Det är ju typiskt att halva hundvärlden känner till berättelsen om Lady St.John och humhunterrierns räddning ur obemärktheten på landsbygden. Ingen känner till Yankee Jason, fast han hade lika stor del i lanseringen av rasen. Och medan Lady St.John , som Johan så gentlemannamässigt formulerar det, för längesedan har gått ur tiden och lämnat oss, så är Yankee Jason fortfarande med. Inte kroppsligen förstås, men på alla andra sätt.
Jag gissar att det finns en som han i bakgrunden på varje ras.
Det var ingenting adligt över Jason. Han föddes fattig på Irland, tog sig till England i hopp om att hitta en födkrok och strök omkring i London när han fick syn på sin första hundutställning. Yankee var född med ett klipskt huvud, ett lysande öga för hundar och en ännu bättre näsa för affärer. Yankee såg sitt livs första humhumterrier och sitt livs första tillfälle att hoppa på ett tåg i skaplig rullning. Han skramlade ihop till två humhummare, tog med dem hem, tittade noga på dem och tänkte länge.
Humhummarnas små sneda, gråtiga ögon appellerade ju till damerna. Men hur hade ögonen hamnat i hundarnas nyllen? Jo... det rörde sig ju om en terrier!
Vad gör en terrier?
Går ner i hål!
Vad får en terrier då i ögonen?
Sand!
Saken var solklar. Humhummarnas ögon var små, sneda och rinniga för att 1) inte så mycket sand skulle få plats i dem och 2) den sand som ändå hamnade där skulle sköljas bort. Japp! It figures! tänkte Yankee Jason. Humhummarna har förstås alltid sett ut så där!
Och om dom inte hade det, så borde dom ha gjort det, för att gå ner i hål var ju humhumhistoria. Hmm... historia... just det!
Pengarna för den första valpkullen räckte till en annons i New York Times. De gamla keltiska kungadömenas stridshund stod i begrepp att korsa Atlanten. Den nobla ras som hade bitit tårna av så många romerska fotsoldater, som förgäves hade försökt sparka sand i ögonen på dem!
En tigers hjärta i en damhunds kropp!
Så stod det i annonsen. Folk gick på det då och det gör de fortfarande, för det finns troligen ingen bättre marknadsföring än mytologi.
Fråga hundvärlden - vi har gott om den.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar