fredag 15 september 2017

PROVOKATIONEN- Del ett

Igår fattade SKK:s Avelskommitté sitt beslut om eventuellt registreringförbud för colliekullar med förväntat MI under 100 för nyfikenhet och oräddhet. Vilket beslutet blev, vet vi inte. Inte ens de närmast sörjande får den vetskapen förrän protokollet är utskrivet och justerat. Själv är jag förstås nyfiken på om SKK var orädda nog för att fatta det enda vettiga beslutet. Omöjligt är det inte, för saker förändras: i England har en av överhusets lorder, tillika miljöminister, hällt skopor av ovett över celebriteter som visar upp sig med sina extremkortnosade hundar. Man ska inte hålla sig med deformerade djur, sa lorden. Som rent av antydde att detta var en sak som självaste regeringen skulle vilja lägga sig i. Andningshandikappade lustigheter är inte vad hundar skall vara. Gulliga nervvrak är inte heller vad de ska vara, så låt oss hoppas att Avelskommittén följer lordens exempel och lägger sig i. Men i väntan på besked, låt er underhållas av detta.


Häromdagen provocerade min tvåårige dotterson min hund rätt ordentligt och resultatet blev inte vackert. Det borde jag väl inte vara glad för?
Men det är just vad jag är. Glad och nöjd. Den unge mannen har, som det ser ut nu, befriat mig från ett långt grubbel och kanske rentav på sikt befriat hunden från ett bekymmer.

Födoämnesallergi hos hund har blivit en vanlig diagnos, som åtgärdas med säckar av dyrt veterinärt specialfoder. En misstänksam själ funderar. Varför så vanligt? En enda gång för längesen hade jag en hund, som började må dåligt periodvis. Han kräktes, han hade diarréer och han gick ner i vikt tills revbenen stod som staketspjälor under pälsen. Inte begrep jag något och inte visste veterinären vad det kunde vara för fel. Tioöringen ramlade ner den dagen då det slog mig, att hunden fick problem varenda gång vi tränade för tävling och att belöningsgodiset var det enda han åt som innehöll fisk. Byte till fiskfritt foder gav frisk hund. Han behövde bara gödas upp lite... Så det var en lättlöst gåta, som skapade en mystradition hemma. I tjugofem år ingick det i familjetraditionen att samtliga hundar bjöds på några skivor hushållsost till frukost och några skivor till sen kvällsmat. I tur och ordning efter ålder och rang har de fått sin 28-procentiga hushållsost och tackat med lyft tass för godbiten.
Annars har jag haft friska hundar. Svårt skotträdda har några av dem varit – rasens förbannelse, som nu kanske äntligen kan börja åtgärdas om SKK fattar rätt beslut - men fysiskt friska fram tills ålderdomens krämpor tog dem. Inte har det lagts ner mycket tid på att fundera över diagnoser här.
Men för två år sen var det dags.

Min kärnfriska, kavata ungtik kräktes. Först bara ibland, sedan allt oftare och till sist varenda morgon. Att bli väckt vid femsnåret av en smaskande, dreglande, stressad hund som ska på dörrn och ut i ett huj är ingen höjdare, inte ens om alternativet är ett sovrum som stinker magsaft. Inte att ha en hund som frenetiskt äter gräs på varenda promenad heller. I tur och ordning prövades det vanliga – först mat mycket, mycket sent och mycket, mycket tidigt; sedan Andapsin, som lägger sig som ett skyddande gelé runt magsäcken och skapar en barriär mot sur magsaft; sedan Losec, som stänger av bildningen av magsyra i stort sett helt. Inget gjorde minsta skillnad. På misstanke – veterinärens misstanke – om stressutlöst beteende prövades Nozinan till natten. Det gjorde skillnad på så sätt, att kräkningarna började någon timma senare, annars var det likadant. Hunden började tugga och slicka på höger framtass tass, alltid samma tass. Till sist var hon verkligen stressad också. Allt som brukade dra igång henne, saker som cyklister som forsade förbi i grupp och inbjöd till vallning, eller bilar som kom axande bakifrån, drog igång henne på tok för mycket; men orken att springa avtog. Hunden blev trött. Hon vankade efter mig som en orkeslös medelålders krake och livet var inte roligt längre.


På stora djursjukhuset blev hunden gastroskoperad och de femton biopsierna från slemhinnan i magsäck och tunntarm visade kraftig, djupgående inflammation. Vita blodkroppar av olika sorter svärmade därinne. Mordiska T-lymfocyter belägrade slemhinnan. B-lymfocyterna, immunförsvarets ammunitionsfabriker, ställde upp i klungor för att hjälpa till. Det fanns bara inte jättemånga eosinofiler, specialisterna på parasitangrepp. Inte heller fanns det sårbildning. Eller någon slemhinnebild som vid autoimmun gastrit hos oss. Veterinären sa: ”Hon är födoämnesallergisk!” och vi åkte hem med en säck Hypoallergenic och ett recept på prednisolon.

Första tidens prednisolondos var hög och effekten var som den brukar vara: i klassen för mirakel och välsignelser. På knappt två dygn var alla symptom försvunna. Kräkningarna och rapningarna, grästuggandet och tasstuggandet – alltsammans borta! Man kunde titta på hunden och känna att det fanns ett lugn därinne. Man kunde dra igång henne i lek och se henne njuta av att öka farten och springa igen. Inom en vecka var hon samma hund som förr. Livet var kul igen.
Bortsett från kortisonbiverkningarna, förstås. De tog lite längre tid på sig, men de kom.Törst, stora kissmängder, viktuppgång och dålig kondis. Kortison i högdos är ett trolleri, men som alla andra trollerier kostar det. På lång sikt kostar det hälsan.
Alltså åkte kortisondosen ner, medan allergifodret stod kvar som enda diet. Och det har gått sådär. I ett och ett halvt år har det bara gått sådär. Och varför? Om detta var en födoämnesallergi och inget annat, varför räckte inte det hydrolyserade specialfodret? Varför måste det till kortison också?

Bodil Carlsson

söndag 13 augusti 2017

I väntan på det verkliga livet


I slutet av April krockade våra hundar hemma på tomten. Det var inte första gången utan snarare 867:e gången eller något liknande som det hände. Men just denna gång gick det illa. Väldigt illa. Hanen var precis på väg att svänga runt, tiken på väg mot honom och DÅ – just då landade hennes framben på hans ena bakben som var mitt i en vändning.

Till veterinären följande dag och röntgen visade att ett litet benfragment i hanens hasled lossnat.
Vidare ner till Sundsvall för operation, ingen veterinär i Umeå opererar dylika skador, steloperation visade det sig bli och tre till fyra månaders korta koppelpromenader väntade för hanens del. Tre till fyra månader innebar att hela sommaren var förlorad för hans del. Och för vår del också. Flera månader framöver skulle vi avstå från vår dagliga morgonrunda runt sjön, som gav hundarna dryga sju kilometers fritt spring i skogen. Det är liksom inte samma sak när en hund saknas, så tiken får kortare rundor men fler. Hon har nästan slutat springa, nu när hon är ensam. Går lugnt och stilla bredvid husse eller matte, ganska ointresserad av hopp och lek om det inte dyker upp en fet skogsfågel att jaga en stund. Varför? För hanen är inte där.
Man kan inte med ord förklara för en hund när sådana saker händer. Hon förstår inte varför han inte längre är med och han förstår inte varför han inte får gå med.





Nu är det drygt tre och en halv månad sedan operationen. Täta besök hos lokal veterinär för röntgen samt punktmarkering av hanen i hemmet och på de korta promenaderna: Inte hoppa, inte gå i trappor, inte göra plötsliga rörelser. Det frestar på. Både för hund och ägare. Det kan kanske liknas vid passning av småbarn som just börjat gå. Inte lämna ur synhåll en endaste sekund. För just den sekunden utan uppsikt kan vara förödande.

Självklart har vi missat… Missat att stänga för kompostgallren framför soffan, som han alltid fått ligga i, och plötsligt ligger han så nöjd i sin soffa. Missat att han precis gick fyra trappsteg upp till ytterdörren medan någon av oss stod nedanför i andra tankar. Missat att dämpa honom när matte eller husse kommer hem från jobbet, osv. Man är inte mer än människa fast man vid sådana här tillfällen skulle önska att man var Gud, om hen nu finns.

Just nu väntar vi på en ny röntgen i veckan som kommer. Förhoppningsvis har bildandet av ny benmassa på allvar kommit igång, förhoppningsvis kan vår femåring snart få bli hund igen: Springa lös i skogen, leka med sin tik och bara få vara den glada hund han var innan skadan, samt slippa de förhatliga korta koppelpromenader som varit hans vardag i snart fyra månader. Förhoppningsvis.
Om allt går bra så kan det verkliga livet snart börja.


Johan Nilsson

fredag 11 augusti 2017

DET RÄCKER NU!


När man har varit borta några dagar utan nyheter på en annan plats kan det kännas lite knepigt att vara tillbaka igen. Man har badat själen i färgerna och ljudet och dofterna från den platsens verklighet – sensommargrönskan runt bleknande vetefält, åskljuset över en lövskogssiluett, den ständiga sötaktiga lukten av ensilage, hundmöten, allt småprat – allt vanligt vänligt småprat! - och så kommer man hem till en annan verklighet. Nyhetsflödet är tillbaka. USA:s president hotar en annan maktberusad galning med kärnvapenförintelse och lovar i förbifarten samma sak åt tjugofem miljoner civila, som följer med på köpet: art of the deal. En före detta finansminister tappar huvudet och byxorna på en skärgårdsfest. Vi vet nu vad han säger, när han har tagit ett helrör för mycket, men inget om vad han säger till de stora finansföretag som snabbt anställde honom efter hans avgång. En okänd person utger sig för att vara medlem i styrelsen för en rasklubb i ett telefonsamtal till en intet ont anande hundägare, vars hundar blir grundligt utskällda, och italienska collieägare larmas om att i Sverige vill man göra om collien till en kamphund.
Man undrar: vilken verklighet är verklig? Vilken är ett vridet skämt?
Jag sorterar gamla papper och hittar något som hade blivit bortglömt. En sjutton år gammal, detaljerad redogörelse för två svårt skotträdda hundar och ett behandlingsförsök med Clomicalm. Det fungerade utmärkt. Medicineringen räddade några års bra liv åt hundarna. Clomicalm är samma sak som den väl beprövade gamla människomedicinen klomipramin, som brukar ges vid ångestdiagnoser.
Vet ni vad man kallar ett tillstånd, som inte förbättras av träning, utan tvärtom förvärras – men som botas med medicinering?
Sjukdom.
Det där var mina hundar. De är borta sedan många år, men efter dem har familjen haft ytterligare två hundar med skotträdsla. Tillgivna, vänliga hundar med livsglädje – som blev stela statyer eller skakande tandklapprare, om det sköts eller smällde i närheten. En hund som fick bäras ut på nyårsdagen för att kissa efter arton timmar i sitt gömställe. En som efter varje älgjakt var flyktberedd i veckor, spänd inför nästa skott. Man kan tycka, att vi hade otur: fyra collies av åtta skotträdda. Men vår familj är så långt ifrån unik i att uppleva detta, att det är mera sant att säga så här.
Den enda otur vi hade var att förälska oss i de goda sidorna hos en ras, där rädsla så länge har fått vara så utbredd – för att så många uppfödare har valt att strunta i den och låtit hundarna ta smällen.
Det räcker nu.
SKK:s regler tillåter inte avel på anlag som medför lidande för djuret eller dess avkommor. Det är tillräcklig grund för att bifalla rasklubbens begäran om registreringsförbud för valpkullar med MI under 100, under rasens genomsnitt idag, när det gäller nyfikenhet och oräddhet. Man får välja vilka avelsdjur man vill – men inte längre kombinera så, att rasens genomsnitt fortsätter försämras.
För det räcker nu.
Att rädslor och allmän ängslighet fick breda ut sig är inte något, som man kan skylla på dagens uppfödare: det är ett arv från popularitetsboomen under decennierna efter kriget. Men det är ett arv, som många av dagens uppfödare inte vill se eller avla bort ifrån. Jag har ofta undrat varför. Varför säger man om och om igen, att en normalorädd hundsjäl paketerad just i colliepäls plötsligt blir samma sak som en hård hund med mycket skärpa?
Tror man det själv – eller vill man bara att ens valpköpare skall tro det? Är det helt enkelt så bekvämt att ha stillsamma hundar i kenneln och på tomten och med på utställningen, att man satsar på dem och säljer deras ännu mera stillsamma och ängsliga avkomlingar till folk som varken kan eller vill ha vanlig hund?
Collie har länge haft ett så grundmurat dåligt rykte för dåliga nerver att många som vill ha en aktiv familjehund inte kommer på tanken att välja rasen. Registreringssiffrorna faller. Uppfödare, som ofta inte vet vad MI betyder, och som inte uppmuntrar valpköpare att gå MH, ser inte sambandet. De skyller i stället problemet på rasklubben, som försöker göra något åt det. Meningsutbytet äger rum på nätet genom ryktesspridning och osanna påståenden med påhopp på enskilda hundar och enskilda människor. Det här har pågått i trettio år eller mer. Och vet ni vad?
Det räcker nu.
SKK är gissningsvis just nu utsatt för en mindre storm av påtryckningar. Det har smattrat arga uppfödarklackar i organisationens korridorer förr och gör det säkert den här gången också. Jag hoppas, att SKK inte låter sig imponeras. Att SKK kommer ihåg att de är hundägarnas organisation och hundarnas företrädare – inte ett verktyg för en liten grupp uppfödare med en marknadsnisch att försvara. Jag vet, att SKK är medvetna om att vår ras har många seriösa och erfarna uppfödare, som står bakom sin klubb och är stolta över SKK:s engagemang i Projektet Mentalt Sund Collie.
För min del tror jag en sak till. Att rasklubbens förslag är sista chansen att vända både utvecklingen i rasen och registreringssiffrorna. Så jag ber alla, som liksom vår familj har älskat och beundrat våra collies för deras typiska egenskaper – ordförståelsen, vänligheten, samarbetsviljan, det sociala omdömet, lusten att vara aktiv – och som har sörjt över våra skotträdda hundars rädsla att göra som jag. Kontakta omgående SKK och begär att rasklubbens förslag går igenom!
För det räcker verkligen nu.
Bodil Carlsson

