NYHETER

”Ideologisk dimma....redskap i händerna på skrupellösa....med mammon i blicken...”
”Inavlad familj... kliar, kliar, kliar varandra på ryggen... mina pengar är värda bättre...UT ALLIHOPA!”

Vad är nu detta – Collievänner som hånar och förföljer igen?
Nä. Två klipp ur stora dagstidningar där vanliga krönikörer rätt upp och ner säger vad de tycker om Melodifestivalen och gänget som står bakom den.
Vilka ord kända socialdemokrater offentligt använde om partiledarvalet vågar man väl inte tala om, ifall känsliga läsare tvärdör. Däremot ingen risk att Håkan Juholt låser in sig i sovrummet och aldrig mer kommer ut. Inte tror jag att Christer Björkman och Skara-Bert behöver någon som snyter dem heller. Vi har nog allihopa hört och sett konsumentjournalisterna skriva om små billiga saker som försöker verka stora och dyra men inte lyckas med det, för att inte tala om stora dyra saker som inte funkar bättre än vilken billighetsvariant som helst. Carl Bildt beskrevs ju alldeles nyss som en medelstor jycke som tror att han är stor. Etc, etc, etc. Det får de tåla, de omskrivna. Det hör till spelets regler.
Varför är det så väldigt annorlunda med spelreglerna i hundvärlden?

Nu har vi på Collievänner två gånger på kort tid fått frågan om vi verkligen måste hålla på med att säga vad vi tänker. Kan vi inte vara snälla och hålla tyst? Senast har vi skrivit lite om den där fingertoppskänslan, som många uppfödare av många raser säger att de går efter och som inga tester eller kunskaper kan fånga eller ersätta. Inte så att vi skulle förneka att fingertoppskänsla finns – vi skriver bara att det väl knappast kan vara den som har fått styra, när hundraser slåss med utbredda, långvariga problem som noshörningshud borde känna.
Då hånar vi! Rasen och uppfödarna. Vi förlöjligar och vi förföljer! Jasså?
Inte vet jag hur delar av hundvärlden har kunnat bli så ömskinnad att man inte får öppna munnen utan att några faller i gråt och låser in sig på sovrummet, men medan ni är där inne kan ni väl fundera på den här eventualiteten.

På årsmötet 2009 ställde sig myndiga uppfödare upp med frågan: ”Och var är nu alla dessa rädda collies? Vi har ju inte sett några!”
Några av oss andra hade det, så vi ställde oss upp. Andra satt tysta, däribland en uppfödare vars namn jag inte vet och inte hade skrivit ut även om jag hade vetat det. Men när årsmötet var avslutat och alla var på väg ut ur möteslokalen, gick en person bakom den här uppfödaren. Och hörde henne säga till sina meningsfränder att hon för sin del hade fött upp en kull där flera var så skraja att de knappt vågade gå utomhus.... men det tänkte ju inte hon berätta.
Personen som gick bakom henne och hennes gäng var en vanlig hundägare och vanlig medlem av rasklubben. Eventualiteten som kan vara bra att tänka lite på är den här.
En dag är den där vanliga medlemmen journalist. En dag är den vanliga hundägaren anställd på TV4. Eller på Konsumentverket. Den dagen, mina ömskinnade vänner, kommer ni att ha anledning att låsa in er någonstans och gråta.

Hela världen följer utvecklingen i Japan och det man hör är att när folket där mitt i kaoset inte litar på de officiella nyheterna, så skaffar de fram information från annat håll och jämför. Från en sådan livsfarlig plats som Libyen kommer nyheter både in och ut. Här sitter vi i vår trygga söndagsbekvämlighet och diskuterar om hur tillförlitliga uppgifter om EP och annat är, för det kanske mörkas. Tja, mörkat i hundhälsofrågor har folk gjort länge, i alla raser och överallt. Så tanken är inte alldeles omöjlig.
Men hur länge till tror ni att det går att fortsätta? Till den dag då det kommer en ny enkät, i bästa fall. Eller till den dagen då valpköparen är journalist på Expressen.
Nyheten numera är att nyheter sprids, vare sig man tycker om det eller inte. Tystnad är inget man kan beställa.
Längre.

Bodil Carlsson