Armageddon

"We have recently been to the House of Commons on your behalf and met many members of both Houses. We told them of our tremendous interest in the abnormalities of some of the dogs that we are called upon to treat; and explained that our concern is that dogs are being bred and born into this world to suffer throughout their lives from certain conditions which probably could be prevented."

(Läs mer på ”Pedigree dogs exposed – The blog”, se länk till höger)


1963 berättade alltså ordföranden i Brittiska veterinärförbundet- smådjur, (BSAVA) detta för sina kollegor på en kongress. Det är i år fyrtioåtta år sedan denna händelse. Tanken svindlar. Om det redan för snart ett halvt sekel sedan var så illa ställt med vissa rasers hälsa att veterinärerna såg sig tvingade att uppsöka de styrande i landet för att berätta om sin oro, hur är det då idag?
Vi ser på bilder hur raser förändrats rejält sedan 1963. Min gissning är att det är långt värre idag. Som veterinär måste det vara sorgligt att behöva behandla hundar som skulle kunna ha förskonats från sina problem. Om det inte varit för att uppfödare och domare (inte sällan samma personer, kanske?) bestämt sig för att befästa vissa exteriörmässiga drag inom respektive ras.
För vems skull? Det var inte hundarna som bad om det, så mycket vet vi.

Låt oss ta engelsk bulldog som exempel, en ras som uppenbarligen ytterst sällan kan föda fram valpar normalt, utan måste förlösas med kejsarsnitt. Enligt Darwin’s teori om det naturliga urvalet skulle denna ras idag sannolikt vara utdöd, tikarna skulle dö under valpningen. Andra raser lider av svåra hudinfektioner pga ett överflöd av extra hud som några människor någon gång ansåg skulle göra hunden vackrare eller kanske mer särpräglad. Ytterligare andra raser kan vara blinda, döva, rörelsehindrade, lida av andningssvårigheter osv. Listan på vanliga defekter kan tyvärr göras väldigt lång. För det är defekter. Om det naturliga urvalet fick styra skulle vi ha betydligt färre hundraser idag, men troligen också betydligt friskare.

Det vilar en slags konstgjord andning över hundaveln. (vissa kallar det extremavel men när det extrema blir normalt - vad händer då?) Operationer, mediciner och specialbehandlingar tycks legitimera en form av djurplågeri som man inte trodde att den moderna människan skulle acceptera.
Om det finns en respirator som underhåller denna konstgjorda andning och dagen närmar sig då den kopplas från, då kommer i alla fall inte jag att vara där för någon räddningsinsats för uppfödare med andnöd…
Nu får det vara slutexperimenterat!

Johan Nilsson

THE SPIN DOCTOR: second birth of the breed

Det är ju typiskt att halva hundvärlden känner till berättelsen om Lady St.John och humhunterrierns räddning ur obemärktheten på landsbygden. Ingen känner till Yankee Jason, fast han hade lika stor del i lanseringen av rasen. Och medan Lady St.John , som Johan så gentlemannamässigt formulerar det, för längesedan har gått ur tiden och lämnat oss, så är Yankee Jason fortfarande med. Inte kroppsligen förstås, men på alla andra sätt.
Jag gissar att det finns en som han i bakgrunden på varje ras.

Det var ingenting adligt över Jason. Han föddes fattig på Irland, tog sig till England i hopp om att hitta en födkrok och strök omkring i London när han fick syn på sin första hundutställning. Yankee var född med ett klipskt huvud, ett lysande öga för hundar och en ännu bättre näsa för affärer. Yankee såg sitt livs första humhumterrier och sitt livs första tillfälle att hoppa på ett tåg i skaplig rullning. Han skramlade ihop till två humhummare, tog med dem hem, tittade noga på dem och tänkte länge.
Humhummarnas små sneda, gråtiga ögon appellerade ju till damerna. Men hur hade ögonen hamnat i hundarnas nyllen? Jo... det rörde sig ju om en terrier!
Vad gör en terrier?
Går ner i hål!
Vad får en terrier då i ögonen?
Sand!
Saken var solklar. Humhummarnas ögon var små, sneda och rinniga för att 1) inte så mycket sand skulle få plats i dem och 2) den sand som ändå hamnade där skulle sköljas bort. Japp! It figures! tänkte Yankee Jason. Humhummarna har förstås alltid sett ut så där!
Och om dom inte hade det, så borde dom ha gjort det, för att gå ner i hål var ju humhumhistoria. Hmm... historia... just det!

Pengarna för den första valpkullen räckte till en annons i New York Times. De gamla keltiska kungadömenas stridshund stod i begrepp att korsa Atlanten. Den nobla ras som hade bitit tårna av så många romerska fotsoldater, som förgäves hade försökt sparka sand i ögonen på dem!
En tigers hjärta i en damhunds kropp!
Så stod det i annonsen. Folk gick på det då och det gör de fortfarande, för det finns troligen ingen bättre marknadsföring än mytologi.
Fråga hundvärlden - vi har gott om den.


Bodil Carlsson

The birth of the breed

Lady St John var uttråkad. Varje dag var den andra lik: visiter, korrespondens och dagliga kontroverser med den vresige maken Sir Percival. Hans dåliga humör efter en arbetsdag på det krävande godset började bli ansträngande. Hon la den tid en hustru måste på sin man. Han la ingen tid alls på sin maka, bara ett par minuter om natten med en portvinsångande andedräkt, och högst en gång i veckan.
Hon började istället intressera sig för de små hundarna, av rasen Humhumterrier, som sprang omkring henne under morgonpromenaden i godsets park. Var inte lille Heathcliff för söt med sina små och lite sneda ögon? Och skulle han inte vara ännu sötare med betydligt mindre och snedare ögon? Hon bestämde sig för att dryfta detta med lady Howard så snart de sågs. Hon beslöt sig faktiskt för att genast skicka ett meddelande till henne och berätta om något ”av yttersta vikt” de borde diskutera snarast. Lady Howard var mycket intresserad av hundar och vilka förbättringar man kunde göra. Det visste hon bestämt.

Lady Howard var något mindre uttråkad än granngodsets härskarinna men blev i högsta grad intresserad av det meddelande som butlern lämnade strax innan lunch. Vad i hela friden var det Lady St John var så exalterad över? Hon beordrade fram den mindre kaleschen till klockan två och hade en pirrande känsla i magen av en uppseglande sensation.
Det var fortfarande mycket varmt när Lady Howard anlände. De bägge damerna slog sig ner på den östra terrassen och intog ett glas citronlemonad medan de utbytte artigheter. Lady Howard dristade sig efter en halvtimme att fråga om det ”av yttersta vikt” kanske skulle föras på tal. Hennes värdinna var inte sen att utan krusiduller kasta sig in på ämnet: Hundavel!
De två damerna diskuterade en hel timme och var rörande överens: Här fanns stordåd att uträtta!



Raskt planerade de att söka i hela grevskapet efter hundar med just de små sneda ögon som de fann så bedårande. Och de fann vad de sökte. Två utmärkta små Humhumterriertikar med mindre och snedare ögon än vanöigt. Nu var det dags att låta Heathcliff bli far!
Efter några månader sammanstrålade de igen för att utvärdera den första kullens ögonstatus. De var nöjda men hade önskat ännu mindre och snedare ögon. Tik nummer två valpade strax därefter och snart insåg de att de hade nått målet – ögonen var både mindre och snedare än de vågat hoppas på. Förfärligt sött och lite rörande att hundarna såg så sorgsna ut. Den gråtande terriern var född!
Dessa damer startade så småningom en stor uppfödning, mätt med den tidens mått. De instiftade en speciell klubb som skulle tillvarata deras intresse för Humhumterriern och se till att alla kommande hundar av rasen hade just de små, sneda ögonen som kännetecken. Och de var inte ensamma. Flera av grevskapets sysslolösa damer anslöt sig till klubben och nu fördes det på tal att de skulle låta sina hundar tävla om vilken som var vackrast.
Lady St John, som ändå måste betraktas som rasens officiella instiftare, utsågs till domare. Det var ju trots allt hon som kom på idén med de små sneda ögonen! Hon skrev ned några rader om hur en exemplarisk Humhumterrier skulle se ut och beslöt sig för att kalla sina anteckningar för ”Rasstandard”.
Inte oväntat blev hon stolt innehavare av det första och största priset, på den allra första utställningen.
Humhumterriern frodades och de små, sneda ögonen gav dem besvär med synen och ständigt återkommande ögoninfektioner. Vissa föddes med starkt nedsatt synförmåga. Men ALLA tyckte att de var SÅ SÖTA med sin gråtmilda blick.
När Lady St John gick ur tiden hade Humhumterriern blivet hunden på modet i England. Alla ville ha en och alla ville föda upp dem. Till och med grosshandlar- och fabrikörsfruar hängde på tåget. Inte skulle väl adeln ha patent på att föda upp Humhumterrier? Uppfödarna växte som spön i backen och de avlade enligt vad de uppfattade som rätt och riktigt. Kanske inte ur hundens synvinkel, utan snarare deras egen. Snygg hund med små och mycket sneda ögon ger status. Uppfödare av snygg hund kan klättra lite på socitetsstegen. Nästan ända upp till Lady St Johns bekantskapskrets! Bara en sådan sak!
Idag är de flesta Humhumterriers blinda innan två års ålder. Ögonen växer helt enkelt igen på dem. Kanske är det därför alla utställningsvinnare av denna ras ytterst sällan är äldre än två och ett halvt år och de som säljs som sällskapshundar avlivas i en genomsnittlig ålder av exakt två och två tredjedels år.
Och varje år på den Stora Hundutställningen hyllas Lady St John för sina insatser för rasens utveckling.

Det här är förstås en påhittad berättelse. Men det finns inget som säger att det inte kan ha gått till så här när vissa raser såg dagens ljus…

Johan Nilsson

ÅRSMÖTET ÖVER!

Fyrtisex stycken i röstlängden, SBK:s Staffan Thorman mötesordförande, sittande ordförande i klubben enhälligt omvald på ett år till. MASSOR av korade hundar fick plaketter! Ett korningsdiplom till tik, ett vandringspris till årets uppfödare av kull med mest nyfikenhet/oräddhet på MH, ett antal hundar med andra meriter i lydnad, viltspår, agility. Applåder till alla, så handflatorna ömmade mot slutet, men det var många glada miner detta årsmöte.
Någon hade frågor om intäktsredovisningen och fick dem förhoppningsvis besvarade. Det kom också en fråga om "indelningen av uppfödare" i A, B och C. Svaret att indelningen gäller de VALPKULLAR som är för tillfället tillgängliga, inte deras uppfödare, har ju stått att läsa i Colliebladet och finns att läsa på rasklubbens hemsida. Nu drog styrelsen svaret en gång till och en uppfödare påminde om att det ju är frivilligt att vara med i kennelregistret på klubbens hemsida och få sin aktuella valpkull markerad som "uppfyller helt" resp "uppfyller delvis eller inte" valphänvisningskrav. Det är inte så att rasklubben kastar sig över alla som föder upp collies och delar in dem i klasser. Det är så att en del människor som föder upp collie frivilligt anmäler sig till kennelregsitret och därmed accepterar att deras aktuella valpkull markeras efter om den fyller valphänvisningskraven helt eller delvis. Förhoppningsvis räcker dagens förklaringar till för att en del missuppfattningar om detta ska rättas till?

Hursomhelst var det roligt att vara på årsmöte, trevligt att träffa colliefolk och mysigt att se kort- och långhår röra på sig i vårsolen...
Vilka fina hundar vi har!


Bodil Carlsson

OSÄKERT...

...om en del förändras. Foliehatten förmedlade just signalen att inget är så svårt att förändra som den inställning ens status som framstående hänger ihop med. Undrar vad hatten kan syfta på?

Hur som helst, en hel del har förändrats och ganska mycket på mindre än tio år. Det måste vara ungefär så längesedan som SCK höll en konferens med Per-Erik Sundgren som huvudföreläsare och mängder av uppfödare, gamla som nya, plus en del valpköpare som lyssnare.
Per-Erik började (som jag minns det) med att fråga vilket problem inom rasen uppfödarna tyckte var värst. Händer höjdes omedelbart, munnar öppnades. SVANSARNA!
Hur så svansarna? Saknades de vid födelsen?
Nej, men de såg inte riktigt ut som de skulle och det var alltså det första och största problemet för en del folk som var med den gången.
Lite längre fram under dagen diskuterades annat - kan det ha varit HD? Avelsbasens storlek? Det jag minns tydligt är den gamla uppfödaren som lite desperat vädjade: "Jamen - vi måste väl lyssna på vetenskapen!"
Och fnysningarna som mötte henne från en del håll. Samma håll som framförde tanken att det var på tok det här med att en valpköpare skulle ha lika mycket rösträtt som en uppfödare!

Titta på fotot här ovan! Hade det publicerats för bara två år sedan, så hade en svärm kommentarer om aggressiva MH-colliesar med rasotypiskt beteende dykt upp. En del av de som var intresserade av svansar och ointresserade av ny kunskap står idag utanför rasklubben och marknadsför sig på hemsidor med förtroendeingivande formuleringar som inte låter ana att man ligger under rasklubbens krav. Offentligt sägs ingenting om aggressiva brukscollies och MH-collies heller. Däremot hör jag från flera håll, att det sägs i telefonsamtal till oerfarna valpköpare.

Så hör hit, ni som funderar på collie! Det finns alldeles tillräckligt många kunniga, uppriktiga och duktiga uppfödare av vår ras för att ni ska få tag på något bra. De föder kanske inte upp så mycket aristokratiskt långnosat och långpälsat och superstillsamt. Det beror på att de föder upp hundar och inte stilleben eller fotomontage. Alla levande hundar är krävande. Alla levande hundar lämnar smältsnö och grus på hallgolvet, särskilt just nu. Ingen hund är stilleben.

På fotot fingerar Eviga Mamman, en drygt åttaårig tik, ett dödande angrepp mot sin dotter, som spelar förfärad och uppbragt och kastar sig undan samtidigt som hon förbereder den gruvliga hämnden med vild jakt över gärdet. I bakgrunden skuttar Colliebusen med det förtjusta grin som betyder "WOW! Tjejfajt!" Han vet att han ska hålla sig undan, för killar ska inte blanda sig i tjejgrejer. Detta är inte MH-collies som slåss, det är normala hundar som leker alla hundars favoritlek.
Grejen med collie - en grej med collie - är att när de slåss, är det nästan alltid lek och inte allvar.
Vackra så att hjärtat hoppar över ett slag är de jämt. Det och en bra rasklubb får ni med på köpet.


Bodil Carlsson

KRISTALLKLART

Jemima Harrison var på Cruft´s i år också och vad hon har att säga om den napolitanska mastiffen kan ni läsa själva. För min del blundade jag när jag såg fotona och sedan hoppades jag att de var manipulerade – men det är de förstås inte. Hundarna är verkligen instoppade i de där vanställda kropparna. Inlägget kom den 11 mars och har hittills 220 kommentarer.

Det är intressant läsning på flera sätt. Mastinofolket rycker på vanligt vis in i organiserat försvar av vad de tror är rasens heder och de gamla vanliga, välkända argumenten radas upp på det gamla vanliga pärlbandet. Man har hört alltsammans förut, fast då handlade det inte om mastinos. Ni måste fråga om lov innan ni visar bilder på hundar! Även när det handlar om hundar som har tagits till Cruft´s för att visas upp för hela världen? Varför visar ni bara de här hundarna, när det finns mindre extrema! Kanske det – men de mindre extrema kvalificerade sig väl inte för Cruft´s då? Ni ska inte komma här och klaga på våra hundars hälsa, för ni har aldrig haft en! Behöver man det för att se att det är ett problem för en hund att kinderna svänger som draperier nedanför käkbenet och att ögats nedre kant hänger halvvägs ner mot hakan? Jag älskar mina hundar som jag älskar mina barn! Säkert, men dina barn älskar du kanske även om de har normala ansikten?

Sedan kommer en välbekant diskussion om speciellt uppfödarkänn för hur man avlar på hund jämfört med hur vetenskapen numera ska styra allt med sina siffervärden. Någon påminner om två intressanta artiklar i en känd veterinärmedicinsk tidskrift om vanliga exteriörrelaterade sjukdomar i de 50 vanligaste hundraserna, sådant som infektioner i djupa hudveck och ögonproblem orsakade av hängande ögonlock och får veta att det är minsann inte gratis att komma åt texten – man får betala! Typ tjugo pund kostar det! Hunduppfödare sysslar bara med en hobby!
Och då säger den andra hundintresserade människan: ”Jaså? Folk som föder upp för att ställa ut säljer sina valpar och sina avelshanars tjänster för ett skapligt pris. De kanske inte kan försörja sig på det, eller ens göra en bra förtjänst, men det höga priset är antagligen berättigat med tanke på veterinärkostnader, anmälningskostnaderna för utställningar och resor och annat. Menar du verkligen att kostnaden för att skaffa sig kunskaper inte hör hemma här?”

Och så fortsätter hon: ”And if the science is too difficult for you and you can´t understand it or find anyone to explain it to you, you´ve no business messing about with an animal´s genetic and structural conformation using outdated psudoscience...”

Just så ser det ut för de flesta av oss vanliga hundintresserade, tror jag. Om ny kunskap är för svår för er och ni inte kan förstå och inte hitta någon som kan förklara för er, då har ni ingen anledning att soppa till ett djurs genetiska och strukturella byggnad med föråldrad låtsasvetenskap.
Kristallklart!

Bodil Carlsson

DEN FUNGERANDE FOLIEHATTEN

tillverkar man förstås själv. Inte köper man färdigt, Johan! Hemmafoliemodisten beväpnar sig med lite uppfinningsrikedom, tomma foliepåsar från en välkänd tillverkare av tuggben, en sax och lite tejp.
Se här en utmärkt foliehatt för vardagsbruk! Observera det förlängda bakstycket a la Darth Vader, en fin modedetalj som dessutom skyddar mot bakifrån kommande pejorativ som annars kan träffa en i nacken. Titta på formen på antennerna, som förstorar uppfångade signaler! När man blir hejdad av Säpo, som kanske undrar om man begår brott mot FRA, svarar man bara att man är religiös och det man bär över hjässan är en urgammal symbol för gudinnan Isis. Månskära, ni vet. Mycket lättare att få nötterna att köpa än om man påstår att man som sextiårig tant är stjärngosse i mars månad.
Hur som helst, jag satte hatten på skallen och gick ut med hundarna. Omedelbart förstod jag samband och sammanhang, som annars hade gått mig helt förbi.

De besynnerliga jordkorvarna i trädgården, som blottläggs av dagsmejan, är skrivtecken i det urgamla språket sorkiska och kan utläsas LÄCKERROSROTRAKTVÄSTERUT.

