KONSTEN ATT POLISANMÄLA YRKESUTÖVNING: The Dog Wars

I veckan hittade en sida från en rasklubbs medlemstidning hem till mig två gånger. Ena gången som ett mail från en person, som med örat mot marken hör en hel del av det som rör sig inom hundvärlden; andra gången som prydligt urklipp med snigelposten i ett kuvert utan avsändare. Hade jag bara fått mailet, hade jag gissat på fejk, men så väl var det inte. Stackars SKK!

Innan jag fortsätter, låt mig berätta om en händelse för trettiofem år sedan. In på en vårdcentral i en svensk stad stegar en mamma, som kräver allergiutredning. Den bleke sjuåringen som hon har i släptåg hostar jämt, hans näsa rinner ständigt, han måste ju bara vara jätteallergisk! Hon skulle ha honom testad. Nu!

Något stämde inte riktigt, för den vanliga utfrågningen och den vanliga undersökningen visade inget av det vanliga vid allergi. Fanns inga allergiska bevär i släkten så långt ögat nådde. Fanns ingen typisk förhistoria med kliande böjvecksexem i treårsåldern. Fanns ingenting som lät som asthma, varken i berättelsen eller i andningsljuden hos lillkillen. Fanns inga utslag eller klåda efter röda bär, efter nötter, efter penicillin, ingen samvariation med pollensäsongen, inga problem efter att ha varit hemma hos kompisar med katt och hund – ingenting.

Vet ni vad som fanns? En mamma som rökte trettio cigarretter per dag. Inomhus.

Under diskussionen som följde, berättade jag för mamman att ingenting tydde på allergi och att pojkens kroniska luftvägsirritation hade en mycket troligare förklaring - hennes rökning. Det köpte hon inte. Det blev inte bättre, när jag sa som det är: bästa sättet att dra på barn allergi mot luftburna allergener är att utsätta dem för så mycket tobaksrök som möjligt. Bland annat därför ser barnläkarna inomhusrökning som barnmisshandel. Mamman blev svart i blicken. Det där skulle jag inte lägga mig i. Rökt i lägenheten hade hon alltid gjort, så vad var problemet? Hon hade inte beställt tid för att höra på en massa ovidkommande snack. Hon hade betalat för ett allergitest och inget annat! Så nu fick jag vara så snäll och ordna det – annars skulle hon gå till en bättre doktor och ta upp mina onödiga utläggningar med min chef också. Jag önskade henne lycka till med båda projekten.

Hur det gick? Hon fick förstås sitt allergitest, för tänk om hon hade rätt och jag hade fel? Men testet kom som väntat tillbaka negativt. Blankt, inget napp, ingenting. Pojken hade ingen allergi. Han hade en mamma, som tänkte fortsätta göra precis som hon ville och som trodde att medhåll går att köpa för patientavgiften.

                                                            *   *   *

För mig var detta en ovanlig händelse. För veterinärerna är det vardagsmat. Ni minns trubbnosuppropet? Trubbnosuppfödare drog i korståg mot yrkeskunskap hos veterinärer. De hade rätt och veterinärerna fel! En av initiativtagarna, en vanlig svensk veterinär, fick läsa på sociala medier att om man såg henne korsa ett övergångsställe, så behövde man inte göra sig besvär med att bromsa.

Det dök upp listor på ”trubbnosvänliga veterinärer”. Väluppfostrat folk, som inte höll på och tjafsade om andningsbesvär, utan förstod varför man betalade för besöket.

I årets första nummer av Mopsallehanda, medlemstidningen för den illustra rasklubben Mopsorden, kommer den logiska fortsättningen.

Rasklubbens styrelsemedlem skriver att mopsägare som tar sina helt friska hundar* till veterinär för någon åkomma får höra, att mopsens näsborrar är för trånga och att hunden behöver opereras. Detta kan veterinären tydligen inte alls bedöma – bara hundägaren själv. Eller rasklubbens styrelse. Tillochmed har det inträffat, att icke väluppfostrade veterinärer har sagt att djurägare som inte åtgärdar en plågsam förträngning av luftvägarna kan anmälas för vanvård!

”Detta är inte en engångshändelse utan tyvärr ganska vanligt”, skriver rasklubbens sekreterare. ”Förutom att de vill operera helt symptomfria, friska mopsar*, så hotar de med anmälan...”

Finns det kanske en anledning till att den här diskussionen mellan veterinäreroch mopsägare är ganska vanlig? Vem kan avgöra vad som är friskt och symptomfritt? Inte  veterinärerna, det är säkert. Rasklubbens styrelse har tydligen däremot den kompetensen. Per distans, varje gång de blir uppringda av oroade mopsägare.

I en separat ruta på sidan kommer så smällen. Nu skall veterinärerna få se vem som bestämmer! Detta är vad mopsägare uppmuntras - eller beordras, för tonfallet är av det bestämda slaget - att göra. Jag återger en liten bit av den rödinramade rutan, så att ingen läsare skall tro att jag hittar på. Det står faktiskt så. NI SKALL SEDAN POLISANMÄLA VETERINÄREN...

l

Det här skrivs alltså i rasklubbens tidning, vars ansvarige utgivare är rasklubbens ordförande. I samma styrelse sitter  en person med samma namn som den, som uttalade sig om veterinärer på övergångsställen. Man får anta, att styrelsen som helhet står bakom tanken att polisanmäla veterinärer för att de gör sitt jobb och berättar för djurägare, vad de ser som ett hälsoproblem för djuret.

Min tanke är, att Mopsorden just har skjutit sig i foten. Man kan inte polisanmäla någon för att de utövar sitt yrke så som de är ålagda att göra. Däremot kan man fundera över, om det juridiskt är fritt fram att hota dem med polisanmälan, när de gör det.

Mitt förslag till Veterinärförbundet är att de omgående kontaktar sina jurister för att få den frågan belyst.

Mitt förslag till SKK är att de ser till att ta Mopsordens styrelse i örat. Redan finns en alternativ liten rasklubb för mops, där hundar hälsotestas innan de får gå i avel och där nosryggar är helt acceptabla företeelser. Klubben står utanför SKK, men folket där verkar bry sig mera om sina hundars hälsa än om stamtavlor från SKK och officiella utställningar.

Vill man hjälpa sådana klubbar att växa och föröka sig? Då skall man låta renrasavelns värsta dumheter hållas.

Bodil Carlsson 

*min kursivering, direkta och indirekta citat ur tidningen, s 5.

SLUTET PÅ ÅRSMÖTET: The Dog Wars

Om plan A är att byta ut en hel styrelse i ett svep och den går i stöpet, då får man ta till plan B. Plan B är att byta ut så många som möjligt.

Man kontaktar då i jisse namn inte valberedningen och meddelar sina förslag i förväg på vanligt sätt. Nej! Man tar med sig de i hemlighet vidtalade kandidaterna och slänger fram dem på mötet i stället som popcorn ur en het kastrull. Pop! Annan ordförandekandidat!

Har man tur, går det vägen. Om man i förväg har fått ihop sin mötesmajoritet, förstås.

Således har Collieklubben nu en ny ordförande, en person utan colliebakgrund – vilket i vissa lägen kan vara en fördel på samma sätt som att inte själv vara uppfödare: man har inga egenintressen att bevaka - men meriterad genom uppfödning av dansk-svensk gårdshund och genom sin karriär som domare av 104 raser. Han har lång erfarenhet av föreningslivet i hundvärlden och är aktiv som utställningsansvarig på sin lokala brukshundsklubb. Han vill satsa på att ”få ihop oss”, det var så han sa. Han vill ha enighet och samsyn. Han vill också ta krafttag mot otrevligheter på sociala medier.

Han fick 75 röster mot 71 för sittande ordförande.

På  stolen intill sitter sedan förra helgen en person, vars offentligt framförda åsikter om meningsmotståndare emellanåt har varit hisnande. Men pop! Dagen efter årsmötet var den senaste tänkvärdheten borta från facebook.  Med tanke på tonläget behöver vår nye ordförande kanske inte leta långväga efter arbetsuppgifter. Det kan måhända bli lite mera mödosamt att få till enighet.

Den nya på stolen fick 76 röster mot 67 mot för valberedningens förslag.

