Katja Grandinson har förmågan att sammanfatta genetikens grundprinciper på 30 minuter och få det att verka enkelt. Det har inte jag! För fördjupning, titta gärna in på Collieinfos Genetikskolan, men i korthet sa Katja ungefär så här.
Varje hund har 39 par kromosomer, en från mamma och en från pappa. Varje kromosom är en samling av drygt 1 000 gener. Hunden har 30 000 gener och varenda gen är ett recept för ett protein som ingår i en viss del av hunden. Alla 30 000 proteinerna tillsammans bygger ihop en hund.
Men de gör det på olika sätt.
En del gener slår sig ihop och sjunger i kör. Ju fler gener för mankhöjd, desto högre hund. Additiv effekt kallas det och som alla uppfödare vet, så kommer mankhöjden i kullen efter en storvuxen och en liten hund att i snitt ligga mittemellan.
Andra gener sjunger solo. En enda dominant normalgen för MDR1 räcker för att hunden ska tåla normal dos av vissa mediciner. Bara med båda generna förändrade blir hunden överkänslig (se Collieinfo om MDR1-mutationen hos collie). En enda förändrad gen, den dominanta M, räcker för att göra en trefärgad hund blå, men dominanta M påverkar också gener på helt andra kromosomer som har med hörsel och syn att göra – därför är dubbelMM kopplat till dövhet och ögonfel. Epistasi kallas en sådan påverkan på andra gener.
Allt detta är enkla gensamspel. De är lätta att räkna ut och de handlar ofta om en enda, yttre egenskap som vi kan se med ögat och som inte påverkas särskilt mycket av hur hunden har det – storlek, pälsfärg, sådana saker. Den blå hunden är blå oavsett vilken sorts ägare den har, hur mycket motion den får och hur den tränas. Hälften av den hundens valpar blir blå, vem vi än parar den med. Det är inte lika enkelt med komplexa, inre egenskaper som temperament och beteende.
Vi kan allesammans se att vissa hundar är nyfiknare och mera framåt än andra. Det som är svårt är att veta vad som gör dem sådana – påverkan från tiken? Ägarens inflytande? Gener och i så fall hur många och vilka? Och hur mycket svarar generna för i det vi står och tittar på?
Så här ligger det till. Vi kommer aldrig att få reda på exakt vilka gener det handlar om eller hur många det rör sig om. Vi kommer aldrig att hitta dem.
Men vi KAN hitta hundarna som bär på generna och se efter hur de är släkt! Och när vi har gjort det med tillräckligt många hundar – då kan vi räkna ut hur stor betydelse som generna har i det vi står och tittar på, när vi ser den där nyfikna, glada hunden forsa fram och undersöka livet.
Den uträkningen är arvbarhet.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar