Väntans tider...

…är över. Tiken har nedkommit med en stycken vit, något krackelerad piphund i gummi som hon flyttar runt i hemmet. Denna piphund ligger orörd annars, men nu slog skendräktigheten till och då plockade hon försiktigt fram sin valp igen. Hanen får titta och lukta men det medför en viss oro. Katten har nu fått en något högre status och måste inte alltid schasas bort. Kanske beroende på sin valpstorlek?

Det är mycket oro och bekymmer över denna valp: Ska den ligga ensam i soffan, ska den bäras med mellan våningsplanen och (fast det vet jag inte om tiken tänker på) varför rör den sig inte?
Det märks dock tydligt att hon hela tiden tänker på den. När det är dags att gå ut så kollar hon först att den är kvar och sedan tycker hon det är ok att följa med ut. Väl inne igen går hon direkt till det ställe där valpen lämnades – och den är alltid kvar. Phu…

Det är både lustigt och nästan lite rörande att se denna omsorg om ett dött ting som upphöjts till ett levande väsen i tikens värld. Valpen ska pysslas om och tvättas lite med jämna mellanrum. Hon vet att den inte lever, det är jag övertygad om, men det finns en instinkt som är starkare än denna vetskap och den tar över.
Jag tror att hon adopterade denna piphund vid sin första skendräktighet och den är inte en leksak längre. Undrar om den någonsin varit det, krackeleringen beror nog på åldern. Den har inte utsatts för samma angrepp som Pipgrodan och Piphund nummer två, som ändå är av tyg. Piphund nummer ett innehar en särställning i tikens värld och måste behandlas därefter. Den har sina bästa dagar just nu.

Här nedan är bilden på den bedårande Piphund nummer ett. Vi måste nog dock konstatera ett faktum: Fader okänd. Eller är det den stilige samojedblandisen bortåt vägen?



Johan Nilsson