söndag 6 januari 2019

DAGS FÖR NÅGOT NYTT!

Välkomna till Collieonline.se, där läsarsiffrorna stiger för varje vecka!
Collieonline.se är ett samarbetsprojekt för  colliemäniskor, som vill göra rasen känd som ett tänkbart val för flera hundintresserade. Alldeles för många vet inte mera om rasen än dess rykte för ömtåliga nerver. Alldeles för många har ringt uppfödare och fått höra att sådana där hemska brukscollies skall man akta sig för och hundar med höga värden för nyfikenhet och oräddhet, det är farliga grejer att skaffa för vanligt folk...

Sanningen är inte så komplicerad. Alla som säljer något satsar på en målgrupp. Under mer än hundra år har kriget rasat mellan uppfödare, som satsar på målgruppen som vill ha hundar som går att använda till olika saker, jobb eller hobby. Och så i den andra sidans skyttegravar uppfödarna som satsar på en målgrupp som inte vill anstränga sig. De vill ha bekväma hundar, som ser ut som om de kunde jobba, men inte besvärar någon genom att faktiskt  göra det.
Jaktgolden, någon?
Jaktcocker?
Exteriörschäfer?
UtställningsBC?

Ni hittar den här klyftan i ras efter ras. Inte hos chihuahua och inte hos pekinesern, nej. Där finns inte mycket arbetsförmåga att förlora. Men i varenda ras som fortfarande har en levande tradition av arbetsförmåga, där ser ni konflikten. Det är inget nytt och inget hemligt med det. Den verbala krigföringen, smutskastandet av andra kennlars hundar och ägare och de ogrundade påståendena var minst lika vildsinta för hundra år sedan. Att strida på kniven ligger i renrasavelns gener sedan den dag utseendetävlingarna startade, såvitt man kan förstå av de gamla tidningstexterna.

Det är möjligt, att collie bara har råkat ut för en extrem variant av detta virus. Men det är lik förbaskat oerhört tröttsamt. Uppfödare ojar sig över en snäv avelsbas - som de själva har åstadkommit genom  inavel, matadorhanar och exteriörpreferenser: olika ord för samma sak - och klagar bittert över att det ryktas om ett problem, som de själva har ställt till, men är ensamma om att inte kunna se.  Vart leder det?
Rasen försvinner, för sansade hundmänniskor med sansade förväntningar på vad en hund är köper inte collie.

Dags att ändra på det!


Bodil Carlsson

http://collieonline.se/vad-ar-en-brukshund-del-1/


torsdag 20 december 2018

JULDECKAREN

I den allmänna häpnaden över försöket att smyga in ett förändrat RAS skrev någon på facebook, att nu behövde man iallafall inte längre sukta efter en bra julklappsdeckare. Mysteriet finns redan serverat. Vem gjorde vad? Och varför? Vem visste vem som gjorde vad, och varför, men höll tyst? Vem visste verkligen inte, utan trodde att allt var i sin ordning?

Själv gillar jag deckare,  särskilt de oblodiga. Jag gillar när inledningskapitlens dimma lyfter och motivens landskap klarnar, så att man ser spåret som leder fram till mordet. Och så älskar jag de skickligt utlagda ledtrådarna, som hintar om vem som gjorde vad och varför. Oblodigare mord än en tyst kniv i ryggen på en föreningsdemokratisk grundprincip är svårt att tänka sig. Intrigen – när det hela planlades och vem som fick i uppdrag att genomföra det – kan kräva lite mera jobb att luska ut, om man är intresserad och har tid över i julstöket för hundpolitik. Och hintarna?
Forskning och fakta misstänkliggörs genom ordval – man skriver ”viss forskning”, som om det fanns annan forskning med andra resultat. Det finns det inte. Man säger att ”vissa studierhar kommit fram till att collie har ”vissa rädsleproblemoch att en enkätundersökning till collieägare ”anses” visa detta. Det kan man lugnt säga att den gör, eftersom det var en omfattande enkät formulerad efter ett internationellt erkänt och använt enkätprotokoll. Den gick ut till ett stort antal collieägare, en hög andel besvarade den och ja – det var tyvärr så, att många ägare upplevde problem med att hundarna var rädda för olika saker i vardgen. Vår rasklubb är den enda, som har ett vandringspris till uppfödare för årets MH-resultat i oräddhet och nyfikenhet. Visste ni det? Det instiftades av en familj, som till sist fick ge upp och avliva en älskad ung hund som var rädd för det mesta – jämt.

Sammantaget är det ganska mycket erfarenhet som pekar åt ett och samma håll. De erfarenheterna väljer man i detta förslag till nytt RAS att kalla för ”anekdoter”, inte annorlunda än sådant prat som man får höra om andra raser vilka som helst – inget att haka upp sig på och framför allt inget att ta hänsyn till i aveln, förstår man. Där går kanske det manipulativa språket över gränsen och blir provokativt i stället, men annars är det skickligt gjort.
Så vem är det som talar? Er gissning är lika bra som min.

Mest intressanta hinten i deckaren är ändå en kort mening, som lätt slinker förbi. Ni hittar den på s 10. Detta förslag till nytt RAS önskade sig en

välvillig attityd till uppfödare som vill pröva olika avelsmål så länge dessa är förenliga med rasstandarden och svensk djurskyddslagstiftning.

Fritt fram för avelsmål, så länge de är förenliga med rasens standard och djurskyddslagstiftningen. I den ordningen. Först kommer rasens standard – därefter djurskyddslagstiftningen, som då blir gränsen för vad man kan ta sig för. Det ser oskyldigt ut, men när jag funderar över vad det betyder – man vill ha rätten att avla på tippöron med D-höfter, men vägra ståndöron med A-höfter? - så tänker jag att det finns två möjligheter. Antingen har den som skrev det  inte tänkt över konsekvenserna. Eller så har den personen, som det heter numera, radikaliserats någonstans. Taget som det står är detta snudd på revolutionärt i gamla Hundsverige. Inga krav! Man gör som man vill!

                       
                                                    Har mycket på fötterna?

Uppfödarfriheten lyfter baneret och stormar kravens gammalmodiga barrikader.   Collateral damage ligger i drivor framför hennes nakna fötter. SKK:s regelverk har stupat i full uniform med epåletterna på. Det andra liket, det med bara en sliten skjorta kvar på kroppen, ser ut att vara allmänhetens förtroende för renaveln.
Avelskommittén drog efter andan och tackade för visat intresse. Det gjorde den rätt i. För vet ni vad? Det där – inga krav utom att inte bryta mot djurskyddslagen – är precis vad mina blandrasavlande grannar sysslar med. 

Bodil Carlsson 

tisdag 18 december 2018

RÄDDAREN I NÖDEN?





När boskapsdrivningen till marknader upphörde, främst pga.
järnvägens utbyggnad, under andra delen av 1800-talet, föll en stor del av colliens arbetsuppgifter bort. Hade det inte varit för att skickliga uppfödare hade tagit sig an dessa hundar och utvecklat dem till de utställningshundar de blev, hade dessa hundar nog försvunnit för alltid.”

Det ni nyss läste är en av de nya synpunkter, som Collieklubbens styrelse lagt in i RAS och skickat till SBK och SKK – någon månad efter att den gamla styrelsens RAS godtogs. SKK:s Avelskommitté avslog denna nya reviderade RAS och dess reviderade verklighetsbeskrivning. Efter att ha ögnat igenom försöket, är jag djupt tacksam mot AK.
Gång på gång upprepas i ändringsförslaget, att collie är en ”gårdshund och vallhund” och att varje synpunkt på våra collies av idag måste ta hänsyn till rasens historia – framförallt så här: passar MH ”för bruksraserna” verkligen för gårds- och vallhundar?

Vem tror att utställningsuppfödarna räddade vallhundens framtid? Många av oss tror nog tvärtom, att de brittiska gårds- och vallhundarnas majoritet i själva verket överlevde alldeles utmärkt utan att göras om till utställningshundar. En mycket liten andel av de gamla arbetande hundarna förädlades (som det hette då) till fint folks show Collies, som folk med får och boskap fortfarande säger i England. Resten fortsatte jobba. Så vitt jag vet finns de kvar kvar i högönsklig välmåga i många länder. De kallas numera bara vid andra namn. Border collie, English shepherd, Irish farm collie, kelpie, aussie, McNab och Welsh sheepdog: de nutida varianterna av samma gamla brittiska vallhundar. De ser olika ut, de vallar på olika sätt, de anpassas till andra arbetsuppgifter nu, och en hel del av dem klarar både bruksarbete och mentaltester av olika slag trots att de är vallhundar; men både deras utseende och deras arbetssätt kommer från samma rot. En gång i tiden föddes de i samma kullar.
De räddades inte av några utställningsuppfödare. Det finns faktiskt de som anser, att de hundarna är med idag och har arbetsförmågan i behåll tack vare att de slapp bli utställningsavelns skyddslingar.


Låt mig berätta en historia om en verklig ”gårds- och vallhund” - eller i vart fall vallhund – för er. Berättelsen kommer från Skottland, har kanske fyrtio år på nacken och har fördelen att vara alldeles sann.
Till ett fårevenemang kommer en karl med något stort instoppat under rocken. Det är hans bordercollietik, som är så rädd för obekanta att han inte kan få med henne på annat sätt. Framme vid fållan öppnar han rocken och sätter ner henne. Vallhunden ser fåren. Den glömmer allt annat. Vallhunden tittar på sin ägare: vad vill du att jag ska göra?
När han hade sagt vad hon skulle göra, gjorde hon det – så bra att hon vann det årets skotska mästerskap i vallning, för det var där de befann sig, hennes ägare och hon.

Den tiken levde större delen av året med en enda människa och väldigt många får. Ägaren tillbringade mera tid med hunden än med sin familj, som han brukade påpeka, eftersom det var hans försörjning att hålla koll på, skydda och flytta  markägarens får. De levde i tystnaden uppe i högländerna. Var hundens sociala osäkerhet ett problem där? De var ensamma för det mesta.
Om hunden var skotträdd – var det ett problem? Det fanns inga nyårsfyrverkerier där hon levde och man brukar inte jaga bland får. Golvrädd – var det ett problem? Gräset och stenen i klipporna var golvet hon sprang på.

De som talar om gårdshundens och vallhundens speciella egenskaper får gärna berätta hur många av dem, som lever sina liv med hund så som den mannen gjorde. Om man gör det, eller siktar in sig på valpköpare som gör det, så är det förståeligt att man ifrågasätter mentalitetsbeskrivningar. Då är arbetsförmågan den enda mentalitetsbeskrivning som gäller.
Om inte kanske man kan förklara, varför det gick så väldigt bra att ändra och standardisera den gamla brittiska vallhundens ursprungligen högst skiftande utseende – men är otänkbart att anpassa dess inre egenskaper så att hundarna klarar av det tättbefolkade, högljudda samhälle som vi alla lever i idag.

Bodil Carlsson


Illutrationen, ursprungligen en affisch från 1885, tagen ur den nyutkomna engelska The Invention of the Modern Dog. Recension kommer.

söndag 28 oktober 2018

ÄNTLIGEN: DET BLÅSER FRISKARE!


Här kommer de till sist, de nya vindarna. Från SSRK:s tidning Apportören en rapport av retrieverkännaren Ingemar Borelius. Tack till författaren och till Apportörens redaktion för tillståndet att publicera artikeln i sin helhet!


Det blåser nya vindar inom hundaveln

Professor Per-Erik Sundgren och andra framstående genetiker varnade för många år sedan för de negativa konsekvenserna av en för långt driven släktskapsavel inom rashundsaveln. Idag finns förbättrade verktyg för att motverka dessa i form av DNA-tester och ökade möjligheter att göra korsningar mellan närbesläktade raser. 

 
De flesta av oss har vant oss vid att se de olika hundraserna som slutna populationer som aldrig kan eller får korsas med andra raser. Blandraser har för många en negativ stämpel och tanken på att korsa in en annan ras i en av våra raser känns säkert främmande för många. Vi tror oss veta att andra raser bär på både förfärliga sjukdomar, konstiga temperament och otypiska beteenden som skulle skada vår ras om en korsning skulle äga rum. Många av oss är nog rätt övertygade om att en raskorsning skulle förändra en ras i grunden både utseendemässigt och mentalt.

Så här har det inte alltid varit och jag tror inte att det kommer att förbli på samma sätt. Vi vill nog gärna tro att historien om de olika hundraserna inleddes någon gång strax innan det förrförra sekelskiftet d.v.s. i slutet av 1800-talet, då våra nuvarande Spaniel- och Retrieverraser bildades. Det var då vi började stänga stamböcker, ordna hundutställningar, bilda rasklubbar och kennelklubbar som kunde hålla ordning på raserna och se till att ingen bröt mot några avelsregler. Men det stämmer ju inte alls att alla hundraser skapades då. Vinthunden anses ha bortemot 4000 år på nacken med sitt ursprung i det gamla Egypten. Landspaniels, föregångarna till våra Cocker- och Springer Spaniels, anses ha funnits redan på 500-talet, och Retrieverns föregångare, Vattenhunden eller Vattenspanieln, den vattenapporterande hunden, har funnits i Europa i olika varianter i mer än femhundra, kanske tusen år.

Dessa raser har bevarats genom århundradena med ett relativt enhetligt utseende utan att de någonsin har kommit i närheten av något slags utställningar. Man har avlat på egenskaper och bevarat ett utseende som har varit lämpligt för de olika arbetsuppgifter de flesta olika hundraser hade förr i tiden. Men man har alldeles säkert parat dessa raser med andra liknande raser då och då baserat på en uråldrig insikt om att alltför nära släktskapsavel ger en osund avkomma som i ökad omfattning drabbas av ärftliga sjukdomar, försämrad fortplantning och en förkortad livslängd.

Den strikta rasaveln med ”hermetiskt” stängda stamböcker är ett modernt påfund. Ända in i modern tid har det funnits en pragmatisk inställning inom rashunds-aveln och när man ville förbättra en ras har det fram till slutet av 1960-talet funnits en möjlighet i den, för de flesta av våra raser, ”styrande” engelska hundaveln att korsa med närbesläktade raser. Framförallt i den jaktinriktade Retriever-aveln har man haft en öppenhet inför raskorsningar. Man gjorde ofta sådana genom att en tikägare valde den bästa apportören som fanns i grannskapet oberoende av ras. I tidningen Kennel Gazette där alla registrerade hundar redovisades förr fanns nästan alltid en spalt med rubriken ”Interbreds”, i anslutning till förteckningarna över valpar från de olika Retrieverraserna, där raskorsningar redovisades. Sådana Interbreds fick starta på prov tillsammans med de renrasiga hundarna. Om avkommorna parades med en specifik Retriever-ras i två generationer fick de sedan registreras som renrasiga. De flesta av dessa korsningar kom knappast att påverka rasaveln i nämnvärd utsträckning, men man har definitivt också gjort korsningar som kom att påverka raserna mer i grunden och man har därmed också (kanske omedvetet) kunnat förbättra den genetiska variation som är nödvändig för att bevara en ras hälsa och livslängd.

Om man tittar på engelska stamtavlor långt in på 50-talet fanns ofta stora luckor med oregistrerade hundar. Man kunde avla i flera generationer utan att registrera avkomman för att sedan registrera dem i en senare generation om man ville starta på officiella prov. Möjligheten att korsa kusinraser stängdes dock i praktiken 1970. Den finns fortfarande kvar rent formellt men erfarenhetsmässigt har Engelska The Kennel Club bara sett sig behöva tillåta sådana korsningar för nya utländska raser med alltför smala populationer och oklara stamböcker.

De senaste femtio åren har alla stamböcker i praktiken varit stängda vilket har fått en del tydliga konsekvenser. Per Erik Sundgren, som var en av våra mest välrenommerade genetiker, hävdade återkommande att den släktskapsavel som förekommer inom alla raser successivt leder till en försämrad sundhet. Han skrev redan på 80-talet att: ”till skillnad från vad de flesta tror är våra hundraser inte särskilt gamla som rena raser. Den mycket strikta rasaveln har i många fall inte mer än ca 50 år på nacken och bara i ett fåtal fall mer än 100 år. Flertalet hundraser är just i början av den tidsperiod då inavelsskador kan förväntas börja visa sig på allvar. Om inga planerade motåtgärder genomförs kommer med största sannolikhet problemen inom rasaveln att förvärras kraftigt de närmaste 10 - 20 åren.”


Minskad inavel genom raskorsningar

Sundgren hävdade också att ”bekämpningsprogram utan andra åtgärder inte räcker som botemedel mot de problem som hundaveln börjat visa. I många raser gäller att regler för begränsning av utnyttjande av enskilda individer i aveln skapar förutsättningar för ett sundare avelsarbete. Andra raser har redan passerat den gräns där inavelsskadorna inte låter sig repareras inom rasen. Den totala förlusten av gener, räknat över alla hundraser, är dock sannolikt inte särskilt stor. Genförluster drabbar slumpmässigt så att inte samma gener förloras i alla raser. Raskorsning erbjuder därför en väg att återställa balansen i de ärftliga anlagen för de raser som råkat illa ut. Raskaraktärer kan bevaras både i typ och i funktion genom att korsa närbesläktade raser med varandra för att sedan återkorsa till respektive ursprungsras. Rasavelns stora fördel - att erbjuda valpköpare en varudeklaration så att de vet vad valpen växer upp till för sorts hund - kan då bevaras samtidigt som hundarna blir friskare och friare från ärftliga skador.”
Sundgren skriver vidare: ”Korsningsavel är inte något man skall rekommendera som allmän avelsprincip inom hundaveln. Det är bara om man har påtagliga inavelsproblem i enskilda hundraser, och de problemen inte går att rätta till med normal avelsplanering, som korsningsavel kan rekommenderas. Men också då måste avelsarbetet planeras omsorgsfullt. Valet av raser för korsning bör i de fallen ske så att man korsar hundraser med relativt lika exteriöra och mentala egenskaper men som trots det inte är alltför nära besläktade. Dessutom måste man vara minst lika omsorgsfull i valet av avelsdjur vid en sådan korsning för restaurering av en ras som vid normal rasavel”.

Per-Erik Sundgren talade nog tyvärr för döva öron på den tiden men nu tycks vindarna ha börjat vända. Ett antal projekt pågår i hundvärlden där man försöker återställa olika rasers genetiska mångfald. Syftet är förstås att skapa friskare och samtidigt också mer funktionella raser genom välplanerade och noggrant genomförda inkorsningar av andra närbesläktade raser med samma eller liknande funktion. Det mest kända i Sverige är det korsningsprojekt som pågår inom de antalsmässigt krympande Stövarraserna, där så kallade rasvårdskorsningar genomförts för ökad genetisk variation i de numerärt små stövarraserna. Ett förslag i detta arbete har varit att skapa en Svensk Stövare genom att öppna stamböckerna för Hamilton, Schiller, Småland och Gotlandstövare. Det återstår att se om förslaget får ett tillräckligt brett stöd för att kunna genomföras i praktiken.

Det mest omtalade korsningsprojektet i vår Spaniel- och Retrievervärld är den godkända korsning som gjordes 2002 mellan en Clumber-tik och en Jaktcocker-hane, en parning som blev en stor framgång på flera sätt. Redan i andra generationen kunde ett par tikar, från två olika kullar, mönstras in och registreras som rastypiska Clumbers, i generationen därefter fanns flera utställningschampions i både Sverige och Tyskland och ytterligare några certifikat-vinnare. I den därpå följande generationen finns en engelskfödd hane som vann certifikat på den engelska Clumber-klubbens officiella Club Show. En tik som föddes i England i den femte generationen var den tredje Clumbern sedan 1938 som tagit pris på ett Any Variety Field Trial, i konkurrens med Cocker och Springer. 




Tiken Spindel’s Crossline var barnbarn till Jaktcockerhanen SJ (j)Ch Småviltsjägarens Oryx och Clumber Spanieltiken SU(u)CH Don’s Yours Truly. Hon blev inmönstrad som renrasig Clumber 2008, då hon var tre år, och blev 4:e bästa tik på Clumber klubbens Club Show samma år dömd av en specialdomare från USA. 


Jag gissar att detta lyckade projekt på sikt fortsätter genom att man gör flera liknande inkorsningar för att kunna påverka rasen i en större omfattning. En enstaka korsning kan förstås inte få något genomgripande genomslag på den genetiska variationen inte ens inom en mycket liten ras. Men den genomförda korsningen bevisar det faktum som varit känt sedan urminnes tider. Genom att korsa tillbaka på den ursprungliga rasen kan man inom två till tre generationer återskapa en korrekt rastyp. Det är naturligtvis viktigt att betona just detta. Sådana raskorsningar handlar om att återskapa en genetisk variation som gått förlorad i en ras och återställa en godtagbar hälsonivå, fertilitet och livslängd och absolut inte om att skapa nya raser av det slag som sker med olika moderna raskorsningar under namn som Cockerpoo, Labradoodle, Schabrador eller Sprocker Spaniel.

Den sistnämnda varianten, som är en korsning mellan Springer och Cocker Spaniel, har blivit en het potatis i Storbritannien. I grunden handlar det om att JaktCockerägare väljer att korsa med en JaktSpringer och vice versa, vilket förstås står den enskilda hundägaren fritt att göra om det sker helt öppet. Resultatet blir korsningsvalpar som inte tillhör en erkänd ras. Men det har förekommit uppgifter i Shooting Times och på nätet om att Sprockers har startats som Cockers och till och med vunnit stora prov.  Det är förstås ett allvarligt brott mot den öppenhet och tillit som måste finnas i hundvärlden att starta en Sprocker som en renrasig Cocker eller Springer.  Att det sedan kanske finns starka argument för att Jaktcockern, som liksom de flesta andra raser domineras av vissa framgångsrika avelshanar, kanske skulle må bra av en breddad avelsbas är en annan femma. Cockern och Springern var ju från början en och samma ras som delades med en viktgräns så där finns en högst naturlig koppling och motsvarande korsningar anses allmänt ha skett på 50-talet i Storbritannien för att skapa den moderna Jaktcockern. Men sådana korsningar måste ske helt öppet, ha ett brett stöd inom rasen och godkännas i förväg enligt de formella regler som finns för raskorsningar.   
  

Raskorsningar internationellt

Raskorsningar är förstås inte en fråga som bara diskuteras och genomförs i Sverige men jag tror att de Nordiska Kennelklubbarna på många sätt är föregångare på området. I Norge genomförs just nu ett ambitiöst projekt där man försöker rädda den inhemska Lundehunden genom korsningar med Norrbottenspets, Norsk Buhund och Isländsk Fårhund, där alla är snarlika, urgamla, nordiska spetsraser. I Finland pågår ett projekt, som en del av ett europeiskt samverkansprojekt, där man korsar Pinscher med Schnauzer. Syftet är att förbättra både temperament och hälsa hos Pinschern och man har i den tredje generationen fått fram ett antal individer som erövrat certifikat på utställning. Man genomför också ett projekt där man korsar in Pudel i den ovanliga Kromfohrländern, en ras som kom till genom en korsning mellan Foxterrier och en fransk strävhårig Griffon, så det är förstås ett mycket omaka par som korsats. Men Kromfohrländern har en mycket smal avelsbas och man vill bredda denna i ett flernationellt europeiskt projekt. Det naturliga valet hade varit att korsa med de närbesläktade och utseendemässigt lika raserna Foxterrier eller Jack Russel men man vill inte ha in dessa rasers jaktlust. Man har därför valt Pudel som korsningsras och man räknar med att ha återställt rasens typiska exteriör efter ett par generationer.
Finland är som så ofta annars ett föregångsland då det gäller att tänka ”outside the box” och att inse att det krävs resoluta tag för att komma till rätta med de hälsoproblem som drabbar små raspopulationer. På Finska Kennelklubbens hemsida, Kennelliitto, kan man läsa om ett antal sådana raskorsningsprojekt i en artikel på svenska. Man berättar initialt om ett korsningsprojekt i USA där man på 1970-talet korsade in Pointer i Dalmatinerrasen för att komma till rätta med ett allvarligt rasspecifikt hälsoproblem.
Förutom ovannämnda korsningar har man i Finland också korsat in Dansk-Svensk gårdshund i raserna Terrier Brasileiro och Epagneul de Pont-Audemer och man har korsat in Spansk Vattenhund i den relativt närbesläktade rasen Barbet. År 2006 fattade man också ett beslut om att slå ihop de närbesläktade raserna Finsk Spets och Finsk-Karelsk Laika till en ras eller åtminstone att öppna stamböckerna mellan dessa. Två andra inhemska raser, finska lapphunden och lapska vallhunden, har fortfarande öppna stamböcker som gör det möjligt att registrera oregistrerade arbetshundar av lantras och använda dessa i avel och det gäller också för raserna Norrbottenspets, Lancashire Heeler och Jack Russell terrier.

Alltför smala avelsbaser

Labrador, Golden och Flatcoated Retriever tillhör våra mest populära raser och man vill gärna tro att så stora raser har betryggande stora avelsbaser som kan garantera god hälsa och en lång livslängd för all framtid. Det finns dock en etablerad företeelse i all målinriktad avel som får en motverkande effekt och det är den selektiva metod där våra målinriktade och seriöst arbetande uppfödare hela tiden försöker förbättra önskade exteriöra och/eller mentala/arbetsmässiga egenskaper. Man gör det ofta genom att förstärka inslaget av gener från de hundar som bäst motsvarar idealet genom att de dubbleras på ganska nära håll i en avelskombination. Vi kallar detta för linjeavel när vi under kontrollerade former dubblerar goda, friska, snygga och/eller duktiga individers genvarianter i en stamtavla. Men det sker också mer osynligt för de flesta uppfödare genom att de individer som bäst motsvarar idealet kan upprepas otaliga gånger om vi tittar strax utanför en sex generationers stamtavla.
Det är så rashundsavel bedrivits i alla tider. Vi kan knappast vara utan ett sådant avelsurval om vi vill utveckla en ras, men det får som konsekvens att de största stjärnorna (de kan heta Shargleam Blackcap (Flatcoat), Sandylands Mark (Labrador), Camrose Cabus Christopher (Golden) eller Swinbrook Tan (JaktLabrador), kan upprepas hundratals gånger om vi går tillbaka ett tillräckligt antal generationer bakom dagens showhundar och motsvarande inom den jaktinriktade aveln.
Vi väljer ju hela tiden bort genvarianter i varje generation, genom att inte avla på de hundar som är lite mindre snygga eller lite mindre duktiga (och för all del också de som är lite mindre friska), därför att de har ett mindre inslag av gener från dessa idealhundar.  Men vi väljer därigenom också bort en viktig komponent, den genetiska variation, som har en avgörande betydelse för en ras sundhet.
På så sätt smalnar avelsbaserna successivt av och det drabbar särskilt hårt de raser som har en liten ursprunglig avelsbas. Detta gäller inte bara de raser som har låga registreringssiffror. Flatcoated Retrievern är en stor ras idag men alla Flatcoats runt om i världen går tillbaka på ca 60 individer som föddes i Storbritannien på 40-talet. Det kan synas vara en bred bas att stå på men i stort sett alla dessa var nära linjeavlade på den avelskombination (Dancer of Riverside x Atherbram Jet) som dominerade på 30-talet. Av dessa 60 individer kom de flesta att spela en perifer roll och det var bara ca 10 som kom att dominera aveln genom att man linjeavlat på dem otaliga gånger.

DNA-tester

Molekylärgenetiska analyser, baserade på DNA-tester, erbjuder den enda teknik som finns att säkert avgöra graden av genetisk variation och släktskap mellan olika individer och den kommer nog på sikt revolutionera hundaveln. Rasklubbar i USA genomför redan omfattande program för att testa graden av släktskap inom en population och för att identifiera och rädda gener från mer obesläktade individer.
En DNA-studie som har genomförts av det USA-baserade DNA laboratoriet, UC DaviesVGL, indikerar att Flatcoated Retriever har en av de smalaste avelsbaserna man har uppmätt och en motsvarande studie som genomförts av Finlandsbaserade laboratoriet Genoscoper (MyDogDNA) visar att rasen har en påtagligt smal avelsbas och därmed en mycket begränsad genetisk variation. Det är ingen tvekan om att detta har påverkat rasens sundhet.
Svensk Flatavel har fått fram några av de mest framgångsrika avelslinjerna i världen, vilket bl.a. visas av att svenskavlade hundar legat i topp på Crufts under de senaste 15 åren och en påtagligt stor andel av alla Flatcoats tränas och startas på jaktprov. En norskfödd hund från dansk/svenska jaktlinjer blev bästa hund på Flatcoated Retriever Societys Open Field Trial i höstas. Rasen är relativt lite drabbad av de förödande ledproblem som plågar många andra raser. Men den ligger samtidigt i topp då det gäller förekomsten av cancersjukdomar och den har på grund av dessa en kortare genomsnittlig livslängd än de flesta andra raser, något som med största sannolikhet är en följd av den påtagligt smala avelsbasen. Det kan därför knappast råda någon tvekan om att rasen skulle må bra av ett raskorsningsprogram, som naturligen skulle ske genom välplanerade inkorsningar av Jaktlabrador och eventuellt Jaktgolden. Flatcoaten delar sin tidiga historia med dessa.  De kan tillföra en genvariation som rasen saknar.  De kan bidra till att stabilisera jaktanlagen. De är de ”raser” som är mest lika Flatcoaten exeriört.
        

Tidigare raskorsningar i Retrievervärlden - Interbreds

Retrieverhistorien är speciell eftersom man länge betraktade de olika Retrieverraserna som ”en ras” som fanns i olika hårlag och färgvarianter, något som fortfarande delvis märks när engelsmännen listar de olika raserna i en utställningskatalog som; Retriever (Golden), Retriever (Labrador) etc. När de började delas upp i olika raser runt år 1900 korsades de fortfarande helt fritt men 1916 orsakade Labradorhanen Horton Max en intensiv debatt i retrievervärlden när han vann ett antal cert i utställningsring. Han beskrevs som en ¾ Flatcoated Retriever, men han hade stora luckor i stamtavlan som de flesta hundarna på den tiden och förhållandet mellan rasinslagen kan diskuteras. Men att han var en mycket snygg Labrador enligt dåtidens standard och att både hans farfar och morfar var registrerade som Flatcoats råder det ingen tvekan om. Debatten slutade med att det bildades en rasklubb för Labradorer som skulle värna om renrasiga hundar och med att the Kennel Club skrev regler för så kallade Interbreds (korsningar mellan kusinraser).
En Interbred var en korsning mellan två olika Retrievers eller en korsning mellan en Retriever och en Interbred eller mellan två Interbreds. Efter att återkorsning skett med en viss Retrieverras i ett par generationer fick avkomman registreras som en renrasig Retriever igen.  Den nya regeln innebar att Interbreds fick tävla fritt på alla prov, två Interbreds vann the Retriever Championship på 20-talet och födda Interbreds listades länge under en egen rubrik i Kennel Gazette där uppgifter om alla registrerade hundar publicerades.


Horton Max (överst) och hans farfar Jimmy of Riverside (underst). Jimmy var en av dåtidens mest vinstrika Flatcoats och Horton Max vann återkommande i Labradorringen.




Ett utdrag ur Kennel Gazette som redovisar registrerade Interbreds i början av 1920-talet. Bykes helsyster Bibby skulle komma att spela en mycket central roll den jaktinriktade Flatcoataveln. Dazzle och Flashy, som ägdes och fördes av den legendariska tränaren Charles Alington, vann The Retriever Championship 1921 och 1922.




Den första Golden som vann the Retriever Championship (1937), FT Ch Haulstone Larry, hade en Interbred tik i stamtavlan, som var fallen efter den berömda gula Labradoren FT Ch Haylers Defender. En Interbred tik, Bibby (Labrador/Flatcoat), spelade en dominerande roll i den jaktinriktade Flatcoat-avel under 20 - 30 - talen. Flatcoat-tiken Pewcroft Plague (född 1939), stammor för de Pewcroft hundar som i stort sett alla ledande engelska uppfödare började sin avel med på 40 - 50-talen, var en Interbred = Flatcoat/Labrador. Men Plagues pappa var efter Dancer of Riverside x Atherbram Jet (se ovan) och hon parades med en hane som var nära linjeavlad på dessa båda hundar så hennes påverkan på den redan då smala avelsbasen blev trots allt mycket begränsad. Enligt Mary Roslin Williams, legendarisk Labradoruppfödare, användes en känd Flatcoat för att förbättra huvudena på de bruna Labradorerna någon gång på 50-talet när man hade korsat in Pointer i showlabradoren för att förstärka det bruna anlaget. Det senaste exemplet som fick en viss påverkan på den svenska Flatcoat-aveln var en Golden/Flatcoat korsning som gjordes på 1960-talet i Skottland. Nord U Ch Mimosa of Halstock, som importerades till Sverige 1972 hade denna Golden fyra generationer tillbaka i stamtavlan och Bramatha Copper Najinski, som importerades av Ragnhild Ulin 1979, hade samma Golden fem generationer tillbaka. Båda gjorde ett visst avtryck i aveln. Mimosa låg bakom den första Flatcoat, Latchford Snobben, som vann stort på svenska utställningar. Hinnared kennelns båda stamtikar var linjeavlade på Mimosa och de lade grunden till den uppfödning som producerat överlägset flest Jaktchampions inom rasen.

Pewcroft kenneln med de hundar som lade grunden till den moderna Flatcoaten. De var alla barnbarn till Pewcroft Plague som var en Interbred, med största sannolikhet fallen efter Pewcroft Puzzler (Flatcoat) och Poppelton Black Tulip (Labrador).

En ny öppenhet – men finns den hos oss?

Det råder knappast någon tvekan om att det finns en helt ny öppenhet hos de ledande nordiska kennelklubbarna om att möjliggöra raskorsningar inom raser som har en snäv avelsbas, och därmed följande allvarliga hälsoproblem och/eller en försämrad arbetsmässig funktion. Nordiska genetiker ligger långt framme i forskningsarbetet runt olika sjukdomar och det finns en stark vilja att hjälpa rasklubbarna att planera för mer progressiva avelsprogram som också innefattar raskorsningar. Svensk hundavel ligger långt framme även i ett internationellt perspektiv, vi har ett mycket gott renommé och de avelsval vi gör kan få en stor påverkan på aveln även i andra länder.
Raskorsningar förekommer inom all husdjursavel som en vedertagen metod för att i grunden förbättra en ras hälsa och funktion. Men för att något ska hända inom våra raser krävs det uppfödare som har förmågan att ”tänka utanför boxen”, som har modet att gå före, väcka debatt och att formulera en väl genomtänkt ansökan till Rasklubb/SSRK och till SKK om att få starta ett korsningsprogram. Det krävs också en öppenhet hos både SSRK och berörd rasklubb för att ge stöd till sådana korsningar och säkerställa att korsningsavkommorna får utvärderas på utställningar och prov enligt samma villkor som renrasiga individer inom den aktuella rasen. Det är bara om dessa avkommor hamnar hos erfarna och aktiva hundägare som de kan bli tränade och utvärderade på rätt sätt och bli attraktiva för uppfödare att användas vidare i aveln. Det finns ju knappast någonting att förlora. Blir inte korsningarna tillräckligt bra försvinner de bort på samma sätt som alla andra kullar som aldrig kommer till användning i aveln. Lyckas de kan de radikalt komma att förbättra både sundhet och funktion hos den aktuella rasen och visa en väg framåt för andra uppfödare och andra raser.

Ingemar Borelius

Ingemar Borelius har ägt och fött upp Flatcoated Retrievers sedan 1971. Under andra halvan av sjuttiotalet var han avelsråd för Flatcoaten och jaktprovssekreterare inom SSRK/Östra. År 1977 to han tillsammans med Stig Olsson och Brit-Marie ”Bat” Brulin initiativ till att bilda Flatcoated Retrieverklubben och han var under ett antal år på 80-talet klubbens ordförande. Under åren 2000 – 2002 var han SSRK:s ordförande. Under alla år har studierna av Retrieverrasernas historia varit ett stort intresse med ett särskilt fokus på den arbetande Flatcoaten. Ingemar är relativt nybliven pensionär och har lämnat det aktiva hundlivet, men passionen för Retrievers finns kvar och han har under det senaste året skrivit en antal artiklar på den internationella siten ”workingflatcoatedretriever.com”.  

torsdag 25 oktober 2018

DE GAMLA VINDARNA

I väntan på artikeln om nya vindar inom hundaveln – låt oss hålla upp fingret i luften en stund och se om vi kan känna av  vindarna från förr! De kommer fortfarande i pustar  emellanåt.  Något säger mig, att vi kommer att få höra en del framöver om att vi ska sluta vara så tjurigt svenska av oss och lyssna på England i stället. För hur skall en collie vara?
Det vet England.
Vem skall man lyssna på? Vem har sista ordet i meningsskiljaktigheter om en hundras?
England.
Ehh...men, varför då? Vem bestämmer att det är England som bestämmer?
Go figure.

Det är lätt gjort att romantisera en tradition, särskilt när man har en vag bild av den. Vad är egentligen den engelska traditionen? Titta på det här stycket ur Margaret Osbornes på sin tid kända bok The Popular Collie från 1957, där förhoppningsfulla nybörjare får handfasta råd och påminnelser inför sin kennelstart. Man avråds från att starta med en hanhund, för även om han används till kennelns alla tikar, så är det ju slut med hans nytta sedan – det kommer att ta tid innan han kan paras med sina barnbarn – och skall han bli eftersökt av andra kennlar, så behöver han åka på turné till så många utställningar att det blir både dyrt och tidskrävande. Men ännu mer avråds man från att korsa in nya linjer. Vill man skapa det man önskar, måste man hålla sig till samma linjer. Över tio generationer eller så. Vem vill springa på överraskningar?

Remember that what paints and canvas are to an artist, the dog and bitch are to the breeder. They are the medium with which your beautiful picture, your perfect Collie, will be built. (s 73)
Håll i minnet att vad färgerna och duken är för konstnären, det är hanen och tiken för uppfödaren. De är det medium med vilket din vackra målning, din perfekta collie, skall byggas. (Min översättning)

Hanhunden sätter sin prägel på den passiva duken, tiken, men handen som håller i penseln är uppfödarens. Mindre hund än konsthantverk träder så resultatet fram.  Har du gjort fel, varnar Osborne, your errors and mistakes will grow for all to see, and you cannot destroy them without being inhumanly ruthless – dina fel och misstag kommer att växa i allas åsyn och du kan inte radera dem utan att vara omänskligt grym (s 73, min översättning).* Det här är, i förbifarten sagt, också grunden för inavelstraditionen: om du ständigt vill bättra på din målning av en och samma ideala hund, håll de lyckade partierna av porträttet konstanta! Det är den engelska traditionen i ett nötskal. Följer du den, så blir det bra.
Åtminstone i teorin.

Här kommer praktiken.


Någon skickade mig det här klippet, som troligen är från Brukshunden. Det bör vara femtiotal. Den urfällda tiken på det översta fotot, Kiska of Kinreen, var dotter till hanen Liberty of Ladypark**, som föddes cirka 1947. Det tänkvärda är inte det korta påpekandet om vad som saknas hos hundarna- ”frimodighet”  - och inte vad som finns i imponerande mängd, nämligen päls.
Det viktiga ligger i den lilla funderingen om varför svenska uppfödare inte får fram lika stora pälsar. Kan det bero på att hundar i Sverige bor inne?

Den engelska traditionen är annorlunda på flera sätt än vi tror. Uppfödarna höll hundarna utanför sina hem: hundgårdshundar är ordet som används av den svenska besökaren.  Den ursprungliga betydelsen av ordet kennel är ju just hundhus eller hundgård, inte "uppfödarverksamhet" som vi tänker oss.  Till vardags sköttes jobbet och kontakten med hundarna av ”kennel maids”. Vi kanske skulle säga kenneltjejer, men betydelsen är närmast "kennelpigor". Jo, det fanns särskilt uppskattade hundar, som fick leva med familjen, men det var inte det vanliga. Det vanliga var att hundarna levde för sig.
Om uppgiften är att skapa en bild av en hund att visa upp och om  skapelsen faktiskt inte delar familjens liv – vad spelar hundens insida för roll?

Följande lilla kollision mellan traditionerna hände för kanske tjugo år sedan. En svensk familj importerade en tik från en då som nu känd engelsk kennel. Snart upptäckte de, att hunden var så golvrädd att de hade svårt att få med henne inomhus. Familjen bodde i Norrland och det blir kallt där om vintern. I sitt bekymmer ringde de den engelska kennelägaren. Vad skulle de göra?
Svar: ”Vad är problemet? Ni får väl visa henne på utomhusutställningar!”

Ja, den nordiska traditionen är nog annorlunda än den engelska. Jag tycker att vi skall stå upp för vår tradition i hundhållning och vårt sätt att se på våra hundar, för vår tradition är bättre.

Bodil Carlsson





*Vad Margaret Osborne kan ha menat med det, får var och en fundera ut själv. I praktiken har väl den omänskliga grymheten oftast begränsats till att sälja de misslyckade målningarna som oregistrerade familjehundar.

**Det gick inte att hitta Kiska i någon databas. Men det här är hennes fars stamtavla. Hans föräldrar får vi kalla för halvsyskon, även om stamtavlan visar att de är avsevärt mera släkt än så.  I generationerna bakom hans föräldrar ligger samma namn på båda sidor. Som sagt - vill man inte ha överraskningar, så håller man sig till de säkra korten.







måndag 22 oktober 2018

"DET ÄR HÖG TID..."

Collievänner har  tekniska problem. Försöken att lägga in en hel artikel från en annan specialklubbs tidning går i stöpet, än på det ena och än på det andra sättet - antingen kommer inte texten med, eller så får vi inte in fotografierna; eller så slutar försöken med rader av märkliga tecken på något som kan misstänkas vara datorers alldeles egna språk, som de håller sig till när de tror att ingen ser dem. Det är lite frustrerande, för artikeln  Det blåser nya vindar inom hundaveln från SSRK handlar om just nya vindar. Nya tänkesätt. Nytt sätt att förhålla sig till verkligheten - den biologiska verkligheten, inte den polerade och putsade annonsörsverkligheten, där alla pälsar glänser i solen och alla uppfödare är seriösa.

"Överbelastat Word-program", sa en kompis. "Du har samlat för mycket i gömmorna. Rensa!" Ni vet hur det är när man gör det: man hittar saker. Saker som man hade glömt bort  och saker som man knappt mindes hände. Det här, till exempel.
Bakgrunden är att för knappt tio år sedan publicerade Hundsport en artikel om den engelska collieaveln, colliens problem med fobisk rädsla för höga ljud och om en gammal colliehane, som fick ett antal storvinnande avkommor i England och som därför och därefter användes så till den grad i aveln, att det idag knappast existerar några europeiska collies som inte har honom i stamtavlan många, många gånger. Enligt tillgängliga berättelser var det en skygg hund. Tänk om det var en del av förklaringen till mentalitetsproblemen idag?
Jag skrev den där artikeln och skickade in den och hörde sedan ingenting ... förrän telefonen började ringa. Det var så jag upptäckte, att  Hundsport visst hade publicerat min artikel. Tidningen hade också kontaktat  ett massivt uppbåd av folk, som skällde ut mig  efter noter. Stora svenska uppfödare, svenska domare och en berömd engelsk kennel turades om att  utnämna mig till rashatare. Tonläget i svaren var av den kalibern, att när en sjuksköterska på min mottagning hämtade med sig tidningen hemifrån och la ut den i väntrummet, så störtade jag ut och plockade bort den. Hon tyckte att artikeln var läsvärd. Jag tyckte inte, att någon hundmänniska som behövde träffa en doktor skulle få intrycket att doktorn var en lögnaktig buse.
Redaktionen hade glömt att berätta den lilla detaljen om svarsuppbådet för mig.Tidningsredaktioner brukar annars tala om för den som skriver en artikel, att det kommer arga svar och erbjuda chans till slutreplik. Det där var ett av de där tillfällena då man upptäcker, att det som är praxis och spelets regler i andra delar av tillvaron inte alls är praxis i hundvärlden. Sedan den gången har jag misstänkt, att det som är spelets viktigaste regel i hundvärlden är att man inte får störa någons biznis. Den näst viktigaste regeln är personangrepp.

Hursomhelst - det kom en del uppmuntrande kommentarer också. Till exempel den här, som jag hade glömt. Per_erik Sundgren skriver och även om han ger mig en dunk i ryggen i förbifarten, så är det inte det som är huvudsaken. Läs! Drygt nio år har gått och vad har förändrats?

Öppet brev till Bodil Carlsson



Läste Din fantastiska artikel i Hundsport med svar i frågor som rör avel med collie. Det är en imponerande bedrift att få så mycket utrymme till en seriös avelsdebatt i Hundsport, något som jag så vitt jag kan minnas aldrig tidigare har inträffat. Orsaken kan knappast vara någon annan än att man inom SKK är mer skakad över rapporterna från England än vad ordförande riktigt vill medge i senaste Hundsport. Han har dock rätt i att SKK ligger längre fram i försöken att vända en ohållbar avelspolitik än de flesta andra kennelklubbar. Det väsentligaste problemet skjuter man ändå delvis åt sidan. Det räcker inte med lite justeringar i rasstandards och utbildning av svenska domare. Det kommer aldrig att lyckas åstadkomma en sund avelsverksamhet med hund förrän man på allvar tar itu med själva grunden till de problem vi ser i allt fler hundraser. Så länge man bedriver avel som en tävlingsform där exteriör bedömning är den främsta urvalsgrunden kommer problemen att fortsätta. Det är helt enkelt nödvändigt att komplettera bedömningarna av utseende med bedömning av både mental och fysisk hälsa. Det har dessvärre gömts bort i tävlingsivern trots att man i SKK:s stadga sedan starten haft som mål att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar. Under större delen av 1900-talet glömdes detta med mentalt och fysiskt sunda hundar bort. Det har i alla fall aldrig utgjort något dominerande kriterium för premiering av hundar i utställningsringarna. Man måste vara helt klar över att de avarter som nu påtalats i England, och från vilka vi inte alls är fria i Sverige, har åstadkommits i en avel där ledande avelshundar i många raser, trots de brister som nu diskuteras allt mer intensivt, har premierats av domare vid SKK:s officiella utställningar. Så länge den typen av premiering pågår utan att man fäster större avseende vid hundars mentala och fysiska förmåga är det närmast omöjligt för uppfödare att på allvar rätta till bristerna i avelsplaneringen.



När det så gäller collieaveln så kan det inte råda någon tvekan om att en alldeles för intensiv inavel under lång period inte kan passera utan att orsaka problem. Tack vare tillgången till SKK:s Rasdata kan vi nu överblicka hur avel faktiskt har bedrivits i alla hundraser. För colliens del låg den genomsnittliga inavelsnivån under perioden 1975 till 2000 och pendlade kring 4 %. Det finns kennlar som fortfarande är aktiva under 2000-talet, och med totalt hundratals producerade valpar, som trots ändrad avelspolicy de senaste åren ändå har en genomsnittlig inavelsnivå för sin produktion en bra bit över vad som blir resultatet av en förstagångsparning mellan kusiner. Man skall då komma ihåg att inavelsberäkningar alltid har en starpunkt vid vilken man av beräkningstekniska skäl måste sätta den tidigare inaveln till 0 %. Så vid beräkningar bakåt under fem föräldragenerationer får man bara besked om hur mycket inaveln har ökat de senaste fem generationerna. Den verkliga inavelsgraden, eller homozygotin, kan bara fastställas genom DNA-analyser. Med den typ av avel som uppenbarligen varit praxis på många håll är därför med säkerhet den faktiska inavelsgraden avsevärt högre än vad den genomsnittligt beräknade inavelsnivån för de senaste fem generationerna redovisar. All kunskap som vi har om djurs tolerans för inavel visar att inga djurstammar i längden tål den typen av inavel utan att drabbas av skadeverkningar. Vilka egenskaper som drabbas är en fråga om slump beroende av vilka skadade gener de avelsdjur råkat bära som man satsat alltför intensivt på i avel. Några genetiskt felfria djur som kan

utnyttjas med så hög intensitet i aveln utan långsiktiga problem för raserna existerar över huvud taget inte.



