THE BIG FIVE

Efter lunchen på lördag var det dags för föreläsningen Avelsplanering med hjälp av MH. Inte för att MH är det allena saliggörande – hälsa och hållbarhet ligger lika högt på priolistan, vilket framhölls. Först kom spindeldiagram - ”Tycker ni att ni kan läsa dem?” De flesta av oss som var där tyckte nog det, men blev påminda om att skalstegen kan vara olika och att bascirklarna representerar olika saker i olika diagram, så man måste se upp. Vi hade gruppdiskussion om val av hane till okänd men verklig tik, med tre möjliga hanar vars individuella spindlar och avkommespindlar fanns med. Som alternativ fanns också för alla fyra hundarna den femuddiga stjärnan, som är en sammanfattning eller förenkling – den visar hundens utslag på de fem viktiga egenskaper som man vill beskriva på ett MH. Den är lättare att överblicka – se ovan!

Sent lördag eftermiddag kom Sofia Trenkle Nyberg i projektgruppen för hundars mentalitet (KHM) och berättade om arbetet med att ta fram BHP, det nya ”bas-MH” som arbetsgruppen ska presentera för CS i februari nästa år och som KF sedan får säga sitt om i september. Förra året gick åt till förberedande arbete i projektgruppen. I år har man lagt upp ett test, som över 200 hundar av 5 raser har fått prova. Raserna har inte varit bruksraser, utan har valts ur sinsemellan olika grupper – golden, whippet, amstaff, rhodesian ridgeback och dvärgpinscher. För bruksraserna ska MH vara kvar som det är.
BHP är tänkt att ta 30 minuter per hund. Det är inte färdigutformat i alla detaljer, men innehåller sju olika moment och mer än 400 beteenderegistreringar – så många på så kort tid att man räknar med att behöva handdatorer! En del moment påminner om MH, andra är nya – som att gå på glatt eller glansigt underlag, att visa hur länge man koncentrerar sig för att få av locket på en burk som man vet innehåller läckerbitar. Ljudkänslighet (kedja i roterande trumma) och dumpe känner vi igen. Påminner om spökena på MH gör också personen i hatt och solglasögon med stor kroppspråksdöljande klädsel, som är svårtolkad när han plötsligt kliver fram i hundens blickfält. Momentet som testar socialt intresse är också annorlunda utformat och börjar med att testledaren går rakt mot hunden med blicken fäst på den. Ett par promenadsvängar med denna person ingår och slutligen ska hunden också klara att få tänderna granskade och en framtass upplyft.

Det man vill försöka ta reda på är var en hund befinner sig när det gäller grundläggande dimensioner av personlighet. ”The Big Five” , som det kallas. Delvis, men inte riktigt, samma som MH försöker fånga.
Det är Extraversion – hur utåtriktad individen är, hur lätt den har för att reagera med positiva känslor på sin omvärld. Det är ”Negativ affekt” - hur mycket den svarar med osäkerhet, försiktighet, ängslan eller misstänksamhet. Det är Öppenhet – hur nyfiken är hunden? Hur lätt tar den in nya intryck? Det är Socialitet – hur ”sympatisk” är hunden mot andra? Är den vänlig? Omvårdande? Bryr den sig? Det är slutligen också draget Noggrannhet, att vilja ha koll på sin omgivning, att vilja göra rätt. Sofia T N var lite osäker på om detta egentligen finns hos hundar – men en colliemänniska sa genast att varje människa som levt med en hundflock ju måste ha upptäckt att det brukar finnas en ordningspolis i gänget...
Saker som man har funderat på men inte riktigt vet hur man ska få med i testet på ett tillförlitligt sätt är bl a separationsrädsla, aggressivitet, intresse för att jaga vilt, attityd mot andra hundar och reaktioner på skott/fyrverkerier. Det där sista väckte en hel del reaktioner hos publiken. Som flera sa, är det ett jätteproblem för många hundar! Varför är en så viktig sak inte med?
Gissa! ”Ja, det vet vi, men om skotten är med, så slutar det väl med att uppfödarna inte kommer!”
Upprörd uppfödare: ”TA IFRÅN DOM AVELSRÄTTEN DÅ!”

Som sagt, föreläsningarna den här helgen var väldigt intressanta – men frågan är om inte diskussionerna och kommentarerna var mer givande ändå.

Bodil Carlsson

KLOCKAN ÄR TIO

... och efter två timmars jobb är det såpass skottat att stalldörren går att öppna, hästarna har fått hö och rentav ett par hinkar hett över isskorporna i deras vattenhinkar så att de kan skölja ner frukosten. Stallkatten har fått sitt lass käk toppat med grädde och omrört med hett vatten. Småfåglarna har fått sitt. Hundarna har dekorerat gångarna med div mindre julkortsliknande och stämningsskapande fläckar och högar - de kommer inte åt någon annanstans. Återstår lite jobb med att skotta fram en stig till gröna tunnan så att sopor kan bäras ut och höbalar lämnas åt Hästtjejen att plocka upp - hennes släpkärra är insnöad. Sedan måste hästarna släppas ut på de smala stigarna så att stallet kan mockas...ny skottning för att komma åt skottkärran.
Ja, det blir mycket med SKOTT idag som ni hör... Hemmahjälten erbjuder sig att hjälpa till, men med tanke på att han rör sig som en mobil variant av bokstaven Z är det nog inte så smart. Tänker ställa ut honom i klassen "Snäll men dum" nästa gång och jag tror han kan ta cert, för han har fått ett väldigt rastypiskt rörelsemönster.

I vilket fall - vidare rapport från helgens konferens dröjer några timmar!

Bodil Carlsson

HEMMA IGEN!

Med nöd och näppe och det är bara att hoppas att de andra också kom hem tryggt. Snöovädret som hindrade några av de anmälda till helgens SBK-konferens att ta sig fram och som tvingade Fredrik Steen att vända i höjd med linköping i morse var inte alls över, när vi gav oss av från Elmia i eftermiddags. Det tog bara en andningspaus och flyttade lite på sig!
Habo hade största snödjupet i Sverige i fredags kväll och när jag bytte buss där, såg stället ut som en vit spökstad. Det enda som rörde sig bakom jättedrivorna var ljusen från en snöröjartraktor. Ikväll såg vägen hemåt från Hjo likadan ut. Vit ärtsoppa vräkte sig mot vindrutan och vi krypkörde längs byvägen, som mirakulöst var nyplogad och farbar den lilla stund som behövdes. Min hemmavarande hjälte drog en lättnadens suck och makade sig långsamt och plågat ner i horisontalläge med sitt snöskyffelryggskott så fort jag klev in. Han har inte haft det så lätt medan 2010 års avelsmåls- och uppfödarkonferens gick av stapeln, begrep jag.
Å andra sidan är han ingen doberman. Då hade han haft något att klaga över med 14 ggr högre risk än genomsnittet för smärta från rörelseapparaten.


Den här konferensen bjöd på mycket information och mycket att fundera över. Kanske var det lite för mycket - man hinner inte diskutera igenom på bara två dagar.
Agrias sjukdoms&skadestatistik kunde ha räckt för ett eget tvådagarsprogram. Agria Breed Profile innehåller över 200 000 hundar och täcker därmed mer än 50% av de försäkrade hundarna i landet. Det är ensamt i världen om att ta upp så många hundar under så lång tid och ge en möjlighet att jämföra diagnosgrupper mellan raserna. Dyker vissa typer av problem upp i alla raser, eller är de ovanliga i vissa och mycket vanliga i andra? Är det tänkbart att rasklubbarna skulle kunna använda statistiken från Agria för att revidera RAS?
Collie sticker ut när det gäller mag/tarmbesvär och smärta från rörelseapparaten - höfter, armbågar och handleder - men är verkligen inte ensam om det. Mag/tarm och skelett, leder och muskler är det vanligaste bekymret för bruksraserna. En av föreläsningarna handlade om utfodring - den kunde ha räckt för egen kurs, den också. En stor tik med en 4 - 5 valpar producerar 60 kg mjölk under digvningsperioden och behöver lika många kcal som en polarhund i full rulle framför släden. Faktum är att en 70 kg tung elitcyklist på tävling bränner av mindre energi än vad hon gör! Men för väldigt många hundar är situationen den motsatta: för mycket energireserv och för lite att använda den till. Övervikten gör inte onda leder bättre. Är det hundägarens fel? Alldeles för få orkar hålla sina hundar välmusklade och aktiva. "Folk vill ha bekväma hundar", sa någon. Är det uppfödarnas ansvar? Vem avlar man hund för och vem säljer man till? Vem röntgar man för?
"Vi har 2%ledfel på röntgen men 40% skotträdda på MH, varför håller vi på med röntgen?" sa någon från en annan ras. Det är en väldigt bra fråga.
Vad prioriterar vi och varför?

Bodil Carlsson

Så var det vinter igen...

Jag är ingen vintermänniska. Skulle gärna ha barmark året om. Tänk så enkelt att lägga spår, göra uppletanderutor mm. Men sen kommer det där vita nedsinglande i oanade mängder från ovan och dörrarna till skogen stängs för åtskilliga månader framöver.
Nu blir det till att traska längs vägen och se hundar som plötsligt försvinner ner i snökamouflerade diken. Inte för att de misstycker, de blir mest förvånade över att "vägen försvann"... Men jag misstycker! Jag vill inte bli utestängd från skogen halva året för att polarvindarna behagar att dra åt Skandinavien istället för åt Nordamerika. För det är så det är:. Polarvindarna drar antingen hit eller dit. Risken att de drar hit i år igen är inte osannolik, enligt en meteorolog på SMHI. Och då kan det bli en lång och kall vinter... Bara så ni vet vad som väntar :-)

De infödda här uppe är vana vid kalla vintrar, men jag är ju en sörlänning i exil här i Norrland. Jag förstår till exempel inte vitsen med att köra skoter för skojs skull, tycker det är onödiga avgasutsläpp.
Jag åker inte slalom. Testade det en gång i min ungdom, på skidresa till Norge, och fick en minst sagt ömmande bak när jag av misstag hamnade i en puckelpist :-)

Jag kan dock uppskatta längdskidåkning, för det hände även i min barndom att det kom snö och skidorna skulle luftas lite. Morfar ställde ofta upp som vallare, utrustad med stearinljus och ett aldrig sinande glatt humör. Vi hade inte direkt någon koll på det där med olika vallor så stearinljus var liksom standard i alla temperaturer. Sedan bar det av i spåret kallat Snöstjärnan. Om jag minns rätt så kallades det så för att man fick ett litet märke av plåt, format som en snöstjärna, när man åkt runt spåret. Stearinljus i all ära men det var inte alltid så lätt att ta sig runt spåret. Hur det nu än var så minns jag mest av allt klumpbildning under skidorna och då också obefintligt glid.

Jag har dock åkt skidor sedan jag flyttade norrut. På något så modernt som kallas vallningsfritt. Å hej, vilken skillnad mot barndomens snöklumpar! Har faktiskt funderat på att köpa sådana där käcka vallningsfria skidor också. Men från tanke till handling är ibland en väldigt lång väg...
Tills vi når vägs ände så traskar vi på i snökaoset, de glada hundarna och den mer surmulne hussen som får vänta länge än på barmarken....

Trevlig advent på er, oavsett snömängd!





Johan Nilsson

HÄRLIG HUNDBUSINESS?

Mentaltester och tillförlitlighet: bakgrundshistorien

Nytt intressant nummer ute av Härliga Hund. Hund attackerar barn, hund blir omhändertagen av polisen, hund stallas upp i väntan på testning. Hund kvar på hundstallet medan ärendet drivs i domstol efter domstol.
Hund fritas av ägaren och lever gömd. Tidningen förhärligar bragden.

Varje år får hundförarenheten inom polisen rycka ut och handräcka – d v s ombesörja det fysiska omhändertagandet - när det kommit en polisanmälan om att hundar attackerat någon – en människa, en annan hund, eller andra djur. Då blir den anmälda hunden placerad på ett hundstall eller ett hundpensionat i väntan på utredning. Polisen vänder sig till hundförarenheten för en sådan utredning.
Hundförarenheten testar hunden. Vissa gånger kan ägaren själv komma med sin hund – alternativet är att hundstallets personal tar med hunden till testning. Hur ser själva testet ut?
Det innehåller några delar ur våra vanliga mentaltester – t ex slädmomentet från korning/MT, som många hundar reagerar kraftigt på, antingen med rädsla eller med aggression. Man har också en dumpe. Har det varit barn som attackerats, använder man gärna en dumpe i barnstorlek. Är det en hund som anmälts för att den anfaller andra hundar, testar man hur den reagerar på att främmande hundar dyker upp i närheten. Sedan tittar man mycket på hur hunden accepterar kontakt – om den låter sig klappas, om man får ta i den, hur den beter sig om en helt främmande person dyker upp på scenen.
Slutligen försöker man återskapa just den händelse som anmälts. Hunden har anmälts för att den har jagat och attackerat en cyklist? Hundförarenheten tar fram cyklar och trampar iväg.
Efter testet gör hundförarenheten en utvärdering av hunden. Därpå, men först då, skickar man en rekommendation till polisen om vad man ska göra med hunden. Det händer att polisen får in rena busanmälningar där någon helt enkelt vill komma åt hundägaren. Hundförarenhetens folk finner att det är inga problem alls med jycken. Rekommendation: ingen åtgärd, lägg ner ärendet!

Rätt ofta finner däremot hundförarenheten att det visserligen inte är några större fel i huvudet på hunden – däremot är det stort fel i handhavandet. Ägaren har ingen koll på hunden, kan inte styra eller läsa av dess beteende, låter den vara lös på olämpliga platser där den kan jaga efter lekande ungar eller kaxa mot andra hanhundar – till exempel. Rekommendationen blir då att om hunden skall vara kvar hos den ägaren, så gäller koppel eller koppel och munkorg i fortsättningen. Annars gäller avlivning, för oavsett om en stor hund bara är ouppfostrad, kan den bli en fara för omgivningen.

Och så finns det några få gånger, då man testar och kommer fram till att hunden är farlig. Antingen för att den är så illa funtad – extremt lättstressad av kontakt, extremt rädd, eller lättprovocerad och aggressiv. Eller för att den avsiktligt tränats till att vara hotfull, vilket förekommer. Det är tyvärr inget mediapåhitt. Det finns folk som tycker om att sätta skräck i sin omgivning. Då kan rekommendationen bli att om hunden ska få leva, så ska den i fortsättningen bo hos mycket hundvana personer och ha koppel och munkorg. Jämt! Annars avlivning, för oavsett om en stor hund är född farlig, eller har gjorts farlig, eller har blivit farlig genom dåliga erfarenheter, är den lik förbaskat farlig och en oacceptabel risk för omgivningen. Det finns flera dödsfall i England efter hundattacker och vi vill inte se samma sak hända här. Men hellre än att förbjuda vissa raser, omhändertar vi och testar hundarna. Än så länge.

Inte alla ägare godtar proceduren. Nu har alltså en hund som bitit ett barn fritagits från ett hundstall. Härliga Hund slår upp det stort med gulliga foton, men glömmer vissa detaljer. Ägaren har fått hundar omhändertagna tidigare. Just den här hunden har anmälts tidigare för att den sprungit lös och bitit ihjäl en kanin. Nu bet den ett barn över nacken. Vittnesuppgifter säger att hunden fick dras bort ifrån barnet.
På senare tid har sådana här ärenden oftare gått till rättegång. Har ägaren råd, lejer man advokat. Det finns en organisation av engagerade jurister, som ställer upp ideellt och hjälper till och invänder mot polisens testningar. Vem kan försvaret luta sig mot?
Det har hänt att man kallat in Anders Hallgren. Som nu skriver en artikel i SKK:s tidning om att tester av hundars mentala egenskaper är otillförlitliga.

MH-motståndarna inom vår och andra raser läser i vanlig ordning Hallgren som det passar dem, men det är en annan femma. Bakgrunden till inlägget i Hundsport är kanske en annan än vad de tror. Hallgren skriver att hundar med felbeteenden behöver omtränas med värme och varsamhet. Ja, vem kan vara emot det? – helt rätt, när det går att göra och när man kan leta upp människor som klarar av att träna om en sådan hund!
Men en helt annan framtidsvy ser nog mycket mera realistisk ut. Rasförbudet rycker närmare. ”Det ligger högt upp på regeringens bord”, sa en mycket välinformerad person som jag ringde upp om det här ärendet. Rasförbudet har inte medfört något gott där man har infört det. På Irland omhändertas fredliga familjehundar för avlivning för att de ser ut som om de kanske är pitbulls! Förbjudna danska ovtjarkor smygs på märkliga vägar in i Skåne. I England visar sig annonser på nätet om mastiffvalpar med ovanlig färg handla om en helt annan, förbjuden ras. I halvskumma zoobutiker hittas handskrivna lappar som erbjuder ”privatuppfödda korsningsvalpar” till höga priser. Förbudet ökar efterfrågan.

Det finns inte vettiga köpare åt alla dessa hundar i något land. EU mullrar redan om ”överproduktion av hundar”. Det kommer inte att finnas nya hem och ingen uppsjö av kunniga personer som tränar om alla de hundar som finns hos ägare som inte klarar dem. Det som kommer att finnas är flera krav från allmänheten på rasförbud och hundförbud i vissa bostadsområden. Folk kommer inte att fråga hur det gick för den anmälda hunden. De kommer att fråga vem som betalar för psykologhjälp åt det bitna barnet!
Bra svar på den frågan, någon i den härliga hundbusinessen? För i tidningens långa, hjärteknipande artikel står inte ett ord om barnet som höggs över nacken...av en fullvuxen rottishane.


Bodil Carlsson

VI BRYTER TILLFÄLLIGT...

...den här diskussionen i väntan på inlägg från gästskribent. Under tiden det här!

Bodil Carlsson

STAFETTPINNEN

Vi fick ett mejl från någon som ville låta oss veta att stafettpinnen redan är uppfångad.


Hej!

Vill gärna skryta med uppfödaren till min riesentik. Kolla på deras hemsida www.altibos.se. Inte nog med att man hittar alla röntgen-, MH-, tävlings- och MT-resultat (även de icke godkända), utan även hundars dödsorsak. Kenneln drar sig inte ens för att berätta att en hund de har fött upp är avlivad p g a dålig mentalitet. Det du! Vilken annan kennel skriver ut sådana uppgifter på sin hemsida? Kennel Altibos har verkligen min allra största respekt för sin ärlighet.

Sorgligt nog har /min collietik/ gått över regnbågsbron och vi är nu för första gången sedan 1979 utan collie. Vi får se när nästa collie landar här. Funderar på att tinga en hos kennel X, för de har också en ärlig och omfattande hemsida.

Titta in på denna riesenuppfödares hemsida och se själva på kullredovisningen. Stort tack till Camilla Johansson på kennel Altibos för arbetet och uppriktigheten som ligger bakom den hemsidan och tack för att vi får använda den som ett exempel!
Finns det collieuppfödare som gör något liknande? Jag kikade in hos kennel X. Jodå! För den som har anledning att leta, finns nog fler hemsidor i den stilen att hitta. Jag tror också, att fler kommer.
Vad föder man upp hundar med? "Kunskap, information och ärlighet", tyckte George Padgett. Jag hoppas att han i framtiden skall få mera rätt än han haft hittills. Vad kan man räkna med att sälja hundvalpar med i framtiden?
Kunskap, information och ärlighet - säger valpköparen som skriver det här.

Bodil Carlsson

PS: Kennelnamn utanför vår ras kan vi ev publicera - speciellt om anledningen är att vi behöver kunna använda deras hemsida att ta fram som exempel! :-)

HUVUDBRY?

Det tycks ha uppstått huvudbry på olika håll med anledning av att Per Arvelius och Katja Grandinson kan tänka sig att framöver svara på genetikfrågor på Collieinfo. Det är svårt att begripa varför.


Oavsett vad man tror, är det inte särskilt ovanligt att personer ställer upp och delar med sig av specialkunskaper. Per-Erik Sundgren gjorde det gärna.

Oavsett vad man tror sig veta om ”praxis”, så kan SLU inte ha några synpunkter på att deras anställda på sin fritid svarar på basala kunskapsfrågor inom sitt ämnesområde. SKK kan det ännu mindre.

Oavsett vad man väljer att komma med antydningar om, gör Per och Katja detta utan någon form av ersättning. Deras ”utbyte” är tillfredsställelsen att se kunskap spridas.

Oavsett vad man tror, är genetikfrågelådan inte konstigare än att Collieinfo innehåller information om CEA och HD, skriven av veterinärer, eller information om MDR1 och betydelsen av den effektiva avelsbasen, skriven av undertecknad utifrån tillgängliga medicinska databaser och faktagranskad av genetiker. Ingen fick betalt.

Oavsett vad man inbillar sig, är det inget ”privat” med kunskaper eller kännedom om genpoolen i en hundras. Ingenting har hindrat diverse upprörda personer från att göra samma sak på eget initiativ. Ingen behöver fråga SKK eller rasklubben om lov för att få frågor besvarade. Alla är däremot välkomna att dra nytta av informationen.

Är något av detta svårt att förstå?


Bodil Carlsson

COLLIEFOLKET TACKAR!

Nyligen skrev jag om EPI - som ett exempel på hur "teori" behövs för att man ska få ett begripligt mönster i alla händelser man råkar ut för, "praktiken"- och så svarade någon att exemplet inte var så lyckat: EPI har inte en recessiv, utan en polygen, nedärvning.
Och vet ni vad? Det kan stämma. Den amerikanske veterinären och genetikern George Padgett skrev visserligen i standardverket Control of Canine Genetic Disease att det är en recessiv nedärvning med debut före ett års ålder. Den välinformerade amerikanska sida som mest ägnar sig åt EPI hos schäfer säger samma sak och ett examensarbete från SLU 2008 säger att debutåldern kan vara senare, men att recessiv är den troligaste arvsgången...
...men genetisk kunskap utvecklas så otroligt snabbt nu! Padgetts bok kom ut 1998 och börjar redan bli föråldrad. Den amerikanska nätsajten handlar mest om schäfer och man kan inte slå sig i backen på att det är samma ärftlighetsgång och exakt samma sjukdom hos en ras som hos en annan. Ett större forskningsprojekt pågår på ett amerikanskt universitet och där läser man att ärftligheten är "complex".Någon tittar också på EPI hos långhårscollie på SLU. Helt klart behöver folk någon att fråga!

SLU:s genetiker Per Arvelius och Katja Grandinson har vänligt åtagit sig att besvara frågor om praktisk genetik för colliefolk. Hur nedärvs HD? Vad är EB och hur ärftligt är det? Jag har en fyraårig tik med EPI, hur ska jag bedöma risken för hennes syskon?
Collieinfo öppnar inom kort frågelådan "Genetiker svarar". Alla kan fråga, valpköpare, uppfödare och allmänt intresserade. Det är OK att fråga anonymt. Per och Katja förvarnar om att svaren kan komma att dröja ibland, de har helt enkelt massor med jobb. Men svarar gör de!

Padgett skriver en fortfarande rykande aktuell sak i sin bok. "Om ni följer riktlinjerna i den här boken och använder dem i er ras eller er kennel, så kommer ni att reducera frekvensen av sjukdomar och det kommer inte att ta er tjugofem år att göra det.
Ni behöver tre saker för att lyckas med uppgiften: kunskap, information och ärlighet. Alla tre kan ni bestämma er för."

Stafettpinne kastad! Vem plockar upp den?

Bodil Carlsson

Programförklaring

Det kanske är i senaste laget men det finns anledning att klargöra syftet med denna blogg.

Hade vi verkat inom radio eller TV kanske vi kunde ha fått epitetet "Public service" - i allmänhetens tjänst. Vi är hundägare och ser på collien, och collieuppfödningen, med de ögon sådana har. Ibland sammanfaller våra åsikter med andras, även uppfödares, men vår lojalitet finns i första hand hos hundarna och valpköparna - hur skulle vi annars kritiskt kunna granska uppfödarna och deras resultat?

Vi kommer aldrig att bli ett redskap, en reklampelare eller något liknande för någon uppfödare. Vi läser artiklar och statistik, vi jämför, vi funderar och drar en och annan slutsats. Det var precis så vi tänkte när vi startade bloggen - och precis så tänker vi fortsätta.
Och så vill vi gärna fortsätta berätta för alla intresserade hur det verkligen är att leva med vanliga collies!

HUR MAN MILJÖTRÄNAR

Hästtjejen kom förbi med bilen och var på väg att hämta upp sin mamma för en tur mitt inne i Skövde centrum – julskyltningslördag! Hästtjejen tyckte att det kunde behövas lite miljöträning och vi ställde så klart upp. Nu var det bara en som behövde vänjas in vid lite nytt, men vi tog med alla tre jyckarna ändå. Det är längesen de åkte bil och inne i en större stad har de inte varit så många gånger i livet. Senast hände det väl för ett par år sedan. Så in med dem i bilen!
- Nämen! sa Hästtjejens mamma en stund senare. - Dom ligger ju ner!

Jo, de låg ner. Tills vi öppnade bakluckan på parkeringen inne vid Resecentrum. Då satte sig hundarna upp och kom lugnt ur bilen. Sedan blev Lilltiken påhälsad av en kaxig Jack Russel-kille som for ut ur en buss och hängde på två ben i kopplet och vrålade. Colliebusen reste svans och kom med tysta dödshot mot slyngeln, men Lilltiken var rätt förtjust. Eviga Mamman övervakade det hela med sin vanliga milt bekymrade uppsyn – och vart var husse på väg?
Det var gott om folk och mycket hund ute framför Scandic Hotel. A capella-sång av kör på hotellets balkong – riktigt vackert – och smattrande applåder efteråt. Sedan tittade vi på en ung kille som ägnade sig åt eldslukeri. Eviga Mamman såg mer än vanligt bekymrad ut när hon betraktade en människa som kastade väsande eld ur munnen – och var var nu matte? Stor trängsel av folk och många ungar som for hit och dit och en hel del stora hundar. Colliebusen höll koll på en reslig pitbullkille. Lilltiken skulle dit och flörta, men fick inte för Hästtjejen.
Hästtjejens mamma sa inte ett ord förrän vi gick förbi gamla rådhuset. Klockan slog halvslaget – en stor ton, som hörs över centrala stan. Eviga Mamman tittade upp mot klocktornet. Hästtjejens mamma sa förstående:
- Ja nu blev du förstås rä....NÄHÄ???
Eviga Mamman fortsatte kryssa fram bland marschallerna. Ljusspelet flammade på domkyrkans gavel och träden på torget var klädda med fladdrande elektriska stjärnfall och folk lät och rörde sig överallt och allt var riktigt intressant och ovanligt, sa hundarna.

Till sist hade vi promenerat färdigt i blötsnön och rusket och skulle tillbaka till bilen. Hundarna gjorde som de brukar i stan, stannade vid övergångsställena på ett kommando och började gå över på ett annat. En massa onödiga (eller nödiga) hanhundar hade varit i farten överallt, så Colliebusen hade lite svårt att koncentrera sig. Men i ingången till gallerian hängde ett handikappat barn orörligt över sidstödet på sin rullstol i väntan på hemtransport och när han såg det, gick han diskret fram och nosade för att se om detta barn var levande och oskatt. Han får ett litet leende i ögonen och rör svansen på ett speciellt, försiktigt sätt när han närmar sig ett barn. Resten av vägen kissade han ner varenda lyktstolpe och följde upp med ampra krafsningar som en strong kille gör i damsällskap. När bakluckan smällde igenom om oberörda hundöron, sa Hästtjejens mamma:
- Om ni bara hade berättat allt det här och jag inte hade sett det själv, så hade jag inte trott er!

Ni tycker inte att det här var märkvärdigt och det är det inte heller – men det tyckte hon. Att det bara fanns sådana collies!
Det var henne och inte hundarna som vi arrangerade miljöträningen för. Hennes första hund var en collie. Den hade inte klarat stadspromenaden igår – den hade inte ens gått att transportera dit. Den försökte kasta sig ut genom fönsterrutorna när de skulle åka bil. Den var rädd för mycket annat också, den var så rädd att hon inte orkade ha den kvar. Så hon gick hela första delen av promenaden igår kväll och väntade på panikreaktionerna! Det var hennes idé om en collie.

Ni kanske tror att jag har hittat på det här, men det är vad vi gjorde igår kväll. Vi miljötränade en människa, en snäll människa som tycker om hund och väldigt gärna skulle vilja ha en igen. När vi släppte av henne vid hennes gård, tittade hon så längtansfullt efter våra tre, som sprang omkring i tjockmörkret i hennes trädgård och nosade i kattspåren och var vanliga, normala hundar.
Snälla uppfödare, lyssna! Ingen säger att alla collies är skraja. Men det är för många människor som har haft ungefär samma erfarenhet som Hästtjejens mamma och det är ännu fler som har hört berättas om det. Hur ska ni kunna sälja valpar till dem?
Ingen exteriör och inga ögonresultat i världen hade kunnat få den här kvinnan att satsa på collie igår. Idag kan hon kanske överväga det.


Bodil Carlsson

TEORI OCH PRAKTIK

Vi bryter! Trettioen kommentarer har hittills ramlat in efter Johans inlägg Synbara bevis och det börjar helt enkelt bli för långt att scrolla ner.

Fortsatta kommentarer, gärna! Men då tar vi dem under det här inlägget i stället, så blir det mera lätthanterligt för läsarna.

Anci och Peter tar upp detta med att teori och praktik måste fås ihop. Sant, men vad betyder det i - tja, okej då - praktiken? Hur gör man?

För mig är praktik utan teori, utan kunskap, just den situationen där man står med en fodertik som visar sig ha EPI och inte har en susning om hur det har blivit så och dessutom inte har en aning om hur man ska göra med hennes kullsyster. Sjuk? Snart sjuk? Kommer aldrig att bli sjuk? Eller är genetiskt fri och invändningsfri att ta en kull på?

Teori utan praktik är samma mörker på ett annat vis. OM ingen vet vilken ålder EPI debuterar vid, därför att ingen har talat om det för veterinärer/genetiker (eller forskarna vid SLU), därför att alla håller tyst som om det gällde maffiahemligheter, så har ju ingen några fakta att bygga upp sin teori av!!!
Och då finns det ingen veterinär eller forskare som kan säga till Anci - "Jasså, hon är tre år och vid gott hull? Hon står på huvudet i matskålen och du kan ge henne grädde? Hon käkade ett paket bregott utan trubbel? Jamen då så! Frisk bärare eller genetiskt fri! You can take my word!"

Några gånger varje år ringer det någon hit och frågar om genetiska sjukdomar. Oftast är det uppfödare. De har precis samma sorts frågor som Anci ställer sig: hunden har X, men betyder det att hennes pappa/mamma/syskon också har det?
ALLA SÄGER: "DU TALAR VÄL INTE OM DET?"

Det gör jag inte - utom nu, i den här formen och ingen kommer att få ur mig vem som har frågat vad om vilken hund. Ever! Men vore det inte mycket bättre om vi i stället gjorde så här?
Rasklubben letar fram en eller två erfarna veterinärer - Strömsholm har säkert några att erbjuda. Folk med lång erfarenhet och bra kontakter med andra veterinärer med annat specialområde att skicka frågan vidare till om det behövs. Rasklubben letar fram en klinisk genetiker också. Man gör ett avtal med de här personerna: de svarar på frågor. När man ringer och frågar, får man lov att tala om vem man är och vem hunden är - annars blir det enkelt att göra anonyma "busringningar" om att konkurrenternas hundar är sjuka....
Veterinärerna och genetikern noterar hur många som ringer och vad de frågar om. Informationen lämnas vidare till rasklubben men i avidentifierad form, d v s namn på uppfödare/ägare och hund tas bort.
På så sätt skulle 1)informationen komma in till veterinärmedicinarna
2)rasklubben hållas löpande informerad och
3)INGEN behöva vara rädd för att bli uthängd som uppfödare, känna sig illojal mot sin uppfödare om man är valpköpare eller vara rädd för att få obehag
4)valpköpare skulle kunna se en sammanfattning på rasklubbens hemsida och få en idé om vilka hälsorisker som finns i rasen och vad man ska fråga uppfödaren om, även om kullen är en A-kull.
Och 5)vi skulle alla må lite bättre av att inte känna att det är en massa hemlighållande hitan och ditan!


Vad säger ni? Är detta ett bra förslag? Om inte annat skulle vi inom klubben få en bättre överblick över hur stora resp problem är. Är det 50 personer om året som ringer om EPI - eller är det 2? Personligen tror jag att problemet med de dåliga nerverna på våra hundar är avsevärt större än EPI - men med ett sådant system skulle man inte tro, man skulle rentav kunna veta.
Teori och praktik ihop!

