Tjurhetsning med hund var ett sällskapsnöje i forna tiders England. Det fanns rentav ett förbud för slaktare att sälja kött av boskap, som inte hade hetsats av hundar före slakten. Tanken var att själva hetsandet gjorde köttet mörare och mera näringsrikt. Man får hoppas på att biffkonsumenterna hade glädje av tillställningarna, för det är förfärligt tydligt av de gamla berättelserna, att boskapen inte hade det – och inte de arma hundarna heller. En del av skildringarna får det att vända sig i magen på nutida läsare. Tjurar med söndertrasade ansikten, hundar med avsparkade ben, som hetsas mot tjuren igen – hundar som kastas upp i luften och bryter rygg eller ben i fallet – gamla halvblinda hundar fulla med ärr, som kommenderas att anfalla igen.
Och anföll gjorde de. Igen och igen! Hade de väl fått tag om nos eller halsskinn på tjuren, så höll de fast, tills de trampades till döds. Okänsliga för smärta slogs de bokstavligen till sista andetaget. En karl lär ha tagit med en tik och hennes valpkull och fått varenda valp såld till bra pris, när han hade demonstrerat hur mamman gick på tjuren gång efter gång... även efter att ägaren hade huggit av ett av hennes ben. Det var en riktig bulldog, det! Det var det man hade den rasen till. Man satsade pengar i vadslagning om vilken hund som skulle kämpa hårdast och längst.
Säger historien, som den berättas av bulldogfolket nu för tiden. Det finns en lite annorlunda variant, som man kan vaska fram ur kortfattade antydningar. Dessa bulldoggar – tjurhetsargladiatorerna – var inte de enda bulldoggarna. Folk som höll boskap hade bulldoggar som inte var exceptionellt ursinniga i kamp med bytet. De gjorde sitt jobb, drev och vaktade tjurar och gav sig inte, men de var inte kampmaskiner. Kampmaskinerna som höll i gång vadslagningen och folknöjet var ett urval av hela bulldograsen.
Folknöjet väckte till sist anstöt. 1835 antog parlamentet en lag om att förbjuda tjurhetsningen. Och plötsligt var efterfrågan på bulldog slut. Rasen hade sitt rykte som kampmaskin och den hade ett gäng anhängare, som ville se den överleva, men inte många som ville vara ägare till den. Så entusiasterna insåg, att bulldoggen måste bli en hund, som folk vågade ha – och då satte de igång att göra om dess beteende. 1864 bildades den allra första klubben för bulldogvänner – trettio stycken personer, som skrev ihop rasens första standard. Sedan blir det litet oklart mera exakt hur de gick till väga, som det brukar vara i hundrashistoria, men fram kommer ganska snart the modern, sweet-tempered bulldog. Envis men snäll. Fortfarande en rätt normalbyggd hund av doggtyp, ännu inte omgjord till vad den är i dag, och alltså fysiskt fortfarande fullt förmögen att hetsa boskap – men lusten var borta. Kvar är the family dog.
Detta finns beskrivet i flera olika historiker över rasen. Ingenstans står en antydan om att man löste problemet genom att korsa in stillsamma sällskapsraser. Valde man ur den mindre bytesaggressiva delen av rasen? Gjorde man samma sak som alla uppfödare av husdjursraser gör, när de vill ändra exteriör, eller produktivitet, eller insida - valde de minst stridslystna hundarna och tog valpar efter dem? Och i nästa generation tog man de minst stridslystna av de hundarna och tog valpar efter dem. Och i nästa generation...
Det går inte att få fram i de källor jag har hittat. Men på ett antal hundgenerationer – av historiken att döma kanske trettio-fyrtio år, tio till tolv hundgenerationer– hade man fått sin fredliga familjehund. Bulldoggen har inte längre något rykte för vildsinthet i strid. Tvärtom berättar engelska bulldoggklubbens hemsida idag om hur godmodig en riktig bulldogg är. Här har man alltså lyckats med att så grundligt möblera om ett beteende, att bulldoggens attackvilja har blivit en legend från forntiden. Den moderna rasen beskrivs som motsatsen till det som var ”en riktig bulldog” för etthundrafemtio år sedan.
Är beteende ärftligt? Kan man plocka fram de mest intensiva hundarna ur en hårdför boskapsdrivarras och avla dem ännu mer bytesaggressiva för bättre priser och mera ära?
Kan man ändra sig, när lagen ändras, och avla bort bytesaggressiviteten, när den blir oönskad?
Det ser så ut. Alltså:
Kan psykiska egenskaper förändras genom selektiv avel? Är arvbarheten såpass hög att det är meningsfullt?
Har bulldoggen slutat hetsa tjurar?
Är påven katolik?
Det här inlägget publicerades på Collieinfo under fliken Genetikskolan tidigare i år. Vi lägger ut det här därför att det ger ett möjligt svar på frågan: Hur kom rädslan in i collierasen?
Och hur får vi bort den igen?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar