måndagen den 14:e april 2014

ATT SVARA FÖR SIN AVEL

Det blev en lång dag, denna. Sotaren tidigt i morse, till valpens häpna förtjusning. Torppromenaden med granplanterarna. Eftermiddagspromenaden hem till grannschäfern och hans livliga kull med grannbarnbarn - full rulle! Schäfern är vassare på sin hemmaplan än på vår, så lillvalpen blev snudd på lite för tryckt; vi gick vidare efter en stund och beskådade nyutsläppta kor.  Valpen damp ner på häcken och stirrade hänryckt. Gammeltiken ryckte världsvant på axlarna.
Mot kvällen blev rollerna ombytta.

Skjutglade grannen började öva igen strax efter att vi gick ut. Gammeltiken ryckte till, men det var för sent för att vända om. Så i femkvart hade jag en flåsande, halvspringande tik med svansen mellan benen i ena snöret och en alltmer oförstående, axelryckande valp i det andra. Strax innan vi var tillbaka stängde den privata skyttebanan för dagen. Det tog tiken en halvtimma att slappna av. Men eftersom hon trots allt är kontaktbar medan skjutandet pågår, eftersom hon inte kissar på sig av skräck vid första skottet, eftersom hon inte skakar, och eftersom hon återgår till förnuftet såpass fort, så sätter jag henne som en fyra på skott. Hennes mamma sätter jag som femma. Hon kissade på sig av skräck. En genomklok gammal tik, orädd för vildsvin, vänlig mot människor.Vi kunde aldrig ha henne lös: ett skott hade räckt för blind flykt.
Jaha?
Jo, det var meningsutbyte på facebook häromsistens. Någon hade parat en tik. Någon annan sa att det såg ju inte så bra ut på skotten, så kanske hanen var vald för att kompensera bristerna?
Den som hade parat tiken blev inte glad över frågan.

Så här ser det ut. Den tiken har en 4:a på skotten på sitt MH. Mentalindex visar 93 på N/O, leklust 79 och socialitet 87. Skall jag upprepa det, SKK? Det står annars på kennelns hemsida, rakt upp och ner - för den som begriper vad han läser.
Tikens mamma hade ett MH med låga värden på kontakt och leklust. Hon hade maxutslag för rädsla vid dumpen och maxutslag för kvarstående rädsla och där bröt beskrivaren. Det var hennes merit för att gå i avel. Det står också att läsa rakt upp och ner - för den som hittar på SKK:s Hunddata. Tikens pappa hade ett MH utan mycket kontakt, leklust eller nyfikenhet, reagerade med en fyra på dumpen och hade samma värde för kvarstående rädsla där, men gick iallafall vidare och tog en tvåa på skotten. Det var hans merit.
Nu är alltså tiken parad. Hennes partner har 2 på skott och ett indexvärde för skott på 111 och det får man vara glad för. På N/O ligger även han under rasens medelvärde, 91, till en tik som alltså har 93. På socialitet ligger han rasens medelvärde till en tik som ligger klart under. Samma sak när det gäller leklust och jakt.

De som sysslar med sånt här brukar försvara sig med att "Folk vill inte ha besvärliga hundar". Jag förstår inte vad de menar. Det är väl just besvärliga hundar de håller på att ta fram? De som sysslar med sådant här brukar säga att det är vad folk vill ha, men det stämmer ju inte. Det är inte valpköparnas prioriteringar som avspeglas i stamtavlenamnen från kända engelska utställningskennlar. Det är uppfödarnas värderingar.
De som sysslar med sådant här brukar säga att de minsann kan svara för sin avel. Det tycker jag är bra. Det ligger ett ärende i domstol just nu, avseende ett mer eller mindre förutsägbart HD-fel. Vi har så mycket fortsatt inmatning av rädsleanlag i vår ras från en del uppfödare att fyror på skotten och bristande nyfikenhet knappast kan påstås vara svårförutsägbart.
Och det går väl också bra att svara för sin avel inför Konsumentverket?

Bodil Carlsson

ANOTHER DAY IN THE LIFE

Spelar ingen roll från vilken vinkel man kliver in i världen - förändringen märker man överallt. Sotaren kom kvart över sju i morse, som han brukar varje vår, skramlande med sina redskap, och torpet ute i skogen står kvar - det faller ihop så långsamt kring sina fridfulla, ljusa rum. Just där kan man få för sig att tiden står stilla.


De byggde bra på den tiden. Golven håller för nyfikna hundar att rusa in på, trappan till vinden står sig fortfarande för fötter och tassar. Jaktlaget som reste jakttornet - för även det här är numera vildsvinsmarker - har kostat på skyddande byggplast över fönstren. Om Gud är god, kanske någon kommer på tanken att satsa på det oskadda kärnvirket i väggarna, lägga om taket och låna det gamla stället lite överlevnad. Lagårn, eller om det nu var lada och sädesmagasin, står också upprätt - skogsmaskin och bråte tar upp all plats. Valpen hoppar över en vagnstång som blockerar dörröppningen och snokar runt därinne i skumrasket, bland plåt och konstiga föremål, men varken folk eller fä har satt sin fot där på länge. Vi kör timmerstapel i stället.


Och lite fritt spring.

   

Så vad är så annorlunda? Jo, en  man med ostasiatiskt utseende körde bilen som vi mötte på skogsvägen till torpet i morse. På väg hem igen hör vi gläfsandet av metall mot stenig jord från kalhygget. Valpen gör sitt första personsök efter ljud. Där står mannen som ska sticka ner tvåtusen granplantor på en arbetsdag, killen som talar svenska på det sjungande sättet som folk från Vietnam gör. När han ser oss, säger han hastigt "Jag planterar!" - som om han behövde förklara sin närvaro för oss. Men han ler iallafall lite, när jag förklarar vår närvaro: vi tränar en ung hund att söka efter människor.
Längre bort står den gamla Volvon parkerad. Valpen är fortfarande misstänksam mot bilar, girar runt dem även när de står stilla, men här söker hon av runt alla dörrar.  Hon markerar lukten av den vi mötte, tänker jag, men hon ser fundersam ut. Hon ser sig omkring. Vi fortsätter hemåt. Vid vägkanten finns plötsligt grejor utlagda - kläder, en termos, ett par joggingdojor - och hundarna stannar och spejar inåt skogen, för de hade som vanligt rätt. Där kommer nästa gående mot oss, mot lådorna märkta Frysförvarade granplantor. Valpen blir betänksam. Den här personen ser annorlunda ut. Han har skyddshjälm och glasögon och bär två dinglande illröda plasthinkar i ett ok över axlarna. Han bär granplantor på samma sätt som man bär risplantor i den del av världen som han kommer ifrån.
Världen står faktiskt inte alls stilla. Dagens möten hade varit otänkbara för mindre än tio år sedan, lika otänkbart som att valpkursen på brukshundsklubben i Hjo skulle ha med en adopterad irländsk lurcher och lika otänkbart som det jag mötte i Jönköpings centrum för en vecka sedan:  utfattiga människor sittande på gatan  med nakna händer i vårkylan, klädda i lager på lager av det jag ser som nötta, inte särskilt rena, kläder, men som i själva verket är lager på lager av förödmjukelse: att behöva tigga. Fler romska tiggande människor än  hundar är vad jag såg. Så jag gav en av dem, en kvinna i min ålder, en ömklig slant och mina vantar och när jag vände mig om för att gå vidare, såg jag vad hon såg. Pengar! De täckte gatorna, fast vi är vana att se dem som asfalt och stenläggning och renhållning. De kantade gatorna, fast vi ser dem som butiksfasader och skyltfönster och erbjudanden. De promenerade på trottoarerna som välskötta frisyrer och bra skor och rena kläder.
Den vietnamesiska mannen i skogen var vänlig nog att le mot valpen. Folk överallt uppskattar den användbara hunden. Jag hoppas att han har något som liknar ett anställningskontrakt och en anständig lön och ett kollektivavtal. Jag vågade inte fråga. Men jag är rädd för att när han tittade på hundens människor, såg han samma sak som den romska kvinnan på trottoaren. Oförtjänt, aningslös rikedom. Lyxmänniskor med sina lyxhundar.

Bodil Carlsson

lördagen den 12:e april 2014

KVÄLLSNÖJE

Schäfern som kom förbi för att sälja majblommor hade några barn i släptåg. Valpen och gammeltiken känner barnen sedan tidigare, men har en mera flyktig bekantskap med den store schäferkillen. Han brukar springa och stormskälla bakom sitt gårdsstängsel, när vi går den vägen. Gammeltiken med  stela tassar, trött efter en lång aktiv dag, höll sig därför hos barnen och skällde förmanande åt valpen att visa hyfs.
Det gjorde valpen -  lite lagom. Visst var han störst och bäst och äldst, men ostört springa omkring och snoka på hennes hemmaplan fick han inte!


Fort gick det emellanåt - ena rosrabatten är sig inte helt lik längre - och det gjordes trängningar, som valpen gillar,


.... och tvära svängar, som hon är bättre på än schäfern...


 Efter en rejäl dos småtjejsframfusighet blandad med valphövlighet var schäferkillen riktigt förtjust. Valpen gillar honom också, det är klart. Men de hon verkligen söker kontakt med är ungarna!

Katten, vill jag tillägga,  följde det vulgära skådespelet från det som på militärstrategernas språk kallas för the commanding heights.



Vi fortsätter med bil&spårträning. Trevlig helg ni också!

Bodil Carlsson

fredagen den 11:e april 2014

KÄNNS DET IGEN?


Aktuelt

Hundebobla SPREKKER

28. januar 2014
På Facebook hittades den här artikeln från norska Hund&Fritid. Känner vi igen oss?
Och om vi gör det - vad är det klokaste rasklubbar och seriösa uppfödare kan satsa på nu? Att öka antalet registreringar i rasen eller att få fram stabilare hundar och bättre förberedda valpköpare?
nordby2
MANGE SKJEBNER: Antall uønskede hunder vokser stadig. De heldige blir omplasserte, de mindre heldige avlives.
Eieren av Nordbys Hundesenter og en av landets fremste adferdskonsulenter på hund har gjennom sin jobb de siste årene sett en faretruende og voldsom utvikling når det kommer til dagens hundehold, og han er dypt bekymret for fortsettelsen. – Den kommersielle hundebusinessen har eksplodert. Flere og flere surfer på hundebobla, og det finnes få eller ingen reguleringer når det kommer til både oppdrett, hundeeiere, instruktører eller adferdskonsulenter. Det er et helt fritt marked, og vi ser nå at flere og flere hunder lider på grunn av dette, tordner han.
ALLE VIL HA HUND
Stadig flere går i dag til anskaffelse av hund. Hvor mange hunder som finnes i Norge vites ikke eksakt, men det siste anslaget fra 2012 er på rundt 500 000 hunder. Antagelig er det langt flere. Antall registreringer av nye hunder øker for hvert år, i tillegg til dette finnes det et stort antall hunder som aldri blir registrert noe sted. Omlag hver 5. husstand i Norge har i dag hund, og stadig flere søker lykken med et firbeint familiemedlem. Stadig flere vil ta del i hundeidyllen. Og stadig flere hunder ender til omplassering eller på benken hos veterinæren, hvor en sprøyte avslutter et liv som viste seg å likevel ikke være så mye verdt.
MEDIASKAPT HUNDELYKKE
Nordby har jobbet med hund på heltid siden 1999 og har de 10 siste årene sett en utvikling som gjør ham svært bekymret: Hunder som blir dårligere og dårligere mentalt rustet til å takle verden. Aggressive hunder, uvitende eiere og mange som opplever hverdagen med hund som svært problemfylt. – Når jeg snakker om hundebobla, mener jeg det romantiske bildet som er skapt blant annet av media rundt dette med hund og hundehold. At det å ha hund er så flott og fint, og at hunden er menneskets beste venn. I dag får til og med syke mennesker støtte til hundehold fra det offentlige. Hunder som skal hjelpe rusmisbrukere ut av helvete, eller psykisk syke til en bedre hverdag og så videre. Man kan jo stille seg spørsmål om ikke dette blir en enda større belastning for disse menneskene. Er det slik at et menneske som ikke kan ta vare på seg selv, kan ta vare på en hund med alt ansvar og oppgaver det medfølger, spør Nordby.
hundebobla2
TRAVEL: Det blir mange adferdskonsultasjoner i uka, og Nordby har aldri hatt mer å gjøre enn nå.
Fra å ha omlag 60 adferdskonsultasjoner i 2006, hadde Nordby i fjor over 400. Problemene hundeeiere kommer til ham med er de samme som før, bare at det nå gjelder langt flere. – Det er aggresjon mot eierne, aggresjon mot andre hunder og separasjonsproblemer. Vi opplever også at langt flere hunder er aggressive mot barn enn før, sier han. Nordby forteller om både veikere hunder og veikere eiere. – Mange har verken kunnskap eller forståelse for hvordan de skal løse problemene de møter med hunden sin. I og med at det ikke finnes noen krav til det å være hundeeier, er mange helt blanke den dagen de får en valp i hus.
FULLE OMPLASSERINGSSENTRE
Som et resultat av at mange skaffer seg hund uten å vite hva det innebærer, ender svært mange hunder til omplassering. Et kjapt søk på Finn.no viser at det i skrivende stund er 1118 annonser med hunder til salgs. Av disse er en høy andel voksne hunder, som både leter etter sitt 2. og 3. hjem. 40 hunder ligger under kategorien ”Gis bort”. Landets omplasseringssentre er også fulle til randen av hjemløse hunder, og Sindre Engen ved FOD (Foreningen for omplassering av dyr) forteller at de i fjor tok inn 120 hunder på gården, samt at de hjelper svært mange gjennom såkalt fjernomplassering. – Pågangen er langt større enn hva vi har kapasitet til, og vi benytter derfor fjernomplassering, der hunden befinner seg hos eier til den får et nytt hjem, sier Engen. FOD melder også om at hastesakene står i kø på gården og at det er vanskelig å finne nye hjem til mange av hundene.
USERIØS AVL
Som følge av den store etterspørselen etter hunder har tallet på oppdrettere også eksplodert, og det finnes ingen krav til det å kalle seg oppdretter i dag. Man sender inn en søknad til NKK med ønske om kennelnavn, og om dette godkjennes er man registrert oppdretter. Som følge av null reguleringer har havet av useriøse oppdrettere vokst seg stort, ettersom det ligger mye penger i avl. – Det har blitt ekstremt stor butikk i å avle opp og selge hunder, og vi ser flere og flere valpefabrikker der ute. Importen av hunder har også tatt helt av. For omlag 10 år siden begynte vi å se et skifte, fra at det var vanskelig for ”Hvermansen” å få kjøpt seg valp, til at man i dag får valpene kastet etter seg. Dette har ført til at de seriøse oppdretterne ikke får solgt sine valper, og at vi dermed får færre gode hunder og flere dårlige hunder, sier Nordby.
METTET MARKED
Nordby er ikke i tvil om at vi om få år vil ha løshunder rundt om i gatene i Norge som følge av et mettet marked. At vi vil oppleve massekastreringer og masseavlivninger. – Det sier seg selv når det blir flere hunder enn det markedet kan ta i mot. Vi har ikke store sheltere i Norge som kan ta seg av disse hundene, og de omplasseringssentrene som finnes har allerede sprengt kapasitet, sier han
ETTERLYSER NKK
Som følge av et uregulert hundehold har vi allerede nå sett flere konsekvenser av dette. Vi har fått utvidet båndtvang, raseforbud, reguleringer av antall hunder i husstand, samt forbud mot hund på enkelte områder og steder. Nordby spør seg selv hvor lenge NKK bare skal sitte og se på denne utviklingen, framfor å starte opp tiltak samt og begynne å regulere i forkant framfor i etterkant. – NKK skulle vært på banen for lenge siden. Det er på høy tid at de våkner opp, konstaterer han.
STRENGERE KRAV
Så – hvordan skal man redde inn denne skremmende utviklingen? I følge Nordby, er det med strengere krav og reguleringer til både hundeeiere, oppdrettere, instruktører og alle som har med hund å gjøre. – I Sveits har de innført obligatorisk tredagerskurs før man får gå til anskaffelse av hund. Dette er absolutt noe vi også burde vurdere, for å sikre seriøse og skikkede hundeeiere. Det bør også stilles langt høyere krav til kunnskap og ferdigheter hos oppdrettere, og man bør også vurdere om kjøp og salg av hund skal være skatte- og momspliktig. Det må på plass reguleringer for hvem som kan få kalle seg hundeinstruktør og adferdskonsulent, samt hvem som har lov til å drive hundeskoler, pensjonater og lignende. I dag er det umulig for mannen i gata å vite hvem som er seriøse og hvem som ikke er det, understreker han.
MISTER GJERNE JOBBEN
Selv lever Nordby svært godt på denne såkalte hundebølgen, med flere kunder enn noen gang. Målet hans er imidlertid at adferdskonsulenter som ham selv blir stående uten jobb. – Det er helt greit. Min bekymring er at hundene våre lider. Håpet er at jeg må finne meg noe annet å drive med etter hvert, fordi det ikke er behov for slike som meg. Dessverre ser det heller ut til at det vil bli behov for flere, sukker han.
hundebobla3
Mye aggresjon: Flere og flere hunder har mentale brister og viser problematisk adferd. Mange hundeeiere er faktisk redde for sin egen hund.

