Folk som föder upp hundar och andra djur är hemskt, hemskt rädda för att föda upp sjuka djur.
Men är det inte så här?
Vad vi än föder upp - vilken däggdjursart som helst, inklusive vår egen - så kommer vi alltid att råka ut för något. Föder jag 100 barn, så kommer någon att födas med navelbråck, någon kanske kommer till världen med gomspalt, någon har ett medfött hjärtfel, någon annan föds med höftlederna dåligt anlagda och en platt ledkula som inte passar in i ledhålan. Någon har bukhålan hudlös. Någon kanske har ett ryggmärgsbråck. Ett par visar sig få epilepsi under uppväxtåren och några får förslitningar i knäna ganska unga.
Föder jag upp 100 däggdjursungar, så får jag väl vänta mig något åt samma håll. Det finns ett "bakgrundsbrus" av saker som har gått fel och de kan finnas med från början och vara svåra att missa - eller så kan de dyka upp senare i livet. Det är naturens gång. Det är smällar man får ta.
Det är väl klart att om jag föder upp renrasiga hundar, så råkar jag ut för samma sak - bakgrundsbruset. Det går inte att slippa ifrån. Men dessutom råkar jag ut för en sak till.
De flesta "rena" hundraser grundades på ett väldigt litet antal djur, som avlades med varandra för att "fixera typen" eller "standardisera" exteriören. Det gick ganska fort, med biologiska mått mätt. På den tiden hade folk ingen aning om att om man standardiserar det yttre, det som man kan se, så är kostnaden att man likriktar en massa osyubligt inne i cellerna - man dubblar genpar. Även vi utavlade människor bär runt på en 4 - 5 defekta gener per skalle. Djur som har inavlats på en liten basis i generationer har oftare dubblade defektgener. De får mycket, mycket oftare defekterna.
De får oftare autoimmuna sjukdomar. Eller minskande fertilitet. Eller urinsten. Eller koppartoxikos. Eller epilepsi. Eller CEA. Eller... tja, det blir en lång lista.
Det jag menar är enkelt. Vi kommer aldrig bort ifrån bakgrundsbruset. Det som vi själva och andra däggdjur springer på ibland, det kommer våra hundar också att springa på ibland - renrasiga eller totalblandade, det gör inget skillnad.
Det vi kan göra något åt är de rasanhopade topparna. Linda, om det föds en colliekull här med ett bukväggsbråck och en kull där med någon som visar sig ha epilepsi, om det är en kryptorchid här och två framtassartroser där - sånt är livet och om hundfolk inte antydde och viskade om det utan pratade öppet, så skulle alla ha mindre ågren!
Men man ska nog inte förväxla bakgrundsbruset med de stora smällarna. De stora smällarna måste man göra något åt.
Bodil Carlsson
Eftersom många
Menar du att jag inte tar mentaliteten på allvar? Tycker det är konstigt att inte se hur allvarligt ex vi fertilitetsproblemen i rasen är/har varit. Lolo skriver att det är självklart att alla fattar det eftersom det föds fem/kull men alla kullar som INTE föds då?
SvaraRaderaJag har aldrig hymlat om mina hundars problematik.
Linda, när en ras som collie storleksmässigt har en kullstorlek på 4,7, då föds det kullar med både en och två valpar + tomma tikar. Ju längre normalfördelningskurvan ligger åt vänster, ju fler tomma tikar.
SvaraRaderaDet är ganska många år sedan Per-Erik S. och Lennart Swensson uppmärksammade att det hos collie föddes orimligt många kullar med bara en valp. Vi hade då en ganska hög inavelsgrad, alltsedan dess har rasklubben arbetat med att sänka den vilket också har lyckats.
Men dålig fertilitet verkar ta lång tid att ändra på. Låg arvbarhet kanske?
Hej Linda! vem är det nu som är misstänksam? :-)
SvaraRaderaJag ser inte att jag skriver något om att du humlar eller inte tar det ena eller det andra på allvar. Jag ser inte att inlägget handlade om dig ö h t.
Det handlade om att det finns en nivå av fel/defekter/störningar som bara måste dyka upp ibland i en så otroligt komplicerad och lång process som utvecklingen av ett däggdjursfoster faktisakt är. Människor föds med gomspalt ibland och det gör hundar också. Finns en ärftlighet bakom? Säkert! Men så länge gomspalt är ovanligt, behöver vi ju inte bekymra oss om den ärftligheten särskilt mycket. Det får hamna i kategorin "smällar man får ta".
Låg fertilitet hänger ju ofta ihop med för hög släktskapsgrad. Jag funderar ibland på en sak. Är inte collien den av alla hundraser som har flesta antal generationer med sluten stambok bakom sig? Hur mycket släkt är i verkligheten de europeiskbaserade colliesarna med varandra?
Men Linda, jag förstår inte. Mycket låg fertilitet, d v s tikar som aldrig löper eller hanar som vägrar para, är ju s a s ett självlösande problem, det blir inga valpar efter dem. Är detta ett problem som du menar är så vanligt att det är ett hot mot rasen?
Intressant fråga Bodil!
SvaraRaderaOm vi jämför collie med en del andra bruksraser schäfer t.ex. så är collie äldre som ras. Von Stephanitz hade faktiskt collien som förebild när han skapade schäfern.
Med tanke på den nära släktskapsavel som bedrivits på collie alltsedan rasen erkändes, så är det säkert ingen överdrift att utgå från att rasen i större delen av Europa är nära släkt.
Jag måste säga att detta var ett viktigt inlägg i hälsodebatten, Bodil. Du sätter fingret på precis rätt punkt anser jag. Otroligt vidriga sjukdomar kan uppkomma utan att man haft den minsta aning och kunnat freda sin uppfödning! Men, fokus måste ligga på rassjukdomarna!
SvaraRaderaSjälv har jag en utomordentligt kort uppfödargärning bakom mig. Den tog faktiskt slut i och med min första kull. Efter mycket välmeriterade, funktionsdugliga och hälsomässigt synnerligen välutvärderade föräldrar födde jag upp en hanvalp med den autoimmuna hudsjukdomen Epidermylosis Bullosa (EB)Det är en förfärlig sjukdom om någon missat det. Om jag försökte mörka....skulle inte tro det!! Alla som skulle informeras fick samma information som vi hade. SCK:s avelskommitté, övriga valpköpare, hanhundsägare och hanhundens uppfödare. Min tiks uppfödare och hennes valpköpare förstås. På den här tiden ringde man eller skrev brev dessutom.
Men, när jag pratar om hälsoproblem bland collie då menar jag dispositionen för livmoderinflammation i tidig ålder, stressmage, och den negativa psykiska påverkan på hela hunden som överdrivna rädslor för med sig.
Full öppenhet när vi åker på blånitar i aveln gör det svåra lite lättare att acceptera och ta till oss. Att smussla, dölja och i värsta fall ljuga kommer till slut bara att slå tillbaka med full kraft.
Själv skulle jag med spänning se fram emot en kartläggning av i vilken ålder våra collietikar får pyometra och om deras mor och mostrar drabbats. En enkel enkät på hemsidan skulle kunna ge oss svar på den frågan, vill ni vara med :)??
Låg fertilitet behöver inte enbart yttra sig i att tikarna inte löper som de ska och hanarna vägrar para; det kan också handla om hanar som har så dåliga simmare att de inte kan befrukta många ägg. Att tikarna inte släpper nog med ägg och föder få valpar. Att hanarna och tikarna har vissa ofördelaktiga anatomiska drag att de inte kan få många valpar, att föräldrarna är i dålig kondition etc.
SvaraRaderaFör shetland sheepdog är det inte längre ovanligt att tikarna föder 1-3 valpar, något som är skrattretande för en sheltie. Man bör vara mycket noga med att selektera för avelsdjur med hög fertilitet när det gäller rasavel, det hamnar gärna i skymundan när andra egenskaper beaktas. Låg fertilitet är en indikation på att något gått snett till men det utsätter även tiken för risker.
Anita, om den vanligaste veterinärrapporterade åkomman hos collie är pyometra, så ska den självklart kunna tas upp i en enkät. Visst är jag med! Säkert många andra också. Och man kunde fråga storlek på valpkullen som tiken föddes i, storlek på valpkull som hon ev har fått, men obs! Frågor om pyometra måste kanske gälla inte bara tikens mor, mostrar o systrar, utan även hans mor, mostrar/fastrar o systrar. Hanen nedärver säkert anlaget för pyometra, även om han inte kan visa det själv, precis som en tjur nedärver anlaget för stor eller liten risk för mastit, även om bara hans döttrar och inte han själv eller hans söner kommer åt att visa det...
SvaraRaderaBra idé med enkät om livmoderinflmmation. Det är ju också i högsta grad en fråga om fertilitet.
SvaraRaderaOj, har svarat men det verkar inte finnas här, jag kanske skickat till annat inlägg..?
SvaraRaderaJag är såpass egocentrerad att jag trodde det var mig du adresserade till när du skriver "Linda". ;-) Därför tog jag åt mig.
Fertilitetsproblem är inte självsanerande med en gång. Fast är inte alla problem självsanerande men ibland med viss fördröjning? Vad enkelt avel blev helt plötsligt.
Vem har sagt att avel är enkelt och att alla problem är självsanerande?
SvaraRaderaDet är bara katastrofgenerna som är självsanerande. Som t ex den som gjorde att en valp i min sheltiekull efter friska, völfungerande föräldrar föddes utan skalltak. Genen förekommer, men hålls nere av den rätt uppenbara orsaken att de som får den i dubbeldos inte överlever färden ut i världen. Hos oss händer det på nånting mellan 100 000 -200 000 födslar. Vi VET det och vi VET att genen finns, därför att det rapporteras. När jag ringde sheltieklubbens avelsansvariga, sa hon helt förtjust:"Oj! Vet du hur OVANLIGT DET ÄR ATT NÅN BERÄTTAR!"
Så de självsanerande katastrofgenerna finns hos hundar som hos oss, men man brukar inte behöva ängslas över dem. De sprids inte vidare i någon omfattning.
Det är halvkatastrofgenerna - dör inte, men lever ett mindre bra liv - som är bekymret. De KAN ju spridas, i den tillvaro med mat och tillsyn och skydd som vi erbjuder våra hundar och särskilt om vi inte tycker att de är något större bekymmer. Det går bra att vara golvrädd och miljörädd hela sitt liv, man dör inte av det - men vilken sorts liv har man?
"Fertilitetsproblem" är väl en klumpbenämning på ett antal olika problem. Om pyometra är den vanligaste diagnosticerade åkomman, hur många odiagnosticerade halvpyometror går då omkring med störda löp och uteblivna eller pyttesmå kullar?