Varför just Collie?

Jag minns en gång för ganska många år sedan när jag och sambon var på ”lära-känna-stadiet” och pratade husdjur samt bläddrade i en hundbok. Min åsikt om hundar var då helt och hållet baserad på fysionomi – de skulle ha långa näsor annars var det fula hundar. Jag kan skratta något förläget åt det idag, för nu är det preskriberat. Då var det endast en estetisk syn på hundar som gällde. Vi kom i alla fall fram till att vi gillade långnäsor, modell större, bägge två. Afghan, Borzoi och Collie är tre exempel på raser vi verkligen gillade. Till utseendet.

Jag hade under de åren nästan daglig kontakt med en Afghantik som jag också gick ut och promenerade med ibland. Vi gillade varann, tiken och jag. Och oerhört vacker var hon, med sin blänkande svarta päls, sina mörka, nästan outgrundliga ögon och den långa, smäckra näsan. Hennes skall var värre än den värste romdränkte pirat man kan föreställa sig. Det var verkligen avgrundsdjupt. Vi har någon gång fått frågan om vi ger whiskey till vår collietik med tanke på hur djupt skall hon har, men hon är bara en västanfläkt jämfört med Afghantiken…
Detta skall mötte mig varje gång jag kom gående på vägen mot hennes revir som hon vaktade noggrant. Redan långt innan jag kom fram började jag prata med henne för att hon skulle veta vem det var som kom. Varje gång fanns det ett speciellt avstånd då skallet slutade och svansviftningarna började. Och varje gång blev jag lika glad över att hon kände igen mig. Hon var en riktig hund för mig och är det fortfarande idag, minst tio år efter sin vandring över till andra sidan. Hon hette Ida, fast något mycket flådigare i papperen förstås…
Nåväl, blivande sambon och jag enades vid någon tidpunkt om att Collie nog var det bästa man kunde ha. Hennes föräldrar hade två Collies så hon var redan såld. Själv mindes jag den där Lassiefilmen jag sett som tioåring och saken var klar. Collie skulle det vara. Flockkär, lättlärd och utan problem. I alla fall enligt hundboken.



Idag har vi två. De är som de är med sina fel och brister. Men de är en källa till daglig glädje för oss. Åtminstone en av dem är väldigt flockkär, bägge är lättlärda men helt problemfria är ingen av dem. Vi har dock aldrig ångrat att vi valde Collie, för vi har lärt oss massvis om hund av dem. Vi vet nu att hundar förstås kan väljas utifrån estetiska premisser - men det kanske inte är att rekommendera. Snarare vill jag rekommendera att man läser på om rasen, träffar många hundar samt söker de uppfödare som aktivt arbetar för att förbättra mentaliteten hos rasen. För det finns problem i rasen, framför allt med mentaliteten, men det finns lösningar också!
Estetiken får man kanske spara till de mer statiska konstverken på hemmets väggar.

Johan Nilsson