DEN FÖRSTA FRÅGAN

Per och Katja började jobbet med projektet Mentalt Sund Collie våren 2010. SKK, som har förstått att det finns ett växande intresse i samhället för hur hundar är beskaffade i huvudet och som dessutom förstått att collien har ett problem, satte till pengar ur sin forskningsfond. Rasklubben sköt till det som fattades, bl a genom insamlingar vid Collie-SM och kennelträffar och genom att enskilda medlemmar har sponsrat efter förmåga. Det har kommit ilskna frågor om "vart våra medlemspengar går” från folk som står utanför SCK men inte utanför SKK och svaret är väl rätt enkelt. Även genetiker behöver betala räkningar och det är sällan gratis att hyra in högt kvalificerad arbetskraft.

Som alla vet, har det varit väldigt mycket tyckande och väldigt delade meningar om värdet av MH och tillförlitligheten i MH-beskrivningarna. Herr A:s collie råkade ha en dålig dag, medan alla jyckar från fru B:s kennel tränas för MH-banan sedan nionde levnadsveckan och i vilket fall säger de löjliga kryssen i alla de löjliga rutorna inte ett dugg om hur hunden är i vardagen!
Så där har colliesnacket gått i åratal - lika länge som det har funnits allmänt tillgängliga spindlar att beskåda. Sista året har det dessutom sagts att om – bara om! - det nu skulle finnas någon ärftlig bakgrund till beteende, så är det så låga arvbarheter att det är rena dumheterna att satsa på sådant.
Så det var vad Per och Katja startade med att kolla upp. Det var den första frågan som måste besvaras. Finns det arvbarhet på MH-beskrivna beteenden?

Collie har faktiskt en stor andel hundar i varje årskull MH-beskrivna. Man vet vilka de är och därmed vilka deras släktingar är. Man vet hur varje hunds MH-spindel ser ut och man kan se hur släktens spindlar ser ut. Per och Katja jämförde. Man tittade på 2550 spindlar på långhårscollie mellan 1997 och 2009. Man såg att utfallen hängde ihop släktskapsvis på ett rätt tydligt sätt.
När man tittade på De Fem Stora – huvudegenskaperna, som dyker upp i de 33 olika kryssen i MH-protokollen – så såg arvbarheten i vår ras för de egenskaperna ut så här:

socialitet 25%
nyfikenhet/orädsla 23%
lekfullhet 26%
jaktlust 18%
aggressionsbenägenhet 15%


Det där är höga värden! Fullt i klass med arvbarheter för mjölkproduktion, äggproduktion, tillväxt och andra saker, som uppfödare av andra djurslag har satsat hårt på i aveln och lyckats mycket bra med. Faktum är att det bedrivs framgångsrikt avelsarbete bland våra lantbruksdjur för egenskaper med betydligt lägre arvbarheter. Som exempel kan nämnas att arvbarheten för juverinflammation hos mjölkkor är mellan 2 och 10%... och ingen mjölkbonde skulle komma på idén att strunta i den siffran!

Arvbarhetsvärdena för MH-egenskaperna är i själva verket så höga, att det i vår ras nästan, nästan är värt att titta bara på den enstaka hunden och bestämma avelsvärdet... men bara nästan. Inte fullt ut. Uppfödaren får en väldigt mycket säkrare uppfattning om vad en hund kommer att nedärva, om även släktingars MH-utfall vägs in. Och det bästa sättet att göra denna sammanvägning är med den så kallade BLUP-metoden, som är den Per och Katja använt sig av. Förutom att man där väger in information från ALLA släktingar till en hund, så justeras en hunds resultat även med hänsyn till olika så kallade miljöeffekter. Det betyder att man automatiskt väger in saker som vem som varit domare, vilket kön och vilken ålder hunden har, månad på året när testen skede och så vidare. Genom att på detta sätt korrigera för enskilda domares eller testbanors eventuella egenheter, väderförhållanden osv, renodlar man det man egentligen är intresserad av, nämligen vad hunden ”i sig själv” har för egenskaper.


OK... Nu visste man alltså att de egenskaper som mäts och beskrivs på MH har en påtaglig arvbarhet i collierasen. Men hur var det med den andra frågan? Med hunden i vardagen?
Säger MH-utfallet verkligen något om det vanliga livet?


Bodil Carlsson