torsdag 10 augusti 2017

HUNDDAGAR


Somt är så vackert att det flyger rakt in genom kameralinsen och näthinnan. Gräset som flammar upp i sensommarkvällens åskljus, träden och hunden.




Annat som är vackert får man titta lite efter, men se på deras ansiktsuttryck och kroppshållning, mannen som böjer sig ner över den sexton månader gamla spåraren - nog den bästa halvvuxna hund jag har sett i ett spår, men det är inte det enda vackra. Ömsesidigheten i förtroendet mellan en ung hund och hans människa lyser... stillsamt. Men den lyser.
 

 
Kort sagt, Stora Segerstad var sig likt. Vi var inte så många den här gången: spårgänget, sökgänget och noseworkgruppen. Men vi hade erfaret bruks&tjänstehundsfolk som instruktörer, vi hade lyxliv med väntande lagad mat i smaker som man sällan får känna hemma, disk som man slapp och fikakorgar som de outslitliga arrangörerna fixade och tog med ut i markerna åt oss andra. Vi hade roligt. Hundarna hade roligt.
Alla sov gott – en och annan på den lycksaliga gränsen mot medvetslöshet - för ett bruksläger kräver sin hund och dagarna började tidigt för alla, även för dem som följde med för att se på. Frukost halv åtta: en varm fralla med smältande smör på och en kopp rykande kaffe på trappan utanför matsalen är ett bra sätt att bli vaken. Sedan flög timmarna iväg. 




Det bästa av alltsammans? Alla dög, så alla lärde sig något. De flesta var med för att få hjälp i hur man jobbar vidare med sin hund med sikte på tävling. En och annan hade tävlat länge. Men även vi blåbär var välkomna i gänget, vi som står på näsan över spårlinan och kör med trippelkommando i lydnad. Och det här är vad vi lärde oss: att det som betyder något, i tävling eller i vardagsövningar, det som alltsammans handlar om, är samarbetet mellan hunden och människan. Att det som är viktigt för oss blir givande för våra hundar också.



Det enda trista med årets Smålandsläger var att det tog slut så fort. Tack, arrangörer och instruktörer, för att ni orkar och vill! Tack varenda deltagare för att ni en gång till gjorde det så okomplicerat trivsamt att vara hundnörd!