De besynnerliga ordkorvarna som blottläggs i radion, när kärnkraftsindustrins avlönade informatörer tävlar om hur många gånger man kan få in ordet säker i en och samma mening, är också en sorts kod. Den är defensiv. Jag inser att det blir så, när folk jobbat treskift i en vecka för att skyffla tjocka lager av ord över ett haveri efter jordskalv och tsunami i en del av världen där skalv och tsunamis är kalkylerbara risker. Min hemmagjorda foliehatt fångar upp koden som signaler från det internationella ordspråket INGETÄRSÅSVÅRTATTFÅENMANATTMEDGESOMDETHANSPLÅNBOKBERORPÅATTHANINTEMEDGER.

Foliehatten påstår att det inte bara gäller kärnkraft. Trevlig helg ändå här i den lugna delen av världen!

Bodil Carlsson

TACK FÖR TITTEN!

Idag är det två år sedan första inlägget på bloggen skrevs. Som jag minns det var det en varm dag med vatten porlande i bäckarna och ormvråksfamiljen seglande över hagarnas gräs.
Det ser inte likadant ut idag. Men gomorron på er ändå, alla 70 992 och tack för titten!
Vi tuffar på.


Bodil Carlsson

Öh...foliehatt?

Informationssamhället har gjort gemene man till debattör och skribent. På mängder av bloggar skrivs det och tycks om allt mellan himmel och jord, ibland även sådant utanför jorden. Ingen har tid att läsa allt som skrivs, man får sålla bäst man kan och prioritera det som är intressant för en själv.

Jag kunde ju inte låta bli att kika in på den blogg där någon hittat på ett lustigt ord. Inte för att jag vill höja läsarsiffrorna på bloggen utan för att jag var
tvungen att se detta lustiga ord på plats. Och ordet är förstås Foliehatt.
Jag tänker direkt på barndomens kräftskivor där man fick en liten konhatt i något styvt och glittrigt material att sätta på huvudet.
Ungefär som denna:


Ja, det såg lustigt ut – som en liten strut av silverfolie på knoppen. En sådan hatt är en prydnad som på sätt och vis förstorar själva huvudet. Om man vill dra en parallell mellan stort huvud = stor hjärna, så är det väl utmärkt att göra det just nu. Den som nu skrev detta ord använde antagligen det i ett nedsättande syfte, men som synes kan det göras till något helt annat! :-)

Det är tur att så många andra ser hur hårt vår rasklubb jobbar för rasen. Med eller utan hatt. De testar regelverk, de samarbetar med kompetenta forskare,
de analyserar material och de drivs av en aldrig sinande kraft att få rasen på rätt väg igen. Det är stort, mycket större än vi kanske anar just nu. Collierasen, och framtida collieägare, kommer att tacka dem, var så säker!

Johan Nilsson

JAMENOKEJDÅ!

Läsarsiffrorna poppade i höjden de senaste dagarna. Ja, antingen var det väl diskussionen om vad som är ofrånkomligt genetiskt bakgrundsbrus i all djuravel och vad som är inavelsbaserad genförtätning som väckte sådant intresse.
Eller så var det spänd väntan på ett klagotjut över att ett stort slag är förlorat.Jamenokejdå, här kommer det!

Genom Yvonne Brink svarar SBK:s Avel- och uppfödarkommitté, utskottet för exteriör och utställningsmeriter, att Collieklubbens önskemål om ändrade bestämmelser för championat kommande femårsperiod inte kan tillgodoses. Det går inte, säger SBK, eftersom

1)collie enligt FCI inte är en ras där arbetsmeriter krävs

och

2) MH inte är en arbetsmerit eller ett prov, utan en beskrivning.


Stor är glädjen på vissa håll. De inkompetenta foliehattarna i Collieklubben har fått en näsknäpp, nej – en smäll i solar plexus! Av SBK! Hehehe... Och hör ni det – självaste SBK säger att MH är en B-E-S-K-R-IV-N-I-N-G!

Visst är MH en beskrivning. En som stämmer väl överens med 1 766 collieägares B- E- S- K- R- I- V- N -I -N -G av rätt stora svårigheter med ljudrädsla, skotträdsla och golvrädsla hos sina hundar.
Därför tyckte jag och många andra valpköpande foliehattar, som röstade för vår styrelses förslag, att

i en ras där det finns såpass mycket problem av samma sort och där det finns såpass många som fortfarande parar skotträdda hundar med varandra och sneglar på certen

så skulle ändrade regler

vara en bra uppmuntran till uppfödarna att satsa på någorlunda skottfasthet för cert.

Svårare var det inte. Tydligen gick det inte att genomföra och det är SBK:s kommitté som avgör om förslag på krav hit eller dit är förenliga med reglerna. Personligen tycker jag att det är tråkigt, men någon större smäll är det inte.
Collierasens framtid hänger inte på det. Smällen ligger i det som enkätsvaren säger. Smällen ligger i B-E-S-K-R-I-V-N-I-N-G-E-N av ett problem som blivit välkänt medan alldeles för många uppfödare ryckte på axlarna åt det. Hur kan man missa det?
Colliens framtid hänger på att det går att få valpköpare att förstå att våra hundar är något att ha!
Hehehe, någon?

Bodil Carlsson

HERTIGEN FRÅN HAVET

Ibland funderar man ju på hur hon presenterade honom. Vilken sorts skepp tog honom dit? En smidig loggert, smugglarnas favorit på den tiden, eller ett anständigt handelsskepp? Ett spanskt fartyg på väg att forsla franska trupper till Irland för att falla England i ryggen?
Ingen aning om hur det gick till och kanske inte ens de minnesgoda walesarna vet det längre. Hon kan ju för all del haft goda skäl att inte säga så mycket om det. Men var den mannens resa än började, så slutade den på en strand i Wales där han tog sig upp på fötter och upptäckte att han var en av de överlevande. Och där någonstans hittade hon honom, den walesiska adelsflickan som ingen ville gifta sig med.

Johan hade nästan rätt. Det blev ett hus fullt av barn utan ärftlig sjukdom. Lolo, du har precis förlorat hundra spänn, två gånger om, för den kvinnan gav inte upp för motstånd och inte födde hon upp collies heller.... Hon hade en klar blick för vad som behövde göras och beslutsamhet att genomföra det – och si! det gick hem!
Men vad kan hon ha kallat den där utblottade spanske killen för? Tänk er när han skulle presenteras för det insnöade ättestolta lilla bekantskapeskretsen, för tjänstefolket och prästen. Conde del Lugre? Duque del Mar?
Greve av loggerten, hertig av havet... Tja. En bra karl är en bra karl, oavsett vad han kallas för. Eller hur, tjejer?

