TULPANHUNDAR

Läsarna får ursäkta det klena skrivandet sista tiden. Allt tar sån tid. Fågel-, rådjurs- och stalkattsrestaurangerna kör med utökat respektive minskat öppethållande och med skiftande matsedlar alltefter temperatursvängningarna; en stelfotad häst sätts igång med vandringar i snöfria skogsslänter efter sex veckors halkuppehåll. Februari är som vanligt just skiftande. Dagsmejans droppar gnistrar medan de faller så tätt från björkgrenarna att de fyller luften med solljusreflexer. Nästa morron är grå. Vissa dagar och vissa platser håller den bistra skarsnön att gå på och då är livet okomplicerat en stund – man kan röra sig igen! Andra dagar och andra platser krasar man igenom upp till knähöjd och det är en kamp att dra upp foten ur djupet utan att lämna kängan kvar nere i snön, medan hundarna glor med hövligt medlidande. Vissa ställen vågar man släppa jyckar, på andra finns för många och för färska spår efter viltet som kämpar sig fram och det blir koppelpromenad. Tödagar medför golvskurning och rensning av gårdsplan och minsta lilla utflykt längs vägkanterna ger ett ansikte åt begreppet skitstövel.
Kort sagt är det senvinter. ICA svämmar över av billiga tulpaner.


I början av sextonhundratalet tog ekonomin i Holland sådan fart att landet var grannarnas avundsjuka. Fiske och kryddhandel gjorde några stormrika och en hel del andra rätt välbeställda, om man jämförde med andra länder. Det sägs att Holland på den tiden var fattigt folks idé om paradiset. Hmm... det låter bekant?
Hursomhelst älskade sultanen i Konstantinopel tulpaner så till den grad att han tyckte att ingen blomma var finare. Och ett sändebud från Holland kom tillbaka hem med en bunt tulpanlökar från sultanens kejserliga rabatter och stoppade dem i jorden och hans experimentträdgård blev ett utflyktsmål för rikt folk. De såg sultanens älsklingsblomma och bestämde sig för att de hade samma smak som sultanen. Snart blev tulpaner i trädgården ett tecken på status och pengar och efterfrågan på tulpanlökar steg.
Alla tulpaner var fina och exklusiva och dyra, de enfärgade också. Men allra finast och exklusivast och dyrast var de som bar på ett virus som gav spräcklig, ovanlig färg. Allt fler ville ha sådana i allt fler nya sorter. Sorterna gavs långa, associationsrika namn, Admiral de Något eller General de Någotannat, eller finast av fin: Semper Augustus. Alltid kejsare. Hmm... och låter det bekant igen?

Sen hände det som alla vet – under några få år steg priserna på de exklusiva statuslökarna med fantasinamn så till den grad att en enda lök av Semper Augustus blev värd detsamma som fyra årslöner för en hantverkare, eller som ett bra hus plus en vagn med två hästar. Fler och fler ville äga tulpaner och fler och fler ville förstås odla dem. Och då sprack bubblan! Det hade helt enkelt blivit alldeles för gott om lökar och varken fina namn eller andra marknadsföringsknep kunde hålla de exklusiva priserna uppe längre, även om man nogförsökte. köpatulpan.se, någon?

Det där var standardversionen av det som brukar kallas för den stora holländska tulpanbubblan. Marknaden sprack. Gudskelov finns tulpanerna kvar! Inte för att de är exklusiva, utan för att de är värdefulla på sätt som inte har med prestige att göra. Odlarna insåg det och fortsatte med att ta fram härdiga, lättskötta, vackra blommor som fyller en uppgift. Jag hoppas att det ska gå lika bra för de stamboksförda hundraserna.
Det är hundra år sedan en collie var värd lika mycket som ett hus på Manhattan, om den glänste i utställningsringen. Men det är fortfarande sant som en frivillig på ett irländskt rescue för dumpade hundar sa: ”Ingen har nånsin haft för mycket av en bra collie.”

Bodil Carlsson