BEAUTY ON THE ROCKS

Valpen är fortfarande mestadels valp. Hon galopperar i vårbäckarna med vattnet stänkande omkring sig. Det och regnet är så mycket bad hon har fått under sina fyra månader hos oss. Pälsen luktar rent och gott ändå. Sent på kvällen, när hon håller på att somna, kan man fortfarande känna den där särskilda valplukten ur hennes mun - påminner om lukten av ett nyfött barn: inget annat luktar så.
Hängandet och klängandet och kampandet har gradvis gått över till uthållighet. Nu är det mest när hon är riktigt trött som hon hugger sig fast i ärmen på jackan och morrande släpas med en bit, ungefär som en grinig liten unge före läggdags. Platser som var otäcka och bäst att hålla sig borta från för inte så längesen går att inspektera nu.

 

Jordkällarvalvet har stått övergivet i nästan hundra år. Valvet hålls inte ihop av murbruk utan av valvbågens spänning och endera vårvintern kommer temperaturväxlingarna och sättningar i jordbottnen och tyngden i genomblöt jord ovanpå att hjälpas åt lossa stenarna. Men idag låg de på plats. Källaren lät sig försiktigt

undersökas.

Valpen smyger ut igen. Hon har den väldigt diskreta kroppshållningen som hundar har när de lämnar en plats som de har på känn inte är alldeles ofarlig. Som om de vill göra sig obemärkta, så att stället inte ska observera dem och härskna till och anfalla bakifrån.

Sedan sätter vi fart över ängen, som var både betesmark och åker för folket som byggde jordkällaren. Valpen springer fram och  markerar ett  främmande föremål  -ett  gammalt badkar ställt på kant över vintern i väntan på att bli  vattenbalja åt köttkor till sommaren. På något sätt urskiljer hon att badkaret är annorlunda än klipporna och träden och gärdsgårdarna, anorlunda än det som hör till den här platsen. Vi kommer inte att kunna gå här när badkaret är i funktion igen, för korna försvarar sina kalvar antingen med hornen eller med flykt som kan gå igenom vilka elstängsel som helst, så vi passar på så ofta vi hinner nu. Det är en de vackraste platser jag vet. Man får hålla ett öga på omgivningarna,  tre olika sorters vilt brukar lämna klövavtryck här  och två av dem kunde utan problem  springa ikapp och mosa en valp, om andan föll på, men idag är det viltluktfritt, så vi kan busa.
Och ta en andhämtningspaus i solblänket, innan vi går hem. Ibland glimmar den vuxna hundens linjer fram ur valpkroppen.

Obadad. Oborstad. Beauty on the rocks!

Trevlig helg alla!

Bodil Carlsson

KENNEL PINKWASH

På engelska betyder whitewash att snygga upp, att få något att se riktigt bra ut, ja alltså, att vitmåla. Det kan man inte säga om den här kenneln, som dränker sina förehavanden i rosa. I hörnet på hemsidans flickrumstapet sitter SKK:s logga.
Och vad gör kennel Pinkwash? Tar fram hundar som folk vill ha, förmodar jag, och som den åberopade hundägarorganisationen måste vara nöjd med.
Eller?

Det börjar inte så illa. Första tiken är född 2005 och kenneln startar sin gärning när hon är två år. Hon bidrar med två titlar - hon är korad och svensk utställningschampion. Sin och kennelns första kull på 4 valpar får hon med en hane vars MH i sammanhanget inte är mycket att bråka om; han har en etta på skotten, till exempel. Nästa år kommer andra kullen och eftersom den hanen har titeln NO UCH kommer han undan med en femma på skotten. Året därefter är den flitiga tiken i farten med en hane med maxutslag på skramlet och kvarstående rädsla 3 plus en fyra på skotten. Tre valpar föds, en av dem går MH med maxutslag för rädsla på skramlet med en fyra för kvarstående, fyra på rädsla för spökena och en femma på skotten.  Ännu ett år senare får tiken sin sista kull med samma hane. Ingen av de två valparna har satt tassen på en MH-bana. I en ras med så stora bekymmer med ljud- och skotträdsla som vår hade man kanske kunnat ta den här tiken tillvara på ett bättre sätt?

Nästa tik att producera är också född 2005 och Pinkwash lät henne få två kullar, en 2010 och så en till 2011. Denna tik har en femma på skotten och som första kavaljer till henne valde Pinkwash en kille som inte blir rädd när dumpen ramlar ner, men däremot efteråt - han har 2 på överraskning/rädsla, men 4 på kvarstående. Han har 5 på ljudrädsla och 3 på kvarstående. Han maxar med en femma på rädsla för spökena och han har som kronan på verket en femma på skotten. ( Den hanen har totalt 47 avkommor i Sverige och om ni tycker att beskrivningen känns bekant, så kan det bero på att hans ägare är uppfödaren på kennel CareLess.)
Till nästa kull för tiken med femma på skotten  utses en gosse som har en fin utställningstitel och är någorlunda sansad på sitt MH på dumpen och skramlet, men klämmer i med en femma på spökena och en femma på skotten.

Någon kull från 2012 verkar inte finnas, men förra året höjde Pinkwash sin fana igen. Tik nr 3 i kennelns historia fick en kull om fyra valpar! (Tik nr 3 har en pappa född på den engelska kenneln ComeOnNow, som också lämnat avelsmaterial till kennel Hogwash). Beskrivaren bryter hennes MH efter skramlet. Till henne väljer kenneln en hane med en utländsk championtitel, som förra året lyckliggjorde ett antal collietikar i Sverige. Hittills har 14 avkommor reggats efter denne kille, där beskrivaren också bröt efter skramlet. Han har ingen veterinär dokumentation, så vitt jag kan se. Man har kanske inte hunnit ögonlysa eller höftledsröntga?
Till sist firar Pinkwash 2014 års ankomst med att regga ännu en kull. Fyra valpar födda av en mamma med maxutslag på rädsla för dumpen och skramlet och med en fyra på kvarstående rädsla för båda. På skotten har hon 5. Den utvalde gentlemannen den här gången - han råkar förresten ha en pappa från ComeOnNow, han också - har låga siffror på kontakt, lek och nyfikenhet rakt igenom. Han visar en 4 på skramlet, men avreagerar till 1. Det enda han blir rädd för på allvar är spökena med 5 och det löser han med 1 - 1 på nyfikenhet och kontakt.
Pinkwash down the drain.

De som vill slippa ut ur SBK och bort från kravet att mentalbeskriva brukar försvara sig med att "folk inte vill ha svåra hundar". Jag tycker att det ser ut som om  kennel Pinkwash har gjort sitt bästa för att producera just riktigt svåra hundar att ha i vardagen. Jag tycker att det ser ut som om kennel Pinkwash bryter mot SKK:s grundregler och mot djurskyddslagen.
Vad tycker SKK?

Bodil Carlsson

NÄSTA REPRIS: VAD FOLK VILL HA

Det här skrevs i maj 2009. Vad det handlar om? En sak som sällan diskuteras, lika sällan som frågor om pengarnas betydelse inom hundaveln och hundvärldsorganisationerna. Det är kanske helt logiskt, för de två sakerna hör ihop.

Vem producerar uppfödarna valpar för? Vilka valpköpare siktar colliekennlar med generationer av brutna MH:n in sig på?

 Bodil Carlsson

 

Den ädla hundaveln

En gång i tiden ville jag hemskt gärna bli hunduppfödare. Nu har jag postat klagomål till Pressombudsmannen för att någon påstår i Hundsport att det är precis vad jag är. Och förstört en lång stund av en strålande valborgsmässoförmiddag, en ljuvlig dag när de första körsbärsblommorna slog ut,på att diskutera med Åklagarkammaren om hur man går till väga, när man blir beskylld för att föda upp hundar...
Livet är sannerligen märkligt!
Jag HAR fött upp hundar, aktivt och medvetet. En gång. Vill ni veta?
Familjens första hund var en sheltie. Mitt livs bästa köp och största överraskning. Vilken frisk, okomplicerad, smart liten pärla till hund hon var! Hon var med oss precis jämt, oförskräckt inför världen.Utställningsdomaren förklarade för mig hur himla ful hon var. Jag skrattade. Hon är den enda hund jag har haft som folk på gatan har stannat mig för att fråga var jag hade hittat, hon var ju så vacker.. Och en gång, en eftermiddag när vi väntade på spårvagnen efter jobbet, stod en karl och stirrade på henne en lång stund. Sen stegade han fram. Han var sjöman. Han ville bara veta, var den hunden var kommen ifrån. Precis sådana hade han sett på Shetlandsöarna!
Rasklubbens tidning på den tiden handlade om utställningar och titlar, titlar och utställningar, och vår hund såg då inte precis ut som de som fotades där, men vad brydde vi oss om det? Hon såg ut som hennes sort gjorde på Shetlandsöarna. Vi var tokstolta! Enda hunden i Göteborg med avgångsbetyg från ett sjukhem var vår! Vi hade en agilityhund! Vi hade en barnvallare!
Sådana gener måste föras vidare, inte sant? Så ögon lystes och höfter röntgades och nära nog drog sheltien ner applåder på sitt K-test...”Det var en stabil liten hunn!” ropade testledaren. ”Såna collies är vi inte vana vid!”.
Hane utsågs – elitlydnadshund. Inget K-test, men det kan man vara utan på en hund som tävlar på hög nivå, har visats på stora stökiga utställningar och som dessutom är stadig i skallen och sansad att umgås med, när man kommer och hälsar på. Parning genomfördes, kennelnamn registrerades. Dröm närmade sig verklighet! Fyra valpar föddes. Tre levande, en utan skalltak och utan liv – en perfekt valp från ansiktsskelettet och nedåt, men med ögonglober och hjärna nakna och oskyddade. Det kallas akrani och händer hos människor någon gång på ett par hundra tusen födda. En självbegränsande gen, som man lätt inser, men den finns. Och här hade en från vardera föräldern träffat en likadan. Ja, sånt är livet – det går illa ibland.
Jag plockade undan den dödfödde.
Nästa dag ringde jag rasklubben för att rapportera. Avelsansvarig blev förtjust.
Det är så ovanligt att nån berättar!
En valp, en ljuvlig liten trefärgad ettermyra, var vikt för oss. De andra två skulle säljas. Annons sattes in i Brukshunden och i stora tidningen. Och folk folk började faktiskt ringa. Tyvärr!
En människa ringde för att han ville ha en hund som lätt kunde läras att inte äta upp all mat i matskålen på en gång, det var hans viktigaste krav på hur en hund skulle vara. En annan skulle ha en hund som satt stilla och höll tyst hela tiden. En blev faktiskt arg, när jag sa att jag inte sålde såna valpar som man kunde dra ur kontakten på när man gick till jobbet. Vi fick fatt på två bra hem till sist, sansat vanligt folk med tid och djuröga, men då begrep vi redan att vi inte hade rätt sorts nerver för att sälja hundar.
Ettemyran, hon som var först ut ur valplådan, hon som först lärde sitt namn, hon med strimman i pannan – hon blev väldigt andfådd en dag när sommarvärmen plötsligt slog till. Hon dog på vägen till Djursjukhuset i Skara. Ett hål i väggen mellan hjärtats förmak eller kamrar, kanske – det skulle kunna se ut ungefär så. Ett klaffel? Ett stort diafragmabråck? Det händer oss, så det måste kunna hända dem. Det måste hända ibland. Livet är sådant.
Den här gången ringde jag inte till rasklubben. Gissa varför? Jag ville inte ställa till problem för hanhundsägaren.
Fegt? Sure thing! Men det är på det här viset:
Så länge det är ovanligt att någon berättar, så kommer den som berättar att se ut att vara ensam om felen.
Eller samma sak sedd från andra hållet:
SÅ LÄNGE DET ÄR OVANLIGT ATT NÅGON BERÄTTAR, KAN INGEN AV OSS HA EN ANING OM VAD VI AVLAR PÅ.
Och med denna första inblick i den ädla hundaveln tvärdog mina ambitioner att bli uppfödare. Jag skulle inte klara av fler sådana valpspekulanter. Hellre står jag ut med med 50% dödlighet i en kull. Dödliga genetiska effekter är faktiskt dödliga, så varken hund eller valpköpare behöver dras med dem under långa år. Men resten? Sådana som inte tar livet av hunden, men tar bort poängen med det?
Risken att jag skulle bli den sortens uppfödare som tapetserar vardagsrummet med utställningsvinster var aldrig särskilt stor, så den saken bekymrade mig inte. Det var värre att upptäcka att hundavelsvärlden befolkades av uppfödare, som tapetserade vardagsrummet med prisrosetter och höll tyst om resten – utom när det dök upp hos någon annan, förstås. Som till exempel hos ägaren till lydnadshanen. Hon hade en riktigt bra liten hund, vars goda egenskaper hon bevisade genom att jobba med honom. Och jag skulle lämna uppgifter som gjorde henne till måltavla för tapetserarna?
Alternativt hålla tyst om sådant som faktiskt hade hänt?
Jag kan inte föreställa mig något mindre ädelt. Så därför blev det aldrig någon mer kull.

Bodil Carlsson



Ful hund?

• 

FORTSÄTTNING FÖLJER...

... i morgon. Två dagar i landstingets hägn kräver vila. Mejlet med texten i föregående inlägg kom idag - från en person som brukar ha reda på sina fakta. Personen avslutar med kommentaren att om hen var collievalpköpare, så skulle hen vara förbannad.
Är vi det? Eller tänker vi sitta stilla i båten?


Bodil Carlsson

FÖRLORADE PENGAR?

DE SORGLIGA BILDERNA

Här skall visas några djupt sorgliga bilder. De föreställer en drygt fem månader gammal valp under några dagar av snabb förändring. Det är inte ens en vecka sedan valpen och omgivningen såg ut så här på vandringen över rullstensåsen. Viltlukten drar ner över slänterna från höjden där rådjur och annat döljer sig dagtid; ibland hörs ett tungt steg en bit in, ibland en gren som knakar till. Valpen lär sig "Höger upp!" eller "Vänster ner!" alltefter hur vanten slängs. Det är en väldig älskad vante, det som är kvar av den, och visst hjälper den till med inkallningen när det där tunga steget hörs en bit bort... fast valpen har inbyggd självbevarelsedrift också. Hon drar i hundra knyck efter den där som rör sig... men minns att hon är liten och återvänder till mattes närhet. Om än inte till mattes sida, för här växer självständighet i kapp med vaktansatser.

Valpen har spännande tider. Hus och gårdsplan är nu valpens sak att hålla koll på - okej då, med hjälp av matte och gammeltiken som tilkallas med uppfordrande skall, om det har blivit mörkt. Rymden är full av nya ljud under dagen. Alla fåglar, som valpen trodde att hon hade hajat, låter plötsligt mycket mera!  Och annorlunda! Ormvråksparets tunna rop börjar höras igen och igår lystrade valpen konsternerad till trumpeter i skyn. De första svanarna flög över oss, men hur lätt är det att fatta för den som aldrig har sett våren?

Nu ser vår grusväg  ut så här. Våren moddar sig fram i hjulspåren och rinner vid sidan i dikena. Snöpinnarna gör nog inte mer nytta på den här sidan årsskiftet... 

... men kan användas till annat. Egentligen gillar jag inte att själv lägga spår åt mina hundar, det känns lite som att förolämpa deras förmåga. Typ "Sök rätt på mig, du, medan jag går här alldeles intill dig!" Men igår var spårläggaren inte på humör, så matte la spåret själv. Den avskavda fläcken längst ner på snöpinnen kom väl till pass, för precis där greppade jag om den med vantlös hand  innan jag fortsatte upp längs vägen. Jag svängde vänster över åkern med små stillastående klafsvattenpölar och lockande rådjursbajs och mjuka sorkhögar.  Vinden låg lätt på från söder.

 Sådär fyrtio meter in på fältet tappade jag en liten plastflaska med öronrengöringsmedel, en sån som jag alltid har närmast huden innanför tröjorna. Strax före skogsbrynet tappade jag sorgligt nog också en välanvänd innersula till en längesedan avliden sko, ett föremål som jag förstås också älskar högt och  brukar ha innanför tröjan, ni vet. Och så böjde jag mig under granen som växer upp ur den halvrasade gärdsgårn, klev över stenarna, och råkade tappa husets bästa ficklampa och min schal! Sicken matte!
Tjugo minuter senare gick vi iväg tillsammans, matte villrådigt spanande efter saker på marken. "Men vaaar är grejerna...?"
Valpen markerade greppet om snöpinnen klockrent. Hon tog själva spåret över åkern lite tveksamt först, ungefär som "Vad ska det här vara bra för?" och hon behövde lite hjälp för att hitta den dyrbara flaskan med öronrens i gräset, men sen gick det som på räls och sulan plockades upp med triumferande min. Självklart var matte överlycklig att få tillbaka en så fin sula! Vidare in i skogen med en hastig nickande markering i förbifarten av ficklampa och schal.  Valpen ville följa mattespåret vidare in i skogen där jag hade gjort stora U-svängen tillbaka. Hon fattade inte riktigt varför vi skulle sluta. Spåret fortsatte ju?
Valpen har fullständigt rätt, som jag ser det, och jag hoppas vi slipper fejkspår framöver. Men hon fick massor av beröm för markeringen av handgreppet om snöpinnen.

För om den pinnen hade det varit det sista jag hann ta tag i, innan snölavinen svepte bort mig, så hade en femmånadersvalp visat var det hände. Well done, valp!

OK, det var gårdagen. Här kommer de verkligt sorgliga bilderna. För min del har jag ingen aning om hur ofta ett skjutvapen behöver motioneras, men nästnärmsta grannens svärson med polare har en mycket bestämd uppfattning om saken. Inte ofta, men jäkligt grundligt, utan förvarning och idag! Tre killar skjuter - en tung bössa, säkert en älgstudsare; ett med mindre djup och snärt i skottet; och så ett litet vapen med ett tunt skottljud. Salongsgevär kanske, kråkmördarvapnet?
Så här reagerade valpen:

Vi är på väg ut i första fårhagen för en kissning. Kameran är med för att matte vill fånga solljuset. Skotten har precis börjat och skyttarna är max 200 meter bort. Matte har ett litet tuggben i jackfickan. Matte kastar tuggbenet i skottriktningen, in i andra fårhagen. Valpen sätter efter!

Valpen letar ihärdigt efter läckerheten intill gärdsgården som skiljer fårhagen från grannens tomt, som nu alltså är granne med en skjutbana. Killarna där skjuter av bara fan, om ni vill ha det på svenska. Det slår lock för mina öron när älgstudsaren går loss. Skyttarna gör korta pauser - sen börjar de om igen. De kommer att hålla på i långt mer än en timma, men det vet jag ju inte då, så jag får bråttom. Tillfället måste utnyttjas!
Vi går tillbaka hem till gårdsplan, valp med tuggben i mungipan och matte med beslutsamhet i blick. Vi har  tränat i ett par dagar på  nya kommandot "Balans!" - används för att ta sig fram över en liggande trädstam, eller en spång över en bäck. Eller, för den delen, på agilitybanan när den tiden kommer. Fort som ögat riggas  en improvisation upp i skrotvrån, en bred och tjock men inte helt stadig bräda som får vila med en aning vick på en cementklump.

Det gick jättebra, så vi kör en annan variant: tre lösa lock till regnvattentunnor läggs fram överlappande varandra utgående från en blank marmorskiva. "Balans!" Valpen letar obekymrat godis på de lättvickande locken. Och killarna därborta fortsätter skjuta.

Så då övergår vi till att öva apportering av kampleksak och för första gången kommer valpen ända fram med leksaken och sitter nästan fot i väntan på att den häftiga prylen ska hivas iväg igen. Medan killarna fortsätter skjuta.
Och sedan satt vi tysta på förstubron ihop och valpen dåsade till. Medan killarna fortsatte att skjuta.

Och varför är de här fotona sorgliga?
Därför att så många, många collieägare aldrig hade kunnat ta dem.


Bodil Carlsson

KENNEL CARE-LESS

I Mellansverige hittar vi den här uppfödaren, som är mycket utställningsintresserad. Kenneln har – förstås – på hemsidan vackra foton av välfriserade hundar uppställda framför auktoriserade domare tillsammans med SKK:s trygghetsskapande logga, så att valpköparna inte skall befara att de har råkat halka in på något oseriöst. Kennel CareLess har varit igång sedan 2007 och har med 11 kullar fött upp 62 collies fram t o m 2013.

Det börjar med en kull på 5 valpar 2007. Pappan till kullen ser hygglig ut på sitt MH, ett maxutslag på skramlet men kvarstående rädsla på 2, maxutslag på rädsla för spökena men nyfikenhet 4 och en tvåa på skotten. Inte så illa! Vem är hans dejt hos CareLess? Tjejen med en femma på skotten.

Hon får fem valpar. Tre av dem går inget MH. Den fjärde försöker - tills ägaren bryter efter maxutslag för rädsla på dumpen. Den femte valpen har inte mycket utslag på någonting längs banan, förrän hon drar till med en fyra på skotten. Denna femte är en tik, självklart är det en tik, man undrar om det är därför hon väljs ut att gå sitt MH för hon får sedan i sin tur sammanlagt 14 valpar i två kullar med en och samma hane. Hennes partner är en riktig stjärna. Väl vald till den tiken! Han har massor av utställningar... och kvarstående rädsla 4 på dumpen, ljudrädsla fem med kvarstående rädsla 3, spökrädsla fem och, som pricken över i, en femma på skotten. Hur ser det ut för deras 14 avkommor?

Tja, i den första kullen om sju valpar från 2009 är det fyra som inte har något MH. De tre som gick är den som bröt efter maxutslag på dumpen; den som hade maxutslag på skramlet med kvarstående rädsla på 4, spökrädsla på 4 och förstås en femma på skotten; och så den som hade maxutslag på dumpen och på skramlet med kvarstående 4 för båda, spökrädsla på fyra och så, tja, en femma på skotten. I den andra kullen på sju valpar från 2011 är det sex som inte går något MH. Men den som gör det har en fyra på rädsla för dumpen, svarar på skramlet med maxutslag och får sedan gå hem, för där bryter ägaren. Ni ser, SKK, hur man skulle kunna rita det här stamträdet över rädslebenägenhet som en grafisk illustration till MI? Mormor med femma på skotten, mor med fyra på skotten, far med femma på ljud och spöken och skott och så barn med spännvidden maxutslag – maxutslag brutet – inget alls. Om man nu inte hellre vill se det som en grafisk illustration av ansvarslös uppfödning, förstås.

Men varför hänga upp sig på gamla synder? Alla har en chans att lära sig bättre och nu har det hänt något, i alla fall till hälften. År 2013 har kenneln 2 kullar med sex respektive 8 valpar.

Första paret ut är en hane med A-höfter men utan ögonresultat. Ja, han är ju utlandsfödd, så varför bråka med mer än det nödvändigaste? MH gick han och bortsett från att det är en bunt ettor och tvåor på lekfullhet och samarbete, så ger han iallafall bra kontakt. Utom gentemot spökena, där han maxar på rädsla, visar hot/aggression 3, kontroll 4, men nyfikenhet och kontakt tyvärr 1 – 1. Hur som, han har en tvåa på skotten och inga stora utslag för dumpen eller skramlet. Hans utsedda ser ut så här: höfter A, men inget ögonresultat – varför bråka? Rädsla för dumpen 4 med kvarstående rädsla 4, ljud rädsla fem men kvarstående 1. Spöken rädsla 3, kontroll 3, hot/aggression 2, nyfiken och kontakt 1 – 1. Och så då en fyra på skotten. Där fick rasen sex förhoppningsfulla valpar på tillväxt någonstans. (Och om ni spökfiggar i era arbetskläder skulle springa ihop med dem ute på stan, may the odds be ever in your favour.)

