OM TAKTIKEN ATT VARA OBEHAGLIG ...

Del 2)

Jag var inte med den där gången för femton år sedan. Men jag var en av dem som inför årsmötet 2008 fick ett felsänt mejl med sagor om hur styrelsen i vår rasklubb förslösade medlemmarnas pengar. Jag har i gott minne vem som stod som undertecknare av det mejlet. Den personen var med på årsmötet sedan och hörde ihop med det klassiska gänget som skulle kuppa fram nytt folk i ledningen. Fick hon svara för sig där? Blev hon ombedd att visa upp vad hon hade på fötterna?
Inte då! De flesta av oss medlemmar är vanliga ilskehämmade svenskar, så vi tycker det är jobbigt med gräl och bråk. Vi drar inte upp saker i onödan, vi håller hellre tyst och hoppas på att det obehagliga ska gå över fortare då.
Fast där hoppas vi fel, för det är då det håller på och håller på.

På årsmötet 2009 reser sig plötsligt någon upp och avbryter klubbens ordförande mitt i hennes hälsningstal med ett långt, välförberett svammelsnack. Något annan poäng med talet än att visa hur lite hänsyn klubbens ordförande var värd hade han inte. På samma årsmöte spänner en uppfödare ögonen i icke-uppfödare som är fräck nog att erbjuda sig att bli klubbens kassör: ”Har du fött upp fler än tio kullar?”
Det klassiska gänget tycker att det är världens bästa fråga till en kassör. Resten av oss tycker att det finns viktigare saker att veta om en kassör med en årsbudget att sköta än att hon kan räkna till elva.
Det klassiska gänget förnekar både i Hundsport och på årsmötet att de känner till rädda collies. Det är ovanligt, för nästan varenda människa i den hundintresserade allmänheten har hört talas om dem. Det klassiska gänget frågar myndigt årsmötet hur många som har haft skotträdda collies och blir alls inte glada, när ett antal av oss faktiskt ställer sig upp. Det klassiska gänget väntar sig inte att vi ska våga göra så.
Det klassiska gänget är inte vana vid att bli motsagda offentligt. De är vana vid att deras bild är den som gäller.

När årsmötet 2009 ändå inte går som minoriteten hoppas, inträffar en annan sak. En hundjournalist startar av någon anledning en kampanj på sin blogg mot just vår rasklubb. Vi medlemmar har inte haft förstånd att välja in rätt folk i styrelsen! Vi är i färd med att förinta en hel ras och de av oss som inte är mer än lovligt korkade är förstås ett riktigt otrevligt gäng. Rallarsvingarna kontrasterar med glansiga bilder från vissa uppfödares kennlar, kompletta med namn. I ett och ett halvt år återkommer påhoppen och under en del av den tiden finns en länk på Hundsports webbsida till bloggen. Tidningens läsare får ett intressant intryck av hur det går till i hundvärlden?

Vare sig vi är uppfödare eller bara intresserade hundägare, är de flesta medlemmar i vår och andra rasklubbar vanligt folk. Vi lever inte av eller för hundar enbart. Vi har vanliga arbetsplatser och vanliga föreningar att jämföra med och vi tycker inte att smygkampanjer och kuppförsök är häftiga. Det känns inte underhållande att se folk bete sig hänsynslöst på möten för att dominera ner någon annan eller att läsa försök att ta knäcken på enskilda med gammalt förtal. Det känns bara sektartat och osunt. Varför ska vi acceptera det i vår rasklubb, när vi aldrig skulle acceptera det på jobbet eller någon annanstans?
Så länge tugget pågick privat, på telefon och i soffvrån, så hade omvärlden ingen aning om nivån på konversationerna och det var liksom lite lättare att tro att hundmänniskor var så där seriösa och kunniga personer som man gärna vill tänka sig att de är. Nu ligger såpan ute på nätet så att vem som helst kan läsa. Det lär inte skapa större respekt för renrasaveln. För min del tycker jag att

DET RÄCKER NU!

och det är en anledning till att kuvertet med ansökan om utgivningsbevis åkte i brevlådan i veckan. Så länge dumheterna pågår, behövs en plats för sansade diskussioner. Framtiden för ceszky terrier kan vi colliefolk inte göra mycket åt, men framtiden för vår ras och framtiden för renrasaveln kanske vi kan bidra till!

Bodil Carlsson