Mentaltester och tillförlitlighet: bakgrundshistorien
Nytt intressant nummer ute av Härliga Hund. Hund attackerar barn, hund blir omhändertagen av polisen, hund stallas upp i väntan på testning. Hund kvar på hundstallet medan ärendet drivs i domstol efter domstol.
Hund fritas av ägaren och lever gömd. Tidningen förhärligar bragden.
Varje år får hundförarenheten inom polisen rycka ut och handräcka – d v s ombesörja det fysiska omhändertagandet - när det kommit en polisanmälan om att hundar attackerat någon – en människa, en annan hund, eller andra djur. Då blir den anmälda hunden placerad på ett hundstall eller ett hundpensionat i väntan på utredning. Polisen vänder sig till hundförarenheten för en sådan utredning.
Hundförarenheten testar hunden. Vissa gånger kan ägaren själv komma med sin hund – alternativet är att hundstallets personal tar med hunden till testning. Hur ser själva testet ut?
Det innehåller några delar ur våra vanliga mentaltester – t ex slädmomentet från korning/MT, som många hundar reagerar kraftigt på, antingen med rädsla eller med aggression. Man har också en dumpe. Har det varit barn som attackerats, använder man gärna en dumpe i barnstorlek. Är det en hund som anmälts för att den anfaller andra hundar, testar man hur den reagerar på att främmande hundar dyker upp i närheten. Sedan tittar man mycket på hur hunden accepterar kontakt – om den låter sig klappas, om man får ta i den, hur den beter sig om en helt främmande person dyker upp på scenen.
Slutligen försöker man återskapa just den händelse som anmälts. Hunden har anmälts för att den har jagat och attackerat en cyklist? Hundförarenheten tar fram cyklar och trampar iväg.
Efter testet gör hundförarenheten en utvärdering av hunden. Därpå, men först då, skickar man en rekommendation till polisen om vad man ska göra med hunden. Det händer att polisen får in rena busanmälningar där någon helt enkelt vill komma åt hundägaren. Hundförarenhetens folk finner att det är inga problem alls med jycken. Rekommendation: ingen åtgärd, lägg ner ärendet!
Rätt ofta finner däremot hundförarenheten att det visserligen inte är några större fel i huvudet på hunden – däremot är det stort fel i handhavandet. Ägaren har ingen koll på hunden, kan inte styra eller läsa av dess beteende, låter den vara lös på olämpliga platser där den kan jaga efter lekande ungar eller kaxa mot andra hanhundar – till exempel. Rekommendationen blir då att om hunden skall vara kvar hos den ägaren, så gäller koppel eller koppel och munkorg i fortsättningen. Annars gäller avlivning, för oavsett om en stor hund bara är ouppfostrad, kan den bli en fara för omgivningen.
Och så finns det några få gånger, då man testar och kommer fram till att hunden är farlig. Antingen för att den är så illa funtad – extremt lättstressad av kontakt, extremt rädd, eller lättprovocerad och aggressiv. Eller för att den avsiktligt tränats till att vara hotfull, vilket förekommer. Det är tyvärr inget mediapåhitt. Det finns folk som tycker om att sätta skräck i sin omgivning. Då kan rekommendationen bli att om hunden ska få leva, så ska den i fortsättningen bo hos mycket hundvana personer och ha koppel och munkorg. Jämt! Annars avlivning, för oavsett om en stor hund är född farlig, eller har gjorts farlig, eller har blivit farlig genom dåliga erfarenheter, är den lik förbaskat farlig och en oacceptabel risk för omgivningen. Det finns flera dödsfall i England efter hundattacker och vi vill inte se samma sak hända här. Men hellre än att förbjuda vissa raser, omhändertar vi och testar hundarna. Än så länge.
Inte alla ägare godtar proceduren. Nu har alltså en hund som bitit ett barn fritagits från ett hundstall. Härliga Hund slår upp det stort med gulliga foton, men glömmer vissa detaljer. Ägaren har fått hundar omhändertagna tidigare. Just den här hunden har anmälts tidigare för att den sprungit lös och bitit ihjäl en kanin. Nu bet den ett barn över nacken. Vittnesuppgifter säger att hunden fick dras bort ifrån barnet.
På senare tid har sådana här ärenden oftare gått till rättegång. Har ägaren råd, lejer man advokat. Det finns en organisation av engagerade jurister, som ställer upp ideellt och hjälper till och invänder mot polisens testningar. Vem kan försvaret luta sig mot?
Det har hänt att man kallat in Anders Hallgren. Som nu skriver en artikel i SKK:s tidning om att tester av hundars mentala egenskaper är otillförlitliga.
MH-motståndarna inom vår och andra raser läser i vanlig ordning Hallgren som det passar dem, men det är en annan femma. Bakgrunden till inlägget i Hundsport är kanske en annan än vad de tror. Hallgren skriver att hundar med felbeteenden behöver omtränas med värme och varsamhet. Ja, vem kan vara emot det? – helt rätt, när det går att göra och när man kan leta upp människor som klarar av att träna om en sådan hund!
Men en helt annan framtidsvy ser nog mycket mera realistisk ut. Rasförbudet rycker närmare. ”Det ligger högt upp på regeringens bord”, sa en mycket välinformerad person som jag ringde upp om det här ärendet. Rasförbudet har inte medfört något gott där man har infört det. På Irland omhändertas fredliga familjehundar för avlivning för att de ser ut som om de kanske är pitbulls! Förbjudna danska ovtjarkor smygs på märkliga vägar in i Skåne. I England visar sig annonser på nätet om mastiffvalpar med ovanlig färg handla om en helt annan, förbjuden ras. I halvskumma zoobutiker hittas handskrivna lappar som erbjuder ”privatuppfödda korsningsvalpar” till höga priser. Förbudet ökar efterfrågan.
Det finns inte vettiga köpare åt alla dessa hundar i något land. EU mullrar redan om ”överproduktion av hundar”. Det kommer inte att finnas nya hem och ingen uppsjö av kunniga personer som tränar om alla de hundar som finns hos ägare som inte klarar dem. Det som kommer att finnas är flera krav från allmänheten på rasförbud och hundförbud i vissa bostadsområden. Folk kommer inte att fråga hur det gick för den anmälda hunden. De kommer att fråga vem som betalar för psykologhjälp åt det bitna barnet!
Bra svar på den frågan, någon i den härliga hundbusinessen? För i tidningens långa, hjärteknipande artikel står inte ett ord om barnet som höggs över nacken...av en fullvuxen rottishane.
Bodil Carlsson
Att markera ett barn över nacken är absolut inte ok (tack och lov för bárnets skull att hunden inte blev förbannad på riktigt) men som det skedde i detta fall inte särskilt underligt och något många hundar skulle ha gjort.
SvaraRaderaAtt bita ihjäl en kanin, också ngt många hundar med lite drifter lätt kan göra.
Det är ROVDJUR vi har att göra med.
Och det stora problemet i dagens hundsamhälle är att så många vill se alla hundar som små ulliga, gulliga, snälla leksaker.
Om lite fler vaknade upp och insåg vad en hund, vilken hund som helst lätt kan ställa till med så kanske inte så många skulle vara så ansvarslösa.
Hundar bits och det gäller alla hundar.
Om de lever och har tänder så kan de bitas och det finns många olika orsaker till det. Skillnaden ligger i hur mycket som behövs.
Det är vi hundägare som är ansvariga till att dylika olyckor sker genom att inte inse vad vi har i kopplet.
Gällande den aktuella historien (om det är den historien som jag misstänker) är kanske ändå den största galningen i detta drama jubel***** till instruktör som absolut skulle släppa ihop alla hundar hej vilt bland ungar och andra hundar.
Ja, det kan man tycka. Kanske. Eller så är den största ***nöten bland nötterna hundens ägare, som inte begriper att det är hon som har ansvaret för vilken instruktör hon följer och vilken klubb hon väljer. Eller hundens uppfödare, som inte funderar på vem han/hon säljer hund till?
SvaraRaderaJag har inga problem alls med att en hund biter ihjäl en kanin, om den kommer åt. Jag har problem med att hunden fick tillfälle att göra det. Bettet över nacken var nog inte bara en markering. En källa säger att tand gick in i obehaglig närhet av halspulsåder. Jag har problem med att en person som borde ha en Cavalier King Charles faktiskt har en rottweiler.
Den här typen av händelser och den här typen av ägare är ju rottweilerfolkets fasa. Angelica, rasförbudet väntar bakom hörnet! Sven Järveruds ras ligger illa till.
Vi hundmänniskor har ingen hjälp av den här typen av skriverier. Tvärtom! Och vilket intresse har man i sammanhanget av att utmåla tester som värdelösa???
I många andra länder avlivar man först och testar sen, är jag rädd.
Bodil C
Bodil, hade hunden bitit ordentligt hade skadorna vart 7 reser värre. Det kan jag lova, kommer man hyfsat oskadd eller med lite jack ifrån en attack av den typen hund så har hunden inte bitit för fullt.
SvaraRaderaMen å andra sidan spelar det ju kanske inte jättestor roll, för det får ändå INTE hända. Det är oaceptabelt oavsett.
MEN och det är ett stort men, det är otroligt många aktiva hundmänniskor som skulle kunnat råka ut för samma sak eftersom folk har alldeles för mkt inställningen att det bara är "vissa" hundar eller "vissa" hundägare som hamnar i en situation av denna typ.
Personligen är jag inte egentligen "superintresserad" av raser utan för mig är det hundar i allmänghet som gäller och det du tar upp i detta inlägg hör ihop med de bitar jag brinner för.
Jag har haft tur, jag har lärt känna flertalet av våra riktigt duktiga hunddressörer och dessutom haft förmånen att få gå med några av nordens mer populära instruktörer och då inte minst på "Problemhundskurser". Utöver det har jag själv i 5-6 års tid mer ell mindre nonstop haft egna kurser.
Du skulle kanske bli förvånad över hur många hundägare som pga dagens hundsyn har ganska så dålig koll på sina hundar. Och det är ju inte särskilt konstigt med tanke på att instruktörer kan bete sig på det sättet som i detta fall!!
Och jag tycker INTE att en grön hundägare ska behöva kolla upp instruktören, hur tusan ska de kunna göra en sån bedömning? En utbildad instruktör är klart att gröna hundägare litar på och förövrigt är liknande övningar alldeles för vanliga idag.
Synen på hund är så förbannat likriktad och teoretisk idag att det är vansinnigt. Hundar är individer och bör tränas/hanteras därefter.
Men då vill det också banne mig till att vi börjar inse vad hundar är för något och talar om det.
Det är dags att tala om skillnaderna i olika hundtyper och öka kunskapen om olika typer av hund hos våra instruktörer men ändock poängtera att alla hundar kan bitas men beroende på olika saker, på olika sätt och med olika stort behov av retning för det.
Mycket möjligt att denna ägare inte borde ha en dylik hund, det vet jag inte.
Men det som är riktigt tragiskt är ändå att detta hände på en hundklubb i samband med en kurs!!!
Och dels pga instruktörens ideér och dels pga instruktören, föräldrarna och hundägaren lät barn springa runt i närheten av uppbundna, uppvarvade hundar.
Gällande polisens tester, enligt en hel del duktiga hundmänniskor skiljer det ganska så mycket åt både i upplägg och bedömning beroende på var i landet detta genomförs. Till skillnad från tex MH så är det ju inte ett standardiserat test/beskrivning.
Därmed INTE sagt att det är värdelöst för det är det självfallet inte.
Ursäkta, borde veta bättre än att skriva i upprört tillstånd. Inser att min tidigare kommentar kan missuppfattas.
SvaraRaderaEgentligen syftade jag inte alls på tester osv utan mer på hund i allmänhet.
Min egentliga poäng är snarare att så länge vi tror att enbart arga hundar bits så kommer dylika olyckor att fortsätta hända både med seriösa och oseriösa hundägare.
Och just att en sådan sak kan hända på en hundklubb är för mig det värsta för där om någonstans borde kunskapen vara större.
Angelica, du och jag är nog rätt överens. Jag tror som du att alla hundar kan bitas, precis som jag vet att alla hästar kan sparka eller resa sig i skrämsel eller ilska och även om mina hästar är små, hänger mitt liv ibland på att jag kommer ihåg den saken. Men även bland hästar är det stor skillnad och en anledning till att jag gillar de små smarta kallbloden är att de mestadels tänker först och skenar sen! En stor varmblodig unghingst klarar jag helt enkelt inte av - jag har inte den skickligheten och det räcker nog inte med en eller annan kurs för att få den. Det är en livsstil att leva med kraftfulla djur. Får och shettisar räcker gott för folk på min nivå. Går de ur hand så lär åtminstone ingen annan stryka med på kuppen :-)
SvaraRaderaOK, jag tycker att det samma gäller hundar.Ingen hund är en gullegoseboll eller en leksak! Skillnaden är ju att om jag tror att min cavalier är det, så blir skadorna på omgivningen rätt små. Om jag tror att min rottis är det...oj,oj! Det där om respekt för hunden som du skrev var jättebra. Artikeln i Härliga Hund gjorde mig bestört - det var så väldigt synd om hunden, det var så hemskt synd om ägaren, och det fanns liksom inte plats över för att nämna det skadade barnet.
Det är illa om folk utanför hundvärlden - politiker och andra - får intrycket att om stor hund biter barn, då bekymrar vi oss för hunden. Dessutom fick jag plötsligt en annan tanke om inlägget som dissar testning i Hundsport...
Vill först säga att jag har inte läst Härliga Hund utan har läst om det på andra ställen med en annan vinkling (kort och gott att det vart ytterligare en mördarhund i farten).
SvaraRaderaTycker såklart också att vi har ett enormt ansvar gentemot samhället som hundägare och för att se till att inte något händer.
Bodil, tror också att vi egentligen är ganska så överens fast vi kanske ser saken ur lite olika synvinklar.
Du skriver en sak som jag tycker är jätteviktig och som borde vara ett måste.
"jag har inte den skickligheten och det räcker nog inte med en eller annan kurs för att få den"
När det gäller hund så borde ovanstående vara detsamma som att man köper inte en hund av lite "driftsstarkare" typ som man inte klarar av på egen hand i tron att man ska lära sig med hunden genom kurser.
Om fler hade den inställningen skulle vi nästan inte ha några problem alls, tyvärr i realiten är det dock snarare tvärtom.
När man har valp eller unghund/allmänlydnadskurser så är det skrämmande hur många som kommer med hundar som kräver mycket för att inte gå ur hand.
I en del av dessa fall är det tragiska att ägarna egentligen är superseriösa, de har läst på allt de kunnnat komma över och tittat på vartenda TV programm som finns. Men tyvärr så har de inte förstått vad teorin betyder i praktiken (därav min aversion gällande att bara tänka praktiskt ;)) teori måste i en del fall gå hand i hand med praktisk erfarenhet).
Har man inte känt/sett skillnaden i att styra en collie som på "pappret" har samma drifter/egenskaper som en Malle/HH etc så förstår man inte skillnaden oavsett hur mycket man läser på.
För mig är det stora problemet att det skiljer så mkt i dessa bitar i den aktiva hundvärldens "hjärta" dvs inom framförallt SBK & andra större hundklubbar. Då är det banne mig inte konstigt att det haltar ute i allmänheten.
Gällande A.Hallgrens artikel.
När jag läser artikeln får jag inte alls uppfattningen att han "dissar" tester för stora grupper av hundar (tex raser).
Men att han kritiserar användandet av dem för att se problembeteenden framförallt gällande agressivitet. Att det inte är något som ska användas för att urskilja ifall det kommer bli problem med den individuella hunden eller för att försöka se varför det är problem etc. Att de flesta problem kommer fram när hundarna ligger för högt i stress/uppvarvade (sen skulle man ju kunna lägga till relation med sin förare vilket tester ju inte mäter alls).
JA helt enkelt att det inte säger något om individen, inte är ett sätt att urskilja "problemhundar". Men det han skriver om har ju inte med avel att göra egentligen utan handlar ju om specifika hundar med problem.
Sen det han skriver om bakgrund tycker jag är intressant och det kanske är något man skulle kunna fundera på att göra en ny utvärdering av.
Intressant med lite variation i ämnena! Som omväxling till diskussionen om colliens mentala genetiska bagage, kan det vara intressant att någon gång även få bre ut sig kring dagens hundsyn i största allmänhet, och synen på aggressivt beteende i synnerhet. Håller med om det allra mesta som skrivits i kommentarerna här ovan, men vill göra ett tillägg. Problemet med dagens hundsyn är en alltför sällan debatterad fråga, nämligen. Det är svårt att veta varför, men av någon anledning ska ståndpunkterna nödvändigtvis alltid vara så förbaskat svart/vita när det kommer till det här ämnet. Det blir nästan alltid att gå till löjliga ytterligheter, vilket många gånger skänker ett löjets skimmer över hela hundvärlden för utomstående.