Bodil Carlsson

SÄTT KRYSS I RÄTT RUTA!

Vad gjorde den ensamma unga kvinnan som var den sista i sin släkt?


1)Hon sa: ”Man kan ju inte bara tänka på mentaliteten!” och gifte sig med den siste manlige sysslingen, som råkade vara en barnlös änkeman med svår fobi för kvinnor. De fick släpa honom upp till altaret, men givetvis är det helt rätt att man inte bara kan tänka på mentaliteten.
2)
Hon sa: ”Man måste ju tänka på det yttre också!” och gifte sig med den siste manlige sysslingen, som hade en tvångsmässig upptagenhet med att alltid bli sedd i det senaste modet. Hon fick inte av honom finkläderna på bröllopsnatten, men man måste ju tänka på det yttre.
3)
Hon sa:”Man måste ju bevara de gamla blodslinjerna!” och gifte sig med sin farfars bror. Han fick inga barn med henne, han fick faktiskt inga ens i sin krafts dagar, och visst hade han fått en skäppa av släktens gamla problem, men han bar i alla fall inte på några nya okända anlag som hon inte hade en aning om. Man vet vad man har.

Välkomna in med svaren!

Bodil Carlsson

TVÅ HISTORIER UR VERKLIGHETEN

... apropå bakgrundsbruset och det som är något annat. Både händelserna kommer från Wales.

Där skjutsades vi runt på små vägar för att se på hundar och vår guide saktade in på en plats uppe bland kullarna och gjorde en bekymrad gest åt en gård som låg för sig själv uppe på en sluttning. Dit hade han tänkt ta oss, för där fanns riktigt bra hundar som han ville att vi skulle få träffa. Men det passade inte riktigt bra för tillfället, för en medlem i familjen var svårt sjuk.
Vår guide kunde inte förstå hur någon i den familjen hade råkat ut för en sådan sak, för på båda sidorna var släkten friska och hårt arbetande människor som levde sina liv utan några konstigheter. Ingen hade någonsin råkat ut för något liknande och folket i trakten hade inte ens hört talas om en så hemsk sjukdom förr. Ändå var den där mannen så illa däran. Hur kunde sådant hända?
Det är en gudskelov ovanlig, men välkänd sjukdom med recessiv nedärvning. Mannen på den gården hade föräldrar som vardera bar på en muterad gen och själva var alldeles kärnfriska och lyckligt omedvetna. Hur skulle de ha kunnat förutse vad som skulle hända ett av deras barn?

Den andra historien hände under tidigt artonhundratal. De walesiska adelssläkterna var avgrundsstolta över sin bakgrund och sin historia och väldigt noga med hur jorden och godsen fördes vidare - så de gifte sig med sina kusiner och sysslingar, i generation efter generation. Och där stod nu en viss adlig familj, som hade gjort sig känd för " hereditary insanity", sinnesjukdom i släkten (ingen närmare beskrivning, så det kan ha varit en av flera tänkbara)... med en enda arvinge. En ung tjej, som inte ens de mest jordsnikna grannädlingarna ville gifta bort sina söner med. Den sista av sin ätt. För det blev inte så många barn i släkten heller längre.

Den ena historien är bakgrundsbrus, det som inte går att förutse. Den andra är något annat. Vilken av dem påminner om hundavel?
Och hur tror ni den sista kvinnan i ätten löste problemet? :-) Förslag välkomna!


Bodil Carlsson

MEN ÄR DET INTE SÅ HÄR?

Folk som föder upp hundar och andra djur är hemskt, hemskt rädda för att föda upp sjuka djur.
Men är det inte så här?

Vad vi än föder upp - vilken däggdjursart som helst, inklusive vår egen - så kommer vi alltid att råka ut för något. Föder jag 100 barn, så kommer någon att födas med navelbråck, någon kanske kommer till världen med gomspalt, någon har ett medfött hjärtfel, någon annan föds med höftlederna dåligt anlagda och en platt ledkula som inte passar in i ledhålan. Någon har bukhålan hudlös. Någon kanske har ett ryggmärgsbråck. Ett par visar sig få epilepsi under uppväxtåren och några får förslitningar i knäna ganska unga.
Föder jag upp 100 däggdjursungar, så får jag väl vänta mig något åt samma håll. Det finns ett "bakgrundsbrus" av saker som har gått fel och de kan finnas med från början och vara svåra att missa - eller så kan de dyka upp senare i livet. Det är naturens gång. Det är smällar man får ta.

Det är väl klart att om jag föder upp renrasiga hundar, så råkar jag ut för samma sak - bakgrundsbruset. Det går inte att slippa ifrån. Men dessutom råkar jag ut för en sak till.
De flesta "rena" hundraser grundades på ett väldigt litet antal djur, som avlades med varandra för att "fixera typen" eller "standardisera" exteriören. Det gick ganska fort, med biologiska mått mätt. På den tiden hade folk ingen aning om att om man standardiserar det yttre, det som man kan se, så är kostnaden att man likriktar en massa osyubligt inne i cellerna - man dubblar genpar. Även vi utavlade människor bär runt på en 4 - 5 defekta gener per skalle. Djur som har inavlats på en liten basis i generationer har oftare dubblade defektgener. De får mycket, mycket oftare defekterna.
De får oftare autoimmuna sjukdomar. Eller minskande fertilitet. Eller urinsten. Eller koppartoxikos. Eller epilepsi. Eller CEA. Eller... tja, det blir en lång lista.

Det jag menar är enkelt. Vi kommer aldrig bort ifrån bakgrundsbruset. Det som vi själva och andra däggdjur springer på ibland, det kommer våra hundar också att springa på ibland - renrasiga eller totalblandade, det gör inget skillnad.
Det vi kan göra något åt är de rasanhopade topparna. Linda, om det föds en colliekull här med ett bukväggsbråck och en kull där med någon som visar sig ha epilepsi, om det är en kryptorchid här och två framtassartroser där - sånt är livet och om hundfolk inte antydde och viskade om det utan pratade öppet, så skulle alla ha mindre ågren!
Men man ska nog inte förväxla bakgrundsbruset med de stora smällarna. De stora smällarna måste man göra något åt.

Bodil Carlsson






Eftersom många

NYHETER

”Ideologisk dimma....redskap i händerna på skrupellösa....med mammon i blicken...”
”Inavlad familj... kliar, kliar, kliar varandra på ryggen... mina pengar är värda bättre...UT ALLIHOPA!”

Vad är nu detta – Collievänner som hånar och förföljer igen?
Nä. Två klipp ur stora dagstidningar där vanliga krönikörer rätt upp och ner säger vad de tycker om Melodifestivalen och gänget som står bakom den.
Vilka ord kända socialdemokrater offentligt använde om partiledarvalet vågar man väl inte tala om, ifall känsliga läsare tvärdör. Däremot ingen risk att Håkan Juholt låser in sig i sovrummet och aldrig mer kommer ut. Inte tror jag att Christer Björkman och Skara-Bert behöver någon som snyter dem heller. Vi har nog allihopa hört och sett konsumentjournalisterna skriva om små billiga saker som försöker verka stora och dyra men inte lyckas med det, för att inte tala om stora dyra saker som inte funkar bättre än vilken billighetsvariant som helst. Carl Bildt beskrevs ju alldeles nyss som en medelstor jycke som tror att han är stor. Etc, etc, etc. Det får de tåla, de omskrivna. Det hör till spelets regler.
Varför är det så väldigt annorlunda med spelreglerna i hundvärlden?

Nu har vi på Collievänner två gånger på kort tid fått frågan om vi verkligen måste hålla på med att säga vad vi tänker. Kan vi inte vara snälla och hålla tyst? Senast har vi skrivit lite om den där fingertoppskänslan, som många uppfödare av många raser säger att de går efter och som inga tester eller kunskaper kan fånga eller ersätta. Inte så att vi skulle förneka att fingertoppskänsla finns – vi skriver bara att det väl knappast kan vara den som har fått styra, när hundraser slåss med utbredda, långvariga problem som noshörningshud borde känna.
Då hånar vi! Rasen och uppfödarna. Vi förlöjligar och vi förföljer! Jasså?
Inte vet jag hur delar av hundvärlden har kunnat bli så ömskinnad att man inte får öppna munnen utan att några faller i gråt och låser in sig på sovrummet, men medan ni är där inne kan ni väl fundera på den här eventualiteten.

På årsmötet 2009 ställde sig myndiga uppfödare upp med frågan: ”Och var är nu alla dessa rädda collies? Vi har ju inte sett några!”
Några av oss andra hade det, så vi ställde oss upp. Andra satt tysta, däribland en uppfödare vars namn jag inte vet och inte hade skrivit ut även om jag hade vetat det. Men när årsmötet var avslutat och alla var på väg ut ur möteslokalen, gick en person bakom den här uppfödaren. Och hörde henne säga till sina meningsfränder att hon för sin del hade fött upp en kull där flera var så skraja att de knappt vågade gå utomhus.... men det tänkte ju inte hon berätta.
Personen som gick bakom henne och hennes gäng var en vanlig hundägare och vanlig medlem av rasklubben. Eventualiteten som kan vara bra att tänka lite på är den här.
En dag är den där vanliga medlemmen journalist. En dag är den vanliga hundägaren anställd på TV4. Eller på Konsumentverket. Den dagen, mina ömskinnade vänner, kommer ni att ha anledning att låsa in er någonstans och gråta.

Hela världen följer utvecklingen i Japan och det man hör är att när folket där mitt i kaoset inte litar på de officiella nyheterna, så skaffar de fram information från annat håll och jämför. Från en sådan livsfarlig plats som Libyen kommer nyheter både in och ut. Här sitter vi i vår trygga söndagsbekvämlighet och diskuterar om hur tillförlitliga uppgifter om EP och annat är, för det kanske mörkas. Tja, mörkat i hundhälsofrågor har folk gjort länge, i alla raser och överallt. Så tanken är inte alldeles omöjlig.
Men hur länge till tror ni att det går att fortsätta? Till den dag då det kommer en ny enkät, i bästa fall. Eller till den dagen då valpköparen är journalist på Expressen.
Nyheten numera är att nyheter sprids, vare sig man tycker om det eller inte. Tystnad är inget man kan beställa.
Längre.

Bodil Carlsson

SPÅRSTÄMPELN

Landskapet förändras, när nysnö faller i ett tunt skikt. Det är gott om skarpa spår nu. Lätt att se vad som har varit ute och rört på sig. Den som gick fram här i gryningen var t ex inte enhörning.

Taina och andra uppfödare! Jag som är ickeuppfödare har en fråga. Om vi tittar på CKCS och collie, som båda länge har haft var sitt stora problem med saker som är svåra att missa - de flesta uppmärksammar nog hundar som redan i unga dagar börjar bli andfådda och får svårt att hänga med, eller ihållande kliar sig i nacken och verkar ha ont, eller hundar som vägrar gå uppför trappan till sovrummet och skakar sig igenom varje älgjakt? - och om anlagen ändå har kunnat breda ut sig så som de har gjort:

vad är det som har lämnat sitt spår i raserna?
Är det avtrycket efter fingertoppar vi ser?
Eller är det något annat som har varit ute och rört på sig?


Bodil Carlsson

OCH HÄLSAN TIGER STILL?

Vem som helst med något att säga om hälsoproblem inom rasen som på något sätt åsidosätts eller tystas ner för att inre egenskaper får för mycket plats i diskussionen erbjuds utrymme för ett Gästskribentinlägg.
Finns sådana bekymmer, är det självklart viktigt att så många som möjligt av oss valpköpare får veta det. Välkommen in!

Bodil Carlsson

TVÄRTOMENKÄTEN

Det finns ett RAS som är tvärtom mot colliens och en enkät, som är som ett negativ av vår.
En ägarenkät för några år sedan visade att valpköparna var mycket nöjda med sina hundars mentala egenskaper. Hela 94% sa att de var belåtna!
80% av hundarna i rasen beskrevs som glada och lekfulla, men ändå med bra förmåga att koppla av när det var läge för stillhet. Överlag var hundarna sociala – bara någon enstaka procent beskrevs som ”blyga” i kontakten med främmande.
63% uppfattades som sällan rädda, 4% som absolut orädda. Det blir alltså två tredjedelar! Bara 2% beskrevs ofta visa rädsla.
Mellan 1980 och 2001 gjorde 185 hundar av denna ickebruksras BoK-testet. 184 godkändes.

