...om en del förändras. Foliehatten förmedlade just signalen att inget är så svårt att förändra som den inställning ens status som framstående hänger ihop med. Undrar vad hatten kan syfta på?
Hur som helst, en hel del har förändrats och ganska mycket på mindre än tio år. Det måste vara ungefär så längesedan som SCK höll en konferens med Per-Erik Sundgren som huvudföreläsare och mängder av uppfödare, gamla som nya, plus en del valpköpare som lyssnare.
Per-Erik började (som jag minns det) med att fråga vilket problem inom rasen uppfödarna tyckte var värst. Händer höjdes omedelbart, munnar öppnades. SVANSARNA!
Hur så svansarna? Saknades de vid födelsen?
Nej, men de såg inte riktigt ut som de skulle och det var alltså det första och största problemet för en del folk som var med den gången.
Lite längre fram under dagen diskuterades annat - kan det ha varit HD? Avelsbasens storlek? Det jag minns tydligt är den gamla uppfödaren som lite desperat vädjade: "Jamen - vi måste väl lyssna på vetenskapen!"
Och fnysningarna som mötte henne från en del håll. Samma håll som framförde tanken att det var på tok det här med att en valpköpare skulle ha lika mycket rösträtt som en uppfödare!
Titta på fotot här ovan! Hade det publicerats för bara två år sedan, så hade en svärm kommentarer om aggressiva MH-colliesar med rasotypiskt beteende dykt upp. En del av de som var intresserade av svansar och ointresserade av ny kunskap står idag utanför rasklubben och marknadsför sig på hemsidor med förtroendeingivande formuleringar som inte låter ana att man ligger under rasklubbens krav. Offentligt sägs ingenting om aggressiva brukscollies och MH-collies heller. Däremot hör jag från flera håll, att det sägs i telefonsamtal till oerfarna valpköpare.
Så hör hit, ni som funderar på collie! Det finns alldeles tillräckligt många kunniga, uppriktiga och duktiga uppfödare av vår ras för att ni ska få tag på något bra. De föder kanske inte upp så mycket aristokratiskt långnosat och långpälsat och superstillsamt. Det beror på att de föder upp hundar och inte stilleben eller fotomontage. Alla levande hundar är krävande. Alla levande hundar lämnar smältsnö och grus på hallgolvet, särskilt just nu. Ingen hund är stilleben.
På fotot fingerar Eviga Mamman, en drygt åttaårig tik, ett dödande angrepp mot sin dotter, som spelar förfärad och uppbragt och kastar sig undan samtidigt som hon förbereder den gruvliga hämnden med vild jakt över gärdet. I bakgrunden skuttar Colliebusen med det förtjusta grin som betyder "WOW! Tjejfajt!" Han vet att han ska hålla sig undan, för killar ska inte blanda sig i tjejgrejer. Detta är inte MH-collies som slåss, det är normala hundar som leker alla hundars favoritlek.
Grejen med collie - en grej med collie - är att när de slåss, är det nästan alltid lek och inte allvar.
Vackra så att hjärtat hoppar över ett slag är de jämt. Det och en bra rasklubb får ni med på köpet.
Bodil Carlsson
Vill bara i all enkelhet lämna några uppskattande ord till Collievänners inläggg i allmänhet, men kanske ändå till det senaste inlägget i synnerhet! Det blåser verkligen positiva vindar just nu. Världen utanför Colliesfären har äntligen börjat inse att SCK:s arbete är värt att stötta fullt ut.
SvaraRaderaKonkreta projekt inleds, välgrundade vetenskapliga slutsatser dras. Förhållningssätt förändras, gamla inskränkta uppattningar förkastas - paradigm byts ut - hundvärlden avancerar framåt.
Det är knappt att vissa hänger med, tydligen. Men vill man sträva bakåt och skåda framtiden i backspegeln, så är det vad man är berättigad till i vårt demokratiska samhälle. Det kommer inte leda till något gott, men självbestraffande strategier blir i slutändan värst för den som utövar dem. Så varför bekymra sig i onödan, som endast tränings - och tävlingsintresserad hundsportare? ;)
Man kan ju dock, i all välmening, lida med de uppfödare som på fullaste allvar menar att en collie inte ska kunna leka jakt- och kamplekar med varandra på samma sätt som de övriga bruksraserna/hundraserna? Det är ju därför de har begåvats med de tjocka kragarna - för att de ska stå emot ett anfall från sidan med terriertänder/schäfertänder som gör att de slår runt och för ett ögonblick bara är ett virrvarr av sprattlande vita tassar och förtjust gurglande käftar. Åtminstone är det vad den välpälsade brukshunden här hemma påstår, när man under soffhörnets smek försynt frågar varför hela handen försvinner in i den lurviga kragen? "Jo, förstår du, långskånk, det är för att jag ska kunna stå emot vassa kvistar, grus och tänder bättre..." Man nickar gillade och frågar sedan: "Men varför är din nos så lång och varglik?" "Jo, förstår Du....det är för att jag ska kunna äta upp dig mycket bä....." Äsh, nu ger vi oss. ;) Finns ju risk att nån tar det man skriver ordagrannt och på blodigt allvar.....
Hej!
SvaraRaderaNej Bodil ,de svansar du visar på bilderna ovan inlägget, är inget annat än glada svansar som ingen varken förr eller nu skulle höja ögonbrynen över. Det som skall markeras är ju svansar som rullar sig över ryggen. ( se standarden) Jag har ingen vana att skriva inlägg i debatter och bloggar - men det jag tycker är SÅÅ trist är den oerhörda nedvärderingen av gamla, erfarna uppfödare som kan sin Collie historia, har sett så många hundar att de "ser" standarden i de hundar som finns framför ögonen. Kan rasens temperament och sätt ( varje ras har sitt unika sätt att vara). Jag personligen har haft collie i 35 år - kommer alltid att ha collie ( så länge jag kan ha hund:-) ) SÅ nöjd är jag med rasen, och på 35 år med ägande och uppfödning, om än sparsamt. Har det ändå blivit ganska många hundar av olika linjer - inhemska och Engelska - Jag är jättenöjd!! Mvh / Elisabet
Hej Elisabet och välkommen in! Inte krävs det någon vana för att skriva här - ju fler som kommer med (sansade) kommentarer som din, desto bättre.
SvaraRaderaHar framfört till mina hundar att du tycker deras svansar är OK - de blev genast gladare! (Nej, jag skämtar - ta inte illa upp!) Jag tycker också att deras svansar ser helt acceptabla ut. När vi kom alldeles inpå vildsvin förrförra våren stod de rakt upp som plymer och varningsflaggor och oavsett vad standarden ev säger om saken, tyckte jag att det var en härlig syn.
Fast egentligen var det inte svansar som bilden ville visa, utan vanliga hundar som leker blod,död och fasa och har himla roligt. Visst har raserna sina olika sätt att vara - det är därför de existerar som olika raser. Men i botten på alla raser finns arten hund, den livsglada varelsen med så mycket inbyggd vänlighet och lojalitet... som vi kunde ta lite bättre vara på. Låta vara hund, inte minst!
Lessen om du tycker att Collievänner nedvärderar erfarna gamla uppfödare. Det finns många uppfödare som jag personligen har stor respekt för. En del av dem levde för så länge sedan och i så små omständigheter att vi inte ens vet vad de hette - men trots det tog de under århundradena fram en av de mest framstående hundtyper som har funnits. The common Collie!
En del av dem är aktiva idag och fortsätter att bevara och sätta stort värde på colliens rastypiska egenskaper. Några finns här och nu och har fött upp hundar som har givit min familj och mig stor glädje - plus mycket extra städarbete, många söndertuggade skor och minst 1 1/2 promenadvarv runt klotet vid det här laget...
Jag kan inte heller tänka mig hund som inte är av colliesort. Vilken bättre komplimang kan man ge deras uppfödare?
Det jag inte tycker om är en del traditioner inom hundvärlden. Jag gillar inte när man blånekar till problem som är allmänt kända, t ex, och inte att man har försökt skylla dem på personerna som köpt hundarna. Jag tycker också att det är lite märkligt att valpköpare kan ha en uppfattning om vad som är ett problem för deras hundar och för ägarna - t ex kraftig golvrädsla - medan uppfödarna kan föra fram ett helt annat: svansens böj!
Det händer sannerligen inte bara inom collievärlden och inte bara i Sverige, men det händer här också. Det ena är rent ut sagt ett förbaskat oskick som måste upphöra, om inte vanliga hundintresserade människor ska tappa det förtroende de har kvar för renrasaveln. Det andra, prioriteringen av anatomiska detaljer framför "den inre hunden", diskuteras ju hett i ras efter ras i ett antal länder. Där har vi olika uppfattning, många av oss.
Det är inte riktigt samma sak som att "nedvärdera" enskilda personer. Var menar du att Collievänner har gjort det?
Hej igen!
SvaraRaderaJag har haft collie i 35 år och alltid har haft livliga hundar Hallar med söndertuggade skor ,jagandes katter, rådjur ,harar och annat dylikt ,men på ett vänligt, godhjärtat sätt - de har endast jagat på synintryck. Utom en - hon jagade på "i stort sett på alla intyck som fanns" En mycket jobbig hund. Härlig, glad, utmärkt mamma ,men inte typiskt collie.Ibland faktiskt händer det ju att valpköpare "förstör" en bra valp. varför hymla med det?? Det är inte alltid uppfödarens fel att det "går galet". Det finns bättre och sämre människor bland alla - både valpköpare och uppfödare. Det kommer vi aldrig att komma ifån. Ja, Bodil. Jag tycker att ni Collievänner ibland ger det intrycket av att nedvärdera gamla collieuppfödare/kännare. Om det inte är så - ja, då har jag fel, men känslan finns där och då är jag kanske inte ensam om den. För ett bättre klimat inom collievärlden så skulle jag ju önska en dialog som skulle leda till ett samarbete/ bättre klimat. För egentligen alla collievänner var än ni befinner er - så här kan det väl ändå inte fortsätta??
Hej igen Elisabet!
SvaraRaderaI all hast - jobb kallar!
1) Det går nog bra att vara en glad, livlig, springig och jaktig hund - en "jobbig" hund i vissa händer, en drömhund i någon anns liv - och ändå vara en "typisk collie"? Egenskapen "aldrig jobbig" är inte samma sak som egenskapen "typisk collie", tror jag... men jag tror också att det har funnits och finns personer som gärna köper just collie för att de på ett eller annat sätt har fått intrycket att "collie"="aldrig jobbig". Det finns inga aldrigjobbiga hundar. Har man tur får man en collie med så mycket av det colliegoda i behåll att det är mödan värt - många gånger om! - att ha det jobbiga, motionskrävande, stimulanskrävande, varamedkrävande, skälliga - för att få det.
2) Jag vet inte om jag riktigt kan hållas ansvarig för någon annans känsla. Antingen är det väl så att vi nedvärderar vissa enskilda personer här på Collievänner - i så fall när och vilka?
Eller så gör vi inte det. Om vi ska tala om "känsla" så har jag ofta en känsla av att det sällan går att diskutera eller prata om större sammanhang, mönster inom aveln, traditioner inom hundvärlden utan att det omedelbart tolkas som att man egentligen och hela tiden försöker sätta dit enskilda personer. Jag förstår faktiskt inte varför. Folk kan säga att kungadömet är föråldrat utan att någon tror att de hatar kronprinsessan Victoria. Folk kan säga att socialdemokratin behöver se över sina målsättningar utan att någon tror att de egentligen bara vill tala om att Håkan Juholt är en tönt. Varför är det så annorlunda här?
3)Ja, det händer tyvärr och troligen relativt ofta att en hundvalp hamnar i händer där den inte borde vara och får ett dåligt liv! Det är anledningen till att jag la ner planerna på att bli uppfödare. Har inte nerver att ta det ansvaret och får alltså vara glad att andra gör det. Men samma sak här - diskussionen är inte på individnivå. Trots uppfödaransträngningar hamnar en och annan valp i fel händer. Tycker du att det förklarar att 15% av valparna uppges ha uttalad golvrädsla och hälften besvär av sin skotträdsla?
4)Nej, det kan inte fortsätta så här och det gör det inte heller. Se kommande inlägg! Klimatet inom den lilla svenska collievärlden är en mild susning i jämförelse med stormarna inom renrasvärlden i övrigt. Men i stort sett är det samma sak som är på tapeten överallt. Elisabet, förändringar är redan här, vare sig man tycker om dem eller inte.
Ja men problemet med svansarna är väl lättlöst - ett hårt ryck i utställningskopplet innan man springer in i utställningsringen så får man sin sänkta svans!
SvaraRaderaÄr jätteglad att ha hittat den här bloggen, då slipper jag känna mig så ensam om de tankar som uppkom då min Collie forfarande levde och som fortfarande engagerar mig. Tack för en bra blogg!
/Jenny, fd Collieägare
Fast Bodil, det är ganska stor skillnad på en hund som aldrig är jobbig och en som är överjävlig.
SvaraRaderaFinns ett ganska så brett spann däremellan som ändå gott kan vara glada, lekfulla och livliga.
Och en jaktidiot är inte bara en hund som är lite jobbig ibland utan en hund som väldigt ofta får sluta antingen som totalt kopplad ell max ett par m ifrån en alternativt död i nån olycka.
Det är inte detsamma som en hund med hög förföljande lust /jaktkamp/lekjakt som man bla kan se på MH.
Ska det vara värt att ha en jaktidiot får det banne mig vara en djävulusiskt bra hund i övrigt som man verkligen siktar högt med och knappast något man har för skojs skull för en hund som blir helt blockerad och verkligen ska efter för att döda är inte kul och jag skulle aldrig få för mig att skaffa en sån hund om jag bara ville ha en sällskaps/allroundhund.
Men det är väl det där med referensramar, man menar olika saker med samma begrepp.
Och det kanske ibland är bra att komma ihåg för ofta verkar det vara där missförstånden kommer från.
Hej Angelica!
SvaraRaderaSom vanligt förnuftig kommentar. Jo, visst är det skillnad på den "normaljobbiga" som s a s bara är hund och den "överjävliga" som bara har on-knapp men ingen off, någon gång....Varför kommer jag att tänka på border collie men inte på collie?
Jagande hundar har funnits inom collieraserna också, efter vad man hör så sköts de därför att de helt enkelt jagade ihjäl får. Men knappast är de så många inom vår ras idag att de är ett problem?
Mina hundar är sällan lösa i vår omgivning, som är mycket viltrik. De är tre och snabbreagerande och jag skulle inte våga garantera att jag kunde få in dem omedelbart, om de satte av. Räv skulle de förfölja även om jag skrek mig hes, på något sätt vet de att räven är ett djur som ska hållas borta och när hemmaräven gör påhälsning för att stjäla stallkattens mat är hundarna ursinniga, försöker gå rakt igenom stalldörrarna för att komma åt den. Flyende rådjur skulle de förfölja en kort sträcka och inte skada - men det vet ju inte dräktiga rågetter. Visst, det är koppel som gäller nu och framöver...
...men hellre det än hundar som är så osäkra att de inte vågar lämna mig!
Jenny, vi tackar för berömmet och försäkrar att vi är många som ser både för- och nackdelar hos collien. Framför allt vill vi att inget ska förtigas, vare sig det goda eller det onda.
SvaraRaderaDet finns verkligen en del riktigt, riktigt goda sidor med collie - kanske inte bara hos vår variant, utan hos flera av collieraserna. Social förmåga, lyhördhet för familjen, vänlighet, låg aggressionsberedskap... ja, och lite annat, som gör att jag för egen del måste säga att som collieägare har jag inte bara varit nöjd. Jag har ett antal gånger rent ut sagt varit lycklig! Klart att livet hade fått gå an även utan hundarna, men nog har de tillfört en hel del som lagt litet kvalitet till levandet.
SvaraRaderaMen - hur ska man kunna säga det, om man inte också tar upp det som har blivit bekymmer för många av hundarna och deras ägare? Om man bara berättar om de goda colliegenskaperna och håller tyst om det andra, då låter man som ännu en hundförsäljare, ännu en uppfödarlojal reklampelare.
Dessutom det viktiga: om ingen hade pratat om det som är ett problem inom rasen och en plåga för många hundar - då hade inget hänt och hundarna hade fått fortsätta dras med det.
Av din beskrivning Bodil så låter det som att du har ganska så typiska collies, som Elisabeth ovan skrev (tyckte det var väldigt bra uttryckt) "jagandes katter, rådjur ,harar och annat dylikt ,men på ett vänligt, godhjärtat sätt - de har endast jagat på synintryck".
SvaraRaderaDet är ju ganska normalt och inte det man vill kalla jobbigt. Om du tränade lite så skulle du säke´rt utan större problem snabbt komma dithän att du utan problem kunde ha dem lösa ;))
KAn ärligt säga att jag hört mycket få som ansett att det vart negativt. Tvärtom har jag hört flera flitiga utställare som faktiskt snarare talat om att de vill ha lite mer "attityd" i hundarna.
Den typen jaktintresse brukar inte heller vara något problem att hantera om man har en hyfsat god relation med sin hund och på både collies och BC är det ju ganska lätt (även om väldigt många missar det).
Men typen av hund som såfort man kommer utanför dörren börjar att leta efter vilt, går på helspänn hela tiden beredd att kasta sig efter vid minsta lilla tecken och som har viltintresse på allvar det är en annan sak. Och att man inte tycker att den typen viltintresse är rastypiskt eller önskvärt är för mig inte detsamma som att man vill ha hundar helt utan någonting.
Mina tre collies har alla vart relativt livliga, legat ganska så högt både i jaktlust och övrig leklust men det har vart en "peace of cake" att skapa en tillräcklit god relation för att kunna stoppa dem alla tre på en gång om det så forit upp en hare mitt framför nosen på dem.
I alla avseenden mycket lätta hundar att ha med att göra och i mina ögon den perfekta allroundhunden till familjen som gärna vill ha en aktiv men ändå lätt och trevlig hund som även går att tävla med om man nu känner för det men som inte måste jobba stenhårt för att vara nöjd med livet.
Sen har jag ju haft ett par hermeliner också, min schäfertik och tidigare även hennes morbror ett tag. Hanen var ganska lättstyrd och i de avseendena inte så mycket värre än collierna men min tik har vart något helt annat.
I övriga avseenden har min tik vart en mycket behaglig valp som faktiskt inte tuggat sönder en enda grej mer än en kudde, haft en inbyggd offknapp i passivitet och stensover såfort man kommer innaför dörren m.m.
Men jakten får mig ibland att gråta blod, det har vart ett och ett halvt års stenhård träning för att komma till bukt med problemet. Det har vart gånger jag fått hämta ner henne ur träd!! Sjukhusbesök med blodförgiftning efter att brännt upp djupa sår i handen på mig osv. Och jag har ändå haft mycket bra hjälp samt en del erfarenhet själv.
Jag kommer aldrig hur hårt jag än tränar kunna ha henne lös så hon får springa omkring, leka, leka med andra hundar osv. Jag kan ha henne lös men det är alltid under styrning till 100% och med max en liten bit mellan mig och hunden. Att gå en skön avslappnad promenad och prata och njuta är bara att glömma. Det är en fantastisk hund och jag tycker absolut att hon är värd detta, men jobbigt det har det vart och då är hon ändå inte extrem.
Och när det är den typen av jaktlust man menar med stor så förstår jag mycket väl att det ibland blir missuppfattningar (tänker på diskussioner på forumet)och en del som menar att man inte vill ha det och andra som då istället tror att man inte vill ha något alls i hundarna. Annars håller jag med dig när det gäller Typisk colliejaktlust, som verkligen inte är att beteckna som jobbig och tycker man det så kanske man ska fundera på om man har rätt typ av hund.
Hej Angelica!
SvaraRaderaDu och jag är - igen - nog rätt överens... inte minst om att jag borde ha lagt ner mera tid på träning med mina hundar. Sorgligt, men det var fyra år medan de växte upp och blev vuxna där jag jobbade långt hemifrån varannan vecka och var utsjasad när jag kom hem till AlltAnnatSomMåsteGöras. Dessutom stod jag ju där med tre hundar i st f en. Så lite av förlorade kontakt/träningsår är det, inte snack om annat. Det jag ville säga är att ja, jag tror också att de är rätt typiska collies. TROTS allt detta är de visserligen livliga, skälliga, leklystna hundar - men de mördar inte vilt i parti och minut och de är inte traktens skräck och visst mullrar hanen mot grannskapets andra hanhundar, men attackerar inte. Hade jag haft tre exemplar av din schäfertik så hade resultatet varit något helt annat, gissar jag.
