Hästtjejen kom förbi med bilen och var på väg att hämta upp sin mamma för en tur mitt inne i Skövde centrum – julskyltningslördag! Hästtjejen tyckte att det kunde behövas lite miljöträning och vi ställde så klart upp. Nu var det bara en som behövde vänjas in vid lite nytt, men vi tog med alla tre jyckarna ändå. Det är längesen de åkte bil och inne i en större stad har de inte varit så många gånger i livet. Senast hände det väl för ett par år sedan. Så in med dem i bilen!
- Nämen! sa Hästtjejens mamma en stund senare. - Dom ligger ju ner!
Jo, de låg ner. Tills vi öppnade bakluckan på parkeringen inne vid Resecentrum. Då satte sig hundarna upp och kom lugnt ur bilen. Sedan blev Lilltiken påhälsad av en kaxig Jack Russel-kille som for ut ur en buss och hängde på två ben i kopplet och vrålade. Colliebusen reste svans och kom med tysta dödshot mot slyngeln, men Lilltiken var rätt förtjust. Eviga Mamman övervakade det hela med sin vanliga milt bekymrade uppsyn – och vart var husse på väg?
Det var gott om folk och mycket hund ute framför Scandic Hotel. A capella-sång av kör på hotellets balkong – riktigt vackert – och smattrande applåder efteråt. Sedan tittade vi på en ung kille som ägnade sig åt eldslukeri. Eviga Mamman såg mer än vanligt bekymrad ut när hon betraktade en människa som kastade väsande eld ur munnen – och var var nu matte? Stor trängsel av folk och många ungar som for hit och dit och en hel del stora hundar. Colliebusen höll koll på en reslig pitbullkille. Lilltiken skulle dit och flörta, men fick inte för Hästtjejen.
Hästtjejens mamma sa inte ett ord förrän vi gick förbi gamla rådhuset. Klockan slog halvslaget – en stor ton, som hörs över centrala stan. Eviga Mamman tittade upp mot klocktornet. Hästtjejens mamma sa förstående:
- Ja nu blev du förstås rä....NÄHÄ???
Eviga Mamman fortsatte kryssa fram bland marschallerna. Ljusspelet flammade på domkyrkans gavel och träden på torget var klädda med fladdrande elektriska stjärnfall och folk lät och rörde sig överallt och allt var riktigt intressant och ovanligt, sa hundarna.
Till sist hade vi promenerat färdigt i blötsnön och rusket och skulle tillbaka till bilen. Hundarna gjorde som de brukar i stan, stannade vid övergångsställena på ett kommando och började gå över på ett annat. En massa onödiga (eller nödiga) hanhundar hade varit i farten överallt, så Colliebusen hade lite svårt att koncentrera sig. Men i ingången till gallerian hängde ett handikappat barn orörligt över sidstödet på sin rullstol i väntan på hemtransport och när han såg det, gick han diskret fram och nosade för att se om detta barn var levande och oskatt. Han får ett litet leende i ögonen och rör svansen på ett speciellt, försiktigt sätt när han närmar sig ett barn. Resten av vägen kissade han ner varenda lyktstolpe och följde upp med ampra krafsningar som en strong kille gör i damsällskap. När bakluckan smällde igenom om oberörda hundöron, sa Hästtjejens mamma:
- Om ni bara hade berättat allt det här och jag inte hade sett det själv, så hade jag inte trott er!
Ni tycker inte att det här var märkvärdigt och det är det inte heller – men det tyckte hon. Att det bara fanns sådana collies!
Det var henne och inte hundarna som vi arrangerade miljöträningen för. Hennes första hund var en collie. Den hade inte klarat stadspromenaden igår – den hade inte ens gått att transportera dit. Den försökte kasta sig ut genom fönsterrutorna när de skulle åka bil. Den var rädd för mycket annat också, den var så rädd att hon inte orkade ha den kvar. Så hon gick hela första delen av promenaden igår kväll och väntade på panikreaktionerna! Det var hennes idé om en collie.
Ni kanske tror att jag har hittat på det här, men det är vad vi gjorde igår kväll. Vi miljötränade en människa, en snäll människa som tycker om hund och väldigt gärna skulle vilja ha en igen. När vi släppte av henne vid hennes gård, tittade hon så längtansfullt efter våra tre, som sprang omkring i tjockmörkret i hennes trädgård och nosade i kattspåren och var vanliga, normala hundar.
Snälla uppfödare, lyssna! Ingen säger att alla collies är skraja. Men det är för många människor som har haft ungefär samma erfarenhet som Hästtjejens mamma och det är ännu fler som har hört berättas om det. Hur ska ni kunna sälja valpar till dem?
Ingen exteriör och inga ögonresultat i världen hade kunnat få den här kvinnan att satsa på collie igår. Idag kan hon kanske överväga det.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar