De här hästarna är sin familjs försörjning. De forslar timmer – när de inte kör turister eller används till slädturer för betalande nöjesåkare.
Killen som äger dem råkade ut för ett missöde för ett tag sedan. Nyfiken besökare ville se hur man använder hästar för timmertransport, hoppar ur sin bil och öppnar bakluckan. Ut forsar en vrålande schäfer.
Hästarna skenade. Killen släppte inte tömmarna, så han släpades med. Timmervagnen, med vinsch och allt en tomvikt på bortåt ett ton, studsade fram över den ojämna stubbabacken. Killen drogs in under vagnen. Ett av hjulen touchade ena tinningen, nästa hjul tryckte in ett par revben och han borde i sanningens namn ha varit död två gånger om, men klarade sig just för att terrängen var gropig och för att hjulen studsade.
Sen dess har hästarna varit rädda för vagnen och killen har undrat hur hästarna reagerar nästa gång en stor hund kommer.
Så idag åkte vi släde!
Tikarna åkte först, i stora åksläden med en rejäl sittlåda, och även om det var ovant och konstigt för hundar som sällan ens åker bil, så fick det gå an. Colliebusen skulle sitta ovanpå den plana lillsläden, som ser ut som en stor kälke, och det tyckte han inte alls om – han var jätterädd att halka av och hoppade ideligen ner. Så i stället sprang han fyra kilometer i djupsnö vid sidan av släden. Med bra avstånd till hästen, bra koll på medarna och jämnt tempo. Orädd så fort han kom av släden.
Sedan fikade alla, mitt i skogen på en plats där två timmervägar korsar varandra och ingen var rädd längre. Hästarna åt hö och accepterade hundarna, som inte jagade dem. Hundarna tiggde ekologiska ostmackor och hoppade gärna upp på slädarna, som visserligen var konstiga men inte otäcka.
Jag fattar inte att det finns folk som tror att rädsla handlar om kryss i rutor. Det handlar om användbarhet. Om ett bra liv.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar