lördag 26 oktober 2019

GOTT VETT



Sent igår eftermiddag bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.
Min valp tycker om henne. När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad hände den här gången?
Valpen hoppar upp i soffan och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.
Den vuxna tiken ser med ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.
Där låg de, sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem och la sig nära  hunden i soffan igen.

Idag mår den lilla hunden mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på, när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.
På  gården där jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga
 om ett kraftfullt djur – en stor hund, en  häst, en ranghög ko – att den hade gott vett. Idag skulle vi väl säga ”social kompetens” om förmågan att se och ta hänsyn till den som är svag.
Mina gamla släktingar hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.

Bodil Carlsson

fredag 18 oktober 2019

ETT JOBB FÖR EN HUND

Världens bästa, mest välskötta lilla brukshundsklubb hade medlemsmöte häromsistens och jag tog mig faktiskt dit. En snäll granne ställde upp som hundvakt och en annan skjutsade mig – för egen maskin hade jag inte orkat, för livet gör alltid det oväntade. Något som ser ut att vara en autoimmun sjukdom slog plötsligt långa, vassa klor i muskler och senor och vardagliga saker blev svårhanterliga och uttröttande. Men vem blir gladare av att sitta hemma med värken? Och vem vill inte lära sig lite om Missing People?

Medlemsmötet var snabbt överstökat. Genomgång av ekonomin, bekymmer för hur man skulle få in pengarna till belysning för kvällsträning, tårta till alla och applåder för folk som hade gjort bra ifrån sig på grannklubbens lydnadstävling - opretentiöst och småmysigt och ideellt rakt igenom, så där som man ofta har önskat att alla hundvärldsevenemang skulle vara - men kvällens höjdpunkt var föreläsningen om Missing People.
Den som berättade var Jan-Olof Säll, tidigare aktiv i utbildningen av räddningshundar för tjänst utomlands, nu ordförande i en av grannklubbarna och också operativ chef för Missing People Skaraborg. Om det  han sa har jag bara en sak att säga – får ni chansen att gå på en presentation, så ta den!


Missing People startade för bara sju år sedan i Göteborg av sex personer. Idag finns den överallt, utom i fjälltrakterna, där statliga Fjällräddningen svarar för att leta rätt på försvunna. Det finns drygt 50 000 registrerade i organisationens register som villiga att delta i sökinsatser och man har drygt 600 000 följare på facebook. Tyvärr är bara runt 2 500 betalande medlemmar, vilket gör organisationen beroende av bidrag och sponsorer. Det finns ett litet kansli, som tar emot påringningar om försvunna och kontaktar folk i det berörda området, om man anser att sökinsatser skall göras, men ett kansli kostar pengar och bidrag måste sökas om – så Missing People önskar sig flera betalande medlemmar.

För två år sedan hade man runt 700 ärenden. 80% hittades levande. Av de 20% som hittades döda tror man att kanske hälften hade kunnat finnas vid liv. De där sista tio procenten hade bestämt sig – de ville hinna lämna livet innan de hittades och gjorde det också. Så, sa föreläsaren sakligt, man måste vara införstådd med att den man söker efter kan vara bortom all räddning: man måste förstå, att man riskerar att träffa på en död. Röda Korset ställer upp med samtalsstöd i så fall. Av de försvunna är idag ungefär hälften människor under trettio år, men man räknar med att det kommer att bli flera gamla framöver - ”eftersom det inte finns tillräckligt med demensboenden”, som Jan-Olof Säll sa. (Smaka på den meningen och fundera på vad den säger om samhällets prioriteringar: skattepengar till demensboenden vägda mot RUT-bidrag för städning och nya kök i Danderyd och annat som inte platsar i en hundblogg.)

Missing People har en ständigt öppen jour. Alla timmar, alla dagar året om tar man emot förfrågningar om sök efter försvunna människor. När en förfrågan kommer in, kontaktar jouren polisen. Finns det ett försvinnande? Är det i så fall polisanmält? Annars letar man inte. Finns det hinder för sökinsatser? Misstänker polisen att det rör sig om ett brott, kan det finns skäl att inte låta stora grupper leta igenom ett område. Har polisen inga invändningar, kontaktar jouren minst två anhöriga till den försvunna och frågar. Är personen försvunnen och vill de anhöriga att man letar?
Efter klartecken från polis och anhöriga till sökinsats gör man en prioritering. Vem måste hittas fort? Man satsar på att komma igång så snart som möjligt för alla, men för barn och gamla skall letandet alltid starta inom sex timmar. Jouren gör själv försök att få kontakt med den som är försvunnen och sedan lämnar man över ärendet till den lokala organisationen. Alla som anmäler sig och dyker upp måste visa leg och kontrolleras på en lista över deltagare – det kan verka byråkratiskt, men vid två tillfällen har det faktiskt hänt att sökandet efter den som visade sig vara ett mordoffer hade påhälsning av mördaren. Som självklart hade ett intresse av att avleda uppmärksamheten från vissa platser och kanske koncentrera den till andra i stället. Allt som Missing People gör i en sökinsats är underställt polisen. Det är polisen som delar ut områden att leta genom, Missing Peoples folk skickar ut grupperna i områden som är runt två kvadratkilometer stora. Ibland är det stora grupper att organisera. För att hitta den försvunne tonårspojken Dante ställde flera tusen upp och i sökandet efter Lisa Holm deltog ännu flera. Allt som hittas, allt som kan vara den försvunne personens tillhörigheter, visas för polisen – ingen gör något på egen hand utom att just leta.

Man har flera sökmetoder. Det kan vara s k ledstängssök, då man följer stigar som t ex ett barn kan ha gått bort sig längs; eller breddsök, då människor går på led i jämnhöjd med några metera avstånd mellan varje person. Man kan ta till något som kallas ljudsök, då man försöker locka fram någon som gömt sig med ett ljud som personen känner igen. På så sätt hittades en liten kille, som hållit sig gömd under låga grangrenar – man spelade upp ljudet från glassbilen, som killen älskade att höra och då vågade han sig fram. Man kan ta till drönare. Och så kan man förstås använda hundar.

De flesta hundägare som deltar kommer med hundar som inte är specialtränade och som hålls kopplade under letandet. Men Missing People har också certifierade människosökhundar i sitt register – det handlar om sammanlagt trettio utbildningstillfällen under ett år och till slut ett prov, då hunden får leta figgar i en sökruta på 50x50x300 meter, söka igenom en industribyggnad och göra ett upplet ungefär som i brukstävling efter fyra föremål. Gör hunden bra ifrån sig, blir den certifierad, men det finns inte många sådana utbildade hundar idag. I hela Sverige finns bara runt 20 färdigutbildade och lika många under utbildning.


Fotot har inte mycket med texten att göra, utom på så sätt att det visar en valp som sedan fem månaders ålder har förstått vad "Var är människa?" betyder och som ihärdigt och intresserat har letat upp blåbärs- och svampplockare. Här på septemberbus i skogen.


De kan bli flera. Så många av oss har hundar vars historia handlar om arbete och samarbete. Inte för tävlande, inte för utseende, utan på riktigt. Så många av dem är missing work.  Låt oss använda dem!
Att bli medlem i Missing People kostar 250:- som sätts in på pg 900-5687. Jag har skickat in den slanten. Om hälsan framöver inte räcker till för hundutbildning och sök, så kan jag åtminstone bidra till en ekonomisk bas för den som orkar.

Bodil Carlsson











fredag 27 september 2019

Med näsan i fokus - del två


Näsorna jobbar vidare. Nu har vi avverkat två kurstillfällen till på vår Nosework-kurs. I måndags kväll var det bland annat dags för sök i lite bökig miljö.




Vi har på vår kurs en ”hemlige Arne” (dvs en annan kursdeltagare) som lägger ut lite villospår genom att peta här och där, placera en möbeltass med eukalyptusdoft på ett specifikt ställe och som försöker fånga hundens intresse. Det är just det som pågår på bilden nedan. Intresset är fångat och vår tik undrar nog om ”Arne” lägger korv på alla ställen där hen är och petar. Åtminstone är det vad jag tror att hon tror.



Sedan är det upp till bevis. Börjar tiken förstå att det är eukalyptusdoften som är grejen eller är det ännu ett korvrally som väntar? Sökning börjar och faktum är att man kan höra på nosandet när hunden är nära doften, ett lite mer intensivt och högljutt nosljud.
Och visst hittade hon möbeltassen med eukalyptus. Och korven!



Igår var tredje kurstillfället och det avslutades med ett blindtest: Att hitta doften utan korv som ledtråd/direkt belöning och utan att föraren visste var doften fanns. Hanen och jag var först ut och han gick lite lojt förbi några av de tolv kartonger i en höger- och en vänsterrad som lagts ut. Jag valde att gå den högra raden först. Kursledaren påpekade sedan att han gjorde ett drag åt vänsterraden vid rätt tillfälle, men att jag påverkade honom att gå högerraden först. Såklart ett handhavandefel… Vid hur många spårvinklar har jag inte stått och tänkt att hunden går fel, jag svängde inte alls där. Sedan förstått att hunden hade rätt. Det var precis där jag svängde…
Nåja, han hittade och visade med kvarstående intresse var doften fanns. Och han hade helt rätt, förstås. Och han har fattat att det där med eukalyptusdoft – det kan löna sig att känna igen. Jo, han gillar korv, det gör han.

Tiken, ni vet korvrallytjejen, hon hade bråttom hon. Tolv kartonger och det fanns ju en ganska hygglig chans att alla tolv kartonger kunde ha en korvbit att erbjuda. Det hade hon minsann lärt sig tidigare på den här kursen. Så hon stövlade på i hög fart (några kartonger blev lite omformade under själva stövlandet där…) och kollade alla kartonger. Inte en enda korvbit. Shit. Det måste vara något lurt med detta… En vandring till runt kartongerna och visst hittade hon rätt kartong hon med. Hon har också fattat kopplingen mellan eukalyptus och korv. Fast jag tror hon föredrar korv!
Med eller utan korv har i alla fall vi alla förstått att en hundnäsa kan. Mycket!

Johan Nilsson


fredag 20 september 2019

Med näsan i fokus


Jo, så tänkte vi här hemma när vi anmälde oss själva och våra två collies till en kurs i Nosework. För näsan kan hundarna använda, det vet vi ju. Och vi vet att deras näsor kan uppfatta så många fler dofter än de som grannhundarna, rådjuren, omgivningens katter och alla övriga små (och stora) djur lämnar efter sig. 
Det har hävdats att människors luktsinne kan beskrivas som stort som ett frimärke, medan hundarnas kan beskrivas som lika stort som en fotbollsplan. Jag vill minnas att detta diskuterats lite grann, så jag låter det vara osagt att det är precis så. Men vi kan nog vara övertygade om att hundarna kan det där med lukter, dofter, odörer, och de kan det betydligt bättre än oss människor.


Så här  presenterar Svenska Kennelklubben Nosework:
”Nosework
I den spännande hundsporten nosework får hunden använda ett av sina främsta sinnen, luktsinnet. Det är en allmän hundsport där alla hundar kan delta och alla klubbar inom Svenska Kennelklubbens organisation kan arrangera kurser och tävlingar.
I nosework ska hund med sin förare söka efter specifika dofter i olika miljöer. Hundsporten är inspirerad av de utmaningar som professionella sökhundar utför dagligen inom till exempel polisen och tullen. Men det är också ett enkelt och roligt sätt att aktivera din hund!
Nosarbete, spänning och stimulans
Att få använda nosen tycker de allra flesta hundar är spännande. Nosework ger dessutom hunden både fysisk och mental stimulans när den tillsammans med dig söker efter dofterna, som kan vara placerade både inne och ute, på olika höjder, underlag, fordon och i lådor.
Historia
Som hundsport har nosework sina rötter i amerikanska hundstall, där det användes för att aktivera hundar på i väntan på att de skulle få nya hem. Därifrån har nosework utvecklats till en tränings- och tävlingsform många sällskapshundar har stor glädje av. Intresset ökar stadigt och sedan 1 januari 2017 är nosework en officiell hundsport i Sverige”

Så, kurstillfälle ett var igår. Först teori och sedan praktik. Själv var jag mest orolig för att hanen skulle kissa i lokalen, för ordningsföreskrifterna kring sådant beteende var obönhörligt hårda. (Kisskydd…)
Men han fixade det, såklart. Kanske för att de övriga fem hundarna var tikar… men vi låter också det vara osagt.
Vi började med godissök. Lätt match för alla deltagare att gå runt och plocka godis från kartonger. Utom för vår hane som först var så begeistrad över de fina tikarna i lokalen, framför allt en åttamånaders bordercollie… Men han förstod snart att det fanns annat här i livet än den lilla tiken – nämligen falukorv! Och flera kartonger med små falukorvsbitar på.

