ÖPPET BREV: LÅNG FÄRD MOT VÄGS ÄNDE

Till SKK:s centralstyrelse

BÄSTA CS!

Det som följer är ett lång text, men jag ber er läsa den innan ni fattar beslut om Collieutredningens förslag till åtgärder mot ett välkänt problem.

Rykten är seglivade. Det är sanningen bakom dem också ibland. Efter trettio år med collie får jag samma kommentar från veterinärer och från andra hundägare. ”Så lugna de är! Det är ju inte så collies brukar vara!” Idag frågar yngre människor ofta ”Vad är det där, nån sorts border collie?” Registreringssiffrorna för vår ras faller. Inte lika drastiskt som i hemlandet, men de faller även här. Collie håller på att bli ovanlig. Om man inte förstår, att ryktet om dåliga nerver har en grund och är en viktig anledning, utan hellre vill tro att det beror på att rasklubben tar upp problemet för att kunna göra något åt det, då lever man i ett slutet rum. Det är inte en väl vald plats att fortsätta vistas i, när omvärldens intresse tynar.

Lika länge som jag har haft collie har samma bittra bråk om rädslor pågått inom rasklubben. Varför just här? Vår tradition är annorlunda. Här är vi tillräckligt många som har vant oss vid våra collies som fungerande familjehundar och - för de intresserade - agility- och brukshundar. Det var som användbar ras den kom hit en gång och det är så många av oss har levt med den. Vi vet, att ljudskräck och ängslighet inte är ”rastypiska drag”, därför att tillräckligt många av oss har haft både/ och – både orädda, fina, vänliga hundar som var med oss på allt och så den där lika fina, vänliga hunden som kissade på sig av skräck om ett skott small i skogen en kilometer bort och som sedan i fjorton dagar vägrade gå åt det hållet. Vi är tillräckligt många som har upplevt skillnaden mellan rädsla och orädsla hos samma ras. Tror ni att vi älskade den rädda hunden mindre? Det gjorde vi inte. Men de orädda hundarna lärde oss något.

OBEFOGAD RÄDSLA ÄR INTE MERA RASTYPISK FÖR COLLIE ÄN HJÄRTFEL FÖR CAVALIER KING CHARLES.

I många raser har en avelstradition konstruerad för att säkra och förtäta egenskaper skapat genetiskt grundade problem. Golden fick en ofarlig mjällbildning, följden av en klassisk recessiv nedärvning vars skyldiga gen kan hittas med ett enkelt DNA-test, om man anser det behövligt. Cavalier fick en anhopning av ett potentiellt dödligt hjärtfel och collie en anhopning av benägenheten för överdrivna rädslereaktioner. Hur många gener som är inblandade i dessa två och exakt hur nedärvningen ser ut är inte klarlagt ännu, men ärftligheten är lika tydlig som för en annan polygen hälsorisk, som SKK lagt ner möda på att reducera - HD. Flera gener bidrar med sin lilla bit och när de sammanträffar, är resultatet lidande för hunden.Vi vet inte vilka generna är, men vi vet hur man undviker dem. Hälsoprogrammen för polygena sjukdomar följer samma linjer. Man väljer helt enkelt att avla på de minst drabbade.

Den svenska rasklubben för collie är stor. Många medlemmar är vanliga hundägare och majoriteten har varit på rasklubbens sida under alla år som den har försökt få uppfödare att enas om att problemet med rädslor både existerar och behöver åtgärdas. 2009 vände sig rasklubben till sist till SKK, lade fram colliens MH-resultat och bad om hjälp. Rasens MH-genomsnitt var helt enkelt sorgligt – inte bara jämfört med andra bruksrasers utan också jämfört med rena sällskapshundars - och berättelserna från lessna valpköpare många.Vi hade helt enkelt för många rädda hundar. Ryktet hade en grund.

SKK tog rasklubbens oro på allvar. Man anlitade två forskare från SLU, Per Arvelius och Katja Nilsson, för att kartlägga situationen. Arvelius och Nilsson började med att skapa en enkät om hur collieägare upplevde sina hundar i vardagssituationer. Gensvaret var enormt. Arvelius och Nilsson kommenterade efteråt, att collieägarnas engagemang i hur deras hundar hade det i vardagen var så stort – svarsfrekvensen var ovanligt hög och folk inte bara svarade på frågorna, de skickade in foton och videos för att visa sina hundars reaktioner. Själv minns jag hur glada många av oss var. Äntligen lyssnade någon! 

 

När enkätsvaren sedan gicks igenom, var överensstämmelsen mellan beteende i vardagen och beteende på MH tydlig. Det var ärftligheten också. Hundar som var stabila i vardagen var stadiga i nerverna på MH och de var mera släkt med varandra än med rädda hundar. Hundar med kraftiga rädslereaktioner i vardagen hade samma rädslereaktioner på MH och de var oftare släkt med varandra än med orädda hundar. Hundar med bättre värden på egenskapennyfikenhet/orädsla hade mindre risk än andra för skotträdsla, ljudrädsla och social rädsla. Utifrån detta skapades mentalindex, som förutsäger risken för överdriven rädselebenägenhet hos en kull utifrån föräldrarnas och de nära släktingarnas resultat på samma sätt som HD-index förutsäger risken för höftledsfel.

Allt detta arbete ingick i Projektet Mentalt Sund Collie, som SKK tillsammans med rasklubben och SLU startade och investerade både stöd och pengar i. Medlemmar i rasklubben bidrog också: många skickade in pengar och utanför rasmontern på MyDog stod collieägare med insamlingsbössor. Vi hoppades så mycket på en förändring. Motståndet från vissa uppfödare fortsatte ändå. De ville inte ändra sina prioriteringar. Från 2016 får ingen längre avla på brutna MH:n, men det går bra att avla på femmor på skotten och lågt värde på nyfikenhet/orädsla – och det gör man, ungefär som engelska cavalieruppfödare använder möjligheten att avla på mycket unga hundar, eftersom inga regler hindrar dem.

När rasklubben till sist begärde åtgärdsprogram, gick förslaget igenom hos SBK och hos SKK:s Avelskommitté och fortsatte sedan vidare till CS för beslut. CS tillsatte 2018 en utredningsgrupp, som efter långt arbete lade fram sitt resultat. Nu är det dags för CS att fatta beslut.

Att tillsätta utredningen var klokt. Överväger man regler, som kommer att tas emot med tacksamhet av många men framkalla protester från inflytelserika uppfödare, måste man ha bra på fötterna. Med Collieutredningen har man fått det. Man har det underlag man behöver och ett välgenomtänkt förslag till åtgärder.

Åtgärderna följer samma grundprinciper som hälsoprogram för cavalier och för HD. Man väljer de minst drabbade. Inga avelsdjur slås ut, men kombinationerna förändras. För cavalier betyder det åldersgränser för avel. Gränserna har funnits på plats i närmare tjugo år och skärptes ytterligare 2017; för den rasen var SKK föredömligt snabb att agera. För collie betyder det bara, att varje parning skall resultera i kullar med mentalindexvärden för en enda egenskap, nyfikenhet/orädsla, som successivt närmar sig rasens genomsnitt och som över ett antal generationer slutligen skall lyfta genomsnittet. I vilken riktning? 