De beräkningar som jag har gjort över svensk collieavel från mitten av 1970-talet fram till 1990 visar på en mycket trång avelsbas. Hela den perioden låg avelsbasen, eller den effektiva populationen, runt värdet50. Det innebär inte att aveln bara bedrevs med 50 hundar men att man förlorade ärftlig variation, p.g.a. alltför nära släktskap mellan hanar och tikar, som om man bara hade 25 hundar av vardera könet i avel. Samtidigt låg antalet producerade valpar i rasen mellan 6500 och drygt 7000 per generation eller över 1000 valpar per år. Det var en närmast makalös krympning av avelsbasen för collie. Det skall också noteras att man brukar ange effektiv en djurstam med en effektiv population vid eller under 50 löper allvarlig risk att på längre sikt dö ut på grund av bristande fruktsamhet, ärftliga sjukdomar och defekter. Nu har det inte hänt och förlusten av ärftlig variation är inte längre så stark som tidigare. Den effektiva populationen är nu så hög att man för dagen inte förlorar ytterligare ärftlig variation i livsviktiga gensystem. Men det kommer ändå att ta avsevärd tid att återställa den nödvändiga ärftliga variation som förlorats som en följd av aveln under andra halvan av 1900-talet.. De förhoppningar som många har om att man med hjälp av enbart DNA-analyser och gallring av anlagsbärare skall komma till rätta med svårigheterna är dessvärre bara just förhoppningar. De skador som en felplanerad avel åstadkommit kan bara repareras i grunden med en sundare avelsplanering.



Effekterna av tidigare inavel är kvar såtillvida att rasens ärftliga variation måste vara allvarligt reducerad Det är därför välbetänkt att introducera avelshundar ur mindre besläktade colliepopulationer som ett led i det framtida avelsarbetet med rasen i Sverige. Det skulle också vara värdefullt att fastställas den faktiska ärftliga variationen i rasen genom DNA-analyser för ett antal hundar som är genetiskt representativa för dagens avelshundar. Därmed skulle man få en faktabas om det genetiska tillståndet som grund för den fortsatta avelsplaneringen.


Så ett par ord om avelsmålsättningar. Det har i den lite upphettade debatten nämnts som en målsättning att bevara colliens ursprungliga egenskaper som vallhund. Det realistiska i den målsättningen kan ifrågasättas, men framför allt gäller att inga specialegenskaper kan bevaras i en djurstam utan ett systemariskt och ständigt fortgående avelsurval baserat på praktiska prov. Vackra förhoppningar i rasstandards och policydokument för avel vare sig bevarar eller skapar hundar med bruksegenskaper. En genomgång av SKK:s Rasdata för långhårig collie från 1970 och fram till i dag visar att bara två hundar under dessa nära 40 år deltagit i officiella vallhundsprov. Inom andra prövningsformer är anslutningen bättre, särskilt anslutningen till MH under senare år. Men ingen av de provformerna testar hundarnas förmågor som vallhundar. Den hanhund som kanske mer än någon annan har präglat dagens svenska collie saknar varje meritering noterad i SKK:s Rasdata utöver utställningar. Det är hög tid att diskussionen om hundavel, och då inte bara med collies, baseras på tillgängliga fakta och inte på önsketänkande.



Sprötslinge den 11 maj 2009



Per-Erik Sundgren

 Mer än nio år har gått sedan det skrevs. Nu är den trånga avelsbasen och collien som vallhund på tapeten igen, den här gången som argument mot mentalindex. Idag är det ännu högre tid för kunskap om avelsbasen, för nu börjar de komma, DNA-jämförelserna som Per-Erik Sundgren sa att vi skulle behöva och de ser inte roliga ut för colliens del. . Ni som vet: vilken hanhund "som mer än någon annan har präglat dagens svenska collie" talar Per-Erik Sundgren om? Och hur många avkommor har den hunden idag jämfört med de två hundar som under en fyrtioårsperod deltog i vallhundsproven?

Bodil Carlsson

 

måndag 15 oktober 2018

ETT TACK TILL ALLA

Till alla som läst serien om genetisk variation, genetiska sjukdomar och inavelsgrader i renrasaveln – stort tack!
Inläggen har haft flest läsare av allt som Collievänner har skrivit. Strax över 26 000 besök har hittat de här blogginläggen från midsommar och framåt. Tack för att ni har orkat! Ibland har det varit roligt och inspirerande att skriva, inte minst för att jag har lärt mig så mycket som jag inte visste; andra gånger har det känts mörkt. Renrasavelns historia och metoder är inte vad jag trodde att de var, utan värre, och slutresultatet som börjar visa sig nu lovar inte gott för våra hundar. Jag skriver om det här, inte för att jag tycker att det är lätt eller har stora kunskaper i modern genetik, utan av en helt annan anledning: ingen annan verkar göra det.
Och någon måste göra det.
Det är dags att vi tänker till. De inavelsgrader vi har varit vana vid att titta på är inte de verkliga inavelsnivåerna och de verkliga inavelsnivåerna är ohållbara. De innebär inte att vi kan välja  mellan pest i form av av påtagliga, iakttagbara genetiska sjukdomar på ena sidan och kolera, i form av smygande förluster av vitalitet och livsduglighet, på den andra. De innebär, att vi troligast kommer att få se både och. De genetiska sjukdomarna är redan iakttagbara; det andra kommer. Kanske inte idag, men någon gång snart. Eller så är det redan här, men vi märker det inte. I vår värld idag, där hundar oftare önskas vara bekvämt sällskap och snygga utsidor än  kompetenta samarbetspartners, är det inte säkert att förluster i spänst och förstånd är det första vi skulle upptäcka.


Ett särskilt stort tack går förstås till alla de genetiker och andra, som svarade på frågor från en okänd hundnörd om sin egen och andras forskning och berättade om vad de arbetar med. Utan er hade det här aldrig blivit skrivet.

Tack alltså,  Dr. Bruce Cattanach, mångårig genetiker vid RMC och känd boxeruppfödare, för en intressant diskussion om ARVC hos boxer; professor Gonzalo Alvarez, genetiker vid Madrids universitet och mannen bakom artikeln om habsburgarnas släktskapsgiften för bl a tipset om programmet FSpeed och annan information; Dr Niels Pederson vid UC Davis för påpekanden om doberman; Dr Adam Boyko, Cornell University, för svar på frågor och tillståndet att redovisa ännu opublicerad forskning; Dr. Carol Beuchat för lättlästa ( och skrämmande) tabeller över inavelskoefficienter; professor Tosso Leeb, universitetet i Bern, för hjälp med artikeln om LAD hos bullterrier; Dr. Kim Summers, Edinburghs universitet; professor Agnes Wold, Göteborgs universitet, för tålmodig hjälp med artiklarna om immunförsvarets gener och föreslagen läsning om andra djurarter med begränsad immungenuppsättning – vem visste att det var så med den skandinaviska älgstammen? Tack, professor Erling Strandberg, institutionen för husdjursgenetik vid SLU för rakt och tydligt svar på den viktigaste sista frågan!
Tack också Åsa Vilson, ordförande i rasklubben för det som rasfolket i Sverige är stolta över att kalla skandinavisk engelsk setter, för ärliga svar på frågor och värdefull information om en ras som hålls i fungerande skick oavsett utvecklingen i hemlandet.

Och sist men inte minst – ett tack till någon, som inte längre är med oss, men vars kunskap och integritet fortfarande är ett föredöme. Per-Erik Sundgren, du kan inte veta hur saknad du är.

Bodil Carlsson