ÄNTLIGEN: DET BLÅSER FRISKARE!

Här kommer de till sist, de nya vindarna. Från SSRK:s tidning Apportören en rapport av retrieverkännaren Ingemar Borelius. Tack till författaren och till Apportörens redaktion för tillståndet att publicera artikeln i sin helhet!

Det blåser nya vindar inom hundaveln

Professor Per-Erik Sundgren och andra framstående genetiker varnade för många år sedan för de negativa konsekvenserna av en för långt driven släktskapsavel inom rashundsaveln. Idag finns förbättrade verktyg för att motverka dessa i form av DNA-tester och ökade möjligheter att göra korsningar mellan närbesläktade raser. 

 

De flesta av oss har vant oss vid att se de olika hundraserna som slutna populationer som aldrig kan eller får korsas med andra raser. Blandraser har för många en negativ stämpel och tanken på att korsa in en annan ras i en av våra raser känns säkert främmande för många. Vi tror oss veta att andra raser bär på både förfärliga sjukdomar, konstiga temperament och otypiska beteenden som skulle skada vår ras om en korsning skulle äga rum. Många av oss är nog rätt övertygade om att en raskorsning skulle förändra en ras i grunden både utseendemässigt och mentalt.

Så här har det inte alltid varit och jag tror inte att det kommer att förbli på samma sätt. Vi vill nog gärna tro att historien om de olika hundraserna inleddes någon gång strax innan det förrförra sekelskiftet d.v.s. i slutet av 1800-talet, då våra nuvarande Spaniel- och Retrieverraser bildades. Det var då vi började stänga stamböcker, ordna hundutställningar, bilda rasklubbar och kennelklubbar som kunde hålla ordning på raserna och se till att ingen bröt mot några avelsregler. Men det stämmer ju inte alls att alla hundraser skapades då. Vinthunden anses ha bortemot 4000 år på nacken med sitt ursprung i det gamla Egypten. Landspaniels, föregångarna till våra Cocker- och Springer Spaniels, anses ha funnits redan på 500-talet, och Retrieverns föregångare, Vattenhunden eller Vattenspanieln, den vattenapporterande hunden, har funnits i Europa i olika varianter i mer än femhundra, kanske tusen år.

Dessa raser har bevarats genom århundradena med ett relativt enhetligt utseende utan att de någonsin har kommit i närheten av något slags utställningar. Man har avlat på egenskaper och bevarat ett utseende som har varit lämpligt för de olika arbetsuppgifter de flesta olika hundraser hade förr i tiden. Men man har alldeles säkert parat dessa raser med andra liknande raser då och då baserat på en uråldrig insikt om att alltför nära släktskapsavel ger en osund avkomma som i ökad omfattning drabbas av ärftliga sjukdomar, försämrad fortplantning och en förkortad livslängd.

Den strikta rasaveln med ”hermetiskt” stängda stamböcker är ett modernt påfund. Ända in i modern tid har det funnits en pragmatisk inställning inom rashunds-aveln och när man ville förbättra en ras har det fram till slutet av 1960-talet funnits en möjlighet i den, för de flesta av våra raser, ”styrande” engelska hundaveln att korsa med närbesläktade raser. Framförallt i den jaktinriktade Retriever-aveln har man haft en öppenhet inför raskorsningar. Man gjorde ofta sådana genom att en tikägare valde den bästa apportören som fanns i grannskapet oberoende av ras. I tidningen Kennel Gazette där alla registrerade hundar redovisades förr fanns nästan alltid en spalt med rubriken ”Interbreds”, i anslutning till förteckningarna över valpar från de olika Retrieverraserna, där raskorsningar redovisades. Sådana Interbreds fick starta på prov tillsammans med de renrasiga hundarna. Om avkommorna parades med en specifik Retriever-ras i två generationer fick de sedan registreras som renrasiga. De flesta av dessa korsningar kom knappast att påverka rasaveln i nämnvärd utsträckning, men man har definitivt också gjort korsningar som kom att påverka raserna mer i grunden och man har därmed också (kanske omedvetet) kunnat förbättra den genetiska variation som är nödvändig för att bevara en ras hälsa och livslängd.

Om man tittar på engelska stamtavlor långt in på 50-talet fanns ofta stora luckor med oregistrerade hundar. Man kunde avla i flera generationer utan att registrera avkomman för att sedan registrera dem i en senare generation om man ville starta på officiella prov. Möjligheten att korsa kusinraser stängdes dock i praktiken 1970. Den finns fortfarande kvar rent formellt men erfarenhetsmässigt har Engelska The Kennel Club bara sett sig behöva tillåta sådana korsningar för nya utländska raser med alltför smala populationer och oklara stamböcker.

De senaste femtio åren har alla stamböcker i praktiken varit stängda vilket har fått en del tydliga konsekvenser. Per Erik Sundgren, som var en av våra mest välrenommerade genetiker, hävdade återkommande att den släktskapsavel som förekommer inom alla raser successivt leder till en försämrad sundhet. Han skrev redan på 80-talet att: ”till skillnad från vad de flesta tror är våra hundraser inte särskilt gamla som rena raser. Den mycket strikta rasaveln har i många fall inte mer än ca 50 år på nacken och bara i ett fåtal fall mer än 100 år. Flertalet hundraser är just i början av den tidsperiod då inavelsskador kan förväntas börja visa sig på allvar. Om inga planerade motåtgärder genomförs kommer med största sannolikhet problemen inom rasaveln att förvärras kraftigt de närmaste 10 - 20 åren.”

Minskad inavel genom raskorsningar

Sundgren hävdade också att ”bekämpningsprogram utan andra åtgärder inte räcker som botemedel mot de problem som hundaveln börjat visa. I många raser gäller att regler för begränsning av utnyttjande av enskilda individer i aveln skapar förutsättningar för ett sundare avelsarbete. Andra raser har redan passerat den gräns där inavelsskadorna inte låter sig repareras inom rasen. Den totala förlusten av gener, räknat över alla hundraser, är dock sannolikt inte särskilt stor. Genförluster drabbar slumpmässigt så att inte samma gener förloras i alla raser. Raskorsning erbjuder därför en väg att återställa balansen i de ärftliga anlagen för de raser som råkat illa ut. Raskaraktärer kan bevaras både i typ och i funktion genom att korsa närbesläktade raser med varandra för att sedan återkorsa till respektive ursprungsras. Rasavelns stora fördel - att erbjuda valpköpare en varudeklaration så att de vet vad valpen växer upp till för sorts hund - kan då bevaras samtidigt som hundarna blir friskare och friare från ärftliga skador.”

Sundgren skriver vidare: ”Korsningsavel är inte något man skall rekommendera som allmän avelsprincip inom hundaveln. Det är bara om man har påtagliga inavelsproblem i enskilda hundraser, och de problemen inte går att rätta till med normal avelsplanering, som korsningsavel kan rekommenderas. Men också då måste avelsarbetet planeras omsorgsfullt. Valet av raser för korsning bör i de fallen ske så att man korsar hundraser med relativt lika exteriöra och mentala egenskaper men som trots det inte är alltför nära besläktade. Dessutom måste man vara minst lika omsorgsfull i valet av avelsdjur vid en sådan korsning för restaurering av en ras som vid normal rasavel”.

Per-Erik Sundgren talade nog tyvärr för döva öron på den tiden men nu tycks vindarna ha börjat vända. Ett antal projekt pågår i hundvärlden där man försöker återställa olika rasers genetiska mångfald. Syftet är förstås att skapa friskare och samtidigt också mer funktionella raser genom välplanerade och noggrant genomförda inkorsningar av andra närbesläktade raser med samma eller liknande funktion. Det mest kända i Sverige är det korsningsprojekt som pågår inom de antalsmässigt krympande Stövarraserna, där så kallade rasvårdskorsningar genomförts för ökad genetisk variation i de numerärt små stövarraserna. Ett förslag i detta arbete har varit att skapa en Svensk Stövare genom att öppna stamböckerna för Hamilton, Schiller, Småland och Gotlandstövare. Det återstår att se om förslaget får ett tillräckligt brett stöd för att kunna genomföras i praktiken.

Det mest omtalade korsningsprojektet i vår Spaniel- och Retrievervärld är den godkända korsning som gjordes 2002 mellan en Clumber-tik och en Jaktcocker-hane, en parning som blev en stor framgång på flera sätt. Redan i andra generationen kunde ett par tikar, från två olika kullar, mönstras in och registreras som rastypiska Clumbers, i generationen därefter fanns flera utställningschampions i både Sverige och Tyskland och ytterligare några certifikat-vinnare. I den därpå följande generationen finns en engelskfödd hane som vann certifikat på den engelska Clumber-klubbens officiella Club Show. En tik som föddes i England i den femte generationen var den tredje Clumbern sedan 1938 som tagit pris på ett Any Variety Field Trial, i konkurrens med Cocker och Springer. 

Tiken Spindel’s Crossline var barnbarn till Jaktcockerhanen SJ (j)Ch Småviltsjägarens Oryx och Clumber Spanieltiken SU(u)CH Don’s Yours Truly. Hon blev inmönstrad som renrasig Clumber 2008, då hon var tre år, och blev 4:e bästa tik på Clumber klubbens Club Show samma år dömd av en specialdomare från USA. 

Jag gissar att detta lyckade projekt på sikt fortsätter genom att man gör flera liknande inkorsningar för att kunna påverka rasen i en större omfattning. En enstaka korsning kan förstås inte få något genomgripande genomslag på den genetiska variationen inte ens inom en mycket liten ras. Men den genomförda korsningen bevisar det faktum som varit känt sedan urminnes tider. Genom att korsa tillbaka på den ursprungliga rasen kan man inom två till tre generationer återskapa en korrekt rastyp. Det är naturligtvis viktigt att betona just detta. Sådana raskorsningar handlar om att återskapa en genetisk variation som gått förlorad i en ras och återställa en godtagbar hälsonivå, fertilitet och livslängd och absolut inte om att skapa nya raser av det slag som sker med olika moderna raskorsningar under namn som Cockerpoo, Labradoodle, Schabrador eller Sprocker Spaniel.

Den sistnämnda varianten, som är en korsning mellan Springer och Cocker Spaniel, har blivit en het potatis i Storbritannien. I grunden handlar det om att JaktCockerägare väljer att korsa med en JaktSpringer och vice versa, vilket förstås står den enskilda hundägaren fritt att göra om det sker helt öppet. Resultatet blir korsningsvalpar som inte tillhör en erkänd ras. Men det har förekommit uppgifter i Shooting Times och på nätet om att Sprockers har startats som Cockers och till och med vunnit stora prov.  Det är förstås ett allvarligt brott mot den öppenhet och tillit som måste finnas i hundvärlden att starta en Sprocker som en renrasig Cocker eller Springer.  Att det sedan kanske finns starka argument för att Jaktcockern, som liksom de flesta andra raser domineras av vissa framgångsrika avelshanar, kanske skulle må bra av en breddad avelsbas är en annan femma. Cockern och Springern var ju från början en och samma ras som delades med en viktgräns så där finns en högst naturlig koppling och motsvarande korsningar anses allmänt ha skett på 50-talet i Storbritannien för att skapa den moderna Jaktcockern. Men sådana korsningar måste ske helt öppet, ha ett brett stöd inom rasen och godkännas i förväg enligt de formella regler som finns för raskorsningar.   

  

Raskorsningar internationellt

Raskorsningar är förstås inte en fråga som bara diskuteras och genomförs i Sverige men jag tror att de Nordiska Kennelklubbarna på många sätt är föregångare på området. I Norge genomförs just nu ett ambitiöst projekt där man försöker rädda den inhemska Lundehunden genom korsningar med Norrbottenspets, Norsk Buhund och Isländsk Fårhund, där alla är snarlika, urgamla, nordiska spetsraser. I Finland pågår ett projekt, som en del av ett europeiskt samverkansprojekt, där man korsar Pinscher med Schnauzer. Syftet är att förbättra både temperament och hälsa hos Pinschern och man har i den tredje generationen fått fram ett antal individer som erövrat certifikat på utställning. Man genomför också ett projekt där man korsar in Pudel i den ovanliga Kromfohrländern, en ras som kom till genom en korsning mellan Foxterrier och en fransk strävhårig Griffon, så det är förstås ett mycket omaka par som korsats. Men Kromfohrländern har en mycket smal avelsbas och man vill bredda denna i ett flernationellt europeiskt projekt. Det naturliga valet hade varit att korsa med de närbesläktade och utseendemässigt lika raserna Foxterrier eller Jack Russel men man vill inte ha in dessa rasers jaktlust. Man har därför valt Pudel som korsningsras och man räknar med att ha återställt rasens typiska exteriör efter ett par generationer.

Finland är som så ofta annars ett föregångsland då det gäller att tänka ”outside the box” och att inse att det krävs resoluta tag för att komma till rätta med de hälsoproblem som drabbar små raspopulationer. På Finska Kennelklubbens hemsida, Kennelliitto, kan man läsa om ett antal sådana raskorsningsprojekt i en artikel på svenska. Man berättar initialt om ett korsningsprojekt i USA där man på 1970-talet korsade in Pointer i Dalmatinerrasen för att komma till rätta med ett allvarligt rasspecifikt hälsoproblem.

Förutom ovannämnda korsningar har man i Finland också korsat in Dansk-Svensk gårdshund i raserna Terrier Brasileiro och Epagneul de Pont-Audemer och man har korsat in Spansk Vattenhund i den relativt närbesläktade rasen Barbet. År 2006 fattade man också ett beslut om att slå ihop de närbesläktade raserna Finsk Spets och Finsk-Karelsk Laika till en ras eller åtminstone att öppna stamböckerna mellan dessa. Två andra inhemska raser, finska lapphunden och lapska vallhunden, har fortfarande öppna stamböcker som gör det möjligt att registrera oregistrerade arbetshundar av lantras och använda dessa i avel och det gäller också för raserna Norrbottenspets, Lancashire Heeler och Jack Russell terrier.

Alltför smala avelsbaser

Labrador, Golden och Flatcoated Retriever tillhör våra mest populära raser och man vill gärna tro att så stora raser har betryggande stora avelsbaser som kan garantera god hälsa och en lång livslängd för all framtid. Det finns dock en etablerad företeelse i all målinriktad avel som får en motverkande effekt och det är den selektiva metod där våra målinriktade och seriöst arbetande uppfödare hela tiden försöker förbättra önskade exteriöra och/eller mentala/arbetsmässiga egenskaper. Man gör det ofta genom att förstärka inslaget av gener från de hundar som bäst motsvarar idealet genom att de dubbleras på ganska nära håll i en avelskombination. Vi kallar detta för linjeavel när vi under kontrollerade former dubblerar goda, friska, snygga och/eller duktiga individers genvarianter i en stamtavla. Men det sker också mer osynligt för de flesta uppfödare genom att de individer som bäst motsvarar idealet kan upprepas otaliga gånger om vi tittar strax utanför en sex generationers stamtavla.

Det är så rashundsavel bedrivits i alla tider. Vi kan knappast vara utan ett sådant avelsurval om vi vill utveckla en ras, men det får som konsekvens att de största stjärnorna (de kan heta Shargleam Blackcap (Flatcoat), Sandylands Mark (Labrador), Camrose Cabus Christopher (Golden) eller Swinbrook Tan (JaktLabrador), kan upprepas hundratals gånger om vi går tillbaka ett tillräckligt antal generationer bakom dagens showhundar och motsvarande inom den jaktinriktade aveln.

Vi väljer ju hela tiden bort genvarianter i varje generation, genom att inte avla på de hundar som är lite mindre snygga eller lite mindre duktiga (och för all del också de som är lite mindre friska), därför att de har ett mindre inslag av gener från dessa idealhundar.  Men vi väljer därigenom också bort en viktig komponent, den genetiska variation, som har en avgörande betydelse för en ras sundhet.

På så sätt smalnar avelsbaserna successivt av och det drabbar särskilt hårt de raser som har en liten ursprunglig avelsbas. Detta gäller inte bara de raser som har låga registreringssiffror. Flatcoated Retrievern är en stor ras idag men alla Flatcoats runt om i världen går tillbaka på ca 60 individer som föddes i Storbritannien på 40-talet. Det kan synas vara en bred bas att stå på men i stort sett alla dessa var nära linjeavlade på den avelskombination (Dancer of Riverside x Atherbram Jet) som dominerade på 30-talet. Av dessa 60 individer kom de flesta att spela en perifer roll och det var bara ca 10 som kom att dominera aveln genom att man linjeavlat på dem otaliga gånger.

DNA-tester

Molekylärgenetiska analyser, baserade på DNA-tester, erbjuder den enda teknik som finns att säkert avgöra graden av genetisk variation och släktskap mellan olika individer och den kommer nog på sikt revolutionera hundaveln. Rasklubbar i USA genomför redan omfattande program för att testa graden av släktskap inom en population och för att identifiera och rädda gener från mer obesläktade individer.

En DNA-studie som har genomförts av det USA-baserade DNA laboratoriet, UC DaviesVGL, indikerar att Flatcoated Retriever har en av de smalaste avelsbaserna man har uppmätt och en motsvarande studie som genomförts av Finlandsbaserade laboratoriet Genoscoper (MyDogDNA) visar att rasen har en påtagligt smal avelsbas och därmed en mycket begränsad genetisk variation. Det är ingen tvekan om att detta har påverkat rasens sundhet.

Svensk Flatavel har fått fram några av de mest framgångsrika avelslinjerna i världen, vilket bl.a. visas av att svenskavlade hundar legat i topp på Crufts under de senaste 15 åren och en påtagligt stor andel av alla Flatcoats tränas och startas på jaktprov. En norskfödd hund från dansk/svenska jaktlinjer blev bästa hund på Flatcoated Retriever Societys Open Field Trial i höstas. Rasen är relativt lite drabbad av de förödande ledproblem som plågar många andra raser. Men den ligger samtidigt i topp då det gäller förekomsten av cancersjukdomar och den har på grund av dessa en kortare genomsnittlig livslängd än de flesta andra raser, något som med största sannolikhet är en följd av den påtagligt smala avelsbasen. Det kan därför knappast råda någon tvekan om att rasen skulle må bra av ett raskorsningsprogram, som naturligen skulle ske genom välplanerade inkorsningar av Jaktlabrador och eventuellt Jaktgolden. Flatcoaten delar sin tidiga historia med dessa.  De kan tillföra en genvariation som rasen saknar.  De kan bidra till att stabilisera jaktanlagen. De är de ”raser” som är mest lika Flatcoaten exeriört.

        

Tidigare raskorsningar i Retrievervärlden - Interbreds

Retrieverhistorien är speciell eftersom man länge betraktade de olika Retrieverraserna som ”en ras” som fanns i olika hårlag och färgvarianter, något som fortfarande delvis märks när engelsmännen listar de olika raserna i en utställningskatalog som; Retriever (Golden), Retriever (Labrador) etc. När de började delas upp i olika raser runt år 1900 korsades de fortfarande helt fritt men 1916 orsakade Labradorhanen Horton Max en intensiv debatt i retrievervärlden när han vann ett antal cert i utställningsring. Han beskrevs som en ¾ Flatcoated Retriever, men han hade stora luckor i stamtavlan som de flesta hundarna på den tiden och förhållandet mellan rasinslagen kan diskuteras. Men att han var en mycket snygg Labrador enligt dåtidens standard och att både hans farfar och morfar var registrerade som Flatcoats råder det ingen tvekan om. Debatten slutade med att det bildades en rasklubb för Labradorer som skulle värna om renrasiga hundar och med att the Kennel Club skrev regler för så kallade Interbreds (korsningar mellan kusinraser).

En Interbred var en korsning mellan två olika Retrievers eller en korsning mellan en Retriever och en Interbred eller mellan två Interbreds. Efter att återkorsning skett med en viss Retrieverras i ett par generationer fick avkomman registreras som en renrasig Retriever igen.  Den nya regeln innebar att Interbreds fick tävla fritt på alla prov, två Interbreds vann the Retriever Championship på 20-talet och födda Interbreds listades länge under en egen rubrik i Kennel Gazette där uppgifter om alla registrerade hundar publicerades.

Horton Max (överst) och hans farfar Jimmy of Riverside (underst). Jimmy var en av dåtidens mest vinstrika Flatcoats och Horton Max vann återkommande i Labradorringen.

Ett utdrag ur Kennel Gazette som redovisar registrerade Interbreds i början av 1920-talet. Bykes helsyster Bibby skulle komma att spela en mycket central roll den jaktinriktade Flatcoataveln. Dazzle och Flashy, som ägdes och fördes av den legendariska tränaren Charles Alington, vann The Retriever Championship 1921 och 1922.

Den första Golden som vann the Retriever Championship (1937), FT Ch Haulstone Larry, hade en Interbred tik i stamtavlan, som var fallen efter den berömda gula Labradoren FT Ch Haylers Defender. En Interbred tik, Bibby (Labrador/Flatcoat), spelade en dominerande roll i den jaktinriktade Flatcoat-avel under 20 - 30 - talen. Flatcoat-tiken Pewcroft Plague (född 1939), stammor för de Pewcroft hundar som i stort sett alla ledande engelska uppfödare började sin avel med på 40 - 50-talen, var en Interbred = Flatcoat/Labrador. Men Plagues pappa var efter Dancer of Riverside x Atherbram Jet (se ovan) och hon parades med en hane som var nära linjeavlad på dessa båda hundar så hennes påverkan på den redan då smala avelsbasen blev trots allt mycket begränsad. Enligt Mary Roslin Williams, legendarisk Labradoruppfödare, användes en känd Flatcoat för att förbättra huvudena på de bruna Labradorerna någon gång på 50-talet när man hade korsat in Pointer i showlabradoren för att förstärka det bruna anlaget. Det senaste exemplet som fick en viss påverkan på den svenska Flatcoat-aveln var en Golden/Flatcoat korsning som gjordes på 1960-talet i Skottland. Nord U Ch Mimosa of Halstock, som importerades till Sverige 1972 hade denna Golden fyra generationer tillbaka i stamtavlan och Bramatha Copper Najinski, som importerades av Ragnhild Ulin 1979, hade samma Golden fem generationer tillbaka. Båda gjorde ett visst avtryck i aveln. Mimosa låg bakom den första Flatcoat, Latchford Snobben, som vann stort på svenska utställningar. Hinnared kennelns båda stamtikar var linjeavlade på Mimosa och de lade grunden till den uppfödning som producerat överlägset flest Jaktchampions inom rasen.

Pewcroft kenneln med de hundar som lade grunden till den moderna Flatcoaten. De var alla barnbarn till Pewcroft Plague som var en Interbred, med största sannolikhet fallen efter Pewcroft Puzzler (Flatcoat) och Poppelton Black Tulip (Labrador).

En ny öppenhet – men finns den hos oss?

Det råder knappast någon tvekan om att det finns en helt ny öppenhet hos de ledande nordiska kennelklubbarna om att möjliggöra raskorsningar inom raser som har en snäv avelsbas, och därmed följande allvarliga hälsoproblem och/eller en försämrad arbetsmässig funktion. Nordiska genetiker ligger långt framme i forskningsarbetet runt olika sjukdomar och det finns en stark vilja att hjälpa rasklubbarna att planera för mer progressiva avelsprogram som också innefattar raskorsningar. Svensk hundavel ligger långt framme även i ett internationellt perspektiv, vi har ett mycket gott renommé och de avelsval vi gör kan få en stor påverkan på aveln även i andra länder.

Raskorsningar förekommer inom all husdjursavel som en vedertagen metod för att i grunden förbättra en ras hälsa och funktion. Men för att något ska hända inom våra raser krävs det uppfödare som har förmågan att ”tänka utanför boxen”, som har modet att gå före, väcka debatt och att formulera en väl genomtänkt ansökan till Rasklubb/SSRK och till SKK om att få starta ett korsningsprogram. Det krävs också en öppenhet hos både SSRK och berörd rasklubb för att ge stöd till sådana korsningar och säkerställa att korsningsavkommorna får utvärderas på utställningar och prov enligt samma villkor som renrasiga individer inom den aktuella rasen. Det är bara om dessa avkommor hamnar hos erfarna och aktiva hundägare som de kan bli tränade och utvärderade på rätt sätt och bli attraktiva för uppfödare att användas vidare i aveln. Det finns ju knappast någonting att förlora. Blir inte korsningarna tillräckligt bra försvinner de bort på samma sätt som alla andra kullar som aldrig kommer till användning i aveln. Lyckas de kan de radikalt komma att förbättra både sundhet och funktion hos den aktuella rasen och visa en väg framåt för andra uppfödare och andra raser.

Ingemar Borelius

Ingemar Borelius har ägt och fött upp Flatcoated Retrievers sedan 1971. Under andra halvan av sjuttiotalet var han avelsråd för Flatcoaten och jaktprovssekreterare inom SSRK/Östra. År 1977 to han tillsammans med Stig Olsson och Brit-Marie ”Bat” Brulin initiativ till att bilda Flatcoated Retrieverklubben och han var under ett antal år på 80-talet klubbens ordförande. Under åren 2000 – 2002 var han SSRK:s ordförande. Under alla år har studierna av Retrieverrasernas historia varit ett stort intresse med ett särskilt fokus på den arbetande Flatcoaten. Ingemar är relativt nybliven pensionär och har lämnat det aktiva hundlivet, men passionen för Retrievers finns kvar och han har under det senaste året skrivit en antal artiklar på den internationella siten ”workingflatcoatedretriever.com”.  

DE GAMLA VINDARNA

I väntan på artikeln om nya vindar inom hundaveln – låt oss hålla upp fingret i luften en stund och se om vi kan känna av  vindarna från förr! De kommer fortfarande i pustar  emellanåt.  Något säger mig, att vi kommer att få höra en del framöver om att vi ska sluta vara så tjurigt svenska av oss och lyssna på England i stället. För hur skall en collie vara?

Det vet England.

Vem skall man lyssna på? Vem har sista ordet i meningsskiljaktigheter om en hundras?

England.

Ehh...men, varför då? Vem bestämmer att det är England som bestämmer?

Go figure.

Det är lätt gjort att romantisera en tradition, särskilt när man har en vag bild av den. Vad är egentligen den engelska traditionen? Titta på det här stycket ur Margaret Osbornes på sin tid kända bok The Popular Collie från 1957, där förhoppningsfulla nybörjare får handfasta råd och påminnelser inför sin kennelstart. Man avråds från att starta med en hanhund, för även om han används till kennelns alla tikar, så är det ju slut med hans nytta sedan – det kommer att ta tid innan han kan paras med sina barnbarn – och skall han bli eftersökt av andra kennlar, så behöver han åka på turné till så många utställningar att det blir både dyrt och tidskrävande. Men ännu mer avråds man från att korsa in nya linjer. Vill man skapa det man önskar, måste man hålla sig till samma linjer. Över tio generationer eller så. Vem vill springa på överraskningar?

Remember that what paints and canvas are to an artist, the dog and bitch are to the breeder. They are the medium with which your beautiful picture, your perfect Collie, will be built. (s 73)

Håll i minnet att vad färgerna och duken är för konstnären, det är hanen och tiken för uppfödaren. De är det medium med vilket din vackra målning, din perfekta collie, skall byggas. (Min översättning)

Hanhunden sätter sin prägel på den passiva duken, tiken, men handen som håller i penseln är uppfödarens. Mindre hund än konsthantverk träder så resultatet fram.  Har du gjort fel, varnar Osborne, your errors and mistakes will grow for all to see, and you cannot destroy them without being inhumanly ruthless – dina fel och misstag kommer att växa i allas åsyn och du kan inte radera dem utan att vara omänskligt grym (s 73, min översättning).* Det här är, i förbifarten sagt, också grunden för inavelstraditionen: om du ständigt vill bättra på din målning av en och samma ideala hund, håll de lyckade partierna av porträttet konstanta! Det är den engelska traditionen i ett nötskal. Följer du den, så blir det bra.

Åtminstone i teorin.

Här kommer praktiken.

Någon skickade mig det här klippet, som troligen är från Brukshunden. Det bör vara femtiotal. Den urfällda tiken på det översta fotot, Kiska of Kinreen, var dotter till hanen Liberty of Ladypark**, som föddes cirka 1947. Det tänkvärda är inte det korta påpekandet om vad som saknas hos hundarna- ”frimodighet”  - och inte vad som finns i imponerande mängd, nämligen päls.

Det viktiga ligger i den lilla funderingen om varför svenska uppfödare inte får fram lika stora pälsar. Kan det bero på att hundar i Sverige bor inne?

Den engelska traditionen är annorlunda på flera sätt än vi tror. Uppfödarna höll hundarna utanför sina hem: hundgårdshundar är ordet som används av den svenska besökaren.  Den ursprungliga betydelsen av ordet kennel är ju just hundhus eller hundgård, inte "uppfödarverksamhet" som vi tänker oss.  Till vardags sköttes jobbet och kontakten med hundarna av ”kennel maids”. Vi kanske skulle säga kenneltjejer, men betydelsen är närmast "kennelpigor". Jo, det fanns särskilt uppskattade hundar, som fick leva med familjen, men det var inte det vanliga. Det vanliga var att hundarna levde för sig.

Om uppgiften är att skapa en bild av en hund att visa upp och om  skapelsen faktiskt inte delar familjens liv – vad spelar hundens insida för roll?

Följande lilla kollision mellan traditionerna hände för kanske tjugo år sedan. En svensk familj importerade en tik från en då som nu känd engelsk kennel. Snart upptäckte de, att hunden var så golvrädd att de hade svårt att få med henne inomhus. Familjen bodde i Norrland och det blir kallt där om vintern. I sitt bekymmer ringde de den engelska kennelägaren. Vad skulle de göra?

Svar: ”Vad är problemet? Ni får väl visa henne på utomhusutställningar!”

Ja, den nordiska traditionen är nog annorlunda än den engelska. Jag tycker att vi skall stå upp för vår tradition i hundhållning och vårt sätt att se på våra hundar, för vår tradition är bättre.

Bodil Carlsson

*Vad Margaret Osborne kan ha menat med det, får var och en fundera ut själv. I praktiken har väl den omänskliga grymheten oftast begränsats till att sälja de misslyckade målningarna som oregistrerade familjehundar.

**Det gick inte att hitta Kiska i någon databas. Men det här är hennes fars stamtavla. Hans föräldrar får vi kalla för halvsyskon, även om stamtavlan visar att de är avsevärt mera släkt än så.  I generationerna bakom hans föräldrar ligger samma namn på båda sidor. Som sagt - vill man inte ha överraskningar, så håller man sig till de säkra korten.

"DET ÄR HÖG TID..."

Collievänner har  tekniska problem. Försöken att lägga in en hel artikel från en annan specialklubbs tidning går i stöpet, än på det ena och än på det andra sättet - antingen kommer inte texten med, eller så får vi inte in fotografierna; eller så slutar försöken med rader av märkliga tecken på något som kan misstänkas vara datorers alldeles egna språk, som de håller sig till när de tror att ingen ser dem. Det är lite frustrerande, för artikeln  Det blåser nya vindar inom hundaveln från SSRK handlar om just nya vindar. Nya tänkesätt. Nytt sätt att förhålla sig till verkligheten - den biologiska verkligheten, inte den polerade och putsade annonsörsverkligheten, där alla pälsar glänser i solen och alla uppfödare är seriösa.

"Överbelastat Word-program", sa en kompis. "Du har samlat för mycket i gömmorna. Rensa!" Ni vet hur det är när man gör det: man hittar saker. Saker som man hade glömt bort  och saker som man knappt mindes hände. Det här, till exempel.
Bakgrunden är att för knappt tio år sedan publicerade Hundsport en artikel om den engelska collieaveln, colliens problem med fobisk rädsla för höga ljud och om en gammal colliehane, som fick ett antal storvinnande avkommor i England och som därför och därefter användes så till den grad i aveln, att det idag knappast existerar några europeiska collies som inte har honom i stamtavlan många, många gånger. Enligt tillgängliga berättelser var det en skygg hund. Tänk om det var en del av förklaringen till mentalitetsproblemen idag?
Jag skrev den där artikeln och skickade in den och hörde sedan ingenting ... förrän telefonen började ringa. Det var så jag upptäckte, att  Hundsport visst hade publicerat min artikel. Tidningen hade också kontaktat  ett massivt uppbåd av folk, som skällde ut mig  efter noter. Stora svenska uppfödare, svenska domare och en berömd engelsk kennel turades om att  utnämna mig till rashatare. Tonläget i svaren var av den kalibern, att när en sjuksköterska på min mottagning hämtade med sig tidningen hemifrån och la ut den i väntrummet, så störtade jag ut och plockade bort den. Hon tyckte att artikeln var läsvärd. Jag tyckte inte, att någon hundmänniska som behövde träffa en doktor skulle få intrycket att doktorn var en lögnaktig buse.
Redaktionen hade glömt att berätta den lilla detaljen om svarsuppbådet för mig.Tidningsredaktioner brukar annars tala om för den som skriver en artikel, att det kommer arga svar och erbjuda chans till slutreplik. Det där var ett av de där tillfällena då man upptäcker, att det som är praxis och spelets regler i andra delar av tillvaron inte alls är praxis i hundvärlden. Sedan den gången har jag misstänkt, att det som är spelets viktigaste regel i hundvärlden är att man inte får störa någons biznis. Den näst viktigaste regeln är personangrepp.

Hursomhelst - det kom en del uppmuntrande kommentarer också. Till exempel den här, som jag hade glömt. Per_erik Sundgren skriver och även om han ger mig en dunk i ryggen i förbifarten, så är det inte det som är huvudsaken. Läs! Drygt nio år har gått och vad har förändrats?

Öppet brev till Bodil Carlsson

Läste Din fantastiska artikel i Hundsport med svar i frågor som rör avel med collie. Det är en imponerande bedrift att få så mycket utrymme till en seriös avelsdebatt i Hundsport, något som jag så vitt jag kan minnas aldrig tidigare har inträffat. Orsaken kan knappast vara någon annan än att man inom SKK är mer skakad över rapporterna från England än vad ordförande riktigt vill medge i senaste Hundsport. Han har dock rätt i att SKK ligger längre fram i försöken att vända en ohållbar avelspolitik än de flesta andra kennelklubbar. Det väsentligaste problemet skjuter man ändå delvis åt sidan. Det räcker inte med lite justeringar i rasstandards och utbildning av svenska domare. Det kommer aldrig att lyckas åstadkomma en sund avelsverksamhet med hund förrän man på allvar tar itu med själva grunden till de problem vi ser i allt fler hundraser. Så länge man bedriver avel som en tävlingsform där exteriör bedömning är den främsta urvalsgrunden kommer problemen att fortsätta. Det är helt enkelt nödvändigt att komplettera bedömningarna av utseende med bedömning av både mental och fysisk hälsa. Det har dessvärre gömts bort i tävlingsivern trots att man i SKK:s stadga sedan starten haft som mål att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar. Under större delen av 1900-talet glömdes detta med mentalt och fysiskt sunda hundar bort. Det har i alla fall aldrig utgjort något dominerande kriterium för premiering av hundar i utställningsringarna. Man måste vara helt klar över att de avarter som nu påtalats i England, och från vilka vi inte alls är fria i Sverige, har åstadkommits i en avel där ledande avelshundar i många raser, trots de brister som nu diskuteras allt mer intensivt, har premierats av domare vid SKK:s officiella utställningar. Så länge den typen av premiering pågår utan att man fäster större avseende vid hundars mentala och fysiska förmåga är det närmast omöjligt för uppfödare att på allvar rätta till bristerna i avelsplaneringen.

När det så gäller collieaveln så kan det inte råda någon tvekan om att en alldeles för intensiv inavel under lång period inte kan passera utan att orsaka problem. Tack vare tillgången till SKK:s Rasdata kan vi nu överblicka hur avel faktiskt har bedrivits i alla hundraser. För colliens del låg den genomsnittliga inavelsnivån under perioden 1975 till 2000 och pendlade kring 4 %. Det finns kennlar som fortfarande är aktiva under 2000-talet, och med totalt hundratals producerade valpar, som trots ändrad avelspolicy de senaste åren ändå har en genomsnittlig inavelsnivå för sin produktion en bra bit över vad som blir resultatet av en förstagångsparning mellan kusiner. Man skall då komma ihåg att inavelsberäkningar alltid har en starpunkt vid vilken man av beräkningstekniska skäl måste sätta den tidigare inaveln till 0 %. Så vid beräkningar bakåt under fem föräldragenerationer får man bara besked om hur mycket inaveln har ökat de senaste fem generationerna. Den verkliga inavelsgraden, eller homozygotin, kan bara fastställas genom DNA-analyser. Med den typ av avel som uppenbarligen varit praxis på många håll är därför med säkerhet den faktiska inavelsgraden avsevärt högre än vad den genomsnittligt beräknade inavelsnivån för de senaste fem generationerna redovisar. All kunskap som vi har om djurs tolerans för inavel visar att inga djurstammar i längden tål den typen av inavel utan att drabbas av skadeverkningar. Vilka egenskaper som drabbas är en fråga om slump beroende av vilka skadade gener de avelsdjur råkat bära som man satsat alltför intensivt på i avel. Några genetiskt felfria djur som kan

utnyttjas med så hög intensitet i aveln utan långsiktiga problem för raserna existerar över huvud taget inte.

De beräkningar som jag har gjort över svensk collieavel från mitten av 1970-talet fram till 1990 visar på en mycket trång avelsbas. Hela den perioden låg avelsbasen, eller den effektiva populationen, runt värdet50. Det innebär inte att aveln bara bedrevs med 50 hundar men att man förlorade ärftlig variation, p.g.a. alltför nära släktskap mellan hanar och tikar, som om man bara hade 25 hundar av vardera könet i avel. Samtidigt låg antalet producerade valpar i rasen mellan 6500 och drygt 7000 per generation eller över 1000 valpar per år. Det var en närmast makalös krympning av avelsbasen för collie. Det skall också noteras att man brukar ange effektiv en djurstam med en effektiv population vid eller under 50 löper allvarlig risk att på längre sikt dö ut på grund av bristande fruktsamhet, ärftliga sjukdomar och defekter. Nu har det inte hänt och förlusten av ärftlig variation är inte längre så stark som tidigare. Den effektiva populationen är nu så hög att man för dagen inte förlorar ytterligare ärftlig variation i livsviktiga gensystem. Men det kommer ändå att ta avsevärd tid att återställa den nödvändiga ärftliga variation som förlorats som en följd av aveln under andra halvan av 1900-talet.. De förhoppningar som många har om att man med hjälp av enbart DNA-analyser och gallring av anlagsbärare skall komma till rätta med svårigheterna är dessvärre bara just förhoppningar. De skador som en felplanerad avel åstadkommit kan bara repareras i grunden med en sundare avelsplanering.

Effekterna av tidigare inavel är kvar såtillvida att rasens ärftliga variation måste vara allvarligt reducerad Det är därför välbetänkt att introducera avelshundar ur mindre besläktade colliepopulationer som ett led i det framtida avelsarbetet med rasen i Sverige. Det skulle också vara värdefullt att fastställas den faktiska ärftliga variationen i rasen genom DNA-analyser för ett antal hundar som är genetiskt representativa för dagens avelshundar. Därmed skulle man få en faktabas om det genetiska tillståndet som grund för den fortsatta avelsplaneringen.

Så ett par ord om avelsmålsättningar. Det har i den lite upphettade debatten nämnts som en målsättning att bevara colliens ursprungliga egenskaper som vallhund. Det realistiska i den målsättningen kan ifrågasättas, men framför allt gäller att inga specialegenskaper kan bevaras i en djurstam utan ett systemariskt och ständigt fortgående avelsurval baserat på praktiska prov. Vackra förhoppningar i rasstandards och policydokument för avel vare sig bevarar eller skapar hundar med bruksegenskaper. En genomgång av SKK:s Rasdata för långhårig collie från 1970 och fram till i dag visar att bara två hundar under dessa nära 40 år deltagit i officiella vallhundsprov. Inom andra prövningsformer är anslutningen bättre, särskilt anslutningen till MH under senare år. Men ingen av de provformerna testar hundarnas förmågor som vallhundar. Den hanhund som kanske mer än någon annan har präglat dagens svenska collie saknar varje meritering noterad i SKK:s Rasdata utöver utställningar. Det är hög tid att diskussionen om hundavel, och då inte bara med collies, baseras på tillgängliga fakta och inte på önsketänkande.

Sprötslinge den 11 maj 2009

Per-Erik Sundgren

 Mer än nio år har gått sedan det skrevs. Nu är den trånga avelsbasen och collien som vallhund på tapeten igen, den här gången som argument mot mentalindex. Idag är det ännu högre tid för kunskap om avelsbasen, för nu börjar de komma, DNA-jämförelserna som Per-Erik Sundgren sa att vi skulle behöva och de ser inte roliga ut för colliens del. . Ni som vet: vilken hanhund "som mer än någon annan har präglat dagens svenska collie" talar Per-Erik Sundgren om? Och hur många avkommor har den hunden idag jämfört med de två hundar som under en fyrtioårsperod deltog i vallhundsproven?

Bodil Carlsson

 

ETT TACK TILL ALLA

Till alla som läst serien om genetisk variation, genetiska sjukdomar och inavelsgrader i renrasaveln – stort tack!

Inläggen har haft flest läsare av allt som Collievänner har skrivit. Strax över 26 000 besök har hittat de här blogginläggen från midsommar och framåt. Tack för att ni har orkat! Ibland har det varit roligt och inspirerande att skriva, inte minst för att jag har lärt mig så mycket som jag inte visste; andra gånger har det känts mörkt. Renrasavelns historia och metoder är inte vad jag trodde att de var, utan värre, och slutresultatet som börjar visa sig nu lovar inte gott för våra hundar. Jag skriver om det här, inte för att jag tycker att det är lätt eller har stora kunskaper i modern genetik, utan av en helt annan anledning: ingen annan verkar göra det.
Och någon måste göra det.

Det är dags att vi tänker till. De inavelsgrader vi har varit vana vid att titta på är inte de verkliga inavelsnivåerna och de verkliga inavelsnivåerna är ohållbara. De innebär inte att vi kan välja  mellan pest i form av av påtagliga, iakttagbara genetiska sjukdomar på ena sidan och kolera, i form av smygande förluster av vitalitet och livsduglighet, på den andra. De innebär, att vi troligast kommer att få se både och. De genetiska sjukdomarna är redan iakttagbara; det andra kommer. Kanske inte idag, men någon gång snart. Eller så är det redan här, men vi märker det inte. I vår värld idag, där hundar oftare önskas vara bekvämt sällskap och snygga utsidor än  kompetenta samarbetspartners, är det inte säkert att förluster i spänst och förstånd är det första vi skulle upptäcka.

Ett särskilt stort tack går förstås till alla de genetiker och andra, som svarade på frågor från en okänd hundnörd om sin egen och andras forskning och berättade om vad de arbetar med. Utan er hade det här aldrig blivit skrivet.

Tack alltså,  Dr. Bruce Cattanach, mångårig genetiker vid RMC och känd boxeruppfödare, för en intressant diskussion om ARVC hos boxer; professor Gonzalo Alvarez, genetiker vid Madrids universitet och mannen bakom artikeln om habsburgarnas släktskapsgiften för bl a tipset om programmet FSpeed och annan information; Dr Niels Pederson vid UC Davis för påpekanden om doberman; Dr Adam Boyko, Cornell University, för svar på frågor och tillståndet att redovisa ännu opublicerad forskning; Dr. Carol Beuchat för lättlästa ( och skrämmande) tabeller över inavelskoefficienter; professor Tosso Leeb, universitetet i Bern, för hjälp med artikeln om LAD hos bullterrier; Dr. Kim Summers, Edinburghs universitet; professor Agnes Wold, Göteborgs universitet, för tålmodig hjälp med artiklarna om immunförsvarets gener och föreslagen läsning om andra djurarter med begränsad immungenuppsättning – vem visste att det var så med den skandinaviska älgstammen? Tack, professor Erling Strandberg, institutionen för husdjursgenetik vid SLU för rakt och tydligt svar på den viktigaste sista frågan!

Tack också Åsa Vilson, ordförande i rasklubben för det som rasfolket i Sverige är stolta över att kalla skandinavisk engelsk setter, för ärliga svar på frågor och värdefull information om en ras som hålls i fungerande skick oavsett utvecklingen i hemlandet.

Och sist men inte minst – ett tack till någon, som inte längre är med oss, men vars kunskap och integritet fortfarande är ett föredöme. Per-Erik Sundgren, du kan inte veta hur saknad du är.

Bodil Carlsson

DET SISTA SVARET

Erling Strandberg är sedan 2003 professor vid Institutionen för husdjursgenetik (HGEN) och tillämpad genetik vid SLU. Han är adjungerad till Kommittén för hundars mentalitet. Han har t ex för SKK:s räkning utvärderat arvbarheten i de egenskaper som mäts i BPH och är en person, som SKK ofta rådfrågar.

Det gjorde jag också. Jag skickade honom Beuchats staplar och Dregers studie och ställde samma fråga som till Adam Boyko och den professor som vill vara anonym: kan dessa inavelssiffror för renrasiga hundar verkligen stämma?

Det dröjde en vecka. Sedan kom svaret. Det publiceras här med hans medgivande.

Jag har läst artikeln och försökt förstå hur de har gjort. Jag tror nog tyvärr att deras resultat är riktiga. Det är klart att det finns alltid ett mått av slump när man väljer ut hundar för en studie men de har ju försökt att välja obesläktade hundar (ej nära besläktade, för alla är ju släkt på nåt sätt) baserat på stamtavlan och man har (för SNP) ställt krav att regionerna ska vara homozygota för alla 10 hundar man studerat per ras.

Att homozygotigraden är högre med SNP och WGS, dvs på dna-nivå, än för stamtavlebaserade F är ju förväntat. Stamtavlan säger bara vad vi kan förvänta oss för homozygotigradsökning baserat på de anor som vi har i stamtavlan, inte faktiskt homozygoti på dna-nivå /.../. Att homozygotigraden är hög inom många hundraser är ingen överraskning, i själva verket har mycket av hundgenomikforskningen baserats på just detta, och man har därför mycket lättare att hitta gener som påverkar olika egenskaper, än i en utavlad population (som t ex människa). Men ändå, jag håller med dig om din reaktion, att se det svart på vitt är smått chockande.

När jag hade fått det svaret, och när jag slutat känna mig uppskakad, ställde jag den sista frågan till mig själv:

                                            VAD GÖR VI NU?

De skyhöga inavelssiffrorna, som tre genetiker var för sig bedömt som trovärdiga, säger att hundaveln - först för att få fram en enhetlig exteriör, och sedan för att få fram en vinnande exteriör, och nu av gammal vana, en så långvarig vana att vi tappat insikten om vad vi gör och inte längre vet vilka inavelsgrader vi har framför näsan – håller på att köra slut på sina raser.

Om collie har en genomsnittlig inavelsnivå på över 50%, så skall vi colliemänniskor bara vara otroligt tacksamma över att det som rasen fått med i genlotteriet inte är värre än en sextio- till sjuttioprocentig CEA-frekvens, en enda immungenvariant där det borde finnas variation och ännu en mycket vanlig mutation, som ger nedsatt förmåga att tåla vissa läkemedel: till och med tillsammans är de överlevbara för den enskilda hunden och för ägaren. Vi hade kunnat råka så mycket värre ut; det gjorde andra raser. Men det stoppar självklart inte där. Med en fortsatt sluten stambok måste inavelsgraden fortsätta uppåt och även om man bortser från de lätt igenkännbara skadorna, som CEA, kommer förr eller senare de inte lika lätt igenkännbara att smyga sig på, om de inte redan har gjort det. Mera pyometra, mera EPI - min gissning. Mindre fruktsamhet, mindre vitalitet, mindre intelligens och arbetsförmåga. Minskad livslängd. Ingen gissning - det är vad som brukar hända i en inavelsdepression.

Om nyhetsrubrikerna i morgon skulle säga att SKK har slagit upp ett akutkontor på Sergels torg och att uppfödare av många raser köar framför det med sina utkorsningsansökningar i darrande nävar, blir jag inte förvånad. Men glad blir jag inte heller. Vanligt sunt förnuft säger att utkorsningsavel kräver långsiktig planering, samarbete och kunskap i mängder . De sakerna har inte precis varit renrasavelns bästa grenar hittills, så varför skulle det bli annorlunda nu?

Kanske för att allt fler människor – vanliga hundintresserade människor, tänkbara valpköpare – upptäcker de här siffrorna. Information sprider sig.  Det som fanns i genetiska specialrapporter för några år sedan kan komma SVT Rapport om en vecka. Om nästan hälften av brittiska veterinärer avråder från att köpa renrasigt – tror ni att ingen av deras kunder frågar varför?

Kanske för att de nationella kennelklubbarna ser oplanerad blandrasavel öka och bestämmer sig för att planerad utkorsning är det bättre alternativet. Om det går bra att sälja hippsomhappkorsningar till människor, som har hört om ”sönderavlade renraser”, så borde det väl gå minst lika bra att sälja stamtavleförsedda, registrerade, noggrant planerade utkorsningvalpar efter hälsoundersökta föräldrar med HD-resultat och MH/BPH i offentliga register?

Per-Erik Sundgren, som på 80-talet förutspådde växande bekymmer orsakade av stigande inavelsgrader, lär ha sagt att hunduppfödare kommer att inse att de har ett problem först när tikarna går tomma och valparna inte överlever, för då förlorar de inkomster. Jag har lite högre tankar om uppfödare än så. Jag tror inte, att vi kommer att få en situation där renrasigt är vad de minst kunniga uppfödarna säljer till de äldsta och minst pålästa valpköparna, medan vanligt folk föredrar blandras och de yngre med extra pengar väljer designerraser, även om vi kan se tendenser åt det hållet. Jag tror att uppfödare, som vill se en framtid för sin ras, kommer att börja utkorsa alldeles utan att fråga vad rasklubbarnas ledande grupper tycker om saken.

Vill man inte ha den utvecklingen, så är det bara för kennelklubbarna att ta upp handsken som biologin har kastat åt dem. Och det är dags att göra det nu, för sådana handskar ligger inte stilla på backen och väntar.

Bodil Carlsson

FÖRFATTARENS ANMÄRKNING

Man kan ha en del att säga om det exemplar av Svenska Collieklubbens tidning Colliebladet, som ramlade ner i brevlådan idag.

Jag har bara en sak att säga och den säger jag för att jag är tvungen.

I en intervju, publicerad på s 14 – 15, säger den amerikanska genetikern Dr. Leigh Anne Clark följande:

”Det har i tidigare studier uppgivits att man hittat vissa sällsynta genuppsättningar hos collie, men det har visat sig när jag kontaktat dessa genetiker att de hundar som undersökts inte med säkerhet är collie/.../”

De raderna är utmärkta med en asterisk och fotnoten:

”Dessa studier har åberopats i den svenska debatten för att ifrågasätta Leigh Annes uppfattning om den bristande genetiska variationen, bl a i vissa blogginlägg, förf anm.”

Författaren är Kerstin Widmark, collieuppfödare och om jag inte missminner mig även ordförande i SKK:s Disciplinnämnd.

Finns det många bloggar som under året har gått igenom forskningsrapporter och skrivit om genetisk variation hos collie?

Såvitt jag vet finns det bara en. Det är den ni läser just nu.

Och då är det så, att ingenstans och ingen gång har den här bloggen åberopat några studier om ovanliga genuppsättningar hos collie. Jag erkänner villigt, att jag fullständigt har missat att det fanns några sådana studier. Om jag hade hittat dem och funnit dem trovärdiga, så hade jag blivit mycket glad.

Det jag har skrivit handlar om en studie, som visar att det finns flera hundraser än collie med en enda genvariant just i immunförsvarets gener.

Det jag har ifrågasatt är inte genetisk variationsbrist hos collien: den bristen demonstreras lika tydligt genom vanligheten av CEA och MDR1-mutationen som av den enda genvarianten i immunförsvarets gener. Om någon kan ha missat min uppfattning i den frågan blir jag förvånad.

Det jag ifrågasatte var påståenden som framfördes bl a på rasklubbens årsmöte om att denna enda immungenvariant innebär en överhängande risk för massdöd i infektioner. Hade den risken existerat, så hade både collien och andra hundraser i samma situation varit utdöda idag. Såvitt jag vet har detta inte inträffat.

Det enda jag vet om ”ovanliga genuppsättningar hos collie” är att det har hittats 2 (två) hanar på en amerikansk kennel och 1 (en) hane på en tysk kennel som hade något annat än just den annars dominerande immungenvarianten. Den som fann dem och som berättade det för mig i ett personligt mail i somras var en amerikansk genetiker, som råkar heta Leigh Anne Clarke. Tre hanar av många testade ändrar inte bilden av bristande genetisk variation och därför refererade jag inte mailet.

Så varför påstå något som kommer att tolkas som att jag skrivit saker som jag inte tycker och aldrig har framfört?

Bra fråga.

Jag har bett författaren, som enligt Colliebladets redaktion f n befinner sig utomlands, att kontakta mig för ett förtydligande så snart det går. Jag har även bett redaktionen om ett tillrättaläggande i tidningens nästa nummer och kommer att kontakta Dr. Clark.

Varför?

Inom vår ras finns genetiska problem, som vi noga behöver tänka över. Att diskutera åsikter som ingen har är inte ett bra första steg på den vägen. Det blir enklare och bättre, om man håller sig till sanningen. Och dessutom: varken inför Dr. Clark eller någon annan vill jag bli utmålad som en person med åsikter som jag inte har.

Bodil Carlsson

EFTERSLÄNTRARE: TVÅ GENETIKER OCH EN LÅDA MED MORRHÅR

När man får nyheter som man absolut inte vill ha – vad gör man?

För det första gör man som sagt en rimlighetsbedömning. Utifrån det vi redan vet, kan de här nya uppgifterna stämma? Finns en möjlighet att det verkligen kan vara så som uppgifterna säger?

Eller kan de avfärdas, för att de faller på sin egen orimlighet?

Om man kommer fram till att de kan vara rimliga, tar man nästa steg.

Nästa steg är att fråga dem som vet mera. Jag vill minnas att det var Bertrand Russell som sa något i stil med att när vetenskapen är oense om något, är det oklokt av lekmän att ha någon åsikt överhuvudtaget. När vetenskapen är enig om något, är det väldigt oförståndigt av lekmän att hävda motsatsen.

Så är genetikerna ense eller oense om trovärdigheten i inavelsgraderna i diagrammet i DNA kan inte ljuga från den 30 september?

Först gick frågan till en professor i genetik som publicerat en av de studier som refereras i Collievänners serie. Frågan var densamma – är de här siffrorna trovärdiga? - och svaret var detta – med ett tillägg: ”I think these figures are plausible. It is well known that inbreeding levels that are derived from incomplete pedigree data (e g from 3,4 or 5 generations) underestimate the real level of inbreeding.”  "Jag anser att dessa siffror är trovärdiga. Det är välkänt att inavelsnivåer hämtade från ofullständiga stamtavlor ( t ex 3, 4 eller 5 generationer) underskattar den verkliga inavelsnivån."

Tillägget? Jo, professorn vill inte bli citerad, så jag utelämnar hens namn. Här får ni alltså tro mig på mitt ord. Men det behöver ni inte med nästa genetiker.

Frågan gick vidare till Adam Boyko, biträdande professor vid Cornell University, Dpt of Biomedical Sciences, och grundaren av gentestföretaget Embark. Han har inga invändningar mot att citeras. Det här är hans svar:

”Most common breeds have COIs below 0.4, but certainly some breeds have COIs above that (and some individuals even in common breeds might). ” ”De flesta vanliga raser har inavelsgrader under 40%, men visst har en del raser inavelsgrader högre än så (och kanske några individer även i vanliga raser också).”

Även Adam Boyko gjorde ett tillägg. I sitt svar bifogade han resultatet av en studie, som han och en medarbetare nyligen gjort på ett antal hundar av några vanliga raser. Studien är under granskning inför publicering, men med Boykos tillåtelse refererar jag innehållet här. Det Boyko och hans kollega gjorde var att beräkna inavelsgraden, F (eller COI), utifrån RoH – run of homozygozity, de sträckor av DNA som är homozygota eller enhetliga, identiska. Som Boyko påpekar, är andelen sådana likadana sträckor i hundars DNAett mycket bra mått på graden av inbördes nära släktskap. Ju flera och ju längre RoH, ju högre COI. Termen FRoH är alltså = COI beräknat på RoH. Eller med andra ord inavelskoefficienten beräknad på längden genetiskt identiska sträckor av DNA som andel av hela DNA-materialet.

  

Box-and-whiskers-diagram från Boykos studie. Varje "låda" visar 50% av mätresultaten, d v s var de flesta ligger samlade; "morrhåren" spridningen från de lägsta till de högsta mätvärdena. Små pluppar är s k outliers, d v s enstaka värden som ligger långt ifrån de andra. Publiceras med Dr. Boykos tillstånd.

Det Beuchat gjorde sina staplar på var baserat på SNP och helgenomsmätning. Tre metodmässigt olika sätt att bedöma likformighet hos hundrasers DNA.

Blir resultaten olika?

Om vi tittar på samma raser i Beuchats staplar och i Boykos resultat, så hittar vi detta:

För doberman enligt Beuchat en genomsnittlig COI på runt 43%. Boykos metod hittar en inavelsgrad beräknad på RoH hos doberman med medianvärde i X-kromosomen på cirka 45%, i autosomalt DNA ännu högre.

Beuchats diagram får en genomsnittlig COI för engelsk bulldog på runt 40%. Boykos metod får som medianvärde 36% på X-kromosomen och 40% på autosomalt DNA.

Beuchats diagram får en genomsnittlig inavelsgrad hos golden till 26%. Boykos hittar som medianvärde 24% på X-kromosomen och 22% autosomalt.

Beuchats diagram visar genomsnittlig COI på cirka 20% hos border collie. Boykos metod visar som medianvärde 24% på X-kromosom och 22% på autosomalt DNA.

Beuchats diagram visar en genomsnittlig COI på cirka 20% hos pudel. Boykos hittar medianvärdet 25% RoH hos X-kromosomer, 22% hos autosomalt DNA.

Beuchats diagram visar för labrador en genomsnittlig inavelsgrad på 20%. Boykos finner en median på 22% RoH hos X-DNA och 20% hos autosomalt DNA.

Beuchats diagram visar en genomsnittlig COI på cirka 25% hos beagle. Boykos metod visar medianvärde på 20% RoH i X-kromosomen, 18% i autosomalt DNA.

Boykos metod är en annan än de metoder som Dreger och medarbetare använde och som Beuchat gjorde sina staplar på och det är förstås inte samma hundar inblandade. Men trots det är resultaten påfallande lika. Finns anledning att tro att de skulle vara annorlunda, om Boyko hade tittat på alla andra raser som finns i Beuchats diagram?

Jag önskar att jag kunde tro det. Men det kan jag inte. Tills vidare måste jag tänka mig, att de verkliga inavelsgraderna hos våra raser är mycket, mycket högre än de vi har varit vana vid att föreställa oss.


Bodil Carlsson

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN?

Kennel Club’s big-spending top dogs called to heel

Three officials face a no-confidence vote for creating a ‘culture of fear’
Jonathan Leake
September 30 2018, 12:01am, The Sunday Times
www.thetimes.co.uk/article/kennel-club-s-big-spending-top-dogs-called-to-heel-nf6brgdsp

The Kennel Club’s Simon Luxmore — an expert on the Siberian husky — and wife Pauline in the £2,500 dress she bought for the ‘Pawscars’

The Kennel Club is facing the biggest dogfight in its history — but only humans are involved.

Det händer att jag undrar varifrån hundvärldens traditioner kommer. Hur har man fått för sig att det går för sig att skrämma folk med ”dryga repressalier” för att de lägger ut offentliga uppgifter om aveslresultat på fb? Varifrån kommer den där känslan av att förfoganderätten över tikars fortplantningsorgan placerar mig i en elit?

Det är ett storbråk under uppsegling i den engelska kennelklubben. Det engelska kungahusets egen advokatbyrå kallas in för att bidra med eldgivningen! Oj!

Varför?

250 av engelska KC:s 1497 medlemmar har  skrivit ett brev där de uttrycker att de saknar förtroende för KC:s ledning. Ni läser rätt: den engelska kennelklubben, sjösatt som en gentlemen´s club 1873 har mindre än 1 500 medlemmar av en befolkning på 66 miljoner – varav runt 10 miljoner uppges vara ”dog lovers”. Så om den engelska kennelklubben inte bygger sin attraktionskraft på medlemsuppslutningen, vad bygger den då på?
P, P&P: pengar, position och prestige. Åsså tystnad.


At the heart of the dispute lies a battle for the future of an organisation that was set up to run dog shows and oversee stud books but has morphed into a highly successful business. The club has a turnover of £21m a year, 240 staff and a lucrative monopoly over the registration of pedigree dogs and events such as Crufts. The club has responded by unleashing its lawyers. Our Dogs, a newspaper for dog lovers, whose pages are usually filled with dog show results and pictures, last week reported that club executives had called in Farrer & Co, solicitors to the Queen, to fight the challenge.
 (The Times, se länk ovan)


Five years ago, its board of directors transformed it from a club into a private company. It then sold the building it had occupied for 50 years, in Mayfair, central London, to developers in exchange for a new office block nearby and £12m cash. Some was used to buy a £3.4m Northumberland grouse moor to hold field trials for gun dogs and bloodhounds. Last year came plans to build a £2.4m “customer relations” computer system to target the UK’s 10m dog lovers.


Där har ni pengarna. Här kommer tystnaden. Ur nästa artikel i The Times, inte direkt UK:s minst kända eller lästa tidning och inte heller den med sämst rykte:

Mr Luxmoore is also said to have had an angry outburst at a journalist trying to live stream his speech at the Welsh dinner. A source said: “He forbade him to do so in a very aggressive manner in front of high-profile foreign officials at the event.”
Mr Luxmoore is also accused of telling the journalist not to attend the show on any other days or there “would be consequences”.
The club has also sent a letter to its 1,497 members, saying that the organisation’s rules forbid talking to the media, on pain of expulsion.



Det här har, som ni själva kan se, lika mycket att göra med hundar som spektaklet i Svenska Akademien har att göra med böcker.

                                          

                                                                   *   *   *




Det finns svenska uppfödare som längtansfullt sneglar mot den engelska traditionen och ser den som ett föredöme. Mindre, tror jag, för att den engelska traditionen har producerat så avundsvärt fina hundar än för att den har producerat en så avundsvärt fin ställning för uppfödarna och domarna i toppskiktet.
I det sammanhanget är det värt att påminna om en sak. Det finns gott om hundfolk världen över, inte minst i UK, som ser den skandinaviska traditionen och de skandinaviska kennelklubbarna som föredömet. Öppenhet, offentliga uppgifter  och yttrandefrihet smakar inte illa i England heller.



Bodil Carlsson