HISTORIEN UPPREPAS
Att collierasen har problem med rädslor är inget nytt. Inget som kom som en överraskning med MH. Redan för 55 år sedan hade collien fått dåligt rykte bland allmänheten för att "Lassiefebern" hade förstört rasen mentalt.
I mitten på 50-talet föll rasens reg.siffror katastrofalt. Från c:a 1000 reg/år till ett par hundra. Det gick i stort sett från ett år till ett annat. Collievalpar gick inte ens att ge bort. Åtskilliga avlivades.
Så trots att det inte fanns obligatoriska mentaltester, så hade rasen genuint dåligt rykte som spreds bland allmänheten utan internet eller den snabba kommunikation vi har idag.
I början på 70-talet infördes krav på Godkänt Karaktärsprov på utställning för att få tävla om certen. En majoritet av uppfödarna tyckte det var bra. Under ett antal år så verkade det som om enigheten om detta beslut förenade uppfödarna. Men så börjades det prata om att karaktärsproven var så lätta på vissa ställen. Bedömningen var orättvis. Det var någon annan hund som gick för den populära avelshunden etc. Kort sagt, snacket var igång... och med det försvann enigheten.
Man kan fråga sig varför? Collien hade blivit populär igen, det var relativt lätt att sälja valpar. Som mest reg. 1500 valpar/år och den siffran lågt stabilt under flera år. Det användes både hanar och tikar som inte klarade karaktärsprov. Ju fler som "bröt" mot den oskrivna regeln, ju fler använde dessa hundar. Hundar som inte själva hade några särskilda meriter användes i avel för att de nedärvde "skönhet" som prioriterades på utställning, både här och i rasens hemland.
Huvudets utformning och "uttrycket" och helst väldigt mycket päls fick stort utrymme i val av avelsdjur. I rasens hemland var detta de högst prioriterade avelsmålen och så blev det här också.
Redan i slutet av 80-talet på en domarkonferens höjdes röster för att rasens avelsmål måste ändras till förmån för bättre anatomi och rörelser. Detta från utställningsdomare. Collien låg i botten över raser som inte klarade karaktärsprov. Nu sa man att kravet på Godkänt karaktärsprov inte hade gjort rasen bättre. Flera uppfödare ville nu lämna SBK för att slippa mentala krav över huvudtaget.
Självklart gör inte ett krav att något förbättras om man bryter mot det!!!
I början på 90-talet skrevs motioner av uppfödare som ville avskaffa alla mentala krav och vi hade årsmöten som samlade över 200 medlemmar. I och för sig roligt med ett så stort engagemang i rasen, men tråkigt att det inte var för ändamål som hade gynnat hundarna. Dessa motioner röstades ner. Det har alltid funnits en majoritet för att collien ska vara kvar i SBK och ha samma krav som de andra bruksraserna.
I slutet på 90-talet infördes MH. Ett mer utarbetat sätt att mäta mentalitet på än karaktärsprov. Samtliga brukshundar födda från år 2000 ska ha ”Känd Mental Status” för att få registrera valpar i SKK. Det innebär endast känt resultat, inga krav på mentala egenskaper. Även hundar som inte klarat att ta sig runt banan får ”Känd Mental Status” om beskrivaren avbrutit.
När jag första gången såg rasspindeln på collie fick jag en chock. Jag visste att rasen var dålig mentalt, men inte så dålig. Detta spreds snabbt. På varenda konferens där man diskuterade mentalitet visades colliens rasspindel upp som avskräckande exempel.
Det man kan fråga sig är varför inte uppfödarna tog till sig av att collien fick "löpa gatlopp" så fort mentalitet kom upp i olika sammanhang.
Jag har suttit i Avels-Uppfödarkommittén i många år. Vi arrangerade konferenser med toppföreläsare där arvodena sponsrades av SCK. Kostnaden var således inte ett skäl till att en majoritet av uppfödarna inte kom, det var urbilligt. Samma personer kan åka mycket långt till utställning, så det är inte frågan om lång resväg heller. På en 2 dagars konferens hade vi en halvdag med mentalitet. Detta var anledningen till att man inte ville komma enligt de uppfödare jag frågat om detta. Man vill inte veta rasens Problem som alla talar om!!! Man kommer inte heller på varken SBK:s eller SKK:s konferenser. Man sluter leden och kan bara umgås med personer som delar uppfattningen om att collien inte har några mentala problem, förutom de med bra MH/MT som är aggressiva, vilket det inte finns något som ens antyder att så skulle vara fallet. Tvärtom, det är nästan uteslutande rädsla som gör att collies visar aggressivt beteende.
När kravet på Godkänt Karaktärsprov togs bort i början på 2000-talet, för att få vinna cert på utställning, så försämrades rasen mentalt på kort tid. Detta syns mycket tydligt på MH resultaten, framförallt på skotten.
”SBK:s mentala tester är inte utformade för collien eller andra vallhundsraser”. Sägs det. Hela tiden undanflykter för att slippa se sanningen. Att bara ha frivillighet som styrmedel har inte hjälpt för att förbättra rasen. Tyvärr är det bara krav som hjälper - eller marknadskrafter. Hade det inte varit för att hundarna lider av sin rädsla så hade det inte spelat någon roll, men rädsla hör till de mest stresshöjande faktorer som finns. Det är rädsla som utlöser aggressivt beteende, dessutom vet vi från humanmedicinen, även sjukdomar. Det finns ingen anledning att misstro att det även drabbar hundar.
Tydligen är det svårt att sälja collievalpar nu. Nog är det synd att det ska behöva gå så långt, att rasen återigen ska behöva rasa till ett bottenläge hos allmänheten för att uppfödarna ska ta itu med rasens rädsleproblematik. Alla som föder upp behöver köpare och köparna finns bland allmänheten som vill ha en kompis som hänger med på familjens aktiviteter utan bekymmer. Djungeltelegrafen informerade allmänheten på 50-talet att collien hade blivit nervös och inte var någon lämplig familjehund. Så då kan man tänka sig vilken genomslagskraft det ryktet har idag! Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden, det enda som hjälper är att uppfödarna gemensamt agerar och det snabbt. Den senaste siffran över hur många kullar som inte har valphänvisning är 59% hos långhåren, de allra flesta p.g.a. att inte de mycket låga kraven på mentalitet uppfylls. De enda krav för att få valphänvisning utifrån MH protokollet, är att det inte finns kryss i ruta 5 på kvarstående rädsla eller 4 eller 5 på skott. Det talar sitt tydliga språk att något måste göras.
Vid jämförelser med de andra bruksraserna, så finns det inte någon annan ras där man avlar på så stora rädslor som hos collien. Det är t.o.m. så att långhårscolliens genomsnitt är näst sämst av de c:a 70 raser där det finns en rasspindel.
MEN, det finns en skara med uppfödare som idogt arbetar för en mentalt stabil collie och som inte använder rädda hundar i avel. Som stödjer rasklubben och följer de krav som finns för valphänvisning.
Som väl är arbetas det för en förbättring på bred front för att förbättra colliens mentalitet. Tack till SCK:s styrelse, SBK, SKK, SLU och alla uppfödare och andra som hjälper till på olika sätt!
/Lolo Hawkins
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
I VÄNTAN PÅ...
...nästa gästskribentinlägg visar vi vad collies gör i väntan på att lövkrattningen ska vara överstånden! Trevlig lördagskväll så länge och måtte ni alla vara mindre ledbrutna än vi...
Bodil Carlsson
fredag 29 oktober 2010
SNABBT PÅPEKANDE
...efter att vi fått en fråga och eftersom reglerna för kommentarer på Collievänner fortfarande är nya.
Frågan gällde en kommentar som nämner rasklubbens styrelse. Så här är det: de som sitter i SCK:s styrelse KAN INTE gå in och bemöta påståenden som rör dem i deras egenskap av styrelsemedlemmar. Kanske - men bara kanske - kan de gå in och bemöta påståenden som rör dem som personer, t ex om någon skulle komma på idén att hävda att de allesammans är skattesmitare. Då kan de säga ifrån - tror jag - utan att det kan uppfatts som att de använder sin ställning för att styra en debatt. Om man däremot säger att de som styrelse fungerar illa, fattar fel beslut, etc etc, kan de inte gå i svaromål. Sådant får man ta på årsmötena.
Jag funderade över kommentaren. Men den säger inget som bara och specifikt rör rasklubbens styrelse. Den säger att det finns ett utbrett mönster av gruppbildning och inbördes sammanhållning resp misstro mellan många olika grupperingar inom hela rasklubben, att detta gäller även styrelsen, och att det är olyckligt och farligt för rasen på sikt.
Sådant måste man få säga, om man tycker det! Jag håller inte med och förstår inte riktigt vad kommentaren menar, helt enkelt därför att styrelsen inte är en grupp tillsatt av sig själv utan fritt vald av en majoritet av alla de medlemmar som valde att ta sig till årsmötet. Jag kan dessutom ärligt inte se att styrelsen representerar sig själva i sitt agerande. Jag tycker att de representerar seriösa uppfödare och oss hundägare och jag tycker att de arbetar för rasens framtid. Jag ser det som att de på sikt motverkar gruppintressenas härjningar, därför att de verkar för regler som gäller alla grupper inom rasen. Typ - Var utställningsintresserad så mycket du vill, men avla på vettiga MH om du vill ha valphänvisning! Var bruksintresserad så mycket du vill, men ha ett godkänt exteriörkrav om du vill ha valphänvisning! Var hur nystartad och okänd som helst, uppfyller du bara reglerna hamnar din första kull i grupp A!
Men den som anser att styrelsen ingår i en lång bakgrund av gruppintressen i slagsmål måste få säga det. Det handlar då inte om styrelsen främst, utan om slagsmålen och den bedrövliga bakgrunden till dem. Mera om detta i ett inlägg som säkert kommer att väcka en hel del känslor...
Ärligt talat hade jag mera problem med några meningar i kommentaren som verkar hänga ihop med ett personligt gräl. Kan vi hålla våra diskussioner här på en icke-personlig nivå, alla?
Collieforum var/är ett slutet forum. Det är inte Collievänner. Vilken hundintresserad människa som helst kan slinka in här och det som står att läsa kan bidra till att skapa ett intryck av hur collieuppfödare och renrasfolk brukar låta.
Man vill gärna att vi ska framstå som någorlunda vettiga.
Bodil Carlsson
Frågan gällde en kommentar som nämner rasklubbens styrelse. Så här är det: de som sitter i SCK:s styrelse KAN INTE gå in och bemöta påståenden som rör dem i deras egenskap av styrelsemedlemmar. Kanske - men bara kanske - kan de gå in och bemöta påståenden som rör dem som personer, t ex om någon skulle komma på idén att hävda att de allesammans är skattesmitare. Då kan de säga ifrån - tror jag - utan att det kan uppfatts som att de använder sin ställning för att styra en debatt. Om man däremot säger att de som styrelse fungerar illa, fattar fel beslut, etc etc, kan de inte gå i svaromål. Sådant får man ta på årsmötena.
Jag funderade över kommentaren. Men den säger inget som bara och specifikt rör rasklubbens styrelse. Den säger att det finns ett utbrett mönster av gruppbildning och inbördes sammanhållning resp misstro mellan många olika grupperingar inom hela rasklubben, att detta gäller även styrelsen, och att det är olyckligt och farligt för rasen på sikt.
Sådant måste man få säga, om man tycker det! Jag håller inte med och förstår inte riktigt vad kommentaren menar, helt enkelt därför att styrelsen inte är en grupp tillsatt av sig själv utan fritt vald av en majoritet av alla de medlemmar som valde att ta sig till årsmötet. Jag kan dessutom ärligt inte se att styrelsen representerar sig själva i sitt agerande. Jag tycker att de representerar seriösa uppfödare och oss hundägare och jag tycker att de arbetar för rasens framtid. Jag ser det som att de på sikt motverkar gruppintressenas härjningar, därför att de verkar för regler som gäller alla grupper inom rasen. Typ - Var utställningsintresserad så mycket du vill, men avla på vettiga MH om du vill ha valphänvisning! Var bruksintresserad så mycket du vill, men ha ett godkänt exteriörkrav om du vill ha valphänvisning! Var hur nystartad och okänd som helst, uppfyller du bara reglerna hamnar din första kull i grupp A!
Men den som anser att styrelsen ingår i en lång bakgrund av gruppintressen i slagsmål måste få säga det. Det handlar då inte om styrelsen främst, utan om slagsmålen och den bedrövliga bakgrunden till dem. Mera om detta i ett inlägg som säkert kommer att väcka en hel del känslor...
Ärligt talat hade jag mera problem med några meningar i kommentaren som verkar hänga ihop med ett personligt gräl. Kan vi hålla våra diskussioner här på en icke-personlig nivå, alla?
Collieforum var/är ett slutet forum. Det är inte Collievänner. Vilken hundintresserad människa som helst kan slinka in här och det som står att läsa kan bidra till att skapa ett intryck av hur collieuppfödare och renrasfolk brukar låta.
Man vill gärna att vi ska framstå som någorlunda vettiga.
Bodil Carlsson
torsdag 28 oktober 2010
VEM VISSTE?
Det här handlar om en jakthundsras i ett skandinaviskt land – ingen stor ras, om man ser till antalet, utan en av de mindre vanliga och med en rätt liten avelsbas. Rasklubben var ambitiös – den ville vara noga. Man ville att avelsdjuren skulle ha CK. Man ville följa rasens standard, som bl a föreskrev att rasen skulle ge ett ”stramt och elegant” intryck och att hårlaget skulle se ut på ett visst sätt. Man ville förstås ha friska hundar också. Styrelsen var oroad över att man hörde talas om hundar som fick epilepsi. Man visste bara inte hur många. I en ras med liten avelsbas är ju detta verkligen en anledning till oro, så då skickade man ut en enkät till hundägarna. Vad tyckte de om hurdana hundarna var? Hur var det med epilepsin? När svaren kom in från hundägarna direkt till rasklubben blev bilden en helt annan än man hade tänkt sig.
För det första var det många hundar som inte hade kvar så mycket av de ursprungliga jaktegenskaperna. De hanterade t ex bytet på fel sätt. Ja, det stämde att epilepsi förekom, hos så där 2% av hundarna. Men den saken oroade inte hundägarna så mycket. Det som de tyckte var tufft var att mellan 8 och 9 procent av hundarna avlivades p g a problem med mentaliteten! För många hundar morrade mot folk och inte alla släppte godvilligt jaktbytet till sin ägare heller.
Det fanns inte så många MH gjorda, men de som fanns visade just ett skärpepaket hos många hundar. Andra var reserverade i kontakten med människor och några var förstås både och – ingen lyckad kombination alls.
Vad gjorde den här rasklubben? Den reagerade! Styrelsen tog tag i problemet och uppfödarna ställde upp för sin ras. Uppfödarna insåg att man måste prioritera efter det läge man har, så kravet på CK ströks och man satsade på hanterbarhet i psyket i stället. Det MH:ades många hundar av den här rasen under en period. Och hur gick det för den?
Det gick riktigt bra. Rasen återhämtar sig och något allmänt spritt dåligt rykte hann den inte få. Naturligtvis sitter hundägarna på mycket kunskap om hur rasens hundar faktiskt fungerar och beter sig – kunskap som uppfödarna behöver. När kommunikationen mellan uppfödare och hundägare börjar fungera så att alla får klart för sig hur ett problem ser ut, då kan man enas om att göra något åt det. Då går det faktiskt att lösa också! Alla vinner på delad kunskap och öppenhet – uppfödarna, ägarna och hundarna.
Vi vet nog lite till mans att det tyvärr inte alltid är så det har fungerat inom den renrasiga hundvärlden. De olika raserna, deras egenskaper och hälsa och deras avelsbaser och inavelsgrader, har inte varit offentligt tillgängliga och det har inte alls varit fritt fram att tala om dem. Det är en inställning som har varit ett stort hinder för många seriösa uppfödare, de har helt enkelt inte kunnat få fram trovärdiga uppgifter att basera sitt val av avelsdjur på.
Vi kan ta som exempel epilepsi, som vårt sista anonyma inlägg nämner. Man måste ju hålla med om att uppgifter om epilepsi är av minst lika stort värde som resultatet från en andra ögonlysning!
Men varifrån skulle de uppgifterna komma? De seriösa uppfödarna talar om vad de får veta – de andra håller väldigt tyst. Resultat: det är de seriösa uppfödarna som ser ut att ha epilepsi på sina linjer! De andra ser ju då ut att ha väldigt, väldigt friska hundar... och ryktesspridningen till valpköparna är i full gång. "Nej, där ska du absolut inte köpa! Det vet ju alla vi som är insatta att där är det bara en massa ep..."
Det finns bara två sätt att komma ifrån det här. Antingen använder sig rasklubbarna av hälsoenkäter, som går direkt till klubbens avelskommitté eller till SBK/SKK för genomgång. Det betyder att hundägarnas kännedom om hundarna uppvärderas och blir hörd.
Eller så blir det obligatoriskt för veterinärerna att rapportera in vissa sjukdomsfall till SKK till en central databas som blir tillgänglig för allmänheten.
Om man vill bygga upp förtroendet för renrasiga hundar och uppfödare igen ska man göra som den här jakthundsklubben gjorde och som Svenska Collieklubben gör. Som en av våra kommentatorer, själv uppfödare, säger skulle man önska ännu mera uppgifter och ännu mycket mera öppenhet. Men det lär inte komma frivilligt från alla håll!
Någonstans måste vi börja och att göra tydligt för valpköpare att vissa valpkullar fyller rasklubbens hänvisningskrav fullt ut och att andra kullar inte gör det är en service som jag tror blir uppskattad. Dessutom är det faktiskt en artighet mot de uppfödare som kämpar på!
Bodil Carlsson
För det första var det många hundar som inte hade kvar så mycket av de ursprungliga jaktegenskaperna. De hanterade t ex bytet på fel sätt. Ja, det stämde att epilepsi förekom, hos så där 2% av hundarna. Men den saken oroade inte hundägarna så mycket. Det som de tyckte var tufft var att mellan 8 och 9 procent av hundarna avlivades p g a problem med mentaliteten! För många hundar morrade mot folk och inte alla släppte godvilligt jaktbytet till sin ägare heller.
Det fanns inte så många MH gjorda, men de som fanns visade just ett skärpepaket hos många hundar. Andra var reserverade i kontakten med människor och några var förstås både och – ingen lyckad kombination alls.
Vad gjorde den här rasklubben? Den reagerade! Styrelsen tog tag i problemet och uppfödarna ställde upp för sin ras. Uppfödarna insåg att man måste prioritera efter det läge man har, så kravet på CK ströks och man satsade på hanterbarhet i psyket i stället. Det MH:ades många hundar av den här rasen under en period. Och hur gick det för den?
Det gick riktigt bra. Rasen återhämtar sig och något allmänt spritt dåligt rykte hann den inte få. Naturligtvis sitter hundägarna på mycket kunskap om hur rasens hundar faktiskt fungerar och beter sig – kunskap som uppfödarna behöver. När kommunikationen mellan uppfödare och hundägare börjar fungera så att alla får klart för sig hur ett problem ser ut, då kan man enas om att göra något åt det. Då går det faktiskt att lösa också! Alla vinner på delad kunskap och öppenhet – uppfödarna, ägarna och hundarna.
Vi vet nog lite till mans att det tyvärr inte alltid är så det har fungerat inom den renrasiga hundvärlden. De olika raserna, deras egenskaper och hälsa och deras avelsbaser och inavelsgrader, har inte varit offentligt tillgängliga och det har inte alls varit fritt fram att tala om dem. Det är en inställning som har varit ett stort hinder för många seriösa uppfödare, de har helt enkelt inte kunnat få fram trovärdiga uppgifter att basera sitt val av avelsdjur på.
Vi kan ta som exempel epilepsi, som vårt sista anonyma inlägg nämner. Man måste ju hålla med om att uppgifter om epilepsi är av minst lika stort värde som resultatet från en andra ögonlysning!
Men varifrån skulle de uppgifterna komma? De seriösa uppfödarna talar om vad de får veta – de andra håller väldigt tyst. Resultat: det är de seriösa uppfödarna som ser ut att ha epilepsi på sina linjer! De andra ser ju då ut att ha väldigt, väldigt friska hundar... och ryktesspridningen till valpköparna är i full gång. "Nej, där ska du absolut inte köpa! Det vet ju alla vi som är insatta att där är det bara en massa ep..."
Det finns bara två sätt att komma ifrån det här. Antingen använder sig rasklubbarna av hälsoenkäter, som går direkt till klubbens avelskommitté eller till SBK/SKK för genomgång. Det betyder att hundägarnas kännedom om hundarna uppvärderas och blir hörd.
Eller så blir det obligatoriskt för veterinärerna att rapportera in vissa sjukdomsfall till SKK till en central databas som blir tillgänglig för allmänheten.
Om man vill bygga upp förtroendet för renrasiga hundar och uppfödare igen ska man göra som den här jakthundsklubben gjorde och som Svenska Collieklubben gör. Som en av våra kommentatorer, själv uppfödare, säger skulle man önska ännu mera uppgifter och ännu mycket mera öppenhet. Men det lär inte komma frivilligt från alla håll!
Någonstans måste vi börja och att göra tydligt för valpköpare att vissa valpkullar fyller rasklubbens hänvisningskrav fullt ut och att andra kullar inte gör det är en service som jag tror blir uppskattad. Dessutom är det faktiskt en artighet mot de uppfödare som kämpar på!
Bodil Carlsson
måndag 25 oktober 2010
DEN TJUGOFÖRSTA KOMMENTAREN...
...till inlägget Valpar till salu tidigare i oktober publiceras som gästskribentinlägg, eftersom det ställer en fråga som vi alla kanske borde fundera över. Har renrasuppfödare målat in sig i ett hörn? Och i så fall i vilket hörn?
Den här texten är lätt redigerad. Ni kan läsa originaltexten från den 12 oktober. Av misstag har kennelnamnet kommit med där - här stryker vi det. Väldigt gärna icke-anonyma inlägg, men inga kennelnamn!
"Har intervjuat mina grannar som samtliga är ägare till blandraser om varför de föll för en blandras och inte en renrasig hund! Båda grannarna hade mycket lika svar. Vi ska ju bara ha hunden som sällskap och vill inte ha en massa krav från uppfödare om meriteringar m m. Vi har ju nu i 15 år bott granne med dig och sett hur mycket tid du lägger ner på olika aktiviteter med dina hundar - vi vill inte känna tvånget att att sköta vårt hundägarskap på samma sätt. Vi är bara en vanlig familj/jag är bara en vanlig pensionär och vi har inte råd med alla hälsokontroller, kurser för att utveckla vår hund och de där mentaltesterna som du håller på med, plus att vi köpt vår hund för halva priset jämfört med en renrasig hund!
Ja, där ser man. Har tydligen med min seriositet som hundägare skrämt bort blivande hundägare! Måste bara säga att bägge de här aktiverar sina hundar betydligt mer än jag, men de gör det på sitt sätt. Bägge har otrolig vardagslydnad och de har aldrig hundarna kopplade - hundarna följer med överallt! Jag har inte börjat argumentera med dem om deras val, men tyckte att jag ville veta vad som fått dem att välja blandraser och har den relationen med dem så jag kan fråga och få ärliga svar!
Hur ska vi renrasuppfödare kunna bemöta detta? Vill vi inte ha ut våra hundar till vanliga människor som ska älska sin hund för vad den är? Eller ska det bara vara de med "elit"-tänk som ska kunna ha en renrasig hund? Den som ska utveckla hunden både inom bruks, lydnad, agility och utställning och ge hunden rätta förutsättningar hela uppväxten för att få de "rätta" kryssen på MH?
OM de här människorna vågar köpa renrasig hund framöver, vågar de köpa av en A-uppfödare?
Bara några tankar som infunnit sig i mitt huvud under senaste tiden! Målar vi renrasuppfödare in oss i ett hörn och låter blandrasaveln blomstra just p g a vårat sätt att tänka på aveln?
Några funderingar bara!
Anci Thyni"
Ja, vad säger ni? Har renrasuppfödarna någon del i att blandrasaveln ökar och i så fall vad? Ordet är fritt!
Bodil Carlsson
Den här texten är lätt redigerad. Ni kan läsa originaltexten från den 12 oktober. Av misstag har kennelnamnet kommit med där - här stryker vi det. Väldigt gärna icke-anonyma inlägg, men inga kennelnamn!
"Har intervjuat mina grannar som samtliga är ägare till blandraser om varför de föll för en blandras och inte en renrasig hund! Båda grannarna hade mycket lika svar. Vi ska ju bara ha hunden som sällskap och vill inte ha en massa krav från uppfödare om meriteringar m m. Vi har ju nu i 15 år bott granne med dig och sett hur mycket tid du lägger ner på olika aktiviteter med dina hundar - vi vill inte känna tvånget att att sköta vårt hundägarskap på samma sätt. Vi är bara en vanlig familj/jag är bara en vanlig pensionär och vi har inte råd med alla hälsokontroller, kurser för att utveckla vår hund och de där mentaltesterna som du håller på med, plus att vi köpt vår hund för halva priset jämfört med en renrasig hund!
Ja, där ser man. Har tydligen med min seriositet som hundägare skrämt bort blivande hundägare! Måste bara säga att bägge de här aktiverar sina hundar betydligt mer än jag, men de gör det på sitt sätt. Bägge har otrolig vardagslydnad och de har aldrig hundarna kopplade - hundarna följer med överallt! Jag har inte börjat argumentera med dem om deras val, men tyckte att jag ville veta vad som fått dem att välja blandraser och har den relationen med dem så jag kan fråga och få ärliga svar!
Hur ska vi renrasuppfödare kunna bemöta detta? Vill vi inte ha ut våra hundar till vanliga människor som ska älska sin hund för vad den är? Eller ska det bara vara de med "elit"-tänk som ska kunna ha en renrasig hund? Den som ska utveckla hunden både inom bruks, lydnad, agility och utställning och ge hunden rätta förutsättningar hela uppväxten för att få de "rätta" kryssen på MH?
OM de här människorna vågar köpa renrasig hund framöver, vågar de köpa av en A-uppfödare?
Bara några tankar som infunnit sig i mitt huvud under senaste tiden! Målar vi renrasuppfödare in oss i ett hörn och låter blandrasaveln blomstra just p g a vårat sätt att tänka på aveln?
Några funderingar bara!
Anci Thyni"
Ja, vad säger ni? Har renrasuppfödarna någon del i att blandrasaveln ökar och i så fall vad? Ordet är fritt!
Bodil Carlsson
söndag 24 oktober 2010
NU ÄR DET KLART!
Näe, inte beskedet om utgivningsbeviset. Det lär nog vänta på sig ett tag. Men här hemma blev vi fårägare! Alla de små lammen blir våra: Lilla klipska 41:an med hög boldness, blyga 37:an och de andra...
Om en vecka åker de hem och ska stå i fårstall över vintern. Det lilla huset vi byggde räcker som skydd enligt lagen, men busregnet har gjort dem genomsura och man tycker synd om dem. Så länge de äter blött gräs kommer de att behöva klippas rena...I fårstallet bjuds bara torrt hö och torrt strö och en gång renklippta behöver de inte besväras av kyla och väta. Storräven som stryker omkring knutarna här kommer inte att skrämma dem på vinternätterna. Och vi, vi slipper bära hinkar med hetvatten...
Så nu ska hagen krattas ren och stängslen ses över och sen släpper vi in hästarna på det nersnaggade gräset. Härligt att slippa tänka på slaktvikten! När man ser hur rädda de blir för att man håller fast dem och klipper lite försiktigt och så tänker på hur de ska känna när de blir infösta på en främmande plats där blodlukten hänger i luften, mår man inte riktigt bra.
Det här känns bättre. Vallningen blev det inget av, men ängarna har aldrig sett så prydliga ut. Lammen har vuxit till sig fint och när vi ropar på dem från gårdsplan, svarar de i korus - man kan ha en lång stunds växelsång med dem - och sen kommer de i galopp. Aldrig hade jag väl tänkt att får skulle vara roliga - men det är dom!
Till våren kommer de tillbaka.
Den nittonde kommentaren till inlägget Valpar till salu från 12 oktober dök upp idag. Det är ett förslag om att organisera en Facebook-grupp för att sprida infon om att uppfödare på SKK:s kommande valphänvisningssida inte nödvändigtvis följer sin rasklubbs regler för avelsdjur och att det kan vara klokt att titta på rasklubbens egen hemsida för valphänvisning.
Nu kan det bli så, att SKK:s sida kommer att innehålla en länk till resp rasklubb - man vet inte riktigt hur det är tänkt på den punkten. Men om det skulle bli så att en sådan länk fattas - är detta med Facebook en bra idé och vem vet hur man gör?
Bodil Carlsson
fredag 22 oktober 2010
Sorkfröken...
...så kallar vi tiken nu. Efter en lyckad sorkjakt som blev till lunch och ett nästan omärkbart uppsnappande av någon av grannkatternas kvarlämnade jaktbyten, som blev eftermiddagsfika - fast inte på samma dag.
Det var intressant att se jakten på den gäckande sorken. Tikens framfötter, vackert samlade i grupp, fungerade som storslägga. Därefter en blixtsnabb attack med tänderna för att få tag på det lilla djuret som ormade sig och pep för livet. Den lyckades ta sig lös en gång men sedan var det klippt för sorken. Den försvann i nafs in i tikens mun.
Bakom stod hanen, märkvärdigt stilla och till synes förundrad. Dagen innan hade han nämligen gjort samma manöver - men misslyckats. Och nu gick hon där, med läckerbiten i munnen. Hon bar den 10-15 meter innan hon valde att börja tugga. Stor, stolt och oberörd av hanens suktande blickar. En fullfjädrad jägare med sitt nyss fällda byte.
Ingen av våra hundar släpper ett "naturfynd" oavsett vad som erbjuds. Att ta ett köttben från dem i hemmet går bra men vad som krävs för att de ska släppa en sork har vi ännu inte listat ut. Tror inte ens att oxfilé kan mäta sig med den urgamla instinkten att ute i naturen få sluka ett fångat, eller för all del upphittat, byte. Det där finns ju hos oss människor också, det smakar alltid bättre när man äter ute - och helst nyfångat från grillen :-)
Jag har haft katt i många år och sett hur de beter sig vid jakt. Där gäller en annan metod: Fokusera på behörigt avstånd, vänta, vänta, vänta, blixtsnabbt hopp uppåt och framåt (hur det nu går till) och sedan ett exakt nedslag på bytet. Tikens metod var mer pang på: Men, det låter ju i gräset! Nosa, nosa, stampa, hugg!
Jag tror kanske kattens mer avvaktande metod betalar sig bättre, med tanke på hur många sorkar min saligt avlidne katt Sören tog jämfört med hur många tiken har tagit.
Men kan alla hundar jaga sork? Kan man avla fram eminenta jägare i vilken ras som helst, och i så fall, hur många generationer tar det innan man lyckats?
Det blir dagens fråga för våra läsare, som förstås önskas en skön helg!
Johan Nilsson
Det var intressant att se jakten på den gäckande sorken. Tikens framfötter, vackert samlade i grupp, fungerade som storslägga. Därefter en blixtsnabb attack med tänderna för att få tag på det lilla djuret som ormade sig och pep för livet. Den lyckades ta sig lös en gång men sedan var det klippt för sorken. Den försvann i nafs in i tikens mun.
Bakom stod hanen, märkvärdigt stilla och till synes förundrad. Dagen innan hade han nämligen gjort samma manöver - men misslyckats. Och nu gick hon där, med läckerbiten i munnen. Hon bar den 10-15 meter innan hon valde att börja tugga. Stor, stolt och oberörd av hanens suktande blickar. En fullfjädrad jägare med sitt nyss fällda byte.
Ingen av våra hundar släpper ett "naturfynd" oavsett vad som erbjuds. Att ta ett köttben från dem i hemmet går bra men vad som krävs för att de ska släppa en sork har vi ännu inte listat ut. Tror inte ens att oxfilé kan mäta sig med den urgamla instinkten att ute i naturen få sluka ett fångat, eller för all del upphittat, byte. Det där finns ju hos oss människor också, det smakar alltid bättre när man äter ute - och helst nyfångat från grillen :-)
Jag har haft katt i många år och sett hur de beter sig vid jakt. Där gäller en annan metod: Fokusera på behörigt avstånd, vänta, vänta, vänta, blixtsnabbt hopp uppåt och framåt (hur det nu går till) och sedan ett exakt nedslag på bytet. Tikens metod var mer pang på: Men, det låter ju i gräset! Nosa, nosa, stampa, hugg!