På ytterligare en stol sitter nu som revisor den man, som var så oroad över redovisningen att det ledde till omröstning om ansvarsfrihet – en allvarlig sak i föreningslivet. Det blev ingenting av den nekade ansvarsfriheten. Den försvann i en omröstning. Om den nu inte hoppar upp ur hundvärldens rykande rykteskastrull framöver. Pop! ”Jamen, det var väl dom där som nästan nekades ansvarsfrihet för nåt konstigt i redovisningen?” Lustigt nog får den misstänkliggjorda kassören sitta kvar ännu ett år i samma styrelse som den oroade. Kassörens post var inte uppe till omval, så där var inget att vinna på bråk enligt plan B.

I mina ögon levererade årsmötet två resultat. Dels att klubben fick en styrelse, som inte kan tala med en och samma röst i något viktigt ärende och vars arbetsklimat knappast kommer att vara avundsvärt. Dels att ingen kan ha en aning om, hur klubbens medlemsmajoritet verkligen tänker. Klubben har över 600 medlemmar. 153 deltog på årsmötet och det var ganska jämnt skägg i röstningen, som ni ser. Hur representativa är röstsiffrorna? Ingen vet. Inte vi medlemmar, inte SBK och inte SKK.

Att stampa fram en knapp mötesmajoritet genom att förbereda alla likasinnade som man kan få med sig, är formellt oantastligt. Det är säkert inte första gången, som sådant har hänt och det lär inte bli den sista heller, eftersom strider i hundvärlden är strid på kniven och alla tar sig själva på mycket stort allvar. Men nya medlemmar har lika mycket rösträtt som gamla, så att årsmötet i den meningen gick rätt till kan inte ifrågasättas.

Att många medlemmar, inklusive uppfödare, efteråt är bestörta och rentav arga kan inte heller ifrågasättas. Enighet och samsyn klev inte inte närmare genom det här tillvägagångssättet. Inte förtroendet för renrasavelns organisationskultur heller, om jag får lov att säga det.

Men det var alltså inte sådana saker, som var det överordnade målet. Det viktiga var något annat.

När SKK:s jobb med att få till en plan för arbetet med colliens mentalitet nu strax startar, vill man ju inte ha en styrelse som säger det oönskade. Det var hela anledningen till plan A och plan B och till det välplanerade niotimmarsmötet. Nu skall jag, som inte är uppfödare utan bara en vanlig tafflig valpköpare, säga det oönskade.

Dagarna efter årsmötet gick jag på lediga stunder igenom hur många collievalpar, som under åren 2012-2017 kommit till världen med ett MI under rasens genomsnitt. Det var många. Med ett beräknat snittpris på 12 000 springer det sammanlagda cashflödet till deras uppfödare upp till runt 17 miljoner. Om SKK skulle besluta att någon form av restriktioner för avel på rädda hundar skall införas, kommer någon att få ändra sitt avelsmaterial och sina prioriteringar.

Vad trodde ni att slaget i aulan handlade om -  kärlek till rasen?

                                         

                                                         *   *   *

Årsmötet 2018 var stundtals underhållande. Det är intressant att få lära sig hur föreningsteknik kan användas, om man själv inte är så invigd. Men när ordförandevalet efter sju timmar var avklarat och ett antal andra utdragna, slutna voteringar om styrelseposter återstod att uthärda, då åkte jag hem. Som de flesta andra har jag inte hundar för att de skall vänta i en kall bil, medan folk slåss timme ut och timme in för att säkra sin förhandlingsposition gentemot SKK. Det blir hundpang inför årsmötet 2019.

Och i väntan på det - tänkte jag, när bilen i kvällningen rullade ut från skolgården i Jönköping - borde vi kanske fundera på att ha en separat konferens för att diskutera en på sikt mera väsentlig frågeställning än hur man ska förhindra hänsyn till mentalitet i collieaveln.

Nämligen varför den dominerande hårfärgen på alla mänskliga huvuden i hundvärlden är grå. Och om det här spektaklet  verkligen är det bästa vi kan göra för att förhindra att renrasavelns organisationer går i graven med den generation, som bär upp dem.

Föreningsteknik är bra till mycket, men  sviktande efterfrågan biter den inte på. Om renrasboomen börjar försvinna in i skymningen tillsammans med oss femtiotalister, finns det kanhända något bättre än evinnerliga bråk att sätta emot. Varför inte  en klar och entydig uppmaning till uppfödare? Vill de fortsätta att använda sig av SKK:s varumärke i sina stamtavlor, så får de acceptera att satsa på avel för psykiskt och fysiskt friska hundar.

Krångligare än så behöver man inte göra det.

Bodil Carlsson