SvaraRaderaVi har exempelvis tonårstjejen med sin unga tollarhane, som springer omkring med klickern i högsta hugg och försöker klicka sin hund konstant och frenetiskt. Visst fungerar det, problemet är bara att hon är handfallen när det kommer till problemet med att hunden spänner upp sig mot alla andra hanhundar han ser på klubbens parkering och totalt struntar i att matte försöker få honom att utföra väl inklickade och döpta kommandon, någonstans långt där bakom i kopplet. Att korrigera sin hund kan matten inte tänka sig, det ordet finns inte ens med i hennes hundträningsvokabulär, då får han hellre hållas. Kanske tröttnar han en dag och slutar av sig själv, inser att andra hundar inte är farliga, helt av egen kraft.....
Den andra ytterligheten tycker jag man ofta ser inom schäfervärlden, och som bekant finns det gott om schäfrar med tillhörande ägare. Personer som fortfarande tycks leva på 50-talet. Som beklagar sig över att det är emot SBK:s policy med stackel, och som aldrig missar en chans till ett ordentligt koppelryck, en öronvridning eller hälspark i sidan. Visst belönar man, men berömmet är nedtonat och lågmält, hunden tycks ibland inte ens registrera det. Dessutom ska ju hunden bara göra som jävlar i mig säger, inte sant? Att problemen bara dämpas för stunden, det noteras knappast. Inte heller reflekteras över om kanske inte problemet skulle bli så mycket mindre om ägaren istället för positiva straff istället ville fokusera mer på aktivering av sin understimulerade hund och att bygga upp en bättre relation i samband med detta. Nej, nej, sånt trams, mera av det gamla invandra istället, så blir nog allt bra. "Funkar det inte att ta i med hårdhandskarna får man ta i ännu hårdare", som man säger norröver.....
Det här var två extrema exempel, det är jag medveten om, men de illustrerar väl min ståndpunkt - att de olika falangerna borde försöka bli mer medvetna om varandra, lära sig det bakomliggande tänker även beträffande träningsmetoder som strider mot den egna. Vem vet, kanske kan man lära sig något, någon enstaka gång åtminstone? Kanske kan man även försöka betrakta de olika disciplinerna som ett smörgåsbord, där man genom ett fint kompletterande av teori och praktik kan försöka skapa sig sin egen syn på hundträning och hundhållning. Bara man inte glömmer, oavsett vilken metod man väljer, att verkligen arbeta igenom den fullt ut, torde det inte spela någon större roll om man väljer att följa Hallgren, Gyllensten, Wilson, Fält eller kanske rent av den där märklige Stridh. Fungerar det inte, så har man alltid lärt sig något nytt och kan ta med sig det på vägen. Jag vet vilka teorier jag själv fastnat för, ja, jag skriver teorier, eftersom jag misstänker att det inte nödvändigtviis behöver existera några vattentäta skott mellan exempelvis IMMI och Wilson, bara man vet vad man gör. Mitt statement är alltså i korthet att den hundsyn som råder idag defintivt har sina brister, till största delen just på grund av att träningsmetoderna inte alls passar alla hundar, samtidigt som anhängarna av de äldre metoderna kanske kunde försöka sig på exempelvis shaping, om inte annat så bara för att förstå de bakomliggande teorierna. Vem vet, kanske skulle det rent av kunna berika livet med deras älskade hundar? Jag tror det.
Hej
SvaraRaderaJag vill gärna kommentera artikeln ur Härliga Hund, jag har läst både den och en artikeln ur Tidningen HundLiv, via forum och facebook.
Man blir lite arg när de skriver sådana här förskönade historier, det är så synd om denna ägare till Rottisen som var tvungen att RÄDDA sin hund, undra vad människan tänker nästa ggn den går imot angrepp.
Denna ägare har även använt Facebook för att Rädda sin hund, som hon kallade det. Hon hade även scannat in testet som Polisen hade gjort
och jag lovar det var ingen rolig läsning.
Hunden var en mkt rädd, osäker sak som inte kunde avreagera sig på ett vettigt sätt utan tog då till aggression. Detta försvarade ägaren med att testet gjordes utav hennes frånvaro och med en för hunden okänd person
( som alla polisenstester är )
Polisen gjorde helt riktigt som föreslog avlivning för denna hund, men det ville ju inte ägare som även har fött upp denna osäkra hund.
Jag vågar påstå att Polisens tester är riktiga och med mkt kunnigt hundfolk.
