DE SORGLIGA BILDERNA

Här skall visas några djupt sorgliga bilder. De föreställer en drygt fem månader gammal valp under några dagar av snabb förändring. Det är inte ens en vecka sedan valpen och omgivningen såg ut så här på vandringen över rullstensåsen. Viltlukten drar ner över slänterna från höjden där rådjur och annat döljer sig dagtid; ibland hörs ett tungt steg en bit in, ibland en gren som knakar till. Valpen lär sig "Höger upp!" eller "Vänster ner!" alltefter hur vanten slängs. Det är en väldig älskad vante, det som är kvar av den, och visst hjälper den till med inkallningen när det där tunga steget hörs en bit bort... fast valpen har inbyggd självbevarelsedrift också. Hon drar i hundra knyck efter den där som rör sig... men minns att hon är liten och återvänder till mattes närhet. Om än inte till mattes sida, för här växer självständighet i kapp med vaktansatser.

Valpen har spännande tider. Hus och gårdsplan är nu valpens sak att hålla koll på - okej då, med hjälp av matte och gammeltiken som tilkallas med uppfordrande skall, om det har blivit mörkt. Rymden är full av nya ljud under dagen. Alla fåglar, som valpen trodde att hon hade hajat, låter plötsligt mycket mera!  Och annorlunda! Ormvråksparets tunna rop börjar höras igen och igår lystrade valpen konsternerad till trumpeter i skyn. De första svanarna flög över oss, men hur lätt är det att fatta för den som aldrig har sett våren?

Nu ser vår grusväg  ut så här. Våren moddar sig fram i hjulspåren och rinner vid sidan i dikena. Snöpinnarna gör nog inte mer nytta på den här sidan årsskiftet... 

... men kan användas till annat. Egentligen gillar jag inte att själv lägga spår åt mina hundar, det känns lite som att förolämpa deras förmåga. Typ "Sök rätt på mig, du, medan jag går här alldeles intill dig!" Men igår var spårläggaren inte på humör, så matte la spåret själv. Den avskavda fläcken längst ner på snöpinnen kom väl till pass, för precis där greppade jag om den med vantlös hand  innan jag fortsatte upp längs vägen. Jag svängde vänster över åkern med små stillastående klafsvattenpölar och lockande rådjursbajs och mjuka sorkhögar.  Vinden låg lätt på från söder.

 Sådär fyrtio meter in på fältet tappade jag en liten plastflaska med öronrengöringsmedel, en sån som jag alltid har närmast huden innanför tröjorna. Strax före skogsbrynet tappade jag sorgligt nog också en välanvänd innersula till en längesedan avliden sko, ett föremål som jag förstås också älskar högt och  brukar ha innanför tröjan, ni vet. Och så böjde jag mig under granen som växer upp ur den halvrasade gärdsgårn, klev över stenarna, och råkade tappa husets bästa ficklampa och min schal! Sicken matte!
Tjugo minuter senare gick vi iväg tillsammans, matte villrådigt spanande efter saker på marken. "Men vaaar är grejerna...?"
Valpen markerade greppet om snöpinnen klockrent. Hon tog själva spåret över åkern lite tveksamt först, ungefär som "Vad ska det här vara bra för?" och hon behövde lite hjälp för att hitta den dyrbara flaskan med öronrens i gräset, men sen gick det som på räls och sulan plockades upp med triumferande min. Självklart var matte överlycklig att få tillbaka en så fin sula! Vidare in i skogen med en hastig nickande markering i förbifarten av ficklampa och schal.  Valpen ville följa mattespåret vidare in i skogen där jag hade gjort stora U-svängen tillbaka. Hon fattade inte riktigt varför vi skulle sluta. Spåret fortsatte ju?
Valpen har fullständigt rätt, som jag ser det, och jag hoppas vi slipper fejkspår framöver. Men hon fick massor av beröm för markeringen av handgreppet om snöpinnen.

För om den pinnen hade det varit det sista jag hann ta tag i, innan snölavinen svepte bort mig, så hade en femmånadersvalp visat var det hände. Well done, valp!

OK, det var gårdagen. Här kommer de verkligt sorgliga bilderna. För min del har jag ingen aning om hur ofta ett skjutvapen behöver motioneras, men nästnärmsta grannens svärson med polare har en mycket bestämd uppfattning om saken. Inte ofta, men jäkligt grundligt, utan förvarning och idag! Tre killar skjuter - en tung bössa, säkert en älgstudsare; ett med mindre djup och snärt i skottet; och så ett litet vapen med ett tunt skottljud. Salongsgevär kanske, kråkmördarvapnet?
Så här reagerade valpen:

Vi är på väg ut i första fårhagen för en kissning. Kameran är med för att matte vill fånga solljuset. Skotten har precis börjat och skyttarna är max 200 meter bort. Matte har ett litet tuggben i jackfickan. Matte kastar tuggbenet i skottriktningen, in i andra fårhagen. Valpen sätter efter!

Valpen letar ihärdigt efter läckerheten intill gärdsgården som skiljer fårhagen från grannens tomt, som nu alltså är granne med en skjutbana. Killarna där skjuter av bara fan, om ni vill ha det på svenska. Det slår lock för mina öron när älgstudsaren går loss. Skyttarna gör korta pauser - sen börjar de om igen. De kommer att hålla på i långt mer än en timma, men det vet jag ju inte då, så jag får bråttom. Tillfället måste utnyttjas!
Vi går tillbaka hem till gårdsplan, valp med tuggben i mungipan och matte med beslutsamhet i blick. Vi har  tränat i ett par dagar på  nya kommandot "Balans!" - används för att ta sig fram över en liggande trädstam, eller en spång över en bäck. Eller, för den delen, på agilitybanan när den tiden kommer. Fort som ögat riggas  en improvisation upp i skrotvrån, en bred och tjock men inte helt stadig bräda som får vila med en aning vick på en cementklump.

Det gick jättebra, så vi kör en annan variant: tre lösa lock till regnvattentunnor läggs fram överlappande varandra utgående från en blank marmorskiva. "Balans!" Valpen letar obekymrat godis på de lättvickande locken. Och killarna därborta fortsätter skjuta.

Så då övergår vi till att öva apportering av kampleksak och för första gången kommer valpen ända fram med leksaken och sitter nästan fot i väntan på att den häftiga prylen ska hivas iväg igen. Medan killarna fortsätter skjuta.
Och sedan satt vi tysta på förstubron ihop och valpen dåsade till. Medan killarna fortsatte att skjuta.

Och varför är de här fotona sorgliga?
Därför att så många, många collieägare aldrig hade kunnat ta dem.


Bodil Carlsson