Raskt gick vi framåt i utbildningen för att så småningom introducera eukalyptusdoften, som är den man börjar med. Från glas med doft, via några övningar med olika behållare med eller utan korv och doft, för att avsluta med tre behållare där endast en hade eukalyptusdoft och som placerades på olika ställen.
Sista övningen för kvällen var en station med olika föremål som kabelvinda, koner, plastflaskor mm. Vid kabelvindan placerades en tesil med eukalyptusdoft och nu gällde det för hundarna att nosa upp den och på något vis markera den.

Vi kan sammanfatta så här: Hanen - som enligt mig är lite mer begåvad än tiken, (matte håller nog inte med här, men det är jag som skriver) förstod ganska tidigt på kvällen att eukalyptusdoften gav godis, vilket var meningen med alla övningar. Han fann tesilen efter att ha undersökt tre av fem föremål och tyckte inte att det fanns någon anledning att undersöka något mer efter han funnit vad han sökte. Och belönats för det.
Tiken, enligt matte, tyckte bara det var otroligt mycket lättförtjänt korv. Och så många roliga människor! Och så många roliga hundar!
De är olika, våra två, men lika underbara!
Vi fortsätter redan på måndag med kurstillfälle två. I bästa fall kommer en ny rapport nästa vecka. 

Johan Nilsson

fredag 9 augusti 2019

DEN GAMLA ELITEN



Valpen tar mycket tid. Det är vad en valp har en människa till och en sak är säker – vi sover gott tillsammans alla tre om natten. Vuxna tiken lägger sig sedesamt på golvet vid sängens huvudända, valpen tar ett skutt upp till mig, båda får sin lilla kvällsdos nattamat ur varsin ficka på morronrocken. Vi somnar, belåtet suckande. När jag vaknar ofelbart samma syn: åtta hundben i vädret nere vid fotändan och två kroppar svepta i varandra, svåra att särskilja.
Det finns folk som tror att hundar inte kan le i sömnen. De har fel.

Valpen springer collierejs i blåbärsriset med en vuxen sheltiekompis. Fort går det! Åttor, snäva cirklar, snabba vändningar – vallhundslek. Inga förrädiska gropar i marken, inga hopp från höjd, ingen omkullspringning, ingenting konstigt alls, förutom att den ena hunden plötsligt står blickstilla med ett bakben i luften. Sheltien får bäras hem. Det är helg, så vi ringer djursjukhuset i närmsta storstad. De är fullsmockade med akutärenden och efter ett ingående förhör om vad som hände, om det skulle kunna röra sig om ett huggormsbett, om hur det där bakbenet ser ut och känns när man tar på det, ber de oss avvakta till måndag. Vi tar första bästa veterinärtid på vår vanliga mottagning. Akutärenden har fördröjt dagens schema där också. Vi får vänta. I väntrummet kan man ta en mugg kaffe och plocka åt sig småpåsar med gratis hundgodis. På det lilla soffbordet ligger hundtidningar. Jag fastnar i Hundsport Special nr 1 från i år, mars 2019, SKK:s tidning för uppfödare, men jag hinner inte läsa innan det är vår tur, så jag lånar med tidningen hem. Där läser jag i lugn och ro, efter att valpvakten avtackats och gått hem och hundarna fått sin sväng i skogen, om en uppfödare som berättar om sina bekymmer för inavelsgraden i rasen, om hur svårt det är att utavla när några få avelsmatadorer dyker upp i stamtavla efter stamtavla oavsett vilket land en hund kommer från och om hur SKK:s inavelsgrader inte stämmer med verkligheten, eftersom de beräknas på bara fem generationer. I en annan artikel berättas om forsen av kommersiella gentester som vräks ut över uppfödarna och om det svåra i att värdera vilka test man har nytta av; i ytterligare en redovisas forskningsprojekt som SKK:s Forskningsfond och Agria finansierar. Huvudnumret berättar på fem sidor om SKK:s årliga konferens för rasklubbarnas avelsansvariga. Där läser man sådana saker som att en medlem i CS berättar om en dröm, en vision, som hon har – att det i framtiden ska finnas färre hundraser, fler varianter och fler öppna stamböcker. En annan föreläsare säger att människans benägenhet att anpassa sig till grupptryck och social tävlan förstärker vår hjärnas benägenhet att gå igång på extremer. Som i brachycefal, kanske?
SKK:s veterinärmedinskt sakkunniga föreläste på konferensen om hur avvikelser från det vi vet är normal och fungerande anatomi för hundar ökar risken för hälsoproblem, en av Sveriges mest kända specialister i ögonmedicin förklarade hur skallens form påverkar ögonhälsan, SKK:s genetiskt sakkunniga påtalade att exteriör likformighet inom en ras och en kull bygger på en genetisk likformighet som slår igenom även i allt det vi inte ser på utsidan och att vissa exteriöra önskemål är svårförenliga med hälsa. ”Om det som var extremt igår är normalt idag – hur kommer det då att se ut i morgon?”

Längre bak i detta nummer av Hundsport Special hittas en artikel om ett forskningssymposium med hundgenetikgruppen. Genetiker och forskare berättar om bakgrunden till olika sjukdomar och benägenhet för sjukdomar hos olika raser – hjärntumör hos boxer, skelettcancer hos storvuxna raser, allergier hos schäfer och annat. Det finns också en artikel om fästingmedel med saklig, sansad information om olika preparat och om fästingburna sjukdomar. Tänk att vara uppfödare och ha den infon i kappsäcken, när oroliga valpköpare ringer och frågar!
Hundarna sov och jag läste, alltmera hoppfull om en framtid för stamboksförda hundar, nöjd med att vara medlem i SKK – lite småstolt över organisationen, faktiskt. Tills jag bläddrade tillbaka för att gå igenom innehållsförteckningen och halkade in i ledarinlägget. Där var det plötsligt inte 2019 alls.
Där var det viktiga att hunduppfödare måste få göra vad de känner för, inte nödvändigtvis på det sätt som vetenskapen och organisationen ”tror är bäst”. Vänd den meningen på tungan ett par gånger! Vad smakar den? Vetenskap som bara tror och så en organisation, som inte ska komma här och bestämma. Kunskap får inte bli för mycket, den får inte bli för svår. HD-index till exempel är väl en bra grej, inte så svår att fatta - ”om informationen görs enkel”. Pilotprojektet med mentalindex, däremot - oj oj! Där är det risk för både ovälkomna regler och snack på sociala medier om vad som är bra uppfödning och vad som inte är det och det vill vi ju inte ha, förstås. Hur skulle det bli om valpköparna får ta del av varandras erfarenheter? Om producenterna måste tänka över sina val?


Jag vet ärligt talat inte varför Maritha Östlund-Holmsten skriver ett ledarinlägg som närmast ogiltigförklarar innehållet i resten av tidningen. Men jag tror att en ledtråd ligger i slutklämmen. MÖH vill att ”den nya makteliten inom hundvärlden, d v s bland annat en del av veterinärkåren” - och kanske rentav delar av SKK också? - ska sluta upp med att prata om vad de ser. Då kan ju den gamla makteliten fortsätta göra som den vill.

Men hur gick det nu med sheltiehanen? Jotack, det blir operation. En dyr operation med lång konvalescenstid. Den nya makteliten, i skepnad av en specialist i ortopedi, måste rätta till en urhoppad böjsena, en sak som är såpass vanlig i rasen att den har gett namn åt problemet. Sheltiehäl, kallas det. Det visste ägaren redan, för hon sökte på nätet. Jag hittade en enda artikel om bakgrunden, där slutsatsen var att det måste rör sig om en recessiv gen. Numera finns många artiklar om hur snävt avelsurval och exteriörprioritering samlar riskgener inom en ras. 2019 kan vi vanliga hundägare hitta informationen, oavsett vad den gamla makteliten inom hundvärlden tycker. Det här numret av Hundsport Special postar jag tillbaka till veterinärmottagningen. SKK borde ha gjort samma sak med ledarinlägget, för tiden har sprungit förbi både innehållet och tonläget i den drapan.

Bodil Carlsson

fredag 14 juni 2019

ENGELSK LÄSÖVNING

www.facebook.com/groups/229200284152693/permalink/361068517632535/?__xts__[0]=68.ARDAdbLaaZEkrnt8n29kUn-sKQx