onsdagen den 9:e april 2014

DRAGKAMPEN

 
 Vår valpkurs på klubben har sju hundar. En stor golden, vars förfäder inte har apporterat vilt på många generationer. En mycket ung aussie, som tror att han är stålmannen, men som redan visar  uppmärksamhet och lydnad mot sin ägare - en hund som kommer att få jobba. En collie, som förhoppningsvis också ska jobba, för om orken räcker för matte och hunden fortsätter som hon artar sig hittills, siktar vi på  personsök framöver. De andra fyra hundarna är små. En Jack Russel, vars släkt inte har varit grythund eller råtthund på generationer. Två av dem är blandraser. En av dem ser ni - vad hon har för raser i sig är helt oklart, buden handlar om både pinscher och basenji, och hur hon har haft det är också helt oklart, för hon är en övergiven lurcher från Irland som via en seriös hjälporganisation  har hittat sin människa här. Fotot är dåligt, men relationen är bra. Hunden vet fortfarande inte riktigt vad hon kan vänta sig av världen och tyr sig till sin matte. Man blir glad när man ser dem ihop.






Antal avkommor i bruksraserna efter registrerade, obs! SKK- registrerade! - föräldradjur med brutet MH, 5 på kvarstående rädsla eller 5 på skott mellan 1997 och 2011:





COLLIE LH 2192



ROTTWEILER 912



SCHÄFER 611



BOXER 545



AUSSIE 502



DOBERMANN 364



TERVUEREN 256



KELPIE 226





Här är den igen, trasan som dragkampen handlar om. Marknaden för sällskapshund versus marknaden för hund avlad för att vara något utöver sällskapshund. Sifferredovisningen är från ett av inläggen på Collievänner sommaren 2013, den som väckte sådant ogillande hos SBK - inte för vad den visar, utan för att den visades. Men den som säljer sin vara på en marknad får finna sig i att köparen granskar. Går det inte att granska varan?
Då kan man lika gärna gå någon annanstans med sina pengar.
Särskilt om det  är hälften så mycket pengar det handlar om.


Bodil Carlsson


söndagen den 6:e april 2014

LIKA BARN

Lika barn leka bäst. Förstås. Men olika barn leka icke så himla illa de heller!


Här är lilla pappen, som valpen träffade som nykommen i november och krumbuktade så ödmjukt inför då. Ödmjukheten är borta och pappen har varken snabbhet eller tyngd att sätta emot, så det leks under uppsikt. När pappen visar att hon har fått nog, då är det färdiglekt. Någon ung, vig hund i lämplig storlek har vi inte inpå knutarna. Men vi stötte ihop med en idag, på eftermiddagspromenaden, långt bort i skogen! Det såg ut som en goldentikvalp.
Det var det inte. 25% labrador, resten golden, sa ägarna, och hur den genträffen än fick till det, så vart resultatet  en  vacker, smäckert byggd hund med bogmuskler som en jaktgolden och rörelser som en vinthund. Och så var hon inte alls sådär tio månader, som vi trodde. Hon var två år och precis rätt person att springa benen av en sjumånaderskaxig collievalp och vänligt men tydligt tala om vem som var bäst!
Valpen lunkade hem i långsamt tempo efter det rejset. Hon var andfådd i en kvart. Lite dåligt samvete gnagde på matte - det blev till sist en två timmar lång promenad och en bit gick alltså i rasande tempo före och efter en sprinterstjärna i gult! Var det för mycket?
Mödosamt hävde sig valpen uppför trappstenarna till grinden, satte sig tungt och lät kopplet hakas loss.
Innan hon tog fart för en kavallerichock mot skatorna!
Sedan såg det däremot ut som så här en lång, lång stund...



... till gammeltikens tysta glädje.

Bodil Carlsson



lördagen den 5:e april 2014

DE BÄSTA BILDERNA

Så här såg det ut på gårdsplan i solnedgången igår efter en ny omgång kamp om den stackars trädgårdshandsken. Vänner som vilar.



En stund senare dröjer det tunna röda ljuset kvar bara i trädtopparna.Skuggorna blir längre.


De bästa bilderna är de man aldrig kom åt att ta. Hjo en varm, solig söndag är trångt. Gatorna är smala och en hastig sväng om ett hörn kan ta en rakt in i en mindre folksamling. Nere vid hamnen trängs folk, bilar och cyklar. Någon i svart läder uppifrån och ner med stor hjälm på skallen stövlar fram till sin MC och drar iväg framför näsan på oss. Vi står och tittar på de halvtama änderna, som aldrig kan bestämma sig för om det är bäst att vagga fram till nykomlingar för att utspisas med bröd, eller säkrast att vagga ner till vattnet igen och därför obeslutsamt vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Allt fascinerar en valp från landet. Båda hundarna sitter på kommando.
Fascinerad är även den syriska flyktingfamiljen. Pojken i fyraårsåldern får syn på hundarna, lyser upp och pekar - han vill gå fram och klappa. Mamma hugger tag i hans arm. Nej, nej, inte stora hundar! Pappa tittar upp från lillflickan på trehjulingen och ler. Han kastar sin mobil till mamman, tar ett par snabba kliv fram till oss, sätter sig ner mittemellan hundarna och lägger armarna om dem, drar dem intill sig. Gamlan tittar så snällt på honom.  Valpen ger honom en slick på örat. Mamman ler nu också,  hon fotar pappan mellan hundarna, greppet om lillkillens arm släpper. Då far pappan upp som skjuten ur en kanon - för  han är dumpen, det är ju han som är dumpen på ett MH, den där streckteckningen av varenda tänkbar plötsligt uppdykande människofigur! - och han kastar sig efter lilltjejen på trehjulingen, som precis är i färd med att cykla efter flocken med änder rakt ner i vattnet.
Hundarna sitter. Flyktingfamiljen  vinkar och ler mot hundarna och mig, när vi fortsätter.
De bästa bilderna är de man aldrig kom åt att ta.

Trevlig fortsättning på helgen alla!

Bodil Carlsson