Vi ser fram emot nästa år.
Bodil Carlsson

torsdag 3 augusti 2017

STORMEN I GLASET


Det är inte lätt att bli klok på allt som händer på sociala medier. Facebook påstår, att 11 791 personer hittills har nåtts av inlägget om en collie, som tar en stadspromenad. Collievänners andra halva säger att det måste vara glädjesiffror. Min IT-kunnige kompis säger tvärtom - om det är något man ser på facebook som man kan lita på, så är det besökssiffrorna. Själv är jag mest förbluffad över att den överlägset största genomslagskraft som ett inlägg härifrån någonsin haft skall handla om att en colliemänniska fotograferar för att tala om för andra colliemänniskor att collien är en hund.
På helt andra sidor på nätet pågår också diskussioner om den svenska rasklubbens begäran till SKK. Rasklubbens begäran är att SKK skall använda det mentalindex, som kennelklubben själv aktivt stött, för att via sin registreringsrätt tala om vilken sorts hundavel man vill godkänna. Från Italien frågar en kvinna som tävlar agility med sina två collies rådlöst om någon av oss svenskar kan förklara vad det är som pågår här uppe: i Italien får de veta att "the crazy Swedish kennel club" just har beslutat något som skall "göra om collien till rottweiler". På en och annan finsk colliesida sägs enligt vad man hör samma sak, kryddat med en del grundliga missuppfattningar om vad rasklubben egentligen har begärt. Och, som vanligt, spetsat med en del rena lögner också. Man undrar vad som pågår på tyska, holländska, franska och inte minst engelska sidor, men det är kanske lika gott att inte veta. Jag tycker redan tillräckligt synd om SKK.
Jag tror nämligen, att det är i SKK:s knä all den här smörjan ganska snart kommer att hamna. Jag tror att tanken med att sprida de här uppgifterna är att andra länders rasklubbar, uppfödare och colliemänniskor skall höra av sig till CS och tala om vad SKK får göra och inte göra. Imponerande internationell proteststorm är det väl tänkt att se ut som.
Organiserad storm i mycket litet vattenglas är en annan beskrivning.
För min del tycker jag, att SKK har gjort ett riktigt bra jobb för vår ras. Jag hoppas att de har modet att stå fast vid det. Under trettio år med collie har jag haft flera svårt skottplågade och en golvrädd hund. Det är tillräckligt många för att jag skall veta att stopp för avel som producerar rädsla är en djursskyddsfråga. Om det finns uppfödare i Sverige som inte kan acceptera den tanken, så står det dem fritt att välja en annan ras.
Så nu skriver jag till SKK och säger det. Jag föreslår att ni andra valpköpare gör likadant. SKK förtjänar en dunk i ryggen för stödet till Projektet Mentalt Sund Collie. Jag vet att andra kennelklubbar följer det med intresse, men de kan gott få höra det från oss på hemmaplan också.
Bodil Carlsson

torsdag 27 juli 2017

VÄRLDEN VI LEVER I


Som förväntat har Svenska Collieklubbens förslag till SKK om registreringsförbud mot kullar med index under 100 väckt motstånd från ett och annat håll. I meningsutbytet på nätsajterna förekommer godbitar om "s k sjukpensionärer" och deras oförmåga att spendera pengar och tid på sina hundar... Vad det kan ha med saken att göra är inte lätt att förstå, men det framgick att den uppfödaren har man inget för att man vill köpa valp från, om man är bidragsfuskare.
För att inte ännu fler av ren uppgivenhet skall sluta följa colliesajterna skyndar jag mig att lägga till: det fanns också invändningar, som handlade om hundar.
Till exempel tillkännagav en uppfödare, som inte verkade förtjust i rasklubbens förslag, att hon för sin del hade sett "många" hundar med "bra MI" som var både ohanterliga och golvrädda och som dessutom bet domare. Den uppfödaren har ett stående erbjudande från Collievänner att komma med ett inlägg, som i klartext och med namns nämnande berättar vilka dessa hundar - och förstås deras uppfödare - kan vara. Det enda kravet för publicering är att varenda uppgift går att verifiera.
Hittills har vi inte sett till någon sådan text. Men medan vi spänt väntar, ber jag att få leverera några lämpliga illustrationer av ohanterlighet. Det är inte världens mest proffessionella foton, men jag har gjort så gott jag kunde. De visar i all anspråkslöshet en vanlig dag i en vanlig hunds liv. N/O 112 såg ut så här, när vi ger oss av för att hälsa på en sjuk anhörig i förmiddags.
Hunden levde sitt första år på en gård på landet. Sedan flyttade vi till stan. Asfalt, trafik, hooverboards, smällare, mängder av människor (varav många mycket hundrädda) och andra hundar (varav många mycket mötesosäkra små) blev vardagens komponenter i stället för tystnaden och gräset och skogen och viltet. Vi lever i en annan värld nu.

Vi promenerar tjugo minuter upp till vårt betongcentrum som vanligt. Vi får vänta en kvart på bussen. Det är också vanligt. Så här ser det ut, när en ohanterlig hund väntar på en buss. 





Så här ser det sedan ut, medan den ohanterliga åker med bussen. 




Och på detta viset blir det, när matte har släppt kopplet inne på Resecentrum och hunden helt ohanterligt vankar efter.




Vi tar hissen två våningar upp och kommer ut i gångtuben över spåren. Tågen rör sig under oss och ungar springer förbi. Så här ser det ut, när man gör en inkallning i en gångtub. Tjejen som städar undkom oskadd, men det kan ju ha berott på att hon inte var domare.




Sedan går vi ner i gångtubens andra ända, nerför tre våningar rätt hala marmortrappor. Hunden skulle nog föredra att ta hissen, men matte blir lite störd av sin höjdrädsla inne i denna sjunkande glasbur där man ser hur långt ner man har till marken... Så vi går. Hon går själv - matte håller hellre i trappräcket än i kopplet. 




Därefter följer en promenad genom en park, där vi möter den vanliga argt varningsskällande lilla hunden med sin hyssjande matte - nej, N/O 112 lämnade inga blodspår efter sig den här gången heller - och till sist är vi inne genom de stora automatiska dörrarna till sjukhemmet och dess blänkande, hala stengolv, mindre slitet och mera polerat än Resecentrums. På fotot sitter hunden ner. Annars drar hon för att komma fram till nästa hiss, som ska ta oss till den hon vill träffa. 




Och inne på avdelningen, efter återseendeskall och vilda nospussar - som möts av leenden från andra patienter - somnar hon en stund på golvet.




Vi tar samma väg och samma varma buss hem. När vi hoppar av, börjar hunden dra i kopplet igen. Den här gången har hon bråttom till en annan uppskattad bekantskap. Den rumänska kvinnan framför vårt lokala Hemköp älskar hundar, så de sista tio metrarna får hunden springa lös fram till henne. Irina har lärt sig orden "Ligg, Bessie!" på svenska. De umgås med varandra, medan jag är inne och handlar middagsmaten. Då känner jag mig trygg också, för utom i rent nödfall skall inte ens N/O 112 lämnas ensam utanför en butik där många rör sig. Senast det hände, låg två småtjejer med mellanösternbakgrund på knä intill hunden, när jag kom ut igen. De strök så lyckliga över hennes päls och bara log mot varandra för att de hade vågat närma sig ett så stort och imponerande djur - men jodå, det finns andra sorters ungar och en och annan pitbull att tänka på också i den här världen, som vi lever i nu.



Så vet ni, arga uppfödare? Det här är N/O 112 och det är vad jag behöver för att kunna ha med mig min hund på saker som måste göras. Och ungefär så här ser världen ut för de flesta av oss idag. Det blir vardagsmiljön för de flesta av era valpar. Så börja föda upp hundar som kan navigera den!

Bodil Carlsson

måndag 20 mars 2017

TANKAR EFTER ÄNNU ETT ÅRSMÖTE


När jag sist såg efter, fanns det 310 registreringsbara raser i SKK:s raslista. Plus några i annexlistan, då. De trehundratio tar upp 8 fullskrivna sidor i Kennelklubbens informationsmaterial och det finns kommentarer på en hel del raser: saker som fel antal svanskotor och oröntgade armbågsleder kan leda till registreringsförbud för hund eller avkomma, precis som PRA och en del andra ärftliga sjukdomar och blå/blå och blå/sobel parningar hos collie. SKK har en del att hålla reda på.
Av de 310 raserna ligger ett delegerat avelsansvar för tjugo hos SBK. Det är raser som sedan långliga tider har avlats för sin förmåga att arbeta ihop med människor. Flera av dem har sitt ursprung i vallhundsarbete – inte särskilt konstigt, när man tänker efter. Om något är samarbete mellan hund och människa, så är det vallning.
Det här är min brukshund. Hon lekte med sina hundkompisar och hade roligt, men när jag ropade på henne och bad henne sitta framför hindret och vänta på att jag skulle be henne hoppa över, då lyste hon av förväntan.

 

 
Vilken hund som helst kan hålla till på en brukshundsklubb och ha roligt.
Vilken normalstor, normalbyggd hund som helst kan hoppa över ett lydnadshinder. Det är inte därför jag kallar henne brukshund.
Varje dag behöver hon tre – fyra timmars aktivitet för att må bra. Men det är inte därför jag kallar henne för brukshund, för det gäller vilken hund som helst. Ridgebacktiken som bor i närheten av mig skulle också behöva det. Det är för att hon inte får det som hon går på bakbenen i sitt korta koppel och gör utfall. I brist på aktivitet ser hon vilken hund som helst som det storvilt hon är avlad för att attackera.
Varje dag träffar vi rädda och försvarsberedda småhundar av diverse mer eller mindre blandade raser. Deras ägare tror för det mesta, att min hund lägger sig för att jag har kommenderat henne. De tror mig inte, när jag säger att hon gör det av sig själv, för att visa den vilt skällande lilla hunden att hon inte har onda avsikter. Varje vecka träffar vi hundovana barn från andra länder. Hunden låter dem kasta boll åt henne, men hon kampar aldrig med dem om bollen. Kamp leker hon med mig: hon anser att jag kan ta det.

 
Jodå, vilken bra hund som helst har socialt omdöme och visar försiktighet mot småhundar och barn, men hos stora hundar är den egenskapen mera värdefull. Chihuahuan biter trots allt sällan öronen av någon, om omdömet klickar.

Varför ser jag henne som en brukshund?
Hon började spåra som valp. Uthålligt och gärna. Det var lätt att lära henne ramsan ”Finns det människa här? Sök spår!” Nu har vi inte tränat spår på länge, för annat kom emellan. Men i höstas försvann en människa här i trakten. Vi mötte ropande, oroliga människor längs motionsspåret på kvällen och vi gjorde som de – vek av in i snåren och frågade hunden: Finns det människa här?
Det fanns ingen: hunden nosade av och tittade sedan frågande på mig.
Två dagar senare pågick sökandet fortfarande med bandvagnar och hundpatruller. Hunden och jag letade i närområdet, vi tittade ner i ån under en hal lutande spång och kikade in i den övergivna jordkällaren. Vi gick där hundpatrullen inte hade varit. Vi hittade en smal, knappt upptrampad viltstig på snedden genom ett skogsområde och jag frågade samma sak igen: Finns det människa här? Sök spår! Och den här gången blev det napp. Nosen ner, ögonen smala av koncentration, svansen stel av spänning: det hade verkligen gått en människa före oss längs den stigen. Nosen gick i backen i varje osynligt fotavtryck. Det var lätt att veta att det var en människas avtryck – vilt är roligare och går fortare, men aldrig lika viktigt att spåra. Efter några meter var det också lätt att inse, att det var ganska färska fotavtryck och att detta inte var spåret efter den vi sökte. Ingen förvirrad gammal människa som redan har varit ute i regn och höstkyla i två dryga dygn tar så långa, jämna steg. Vi fortsatte ändå fram till nästa motionsspårssväng, där polisbilarna körde, för skulle det trots allt vara den gamle mannens fotavtryck, så hade vi följt dem tills de kom ut dit där han garanterat skulle bli hittad.
Vad är en brukshund? Den som så lätt lär sig vad jag ber om och minns orden för det så länge. Den som förstår vad jag säger och utför det hellre än allt annat. Och den som sköter sitt arbete på ett sätt som jag kan tolka. Inget av detta är en slump, minst av allt egenskapen att vara tydligt läsbar för oss. Det är ingenting som ramlar ner i handen på oss av en tillfällighet. Den kommer ur några århundraden av avelsurval, den egenskapen: att hellre hoppa över ett hinder, därför att jag ber henne om det, än att busa ett varv till med andra hundar.

Alla de tjugo svenska bruksraserna har bedömning av mentala egenskaper som ett krav för avel. Om man inte kan acceptera den saken, finns det tvåhundranittio andra raser att välja på i stället.
 
Bodil Carlsson