Forskningsrapporten som nämns här var den som jag skrev om förra sommaren. Den fick mig sånär att ge upp hoppet om hundaveln och om rasernas framtid - för det finns ingen framtid för så slutna, groteskt inavlade populationer som påvisades här, om siffrorna stämde. Och de genetiker jag frågade ansåg att siffrorna nog, tyvärr, stämde. 
Nu sprids de här insikterna. Folk vaknar. Säkert är det ingen slump, att människor med raser som finns i utkanterna av den traditionella renrasaveln - som just den här  amerikanska gruppen - är de som vaknar först. De har mindre tankearbete och mindre förändringsarbete att göra och mera att vinna på att undvika att upprepa traditionen. De kan skapa sina egna registreringsregler och är inte beroende av monopolorganisationer som t ex AKC.
När vaknar diskussionen hos alla andra? När slutar vi att lita på nästintill fiktiva beräkningar av inavelsgrader och börjar undra hur den verkliga inavelsgraden ser ut?
Möjligen pågår i tysthet en förberedelse för omställning hos de stora kennelorganisationerna. Låt oss hoppas det! Alternativet är att ännu fler människor föredrar att köpa blandrashundar... utan att ha en susning om att vettig utkorsningsavel kräver lika mycket uppmärksamhet på mentalitet och hälsa och minst lika mycket långsiktighet som traditionell renrasavel. Ingen valpkull blir garanterat frisk och bra för att den är resultatet av korttänkt blandrasavel. Lika litet som den blir frisk och bra, om den är resultatet av korttänkt renrasavel.

Bodil Carlsson




söndag 9 juni 2019

UPPTÄCKTSFÄRDEN



                                                Vem har rätt till bollen?

Hon fyllde tolv veckor igår. Strax har hon varit här i en månad. Hon gör en stor upptäcktsfärd och jag gör om en annan. Jag kommer aldrig att sluta imponeras av hur en så ung hjärna kan lära sig så mycket så fort.
Ni vet att när hon kom, då var huvudet stort och benen bebiskorta? Då var stegen tultande och tassarna slant på parkettgolvet. Då var alla ljud potentiella faror.

Så vad gjorde vi? På några timmar lärde hon sig husets rum. Liten måste få röra sig fritt. Sedan lät vi dörren ut stå öppen. Efter första natten visste hon var flocken sover. Så när de farliga ljuden hördes, då sprang hon in och sökte skydd i lyan – i sängen, där hon mödosamt kravlade upp på korta ben och la sig. Vuxna tiken och matte fick ta hand om farorna därute. Och efter en stund kom hon ut igen för att se efter vad det var som lät.
En vecka senare hade militären storövning med lågtflygande helikoptrar rakt över oss. Valpen sprang in när den första kom dånande över oss med stor låda dinglande under sig. När den sista militärhelikoptern kom sent på eftermiddagen tittade hon inte ens upp.
Nästa dag gick hon promenad i åska. Hon såg upp då, hon såg blixten. Sedan tittade hon på mig och fortsatte gå. Så där är det med himlen på det här stället, tydligen – den både syns och låter.

En valp som inte blir rädd för konstiga ljud i en främmande miljö har antingen ett hörselfel eller en skruv lös, för utan inbyggda rädslereaktioner finns ingen överlevnad för den som är liten och svag. Det är ju därför vi sociala djur har en flock – för att de gamla och starka ska ta hand om riskerna, när det finns risker, och lära oss vad som inte är farligt, när ingen risk finns. Här fanns väldigt mycket konstiga ljud kombinerade med obegripliga syner för någon som kommer från landet – ungar på kickbikes skramlar förbi på asfaltgången, halvvuxna ungar rejsar moppe, halvbakade körkortsinnehavare forsar förbi med basljuden dunkande i bilen, medelåldringar kör gräsklippare och trimmers, okända hundar skäller någonstans.... Stup i ett sprang hon in till lyan och ett tag i början undrade jag, om hon var ljudkänslig. Sedan hände militärhelikoptrarna och jag såg att valpen bara var ljudkänslig på samma sättt som jag var som nyinflyttad. När vi kom hit från landet var jag konstant trött i huvudet av alla ljud; till och med tågen som går en kilometer bort väckte mig på nätterna. Efter en vecka slutade jag lägga märke till ljuden, de blev bakgrundsbrus utan innebörd och samma händer med valpen. Nu kommer grannens unga dvärgschnauzer farande och vrålskäller ett par decimeter från oss på andra sidan stängsel och snår, när vi smyger ut genom bakre trädgårdsgrinden, men valpen går lös förbi med svansen högt och säger inget. Grinden står öppen, så att hon kan vända tillbaka om hon vill, men hon vill inte. Så länge vi är med är hon trygg. Det är därför sociala däggdjur är sociala: inlärningen är en enorm investering i början och det svider när man inte har ensamrätt till bollen. Men vinsterna är ännu större. Tillsammans kan vi upptäcka världen.

Som ibland ser ut så här...

                                                  ... och ibland så här.



Vilket som går bra, så länge det i början och i slutet ser ut så här.



Bodil Carlsson