GÄSTSÄNGEN

Lyktan lyser. Och eftersom en del av min familj är på väg hem i natt, med ett tåg som avgår sent och en buss som kommer fram ännu senare, och därefter sex kilometer till fots på obelysta grusvägar mitt i natten i taxilöst land; och eftersom de andra sover så gott tätt intill varandra i gästsängen – en av dem så utmattad som man bara kan vara när man är ung och ny på sitt allra första jobb med ansvaret att lösa problemknutar och de andra tre lyckliga att få skydda den som måste få vila– ja, så lämnar vi lågan att fladdra därute, inte sant?
Det här är berättelsen om en av dem som ljuset brinner för.

Den gamla östeuropeiska judendomen tänkte sig att det vid varje tidpunkt måste finnas tolv rättfärdiga människor, för annars tröttnar Gud på oss och låter världen gå under. Jag är inte religiös, men tror att det kan stämma. Jag har mött en av de tolv. Det var en bosnisk bondkvinna, osäker på exakt när hon var född och mycket äldre i kroppen än något av de år hon kunde tänka sig vara hennes födelseår. Hon kunde inte läsa. Hon fick aldrig lära sig. I hennes by behövde flickor inte läsa.
I byn köpte hennes serbiska grannar fårosten som hon var känd för och de serbiska pojkarna spelade i byns fotbollslag med hennes söner. Hennes man jobbade på en liten snickerifabrik, de byggde sitt hus med egna händer och livet flöt på – tomatplantorna växte och hönsen la ägg och fårosten gav lite egna pengar – tills allt blev annorlunda, ett litet steg i taget. Män, sa hon, män som ville ha mera makt, män som ville ha mera pengar, de startade något. Små män som ville bli större genom att sikta på någon annan. Så fotbollslaget packade ihop och de serbiska killarna spottade efter hennes pojkar på bygatan. Sista gången hon såg sina söner leddes de bort av paramilitärer och ingen har någonsin sett dem igen. Sista gången hon såg sitt hus brann det bakom henne och hon sprang för sitt liv medan ungdomar – okända ungdomar med gevär – sköt mot hennes ben och skrattade. Men - förklarade hon för mig, när hon såg att jag var förfärad – man måste förstå att de var unga, de hade själva blivit bortjagade från sina hem, de var arga och desperata och de begrep inte bättre än att ta ut det på någon annan.
Och då kände jag mycket starkt att jag ville resa mig upp för henne och ta av mig den hatt jag aldrig har ägt: jag befann mig i samma rum som en av de tolv rättfärdiga. Den bosniska kvinnan satt inte i samtalsrummet för att någon hade skjutit efter henne. Hon kom varje gång man hade öppnat en massgrav och hon hade suttit för länge framför TV:n och försökt känna igen mönstret i sina pojkars skjortor på något av byltena som lyftes upp ur jorden.

Hon for hem igen. Hennes man dog i Sverige och för att hon skulle få kistan begravd på den gamla muslimska gravplatsen i byn fick hon ha hjälp av en stridsvagnseskort från IFOR. Skulle han ligga där ensam? Hon for hem. Flera serbiska grannar hade ringt. De ville att hon skulle komma tillbaka och göra fårost igen, kriget var slut och de hade lovat skydda henne. Det var snälla människor, sa hon. De enda hon bar agg emot var de som hade startat alltsammans, de små männen som ville bli större genom att sikta på någon annan.
Muharema, om du fortfarande lever och någon gång mera behöver ett tak över huvudet och en säng att sova i, så skulle mina hundar vakta dig som de vaktar min dotter. När brydde de sig någonsin om utanpåskriften?

Bodil Carlsson