 

I riktning mot den där normalt stabila, glada hunden som de allra flesta valpköpare vill ha och förväntar sig att få, när de köper från SKK:s uppfödare. Det finns en anledning till att svenska SKK både har gott rykte internationellt och stor andel reggade hundar här hemma: intresset för bra hundhållning, öppenheten om fakta och omsorgen om hundarnas hälsa har ett utrymme och en handlingskraft som inte finns överallt.

Vår tradition är annorlunda. Den är värd att vi vågar stå för den. Gör det, CS! Tillräckligt många år har gått förbi, men än finns tid för vår ras.

Skövde den 30 augusti 2020

Bodil Carlsson

medlem i Svenska Collieklubben och i SKK

Kopia för kännedom till SBK:s FS

LÅNGT OM LÄNGE

Tack alla läsare, som har orkat hänga med på den här  resan! Det blev långt om länge – en översiktsbild av renrasavelns historia, de återkommande konflikterna inom den och den möjligen växande konflikten mellan renrasaveln och omvärlden.

Sommaren igenom har inläggen tagit upp olika aspekter på renrasaveln, på hur omvärlden reagerar på den och hur olika uppfödargrupper och kennelklubbar väljer att agera, när något blir ett uppenbart problem i en ras och när uppfödarnas prioriteringar och kunskaper samtidigt skiljer sig åt så mycket åt som de faktiskt gör. Man blir inte glad, när man läser FCI:s uttalanden om trubbnosavel och inte alltid när man försöker få en bild av andra länders kennelklubbar heller. Ibland undrar jag, om hundorganisationerna saknar förmågan att känna marken flytta sig under deras fötter.

Nästa inlägg på bloggen handlar om bakgrunden till SKK:s Collieutredning, där beslutet  efter lång väntan troligen kommer i veckan. Inlägget kommer att skickas som ett öppet brev till CS och till SBK:s förbundsstyrelse i morgon och därefter publiceras här.

Bodil Carlsson

HJÄRTESORG OCH ILSKA

Det finns fortfarande amerikanska cavaliermänniskor, som kommer ihåg Lennart Swensons föreläsning och minns ett långt samtal över kaffet efter middagen om hur man lägger upp ett avelsprogram för en ärftlig sjukdom med flera gener inblandade. De hälsar att de hoppas att han vet, att tiden gav honom rätt.

Åren har gått, vattnet har runnit under broarna, vanligt folk vet mera idag än då och i flera länder har rasklubbarna för cavalier king charles antagit hälsoprogram i linje med Lennart Swensons förslag till de amerikanska cavlieruppfödarna på det där mötet 1998. Hjärtundersök! Dokumentera! Undvik unga hundar, de är osäkra kort. Välj hundar som hinner upp i åren innan de får blåsljud! För den svenska rasklubben har SKK sedan 2017 ett hälsoprogram på nivå 3. Det betyder tvingande regler. Formuleringarna är rakt på, innebörden klar:

Vill ni regga valpar hos oss? Då gör ni så här!

Hälsoprogram för Cavalier King Charles Spaniel
Resultatet efter hjärtundersökningen registreras centralt för cavalier king charles spaniel
Följande bestämmelser gäller fr o m 2017-01-01 vid registrering av valpkull:
Registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som saknar officiellt intyg om hjärta u.a. Intyget får ej vara äldre än 12 månader vid parningstillfället. Lägsta ålder för officiell undersökning är 3 år. Avelsdjur vars föräldradjur saknar intyg om hjärta u.a. vid lägst 5 års ålder måste dock själv uppnå en ålder av lägst 5 år före parning och vid denna ålder ha intyg om hjärta u.a. Hanhund som är ID-märkt och som vid lägst 8 års ålder har hjärta u.a. men senare får blåsljud kan användas i avel.
Registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som får blåsljud före 5 års ålder (föräldradjuret själv avelsspärras). Redan producerad avkomma efter föräldradjur som får blåsljud före 5 års ålder får ej användas i aveln (avelsspärras).
Registreringsförbud för avkomma efter hanhund, yngre än 6 år, som redan använts till 5 kullar. Hanhund, som vid en ålder av lägst 6 år, vid förnyad undersökning har officiellt intyg om hjärta u.a tillåts ytterligare kullar förutsatt att giltigt hjärtintyg finns.

Så ser det inte ut i rasens hemland. Hälsorekommendationerna finns, de ser ut ungefär på samma sätt, men engelska KC vägrar att göra rekommendationerna till krav. Med hänvisning till att ärftlighetsgången för hjärtfelet inte är exakt känd; att ingen vet precis vilka gener som är ansvariga och att alltså inga DNA-tester finns; med hänvisning till att ingen då kan garantera att en enskild valp född i just den eller den kullen blir hjärtfrisk och då skulle det ju kunna hända, att någon köper den valpen och sedan rentav startar oreggad avel på den och då skulle ju hjärtsjuka valpar kunna hamna hos den omisstänksamma allmänheten – vilket förstås vore väldigt, väldigt illa; och med hänvisning till att man inte vill skrämma bort uppfödare från KC-registrerad avel – vilket möjligen är det i resonemanget som stämmer med verkligheten...

Med hänvisning till allt detta, alltså, kan man inte tänka sig annat än rekommendationer. Inga regler! Man vill hellre satsa på frivilligt uppfödarengagemang och samarbete. Och hur har det gått?

Jo, tack! Den engelska cavalier som 2020 blev Best of Breed på Cruft´s var knappt två år. Han hade då redan tretton kullar efter sig och några av dem kom till världen innan han hade hunnit fylla ett.

Uppgiften om den vinnande cavven på Cruft´s kommer från Cavaliers Are Special Det är en nätbaserad grupp som driver kravet att engelska kennelklubben skall införa tvingande avelskrav avseende hjärtfel och syringomyeli på cavvar i England. Uppropet har varit igång sedan 2014 och har nu 60 000 namn. 2017, samma år som svenska rasklubben införde sina tvingande regler, hade det närmare 30 000 underskrifter, som högtidligt överlämnades till en KC-representant under självaste Cruft´s. Antagligen var det inte det lyckligaste ögonblicket för den representanten på det årets Cruft´s.
Samma år publicerar Cavaliers Are Special också en genomgång av 114 toppvinnande utställningscavvar i England. Här är en sammanfattning av vad de kom fram till . Det är nästan svårt att ta in, men det här är vad aktionsgruppen säger om hur rasklubbens rekommendationer följdes. Läs en mening i taget!

Från 2012 till och med 2016 producerade dessa utställningsvinnande 114 cavaliers 755 kullar.

Av dessa kullar föddes 345 (46%) upp av medlemmar i rasklubbens styrelse eller valphänvisning.

Det fanns 229 kullar (30% av alla) där en eller båda föräldrarna var under 2,5 år.

Av de 345 kullar som föddes upp av personer med viktiga positioner inom rasklubben hade 135 kullar – 39% - en eller båda föräldrarna yngre än 2,5 år.

Rasklubbens ledande uppfödare och valphänvisare födde alltså själva upp nästan hälften av de förmodligen attraktiva kullarna efter exteriörvinnare. I 39% av deras kullar var en eller båda föräldrarna yngre än den lägstaålder, som rasklubbens egna rekommendationer anger. Inte många av de framgångsrika exteriöruppfödarna verkar ju ha varit bra på att följa de rekommendationer som på kort sikt ökar chansen för individerna i varje kull att få leva längre och på lång sikt ökar chansen för rasen att få leva längre – och rasklubbens kärna var sämre än resten. Så vilken sorts uppfödare har inte tid att lägga ner på tålamod? Vem tar valpar efter en ettåring ?

Den som har egna prioriteringar.

Mellan 2001 och 2019 mer än tredubblades genomsnittspriset för en cavaliervalp. Det steg från £400 till £1434. Priset för en valp efter en BOB-vinnare på Cruft´s får man gissa sig till, särskilt som en av hans valpar blev Bästa Valp på samma Cruft´s. Engelska kennelklubben tycker kanske, att det är bättre att deras reggande uppfödare säljer riskvalpar än att andra gör det, men vad tycker allmänheten?

De säljer tyvärr inte bara hundvalpar, de där rasklubbsledande uppfödarna. De säljer misstro mot renrasavelns organisationer. De säljer sorg.De gör folk arga.

Det skall vara lätt och roligt att vara uppfödare, sägs det. Så kan man förstås se på saken. Alternativt kan man se det så här: ibland är det klokare att inte lyssna på vad folk och organisationer säger, utan titta på vad de gör. Jag lyssnar på vad engelska KC säger, men det jag ser dem göra för cavvarna och deras ägare är fegstrunt och förhalning. Är den kennelklubben mera rädd för sina egna uppfödare än rädd om renrasavelns rykte?

Även inom hundavel gäller att människor med positioner att bevaka och pengar att tjäna sällan kan lämnas att helt efter eget tycke få göra just det. Det brukar inte bli bra. I slutändan är det alltid någon annan, som får betala.

Därför behöver även hundaveln regler.

Bodil Carlsson

HJÄRTESORG

Mitralisklaffen gör sitt jobb i däggdjurshjärtat som svängdörr mellan vänster förmak och vänster kammare. Om den inte klarar det jobbet har man inte mycket till liv kvar, varken i längd eller i kvalitet.

Svängdörren öppnas för att släppa fräscht syrerikt blod från lungorna från vänster förmak in i vänster kammare. Sedan slår den igen för att blodet inte skall läcka tillbaka in i förmaket. Den där skvätten färskt blod från lungorna är i varje ögonblick den värdefullaste kortsiktiga tillgång som en däggdjurskropp har. Att hålla den på rätt plats är en fråga om överlevnad.

Om dörren inte stängs bakom blodet, svischar det tillbaka in i förmaket, pumpas in i kammaren igen, läcker tillbaka, pumpas ut igen och så håller det på – i varje ögonblick. Rundgången mal sönder hjärtats styrka och uthållighet. Man dör en sorts lång kvävningsdöd. Hjärtat kämpar i det längsta; ork och andningsförmåga försvinner litet i taget. Man kan ha tur – svängdörren står bara lite på glänt – och då är andnöden och tröttheten lindriga och kommer sent; eller så kan man ha otur. Har man riktig otur, så kollapsar hela dörren.

Mitralisklaffel av olika slag, men med samma konskevenser, finns hos både människor och hundar. Just den variant som finns hos Cavalier King Charles, MMVD, är inte alls ovanlig hos gamla hundar av alla raser – något måste ju även hundar dö av. Det speciella med cavalier är är att det händer så ofta och så tidigt. Engelska kennelklubben anger, när den 2018 äntligen tillkännager ett nytt hälsoprogram för rasen, att hjärtfelet finns hos mer än 40% av alla cavaliers. Det dyker upp redan hos de unga – det är alltså de med otur. Sedan blir det vanligare för varje år som hundarna lever. Det har en solklar ärftlighet, men ännu vet ingen exakt hur den ärftligheten ser ut eller vilka gener som är inblandade. Däremot vet man detta: valpar efter föräldrar som utvecklar sitt blåsljud sent blir som föräldrarna. De lever längre. De kan rentav leva så länge, att de med ålderns rätt hinner dö av något annat.

MMVD hos cavalier har varit känt länge. 1998, tjugo år före engelska KC:s nya avelsprogram, hölls ett möte för cavalieruppfödare i USA. Det organiserades av den ursprungliga rasklubben - alltså den som inte tillät att dess uppfödare sålde valpar till djurbutiker. Två amerikanska och två brittiska veterinära hjärtspecialister och en inbjuden svensk genetiker, Lennart Swenson, föreläste. Hjärtspecialisterna förklarade själva hjärtfelet och undersökningsmetoderna som används för att hitta det. Lennart Swenson lade fram ett förslag till åtgärd. Han sa, att flera gener var inblandade och att en av dem troligen var en värsting, som ställer till det så att hjärtklaffsfelet kommer så tidigt hos så många cavvar. Så vad kunde man göra?

Jo – man undersöker hundarna varje år. Alla hjärtan har blåsljud, men en skadad mitralklaff ger ifrån sig ett speciellt blåsljud. Om man hittar det blåsljudet hos en mycket ung hund, utesluter man den från avel. Ju yngre hunden är när blåsljudet börjar höras, ju mera illavarslande för den hundens framtid och för den hundens valpar. Hundar skall inte gå i avel förrän de har hunnit bli två och ett halvt år utan blåsljud. Hundar efter föräldrar som har hunnit bli fem år gamla utan blåsljud prioriteras i avel.

Om man gör så, kommer värstinggenen att elimineras på några generationer. Man väljer helt enkelt bort de hundar som har den och då försvinner den ju. Man väljer andra avelsdjur till sin tik eller hane i stället för den som har ett omisskännligt blåsljud redan i tvåårsåldern. Man väljer äldre hanar. Man prioriterar om.

Då kan man skjuta debuten av klaffsjukdomen högre upp i åldern för varje hundgeneration. Då minskar man andelen man unga döda och ökar andelen långlevare. Det tar några hundgenerationer att förskjuta den genetiska bördan åt rätt håll. Men när man gör så, undviker man värstinggenen utan att ens behöva veta vilken den är.

Det var alltså förslaget från Lennart Swenson och det blev rasklubbens rekommendation till sina uppfödare. Det var en kompromiss – rent genetiskt skulle man ha lagt åldersgränsen för avel till fem år utan blåsljudsdebut - men man ville inte slå ut delar av rasens avelsbas med drastiska begränsningar och man ville inte heller att för många uppfödare skulle backa ur.

Svårt att förstå? Knappast. Rasklubben antog förslaget på stående fot. Det som hände sedan är svårare att förstå. Eller så är det tvärtom sorgligt lätt.

MAJORITETEN AV CAVALIERUPPFÖDARNA STRUNTADE I REKOMMENDATIONEN.

Kommentar från en amerikansk klubbmedlem som deltog: ”De hade inte lust att hålla hundar i två och ett halvt år innan de fick ta en kull. En känd uppfödare sa rakt ut att han för sin del inte tänkte vara med på såna rekommendationer. Han gillade att ta första kullen på sina tikar medan de fortfarande höll på att växa, för dräktighet vidgar deras bröstkorg.”

Man kan förstås inte veta, om uppfödaren verkligen trodde på det där, eller om han bara tyckte att han hade hittat ett snyggt svepskäl för sitt intresse av snabbavel. Blandrasuppfödaren i mitt grannskap som har bråttom till nästa kull säger också rätt konstiga saker om hundar ibland. Skillnaden mellan dem är att den kände amerikanske uppfödaren senare av uppskattande kollegor valdes till nästa ordförande i rasklubben.