Jag såg bla en sådan test på Youtube (
nu hittar jag inte den )Det var Polisenstest i utbildningssyfte för andra poliser. Det visade en amstaff, beskrivaren (
polisen )var min malles uppfödare en mkt kunnig hundförare/chef för hundenheten i Skåne. Jag var väldigt imponerad utan hans berättelse efteråt om denna hund han hade testat, denna amstaff var ingen farlighund utan aggerade precis som en hund gör om en lite osäker men inte farlig. Poängen var att testet var helt format efter vilka egenskaper de ville se hos hunden/ras samt vissa moment som ingår i Mh/Mt. Att folk inte förstår att kunskap om djur kommer man långt med och att erkänna att man kanske inte är rätt människa för resp hund/ras.
Och att lära sig hur hundar och avel fungerar.
Jag tycker inte att mentala egenskaper är otillförlitliga.
Vänligen Pia
www.hillslettens.blogg.se
Hej Angelica och Pia! Har också intrycket att hundförarenheternas och polisens arbete med att testa anmälda hundar ibland är mycket bra... andra gånger inte så bra.Olika i olika delar av landet, kan jag tänka mig, beroende på bakgrund och erfarenhet hos Jag har hört att SKK pushar för att förbättra, så att hundar som faktiskt inte är en fara för omgivningen skall kunna sorteras ut medan de hundar som p g a eget eller ägarens beteende faktiskt ÄR farliga ska kunna åtgärdas - för att vi ska slippa ett rasförbud.Första steget är väl redan på gång, med förbud mot vissa hundar om du bor i hyreshus.
SvaraRaderaTänk er hur det skulle fungera i bostadsområdena! I hyreshusområdena blir man förbjuden att bo med vissa hundraser/typer ...så om nästa Sven Järverud bor i Botkyrka, så måste han flytta! I stor villa i Danderyd med högt stängsel går det däremot utmärkt att ha rottweiler! Måste säga att det var inte riktigt så jag tänkte mig Sverige. Förstår inte - varför gå på hundarna, inte uppfödarna och ägarna?
Licenskrav för uppfödare av kraftfulla hundraser och utbildningskrav för valpköparna!
Bodil, anledningen till att jag inte kommenterade just det här delämnet, beror på att det egentligen är ganska ointressant. Visst, det är väl möjligt att ett rasförbud på nationell nivå även kommer att klubbas igenom i Sverige, men det blir till ingen nytta. Det kommer nämligen att bli en totalt tandlös lag, där intressenter av exempelvis rottis, enkelt löser problemet genom att köpa hund från exempelvis HOR, eller från någon av de många Blocketannonserna. Oreggade rottweilervalpar finns det så gott om att man kunde skapa ett fyrfota försvar av landet med dem. Så ser verkligheten tyvärr ut, och både den svenska och danska polisen har bättre saker för sig än att jaga spolingar med suspekta blandrashundar - såvida inget egentligt brott begåtts. Råkar man sedan bo i en hyresrätt kan man lätt räcka fingret åt bestämmelserna genom att skaffa blandis av de raser man gillar istället. Schäfer-rottweiler brukar vara poppis, de är ofta totalt omöjliga att rasbestämma och ingen kan något bevisa. Tyvärr är de ofta även inte speciellt lyckade mentalat. Schäfer är generellt en ganska vek hund, rottisen en dominant och hård personlighet, mixen blir ofta en tuff hund somm är lite för vek för sin egen attityd. Hur som helst. Snackade senast igår med en storstadskompis, boendes i hyresrätt med tre stora blandraser med olika procenttal av staff och rottis. Går alldeles utmärkt, ibland är det smidigt och bra att inte ha några papper på kräken, som han uttryckte det. ;) Så nej, det här med rasförbud kommer att bli en lika stor flopp som i Danmark. Såvida inte staten vill skicka ut folk att skjuta prick på alla storvuxna blandrashundar de ser, så kommer vi att även fortsättningsvis ha den hundvärld vi har. Precis som någon skrev tidigare i tråden, raser är egentligen ointressant, det är individerna som är det centrala. Problemet är inte att rottisen ligger på femteplats i registreringsstatistiken, utan att de felhanteras av okunniga ägare, som definitivt skulle passa bättre med en mops i snöret.
SvaraRaderaBodil:
SvaraRaderaDet du skriver i början ovan angående att SKK pushar för en förbättring.
Det är lite det jag egentligen menade med mitt första inlägg & då syftar jag inte på just den aktuella hunden, det har förekommit fall (vissa av dem med dokumentation)där det funnits en del tveksamheter och det är DET jag tycker i så fall är ett problem. En hund är tillräckligt betydelsefull för att få en korrekt bedömning när det handlar om så allvarliga saker som avlivning. En kvalitetssäkring och möjlighet för utomstående parter att få se kanske vore ngt.
Tydligen kan det ju skilja sig en del mellan distrikten, här (samma område som Pia förövrigt) har vi tydligen en hel del riktigt duktiga personer inom hundenheterna men ibland känns det som att det snarare kan vara åt andra hållet runtomkring där jag bor.
För andra gången på kort tid hade vi för nån vecka sen en tragisk incident i Borås.
En AmStaff som bet en man såpass allvarligt att det blev skador som behövde sys.
Denna hund är varken omhändertagen ell belagd ens med munnkorgstvång. Och i detta fall kan man verkligen snacka om en hund som ställt till det & med en synnerligen olämplig ägare, vet nämligen vilken hund det är och den har vid UPPREPADE tillfällen bitit människor såpass att skador uppstått och det dessutom även ur hundlig synpunkt helt oprovocerat.
Sen skriver du en annan sak
"Måste säga att det var inte riktigt så jag tänkte mig Sverige. Förstår inte - varför gå på hundarna, inte uppfödarna och ägarna?"
Håller fullt och fast med dig, det absolut bästa vore att belägga ägarna med licens/utbildning men hur skulle man kunna genomföra det i praktiken?
Vem tusan ska ta hand om att licensiera eller ge den utbildning som krävs?
Enda stora gruppen i landet som skulle kunna komma på fråga vore ju i så fall SBK men SBK är en ideell förening och har varken resurser eller kompetens till det.
Tror väl inte direkt på ett rasförbud heller om jag ska vara ärlig, i så fall måste det innebära förbud mot blandraser över en viss vikt också om det ska vara verksamt
Thomas, Angelica! Ett rasförbud kommer inte att införas för att det är fungerande och kraftfullt (det är motsatsen). Om det kommer, så kommer det för att de genomförande politiska grupperingarna bakom förbudet vill FRAMSTÅ SOM fungerande och kraftfulla!!!
SvaraRaderaMen det spelar ingen roll - det ligger runt hörnet i vilket fall som helst. Vi behöver bli lite vaknare i våra respektive hundbubblor och hjälpas åt att förhindra det, det är det jag försöker säga.
Mitt förslag är - licens för all uppfödning av hund över (typ) 10 kg. Ras ointressant. Kontraktskrav på alla köpare av valpar på samma raser - utbildning, MH.
Ja, det gnälldes över körkort och vapenlicens också....
Bodil C
Bodil:
SvaraRaderaKommer det ett rasförbud så kommer det, sen att det förmodligen inte skulle hjälpa ett dugg är en annan sak. Ett rasförbud bekymrar dock inte mig alls lika mycket som det faktum att det springer runt mängder med hundägare som inte har en aning om vad de har i andra änden av snöret oavsett om det är seriöst eller oseriöst uppfödda hundar.
Angående licens så handlar det inte om "gnäll" Bodil utan ganska så reella invändningar om ifall det är praktiskt möjligt.
Skulle också gärna se Utbildningskrav/licens men än en gång hur tusan skulle man hitta resurser & kompetens nog till att genomföra det i verkligheten?
Man kan ju inte gärna lägga det på en ideellt driven förening.
Angelica, jag avsåg inte att antyda att du gnäller. jag menade att det kommer att klagas högt och lågt från många håll :-)
SvaraRaderaThomas, rasförbud kan mycket lätt komma att omfatta dels vissa raser, dels gruppen "blandraser där dessa kan misstänkas ingå". det är flera andra bekymmer med rasförbud - det ställer till större bekymmer för folk som inte behöver det (seriösa, kunniga amstaffägare t ex, staffordshirefolk) än för de som har orsakat det. Kalla hunden för något annat! Påstå att du just har ställt upp på att vara hundvakt åt din polare vars namn du tyvärr har glömt! Ta sen dubbelt så mycket betalt för dina valpar när du säljer dem till den sortens folk som VÄLDIGt gärna vill äga en förbjuden ras!
Angelica, du har alldeles rätt - grundproblemet är att det springer omkring för mycket folk med hundar som de vet för lite om och inte kan hantera, och det skrämmer och provocerar andra. Ett rasförbud gör inte ett skvatt åt saken.
Hur genomför man uppfödarlicens kombinerad med valpköparkrav?
Ett steg i taget. Rottweilerklubben har precis tagit det första.