Bodil Carlsson

RYKTE FRÅN SKK...

....och ett uttalande från England att börja helgen med!

Ryktet från SKK säger att valpsidan KANSKE kommer igång under januari månad nästa år och att det kommer att finnas en länk till rasklubben för mera information till valpköpare som är nyfikna på collievalp!

Och vem sa detta?
"At the moment, the excellent breeders are lumped in with the rotten ones"...

Mark Evans, RSPCA:s avgående veterinärmedicinska rådgivare, är inte direkt känd för att tala i för små bokstäver. Men riktigt så sa han inte, det är Dog Worlds sammanfattning. Det här är vad han verkligen sa:

"I genuinely believe there are very passionate, excellent breeders who should be cherished and nurtured and made more visible to the puppy buyers. They should now pick up the baton and run with it and drive the irresponsible breeders out of the park."

Ta åt er, ni utmärkta uppfödare som vill rasens och hundarnas bästa!
Och plocka sen upp den där stafettpinnen och ge järnet!

Trevlig fredagskväll! Diskussionen fortsätter förhoppningsvis i morron, men för min del är det dags för en varm skön säng full av collies... medan snön yr och vinden piskar därute.

Bodil Carlsson

Synbara bevis

Först ett litet klargörande:
Alla MH-spindlar (såväl för kennlar som enskilda individer) är offentliga handlingar och tillgängliga för allmänheten. Den som är intresserad kan beställa dem via SCK.
Vi väljer att använda oss av dessa bilder på spindlar för att synbart visa på hur stora skillnader det faktiskt kan vara mellan en collie och en collie. Framför allt för att en bild säger så mycket mer än siffror och bokstäver.

Så till dagens spindlar:
Valparna från de två första kennlarna är inte likadana som valparna från de två sista. Det är stor skillnad på vad valpköparna kan få med sig hem när de hämtar valp... Och med detta i åtanke - hur skulle rasklubben kunna låta bli att tala om att skillnaderna finns och att de beror på uppfödarna?





-------------------------------------------------------------------------------------





Jag röstar definitivt JA till bredare konsumentinformation och vill gärna se den i rasklubbens kennelregister. En valp är en ganska kostsam historia och dessutom en investering i välmående, glädje och kamratskap. Det får inte vara ett lotteri när man väljer valp, det måste finnas lättillgänglig information som visar att uppfödaren gjort det bästa tänkbara för att få fram så orädda, lekfulla och trygga hundar som möjligt.
Man måste inse att långt ifrån alla valpköpare lusläser Hunddata på SKK:s sida...

Johan Nilsson

TACK!

Tack, Angelica, för ett jättebra inlägg! Hade det inte redan varit så sent, så hade jag kontaktat dig och bett att få ta det som Gästskribentens inlägg.

1)I förbifarten - det gör inget om man missuppfattar, så länge vi kan rätta varandra! Jag var alldeles för otydlig i mitt svar till Anna och dessutom, ser jag nu, lite spetsigt misstänksam. Sorry, Anna, en gång till! Tonen i en del tidigare kommentarer och på en del andra ställen har inte varit så bra och man blir benägen att hänga upp sig i onödan...Det är illa och jag ska försöka jobba bort det.

2) Jag har inte stort hum om hälsoproblemen hos schäfer och det lilla jag vet får mig att vara tacksam över att det inte är min ras som har råkat ut för dem. Nu tror jag inte att det är tack vare uthålligt och långsiktigt planerat avelsarbete som collien har klarat sig så jämförelsevis lindrigt undan. Jag tror att det är något i stil med bonntur! Mönstren i rasaveln ser ungefär likadana ut i de flesta rena raser med stängda stamböcker - liten ursprungsgrupp, upprepad matadoravel, ofta liten effektiv avelsbas under långa tider - och om de resulterar i ett genomslag av autoimmuna sjukdomar, som pyoderma hos schäfer, eller en abnorm frekvens av ett visst hjärtfel som hos KCC spaniel, eller linslux som hos tysk jaktterrier - etc, etc, etc - eller en extremt hög frekvens av den recessiva gen som ger CEA hos collie, det tror jag mera är en slump. I princip hade det lika gärna kunna bli pyoderma hos collie, men till vår stora lycka är det vanligaste fysiska felet ett som åtminstone inte orsakar stort lidande eller nedsatt funktion hos hunden.
Däremot tror jag inte att det är en slump att även om man köper schäfervalp av uppfödare som säljer mera till sällskap än till bruks, så har man mindre risk att få en hund med så stor rädslebenägenhet som man kan råka på, när man köper motsvarande collievalp. Det har inte gått att sälja skotträdda/ljudrädda/golvrädda schäfrar, som måste bäras upp och nerför trappan till övervåningen! Och rakt inte med hänvisning till att det är smällar man får ta för att "en schäfer är ju ändå alltid en schäfer", d v s man kan inte vänta sig så mycket annat, att det är "rastypiskt", eller att hunden i a f har ett sött uttryck!
Här är det ju klar skillnad i avelsurvalet mellan schäferuppfödare och collieuppfödare, tror jag - inte bara när det gäller rent bruksinriktade uppfödare.

3) Helt enig med dig i det du säger om MH. Vi hade en bra diskussion i ämnet för något halvår sedan. Ett bra test mäter som de saker det är konstruerat för att mäta, men inte annat - som hundaggressivitet, vattenapporteringsintresse eller vallanlag.
Personligen skulle jag inte köpa en collievalp enbart på MH-resultaten hos föräldrar och släktingar, även om de såg "bra" ut. Det säger ju inte mycket om ur vilket huvud MH-beteendena kommer, om du förstår hur jag menar. Jag skulle inte gifta mig med en man bara på hans resultat från stridspilottestet heller! Killen är smart, har reflexer som en leopard och fattar blixtsnabba beslut - det visar testet. Men det visar inte om han är psykopat! Ungefär så med MH-resultat på hundar som jag inte känner från uppfödare, vars hundsyn jag inte heller vet något om. Vilken glädje har jag av en skottfast hund, om han är otrevlig mot valpar och biter ihjäl höns så fort han vet att jag vänder ryggen till och dessutom gillar att trycka ner alla han vågar sig på???
Jag skulle heller aldrig köpa valp utan att veta MH i familjen, från linjer eller uppfödare som jag inte känner väldigt väl. Vilken glädje har HUNDEN av sitt liv, om han är smart och snäll och social och så vacker att folk drar efter andan....men är så skotträdd och osäker inför nya situationer att hans tillvaro är en pina?

4) Jag håller fullständigt med när du säger att hundar är komplexa varelser - inte några enkla maskiner att jobba med, inga redskap för oss, inga leksaker heller! De är högt utvecklade, socialt kompetenta grupplevande däggdjur med annorlunda funtade, men lika levande, hjärnor som våra - det är vad jag tror. De är lika mycket en ständigt pågående ömsesidig påverkan av genetisk grundutrustning och miljö/erfarenhet som vi själva. Enkla, fyrkantiga instrument och mallar passar inte för hundar av samma skäl som de inte passar för oss! Så om vår syn på hundar ÄNTLIGEN är på väg bort från det där gamla bra hund/dålig hund-tänket, så är jag bara glad. Men nu är det, som jag ser det, så att vissa varianter av det gamla fyrkantiga, obiologiska hundavelstänket satte hundraserna i soppan. Vår ras står med en anhopning av rädslor. Då måste vi göra som folket i jakthundsrasen - vi måste prioritera utifrån det läge vi faktiskt har. I dagsläget är MH det minst fyrkantiga och obiologiska vi har att tillgå och för just colliens problem tror jag för min del att det skulle kunna rädda skinnet på rasen! Att välja bort de mest rädslebenägna avelsdjuren och prioritera stabilitet/vänlighet över allt annat med fysisk hälsa som prio 2...
Skulle rasens uppfödare kunna sälja hundar med det ryktet? YESS! Och om en del av dem inte bryr sig om djurskyddsaspekten och konsumentintresseaspekten - vilket jag tror att de kanske borde börja göra, innan de blir tvingade! - så borde de väl kunna tänka på sin marknad!

Bodil Carlsson

"DET FÖREFALLER NAIVT...

... att tro att en kennelspindel säger allt om en kennels hundar", säger grannbloggen.
Det förefaller mig ännu mer naivt att tro att en stämpel som en ras burit på i väldigt många år saknar all verklighet och bäst hanteras genom att man ignorerar den.
Det tror nämligen inte valpköparna och inte många andra heller.

Fortsättning med jämförande kennelspindlar följer. Bilden visar kunskapens små, sura och insnöade äpplen.


Bodil Carlsson

Förklaring till moment på MH

CAVEAT EMPTOR!

är en gammal latinsk varningsfras som betyder ”Köpare, se upp!”
Vi snackar inte jämnfördelat i uppgifterna som följer. Vi snackar inte lika prioriteringar. Vi pratar inte om lika chans för valpköparna att få en glad, lekfull, nyfiken hund. Vi talar om hur det ser ut i den svenska collieuppfödarbranschen.
Köpare, se upp! för så här fördelar sig kennlarna på några MH-beskrivna egenskaper, som är rätt viktiga för oss valpköpare att ha ett hum om innan vi bestämmer vem vi ska öppna plånboken för. Varför har vi hund? För att de ger oss så mycket vänskap och delar med sig av sin livsglädje, inte sant?

Av 54 kennlar med 15 eller flera beskrivna ligger 9 kennlar bättre till än rasgenomsnittet när det gäller social förmåga. Det är 17%!
Vårt rasgenomsnitt ligger – trots att så många ständigt betonar att collien framförallt är en sällskapshund, inte en sån där arbetsinriktad jobbig brukshund – på precis samma värde som den genomsnittliga MH-beskrivna schäfern. Bara 17% av kennlarna har collies som är mera sociala än schäfrarna!

Av 54 kennlar ligger 4 stycken bättre till än rasgenomsnittet när det gäller lekfullhet. Det är 7%!

Av 54 kennlar ligger futtiga 6 bättre till än rasgenomsnittet när det gäller nyfikenhet/oräddhet. Det är 11%!

Lite drygt en på tio av de som föder upp den ras jag har som familjehund lyckas få fram hundar med någorlunda normal nyfikenhet och orädsla?
Typ en på tretton får fram normal, fin hundlekfullhet?
Och den som väljer collie hellre än schäfer för att få en riktigt bra kompis till sig själv eller barnen har färre än en på fem att titta närmare på!
Är det möjligt?
Detta är offentligt tillgängliga siffror från Lathunden. Det jag kan få fram, det kan alla andra valpköpare som känner till möjligheten också få fram. Varenda kennel med 15 eller flera MH-beskrivna hundar har en åtkomlig rasspindel och de skiljer sig åt, vill jag lova. Hundarna också.
Hunden som ser ut så här



fungerar inte likadant som den som ser ut så här.



Valparna som de lämnar – ja, båda är avelsdjur – kommer inte heller att bli likadana. Caveat emptor...


Bodil Carlsson

Let the sunshine in...

Titta på spindlarna nedanför. Så här kan MH-spindlar för långhårig collie också se ut!
Ser ni skillnaden mot de vi publicerade i ett tidigare inlägg? Dessa två visar hundar med ytterst små rädslor men desto mer nyfikenhet och leklust. Det börjar lukta hund här - glad, nyfiken och leksugen hund.
Dessa spindlar visar också att uppfödarna lyckats minimera rädslorna och då har vi svaret på frågan:
Ja, det går!

Så fick vi en bländande solstråle att lysa upp den annars så gråmulna historien om collien och dess rädslor.






Johan Nilsson

MAN MÅSTE TÄNKA PÅ POCENTEN!

Kommer ni ihåg det gamla TV-programmetsom skojade om Helge och pocenten?
Det är jobbigt med siffror och statistik, det är lätt att vränga till det - får vi veta på en annan collieblogg i dessa dagar. Samma sak sägs i en av kommentarerna här på sidan och om bloggtexten och kommentaren liknar varandra väldigt både i tanke och innehåll, så är det väl ett slumpmässigt sammanträffande.

Ok – vi tittar på hur pass svårt det är med just den här statistiken. Så här ser det ut, det är alla överens om:

AV KULLARNA SOM FÖTTS HITTILLS I ÅR HAR SNUDD PÅ 60% BOMMAT VALPHÄNVISNINGSKRAVEN.

Som vi alla vet, finns tre krav för den. Hälsa, mentalitet och exteriör. ”Hälsa” betyder tyvärr inget annat än föräldrar ögonlysta gånger två. ”Exteriör” betyder minst 2:a på utställning eller godkänd exteriörbeskrivning. ”Mentalitet” betyder att hunden inte får vara för j-kla rädd på ett vanligt MH, om ni vill ha det på vanlig svenska.
Grannbloggen framhåller som särskilt viktigt – kanske för att ingen ska luras av några försök att bedra er med siffror - att

DET MINSANN INTE ALLS ÄR ALLA DE 60% SOM STUPAR PÅ MENTALITETEN.

Det stämmer precis. Vem har sagt något annat? Några kullar var efter icke dubbellysta föräldrar. Några kullar hade inte 2:a eller exteriörbeskrivning. Sammanlagt åkte 14 kullar ut på det. Hela 25% av alla som bommade, bommade på annat än mentaliteten, förkunnar grannbloggen. Det är en viktig poäng, det förstår jag. Fast varför de 25% är så viktiga förstår jag inte alls. För hur man än vänder och vrider på det betyder det väl lik förbaskat att

75% AV DE SOM BOMMADE, BOMMADE PÅ MENTALITETSKRAVET!

Visst kan statistik vara svårt. Men den här gången var det väl rätt enkelt med pocenten? Det enda som är svårt att fatta här är varför det ser ut så här. Sedan kan man komma med det gamla invanda om att ”MH är allenarådande” och inte ”fångar upp arvbarheten” så mycket man vill. Ärligt talat, börjar inte just den flaskan bli rätt tom?


Bodil Carlsson

Inget nytt under solen...

MH 2001-2003, Långhårig Collie, 576 st beskrivna hundar



MH 2007-2009, Långhårig Collie, 726 st beskrivna hundar



Skillnaden mellan dessa två är knappt skönjbar. Rädslereaktionerna sticker iväg, tyvärr åt fel håll. Om de istället stack iväg på motsatt sida av spindeln skulle det tyda på hundar med större leklust.
Spindeln visar att de beskrivna hundarna har liten leklust men stora rädslor.
Kanske onödig fråga men - vad tycker ni att uppfödarna ska prioritera?

Johan Nilsson

LOLO OCH THOMAS!

Ni har satt mig på det hala. Visst går jag omkring och tror att det finns fler nyfikna, glada, stabila collies nu än för tjugo år sedan. Visst tänker jag mig att det finns fler uppfödare nu jämfört med då som vill få fram smarta, stabila familjehundar med talanger som går att använda i agility/bruks/lydnad.
Men ni har fått mig att tänka efter. Varför tror jag det?

Den allra första collie jag någonsin lärde känna hette Lukas. Han presenterades med ett skratt av tjejen som hade tagit över honom - "Lukas, en riktigt typisk collie - man märker inte att man har honom i snöret!"
Det var inget skratt med stolthet i och Lukas var ingen glad hund. Lukas gled som en halvhukande skugga i kopplet, Lukas höll sig undan, och synen av Lukas som skulle åka bil var svårfattlig, för hur en såpass stor hund kunde krympa till ömklig kattstorlek för att ligga blickstilla i baksätet med bortvänt ansikte var svårt att förstå.
Till sist bet han någon och då tog man bort honom och ingen saknade honom särskilt. På sätt och vis förstår jag det - nu, för jag gjorde det inte då - att det inte fanns mycket att sakna. Ingen livsglädje. Inget eftertryck, varken av glädje eller något annat, i något han gjorde. Ingen personlighet. Inte mycket HUND i hunden!
Det trodde mina vänner (och jag) var en typisk collie. Trettio år sedan!
Ingen skulle säga så nu. Folk skulle säga "Stackars hund!"
Det är väl en anledning till att jag tror att saker har blivit bättre.