Swensons rekommendation föll delvis i glömska. Information plockades bort från hemsidan. Den nybildade konkurrerande cavalierklubben, AKC:s skyddsling, hade inte mycket att säga om genetikerns åtgärder mot hjärtklaffsfelet. Det den säger idag på sin ”informationssida” är i mina ögon pinsammare än tystnad. Den packar in informationen om hjärtundersökningar i påståenden om hur genetiskt sjuka blandrashundar är och hur bra cavvar kan leva med sitt hjärtfel. Men på senare år har även den rasklubben börja förespråka hjärtkontroller och uppfödare har börjat följa rekommendationerna. Resultat? Färre unga hundar drabbas, säger min källa i USA, och kanske, kanske ser man en ökning av medellivslängden. Men tiden som gick medan man inte gjorde något är samma tid som kunde ha skapat en bättre situation för hundarna och deras ägare idag.

Om alltså uppfödarna hade velat vara med på tåget. Finns det seriösa uppfödare av cavalier i USA? Självklart. Några har alldeles frivilligt hela tiden gjort som Lennart Swenson föreslog för alla dessa år sedan. Men jag avundas dem inte, för det verkar ha funnits gott om lediga platser på tåget och det måste ha varit en stor sorg att se vad som tilläts hända deras ras.

Bodil Carlsson

LÅNGLÄSNING

 

En uppfödare uttalar på ett medlemsmöte i sin rasklubb, att valpköpare inte borde ha lika stor rösträtt som uppfödare.

En valpköpare som ställer upp som kassör i sin rasklubbs styrelse möts av rop från årsmötesförsamlingen: ”Och hur många kullar har du fött upp då?”

En facebookgrupp som handlar om kennlars avelsresultat får höra att avelsresultaten är uppfödarnas ensak, valpköpare och annat vanligt folk ska inte lägga sig i.

En rasklubb vill skippa rekommendationerna om att röntga höftleder hos avelsdjur. SKK:s avläsare – specialutbildade veterinärer, ifall ni undrar - är dåliga och inkompetenta, heter det. Bevis: i andra länder släpps fler höfter igenom.

En collieuppfödare säger att de enda regler som borde få finnas för avel är de som finns i rasens ursprungsland och nu gissar ni rätt – i rasens ursprungsland finns inga regler. (Förutom att det är förbjudet att para merle med merle för att inte dra på valparna risk för syn- och hörselnedsättning och det finns säkert de som är sura över den frihetsinskränkningen också).

Vad är det som låter? Bortskämdhetsfaktorn.

Som vanlig människa frestas man ju att säga, att om galoscherna inte passar, så är det väl bara att flytta. Man har all rätt att slå ner bopålarna i ett land, där röntgenavläsarna uppfyller ens drömmar eller där inga regler överhuvudtaget existerar. (Colliens ursprungsland registrerade förra året bara 531 valpar, så vem vet, engelsmännen skulle kanske uppskatta ett tillskott?) Däremot kan man som säljare inte vänta sig att ens köpare ska vara tysta, eller ännu hellre frånvarande, på de gemensamma mötena och däremellan bara tacksamma och glada för att få betala. Riktigt så beviljat brukar man inte få ha det här i livet, särskilt inte i längden.

Inte kan det vara kul att vara SKK och behöva tampas med den faktorn. Men det riktigt trista är, att bortskämdhet inte det bästa man kan luta sig mot, om man vill möta renrasavelns problem med en hållbar motstrategi. Om man inte gör det, är risken att motstrategierna kommer från helt andra håll.

Det värsta med bortskämdhetsfaktorn är inte att den får folk djupt inne eller högt uppe i hundvärlden att häva ur sig dumheter. Det värsta är att den skapar en känsla av osårbarhet.

Det här är ett klipp ur en en s k long read, en långläsare, i engelska tidningen The Guardian som publicerades häromveckan. Artikeln handlar om hur vi hanterar våra sällskapsdjur och heter Love them to death: Älska ihjäl dem. The Guardian når med sin nätupplaga runt 20 miljoner läsare på en månad.Tror ni att tidningen väljer ett ämne som bara intresserar ett fåtal för sin long read ? Författaren står vid ett övergångsställe i väntan på att ljuset ska slå om. Hon ser en trubbnos. Nej, förresten - hon hör en trubbnos.

”I stand at the traffic lights waiting to cross. A young man beside me holds a lead – at the end of it is a puppy standing patiently between us. In the moments before the crossing signal, I listen to the dog breathe. The sound is old and bronchitic, a dissonant issuing from this neat little body, the laboured wheezing of a young dog’s breath. The man is fashionably dressed, and the dog most probably loved and precious. I’m not sure if the dog is a French bulldog or a pug, but he’s one of those that now form a widespread, snuffling, breathless band of canine respiratory distress. The lights change, and man and dog walk off, the dog carrying his possibly malign genetic destiny, his future skin-fold pyoderma, the corneal ulceration that may affect his protruding eyes, the upper airway obstruction that is probably already causing him to wheeze. It’s not the first time I’ve wondered – what made this man and others seek out and pay for creatures who may live shortened, suffering lives?” (Esther Woolfson, The Guardian, 11 augusti 2020)

Samtidigt hörs uppgifter om ett kommande franskt lagförslag: ägare till ”extrema hundar” med egenskaper som kan orsaka lidande kan komma att åläggas att sterilisera sina djur. Tysklands minister för jordbruks- och djurfrågor förvarnar om ett nytt lagförslag, där hundar med drag som bedöms orsaka lidande eller ohälsa skall förbjudas på utställningar. “Animals are not there to fulfill the questionable aesthetic desires of their owners. They are not mascots. If breeding prevents any behavior that is appropriate for the species, it is cruelty to animals. Animals with Qualzucht already banned here - and yet it still happens. I want to end that: I will ban the display of dogs with breeding characteristics that hinder animal welfare. This is an effective lever to remove incentives for such breeding. and to protect the animals as best as possible. " ( Dogzine.eu, 18 augusti 2020)

”Djur finns inte till för att tillfredsställa ägarnas tvivelaktiga estetiska preferenser. De är inga mascotar. Jag kommer att förbjuda att man visar upp hundar med framavlade drag som förhindrar djurens välmående. Det är en effektivt metod för att ta bort drivkraften för sådan avel.”

Säger Tysklands jordbruksminister. Politiker är som tidningar, de brukar inte gå ut med sådant som de vet inte går hem hos publiken.

.

Den internationella marknaden för sällskapsdjur, framförallt hund, och framförallt trubbnosar, har vuxit starkt på senare år. Men motståndet har också vuxit.

Efterfrågefesten gav grönt ljus till domarnas fria skön och till uppfödarpreferenser. Ingen skulle komma och lägga sig i. Det var bara att tuta och köra. Nu börjar det blinka rött. Om hundorganisationerna inte har förmåga att se ljuset slå om eller inte kraft nog att få sina uppfödargrupper att förstå det, vilken framtid har de?

Bodil Carlsson

RESERVATET Sista delen

 Om hundaveln blev ett reservat för artonhundratalsbiologi så finns förklaringen i historien. Den brittiska traditionen var den etablerade föreställningsvärlden, det var den som fanns, så det blev den som gällde.

Det fanns ingen annan tradition att ta över den gången – det fanns inga stora kunskaper om genetik på femtiotalet och de som fanns, fanns inte hos vanligt folk - och försäljningssiffrornas medvind bekräftade ju att man gjorde så rätt, så rätt, när man linjeavlade och fokuserade på exteriör. Det var så det gjordes i England och där visste de ju hur man bär sig åt.

Eller hur?

För en tid sedan skickade någon mig ett inlägg från en svensk uppfödare. Det är ungefär tio år gammalt och rasen är inte collie, men tänkesättet känns igen. Inlägget handlar om ”den trygga uppfödningsformen” - jodå, linjeavel. Resonemanget är intressant på mer än ett sätt. Dels för att det uttrycker en tradition som fortfarande lever och ännu mera för att det utanför hundvärlden inte finns så många andra sammanhang, där man har chansen att höra artonhundratalet föra ordet. De kända uppfödarnas status, linjeaveln som de sysslade med för hundrafemtio år sedan och fortfarande håller sig till, skrämselvärdet i ”gener som inte känner igen varandra” när man utavlar inom sin ras*, alla sjukdomar som kan dyka upp i utavel och framförallt den stora insikt som linjeavel bevisar hos uppfödaren – det är äkta artonhundratal. Engelskt artonhundratal. Det visste ingenting om gener och det har aldrig hört ordet bästföredatum.

Att läsa först det inlägget och sedan rapporterna om vanligheten hos genen som ger ichthyos är faktiskt som att höra två århundraden stå och hojta åt varandra. Det ena århundradet har tyvärr en selektiv hörsel. Det kan aldrig ha hört nutida forskare inom människans genetiska sjukdomar tacksamt nämna hur väldigt mycket mera tid och resurser som hade behövts för att hitta ansamlade sjukdomsgener, om inte renrasaveln på hund bjudit på så många bra exempel.

Varför stannar man i en föråldrad tankevärld? Sanningen är enkel – det gör vi allesammans, så länge som det är bekvämt. Om tankevärlden hänger ihop med framgång och grupptillhörighet är det obekvämt och onödigt att ändra uppfattning. Efterfrågeexplosionen under de senaste sextio åren skapade en gemensam bas inom hundbranschen. Uppfödare med kennelnamn var visserligen en minoritet här i världen, men en speciell minoritet, liksom lite utvald, och sammantaget blev man snart tillräckligt många för hålla med varandra om att man gjorde så rätt, så rätt. Man sålde ju!

Kom ihåg – sextio år är två människogenerationers minne. Inte så många av oss minns längre tillbaka och ännu färre räknar med att det som har varit vår verklighet länge faktiskt kommer att förändras. Det som har gått bra för oss så länge vi minns måste ju bara fortsätta gå bra.

Eller hur?

Den här uppfödaren framhåller en kull med även för den kenneln ovanligt hög inavelsgrad, som nådde diverse framgångar. Kullen är det enda kvitto som behövs på att släktskapsavel fungerar. Den har fria ögon - ”de som är lysta” - och fria höfter och alltså är allt bra. Bara att fortsätta!

Med det tänkesättet får man vara glad, om genen bakom en snäll åkomma är den vanligaste mutationen. Det man inte blir särskilt glad åt är att hundorganisationerna inte öppet och klart hjälpt sina uppfödare att förstå skillnaden mellan framgång på kort sikt för en kennel och fortlevnad på lång sikt för en ras.

Det finns alltid folk som har tur på kort sikt. Den här uppfödaren kan ha rätt om sin kull och om att kennelns linjeavlade valpar överlag har varit friska. Det kan ha fungerat under de trots allt få år, sett i relation till rasens historia, som kenneln har varit igång. Det linjeavel ger är ju förutsägbarhet på kort sikt.

Det den gör på lång sikt är att skapa bekymmer för kommande generationer hundar och uppfödare. Det enda som inte är förutsägbart är vilka bekymren blir, för där bestämmer slumpen. Det beror på vilka genförändringar som först de tidigaste och sedan de mest använda avelsdjuren inom rasen råkade bära omkring på. Det kan vara relativt oskyldiga saker som ichthyos och CEA, eller tidig blindhet och hjärtsjukdom. Men om perspektivet alltid handlar om nästa kull, eller om att på trettio år föda upp så många hundra valpar att de måste vara en betydande andel av rasen och om den samlade extrainkomsten i dagens penningvärde motsvarar ett skapligt antal miljoner – varför bekymra sig om långtidsperspektivet?

Pengarna och statusen hamnar ju hos mig idag. Konsekvenserna hamnar hos någon annan i morron.

Avel inom en sluten stambok är ett kollektivt projekt över lång tid, men när det drivs av konkurrerande individer med kort perspektiv behövs regler för aveln. Det är i reglerna som långtidsperspektivet finns. Långtidsperspektivet är rasens fortlevnad.

 

 

Bodil Carlsson

* Gener som inte känner igen varandra är bara ett problem för den som försöker korsa två olika arter med varandra. Det blir ju inte så många avkommor om man korsar hund och katt, till exempel, men det har  ingenting att göra med utavel, som är att para två så litet besläktade individer som man kan hitta  inom en och samma hundras.

Linjeavel, linebreeding på engelska, för den som undrar =  låggradig eller urvattnad form av nära släktskapsavel. Går ut på att man t ex parar morfar med sondotter, kusiner eller sysslingar med varandra. Man håller sig inom "sina linjer". Linjeavel är såvitt jag kan förstå fortfarande dominerande i England. Först på senare år har engelska kennelklubben förbjudit inbreeding, inavel, som t ex far/dotterparning eller helsyskonparning.

 

 

NÖTSKAL

Kort repetition: AKC:s historia i ett nötskal. Folk fick mycket mera pengar och alla ville ha hundar. Renrashundar, fina hundar, såna som var bättre folks hundar förr – nu kunde de bli allas. Massor med uppfödare klev upp på scenen. AKC fanns redan där och tog åt sig applåderna.

Och Europa? Folk fick mycket mera pengar och alla ville ha fina renrasiga hundar. Den engelska traditionen av linjeavel och kennelstatus fanns på scenen när de nya uppfödarna klev in i pjäsen. Så den traditionen tog man till sig, ungefär som om någon hittar en finkostym att dra på sig inför en oväntad fest. Festen har hållit på i sextio år nu och fester brukar ha ett bästföredatum. Kostymen börjar kanske bli lite omodern. Det är europeisk renrashistoria i ett nötskal.

Den nordeuropeiska traditionen är delvis en annan – mera folkrörelse, mera inriktad på användbarhet och bra hundhållning, mera öppen med fakta och mera öppen för vanliga hundägare; men den har en svaghet. Den förutsätter kunskap. Det är ingen slump att just SKK har både hög andel reggade hundar och offentlig dokumentation av hälsoresultat. Kennelklubbar och hundägare i andra länder avundas oss ofta och det gör många uppfödare också. Det blir så mycket enklare att göra val i aveln, om man kan gå in i ett öppet register och se hur den tilltänkte hanens höftledsindex ser ut i stället för att tvingas lita på den andra uppfödarens oröntgade ord. Men man behöver kunskap både för att leta fram dokumentationen och för att förstå den och framförallt behöver man ju veta att den finns.

Om flera hade den kunskapen, skulle renrasaveln ha mera att sätta emot den växande blandrasaveln.

                                                   *    *    *

En enda bra sak med coronadistanseringens massiva tråkighet är att vi hundägare pratar mera med varandra när vi möts. I varsin ända av koppeltamparna stannar vi och pratar. I rastgården står vi på lite håll och pratar, medan vi ser våra hundar forsa runt. Kvinnan som jag mötte där i veckan hade givit sin unga hund namn efter jätten som bär jordklotet. Stor och stark och musklad var han och riktigt socialt bra också, den ettåriga schottisen som lekte så fint med min collie. Varför hade hon valt blandras? Jo – blandras är friskare. Familjen hade researchat ungefär så mycket som genomsnittliga valpköpare gör, kollat på Blocket, ringt och hört sig för, åkt och tittat på mamman och valparna, funderat, åkt och tittat igen.

Varför hade de valt just en brukshundsblandning? Familjen ville ha något att jobba med. Spår, nosework, såna saker. Långpromenader i skogen. Aktiv fritid. En hund som hänger med på allt. Sedan kom en skugga över hennes ansikte och hon såg ner. ”Men det har inte blivit så mycket av det... Han har höftledsartros.”

Det där är blandrasavelns dilemma i ett nötskal. Vinstlott i ett avseende och riktig nitlott i ett annat för en ung hund utan att vare sig uppfödaren eller köparen visste vad de kunde vänta.

Jag sa inget mera. Den glada, fina hundens liv kommer att bli kort och det visste hon också. Man kan inte trycka ner en redan lessen hundägare med prat om höftledsindex. Men på hemvägen undrade jag över något som jag ofta undrar över. Varför är renrasaveln så usel på att skylta med det som den gör bra och så duktig på att skylta med sina minoritetsintressen?

För att minoritetsintressena dominerar organisationerna? Tänk då på det här. Det brukar finnas ett bästföredatum också för organisationer som inte längre kan höra sin majoritet. Den stora majoriteten av oss har inte hund för att tävla i utseende eller prestation. Renrasighet i sig är inte heller längre det som mest intresserar valpköpare. Men det finns andra, mycket mera hållbara försäljningsargument. Till exempel detta. JA – renrasaveln har anhopat många recessiva sjukdomsgener i sina raser och behöver bli mera rakt på sak om traditionen som ledde dit, men blandrasavel har precis lika stor risk som renrasavel för sådant som höftledsdysplasi och mentalitetsproblem. Skillnaden är att renrasaveln har skaffat instrument för att hålla koll på dem. Så varför inte skylta med instrumenten och lära folk använda dem?

Bodil Carlsson

MAN MÅSTE INTE VARA RÄDD...

 

Ett slumpmässigt möte mellan tre rena raser i veckan gick till så här. Två collietikar på smal asfaltgång svänger runt hörn med hög häck och stöter ihop med en mastiff. Mastiffen är också en tik och i höglöp. Hon tycker inte att det är en bra idé för två jäkla collies att komma emot henne och gör ett rejält utfall. Lyckligtvis är husse snabb och stark nog att hålla i fyrtio kilo muskler och lyckligtvis gäller samma sak kopplet. Medelålders collietik tycker inte att det är en bra idé för en usel dogueslyna att hota hennes adopterade valp och gör utfall tillbaka. Lyckligtvis är matte stark nog att hålla i 22 kg försvarsberedd vrede och lyckligtvis är collies hundar, som man håller tillbaka med ord mera än med koppelryck, för tillsammans väger de nästan lika mycket som mastiffen, medan mattes matchvikt är hälften av dogueägarens. Medelålderstiken sätter sig, svart i blicken, men ändå. Ettårscollien står stilla, med svansen lagom hög för att visa att hon visserligen inte attackerar, men inte tänker springa och gömma sig heller.

Några minuter senare stöter collietikarna ihop med bekantingar. En man sitter på en parkbänk i skuggan under träd med sin cavaliertik i knäet. Cavvtiken är åtta år och den vänligaste själ man kan tänka sig; att se henne stöta upp sädesärlor gör en människa glad. Det är inte hon som har hjärtfel. Hon sitter stilla för att hon har sprungit sig trött. Men hon blev överfallen av en pitbull för drygt ett år sedan och efter den betan är hon rädd för stora hundar. Vi ser henne krympa ihop i husses famn redan när vi är en bit bort. Så känner hon igen oss och slappnar av. Collietikarna går fram. Den vuxna hälsar cavven med en försiktig slick på kinden. Unghunden rör  vid henne med nosen. Sedan hälsar de på hennes husse. Han säger: ”Å, hon är så trygg med dina hundar.”

Den ena rena rasen har andningsproblem skapade av den förkortade huvudformen. Den verkar ha en HD-frekvens på runt 50% och en förväntad livslängd på fem till åtta år. Den andra rena rasen har ett vanligt ärftligt hjärtfel som förkortar livet och en vanlig förändring i skallbasen som leder till syringomyeli. Den tredje rena rasen har en välkänd rädsleproblematik med påvisbar ärftlighet och en del uppfödare som inte vill se, att hunden som är orädd nog att gå emot en mastiff och hunden som lugnar en darrande cavalier är en och samma hund.

 

                          Man måste inte vara rädd för att vara snäll! Det här slamriga, välbesökta torget är mina hundars vardag. De har bekantat sig med så många hundrädda barn från Mellanöstern att de är välkända i området. Det är därför jag vågar lämna dem utanför butiken: jag vet att andra har koll på dem medan jag handlar.

Vad man behöver göra för att klara mastiffrasens fortlevnad vet jag inte. Går det?  Om jag älskade cavalier king charles, så skulle jag slå mig ihop med andra och starta ett utkorsningsprojekt för att rädda min ras och dess värdefulla egenskaper. Men om jag vore CS, skulle jag bara anta collieutredningens förslag. Det räcker. Vi har sådan tur att det räcker! Det finns fortfarande problem som går att lösa med enkla åtgärder.

 

Bodil Carlsson

RESERVATET: del 2)

 I mitt grannskap bor en blandrasuppfödare. Små lurviga skällande saker springer runt i hennes trädgård, blandningar av raser som är eller nyss har varit trendiga. Med jämna mellanrum får de små lurviga valpar som säljs genom läckra annonser på Blocket och drygar ut hennes inkomst.  Första gången jag kom förbi ville hon sälja en valp till mig – en mycket ängslig liten valp. Det var inte konstigt, sa hon, ingenting att fästa sig vid. Valpen hade bara blivit tappad i backen av ungarna, det var därför. Med rätt ägare skulle den bli lugn och fin.

Varför kände jag att jag hade hört det där förr?

Kvinnan med golden i väntrummet – jag träffade henne för flera år sedan - hade aldrig haft några problem med sina linjer, sa hon, och för allt jag vet kan det vara sant. Jag tror, att hon hade satsat en slant på att skaffa sina hundar och tyckte att hon gott kunde få fortsätta som hon ville utan att någon skulle komma och lägga sig i. Det kan mycket väl ha gått bra för hennes del. Men i så fall beror det på att uppfödarna före henne röntgade och ögonlyste och utgick från resultaten i sin avel. När det gäller ichtyos, hade hon helt enkelt tur. Antingen var hennes hundar faktiskt bara bärare. Eller så tyckte inte valpköparna att gråvita hudflagor i hundbädden var något att bråka om.

Skulle lindrig ichthyos hos en annars frisk, stabil hund bekymra mig? Nej. Det finns hundar som får betala högre pris än mjällbildning för sin renrasighet. Fråga nästa cavalier ni träffar! Det som bekymrar mig är att så många uppfödare inte verkar vilja förstå vad de håller på med.

Min första hund var en gammeldags sheltie, en av de klokaste och vänligaste hundar jag har känt. Jag ringde uppfödaren för att berätta att jag tänkte höftledsröntga henne. Uppfödaren sa: ”Gör inte det! Tänk om dom hittar nåt!”Det gjorde de inte, röntgenplåtarna såg bra ut. Så hon parades med en frisk och bra hane, en lydnadshund. Fyra valpar föddes. En hade akrani. Skalltaket saknades och under blod och koagler låg hjärnan blottad. Det händer oss ungefär en gång på tusen födslar, det händer uppenbarligen hundar – en av alla de gånger då en  komplicerad process som ett fosters utveckling går fel. Jag gjorde som jag var van från jobbet, ringde och rapporterade. Rasklubbens hälsoansvariga blev glad – inte för valpens öde, men för informationen. ”Det är så ovanligt att nån berättar!

Den som sysslar med renrasavel måste hålla flera bollar i luften. En är den delade efterfrågan: det finns folk som vill ha en lätt sällskapshund, bara den är söt att se på – och det finns folk som vill ha mera än så, de vill ha egenskaperna som rasen en gång byggdes på. En annan boll är det oförutsedda som alltid inträffar i biologin, hos hundar som hos oss: en olyckshändelse i befruktningsögonblicket eller i livmodern gör att även med de bästa intentioner kommer en och annan individ att födas skadad, eller bli sjuk och dö för tidigt, eller ha en beteendestörning. Det är grundrisken. Den delar hundar, blandrasiga och renrasiga, med alla andra levande varelser, inklusive människor. Det blir fel ibland. Det vi borde förvåna oss över är att det så ofta blir rätt.

En annorlunda boll är anhopningen av riskgener, som kommer ur den långa släktskapsavel som alla slutna stamböcker innebär. Den bollen landar ovanpå grundrisken och utan åtgärd blir den större och tyngre allteftersom hundgenerationerna går.  Den bollen måste hanteras.

Vet ni vad som är skillnaden mellan blandrasuppfödaren och goldenuppfödaren? Båda måste ta grundrisken. Valpen med stort navelbråck, med akrani, med räddhågsenhet, med höftledsfel eller medfött hjärtfel – den kan lika gärna födas hos den ena som hos den andra. Den risken kommer ingen av dem ifrån. Men blandrasuppfödaren håller sig på nivån där felen är de som är vanliga hos arten hund. Att hon skulle springa på ichthyos eller någon av de tre varianterna av PRA hos golden är inte troligt. Renrasuppfödaren tar samma grundrisk, men dessutom en risk till – att råka ut för det  som lång släktskapsavel har samlat i just hennes ras.

Därför behöver renrasaveln hälsokrav.

Att förstå det här har ingenting med formell utbildning att göra. Man behöver inte ha högskolepoäng för att kunna tänka. En industriarbetare och en brevbärare är bland de kunnigaste uppfödare av min ras som jag har mött. De har älskat att föda upp sina hundar, men de har inte väntat sig att det skulle vara problemfritt och de inbillade sig sannerligen inte att det alltid skulle vara lätt.

De har varit den sortens uppfödare som är FÖR hälsokrav. För sin egen skull – hur skulle de annars veta vad de vågar satsa på? - och för valpköparnas, men mest av allt för hundarnas.

Det skall vara rimligt lätt och roligt att vara hund. Det är uppfödarnas första skyldighet. Det är därför det måste finnas krav för aveln och det är därför vi har er, SKK. Uppfödare som suckar och stönar och vill ha det lättvindigt kommer alltid att finnas, men det är inte hos dem ni ska söka hjälp mot blandrasaveln.

Bodil Carlsson

RESERVATET: ett oskyldigt exempel

Jag är hos veterinären. I väntrummet sitter redan en kvinna. Hon är där med tre golden retrievers – en hane, två tikar. Hon är uppfödare och hon är uppgiven. Hon har kommit för ett DNA-test. Som om det inte vore nog, säger hon, med allt annat. HD-röntgen! Och armbågsröntgen! Åsså ögonlysningar för PRA!

Nu hade man hittat på något nytt att plåga uppfödarna med. Ett DNA-test. För mjäll!

Hon fnös.

Det skall vara lätt och roligt att vara uppfödare, sägs det. Den här kvinnan tyckte alldeles uppenbart att det inte var tillräckligt lätt för att det skulle vara roligt.

Hudsjukdomen ichthyos - ”fisksjuka” på läkargrekiska – finns hos människa och hos hund. Den heter som den heter därför att den i sina värsta former hos människor får huden att se ut som om den vore byggd av stela fiskfjäll. Hos hund är den mycket snällare och inte vanlig – utom hos en ras, den som satt på andra sidan av väntrummet - och brukar inte bli värre än riklig mjällbildning. Mängder av vitaktiga och gråaktiga hudflagor, som kan kompliceras av jästsvampsinfektion, ge hunden lite klåda och ägaren extra dammsugningsjobb.

Ichthyos är ärftlig. Hos hund är det en autosomal recessiv gen som har fått sig en törn. I sitt skadade skick kan den inte längre fixa överhudsceller som på normalt sätt plattas till, torkar ihop till ett skyddande lager och sedan gradvis faller av för att ersättas underifrån av nya hudceller. Det blir för fort och för mycket.

Vet ni hur vanlig den där skadade genen är hos golden retriever?

In our study we investigated the prevalence of the PNPLA1 gene variant in Golden Retrievers selected for breeding in Italy. Among our dogs, the wild-type, heterozygous and homozygous variants of the PNPLA1 gene were observed in in 10 (21%), 23 (48%), and 15 (31%) of the 48 dogs, respectively.

Data collected were not statistically different (p > 0.05) from data reported in the literature [10,11].

Owczarek-Lipska et al, 2011 studied the frequency of gene defects in selected European Retriever populations in Switzerland. Among the 179 dogs subjected to genetic investigation, they found 35 (20%) wild-type dogs, 87 (49%) heterozygous, and 57 (32%) homozygous dogs for the PNPLA1 variant [10].

Nästan hälften av testade hundar i olika studier är anlagsbärare. De har den muterade genen i enkel upplaga och visar inga tecken på hudsjukdom. Den enda oskadda genkopia de har räcker för att hålla deras hud normal. Drygt en tredjedel har den skadade genen i dubbelupplaga och får mjällbildning. Bara en hund av fem har den friska genversionen i dubbelupplaga.

Titta en gång till på siffrorna! När de ser ut så, då har man haft ren och skär tur om det inte är något värre än mjällbildning det handlar om.

Hur i jisse namn kan det bli så? Hur stor rasen än är i antal hundar – och stor är den, bästsäljare i USA precis som här – så kommer alla från ett begränsat antal ursprungshundar. Någon av dem bar en gång i tiden på den där muterade genen, som inte märktes. Sedan inavlade man, och linjeavlade, och matadoravlade, och till sist hade många hundar den genen i enkel upplaga, men den märktes fortfarande inte. Och så inavlade man, och linjeavlade, och matadoravlade... och till sist hade tillräckligt många den genen i dubbel upplaga för att den skulle upptäckas.

Då var det lite sent att vakna. En DNA-genomgång av amerikanska golden visar en inavelsgrad mätt i antalet dubblerade gener, inte stamtavlor på tre eller fem eller tio generationer, på ungefär 28%. Som om varenda golden, oavsett vilken kennel och vilken del av kontinenten den kommer från, är resultatet av en helsyskonparning mellan två obesläktade hundar. Ni, kära läsare, kan alltså plocka upp en raslös hanhund från en by i ett hörn av världen och en raslös tik från ett annat hörn och para dem med varandra. Deras valpar blir helsyskon – förstås. Parar ni sedan de valparna med varandra får ni en kull som är lika mycket inbördes släkt som en genomsnittlig golden. Många fattar, att så kan man visst göra i några generationer, om man vill selektera och befästa något som man väldigt gärna vill ha, utseende eller beteende eller grundtemperament. Det är inte lätt att se hur man annars skulle göra och det var ungefär så de flesta av dagens raser blev till. Men att man inte kan hålla på så i all evighet utan att springa på bekymmer och att det är slumpen som avgör vilka bekymmer det blir - en oskyldig mjällbildning eller prcdPRA med blindhet - det är det snart bara hunduppfödare som inte fattar.

Så tänker jag ibland, när jag läser nyheter från hundvärlden. Att  renrasaveln har blivit ett reservat för artonhundratalsbiologi och tänker fortsätta så, tills resultatet inte längre går att sälja. Artonhundratalet begrep aldrig, att det inte är den enskilda kvaddade genen som är problemet, utan avelsmetoden som gör att den kvaddade genen anhopas. Artonhundratalet hann inte vara med tillräckligt länge för att se konsekvenserna. Men det gör vi.

Hos oss utavlade människor är motsvarande siffra för den vanligaste och lindrigaste formen av ichtyos 2 drabbade på 1 000. Det är 0,2%. Hos golden är siffran alltså 150 gånger så hög. I sammanhanget skulle jag vilja säga till FCI:s ordförande, doktor Tamas Jakkel, att hans intervjuuttalande om att det finns många fler ärftliga sjukdomar hos människa än hos hund inte håller vatten. Det finns fler människor än hundar, det finns fler medicinskt undersökta människor än hundar, det finns en mycket längre historia av sjukvård och medicinska upptäckter för vår del – så självklart har man hunnit lista flera ärftliga diagnoser hos oss. Det som är uppseendeväckande med renrashundar är inte antalet kända ärftliga sjukdomar, utan sjukdomarnas vanlighet inom respektive ras. Det vet den ärade kollegan med största sannolikhet lika väl som jag. Det han säger är alltså inte lögn, men han aktar sig för att tala sanning. Jag gissar, att han försöker hålla de minst kunniga uppfödarna på gott humör genom att säga vad de vill höra. Är det hundorganisationernas uppgift?

Bodil Carlsson

ANVÄND DET!

För hundrafemtio år sedan importerade amerikanska miljonärer collies från England till priser som man hade kunnat köpa ett hus på Manhattan för. Dagens hundpriser är lägre, men köparna så många flera och pengaflödena så mycket större.Vi har fått till en internationell marknad, där trenderna sprids med nätets hastighet medan hundarna sprids med flygets. 500 valpar från Ukraina flygs till Canada i en av många rutintransporter . Många av dem var den senaste trendrasen, fransk bulldogg, säljbar till priser som ukrainska uppfödare bara kan drömma om att raka in på hemmaplan. Hacka på dem bäst ni vill, rynka på näsan, kalla dem valpfabrikanter - det kommer inte att få dem att sluta producera. Hur många uppfödare här skulle missa chansen till sådana inkomstlyft?

När valparna landar i Toronto för vidare transport till pet shops har ett antal av dem dött i sina fullpackade, staplade burar. Några dog av syrebrist, för att burarna hade svepts in i tät plast; andra dog av uttorkning. Transporten slogs upp i pressen därför att valpar dog under just den resan, inte för att den internationella hundhandeln var värd uppmärksamhet. Det rutinmässiga skapar inga rubriker - särskilt inte när det rutinmässiga är något så töntigt och tantigt som småvuxna hundar. Vill ni se seriösa journalister gäspa? Diskutera hund.

Varje vecka transporteras poppisraserna i bil över EU-gränserna försedda med mer eller mindre tillförlitliga veterinärintyg och säljs av en mellanhand via annonser på nätet. Tidigare i år beviljade Länsstyrelsen i Halland en person i Sverige tillstånd att för yrkesmässig vidareförsäljning importera 60 cockerspanielvalpar per år från en och samma polska uppfödare. Sällskapshundar har blivit en på flera sätt gränslös mångmiljardindustri, men kännarna sitter kvar runt ringen och pratar vinklar och adelsmärken med varandra. Det vill de fortsätta med. De har nog ingenting emot internationell konkurrens i ringen. Det de inte trivs med är den nya konkurrensen på säljmarknaden.

Hur reagerar uppfödarna i hundhobbyns gamla kärnländer? Hur vill de möta de nya producenterna och de nya valpköparna? Ofta genom att tro att sänkta avelskrav skall rädda dem . Varför ska just vi i Sverige ha en massa krav jämt? Varför är det inte reglerna i rasens hemland som gäller här? Det betyder bara: ”Om inte vi får sälja hundar, så gör ju nån annan det!” Det var väl ungefär vad AKC sa, när reggsiffrorna damp i backen. Man ansträngde sig att hålla producenterna på gott och kravlöst humör. Men reggsiffrorna damp ändå.

Vem som helst av oss kan, om vi vill, köpa hund ur bakluckan på en bil, via en mellanhand i Halland eller genom nätannonser utan att veta något om hälsostatus och mentalitet i generationerna bakom hunden. Det gäller utan åtskillnad för många hemavlade renraser, för hemavlade blandraser likaväl som för mer eller mindre renrasiga utlandsfödda hundar. Ingen kan hindra oss. Om vi vill ha något som ser ut som grannens snörvlande lilla fralla, i samma eller i häftigare upplaga, så gäller samma sak. De organiserade uppfödarna kanske inte gillar merleblåa eller prickiga eller hårlösa frallor, men om köparna gör det – vad har uppfödarna att sätta emot?

Ingenting. En popppisras är poppis, vem som än föder upp den. En andningshandikappad hund är en andningshandikappad hund med eller utan stamtavla.

Vad kan SKK göra åt saken?

Våga sätta ner foten mot extremaveln vem som än tjänar på den. Våga smaka på tanken att det är valpköparna, inte uppfödarna och exteriördomarna, som är basen för det organiserade hundintresset. Våga inse att det är valpköparnas kunskapsnivå, som bestämmer uppfödarnas!

Prata klartext om renrasavelns fördelar och risker. Se till att den informationen är sanningsenlig och se till att nå ut med den! Det är inte så att valpköpare har svårt att förstå den: fördelarna med generationer av känt mental- och ledstatus och kännedom om risken för rasanknuten sjukdom är rätt uppenbara. De har bara sällan hört talas om det.

DET kan en kennelklubb gör något åt. Men att bara fortsätta säga att den som köper en renras vet vad den får – det räcker inte längre. Det är helt enkelt inte sant. Prioriteringarna skiljer uppfödare åt så till den grad, att två hundar av samma ras kan vara så olika som om de kom från två olika raser och inavelsnivåerna i många raser är så höga, att den där oväntade genen alltid kan dyka upp i dubbelupplaga. AKC verkar inte ha vunnit många opinionspoäng genom att se ut som en försvarsorganisation för storuppfödare med ett kostymklätt elitgarnityr i toppen. SKK har ett annat utgångsläge. Använd det!

Bodil Carlsson