Tiken har, säger Hunddata-skvallret, ett tidigare äktenskap i samma kennels regi. Tre småttingar kom till världen 2011 efter en hane med ett utställningschampionat och 4 i rädsla på dumpen, 4 kvarstående; ljud 5 men avreagerar, spöken rädsla 4 men visar kontakt och nyfikenhet... och så satte han en femma på skotten. Den killen har också varit med förr. Han har totalt 32 valpar efter sig. Hittills.

Andra kullen hos CareLess förra året gav åtta valpar och här har man anledning att stanna till! Tiken är egenuppfödd, hennes pappa har ett bra MH och själv är hon korad. Den inlånade pappan till hennes åtta valpar har ett GK mentaltest på korning och ett riktigt bra MH. Han ger bra kontakt, han leker, han blir inte särskilt rädd för dumpen eller skramlet och det lilla han blir kan han avreagera. Han har en fyra på spökena – men vad gör det, när han inte visar aggressivitet utan tvärtom löser det med höga värden på nyfikenhet och kontakt?

Man river sig i huvudet. Om den här uppfödaren kan åstadkomma en sådan kull, varför acceptera att ställa till med sexvalparskullen? Är det så enkelt som att pappan till sexvalparskullen har CERT och hans pappa får kallas NO UCH, medan mamman till hans kull har CK och HP? Åttavalparskullens föräldrar har ju också utställningsresultat i buntar. Avlar den här kenneln strikt på bara exteriörtitlar och låter slumpen kombinera mentaliteten, eller har den äntligen fått upp ögonen för hur dess avelsurval ser ut för köparna och börjar lägga om kursen?

I så fall påminns man om det gamla svenska talesätt som säger att fruktan för MI-listorna  är vishetens begynnelse... eller något åt det hållet. Vet ni vad som blir intressant om ett par år, SKK? Att se MH-resultaten från CareLess åttavalparskull 2013 och kanske rita upp en grafisk illustration över hur man ändrar inmatningen av egenskaper i en rädsleplågad ras!

Bodil Carlsson

KENNEL BEDOOMED

Kära läsare, jag ber om ursäkt för Anonym:s kommentarer. De höjer inte läsvärdet och de bidrar inte till ett gott intryck av renrasvärlden.  Kära Anonym, jag känner mig elak som har publicerat dina kommentarer, eftersom jag utgår ifrån att de skrevs i oövertänkt ilska med formuleringar, som du kanske ångrar nu. 
Kära läsare OCH Kära Anonym, jag har publicerat de här kommentarerna av ett enda skäl. Under ganska många år i hundvärldens utkant har jag fått intrycket att detta är en bransch där de som ingår i producentleden ibland på fullt allvar tror att de kan skrämma de som ingår i konsumentgruppen till att hålla tyst. De har fel. Polisanmäl mig gärna, Anonym. Jag tar inte illa vid mig. Jag ser fram emot ett förtydligande: om någon redovisar offentliga uppgifter från SKK:s Hunddata avseende icke namngivna uppfödare och hundar, vilken lag är då bruten? Och är SKK i så fall medskyldiga till brottet? Intressant!

Nej, Anonym, det som får mig att höja ögonbrynen är att du verkar tro att du kan tala om för mig när jag har diskuterat färdigt. De enda jag tar sådana order från är Gud och min mamma. Så om du vill att jag ska lyda, så måste du sluta vara anonym, Anonym, och berätta för mig vilken av dem du är.

                                                            * * *

Låt oss nu i stället betrakta kennel BeDoomed! Den ligger idylliskt ute på landet, det ser man på hemsidan. På hemsidan kan man också läsa följande idylliska mening:

”Vi följer givetvis SKK:s regler för avel, uppfödning och försäljning.”

Inte för ett ögonblick betvivlar jag att BeDoomed följer SKK:s regler och det är sorgligt, för det säger mer om SKK:s regler än om BeDooms praxis. Så här ser den ut, BeDooms praxis, i början och i slutet. Mellan 2001 och 2013 har man producerat 79 långhårsvalpar, fördelade på 19 kullar.

Det börjar med en tik född -98 med utställningsmeriter och inget annat, för det här är ju ett tag sedan. 2001 får hon kennelns första kull om 6 valpar. Pappan är en hane med 49 andra valpar efter sig förutom BeDoomeds förstfödda. Han har faktiskt gått ett MH och visar maxutslag på rädsla för dumpen med kvarstående rädsla 4; maxutslag rädsla för skrammel med kvarstående rädsla 4; maxutslag rädsla för spökena och en trea på skotten. (Hans pappa, valparnas farfar alltså, har i sin tur en 5:a på skotten och ett icke GK K-test. Det finns fortfarande, sägs det, folk som både förnekar att rädslebenägenhet är nedärvbar och att jorden är rund.)

I den förstfödda kullen finns tre hanar och ingen av dem går något MH. Det finns tre tikar också och av en märklig slump går alla tre tikarna sitt MH. Tik nr 1 visar 4 på dumpen med kvarstående rädsla 3; 4 på skramlet med kvarstående rädsla 3; och femma på skotten. Den tiken får två år gammal en kull om fem valpar med en hanhund där beskrivaren bryter efter skramlet. Hunden fick maxutslag på dumpen, kvarstående rädsla 4, och vid nästa maxutslag som alltså var skramlet bröt beskrivaren. Vi hoppas att det gick bra för valparna, SKK. De är avlade efter era regler, sägs det.

Tik nr 2 visar maxutslag på rädsla för dumpen och kvarstående rädsla 4; 4 på skramlet med kvarstående rädsla 4; maxutslag på rädsla för spökena, men bara 1 på skotten. Hon är så bra att hon får 13 valpar.

Tik nr 3 i första kullen har systrarnas höga rädsleutslag på dumpe, skrammel och spöken, men till skillnad från dem avreagerar hon fint och på skotten sätter hon en 2:a. Hon får också valpar, fyra stycken, men till henne har man valt en hane med låg rädsla, bra avreaktion och 1 på skotten. Grattis valpköpare, men ännu mer - grattis valpar!

Ja, det går ju ändå framåt här i världen, tänker man. Hur ser de senaste årens kullar ut på kenneln?

2012 kom en kull, båda föräldrarna egenuppfödda. Pappan har låga rädsleutslag och när han reagerar, så kan han reagera av. Mamman har maxutslag på ljud, men inga kvarstående rädslor och etta på skotten. Det är OK, tycker jag som också har haft livliga collies: man får gå i taket, bara man kan landa igen. Det där ser ju bra ut! Men vad hände med nästa kull?

2013 på BeDoomed lystes upp av en kull om fyra små. Pappan har ett bra MH. Mamman har 4 på dumpen med kvarstående rädsla 3; hon har 4 på ljudrädsla med kvarstående 3; hon har 4 på rädsla för spöken... och så har hon en femma på skotten.

Det är möjligt att den här varianten av avel bedrivs i överensstämmelse med SKK:s regler. Jag är rädd för att det kan vara så. I så fall behöver SKK ändra sina regler, för kullarna jag beskriver är – om ni ursäktar – inte i överensstämmelse med djurskyddslagens föreskrifter. Kontinuitet och obrutna traditioner i all ära, men snälla SKK – inte på det här sättet, väl?

Bodil Carlsson

KENNEL ALL IN THE FAMILY?

"De sista åren har det blivit en explosionsartad ökning av uppfödare av /NYLITENPOPPISRAS/. För att få kunniga och engagerade uppfödare som arbetar för en sund och trevlig ras har därför rasklubben krav på de uppfödare som önskar vara med i rasklubbens register och valpförmedling.
Kraven är rimliga och den uppfödare som anser sig inte vilja eller kunna uppfylla dem, bör både ifrån valpspekulanters och rasklubbens sida ifrågasättas. Arbetar den uppfödaren verkligen med att få fram en så frisk och trevlig ras som möjligt eller är det andra intressen som styr?"

Förlåt ett elakt gnägg, kära läsare!  Detta står rakt upp och ner på en annan rasklubbs hemsida. Det borde kanske stå på flera?