Den rasklubben säger kortfattat, att deras hundars goda mentalitet bör bevaras, gärna genom att man använder sig av MH. Men det är inte där rasklubben lägger krutet. Den ärftliga hjärtklaffsdegenerationen, som upp till 30% av deras hundar har vid fem års ålder och som blir ännu vanligare längre upp i åren, bekymrar. Syringomyelin bekymrar. TESTA ERA AVELSDJUR! säger den rasklubben till sina uppfödare. AVLA INTE PÅ DJUR MED SYMPTOM!
Hur i fridens namn kan två sådana sjukdomar få en sådan utbredning? Liten ursprunglig avelbas, när rasen rekonstruerades. Ovanpå den smala grunden kom en flaskhals under 50-talet, då ett fåtal framgångsrika utställningshanar användes i sådan omfattning att alla nu levande hundar av rasen är släkt med dem i högre eller mindre grad. Och så var den saken ordnad!
Känns det igen?

Cavalier King Charles är en charmerande liten ras, som dragit en riktig praktnit i lotteriet om nedärvda problemgener. Den står med två livshotande sjukdomar och dess chans att överleva är en rasklubb, som lägger korten på bordet. ”Det viktigaste är att hålla inaveln i schack samt undvika att avla på hundar med symptom”, säger rasklubben. Annars förvärrar ni problemet!
Vem som vill kan läsa. Det ligger på rasklubbens hemsida. Inget hålls hemligt. Inget är nedtonat. Sitter cavalieruppfödarna och ylar om att man inte ska prata så mycket om det där och inte stirra sig blind på hälsan, man måste ju tänka på mentaliteten också? Påstår de att hjärtklaffsförändringarna är valpköparnas fel?


Vår ras drog en annan nitlott. Finns ingen anledning att belasta magnetkamerorna med collieskallar, för syringomyeli är inte ett hot mot våra hundar. Vi behöver inte låta veterinärerna lyssna på colliehjärtklaffar eller ultraljuda dem, för det är inte våra hundar som har 90% drabbade när de är tio år. Tacknämligt nog leker de fortfarande glatt och promenerar länge med oss i den åldern!
Däremot har vi ett annat problem.

Om rasklubben för CKC spaniel idag beslöt sig för att deras uppfödare måste börja hårdsatsa på MH, så skulle jag tycka att den hade fått hjärnsläpp. Däremot har den verkligen anledning att fortsätta hjärtundersöka och göra MR och följa forskningen på den genetiska bakgrunden. Måtte de lyckas bevara sin ras!
Colliens rasklubb har anledning att prioritera MH och ta fram MH-baserade avelsvärden för vår ras. Håll den effektiva avelsbasen stor och undvik att avla på hundar med symptom, annars förvärras problemet – är vad vår rasklubb har sagt till uppfödarna hittills. Nu säger den snart något i stil med ”Använd hundar med en genetisk bakgrund som gör att problemet minskar!”
På väg hem från Lövudden ringde jag min gamla uppfödare och berättade. Hon sa:
- Äntligen! Efter alla dessa år!

Bodil Carlsson

INTE FÖR ATT DET HAR MED SAKEN ATT GÖRA...

... men vi släpade ner den senaste säcken viltfoder till brygghuset i kväll i den uppfrätta, trista snön. Och vad skymtar plötsligt i ficklampsljuset?

Håll ut! Det är baske mig kört för den här vintern - den vet bara inte om det än!

Bodil Carlsson

FINGERTOPPARNA I ÖRONEN?

Ni kommer att få höra det hundra gånger: Per Arvelius och Katja Grandinson stod på Lövudden och sa att miljön formar 75% av hunden. Arvet är bara en fjärdedel.
Men det gjorde de inte. De sa:
Skillnaderna mellan två hundars egenskaper orsakas i upp till 25% av deras arv och det är en HÖG siffra.

Om vi tittar på hundar, så ser vi att de är olika. Olika i utseende, olika i beteende. Allt det yttre som vi kan se kallas FENOTYPEN.
Varför är det fenotypiska, det som vi ser, olika?
Vad åstadkommer skillnaderna? Cirkeln här visar skillnaden mellan en stor hund och en liten. Eller mellan en skottfast hund och en skotträdd.




Systematisk variation kallas de skillnader, som vi begriper oss på och kan förutse. Vi ser att det finns ett mönster. Skillnaden i mankhöjd mellan hanhundar och tikar är systematisk variation. Det finns ett mönster i skillnaden. Man kan tänka sig, att en ras som pitbull oftare attraherar hårdföra personer med tuffa träningsmetoder, som kan vara skrämmande för hundar. Det skulle onekligen kunna kallas för systematisk variation. Men tror någon vettig människa att samma gäller collie? Vi kan nog glömma möjligheten att det är hundägarna som svarar för skillnaden mellan collies och andra raser.

Sedan finns det slumpmässig variation. Allt det där som vi inte kan förutse och inte korrigera för. Rena miljöeffekter, som vilken ägare och omgivning hundar hamnar i –en valp i kullen till en stillsam hemmasittare på landet och syskonet till en aktiv stadsmänniska? Rena slumpsaker, som inte kan korrigeras för – den där hunden som på väg hem från sitt MH faktiskt visar sig ha feber och därför började skaka under skotten. Det finns inget mönster i de här sakerna. Det händer lite hipp som happ och vem som helst. Trösten är, att det händer alla. Schäfrar kan också ha en och annan dålig dag på MH. Men de har inte bortemot hälften skotträdda i ägarnas skildringar.

Sedan har vi allt det som är ärftligt: GENOTYPEN. Det som hunden är konstruerad för att bli. Den ärftliga ritningen för den individen. Och om man då tittar på skillnader de fem psykiska grundegenskaperna som visar sig på ett MH, så ser man en arvbarhet på upp till 25%. En gång till – det är en hög siffra i de här sammanhangen!
Det var vad Per och Katja sa.


Vilka procent kan uppfödaren påverka?
Jag kan inte se hur hon skulle kunna göra mycket åt den systematiska variationen. Uppfödaren kan inte göra så mycket åt det slumpmässiga heller, utom att välja bort olämpliga köpare och försöka matcha rätt valp med rätt familj.
Men de kan sannerligen göra en hel del åt det ärftliga! Det är ju precis det som är uppfödarens jobb. Att skilja ut det ärftliga i det man ser och bygga på det som fungerar bra. Det är liksom därför man har uppfödare, inte sant?
Med collien är det så, att när

rasen sedan länge haft ett rykte för stor ljudkänslighet och golvrädsla

och

rasens genomsnittliga MH-resultat säger samma sak

och

väldigt många ägare i enkäten också säger samma sak


SÅ HAR MÅNGA AV RASENS UPFÖDARE INTE GJORT DET JOBBET.