Sedan fick jag mina första egna collievalpar och de var helt enkelt hundar - de lekte med eftertryck, de busade med eftertryck, de åt med eftertryck och de sov med samma gusto. Dessutom var de colliehundar, de höll ihop flocken, de vaktade familjen, det bästa de visste var att hänga med och lära sig saker... och folk sa:"Ja,du har ovanligt bra hundar - för att vara collies, alltså." De gick karaktärstestet utan problem och testledaren ropade: "Ja, såna collies är vi inte vana vid!"
Tjugo år sedan. Ingen skulle ha kallat dem alldeles ovanligt bra idag, ingen testledare hade brustit ut i jubelrop.

Sedan adopterade jag en hund med dubbelt dålig erfarenhet av människor, fick lägga ner ett par år för att få rätsida på honom och fick den bästa collie jag har levt ihop med. Han gick igenom korningen. Tio år sedan - och jag tyckte att det var fantastiskt, som att ha vunnit stort på lotteri. Hur många collies blir inte korade idag?

Jag gick runt i Norrtälje sommaren 2008 dagen före World Dog. Stan var full av hund. I ett gathörn stod ett gäng collies rakt upp och ner alldeles uttryckslösa - småvuxna, söta hundar med mycket päls - i väntan på fortsatt färd ner mot Stockholm. Där jag stannade höll några tjejer ur lokala klubbens Hundungdom på att visa agility. Fyra-fem hundar, varav två var collies. En vitnosad gammal långhårshane hoppade med den äran och när matte vände ryggen till ett ögonblick smet han och körde den lilla hinderbanan en gång till för att det var kul. Den andra var en kortiskille som forsade fram och mest verkade frustrerad över att hindren var så få.
Kanske att jag skulle ha kunnat springa på uttryckslösa gänget för tjugo år sedan, men jag tror inte att jag skulle ha sprungit på hopphundarna - och hade jag gjort det, så hade det väl varit till allmänhetens jubel och allmän klockringning.

Ungefär så har jag tänkt. Har jag fel? Läsare, vad tycker ni? Hur går det för collien? Har det blivit fler livsglada, nyfikna? Har det blivit mer HUND i collien igen?
Eller är det bara så att spridningen har ökat, så att skillnaden mellan hundarna inom rasen är större nu?
Ordet är fritt. Tacksam för synpunkter!


Bodil Carlsson

GÄSTSÄNGEN

Lyktan lyser. Och eftersom en del av min familj är på väg hem i natt, med ett tåg som avgår sent och en buss som kommer fram ännu senare, och därefter sex kilometer till fots på obelysta grusvägar mitt i natten i taxilöst land; och eftersom de andra sover så gott tätt intill varandra i gästsängen – en av dem så utmattad som man bara kan vara när man är ung och ny på sitt allra första jobb med ansvaret att lösa problemknutar och de andra tre lyckliga att få skydda den som måste få vila– ja, så lämnar vi lågan att fladdra därute, inte sant?
Det här är berättelsen om en av dem som ljuset brinner för.

Den gamla östeuropeiska judendomen tänkte sig att det vid varje tidpunkt måste finnas tolv rättfärdiga människor, för annars tröttnar Gud på oss och låter världen gå under. Jag är inte religiös, men tror att det kan stämma. Jag har mött en av de tolv. Det var en bosnisk bondkvinna, osäker på exakt när hon var född och mycket äldre i kroppen än något av de år hon kunde tänka sig vara hennes födelseår. Hon kunde inte läsa. Hon fick aldrig lära sig. I hennes by behövde flickor inte läsa.
I byn köpte hennes serbiska grannar fårosten som hon var känd för och de serbiska pojkarna spelade i byns fotbollslag med hennes söner. Hennes man jobbade på en liten snickerifabrik, de byggde sitt hus med egna händer och livet flöt på – tomatplantorna växte och hönsen la ägg och fårosten gav lite egna pengar – tills allt blev annorlunda, ett litet steg i taget. Män, sa hon, män som ville ha mera makt, män som ville ha mera pengar, de startade något. Små män som ville bli större genom att sikta på någon annan. Så fotbollslaget packade ihop och de serbiska killarna spottade efter hennes pojkar på bygatan. Sista gången hon såg sina söner leddes de bort av paramilitärer och ingen har någonsin sett dem igen. Sista gången hon såg sitt hus brann det bakom henne och hon sprang för sitt liv medan ungdomar – okända ungdomar med gevär – sköt mot hennes ben och skrattade. Men - förklarade hon för mig, när hon såg att jag var förfärad – man måste förstå att de var unga, de hade själva blivit bortjagade från sina hem, de var arga och desperata och de begrep inte bättre än att ta ut det på någon annan.
Och då kände jag mycket starkt att jag ville resa mig upp för henne och ta av mig den hatt jag aldrig har ägt: jag befann mig i samma rum som en av de tolv rättfärdiga. Den bosniska kvinnan satt inte i samtalsrummet för att någon hade skjutit efter henne. Hon kom varje gång man hade öppnat en massgrav och hon hade suttit för länge framför TV:n och försökt känna igen mönstret i sina pojkars skjortor på något av byltena som lyftes upp ur jorden.

Hon for hem igen. Hennes man dog i Sverige och för att hon skulle få kistan begravd på den gamla muslimska gravplatsen i byn fick hon ha hjälp av en stridsvagnseskort från IFOR. Skulle han ligga där ensam? Hon for hem. Flera serbiska grannar hade ringt. De ville att hon skulle komma tillbaka och göra fårost igen, kriget var slut och de hade lovat skydda henne. Det var snälla människor, sa hon. De enda hon bar agg emot var de som hade startat alltsammans, de små männen som ville bli större genom att sikta på någon annan.
Muharema, om du fortfarande lever och någon gång mera behöver ett tak över huvudet och en säng att sova i, så skulle mina hundar vakta dig som de vaktar min dotter. När brydde de sig någonsin om utanpåskriften?

Bodil Carlsson

EN MORGON FULL AV FRUKTAN...

...med betoningen på andra stavelsen, socker i gräset alltså, ser ut så här. Vackert men farligt! Fruktán är den sockerart som gräs bildar för att skydda sig mot frosten när det är kalla nätter och mornar, men sol och varmt mitt på dagen. Ungefär som glykol - utmärkt att hälla i bilen, men ett dödligt gift för hund. Fruktan är ett överlevnadsknep för gräs, men ett gift för hästar med anlaget för fång.
Så det är inte utan att knuten som känns i maggropen denna frostklara allhelagonamorgon är fruktan, med betoning på u. Vitt överallt! Shettisarna får sen frukost i stallet, därefter ryktas det för att dra ut på tiden och när de släpps ut är det till en högiva som kommer att hålla dem upptagna en bra stund. Till sist strosar de iväg ut i hagen för att småbeta. Men då är klockan halv elva, solen ligger på och gräset har gått från borstigt vitt till blankgrönt. Fritt fram att njuta! Hundarna och jag ger oss av för att gona oss i ljuset och utsikten över Vättern från åsen.




Tyvärr har jaktlagen visst bestämt sig för att göra detsamma. På byvägen möter den omisskännliga karavanen av SUV:ar med tonade rutor och smalögda mansansikten. Skallet från en stor drivande hund har hörts sedan åttatiden. Möjligen har det varit en morron med fruktan, betoning på u, också för en del andra i omgivningen. Älgkon som går med sina två storvuxna kalvar?
Måtte de sikta alldeles ovanligt illa idag, tänker jag. Måtte alla nöjesjägare vända tomhänta hem! Så otroligt enkelt det är att skada det som lever, så enkelt med höghastighetsvapen och sikten - och så otroligt svårt att lappa ihop igen...

Vi har tillräckligt med onödig död i världen. Tillräckligt många att tänka på när vi tänder allhelgonalyktan i kvällningen vid förstubron under de första vassa vinterstjärnorna.



Bodil Carlsson

DÖMA HUNDEN EFTER HÅREN?

Hästtjejen som kommer inom ibland är en kvinna med många talanger. T ex kan hon karda och spinna. Hon älskar att jobba med fin ull.
Hon fick två konsumkassar packade med fällpäls från collie och här är resultatet. Två delar hundull för mjukt och lätt, en del fårull för långfibrigt och spinnbart. Så gjorde folket på Shetlandsöarna, när de behövde varma och vattenavstötande tröjor att ha på sig i fiskebåtarna. Så gjorde nog folket i Skottland också – svårt att tro att de hade råd att avstå från något så förstklassigt som hundull, när den kom som gratisbonus från arbetsdjuren. Gamla berättelser säger att hundarna kommenderades att sova med barnen för att skydda dem från värsta vinterkylan.



Collien har kommit en lång väg från den gamla onda tiden. Det var en vacker ras när den först skapades ur de gamla vallhundarna och det är en vacker ras idag. Konstigt nog har den mer av sin gamla användbarhet kvar än man tro, när man läser rasens nittonhundratalshistoria.
Att avla en hel hundras på utseendet är väl ungefär lika smart som att välja den för ullens skull, men det var i stort sett så det gick till.

Så här såg mina hundar ut igår, när vi var ute och letade vildsvinsspår. Regnet hade suddat ut avtrycken och hundarna sa att spåren vi såg var gamla och inget att bry sig om, men att det fanns rörligt vilt i närheten. Därför är kopplen på och virade runt trädroten.
Collien är också en sort med många talanger. Varför döma bara efter utsidan på den som har så mycket annat att ge?



Bodil Carlsson

Visan om den hysteriska collien

Jag och tiken var hos veterinären i förra veckan pga en avsliten klo. När vi kom dit var det vägning, lite väntan och sedan in i undersökningsrummet. Tiken nosade runt lite i rummet, vädrade i dörrspringan för att känna vad det var för spännande hundar som passerade utanför. Sedan satte hon sig bredvid mig. Veterinären kom in och jag lyfte upp tiken på bordet. Sedan vidtog undersökning av skadan.

"Hon är ovanligt lugn för att vara en collie" sa veterinären. "De flesta collies brukar kasta sig på dörren för komma ut härifrån" sa hon vidare.

Jaha, där kom den igen - Visan om den hysteriska collien. Hur många gånger har jag hört den? Jag vet inte - men jag vet att det är alldeles för många. Och då har jag haft collie i endast åtta år!

Collien har ett grundmurat rykte som nervös, ängslig och rädd. Att vända det är nog den största utmaning som alla nuvarande och kommande uppfödare har. Vissa tar sig an utmaningen, andra inte. Om jag skulle få för mig att bedriva uppfödning av collie så skulle första steget vara att utforska allt vetenskapligt material om rasen som finns dokumenterat. Sedan skulle jag kontakta rasklubben för att få veta allt som inte syns i de vetenskapliga rapporterna. Efter det skulle jag troligen sätta mig ner och fundera på hur jag i min avel skulle kunna bidra till att utveckla rasen i rätt riktning. Och rätt riktning för vår ras är - bort från rädslor. Jag är övertygad om att man kan få bort rädslorna. Kan man avla fram och bort andra egenskaper, som beskrivs i det förra inlägget, så måste det definitivt vara möjligt att avla bort rädslor. Problemet är att inte alla vill. Då flyger ett kärnfullt gammalt citat genom mitt huvud..."Din vilja växer i skogen". Andra raser har haft samma problem och lyckats vända det negativa till positivt. Inom collierasen tycks detta vara ett Moment 22, dvs olösligt.
Ska vi nöja oss med det, vi som vill ha fler collievalpar under kommande år?
Nej, det ska vi inte!

Som flera andra tror jag att tiden för frivillighet är förbi. Nu krävs regler och förordningar annars kommer vi inte ett enda steg framåt på vägen som leder till den orädda collie vi vill ha.
Det skulle vara en lättnad att en dag komma in till veterinären och få höra:

"Åh, en collie, då är det aldrig några problem."

Johan Nilsson

DEN ANDRA EXTREMEN

Tjurhetsning med hund var ett sällskapsnöje i forna tiders England. Det fanns rentav ett förbud för slaktare att sälja kött av boskap, som inte hade hetsats av hundar före slakten. Tanken var att själva hetsandet gjorde köttet mörare och mera näringsrikt. Man får hoppas på att biffkonsumenterna hade glädje av tillställningarna, för det är förfärligt tydligt av de gamla berättelserna, att boskapen inte hade det – och inte de arma hundarna heller. En del av skildringarna får det att vända sig i magen på nutida läsare. Tjurar med söndertrasade ansikten, hundar med avsparkade ben, som hetsas mot tjuren igen – hundar som kastas upp i luften och bryter rygg eller ben i fallet – gamla halvblinda hundar fulla med ärr, som kommenderas att anfalla igen.

Och anföll gjorde de. Igen och igen! Hade de väl fått tag om nos eller halsskinn på tjuren, så höll de fast, tills de trampades till döds. Okänsliga för smärta slogs de bokstavligen till sista andetaget. En karl lär ha tagit med en tik och hennes valpkull och fått varenda valp såld till bra pris, när han hade demonstrerat hur mamman gick på tjuren gång efter gång... även efter att ägaren hade huggit av ett av hennes ben. Det var en riktig bulldog, det! Det var det man hade den rasen till. Man satsade pengar i vadslagning om vilken hund som skulle kämpa hårdast och längst.

Säger historien, som den berättas av bulldogfolket nu för tiden. Det finns en lite annorlunda variant, som man kan vaska fram ur kortfattade antydningar. Dessa bulldoggar – tjurhetsargladiatorerna – var inte de enda bulldoggarna. Folk som höll boskap hade bulldoggar som inte var exceptionellt ursinniga i kamp med bytet. De gjorde sitt jobb, drev och vaktade tjurar och gav sig inte, men de var inte kampmaskiner. Kampmaskinerna som höll i gång vadslagningen och folknöjet var ett urval av hela bulldograsen.

Folknöjet väckte till sist anstöt. 1835 antog parlamentet en lag om att förbjuda tjurhetsningen. Och plötsligt var efterfrågan på bulldog slut. Rasen hade sitt rykte som kampmaskin och den hade ett gäng anhängare, som ville se den överleva, men inte många som ville vara ägare till den. Så entusiasterna insåg, att bulldoggen måste bli en hund, som folk vågade ha – och då satte de igång att göra om dess beteende. 1864 bildades den allra första klubben för bulldogvänner – trettio stycken personer, som skrev ihop rasens första standard. Sedan blir det litet oklart mera exakt hur de gick till väga, som det brukar vara i hundrashistoria, men fram kommer ganska snart the modern, sweet-tempered bulldog. Envis men snäll. Fortfarande en rätt normalbyggd hund av doggtyp, ännu inte omgjord till vad den är i dag, och alltså fysiskt fortfarande fullt förmögen att hetsa boskap – men lusten var borta. Kvar är the family dog.

Detta finns beskrivet i flera olika historiker över rasen. Ingenstans står en antydan om att man löste problemet genom att korsa in stillsamma sällskapsraser. Valde man ur den mindre bytesaggressiva delen av rasen? Gjorde man samma sak som alla uppfödare av husdjursraser gör, när de vill ändra exteriör, eller produktivitet, eller insida - valde de minst stridslystna hundarna och tog valpar efter dem? Och i nästa generation tog man de minst stridslystna av de hundarna och tog valpar efter dem. Och i nästa generation...

Det går inte att få fram i de källor jag har hittat. Men på ett antal hundgenerationer – av historiken att döma kanske trettio-fyrtio år, tio till tolv hundgenerationer– hade man fått sin fredliga familjehund. Bulldoggen har inte längre något rykte för vildsinthet i strid. Tvärtom berättar engelska bulldoggklubbens hemsida idag om hur godmodig en riktig bulldogg är. Här har man alltså lyckats med att så grundligt möblera om ett beteende, att bulldoggens attackvilja har blivit en legend från forntiden. Den moderna rasen beskrivs som motsatsen till det som var ”en riktig bulldog” för etthundrafemtio år sedan.

Är beteende ärftligt? Kan man plocka fram de mest intensiva hundarna ur en hårdför boskapsdrivarras och avla dem ännu mer bytesaggressiva för bättre priser och mera ära?

Kan man ändra sig, när lagen ändras, och avla bort bytesaggressiviteten, när den blir oönskad?

Det ser så ut. Alltså:

Kan psykiska egenskaper förändras genom selektiv avel? Är arvbarheten såpass hög att det är meningsfullt?

Har bulldoggen slutat hetsa tjurar?

Är påven katolik?


Det här inlägget publicerades på Collieinfo under fliken Genetikskolan tidigare i år. Vi lägger ut det här därför att det ger ett möjligt svar på frågan: Hur kom rädslan in i collierasen?
Och hur får vi bort den igen?
Bodil Carlsson