                                                     ***  



Senhösten 2005 damp den ner, den oväntade valpkullen som vår Anonym häcklar mig för i sina kommentarer. Därmed fanns under ett par år fyra collies här hemma och nog tyckte jag att vi hade händerna fulla. Så blev den gamle hanen sjuk och dog och visst var det svårt, för han var den hund som jag nog hade haft något konstigt hopp om att få leva resten av mitt liv med. Men jag hade fortfarande tre aktiva collies, så yep - jag hade händerna fulla och inte mycket tid för saknad. Och nu, nu är det en gammal tik och en halvvuxen valp - och vi har förbaske mig  fortfarande händerna fulla. Och  pälstussar i vrårna, tuggmärken på köksstolarna och leriga tassavtryck på hallgolvet.
Jag undrar hur det skulle ha sett ut här om jag från 2006 och framåt hade fött upp 105 valpar?

Någon har gjort det: 82 collievalpar från 2006 och framåt.  De 82 collievalparna kommer från 7 olika tikar. Det är bra gjort, att få in ett sådant antal tikar i sitt hem och sitt liv på bara sju år, och ge dem all deras motion och träning, det tycker jag. Jag hann aldrig riktigt med bara tre!
Eller så är det inte riktigt så bra gjort och upplägget är ett helt annat än vad en godtrogen valpköpare tänker sig. Till exempel kanske det ser ut så här. Man köper en collietik. Tiken har höfter som är okej och är ögonlyst x 2 och har ett MH som också är okej, för hon har visserligen stora utslag på dumpen och skramlet men avreagerar fint och slutar med en etta på skotten. Så man låter henne få 22 valpar.
Av de 22 behåller man en, självklart en tik. Man röntgar höfter och valpögonlyser och man gör ett MH. Framtidshoppet har 4 på dumpen, femma på skramlet med kvarstående rädsla 4, hon har femma för rädsla inför spökena och hon har femma på skotten, men är man utsedd till avelstik så är man. Så hon får 24 avkommor.
En av de 24 är en tik, självklart är det en tik. Hon blir också ögonlyst som valp och när tiden är inne röntgas höfterna. Hon gör sitt MH och får en femma på skotten och har hittills hunnit med 7 valpar.
Ännu en tik, dotter till den första och syster till den andra, blir ögonlyst som valp, får höfterna röntgade och går sitt MH. Hon maxutslag på dumpen, maxutslag på skrammel, men avreagerar ner till 3 och 2, hon visar maxutslag på rädsla för spökena men har en etta på skotten. Hon har 14 valpar.
Ja, det där var ju inte svårt att förstå, man köper sig en tik och låter henne bli stamtik för sin uppfödning. Man behåller en dotter efter henne. Så långt är jag med... fast jag skulle inte ha valt den dottern för avel. Svårare att fatta är hur man får in de tre andra tikarna, de utlandsfödda, som dyker upp och lämnar  kullar med kennelns namn. Inlånade?  Två av dem har skapliga MH och en av dessa två får en hanvalp, som ses som lovande. Den tredje tiken har maxutslag på rädsla för dumpen, för skramlet, för spökena och en femma på skott. Denna tredje tik får fem avkommor - med den egenuppfödde hanen, som visar rädsla  4 för dumpen, kvarstående rädsla 3, och en fyra på skotten. Totalt har den hanen hunnit med 56 avkommor inom och utanför kenneln.
Börjar det bli många hundar i och runt den lilla uppfödningen? Jo. Men det är inte det som stör mig. Det som stör mig är det börjar bli många rädsleutslag. Den egenuppfödde och egenägde hanen kan mycket väl vara en bra hund - han var uppe på korningens mentaldel och dit kommer inte de mest nervösa.  Men är han  rätt kille att ha så många valpar?  Varför används han till en tik som den tredje utlandsfödda? Vem använder honom?
Jag gissar att svaret är att han används av  andra kennlar för att han är snygg, d v s har utställningstitlar, och av sin egen uppfödare/ägare för att han är snygg OCH gratis.

Så var det med de 82 collievalparna. Men det fanns ju fler? Jo, från 2010 och framåt finns det 23 valpar av en nypoppis miniras också. Tittar man på Hunddata, får man intrycket att det är samma upplägg där: starta med att köpa en tik. Ta en kull.  Skaffa egen hane. Kom igång!
Jag tror att 105 valpar ger registreringsavgifter till SKK på runt 40 000. Räcker det för att hundägarnas riksorganisation skall vara nöjda med att se sin logga på hemsidan från kenneln All In The Family?

Bodil Carlsson

ANONYM: RÄTT ELLER FEL?

Jag skriver inte först och främst om din hanhund. Jag skriver om mönster i collieaveln och där ingår din hanhund, eftersom du tillåter att han används i avel. Du får rätta mig om jag har fel, för det skulle jag väldigt gärna vilja ha! Men så här ser det ut, när jag tittar.

Din hanhund har hittills 59 avkommor efter sig. Rätt eller fel?
Hela 28 stycken, nästan precis hälften, har han med bara 2 - två - tikar. Rätt eller fel?
Tik nr 1 har fått ALLA sina 21 avkommor i sina (hittills) 3 kullar med din hane. Jag antar att hanen och tiken inte sprang på varandra på gatan av en slump, utan att det hela är planerat och i överenskommelse med dig som hanhundsägare. Rätt eller fel?
Tiken med de 21 valparna efter din hane har själv på sitt MH maxutslag på rädsla för dumpen, men klarar att avreagera ner till 3. Hon har maxutslag på rädsla för skramlet, men samma där - avreagerar någorlunda ner till 3. Sedan klämmer hon i med en femma på skotten.
Rätt eller fel?

Berätta gärna för mig - varför skall den här tiken överhuvudtaget gå i avel? Är det för att du som hanhundsägare anser att vi inte har tillräckligt många ljud- och skotträdda hundar inom rasen som du ställer upp med din hane, eller finns det någon annan anledning?
Låt oss se på MH-resultaten i den här kullen, född 2010! Det bidde hela 10 valpar, beräknad bruttoinkomst för säljaren mellan 100 000 och 120 000. Rätt eller fel? Av dessa 10 valpar har åtta - 8 - inget MH alls. Två av dem har MH och av en märklig slump råkar det vara samma valpar som sedan utsågs till lämpliga avelstikar. 
Den ena tiken visar max utslag på rädsla för dumpen och maxutslag för rädsla på skrammel, men båda gångerna avreagerar hon fint ner till 2. Hon har 3 på skott, även om det som sagt låter som om hon reagerar värre numera. Detta ser alltså inte så illa ut... och det firar man genom att låta henne få sin kull med en hane som själv har 5 på skott. Rätt eller fel?
I nästa kull på 4 valpar födda 2011 efter din hanhund finns 0, noll, MH. Tredje kullen med din hanhund kom 2013 och är förstås för unga än. Men du, var finns alla de där bra MH:utfallen i de två första kullarna?

Nästa tik till rakning har rädsla vid dumpen 4 och kvarvarande rädsla 3. Hon har maxutslag 5 på rädsla för skramlet och kvarstående rädsla 4. Hon har maxutslag på rädsla för spökena och hon har maxutslag, en femma, på skott. Varför skall hon alls gå i avel, tycker du? Det gör hon av någon anledning som hennes ägare tycker är tillräckligt bra. Och du också, då? Vilken anledning kan det vara?  Den tiken har 24 avkommor i tre kullar efter sig och en kull är med din hanhund. Jag utgår ifrån att inte bara hanhunden, utan även hanhundens ägare, var tillfrågad den här gången också. Rätt eller fel?
Av de sju valparna i den kullen har fem helt enkelt inte gått något MH. Rätt eller fel? En av de två som gjorde det har en femma på skotten. Den andra har ett riktigt bra MH. (Den valpen blev sedan inte godkänd på korningens mentaldel, men det tycker jag man kan strunta i. Det går jäkligt bra att leva ett fullgott hundliv utan korningens mentaldel!)
Så bakom valet dessa två tikar som svarar för hälften av hanhundens avkommor hittar vi...  syften som hanhundsägaren och självklart också respektive tikägare är väldigt välkomna att förtydliga.

Och sedan, sedan, så hittar jag i avkommelistorna en tredje tik, som har ett skapligt MH själv och i den kullen om 8 valpar är det bara 3 som inte gick MH.  En av de 5 som gick bröt tidigt, en har stora utslag för dumpe och skrammel men avreagerar fint fram till skotten, som blir 5, men för ett par ser det riktigt bra ut och förstås är det i den här kullen man hittar den som sedan blir korad. Det ser inte bättre ut än att valet av tik verkar ha en del betydelse, Anonym. Rätt eller fel?
Om jag har någorlunda rätt i det jag säger, så är det kanske inte jag som sprider dynga. Det kanske är tikägarna i de här två fallen som gör vad de kan för att fortsätta sprida rädsleanlagens dynga inom vår ras. Och det kanske är så att du, Anonyma hanhundsägare, hjälper till?

Bodil Carlsson

SÅ VILKEN ÄR SKILLNADEN?

Fråga: Vad är det för skillnad mellan att etablera sig som ägare av storvinnande avelshane schäfer och att etablera sig som collieuppfödare idag?
Svar: det krävs mindre pengar och mindre kontakter för att starta upp collieuppfödning.

För ett tag sedan ringde en av grannarna. Hon hade sett en så fin collie på Blocket! Skulle det inte vara något för oss, nu när Gammeltikens ben ibland värker efter leksprången och det syns att hon önskar att någon yngre förmåga ville ta sig an valpens uppfostran? En collie med sånt där MH var det också, precis som grannen vet att jag vill ha det!
Klart jag inte kunde motstå en titt. Foto på Blocket visade det  klassiska collieansiktet med de normalstora vackra ögonen och den vackra pannan och allt annat som har smält det här hundägarhjärtat till varmt gelé i snart trettio år - och visst stod det att hon hade gått sitt MH! Så jag mejlade säljaren.
Jag tror att detta var en mycket seriös ägare. Det var tydliga krav - helst skulle köparen bo i närheten så att det gick att hålla koll och det var noga med vart tiken kom. Här var det inte tal om att slumpa bort sin hund! Det fick inte vara till någon kennel som tiken skulle komma.  Hon hade redan haft en kull.  Allra helst skulle hon till landet. Inte för att det på något vis var en problemhund, tvärtom var det en mycket lydig och vänlig hund, men helst skulle hon till landet. Hon blev så väldigt orolig runt nyår där hon bodde nu. Nytt mejl till säljaren - varifrån kom tiken?

Jo,  från kennel X. Det var inte svårt att räkna ut hennes identitet och kontrollera i SKK:s Hunddata. Hon har maxutslag i rädsla för dumpen, maxutslag i rädsla för skramlet och maxutslag i rädsla för spökena. Sedan avreagerar hon rätt bra, tvåor på kvarstående rädsla... den gången. Tydligen är det värre nu. Hon har en trea på skotten... den gången, men det är ju uppenbarligen också mycket värre nu. Inget ovanligt i rasen, som alla vet som varit med ett tag.
Hur ser hennes föräldrar ut? Hennes far bröt sitt MH två gånger. En gång efter maxutslag på dumpen med kraftig kvarstående rädsla och därefter maxutslag på rädsla vid skramlet. Andra gången maxutslag på rädsla för dumpen och maxutslag på kvarstående rädsla. Numera är hunden Tjänstehund i Försvaret, vilket rimligen betyder att han har förmågan att lära bort rädslor med rätt träning. Det är en mycket bra sak, men det ändrar inte på kraften i reaktionerna när han blir rädd. Och att använda honom till en tik med maxutslag på rädsla för dumpen, maxutslag på rädsla för skramlet och en femma på skotten är så omdömeslöst att man borde åka ur SKK för det.
Så såg det ut. Anlagen för rädslereaktioner är stora på båda sidorna och hos tiken med det vackra ansiktet som behövde ett lugnare liv på landet har de anlagen, som jag ser det, börjat slå igenom, så jag tackade nej. Jag önskar tiken och hennes ägare all lycka i världen med att hitta rätt hem. Jag önskar också att hennes uppfödare och den som använde henne i avel skulle visa lika stor omtanke om resultatet av sin verksamhet och lika mycket noggrannhet i sitt val av avelsdjur som den här ägaren visade i valet av ny ägare till tiken.
Och så önskar jag hennes sex valpar lycka till. Det kan de kanske behöva? Födda när mamman var knappt två år gammal är de efter en hane med maxutslag i rädsla på skramlet, vilket han avreagerar fint... för att sedan avsluta med en femma på skotten.

Kennel X är en av ett tiotal collieuppfödare som skulle göra oss en tjänst om de la ner verksamheten. Vad är skillnaden mellan det här och vanlig tjäna-en-hacka-på-din-tik-blandrasavel?
Tiken med det vackra ansiktet har en pappa som är utställd typ 50 gånger och får kallas DK NO SE UCH. Hennes valpar har en pappa som är utställd skapligt mycket, han också, och får kallas NO UCH. Det är skillnaden.
Jag är säker på att valpköparna tycker detta är mycket betydelsfullt.
Inte sant, SKK?

Bodil Carlsson

REPRISEN

Kära läsare !

När det här skrevs, trodde jag att en del saker skulle vara annorlunda längre fram... typ 2014. Det jag hoppades skulle hända har inte hänt. De seriösa uppfödarna i vår ras och i de andra raserna går inte ihop och gör gemensam front mot valpproducenter och imagesäljare. Jag läser statistik över valen av avelsdjur i vår ras: de ligger alldeles för ofta i händerna på människor som vill tjäna en slant på att folk inte vet vad de skall fråga om. Vissa av rasens kennlar är ärenden för konsumentverket. Andra kan antagligen inte se längre än till nästa valpkull till försäljning och tager vad de haver, som Kajsa Warg sa, för att få till den. Några hjälps åt med att dela på avelsdjuren. Har hunden några titlar och lämnade en snygg kull med kompisens tik? Jamendåså!

Jag tror inte att man kan förstå vad som styr hundvärlden i stort om man inte förstår vilka drivkrafter pengar och prestige är. Men, säger någon, det gäller väl inte bara i hundvärlden?

Självklart inte. Men i många andra tillverkningsbranscher behöver man större startkapital och bättre kunskap för att slå sig fram.Så vem lockas till hunduppfödning? De passionerade, gudskelov, och så lycksökarna.  I de flesta andra branscher görs jämförelser mellan de seriösa och de mindre seriösa tillverkarna, mellan de lyckade och de mindre lyckade produkterna,  öppet. I tidningar och TV. Det är inget som hålls undan från köparnas ögon. Öppna jämförelser och fri information är i alla seriösa uppfödares intresse.

Bodil Carlsson

 

måndagen den 13:e december 2010

ANYBODY SELL ME A DOG?

Så där började hundaveln. Och sen tog den fart! Hela nittonhundratalet igenom fungerade den som en stege att klättra uppåt på i de dominerande raserna – och dit hörde både collie och schäfer, collien tidigare och schäfern senare. Förmögna och kända personer höll hund. Folk gjorde sig namn och folk tjänade pengar på framgångsrika hundar.
Och vad är en framgångsrik hund?


Häromdagen satt jag och pratade med några förtretade schäferuppfödare. De diskuterade en kollega. Jag är inte insatt i rasen, vet inte vem de talade om och kan ju inte veta om det de sa är sant, men det här är vad de sa. Schäferuppfödaren hade varit och köpt sig en valp efter - förmodar jag – framgångsrika linjer i rasens hemland. Nu var hunden tre år, han har ”vunnit allt som går att vinna” och skulle bli pensionär... förutom en liten bisyssla, då.
Vilka tävlingsgrenar kan en hund sopa rent i innan han har fyllt tre? Hur tänker ni er att den unge storvinnarens rygglinje ser ut? Hur många av hans släktingar finns redan här och glänser i ringen?
Och – undrar jag fortfarande – när den unge pensionären har levererat det antal kullar han max får bli pappa till här och dragit hem parningsavgifterna till husse, vart tar han vägen då? Leasas han möjligen vidare till nästa land – där han kanske redan har några halvbröder och sysslingar i avel - och lämnar maxantalet kullar där? Och sedan till ännu ett land, där det inte finns något maxat kullantal?
”Jomenvisst”, sa en av de syrliga uppfödarna runt bordet. ”Har man lagt ut en fyrahundratusen på valpen, så vill man ju få tillbaka sin investering!”
Privatekonomiskt är det ingen dum idé. Men så ser genetisk idioti ut i praktiken. Någon tjänar på den – pengar eller prestige. Det är det som vidmakthåller den.



Tills nästa rasguru introducerar nästa uppgraderade anatomiversion. Gurun för dagen kan vara tysk schäfermacho eller engelsk colliedam. Det spelar ingen roll. Det spelar roll att man kan prata om deras trend som ”ledande i rasens hemland”. Man kan nämligen i hundvärlden inte prata om pengar.
Fast det borde man! Vi valpköpare skulle kanske se annorlunda på saken, om vi hade lite bättre insyn i marknaden och vi kanske skulle vara lite mindre stolta över att ha fått köpa en valp efter en framgångsrik hund, om vi visste vad framgångsrik mera exakt betydde.
Som ni kan se i Jemima Harrisons artikel var schäfern Zamp en väldigt framgångsrik hund. BIR på Cruft´s 2008 och med 750 valpar efter sig – när han plötsligt avled av något som det väldigt framgångsrikt har hållits tyst om.
Zamp blev 8 år.

Bodil Carlsson

LETA PÄRLOR I DYN

Och här har vi så kennel LollyPets! 45 valpar under eget namn mellan 2007 och 2013. Uppskattad bruttointäkt 450 till 500 000. Hur har det gått med varorna?

Första kullen gav 6 valpar. De är ögonlysta och höftledsröntgade och varenda en startade sitt MH, vilket man måste säga är en bra ansats sådär i starten. En i kullen bröt efter avståndsfiggen. En annan bröt efter skramlet efter att ha prickat in 5 på dumpen. De andra fem har hyggliga värden på skotten: fyra kom hem med en etta och en med en tvåa. Men fyra av de fem har 4 eller 5 på rädsla för något annat på banan. Dumpen eller skramlet eller spökena.

Den sista valpen i den kullen har däremot ett riktigt bra MH. Bra kontakt, bra leklust, måttliga skrämselreaktioner utan kvarstående rädsla rakt igenom banan och han avslutar fint med en etta på skotten. Om någon av de sju skulle kunna få göra ett försök i aveln, så är det väl han. Och så blir det – efter 18 utställningar och ett CERT. Vem används han till?

En tik där beskrivaren bröt efter dumpen. Inte för att hon blev rädd – hon gick i taket med en femma på hot/aggressivitet. Mycket ovanligt hos en collie, men den här tjejen gjorde det. Sju valpar föddes i den kullen. Helt rätt, jag känner inte någon av dem. Men jag skulle ha behövt känna dem väldigt väl för att våga köpa.

Visst är det häftigt? Hög rädslebelastning på ena sidan, oklar kraftig aggression på andra sidan. Den här uppfödaren fortsätter att mata in anlag i hundpopulationen: 2013 års kull från LollyPets har en pappa med brutet MH utan höftleds- eller ögonstatus och för att matcha honom finns mamman med brutet MH. Hur tror ni det ser ut om tjugo år, när alla de här anlagen skvalpar omkring i rasen (för att inte tala om den papperslösa buskavelns grummelvatten som vi ju ser breda ut sig som översvämningarna i England) - när någon annan vill tjäna en hacka på valpar som har fina utställningsvinnare bakom sig?

Kom inte och säg att det inte är ert ansvar, ni som sysslar med sånt här. Det är renrasavelns ansvar att sköta sin uppfödning så att blandrasaveln inte ser ut som ett lotteri med precis lika stor vinstchans. Det är renrasavelns ansvar att se till att egenskaper som inte ska finnas i framtiden selekteras bort idag!

Köpa reggad valp ska inte vara samma sak som att leta pärlor i dyn.

 

Bodil Carlsson

ATT TIGGA OM TRASSEL

Lördag eftermiddag och det vräker blötsnö och piskar vind så till den grad att till och med vildvalpen avböjer mera utevistelse. Alltså: statistiksök! Vi spårar kennlar!
Varför inte ta sig en titt på vem som föder upp vad?

Så vad gjorde den seriösa kenneln HogWash år 2011, om inte använde tiken med maxpåslagen i rädsla  till en hane som såg ut så här i alla de tråkiga sifferraderna som döljer så mycket oväntad dramatik för oss som köper valpar.

xxxxx/2010

ComeOnNow Courting Disaster*

92

/

13

62

/

14

83

/

11

95

/

12

101

/

20

Det ni ser är hundens indexvärde i aveln. 100 är snitt för använda avelshanar när det gäller önskade egenskaper. Den här gossen lämnar, kan man kanske säga, en del övrigt att önska. Han ligger en bra bit under andra hanar när det gäller oräddhet/nyfikenhet, men det är inte det största bekymret. Han har 62 - SEXTIOTVÅ - på social kontakt. Jag minns inte att jag har sett någon collie klocka in på så låga värden för just den egenskap som brukar vara rasens räddningsplanka, social förmåga. Jag blir paff. Hur ser hans MH ut? 1:or och 2:or står som spön i backen på kontakt, leklust, intresse och det mesta andra. Det han  förmår är överraskningsrädsla, för när dumpen drattar ner drar han till med en 3:a, visar en 3:a på hot/aggression mot dumpen och - tyvärr - orkar han leverera en 3:a på kvarstående dumperädsla också.
Se det var väl en riktig pärla att använda till den tiken!

Så varifrån kommer den hanen? Engelsk utställningskennel, som tycks satsa på att exportera österut. Det är den kenneln och den trenden vi spårar efter här. Hunden heter inte ComeOnNow Courting Disaster, även om han borde ha hetat så. Han heter snarare "Utmana Ödet", eller kanske "Be Om Bekymmer", och det är väl vad den här uppfödaren gör. Inte för egen del, men för valpköparnas.
Och  för rasens räkning, förstås.

Bodil Carlsson

HATTEN AV!

”HogWash is established since 2007. We breed the collie where we place focus on type, health and temperament. We never stayed satisfied whit only a beautiful head, we struggle for good moves and a good bodyconstrution as well. We like our dogs to be functional even outside the showring as a family member. At HogWash  is genuine love and a great commitment to the collie race what we strive for. A healthy collie in a beautiful body is our motto. We hope you will enjoy visit our site and we do welcome you back!”*

Ja, detta var alltså den engelskspråkiga versionen  av hemsidan som presenterar kenneln vi pratade om igår. 
Denna framstående kennel, som satsar på typ, hälsa och temperament -  i den turordningen, förmodar vi - reggade som sagt 17 valpar 2013 med föräldrameriter som ni kan läsa själva. Vad gjorde den 2012? 
2012 reggade den kenneln bara 5 valpar. Ingen enda av dem har hittills gått igenom ett MH och om det finns HD-resultat, så kan jag inte hitta dem. En av de fem är utställd som unghund. De förhoppningsfulla valparnas pappa är utlandsägd och det medför även den här gången att det helt enkelt inte finns någon information, om hälsa eller mentalitet... men han kallas NO UCH och det får vi förmoda räckte som merit för valpframställning.
Och mamman? Den utvalda tiken är  (tråkigt nog för uppfödaren?) svensk och därmed finns uppgifter. Hon har A-höfter och måttlig CRD. Vi tackar SBK:s regler för den extra informationen att hon dessutom maxar i rädsleutslag och i kvarstående rädsla på överraskning, att hon maxar i ljudrädsla och ligger på näst högsta värdet i kvarstående rädsla, att hon maxar på rädsleutslag för spökena och visar lägsta mätbara intresse för kontakt med dem sedan. Och att hon har 4:a på skotten.
Se det var väl en riktigt lämplig tik att tillföra en ras som blivit alltmera svårsåld på grund av rädsleproblemen!

Collievänner delar valpens åsikter om detta, se bild ovan! Kenneln har självklart rasstandarden med på hemsidan, det ger ett så seriöst intryck. Uppfödaren håller pokeransiktet på plats och låter valpköparna läsa om hur collien ännu idag är en brukshund som skall klara hårt arbete... och fungera som familjehund. 
Det gör mammatiken från 2012 säkert. Tvivel, någon?

"Here at HogWash is all our litters carefully planned.  We Breed not the the quantity but quality.   When we are planning litters in which we intend to maintain a high standard as well as a mentally exterior of our offspring. The purpose of our breeding is to keep the collie breed as the beautiful and intelligent individual that it is......"*

Idag hittar jag plötsligt inte den långa utläggningen på svenska om hur noga den här kenneln är med sina valpköpares kvalifikationer. Men textsnutten om hur väl de planerar sin avel räcker långt. Vi gör det enda man kan göra inför så mycket självförhärligande säljsnack. 

 Vi tar av oss vår hatt!

Trevlig helg i busvädret!

Bodil Carlsson



* Nej, kenneln heter inte HogWash (svenska "struntprat" är en mild översättning). Men det borde den göra! 

STATISTIKSÖK

Jo tack, vi gjorde om det och hade en härlig dag! Barmark nästan överallt. Dubbkängorna undanställda åtminstone för tillfället.  Hög himmel, ljus, lövträd som börjar se lite lite suddiga ut i grenspetsarna, sådär som när knopphöljena är på väg att skifta färg... och, som de jordnära hundnäsorna påtalar, mängder med ljuvlig nytinad rådjursskit precis överallt. Men valpen var jätteduktig!
Vi startade i samma upplopp av grannbarnbarn och schäfer - den här gången närvarande, nyfiken schäfer som nog aldrig träffat en valp förr - och nu distraherades valpen med enkla lydnadsövningar omväxlande med schäferkontaktövningar,  medan två ungar rände iväg in i en ny skogsfront. Spårupptag kanon, valpen släpps efter hundrafemtio meter och får frågan: "Var är barnet? Sök!"
... och det gick riktigt, riktigt bra. Precis som förra gången - glad över korven, men ännu mera glad  att hitta barnet! Barn nr 2 hade fått för sig att avvika åt ett helt annat håll, bra mycket längre bort och fanns på andra sidan en bit sumpmark med vattenpölar, men det visste inte vi.  Det var hopplöst att hitta spåret.  Så vi ropade och valpen fattade att det var rösten som svarade som man skulle sätta fart mot och när hon är halvvägs dyker en skepnad upp som gubben ur lådan bakom ett klippblock och försvinner igen! Och samma sak en gång till!
Valpen studsade upp och ner på stället med svansen upp som en pinne och varningsskällde. Vad var nu detta för skumt? Matte kommer ifatt och valpen sätter fart framåt igen och rundar klippblocket. Och där var ju unge nr 2, som ville skoja lite!
Ja, jo... nästa gång ska matte planera lite bättre och be sökobjekten att inte göra det riktigt så besvärligt för valpen. Det här blev lite överkurs. Men roligt hade vi!  Det är inte så dumt med lite NO 116 ibland.

Förra året föddes 382 långhåriga collievalpar i 77 kullar, om jag räknat rätt. 38 av de kullarna följer inte RAS avseende mentalitet:  187 valpar födda hos människor som inte ansträngt sig tillräckligt. Här hittar vi t ex de fem valparna efter en hane och en tik som båda har okänt ögonstatus och var sin 5.a på skotten. Vi hittar de 14 valparna i tre kullar från ett kennelnamn som på sin hemsida breder ut sig om hur noggranna de är i sina krav på valpköparna. De är inte lika noga med kraven på sig själva, tyvärr. Första kullens pappa har ett brutet MH, medan mamman har sin 5:a på skotten. Andra kullens mamma har sin femma på kvarstående rädslor och bryter sitt MH före skotten; pappan är utlandsägd och där vet vi inte ett skvatt om någonting. Inte höfter, inte ögon och inte mentalitet. Tredje kullen år 2013 har en mamma med femma på skotten. En kenneltradition, kanske?

Jag förutsätter att de som sysslar med uppfödning inte skäms över vad de gör. Då borde de inte ha något emot att det läggs ut länkar till deras hemsidor, eller vad tror vi?

Bodil Carlsson

SPORTLOVSSÖK

Sportlovet måste ju utnyttjas, särskilt när man är ledig själv och när solljuset för en gångs skull inte har tagit en sista minutenresa till Långbortistan. Så när grannen ändå skulle städa och ringde och sa att barnbarnen var utkastade, promenerade vi dit, valpen och jag. Lite trött var hon efter några timmars aktivitet - hon hade faktiskt precis lagt sig till ro i högen av vinterkängor vid dörrn med blinkande ögonspringor, lillkraken - men inte var hon sämre än att hon raskt for upp och ville med!

Grannens trädgård vaktas av en fullvuxen schäferkille med ett väldigt fullvuxet schäferskall. Valpen tvekade. Men så öppnades grinden och ut kom barn!
Vi hälsade och smet in bakom en byggnad och pysslade med annat en stund. Sedan när vi kom tillbaka var barnen försvunna... Valpen blev rådvillig. Schäferhanen hängde över staketet och tog till bastonerna. Grinden öppnades igen och ut kom grannen med allra minsta barnbarnet vid handen. Två till som måste hälsas på! Schäfern skällde så att träden la sig.  Och mitt i röran står matten och hojtar "Var är barnen?"
Så spårupptaget, det måste medges, blev inte direkt av tävlingsklass. Men trots allt lyssnade valpen och gick i den riktning som matte visade med handen, om än med många blickar över axeln mot schäfern och mot grannen med lillkillen... och så flaxade något till mellan träden i skogsbrynet. Valpen satte full fart. Två barn hittades bakom var sitt träd och kan ni tänka er - vardera ungen bjöd på korvslantar!

Glädjen var snudd på överväldigande, som ni ser, men gudskelov stod ungen upp under hela kontaktuppvisningen. Ett barn till hittades...

... och henne kände valpen sedan tidigare, så här blev glädjen mildare i uttrycket. Valpen var mycket tillfreds med att ha hittat just detta genomtrevliga barn...

...som också råkade ha korsvslantar på sig och som förstås skulle hämtas fram till de andra. Vi vandrade tillbaka mot huset och valpen sprang mellan oss för att hålla ihop oss och schäfern skällde -  men valpen brydde sig inte längre om det ljudet. och hon tyckte visserligen om att hitta korvslantarna, men hon tyckte ännu mera om att hitta barnen. Så om vädret är drägligt i övermorron, gör vi om det!

Bodil Carlsson

Återseende

Vi gick en sväng på stan igår, hanen och jag. Det var längesedan vi var där tillsammans senast. Men – tonåringen försov sig, missade bussen, förstås, och måste till skolan. In i bilen och hanen fick följa med, mest för att det var ett tag sedan han åkte bil. Gamla tiken fick vara hemma och vila med ålderns rätt.

Väl framme tänkte jag att det är lika bra att gå en sväng med lilleman och titta på folk, fordon, byggarbetsplatser och allt annat som vi inte har så gott om hemma i skogen. Stora fordon har vi förstås, skogsmaskiner, traktorer och timmerbilar så bussar och lastbilar ägnade han ingen större uppmärksamhet. Låter mycket men är helt ointressanta. Men alla människor var desto mer intressanta, för att inte tala om alla lukter i marknivå. Umeå har ju en försvarlig mängd björkar längs gatorna och dessa krävde ofta inspektion och analys. Det där var en riktig trevlig promenad, tyckte hanen som markerade ivrigt och studerade folklivet samtidigt. Och fick se andra hundar ute på liknande inspektionsrundor.

Vi är kanske för sällan i stan, tänker jag ibland. Men även om det var ett tag sedan sist så var det ett återseende för hanen. Där fanns inget skrämmande, inget han inte kunde relatera till så det var säkert nyttigt att släpa med honom dit redan som valp.

Annars trivs vi väldigt bra i denna miljö:

 

I alla fall husse, som inte tillhör skaran av shoppingsugna lördagsflanörer på stan.

 

Johan Nilsson