Det jag ville säga var - apropå förändring - att det är inte så förfärligt längesen som en berättelse om tre lekbusande collies hade rört upp en svärm av hånfulla kommentarer om aggressiva hyperaktiva ohanterliga etcetcetc "MH-collies" som var ALLDELES för svåra för en vanlig familj... när de i själva verket är högst ordinära hundar.
Den enorma jaktlusten som finns hos din schäfertik tror jag inte har varit ett framträdande drag hos särskilt många collies. Däremot tror jag att det har varit så, att vissa delar av collievärlden inte har velat eller kunnat se skillnaden och dessutom lagt fram saken så, att vi som vill se våra collies leka i själva verket försöker få fram hundar som är som din.
Hej Angelica!
SvaraRaderaJaktlusten du beskriver hos din schäfer har jag aldrig träffat på hos en collie, har ändå haft rasen i 50 år. Så när colliefolk diskuterar jaktlust är det inte i närheten av vad du beskriver som menas. Jag har många gånger diskuterat detta med många uppfödare och tyvärr vill man inte ha någon jakt alls. Däremot vill man ha vallningsegenskaper säger man. "Hur tänker du då? Vallningsegenskaper baseras på jaktlust". Då blir det tyst.
Fortfarande hör jag collieuppfödare (gäller inte alla), säga att man inte vill ha hundar som leker. De är jobbiga, jag leker aldrig med mina hundar.
MH talar sitt tydliga språk, collie har lite leklust (bygger också på jakt) i jämförelse med andra brukshundar och därmed dåligt gripande. Man kan inte bara skylla detta på ägarna, då många ägare som tränar sina hundar får jobba mycket med apporteringen. Även att ta mjuka saker i munnen, svårt när det kommer till metall och tunga apporten, för en del redan med träapporten.
Så visst finns det mycket att arbeta för i avelsplaneringen.
Ja, det finns det...och kanske i en del marknadsföring också? :-)
SvaraRaderaAngelica, låt mig berätta en sak som hände för längesen. Jag var ute på en sån där härligt avslappnad promenad med mina tre första hundar lösa omkring mig i folktomma hagmarker en vårdag. Lite paradiskänsla, du vet vad jag menar, och de där hundarna hade jag inte jobbat borta ifrån utan hade någorlunda kontakt/lydnad - någon framstående hundtränare har jag aldrig varit. Hursomhelst, där gick jag. Och så flög tankarna iväg till jobbet och jag började grunna på ett par knepiga provsvar.
Till min fasa blir jag förbisprungen av en flyende hare! Efter kommer två collies och en sheltie - de sprang som vinden och den lilla sheltietiken var inte långt efter de två högbenta. I ett huj var de ikapp harstackarn, vände den och omringade den. Haren skrek i dödsångest när nosarna nuddade den. Jag skrek i fasa, jag också. Hundarna lyssnade inte.
De grupperade sig i en cirkel runt haren, med sådär 120 graders mellanrum...och där stod de. Och stod. Och stod medan de sände allt mer uppfordrande blickar till mig - nu fick jag sno på för att hinna fram och ta tag i det där lilla fåret!
Haren räknade ut vad för sorts jägare detta var, lyfte från marken och flög över ett hundhuvud in i ett snår. Hundarna grupperade om sig i samma cirkel runt snåret och blängandet mot söliga matte blev allt tydligare. :-)
Inte är jag jättestolt över min tankspriddhet den gången. Men hundarnas snabbhet och samarbete med varandra och med mig, instinkten att valla ikapp och vända men inte hugga - den är jag stolt över.
Jag är inte stolt över att det så länge har funnits en uppfödartradition som säger att sådana collies är BESVÄRLIGA. De är rasotypiska, de är hyper, de är allt möjligt ont och förstås är de jaktidioter. När det är tvärtom!
Bodil & Lolo
SvaraRaderaVi menar ungefär samma sak ;)
Den typen jaktlust är inte vanlig på collies och det är inte det vi menar att vi gärna vill ha men jag kan tycka att vi är dåliga ibland på att förklara skillnaden.
Är ju lätt att misstolka det till att det är det man menar istället för den mer lekfulla jakt/kampen synförföljandet/spår/vall osv.
För det finns ju även en hel del andra i collievärlden som också har andra typer av undar runtomkring sig.
Tänker bla på gamla diskusioner om detta på forumet. Har träffat några av de personer IRL som var heta diskussioner med angående att vi vill ha mer jakt och kamp. I några av fallen visade det sig att deras egna hundar faktiskt hade rätt bra med den varan, det var bara det att vi talade om två olika saker eftersom de haft hundar liknande min i sin närhet och tänkt på det som "mycket jaktlust".
Sen vet jag ju också att de faktiskt finns de som verkligen inte vill ha något i hundarna alls och det är ju en annan och väldigt tråkig historia men i en del fall verkar det som att vi använder samma begrepp men är väldigt dåliga på att förklara vad vi egentligen menar och så blir det missförstånd.
Gäller ju förövrigt inte bara collievärlden, bara att prata med eller läsa vad lite olika hundmänniskor säger/skriver om träning m.m. så ser/hör man ju ganska fort hur olika vi ser på det.
Jag vill också hemskt gärna ha mer lek & motor i rasen generellt. Personligen tror jag dessutom att det i sig skulle lösa en stor del av rädsloproblematiken eftersom hundarna skulle ha mer att komma över med.
Även de hundarna med lite problem skulle vara mycket lättare att bygga upp självsäkerhet/trygghet i om de hade mer "drive".
Och jag menar inte heller att detta med leklust endast handlar om ägarna, även om jag visserligen absolut tror på att man höjer både kampen, jakten och gripandet desto mer man tränar/leker om man gör det på rätt sätt. Men det måste ändå finnas vilja att leka/jaga/gripa/kampa, finns det inte det finns det ju inte heller mycket att "jobba fram/upp".
Och när en collie har "lite i sig" så är det ju en rent gudomlig hund att träna med samtidigt som de är lätta och trevliga i vardagen. Den "perfekta rasen" ;)
Bodil:
Hoppas du inte tog illa upp om att jag skrev det med träning, var mest skämtsamt menat.
Hej igen Angelica!
SvaraRaderaNä, inte tog jag illa upp! Du har helt rätt, så varför bli sur över det? Det har varit mitt dåliga samvete... De senaste dryga två åren, när jag faktiskt haft lyxen att sova hemma varje natt, har både kontakt och samarbete blivit mycket bättre, men de där fyra åren grämer mig.
Dock, som sagt, det grämer mig väldigt mycket mera att det länge har funnits ett spår i diskussionerna om just collies som går ut på att de normallekfulla, normalaktiva hundarna är någon sorts avart som bara väldigt tävlingsinriktade människor har någon glädje av, medan den onaturliga stillsamheten blir det normala.
Jag hoppas och tror att vi är över det där nu.
Hej igen Angelica!
SvaraRaderaDu skriver att den typen av "överdjävlig" jaktlust som hos din schäfer inte är vanlig hos collie. Jag hävdar att den inte finns. Har du träffat någon?
Jag vet att den finns hos schäfer och hos andra raser, därför är det en av anledningarna till att jag har collie. En hund med jaktlust som fortfarande går att styra.
Så jag förstår inte varför man först måste definiera detta när vi diskuterar collie. Vårt problem är det rakt motsatta, vi har alldeles för många hundar som är svåra att motivera till lek. Som inte är naturliga apportörer, de springer gärna efter men kommer inte in med föremålet. Naturlig apportör är alltid att föredra, då det även är ett mått på samarbetsvilja. Det enda man behöver lära hunden är ingången om man vill tävla. Vi vet att detta är ett svårt moment för de som har collie och så länge som man inte selekterar för det i avelsarbetet så kommer ingen förbättring att ske.
Vi har fortfarande uppfödare som säger att de inte vill ha lekfulla hundar, som aldrig leker med sina hundar och som avråder sina valpköpare att leka med sina hundar. Detta är ett långt större problem för rasen än att vi har för mycket jaktlust.
Leken stärker relationen mellan ägare och hund, i leken lär jag hunden när det är dags att leka, när det är dags att sluta. Ett utmärkt sätt att befästa hundens lyhördhet för sin ägare.