lördag 14 april 2018

KONSTEN ATT POLISANMÄLA YRKESUTÖVNING: The Dog Wars

I veckan hittade en sida från en rasklubbs medlemstidning hem till mig två gånger. Ena gången som ett mail från en person, som med örat mot marken hör en hel del av det som rör sig inom hundvärlden; andra gången som prydligt urklipp med snigelposten i ett kuvert utan avsändare. Hade jag bara fått mailet, hade jag gissat på fejk, men så väl var det inte. Stackars SKK!

Innan jag fortsätter, låt mig berätta om en händelse för trettiofem år sedan. In på en vårdcentral i en svensk stad stegar en mamma, som kräver allergiutredning. Den bleke sjuåringen som hon har i släptåg hostar jämt, hans näsa rinner ständigt, han måste ju bara vara jätteallergisk! Hon skulle ha honom testad. Nu!
Något stämde inte riktigt, för den vanliga utfrågningen och den vanliga undersökningen visade inget av det vanliga vid allergi. Fanns inga allergiska bevär i släkten så långt ögat nådde. Fanns ingen typisk förhistoria med kliande böjvecksexem i treårsåldern. Fanns ingenting som lät som asthma, varken i berättelsen eller i andningsljuden hos lillkillen. Fanns inga utslag eller klåda efter röda bär, efter nötter, efter penicillin, ingen samvariation med pollensäsongen, inga problem efter att ha varit hemma hos kompisar med katt och hund – ingenting.
Vet ni vad som fanns? En mamma som rökte trettio cigarretter per dag. Inomhus.

Under diskussionen som följde, berättade jag för mamman att ingenting tydde på allergi och att pojkens kroniska luftvägsirritation hade en mycket troligare förklaring - hennes rökning. Det köpte hon inte. Det blev inte bättre, när jag sa som det är: bästa sättet att dra på barn allergi mot luftburna allergener är att utsätta dem för så mycket tobaksrök som möjligt. Bland annat därför ser barnläkarna inomhusrökning som barnmisshandel. Mamman blev svart i blicken. Det där skulle jag inte lägga mig i. Rökt i lägenheten hade hon alltid gjort, så vad var problemet? Hon hade inte beställt tid för att höra på en massa ovidkommande snack. Hon hade betalat för ett allergitest och inget annat! Så nu fick jag vara så snäll och ordna det – annars skulle hon gå till en bättre doktor och ta upp mina onödiga utläggningar med min chef också. Jag önskade henne lycka till med båda projekten.
Hur det gick? Hon fick förstås sitt allergitest, för tänk om hon hade rätt och jag hade fel? Men testet kom som väntat tillbaka negativt. Blankt, inget napp, ingenting. Pojken hade ingen allergi. Han hade en mamma, som tänkte fortsätta göra precis som hon ville och som trodde att medhåll går att köpa för patientavgiften.

                                                            *   *   *

För mig var detta en ovanlig händelse. För veterinärerna är det vardagsmat. Ni minns trubbnosuppropet? Trubbnosuppfödare drog i korståg mot yrkeskunskap hos veterinärer. De hade rätt och veterinärerna fel! En av initiativtagarna, en vanlig svensk veterinär, fick läsa på sociala medier att om man såg henne korsa ett övergångsställe, så behövde man inte göra sig besvär med att bromsa.
Det dök upp listor på ”trubbnosvänliga veterinärer”. Väluppfostrat folk, som inte höll på och tjafsade om andningsbesvär, utan förstod varför man betalade för besöket.
I årets första nummer av Mopsallehanda, medlemstidningen för den illustra rasklubben Mopsorden, kommer den logiska fortsättningen.

Rasklubbens styrelsemedlem skriver att mopsägare som tar sina helt friska hundar* till veterinär för någon åkomma får höra, att mopsens näsborrar är för trånga och att hunden behöver opereras. Detta kan veterinären tydligen inte alls bedöma – bara hundägaren själv. Eller rasklubbens styrelse. Tillochmed har det inträffat, att icke väluppfostrade veterinärer har sagt att djurägare som inte åtgärdar en plågsam förträngning av luftvägarna kan anmälas för vanvård!
Detta är inte en engångshändelse utan tyvärr ganska vanligt”, skriver rasklubbens sekreterare. ”Förutom att de vill operera helt symptomfria, friska mopsar*, så hotar de med anmälan...”
Finns det kanske en anledning till att den här diskussionen mellan veterinäreroch mopsägare är ganska vanlig? Vem kan avgöra vad som är friskt och symptomfritt? Inte  veterinärerna, det är säkert. Rasklubbens styrelse har tydligen däremot den kompetensen. Per distans, varje gång de blir uppringda av oroade mopsägare.


I en separat ruta på sidan kommer så smällen. Nu skall veterinärerna få se vem som bestämmer! Detta är vad mopsägare uppmuntras - eller beordras, för tonfallet är av det bestämda slaget - att göra. Jag återger en liten bit av den rödinramade rutan, så att ingen läsare skall tro att jag hittar på. Det står faktiskt så. NI SKALL SEDAN POLISANMÄLA VETERINÄREN...


l
Det här skrivs alltså i rasklubbens tidning, vars ansvarige utgivare är rasklubbens ordförande. I samma styrelse sitter  en person med samma namn som den, som uttalade sig om veterinärer på övergångsställen. Man får anta, att styrelsen som helhet står bakom tanken att polisanmäla veterinärer för att de gör sitt jobb och berättar för djurägare, vad de ser som ett hälsoproblem för djuret.

Min tanke är, att Mopsorden just har skjutit sig i foten. Man kan inte polisanmäla någon för att de utövar sitt yrke så som de är ålagda att göra. Däremot kan man fundera över, om det juridiskt är fritt fram att hota dem med polisanmälan, när de gör det.
Mitt förslag till Veterinärförbundet är att de omgående kontaktar sina jurister för att få den frågan belyst.
Mitt förslag till SKK är att de ser till att ta Mopsordens styrelse i örat. Redan finns en alternativ liten rasklubb för mops, där hundar hälsotestas innan de får gå i avel och där nosryggar är helt acceptabla företeelser. Klubben står utanför SKK, men folket där verkar bry sig mera om sina hundars hälsa än om stamtavlor från SKK och officiella utställningar.
Vill man hjälpa sådana klubbar att växa och föröka sig? Då skall man låta renrasavelns värsta dumheter hållas.

Bodil Carlsson 

*min kursivering, direkta och indirekta citat ur tidningen, s 5.

söndag 1 april 2018

SLUTET PÅ ÅRSMÖTET: The Dog Wars


Om plan A är att byta ut en hel styrelse i ett svep och den går i stöpet, då får man ta till plan B. Plan B är att byta ut så många som möjligt.
Man kontaktar då i jisse namn inte valberedningen och meddelar sina förslag i förväg på vanligt sätt. Nej! Man tar med sig de i hemlighet vidtalade kandidaterna och slänger fram dem på mötet i stället som popcorn ur en het kastrull. Pop! Annan ordförandekandidat!
Har man tur, går det vägen. Om man i förväg har fått ihop sin mötesmajoritet, förstås.


Således har Collieklubben nu en ny ordförande, en person utan colliebakgrund – vilket i vissa lägen kan vara en fördel på samma sätt som att inte själv vara uppfödare: man har inga egenintressen att bevaka - men meriterad genom uppfödning av dansk-svensk gårdshund och genom sin karriär som domare av 104 raser. Han har lång erfarenhet av föreningslivet i hundvärlden och är aktiv som utställningsansvarig på sin lokala brukshundsklubb. Han vill satsa på att ”få ihop oss”, det var så han sa. Han vill ha enighet och samsyn. Han vill också ta krafttag mot otrevligheter på sociala medier.
Han fick 75 röster mot 71 för sittande ordförande.


På  stolen intill sitter sedan förra helgen en person, vars offentligt framförda åsikter om meningsmotståndare emellanåt har varit hisnande. Men pop! Dagen efter årsmötet var den senaste tänkvärdheten borta från facebook.  Med tanke på tonläget behöver vår nye ordförande kanske inte leta långväga efter arbetsuppgifter. Det kan måhända bli lite mera mödosamt att få till enighet.
Den nya på stolen fick 76 röster mot 67 mot för valberedningens förslag.


På ytterligare en stol sitter nu som revisor den man, som var så oroad över redovisningen att det ledde till omröstning om ansvarsfrihet – en allvarlig sak i föreningslivet. Det blev ingenting av den nekade ansvarsfriheten. Den försvann i en omröstning. Om den nu inte hoppar upp ur hundvärldens rykande rykteskastrull framöver. Pop! ”Jamen, det var väl dom där som nästan nekades ansvarsfrihet för nåt konstigt i redovisningen? Lustigt nog får den misstänkliggjorda kassören sitta kvar ännu ett år i samma styrelse som den oroade. Kassörens post var inte uppe till omval, så där var inget att vinna på bråk enligt plan B.

I mina ögon levererade årsmötet två resultat. Dels att klubben fick en styrelse, som inte kan tala med en och samma röst i något viktigt ärende och vars arbetsklimat knappast kommer att vara avundsvärt. Dels att ingen kan ha en aning om, hur klubbens medlemsmajoritet verkligen tänker. Klubben har över 600 medlemmar. 153 deltog på årsmötet och det var ganska jämnt skägg i röstningen, som ni ser. Hur representativa är röstsiffrorna? Ingen vet. Inte vi medlemmar, inte SBK och inte SKK.
Att stampa fram en knapp mötesmajoritet genom att förbereda alla likasinnade som man kan få med sig, är formellt oantastligt. Det är säkert inte första gången, som sådant har hänt och det lär inte bli den sista heller, eftersom strider i hundvärlden är strid på kniven och alla tar sig själva på mycket stort allvar. Men nya medlemmar har lika mycket rösträtt som gamla, så att årsmötet i den meningen gick rätt till kan inte ifrågasättas.
Att många medlemmar, inklusive uppfödare, efteråt är bestörta och rentav arga kan inte heller ifrågasättas. Enighet och samsyn klev inte inte närmare genom det här tillvägagångssättet. Inte förtroendet för renrasavelns organisationskultur heller, om jag får lov att säga det.

Men det var alltså inte sådana saker, som var det överordnade målet. Det viktiga var något annat.
När SKK:s jobb med att få till en plan för arbetet med colliens mentalitet nu strax startar, vill man ju inte ha en styrelse som säger det oönskade. Det var hela anledningen till plan A och plan B och till det välplanerade niotimmarsmötet. Nu skall jag, som inte är uppfödare utan bara en vanlig tafflig valpköpare, säga det oönskade.
Dagarna efter årsmötet gick jag på lediga stunder igenom hur många collievalpar, som under åren 2012-2017 kommit till världen med ett MI under rasens genomsnitt. Det var många. Med ett beräknat snittpris på 12 000 springer det sammanlagda cashflödet till deras uppfödare upp till runt 17 miljoner. Om SKK skulle besluta att någon form av restriktioner för avel på rädda hundar skall införas, kommer någon att få ändra sitt avelsmaterial och sina prioriteringar.
Vad trodde ni att slaget i aulan handlade om, enbart kärlek till rasen?

                                         
                                                         *   *   *


Årsmötet 2018 var stundtals underhållande. Det är intressant att få lära sig hur föreningsteknik kan användas, om man själv inte är så invigd. Men när ordförandevalet efter sju timmar var avklarat och ett antal andra utdragna, slutna voteringar om styrelseposter återstod att uthärda, då åkte jag hem. Som de flesta andra har jag inte hundar för att de skall vänta i en kall bil, medan folk slåss timme ut och timme in för att säkra sin förhandlingsposition gentemot SKK. Det blir hundpang inför årsmötet 2019.
Och i väntan på det - tänkte jag, när bilen i kvällningen rullade ut från skolgården i Jönköping - borde vi kanske fundera på att ha en separat konferens för att diskutera en på sikt mera väsentlig frågeställning än hur man ska förhindra hänsyn till mentalitet i collieaveln.
Nämligen varför den dominerande hårfärgen på alla mänskliga huvuden i hundvärlden är grå. Och om det här spektaklet  verkligen är det bästa vi kan göra för att förhindra att renrasavelns organisationer går i graven med den generation, som bär upp dem.
Föreningsteknik är bra till mycket, men  sviktande efterfrågan biter den inte på. Om renrasboomen börjar försvinna in i skymningen tillsammans med oss femtiotalister, finns det kanhända något bättre än evinnerliga bråk att sätta emot. Varför inte  en klar och entydig uppmaning till uppfödare? Vill de fortsätta att använda sig av SKK:s varumärke i sina stamtavlor, så får de acceptera att satsa på avel för psykiskt och fysiskt friska hundar.
Krångligare än så behöver man inte göra det.

Bodil Carlsson


onsdag 28 mars 2018

DÄFFÖR GÖR DI PÅ DETTE VISET! The Dog Wars

I många sammanhang ställer vi upp för att ge ett handtag åt våra bekanta. Särskilt i små grupper, som handlar om personliga, vardagsnära saker – tvättstugetiderna, ungarnas fotbollsklubb eller kattpiss i sandlådan på lekplatsen. Inte är det särskilt konstigt, om en kattägare i bostadsrättsföreningen i Västra Tunhem får klagomål på katten, fattar att detta kommer upp på den lilla föreningens årsstämma och tar med sig man och barn dit? Eller om kattägande grannar, som förstås är rädda om sitt, sluter upp och stöttar? Det är svårt att förhindra. Vi är en social art. Vi ställer upp för att hjälpa familjemedlemmar, kompisar och kollegor – vi är biologiskt kodade för att göra så. Men det sätter oss i svårigheter ibland, när grupplojaliteten stör vårt konsekvenstänkande och får oss att agera på sätt, som vi inte skulle göra en och en. Längst bak och högst upp i klungan i en föreningslokal i Västra Tunhem tror vi att vi hjälper våra familjemedlemmar, kompisar och kollegor längre fram genom att ropa att kattkiss i sand är normalt, man kan ha som målsättning att sandlådorna skall vara kattpissfria  men Rom byggdes inte på en dag och varför är det ingen som klagar någon annanstans än just här? Själv har man aldrig ens sett en sån katt, så det kan ju inte vara jätteproblem. Eller va?

Samarbete är inte lika okomplicerat i en större organisation. En rasklubb har många bollar i luften. Den organiserar säljare på en marknad och den organiserar köparna, som om deras intressen alltid sammanfaller. Den har ett förtroende att försvara hos både säljare och köpare och dessutom hos allmänheten, plus ett överordnat myndighetsförankrat regelverk om djurskyddsaspekter att hålla i minnet. Den behöver öppenhet i redovisningen av både pengar och avelsresultat. Den behöver hjälp av genetiker för att bedöma riskerna med lång avel på sluten stambok och av veterinärer för att förstå de vanliga rasbundna sjukdomarna. Den behöver faktiskt vanlig hundkunskap också. Det den inte behöver är osynliga nät av personliga lojaliteter och ekonomiska egenintressen.
Det fälldes en del intressanta kommentarer på collieklubbens årsmöte. Jag besparar er de flesta. Men det ropades iallafall en vettig fråga från längst bak längst upp. Visst ingick den i taktiken att anklaga styrelsen för allt mellan himmel och jord utom vädret. Men det var en bra fråga ändå:

Vad har styrelsen gjort för att vända colliens fallande reggsiffror?

Den som frågade vet nog lika bra som någon annan, att bruksraserna och många andra av de större raserna har haft fallande siffror länge. Gamla raser går ur modet och nya dyker upp. Småhundar önskas i stadsmiljöer. Plattnosar är all the rage. Men att collien är ett extremfall av utförsbacke är lätt att hålla med om. Motfråga: vem efterfrågar en hund som folk tror inte kräver aktivitet, aldrig drar i kopplet, behöver tröstas när någon tappar en kastrull i golvet och har väldigt mycket päls att pyssla med?
Svar: en liten köpargrupp. Den är bara inte tillräckligt stor för att alla uppfödare skall vara nöjda. Därför letar de ansvariga för det vikande intresset.

Var det hårt sagt? Se er omkring! Hur många collies träffar ni ute på stan? Folk skaffar hellre flattar. De är ånglok som unga och inte lätta att hålla i, men okomplicerat livsglada är de. 700 flattar per år hittar hem. Schäfer, hejdlös som ung. Runt 1 700 hushåll betalar vart år för att få se dem mogna till orädda, pålitliga familjekompisar, som visserligen behöver hållas igång, men inte får spader när avgasröret på en bil knallar. Border collien, med sådana krav på aktivitet för knopp och kropp att inte många slår den, reggade 740 förra året och det var inte bara fårägare, som köade till valplådorna. Så varför köar de inte till collievalplådorna?
Svar: det finns inte många, i eller utanför den mest invigda hundvärlden, som inte har hört om collienerver. Det pratet har många år på nacken och – inte alltid, men för ofta - en sorglig bakgrund i verkligheten. Säljarna kör på. Köparna backar. Så en gång till: vad har den avgående styrelsen i rasklubben och ett antal tidigare styrelser gjort för att vända reggsiffrorna?
Rätt svar:
De har satsat år av sin tid på att få uppfödarna att förstå vad MH är, vad det säger om hundar och hur mentalindex kan användas för att vända en utveckling som ingen kan vara glad åt.
Och det tåget vägrade exteriöruppfödarna kliva ombord på.

Därför har många av dem stått utanför rasklubben i åratal. Men nu kom de. De hade ett viktigt ärende och i bakfickan bar de med sig oväntade styrelsekandidater.


Bodil Carlsson

måndag 26 mars 2018

VAFFÖ GÖR DI PÅ DETTE VISET? The Dog Wars

Det finns ett namn för en triumf, som visar sig kosta mer än den smakar. Pyrrhusseger hette det på gammelsvenska. Jag undrar, om jag just har sett en.


Vi kom lite sent till årsmötet, hundkompisen och jag, med våra hundar i bilen. Vi hade väntat oss ett par timmar med lite meningsskiljaktigheter och skrik. Det vi fick var nio timmars förberedd dokusåpa.
Inledningen var som det brukar, bara ovanligt många parkerade bilar med hundar i utanför en helgtom skola. Folk som gick omkring och nickade åt varandra och hundar som snabbkissades efter resan. Visat medlemskort gav röstnummerlapp. Vi checkades av och fick lapp nummer 148 och 149 och medan vi inspekterade godisskålarna längst fram i salen anlände några till, så att totala röstlängden var 153 vid mötets början. Längst bak och högst upp i aulan satt en sammanhållen klunga, som snart skulle börja klaga över att de inte hörde vad som sas på podiet. Längst fram stod flera bänkrader tomma. Det var också som det brukar.
Det som inte var som det brukar var inledningen. SBK:s föreningscoach var på plats och började med att påminna oss alla om att man måste kunna diskutera sansat, även om man tycker olika. Det har han ju så rätt i. (Till exempel kan man avstå från att påstå, att meningsmotståndare har samma diagnoser som de man omhändertar i egenskap av offentlig befattningsinnehavare, fast just den detaljen nämnde inte coachen.) Sedan kom coachen över på ansvarsfrihet. Om styrelsen i vilken förening som helst, en bostadsrättsförening eller en rasklubb, har misskött sig – stuckit med föreningskassan eller fifflat med räkenskaperna - så skall den styrelsen ju inte beviljas ansvarsfrihet. Om den inte får det, händer två saker: först måste hela styrelsen avgå och en helt ny väljas in. Sedan måste den gamla styrelsen polisanmälas. I mer än 99% av fallen blir utfallet, att styrelsen frias och anmälarna får stå med lång näsa. Sa coachen.
Jag rev mig i huvudet. Vad var meningen med det där? Det kändes som en halv varning till någon.
Och när är det så viktigt att bli av med en styrelse att man sedan står där med den långa näsan?
Fundera litet på den saken.

SBK:s utsände tog över klubban och årsmötet öppnades. Först var det gamla styrelsen verksamhetsberättelse: vad den hade gjort och inte gjort under året. Person efter person reste sig och förklarade dramatiskt vad styrelsen hade gjort för fel och krävde förklaring. Det var ingen ända på styrelsens tillkortakommanden och ingen ända på klagomålen. Det ena efter det andra var fel, ofullkomligt eller misskött! En uppfödare hade till exempel trots sitt medlemskap inte fått en enda fråga om vad som var just hennes personliga intressen av hundägandet och vad klubben kunde göra för just henne – bara en trist påminnelse om vikten av att HD-röntga och mentalbeskriva. En annan medlem, ny sedan ett par månader, begrep för sitt liv inte hur svårt det kunde vara att hitta ny redaktör åt rasklubbens tidning – själv var hon ju både journalist och redaktör för en helt annan rasklubbs tidning, så varför hade styrelsen inte letat upp just henne? Hon var riktigt upprörd.
Styrelsen var för artig – eller för pressad av den dramatiska bravuren hos några av frågeställarna, för stämningen var rätt obehaglig - för att säga som det är: man behöver vara medlem under året för att bli tillfrågad under året. Ingen lag förbjuder heller mycket nya medlemmar att själva kontakta och erbjuda sina insatser. För olika intressen ordnas faktiskt rätt många olika arrangemang, som man hittar på klubbens hemsida, om det är händelser i verkligheten som man är intresserad av.
Men här gällde intresset något annat. Kören av attacker på styrelsen var bara introt till huvudnumret, som var en soloaria.

När andra delar av verksamhetsberättelsen efter stor tidsutdräkt var avklarad, kom nämligen ekonomin. Podiet intogs av en respektingivande äldre man. Han var djupt oroad över styrelsens räkenskapsredovisning. Siffrorna stämde inte!
Hade styrelsens kassör en förklaring? Jo, styrelsens kassör hade en förklaring. De ifrågasatta siffrorna handlade om en testamenterad fond, dess avkastning och hur den skulle redovisas, jämfört med hur den hade redovisats tidigare. Styrelsen hade upptäckt och rättat till ett bokföringstekniskt fel – därför var siffrorna annorlunda jämfört med förr. En utomstående auktoriserad revisor hade hjälpt till med jobbet. Vad var problemet?
Problemet var inte ekononomiredovisningen. Där har man nog inte mycket att hämta, om man letar missgrepp. Ingen har heller begärt någon vidare utredning, vilket man väl skulle ha gjort, om man själv hade trott på att fel hade begåtts? Problemet var, att man behövde en förevändning att göra sig av med hela styrelsen i ett svep. Det var därför man dök på anledningar att neka ansvarsfrihet. Det tog en stund, innan sammanhanget klarnade för mig. Jag är trots allt ingen hundvärldsmänniska.
Efter den äldre mannens scenframträdande kom punkten om styrelsens ansvarsfrihet på dagordningen och därmed följde den första slutna voteringen, där vi fick resa oss, rada upp oss i nummerordning för att lägga voteringslappar i en låda och invänta resultatet av rösträkningen. Det tog en stund, typ fyrtiofem minuter medan hundar fortsatte att vänta i raderna av bilar utanför. När resultatet äntligen kom var det en besvikelse för dem, som hade hoppats på att kunna rösta in en styrelse, som föll på läppen. 88 av oss röstade för ansvarsfrihet. 55 röstade emot. Några röstade blankt eller ogiltigt. Coachens synpunkter måste alltså ha gått hem hos några.

Oppositionen gick därmed över till plan B.

Bodil Carlsson





söndag 25 mars 2018

KASTAD KAMPBOLL




Antagligen är det så här man förväntas känna sig idag. Depressiv i soffan under skyddande lager av uppgivenhet och filt. Efter ett riktigt brakårsmöte i en hundrasklubb, där man kommer på sig själv med att sitta och titta och tänka:  vad skulle hända, om en vanlig journalist råkade vara vanlig medlem med intresse för rasen?
Vad skulle ha hänt, om någon hade föreslagit en av Aftonbladets hundägande reportrar att bli medlem och komma in och se sig om lite i hundvärlden? Det är en intressant planet, that´s for sure, även om den oftast snurrar på långt under den seriösa journalistikens radar. Det beror bland annat på, att journalister ännu inte riktigt har fattat, hur mycket pengar som omsätts av sällskapsdjursindustrin med vidhängande näringar och hur många människor, som berörs. Eller på vilka sätt de berörs. Igår hade hursomhelst så många nya medlemmar hittat till årsmötet att en obekant nuna mer eller mindre knappast hade uppmärksammats och det bjöds dessutom på så mycket underhållande skeenden, att även en dramarecensent hade haft intressanta vibbar att rapportera till läsekretsen.
Hade hen fått bäras ut på bår efter nio timmar av välregisserade anföranden och slutna voteringar? Hade hens penna rödglödgats av fascinerande citat, som att colliens skotträdsla beror på de specialkonstruerade öron, som den måste ha för att höra fåren? Eller att en statistisk metod, som används inom husdjursavel överallt för att sammanställa de mest olika typer av resultat och mätningar, kanske är helt främmande för just hundar, eftersom de inte är flyktdjur?
Hade hen hajat till över att höra en nyvald ordförande säga om ett känt problem inom rasen, ett som plågat många hundar och valpköpare, att det är som med dalmatiner – det finns inte så mycket slarvmån i rasen? Det gäller att sköta sig som hundägare, med andra ord.
Jag tror att journalisten hade tagit det med fattning: de får höra litet av varje. De är härdat folk. Men de har inget att komma med, jämfört med collieägare. Vi har hört det mesta under trettio år.
Vi bars inte ut på bår.
Idag har många av av oss i stället den här blicken.



                                   Kastad kampboll brukar komma tillbaka. 



I en demokratisk organisation kan även en ytterst knapp hopstampad majoritet - fyra rösters övervikt för den oväntat uppdykande kandidaten till ordförandeposten - användas mot den nästan lika stora minoriteten. Det hör till spelreglerna.

Frågan är om det är ett särskilt klokt sätt att använda spelreglerna.

 

 Bodil Carlsson

onsdag 21 mars 2018

SE OM SITT HUS

Denna vinters uppskovlade snö börjar likna betongen som vittrar i grunden under ett övergivet hus: allt solitt och stadigt smulas bort en rännil i taget. Hundvandringarna har blivit tunga och asfalten farlig och blank.
Bilen har sovit i garaget sedan september. Nu skall den få kliva i vinterdäcken. Om inte sjukdom i familjen sätter stopp, startar den tidigt lördag morron mot Jönköping och årsmötet. Det känns lite tungt och motigt, det också. Man blir så fruktansvärt trött på tjafs.


Varför håller man på? Står ut ännu ett varv i bråket om hundars utseende och insida? Krigandet om renrasaveln har hållit på i hundra år på ungefär samma premisser och med ungefär samma tillmälen. Eller kanske har det det rentav ilsknat till nu, när femtio år av renrasig attraktionskraft har bytts mot fallande siffror? Bråk brukar bli värre, när marknaden sviktar.* Tonläget överallt, inte bara i hundvärlden, har skenat mot sanslöshet, när sociala medier klev in på banan, för nu säger man offentligt det som man bara sa i enrum förr.
Den engelska kvinnan som föder upp chin/cavkorsningar messar om ett dödshot på telefon från en renrasvän. Hon har inte vågat sova. ”Your days are numbered, bitch!” Här hemma skickar någon en facebookskärmdump, där en svensk uppfödare förklarar att hon nu förstår att folk med annan uppfattning om mentalitetskrav är sjuka, riktigt sjuka, ”med samma diagnoser som de vi omhändertar”. Hon fick gillaklickar för den visdomen. Förr hade man fått ett obehagligt samtal med sin arbetsgivare.

För de flesta av oss som håller på med hundar är hundarna en passion och en livsstil, så att starka känslor väcks är inte konstigt. Men gränslösheten i samtalet – eller grälet – är faktiskt just konstig. Oliktänkande människor samsas i andra sammanhang utan att hota eller prata strunt om varandra. Vad beror det på?
Min högerkristna kollega och jag, gamla vänstersosse, jobbade utmärkt ihop. Vi hade samma regler för hur man diagnosticerar och behandlar, så vi fungerade bra på samma arbetsplats. Utanför regelverket har vi så olika åsikter om samhället, att orden inte betyder samma sak. Han säger frihet och menar en sak; jag säger frihet och menar något helt annat. Vi har ingen samsyn. På jobbet under samma regelverk gick det bra ändå. 
 
Hundvärlden är lite likadan. Vi säger allesammans bra hund, men vi menar väldigt olika saker med orden. Fundera över vad som hände en svensk familj för ett antal år sedan!
De köpte en collie av en på den tiden känd engelsk uppfödare. När de fick hem tiken, gjorde de en oväntad upptäckt: hon var så golvrädd att det var svårt att ha henne inomhus. Familjen ringde den engelska uppfödaren: vad skulle de göra?
Uppfödaren sa: Vad är problemet? Ni får väl satsa på sommarutställningar!

Köpte den valpköparen en alltigenom bra hund? Absolut – i uppfödarens ögon. Hon hade gjort allting rätt, hade de bästa linjer i sin kennel, hade parat med bästa tänkbara hane, hade kollat meriterna och släktskapet bakåt och säkert tänkt på sitt rykte i Sverige, när hon sålde. Hur skulle hunden ha kunnat vara något annat än bra? Och vem skulle kunna avgöra det, om inte hon?
Sålde den uppfödaren en alltigenom bra hund? Absolut inte – i hundägarens ögon. Hundägaren köpte en familjemedlem, en kompis: en insida. Uppfödaren sålde en utsida. Så ser den engelska traditionen ut. Det är därför man ställer ut hundar. Det är faktiskt därför man har stamboksförd hund. I England, alltså. Det är sällan därför man har stamboksförd hund här.


De här två sätten att tänka går inte så bra ihop.
Hur skall vi få en samsyn?

Jag tror inte, att det går. Däremot går det att införa ett gemensamt regelverk, som alla i organisationen får tycka precis vad de vill om, men måste acceptera. Och det regelverket skall handla om vad som är bra för hundarna - inte om vad som är bekvämt för aveln. Med tiden kommer grälandet att sluta. Det kommer att ta tid, men det slutar.
Det skulle vara så otroligt skönt. Lagrade på datorn ligger en samling berättelser skrivna av människor, som har kämpat med sina rädda collies och lidit med dem. Människor som älskade sina skotträdda/åskrädda/allmänrädda hundar, precis som jag älskade mina. Någon fick ge upp och avliva sin unga hund. Någon kände sig skuldbelagd av sin uppfödare. Någon bytte ras. Det är det här det handlar om: vi har för många sådana berättelser, därför att vi har haft för många  sådana hundar. Hur mycket strunt man än pratar om diagnoser och att förinta rasen, så är detta vad det handlar om. Rasens enskilt största, och mest kända, hälsoproblem. Det som varenda hundmänniska känner till.
Vet ni, SKK?
Jag skulle vilja radera de där berättelserna för gott. Jag skulle vilja veta, att det inte kommer att bli så många fler. Ni ställde upp för bordercolliefolket. Ställer ni upp för oss? Då ställer ni på sikt upp för er själva.
Ni ser om ert hus. Jag tror att det är en bra sak att göra, innan rännilarna ökar. Vad har renrasaveln att sätta emot blandavel till husbehov, om vi inte kan visa bättre resultat?



Bodil Carlsson





* Sverige har länge haft en mycket hög andel renrasiga, registrerade hundar. Det har vi fortfarande, men andelen minskar. 2010 var 20% av alla hundar i Sverige blandraser, vilket ger 80% renrasiga (SKK:s presstalesman Hans Rosenberg i en intervju i DN 28 juni 2011). 2018 säger både SKK:s ordförande Pekka Olson och vd Ulf Uddman att antalet ligger på, eller strax under, 70%. (Hundsport 1/2018) Den höga andelen renrasiga hundar här beror enligt min uppfattning på att SKK haft ett gott rykte för att man stöttat ansvarstagande avel.

söndag 18 mars 2018

A TALE OF TWO CULTURES 2)

AKC:s registreringar föll med 40% på tolv år. Var tog den smällen värst? I utställningsringarna på Westminster eller i små kennlar i små städer, där medelinkomsterna sjunkit i tjugo år? Vem hade störst chans att se sugna valpköpare fortsätta ringa - de vinnande exteriöruppfödarna som syntes i de största hundtidningarna på de finaste fotona och i de dyraste annonserna? Eller vanliga små uppfödare?
Vad tror ni?

Folk frågar sig vad som har förändrats med de extrema kortnosraserna. Alla vet vad veterinärerna tycker, alla vet att det pratas om hälsoprogram, alla vet att domarna åker på konferens och får förhållningsregler. Men är det verkligen något som har förändrats utom orden?
Jag tittar på engelska KC:s registreringsstatistik över de senaste tio åren. Mellan 2008 och 2017 minskar ras efter ras, rasgrupp efter rasgrupp. Terriergruppen föll från 39 086 reggade för tio år sedan till 19 368 – tjugotusen färre på tio år. Working dogs föll från drygt 24 000 till strax under 14 000. Sheltiens reggsiffror nästintill halverades: från 1 634 till 876. Långhårig collie, som var en högstatusexport för hundra år sedan och sedan en gång till efter andra världskriget, föll i sitt eget hemland från 1171 till 724.
Ett enda undantag lyser illrött– kortnosarna. Bostonterriern fyrdubblades från runt 550 till knappt 2 300, och det är kanske inte så imponerande, samtidigt som bulldog dubblade antalet från 4 543 till 9 450 – inte heller så förvånande. Fransk bulldog, däremot, ökade från runt 1 000 till drygt 30 000. Trettiotusen!
Om ni håller i minnet, att kennelklubbar är beroende av sina registreringsavgifter, och ni ser att alla grupper faller i antal utom de extrema kortnosarna: hur hårt väntar ni er att en kennelklubb väljer att gå fram mot gruppen som vänder siffrorna?
Tänk om de uppfödarna skulle säga tack för kaffet?
Det kan nog ha sina sidor, det där med att vara kennelklubb. Särskilt i länder där medlemmarna är få och nästan enbart uppfödare. Engelska KC, denna beundrade organisation, lär ha runt 1 000 medlemmar. Så har vi det inte här. Kennelklubbens medlemmar är många och många av oss är vanliga hundägare, inte uppfödare. Så här svarar även medlemsavgifterna för en viktig del av inkomsterna. Hur håller man bäst kvar sin medlemmar?
Man visar att man bryr sig om hundar mer än särintressen.

                                                          * * *

I Sverige ligger avelsansvaret för bordercollie på Svenska Vallhundskluibben, SvaK. Sedan ungefär tjugofem år finns ett avtal mellan SvaK och SKK. Vallhundsklubben bestämmer kriterierna för registrering – godkänt vallhundsprov för båda föräldrarna krävs och det skall vara vallhundsprov, som SvaK antingen arrangerar eller, om de görs utomlands, godkänner. SvaK talar om vilka hundar som platsar i avel, SKK tar hand om pappersarbetet och registreringsavgifterna och båda parter är nöjda.

I många europeiska länder liksom i USA är det inte så. Rasens eget hemland reggar bordercollies, som aldrig har sett ett får – noga räknat 1992 styckna utställningskandidater förra året – medan alla de arbetande bordercolliesarna, som aldrig har sett en utställning, registreras i ISDS. Eller inte alls.
För några år sedan importerades en bordercolliehane till Sverige. Varför vet jag inte – var han en fantastisk agilityhund eller bara ovanligt snygg? De stolta ägarna ville att hans avkommor skulle kunna reggas i Sverige. Vallhundsklubben vägrade – hanen hade inget vallanlagstest. Han hade inte i svensk avel att göra.
Ägarna drog vallhundsklubben inför Konkurrensverket. Så här tyckte de enligt Konkurrensverkets sammafattning:

BESLUT
2016-03-15 Dnr 669/2015 2 (4)
Enligt klagomålet medför SKK:s regelverk att svenska uppfödare inte kan
konkurrera på lika villkor med uppfödare i övriga Europa samtidigt som
utländska uppfödare förhindras från att konkurrera på den svenska marknaden.
SKK:s regelverk förhindrar också svenska uppfödare av Border Collies från att
importera Border Colliehanar från övriga Europa för att användas i svensk
avelsverksamhet.

Vallhundsklubben folk var förtvivlade. Hur skulle detta sluta? Med att vem som ville skulle få skaffa hit utlandsreggade BC utan vallförmåga och avla på deras vackra päls? De vände sig till SKK för att få hjälp.
Och den svenska kennelklubben ställde upp.

Svaret från SKK till Konkurrensverket är flera sidor långt och undertecknat av Ulf Uddman, men SKK:s jurister har nog varit med i formuleringarna. Det är ett mycket bra svar, som borde vara känt och begrundat av folk långt utanför Vallhundsklubben. Här är kärnpunkten.

4) Border collie
a) Syftet med SKKs krav på att föräldradjuren ska ha visat förmåga att valla djur är vikten att säkerställa att denna essentiella egenskap inte försvinner inom rasen. Border collie är förutom en mycket god vallhund även en populär tävlingshund för ett flertal olika hundsporter och det är rasens grundläggande vallningsegenskaper som ger rasen förutsättningar för detta.
b) Som framgår ovan finns det inga EU-direktiv som reglerar hundavel. Därför har varje kennelklubb inom EUs samtliga medlemsstater sina egna regler för vad som krävs för att en valpkull ska kunna registreras i just den kennelklubbens stambok. ” (min kurs)

Ni hör vad Uddman säger? Han säger att rasklubbens krav är SKK:s krav. Han säger:

                      I Sverige gäller svenska regler. Acceptera det!


Jag stötte på det här ärendet i en virrig kommentar på en colliesida, kollade upp det med Konkurrensverket och ringde Vallhundsklubbens ordförande för att få det bekräftat. Bordercollien förlorade inte. Konkurrensverket la ner ärendet. Vallhundsklubbens regler gäller. Deras ordförande var fortfarande, nästan två år efter Konkurrensverkets beslut, full av tacksamhet, när jag pratade med henne i december. Hon var säker på, att de skulle ha förlorat utan SKK. Jag betalade in min medlemsavgift. En organisation, som vidhåller de mentala egenskaper som gör att hundar fungerar, är värd ett medlemskap.

Bodil Carlsson