Det var intressant att se jakten på den gäckande sorken. Tikens framfötter, vackert samlade i grupp, fungerade som storslägga. Därefter en blixtsnabb attack med tänderna för att få tag på det lilla djuret som ormade sig och pep för livet. Den lyckades ta sig lös en gång men sedan var det klippt för sorken. Den försvann i nafs in i tikens mun.
Bakom stod hanen, märkvärdigt stilla och till synes förundrad. Dagen innan hade han nämligen gjort samma manöver - men misslyckats. Och nu gick hon där, med läckerbiten i munnen. Hon bar den 10-15 meter innan hon valde att börja tugga. Stor, stolt och oberörd av hanens suktande blickar. En fullfjädrad jägare med sitt nyss fällda byte.
Ingen av våra hundar släpper ett "naturfynd" oavsett vad som erbjuds. Att ta ett köttben från dem i hemmet går bra men vad som krävs för att de ska släppa en sork har vi ännu inte listat ut. Tror inte ens att oxfilé kan mäta sig med den urgamla instinkten att ute i naturen få sluka ett fångat, eller för all del upphittat, byte. Det där finns ju hos oss människor också, det smakar alltid bättre när man äter ute - och helst nyfångat från grillen :-)
Jag har haft katt i många år och sett hur de beter sig vid jakt. Där gäller en annan metod: Fokusera på behörigt avstånd, vänta, vänta, vänta, blixtsnabbt hopp uppåt och framåt (hur det nu går till) och sedan ett exakt nedslag på bytet. Tikens metod var mer pang på: Men, det låter ju i gräset! Nosa, nosa, stampa, hugg!
Jag tror kanske kattens mer avvaktande metod betalar sig bättre, med tanke på hur många sorkar min saligt avlidne katt Sören tog jämfört med hur många tiken har tagit.
Men kan alla hundar jaga sork? Kan man avla fram eminenta jägare i vilken ras som helst, och i så fall, hur många generationer tar det innan man lyckats?
Det blir dagens fråga för våra läsare, som förstås önskas en skön helg!
Johan Nilsson
HEJ!
SvaraRaderaVar glad du att din dam tuggar i alla fall, det gör oftast inte mina vovvar:-) Ibland undrar jag om mössen/sorkarna är döda innan de hamnar i magen;-)
Alla mina tre av olika ras jagar sork. Heelern har vi dessutom till storråttdödare, han tar dem, tuggar ihjäl dem och släpper sen på kommando.
SvaraRaderaColliefröken Hippie har inte riktigt hajat det där med sorkar, men är väldigt intresserad när västgötarna står och frustar i diverse sorkhål på fältet. Även götarna är rätt dåliga råttfångare,men viljan finns :0) Den bästa "sorkskräck" jag haft var min första goldentik - hon var fenomenal på att ta dem, men jag kunde faktiskt "avväpna" henne, även om det krävdes en del övertalning.
SvaraRadera