I ALL HAST: MISSBRUK?

Inte finns det mycket vetenskapligt innehåll i ordet ”soluppgång”och strängt taget är det inte särskilt logiskt heller. Det är ju inte solen som rör sig, utan jorden som snurrar runt sin axel. Ändå vet vi allihopa vad som avses med soluppgången och allt från jordens ungefärliga omkrets till rätt tid att mjölka korna har beräknats utifrån det begreppet under tidernas lopp. Så hur ska man förstå Anders Hallgrens inlägg i Hundsport?

För tjugotvå år sen tog jag min allra första valp under armen och klev ut på brukshundsklubbens första kursdag. Jo, jag höll henne i famnen och var fullt beredd på att vända och dra med min lilla pälsboll, min skatt – om de där kamouflageklädda gubbarna skulle materialiseras ur klubbstugan kompletta med stryphalsband och hunsade schäfrar. Det var min bild av brukshundsklubbar, jag lovar!
Så här i efterhand är det en fascinerande tanke. Varifrån får man sina idéer om saker? Inte hade jag känt någon SBK:are! Men så där var det, det hade jag fått klart för mig – schäfrar och hårda metoder och metallstryp och ryt!
Mjae...nä. Icke ett ryck, icke ett stryp, mest tjejer och bara sansat. Vi fick höra en hel del om hur man uppfostrar hundar – men det som gjorde intryck var förstås att fick vi fick se det också, hela tiden. Hundar lyssnar utan hårda tag. Därför att hundar hör relationer! Det där var första gången jag kom i kontakt med modern hundträning och jag var överlycklig. Ny värld öppnar sig, ni vet! Bara några år senare stod vi ett helt gäng på en klubb långt ute på vischan och illbligade på den grundläggande kursen i lydnad för jakthundar. Den gick till på det viset att kursledaren skrek ”LIGG!!!” en gång och sen trampade till på kopplet så att hunnj-veln åkte i backen.
Vi stirrade med hakorna på bröstet, alla vi andra. Vi stirrade så att kursledaren blev skär om kinderna. Nästa gång vi kom fick vi höra att det inte skulle bli några fler särskilda kurser för jakthundar. Jakthundarna skulle få lära sig på samma sätt som alla andra. Vi sneglade på varandra och gjorde tummen upp.
Vems förtjänst? Mer än någon annan enskild persons är det Anders Hallgrens. Heder åt den mannen!

Därför blir jag förvirrad av hans inlägg i senaste Hundsport. Mentaltester missbrukas?
Ja, om de används som ”analys av varför en hund är problematisk”, då måste det sannerligen vara ett missbruk. Men är det någon som gör det? Tänk er att polisen kommer med en hund som är omhändertagen, den har levt hos en missbrukare, den uppfattas som konstig och skrämmande av grannarna... Går man ett L-test* med den hunden det första man gör? Går man ett MH? Gör man MT?
Om nu någon kommer på tanken och ser att hunden reagerar med skräck och aggressivitet när dumpen flyger upp – tror man att det säger ett skvatt om genetiskt betingad aggressionsprofil hos den individuella hunden?
Det KAN – möjligen och i så fall längre fram i tiden - säga något om just den hundens chans att rehabiliteras i en normal omgivning, men om hundens genuppsättning säger det inte så mycket. Gör man personlighetstester på folk som just har räddats ur ett kraschat flygplan? Om de beter sig virrigt och stressat, säger man då att det är nåt knas med deras gener?
Man säger nog att det är totalt fel att köra personlighetstest då. Men man säger inte att det är personlighetstestet det är fel på!

Som Hallgren säger, är MH tänkt att användas i stora grupper. Ju fler hundar, desto fler har normal bakgrundsmiljö och vanliga normala ägare. Ju fler hundar, desto säkrare resultat! Så om man i en hel ras har en ovanligt stor utbredning av skott- och ljudkänslighet, trots att de allra flesta hundarna har vanliga normala liv och vanliga normala ägare, då är MH riktigt bra för att påvisa det och bra för att sålla fram de hundar som visar störst respektive minst känslighet. Det kan uppfödarna behöva. Det kan valpköparna också behöva.
Den enskilda stressade problemhunden, däremot, behöver lugn och ro och med tiden kanske en hundpsykolog med låg röst och snälla händer och lite respekt för hunden. En sådan som Anders Hallgren.


Bodil Carlsson


*Reuterwall och Ryman, som Hallgren skriver om, letade för 40 år sedan genetiska komponenter i Hundskolans gamla L-test, hittade inte mycket. L-testet är inte samma sak som MH.