönders hundar till något, ehh, bättre. Det finns bra, bevarade fotografier av ursprungshundarna och tro mig - de såg inte ut som idag.


Jag tror inte att de rörde sig likadant heller. Den storyn har vi hört förr, eller hur?

På plats fanns också två ex av en känd bruksras, en normalhårig och en långhårig.  Den lättare byggda, normalhåriga varianten var OK när hon satt eller låg. I rörelse hade hon  problem med att hasorna saknade bra uppkoppling mot ettdera underbenen eller nervstyrningen från ländryggen. Jag vet inte vilket och jag tror inte att uppfödaren kan svara på den saken heller, men i vilket fall är resultatet detsamma. Hunden vacklade. Den långhåriga var så långhårig att man bara såg ett massivt hukande, ungefär som en ständigt pågående tarmtömning.

Jag gick därifrån med en rosett i ena näven och en beskrivning av min hund i den andra.
Och jag tänkte: TILLRÄCKLIG PÄLS FÖR SIN ÅLDER???
Hon har alldeles för mycket päls! Åtta centimeter tät plysch som hotar henne med värmeslag om hon ger järnet en högsommardag och dessutom ger tovor bakom öronen? Är det en merit hos en hund?
Hur i jisse namn kom vi hit?

Och jag tänkte: jag såg många renrasiga hundar som rörde sig lika bra som blandraserna - gud vare pris, det gjorde jag. Men jag såg inte en enda blandrashund röra sig så otroligt illa som de värst tillställda renrashundarna!
Sug på den assymmetrin lite, SKK, eller SBK, och fortsätt oroa er för blandrasexplosionen.

Bodil Carlsson


*akromegali: endokrin sjukdom hos människa, där hypofysen fortsätter att producera tillväxthormon efter att skelett och rörben (alltså benen i armar och ben) är färdigvuxna. Det enda som då kan fortsätta svara på tillväxthormonet är benen s a s längst ut i kroppen: händer, fötter och ansiktsskelett. Resultatet blir oproportionerligt  förtjockade, grova ansiktsstrukturer där över- och underkäkar växer åt sidorna och tänderna följer med, dras isär och kallas "staketttänder". Vanställande och livslängdsförkortande hos människa. Snyggt på hund? Nej, jag vet inte om detta är äkta akromegali , men jag lovar att ungefär så skulle det se ut. Och med tanke på vilka andra genetiska aberrationer man avlar på och prissätter - skulle någon bli förvånad?