VEM VISSTE?

Det här handlar om en jakthundsras i ett skandinaviskt land – ingen stor ras, om man ser till antalet, utan en av de mindre vanliga och med en rätt liten avelsbas. Rasklubben var ambitiös – den ville vara noga. Man ville att avelsdjuren skulle ha CK. Man ville följa rasens standard, som bl a föreskrev att rasen skulle ge ett ”stramt och elegant” intryck och att hårlaget skulle se ut på ett visst sätt. Man ville förstås ha friska hundar också. Styrelsen var oroad över att man hörde talas om hundar som fick epilepsi. Man visste bara inte hur många. I en ras med liten avelsbas är ju detta verkligen en anledning till oro, så då skickade man ut en enkät till hundägarna. Vad tyckte de om hurdana hundarna var? Hur var det med epilepsin? När svaren kom in från hundägarna direkt till rasklubben blev bilden en helt annan än man hade tänkt sig.

För det första var det många hundar som inte hade kvar så mycket av de ursprungliga jaktegenskaperna. De hanterade t ex bytet på fel sätt. Ja, det stämde att epilepsi förekom, hos så där 2% av hundarna. Men den saken oroade inte hundägarna så mycket. Det som de tyckte var tufft var att mellan 8 och 9 procent av hundarna avlivades p g a problem med mentaliteten! För många hundar morrade mot folk och inte alla släppte godvilligt jaktbytet till sin ägare heller.

Det fanns inte så många MH gjorda, men de som fanns visade just ett skärpepaket hos många hundar. Andra var reserverade i kontakten med människor och några var förstås både och – ingen lyckad kombination alls.

Vad gjorde den här rasklubben? Den reagerade! Styrelsen tog tag i problemet och uppfödarna ställde upp för sin ras. Uppfödarna insåg att man måste prioritera efter det läge man har, så kravet på CK ströks och man satsade på hanterbarhet i psyket i stället. Det MH:ades många hundar av den här rasen under en period. Och hur gick det för den?

Det gick riktigt bra. Rasen återhämtar sig och något allmänt spritt dåligt rykte hann den inte få. Naturligtvis sitter hundägarna på mycket kunskap om hur rasens hundar faktiskt fungerar och beter sig – kunskap som uppfödarna behöver. När kommunikationen mellan uppfödare och hundägare börjar fungera så att alla får klart för sig hur ett problem ser ut, då kan man enas om att göra något åt det. Då går det faktiskt att lösa också! Alla vinner på delad kunskap och öppenhet – uppfödarna, ägarna och hundarna.

Vi vet nog lite till mans att det tyvärr inte alltid är så det har fungerat inom den renrasiga hundvärlden. De olika raserna, deras egenskaper och hälsa och deras avelsbaser och inavelsgrader, har inte varit offentligt tillgängliga och det har inte alls varit fritt fram att tala om dem. Det är en inställning som har varit ett stort hinder för många seriösa uppfödare, de har helt enkelt inte kunnat få fram trovärdiga uppgifter att basera sitt val av avelsdjur på.

Vi kan ta som exempel epilepsi, som vårt sista anonyma inlägg nämner. Man måste ju hålla med om att uppgifter om epilepsi är av minst lika stort värde som resultatet från en andra ögonlysning!

Men varifrån skulle de uppgifterna komma? De seriösa uppfödarna talar om vad de får veta – de andra håller väldigt tyst. Resultat: det är de seriösa uppfödarna som ser ut att ha epilepsi på sina linjer! De andra ser ju då ut att ha väldigt, väldigt friska hundar... och ryktesspridningen till valpköparna är i full gång. "Nej, där ska du absolut inte köpa! Det vet ju alla vi som är insatta att där är det bara en massa ep..."

Det finns bara två sätt att komma ifrån det här. Antingen använder sig rasklubbarna av hälsoenkäter, som går direkt till klubbens avelskommitté eller till SBK/SKK för genomgång. Det betyder att hundägarnas kännedom om hundarna uppvärderas och blir hörd.

Eller så blir det obligatoriskt för veterinärerna att rapportera in vissa sjukdomsfall till SKK till en central databas som blir tillgänglig för allmänheten.

Om man vill bygga upp förtroendet för renrasiga hundar och uppfödare igen ska man göra som den här jakthundsklubben gjorde och som Svenska Collieklubben gör. Som en av våra kommentatorer, själv uppfödare, säger skulle man önska ännu mera uppgifter och ännu mycket mera öppenhet. Men det lär inte komma frivilligt från alla håll!
Någonstans måste vi börja och att göra tydligt för valpköpare att vissa valpkullar fyller rasklubbens hänvisningskrav fullt ut och att andra kullar inte gör det är en service som jag tror blir uppskattad. Dessutom är det faktiskt en artighet mot de uppfödare som kämpar på!


Bodil Carlsson