Det finns ingen annan förklaring. De berömda fingertopparna måste ha suttit instoppade i öronen, om man har misslyckats med att höra vad så många har försökt berätta!
Man kan prata bäst man vill om hur rätt man alltid har haft om miljöns betydelse. Det skulle vara bättre, om man tog en titt på de 25% som uppfödarna har i sina händer och började göra göra något åt dem.

Bodil Carlsson

I VÄNTAN PÅ...

...dagens inlägg vidarebefordrar vi en direktlänk till en saklig sammanfattning av vad som sas på Lövudden-konferensen

Måndagsmorronen kallar på oss!

Tydligen kallar den på nätverksanslutningen också, för den har plötsligt behagat infinna sig till tjänstgöring igen efter en väldigt ledig söndag...
Inlägg kommer under dagen. Goda minnen från helgen lever kvar och det gör muskelvärk i diverse kroppsdelar också, men det var det värt!
Dogs make a life good.


Bodil Carlsson

FIKAPAUS

De här hästarna är sin familjs försörjning. De forslar timmer – när de inte kör turister eller används till slädturer för betalande nöjesåkare.
Killen som äger dem råkade ut för ett missöde för ett tag sedan. Nyfiken besökare ville se hur man använder hästar för timmertransport, hoppar ur sin bil och öppnar bakluckan. Ut forsar en vrålande schäfer.
Hästarna skenade. Killen släppte inte tömmarna, så han släpades med. Timmervagnen, med vinsch och allt en tomvikt på bortåt ett ton, studsade fram över den ojämna stubbabacken. Killen drogs in under vagnen. Ett av hjulen touchade ena tinningen, nästa hjul tryckte in ett par revben och han borde i sanningens namn ha varit död två gånger om, men klarade sig just för att terrängen var gropig och för att hjulen studsade.
Sen dess har hästarna varit rädda för vagnen och killen har undrat hur hästarna reagerar nästa gång en stor hund kommer.
Så idag åkte vi släde!

Tikarna åkte först, i stora åksläden med en rejäl sittlåda, och även om det var ovant och konstigt för hundar som sällan ens åker bil, så fick det gå an. Colliebusen skulle sitta ovanpå den plana lillsläden, som ser ut som en stor kälke, och det tyckte han inte alls om – han var jätterädd att halka av och hoppade ideligen ner. Så i stället sprang han fyra kilometer i djupsnö vid sidan av släden. Med bra avstånd till hästen, bra koll på medarna och jämnt tempo. Orädd så fort han kom av släden.
Sedan fikade alla, mitt i skogen på en plats där två timmervägar korsar varandra och ingen var rädd längre. Hästarna åt hö och accepterade hundarna, som inte jagade dem. Hundarna tiggde ekologiska ostmackor och hoppade gärna upp på slädarna, som visserligen var konstiga men inte otäcka.

Jag fattar inte att det finns folk som tror att rädsla handlar om kryss i rutor. Det handlar om användbarhet. Om ett bra liv.

Bodil Carlsson

NONE SO BLIND AGAIN...

….. AS THOSE WHO WON´T SEE!

Ingen är så blind som den som bara inte vill se. Gammalt engelskt ordspråk.


Det kom ett upprört mejl igår. Collieägare skrev: ”Har du sett vad XX säger om Arvelius på sin hemsida? Har han verkligen sagt det? Nu ringer jag honom och frågar!”

Nej, jag hade inte sett vad XX skriver. Då. Nu har jag sett. Och är det vad Per Arvelius sa på Lövudden?
Mja. Inte direkt.

På XX hemsida står följande. XX var med Lövudden och gillade vad hon hörde, för det stämde precis med vad hon alltid har tyckt.
XX hörde Per Arvelius och Katja Grandinson säga att 75% av det som mäts på ett MH bara är påverkan av miljön.
Det var inte riktigt vad resten av oss hörde. Men strunt samma just för ögonblicket, för

om colliens rädsla för höga ljud, för skott, och för golv/trappor/underlag – kommer inte fram på ett MH, men mycket tydligt i enkätsvaren från 1 766 hundägare - faktiskt till allra största delen beror på miljöfaktorer, så är den enda tänkbara anledningen att collieuppfödarna är väldigt mycket duktigare än uppfödare av andra raser på en enda sak:


att sälja valpar till folk som skrämmer sina hundar.

Bodil Carlsson

FÖRSLAG PÅ EN LÄSÖVNING TILL

Eftersom engelska Kennelklubbens ordförande nyss citerades på en annan, vida läst blogg i ett anförande om hunduppfödares konstnärliga frihet som han kanske mindre gärna vill påminnas om, tipsar vi gärna våra läsare om hur man kan ta reda på vad mr. Irving talar om numera.
Titta in på Dog World!

Förstasidan på KC-nära Dog World skriver den 24 februari om en konferens där 70 domare från de fyra rasgrupperna toy, utility, working and pastoral nyligen deltog och tillsammans med höga KC-funktionärer pratade om ändrade standardformuleringar och om vilken betydelse erfarna domare har för att förhindra att överdrifter och anatomiska avvikelser premieras eller accepteras i ringen. ”Uppfödare och domare måste ständigt vara noga med att undvika uppenbara fel och överdrifter, som kan inverka menligt på hälsa och välbefinnande”, etc etc. Sida vid sida med huvudnyheten finns ett foto på en vinnande bulldog plåtad rakt framifrån. I sammanhanget gör bilden ett litet egenartat intryck, för det ser nog ut som om KC har en del av det uppenbara kvar att ta ett snack om. Men hur som helst!
Det avslutande talet hölls av en professor Herrtage, som visade foton på hundar som hade problem med andning, hud eller ögon och med olika hältor. Efteråt sa en talesman för KC att det hade varit mycket värdefullt för domarna att få se hur genetiskt nedärvda problem ser ut i verkligheten. Och Ronnie Irving? Han talade om framstegen som KC gjort de senaste två åren, när det gäller hälsotester och genetik...

Och så slutar den där förstasidesartikeln från engelska Kennelklubben med de frustrerande orden: ”The Swedish experience – p 47”! Den kommer man ju inte in på med datorn, förstås.
Har mejlat Dog Worlds redaktion för att höra vad de skriver om den svenska erfarenheten av SDR.


Bodil carlsson