Jag tror kanske kattens mer avvaktande metod betalar sig bättre, med tanke på hur många sorkar min saligt avlidne katt Sören tog jämfört med hur många tiken har tagit.
Men kan alla hundar jaga sork? Kan man avla fram eminenta jägare i vilken ras som helst, och i så fall, hur många generationer tar det innan man lyckats?
Det blir dagens fråga för våra läsare, som förstås önskas en skön helg!
Johan Nilsson
torsdag 21 oktober 2010
OM TAKTIKEN ATT VARA OBEHAGLIG ...
Del 2)
Jag var inte med den där gången för femton år sedan. Men jag var en av dem som inför årsmötet 2008 fick ett felsänt mejl med sagor om hur styrelsen i vår rasklubb förslösade medlemmarnas pengar. Jag har i gott minne vem som stod som undertecknare av det mejlet. Den personen var med på årsmötet sedan och hörde ihop med det klassiska gänget som skulle kuppa fram nytt folk i ledningen. Fick hon svara för sig där? Blev hon ombedd att visa upp vad hon hade på fötterna?
Inte då! De flesta av oss medlemmar är vanliga ilskehämmade svenskar, så vi tycker det är jobbigt med gräl och bråk. Vi drar inte upp saker i onödan, vi håller hellre tyst och hoppas på att det obehagliga ska gå över fortare då.
Fast där hoppas vi fel, för det är då det håller på och håller på.
På årsmötet 2009 reser sig plötsligt någon upp och avbryter klubbens ordförande mitt i hennes hälsningstal med ett långt, välförberett svammelsnack. Något annan poäng med talet än att visa hur lite hänsyn klubbens ordförande var värd hade han inte. På samma årsmöte spänner en uppfödare ögonen i icke-uppfödare som är fräck nog att erbjuda sig att bli klubbens kassör: ”Har du fött upp fler än tio kullar?”
Det klassiska gänget tycker att det är världens bästa fråga till en kassör. Resten av oss tycker att det finns viktigare saker att veta om en kassör med en årsbudget att sköta än att hon kan räkna till elva.
Det klassiska gänget förnekar både i Hundsport och på årsmötet att de känner till rädda collies. Det är ovanligt, för nästan varenda människa i den hundintresserade allmänheten har hört talas om dem. Det klassiska gänget frågar myndigt årsmötet hur många som har haft skotträdda collies och blir alls inte glada, när ett antal av oss faktiskt ställer sig upp. Det klassiska gänget väntar sig inte att vi ska våga göra så.
Det klassiska gänget är inte vana vid att bli motsagda offentligt. De är vana vid att deras bild är den som gäller.
När årsmötet 2009 ändå inte går som minoriteten hoppas, inträffar en annan sak. En hundjournalist startar av någon anledning en kampanj på sin blogg mot just vår rasklubb. Vi medlemmar har inte haft förstånd att välja in rätt folk i styrelsen! Vi är i färd med att förinta en hel ras och de av oss som inte är mer än lovligt korkade är förstås ett riktigt otrevligt gäng. Rallarsvingarna kontrasterar med glansiga bilder från vissa uppfödares kennlar, kompletta med namn. I ett och ett halvt år återkommer påhoppen och under en del av den tiden finns en länk på Hundsports webbsida till bloggen. Tidningens läsare får ett intressant intryck av hur det går till i hundvärlden?
Vare sig vi är uppfödare eller bara intresserade hundägare, är de flesta medlemmar i vår och andra rasklubbar vanligt folk. Vi lever inte av eller för hundar enbart. Vi har vanliga arbetsplatser och vanliga föreningar att jämföra med och vi tycker inte att smygkampanjer och kuppförsök är häftiga. Det känns inte underhållande att se folk bete sig hänsynslöst på möten för att dominera ner någon annan eller att läsa försök att ta knäcken på enskilda med gammalt förtal. Det känns bara sektartat och osunt. Varför ska vi acceptera det i vår rasklubb, när vi aldrig skulle acceptera det på jobbet eller någon annanstans?
Så länge tugget pågick privat, på telefon och i soffvrån, så hade omvärlden ingen aning om nivån på konversationerna och det var liksom lite lättare att tro att hundmänniskor var så där seriösa och kunniga personer som man gärna vill tänka sig att de är. Nu ligger såpan ute på nätet så att vem som helst kan läsa. Det lär inte skapa större respekt för renrasaveln. För min del tycker jag att
DET RÄCKER NU!
och det är en anledning till att kuvertet med ansökan om utgivningsbevis åkte i brevlådan i veckan. Så länge dumheterna pågår, behövs en plats för sansade diskussioner. Framtiden för ceszky terrier kan vi colliefolk inte göra mycket åt, men framtiden för vår ras och framtiden för renrasaveln kanske vi kan bidra till!
Bodil Carlsson
Jag var inte med den där gången för femton år sedan. Men jag var en av dem som inför årsmötet 2008 fick ett felsänt mejl med sagor om hur styrelsen i vår rasklubb förslösade medlemmarnas pengar. Jag har i gott minne vem som stod som undertecknare av det mejlet. Den personen var med på årsmötet sedan och hörde ihop med det klassiska gänget som skulle kuppa fram nytt folk i ledningen. Fick hon svara för sig där? Blev hon ombedd att visa upp vad hon hade på fötterna?
Inte då! De flesta av oss medlemmar är vanliga ilskehämmade svenskar, så vi tycker det är jobbigt med gräl och bråk. Vi drar inte upp saker i onödan, vi håller hellre tyst och hoppas på att det obehagliga ska gå över fortare då.
Fast där hoppas vi fel, för det är då det håller på och håller på.
På årsmötet 2009 reser sig plötsligt någon upp och avbryter klubbens ordförande mitt i hennes hälsningstal med ett långt, välförberett svammelsnack. Något annan poäng med talet än att visa hur lite hänsyn klubbens ordförande var värd hade han inte. På samma årsmöte spänner en uppfödare ögonen i icke-uppfödare som är fräck nog att erbjuda sig att bli klubbens kassör: ”Har du fött upp fler än tio kullar?”
Det klassiska gänget tycker att det är världens bästa fråga till en kassör. Resten av oss tycker att det finns viktigare saker att veta om en kassör med en årsbudget att sköta än att hon kan räkna till elva.
Det klassiska gänget förnekar både i Hundsport och på årsmötet att de känner till rädda collies. Det är ovanligt, för nästan varenda människa i den hundintresserade allmänheten har hört talas om dem. Det klassiska gänget frågar myndigt årsmötet hur många som har haft skotträdda collies och blir alls inte glada, när ett antal av oss faktiskt ställer sig upp. Det klassiska gänget väntar sig inte att vi ska våga göra så.
Det klassiska gänget är inte vana vid att bli motsagda offentligt. De är vana vid att deras bild är den som gäller.
När årsmötet 2009 ändå inte går som minoriteten hoppas, inträffar en annan sak. En hundjournalist startar av någon anledning en kampanj på sin blogg mot just vår rasklubb. Vi medlemmar har inte haft förstånd att välja in rätt folk i styrelsen! Vi är i färd med att förinta en hel ras och de av oss som inte är mer än lovligt korkade är förstås ett riktigt otrevligt gäng. Rallarsvingarna kontrasterar med glansiga bilder från vissa uppfödares kennlar, kompletta med namn. I ett och ett halvt år återkommer påhoppen och under en del av den tiden finns en länk på Hundsports webbsida till bloggen. Tidningens läsare får ett intressant intryck av hur det går till i hundvärlden?
Vare sig vi är uppfödare eller bara intresserade hundägare, är de flesta medlemmar i vår och andra rasklubbar vanligt folk. Vi lever inte av eller för hundar enbart. Vi har vanliga arbetsplatser och vanliga föreningar att jämföra med och vi tycker inte att smygkampanjer och kuppförsök är häftiga. Det känns inte underhållande att se folk bete sig hänsynslöst på möten för att dominera ner någon annan eller att läsa försök att ta knäcken på enskilda med gammalt förtal. Det känns bara sektartat och osunt. Varför ska vi acceptera det i vår rasklubb, när vi aldrig skulle acceptera det på jobbet eller någon annanstans?
Så länge tugget pågick privat, på telefon och i soffvrån, så hade omvärlden ingen aning om nivån på konversationerna och det var liksom lite lättare att tro att hundmänniskor var så där seriösa och kunniga personer som man gärna vill tänka sig att de är. Nu ligger såpan ute på nätet så att vem som helst kan läsa. Det lär inte skapa större respekt för renrasaveln. För min del tycker jag att
DET RÄCKER NU!
och det är en anledning till att kuvertet med ansökan om utgivningsbevis åkte i brevlådan i veckan. Så länge dumheterna pågår, behövs en plats för sansade diskussioner. Framtiden för ceszky terrier kan vi colliefolk inte göra mycket åt, men framtiden för vår ras och framtiden för renrasaveln kanske vi kan bidra till!
Bodil Carlsson
tisdag 19 oktober 2010
OM TAKTIKEN ATT VARA OBEHAGLIG OCH FRAMTIDEN FÖR CESZKY TERRIER
Del 1)
När man ligger platt en hel vecka och inte orkar så mycket, rinner tiden förbi som i ett timglas. Inuti skallen gör tankarna samma sak. Fördelen är att det ena efter det andra dyker upp bland sandkornen.
Till exempel mindes jag plötsligt något som en engelsk hundjournalist skrev förra året. Det var en översikt över vad som hänt på hundfronten, i olika rasklubbar, med olika hundraser. Jag vill minnas att huvudämnet var den arma Cavalier King Charles och hur personer hade bemötts av vissa uppfödare i sin egen rasklubb, när de tog upp syringomyeli – ingen vacker berättelse, apropå taktiken att vara obehaglig. Journalisten kom i varje fall in på den lilla rasen Ceszky terrier – liten hund, liten numerär och liten avelsbas – och sa, som om det vore en självklarhet: att hon trodde att det trots allt fanns hopp för rasen i England eftersom ett par journalister på rikstäckande dagstidningar hade blivit valpköpare.
Fundera på den meningen en stund! Ser ni vad det står?
Sedan fick jag höra en berättelse som går femton år tillbaka. Rasklubben för collie har årsmöte och stormigt värre är det. Ja, ni vet ju hur mycket väsen folk påstår att det är i just vår rasklubb? Just den här episoden var ny för mig.
Vad hände? Val till styrelsen. En person kandiderar. Andra står upp och skriker, buar, gör grimaser, knackar sig i pannan för att visa vilken vedervärdig människa detta är....
Vem skriker? En grupp av de dominerande uppfödarna. Vem är idioten som vill sitta i styrelsen? Kryss i rätt ruta! Är hon 1) en känd kriminell 2) en individ med extrema politiska åsikter eller 3) en valpköpare?
Rätt svar: ruta tre. Personen var valpköpare. Hon hade haft den dåliga smaken att komma på kant med uppfödaren av den valp hon köpte. Hon hade ovanpå det vågat skriva en insändare i Hundsport om vad hon tyckte om ensidig exteriöravel. Därmed var saken klar: hon fick vad hon förtjänade. Att bli skandaliserad av ett gäng vuxenmobbare inför sittande årsmöte.
Var vuxenmobben i minoritet? Jadå, men det har aldrig hindrat den. Majoritetsbeslut är för andra. Bar den sig sanslöst illa åt? Jovisst, men det har aldrig heller hindrat den. Vanligt hyfs gäller inte för alla inom hundvärlden. Bär de sig likadant åt på sina vanliga civila arbetsplatser? Garanterat inte, för då får man kicken.
Tänk er nu att en vanlig hundägare med jobb på en dagstidning och kameran tillgänglig hade deltagit på det årsmötet! Hade de skrikande nyllena gjort sig bra på bild?
Min gissning är att de hade varit hövligt tysta och på vanligt civilt sätt helt enkelt röstat emot. Det är ju vad man brukar göra i resten av verkligheten, när någon satsar på en post som man inte vill se dem på.
Det finns tyvärr anledning att dra upp en femton år gammal händelse. Taktiken att vara obehaglig används fortfarande flitigt. Fortfarande finns folk som tror att de inte behöver lägga fram sina åsikter på vanligt sätt, eller att de har någon konstig rättighet att bete sig illa mot andra.
Och precis som den engelska hundtidningsskribenten tror Collievänner, att insyn och offentlighet är ett bra botemedel mot konstigheter.
Bodil Carlsson
När man ligger platt en hel vecka och inte orkar så mycket, rinner tiden förbi som i ett timglas. Inuti skallen gör tankarna samma sak. Fördelen är att det ena efter det andra dyker upp bland sandkornen.
Till exempel mindes jag plötsligt något som en engelsk hundjournalist skrev förra året. Det var en översikt över vad som hänt på hundfronten, i olika rasklubbar, med olika hundraser. Jag vill minnas att huvudämnet var den arma Cavalier King Charles och hur personer hade bemötts av vissa uppfödare i sin egen rasklubb, när de tog upp syringomyeli – ingen vacker berättelse, apropå taktiken att vara obehaglig. Journalisten kom i varje fall in på den lilla rasen Ceszky terrier – liten hund, liten numerär och liten avelsbas – och sa, som om det vore en självklarhet: att hon trodde att det trots allt fanns hopp för rasen i England eftersom ett par journalister på rikstäckande dagstidningar hade blivit valpköpare.
Fundera på den meningen en stund! Ser ni vad det står?
Sedan fick jag höra en berättelse som går femton år tillbaka. Rasklubben för collie har årsmöte och stormigt värre är det. Ja, ni vet ju hur mycket väsen folk påstår att det är i just vår rasklubb? Just den här episoden var ny för mig.
Vad hände? Val till styrelsen. En person kandiderar. Andra står upp och skriker, buar, gör grimaser, knackar sig i pannan för att visa vilken vedervärdig människa detta är....
Vem skriker? En grupp av de dominerande uppfödarna. Vem är idioten som vill sitta i styrelsen? Kryss i rätt ruta! Är hon 1) en känd kriminell 2) en individ med extrema politiska åsikter eller 3) en valpköpare?
Rätt svar: ruta tre. Personen var valpköpare. Hon hade haft den dåliga smaken att komma på kant med uppfödaren av den valp hon köpte. Hon hade ovanpå det vågat skriva en insändare i Hundsport om vad hon tyckte om ensidig exteriöravel. Därmed var saken klar: hon fick vad hon förtjänade. Att bli skandaliserad av ett gäng vuxenmobbare inför sittande årsmöte.
Var vuxenmobben i minoritet? Jadå, men det har aldrig hindrat den. Majoritetsbeslut är för andra. Bar den sig sanslöst illa åt? Jovisst, men det har aldrig heller hindrat den. Vanligt hyfs gäller inte för alla inom hundvärlden. Bär de sig likadant åt på sina vanliga civila arbetsplatser? Garanterat inte, för då får man kicken.
Tänk er nu att en vanlig hundägare med jobb på en dagstidning och kameran tillgänglig hade deltagit på det årsmötet! Hade de skrikande nyllena gjort sig bra på bild?
Min gissning är att de hade varit hövligt tysta och på vanligt civilt sätt helt enkelt röstat emot. Det är ju vad man brukar göra i resten av verkligheten, när någon satsar på en post som man inte vill se dem på.
Det finns tyvärr anledning att dra upp en femton år gammal händelse. Taktiken att vara obehaglig används fortfarande flitigt. Fortfarande finns folk som tror att de inte behöver lägga fram sina åsikter på vanligt sätt, eller att de har någon konstig rättighet att bete sig illa mot andra.
Och precis som den engelska hundtidningsskribenten tror Collievänner, att insyn och offentlighet är ett bra botemedel mot konstigheter.
Bodil Carlsson
söndag 17 oktober 2010
UTGIVNINGSBEVIS?
Vi fick en fråga: Collievänner söker utgivningsbevis. Varför?
Utgivningsbeviset betyder, att den lag som gäller för allt som skrivs på den här sidan är grundlagen om yttrandefrihet. Då finns ett myndighetsbeslut på att Collievänner har samma skydd som t ex en tidning. Det betyder att
#ingen – varken myndighet eller någon annan – kan fråga efter våra källor och att vi inte har rätt att berätta om dem för någon
#ingen – varken myndighet eller någon annan – kan förhandsgranska eller försöka påverka vad vi skriver
#yttrandefrihetsgrundlagen har företräde framför PuL.
Ett utgivningsbevis betyder att sidan har en ansvarig utgivare. Ansvarig utgivare svarar för allt innehåll, både för texten som läggs ut och för kommentarerna, som måste godkännas. Ansvarig utgivare får ta smällen, om Collievänner inte följer lagen. Det vi inte får publicera är sådant som ingen får publicera – lögner, förtal, hets mot folkgrupp.
I praktiken blir det kanske ingen stor skillnad för er som läser. Om vi får utgivningsbevis, kommer vi att vara en skrivande ”redaktion” om två personer, där en av oss är ansvarig utgivare, och vi kommer kanske att bli lite striktare än förut när det gäller tonen i kommentarer. Vi kommer kanske att bli lite senare med att publicera kommentarer också, eftersom bara en enda person kan godkänna dem. Vi kommer att ta in inlägg från gästskribenter, precis som nu. Hittills har vi inte snappat upp och publicerat lösa rykten, vi har inte spritt uppgifter utan att försöka kontrollera källor, och vi kommer definitivt inte att börja med det nu. Vi har inte publicerat kennelnamn på hundar eller människor förut – och vi kommer inte att börja med det nu.
Vi är inte en reklamsnutt, inte en förtalskampanj. Vi är inte en del av en organiserad tystnad. Hundvärlden har haft på tok för mycket av sådant och alldeles för många har hållit till godo. Om vi vill vara något, så är det raka motsatsen. Papperen på bordet och raka diskussioner i normalt tonläge!
Vi kommer inte att fungera som vidtalade högtalare för någon grupp. Vi kommer inte att köra med att vi ”har kontakter”. Dels för att vi inte har det –vi umgås inte dagligdags med folk som har uppdrag inom organisationerna för hundfolk - och dels för att vi inte gillar det stuket. Vi föder inte upp hundar och vi har ingen anledning att hålla oss väl med någon särskild person eller grupp. Ingen har heller anledning att hålla sig väl med oss. Det är liksom den andra sidan av saken. Det går alldeles utmärkt att säga emot!
Om vi citerar en person, så talar vi om vem vi citerar. Om den personen vill vara anonym, så har hon eller han en grundlagsskyddad rättighet att vara det gentemot läsarna. Däremot kommer ansvarig utgivare att veta vem det är – men får, som sagt, inte sprida det vidare. Och kollar uppgifterna gör vi ändå.
Så varför kom vi på tanken att söka utgivningsbevis?
Forts följer!
Bodil Carlsson
Utgivningsbeviset betyder, att den lag som gäller för allt som skrivs på den här sidan är grundlagen om yttrandefrihet. Då finns ett myndighetsbeslut på att Collievänner har samma skydd som t ex en tidning. Det betyder att
#ingen – varken myndighet eller någon annan – kan fråga efter våra källor och att vi inte har rätt att berätta om dem för någon
#ingen – varken myndighet eller någon annan – kan förhandsgranska eller försöka påverka vad vi skriver
#yttrandefrihetsgrundlagen har företräde framför PuL.
Ett utgivningsbevis betyder att sidan har en ansvarig utgivare. Ansvarig utgivare svarar för allt innehåll, både för texten som läggs ut och för kommentarerna, som måste godkännas. Ansvarig utgivare får ta smällen, om Collievänner inte följer lagen. Det vi inte får publicera är sådant som ingen får publicera – lögner, förtal, hets mot folkgrupp.
I praktiken blir det kanske ingen stor skillnad för er som läser. Om vi får utgivningsbevis, kommer vi att vara en skrivande ”redaktion” om två personer, där en av oss är ansvarig utgivare, och vi kommer kanske att bli lite striktare än förut när det gäller tonen i kommentarer. Vi kommer kanske att bli lite senare med att publicera kommentarer också, eftersom bara en enda person kan godkänna dem. Vi kommer att ta in inlägg från gästskribenter, precis som nu. Hittills har vi inte snappat upp och publicerat lösa rykten, vi har inte spritt uppgifter utan att försöka kontrollera källor, och vi kommer definitivt inte att börja med det nu. Vi har inte publicerat kennelnamn på hundar eller människor förut – och vi kommer inte att börja med det nu.
Vi är inte en reklamsnutt, inte en förtalskampanj. Vi är inte en del av en organiserad tystnad. Hundvärlden har haft på tok för mycket av sådant och alldeles för många har hållit till godo. Om vi vill vara något, så är det raka motsatsen. Papperen på bordet och raka diskussioner i normalt tonläge!
Vi kommer inte att fungera som vidtalade högtalare för någon grupp. Vi kommer inte att köra med att vi ”har kontakter”. Dels för att vi inte har det –vi umgås inte dagligdags med folk som har uppdrag inom organisationerna för hundfolk - och dels för att vi inte gillar det stuket. Vi föder inte upp hundar och vi har ingen anledning att hålla oss väl med någon särskild person eller grupp. Ingen har heller anledning att hålla sig väl med oss. Det är liksom den andra sidan av saken. Det går alldeles utmärkt att säga emot!
Om vi citerar en person, så talar vi om vem vi citerar. Om den personen vill vara anonym, så har hon eller han en grundlagsskyddad rättighet att vara det gentemot läsarna. Däremot kommer ansvarig utgivare att veta vem det är – men får, som sagt, inte sprida det vidare. Och kollar uppgifterna gör vi ändå.
Så varför kom vi på tanken att söka utgivningsbevis?
Forts följer!
Bodil Carlsson
lördag 16 oktober 2010
Om hundägandets fördelar
Varje kväll när jag går in i sovrummet så ligger det en levande värmedyna på min sänghalva. En trött collietant som helt omedvetet värmer upp min säng. Hon brukar blinka lite sömset när jag kommer, vet att snart kommer hon att tvingas lämna min kudde. När jag kryper ner så makar hon sig, ganska ovilligt, in mot mattes del av sängen. Helt nöjd är hon inte, men hon accepterar sakernas tillstånd. Nöjd är däremot jag: Sängen behagligt varm och delad med två av mina bästa vänner, den tredje av de fyra ligger på bottenvåningen och kommer upp lite senare. Nej, inte tonåringen utan den lille svarte - colliehanen.
De där små vardagliga händelserna med hundarna är värda så mycket:
Hanens tungrotsmorranade (jag tror han har franska gener!) när jag varit borta ett tag och kommer hem igen. Hans små svansviftningar när han nästan sover och jag går förbi. Eller tikens hopp på mig när vi är ute i skogen och hon verkligen gillar läget. (Hanen smyger istället upp och nafsar mig i baken...) Det luktar vilt överallt och livet är på topp. Jag gläds åt att se lystern i hennes ögon, det är ren och skär glädje över att finnas till jag ser då.
Imorgon är det söndag. Varje söndag åker vi till klubben för att träna tillsammans med andra hundägare. En mycket behaglig träning utan krav och då utan prestationsångest. Vi gör sådant som hundarna vill göra. Tittar på varandra och kommer med tips och råd. Ingen av oss har något SM i sikte, men vi ser gärna att våra hundar av olika raser får känna glädjen över att lyckas.
Hundägandet behöver inte vara krångligare än så. Gläd din hund och du gläder definitivt dig själv!
Johan Nilsson
De där små vardagliga händelserna med hundarna är värda så mycket:
Hanens tungrotsmorranade (jag tror han har franska gener!) när jag varit borta ett tag och kommer hem igen. Hans små svansviftningar när han nästan sover och jag går förbi. Eller tikens hopp på mig när vi är ute i skogen och hon verkligen gillar läget. (Hanen smyger istället upp och nafsar mig i baken...) Det luktar vilt överallt och livet är på topp. Jag gläds åt att se lystern i hennes ögon, det är ren och skär glädje över att finnas till jag ser då.
Imorgon är det söndag. Varje söndag åker vi till klubben för att träna tillsammans med andra hundägare. En mycket behaglig träning utan krav och då utan prestationsångest. Vi gör sådant som hundarna vill göra. Tittar på varandra och kommer med tips och råd. Ingen av oss har något SM i sikte, men vi ser gärna att våra hundar av olika raser får känna glädjen över att lyckas.
Hundägandet behöver inte vara krångligare än så. Gläd din hund och du gläder definitivt dig själv!
Johan Nilsson
VARJE ÅRSTID....
...har sin tjusning, sägs det. Särskilt sägs det av folk som sitter på sin centraluppvärmda häck och belåtet tittar ut på tio kvadratmeter gräsmatta prydd av en dvärggran som lämnar ett barr eller två att kamma upp, när andan faller på. Och som aldrig har en ishinna på fårvattenbaljan att bekymra sig om.
Hälsar mannen i mitt liv!
Det är sorgligt att män ska bli så gnälliga för en liten förkylning. Annars är det en vacker dag. Öronformen på hunden till vänster på undre bilden kan verka skrämmande för känsliga läsare, men det är inte därför fotot är inlagt. Det är med för att förklara hur vår gårdsplan INTE ser ut.
Det övre fotot visar hur vård gårdsplan ser ut. Gissa vad vi ska göra idag?
I morron kommer årsförbrukningen av hö och halm.
Trevlig helg önskas alla läsare - och fortsätt gärna samtalet om SKK:s kommande uppfödarregister!
Bodil Carlsson
onsdag 13 oktober 2010
I ALL HAST: MISSBRUK?
Inte finns det mycket vetenskapligt innehåll i ordet ”soluppgång”och strängt taget är det inte särskilt logiskt heller. Det är ju inte solen som rör sig, utan jorden som snurrar runt sin axel. Ändå vet vi allihopa vad som avses med soluppgången och allt från jordens ungefärliga omkrets till rätt tid att mjölka korna har beräknats utifrån det begreppet under tidernas lopp. Så hur ska man förstå Anders Hallgrens inlägg i Hundsport?
För tjugotvå år sen tog jag min allra första valp under armen och klev ut på brukshundsklubbens första kursdag. Jo, jag höll henne i famnen och var fullt beredd på att vända och dra med min lilla pälsboll, min skatt – om de där kamouflageklädda gubbarna skulle materialiseras ur klubbstugan kompletta med stryphalsband och hunsade schäfrar. Det var min bild av brukshundsklubbar, jag lovar!
Så här i efterhand är det en fascinerande tanke. Varifrån får man sina idéer om saker? Inte hade jag känt någon SBK:are! Men så där var det, det hade jag fått klart för mig – schäfrar och hårda metoder och metallstryp och ryt!
Mjae...nä. Icke ett ryck, icke ett stryp, mest tjejer och bara sansat. Vi fick höra en hel del om hur man uppfostrar hundar – men det som gjorde intryck var förstås att fick vi fick se det också, hela tiden. Hundar lyssnar utan hårda tag. Därför att hundar hör relationer! Det där var första gången jag kom i kontakt med modern hundträning och jag var överlycklig. Ny värld öppnar sig, ni vet! Bara några år senare stod vi ett helt gäng på en klubb långt ute på vischan och illbligade på den grundläggande kursen i lydnad för jakthundar. Den gick till på det viset att kursledaren skrek ”LIGG!!!” en gång och sen trampade till på kopplet så att hunnj-veln åkte i backen.
Vi stirrade med hakorna på bröstet, alla vi andra. Vi stirrade så att kursledaren blev skär om kinderna. Nästa gång vi kom fick vi höra att det inte skulle bli några fler särskilda kurser för jakthundar. Jakthundarna skulle få lära sig på samma sätt som alla andra. Vi sneglade på varandra och gjorde tummen upp.
Vems förtjänst? Mer än någon annan enskild persons är det Anders Hallgrens. Heder åt den mannen!
Därför blir jag förvirrad av hans inlägg i senaste Hundsport. Mentaltester missbrukas?
Ja, om de används som ”analys av varför en hund är problematisk”, då måste det sannerligen vara ett missbruk. Men är det någon som gör det? Tänk er att polisen kommer med en hund som är omhändertagen, den har levt hos en missbrukare, den uppfattas som konstig och skrämmande av grannarna... Går man ett L-test* med den hunden det första man gör? Går man ett MH? Gör man MT?
Om nu någon kommer på tanken och ser att hunden reagerar med skräck och aggressivitet när dumpen flyger upp – tror man att det säger ett skvatt om genetiskt betingad aggressionsprofil hos den individuella hunden?
Det KAN – möjligen och i så fall längre fram i tiden - säga något om just den hundens chans att rehabiliteras i en normal omgivning, men om hundens genuppsättning säger det inte så mycket. Gör man personlighetstester på folk som just har räddats ur ett kraschat flygplan? Om de beter sig virrigt och stressat, säger man då att det är nåt knas med deras gener?
Man säger nog att det är totalt fel att köra personlighetstest då. Men man säger inte att det är personlighetstestet det är fel på!
Som Hallgren säger, är MH tänkt att användas i stora grupper. Ju fler hundar, desto fler har normal bakgrundsmiljö och vanliga normala ägare. Ju fler hundar, desto säkrare resultat! Så om man i en hel ras har en ovanligt stor utbredning av skott- och ljudkänslighet, trots att de allra flesta hundarna har vanliga normala liv och vanliga normala ägare, då är MH riktigt bra för att påvisa det och bra för att sålla fram de hundar som visar störst respektive minst känslighet. Det kan uppfödarna behöva. Det kan valpköparna också behöva.
Den enskilda stressade problemhunden, däremot, behöver lugn och ro och med tiden kanske en hundpsykolog med låg röst och snälla händer och lite respekt för hunden. En sådan som Anders Hallgren.
Bodil Carlsson
*Reuterwall och Ryman, som Hallgren skriver om, letade för 40 år sedan genetiska komponenter i Hundskolans gamla L-test, hittade inte mycket. L-testet är inte samma sak som MH.
För tjugotvå år sen tog jag min allra första valp under armen och klev ut på brukshundsklubbens första kursdag. Jo, jag höll henne i famnen och var fullt beredd på att vända och dra med min lilla pälsboll, min skatt – om de där kamouflageklädda gubbarna skulle materialiseras ur klubbstugan kompletta med stryphalsband och hunsade schäfrar. Det var min bild av brukshundsklubbar, jag lovar!
Så här i efterhand är det en fascinerande tanke. Varifrån får man sina idéer om saker? Inte hade jag känt någon SBK:are! Men så där var det, det hade jag fått klart för mig – schäfrar och hårda metoder och metallstryp och ryt!
Mjae...nä. Icke ett ryck, icke ett stryp, mest tjejer och bara sansat. Vi fick höra en hel del om hur man uppfostrar hundar – men det som gjorde intryck var förstås att fick vi fick se det också, hela tiden. Hundar lyssnar utan hårda tag. Därför att hundar hör relationer! Det där var första gången jag kom i kontakt med modern hundträning och jag var överlycklig. Ny värld öppnar sig, ni vet! Bara några år senare stod vi ett helt gäng på en klubb långt ute på vischan och illbligade på den grundläggande kursen i lydnad för jakthundar. Den gick till på det viset att kursledaren skrek ”LIGG!!!” en gång och sen trampade till på kopplet så att hunnj-veln åkte i backen.
Vi stirrade med hakorna på bröstet, alla vi andra. Vi stirrade så att kursledaren blev skär om kinderna. Nästa gång vi kom fick vi höra att det inte skulle bli några fler särskilda kurser för jakthundar. Jakthundarna skulle få lära sig på samma sätt som alla andra. Vi sneglade på varandra och gjorde tummen upp.
Vems förtjänst? Mer än någon annan enskild persons är det Anders Hallgrens. Heder åt den mannen!
Därför blir jag förvirrad av hans inlägg i senaste Hundsport. Mentaltester missbrukas?
Ja, om de används som ”analys av varför en hund är problematisk”, då måste det sannerligen vara ett missbruk. Men är det någon som gör det? Tänk er att polisen kommer med en hund som är omhändertagen, den har levt hos en missbrukare, den uppfattas som konstig och skrämmande av grannarna... Går man ett L-test* med den hunden det första man gör? Går man ett MH? Gör man MT?
Om nu någon kommer på tanken och ser att hunden reagerar med skräck och aggressivitet när dumpen flyger upp – tror man att det säger ett skvatt om genetiskt betingad aggressionsprofil hos den individuella hunden?
Det KAN – möjligen och i så fall längre fram i tiden - säga något om just den hundens chans att rehabiliteras i en normal omgivning, men om hundens genuppsättning säger det inte så mycket. Gör man personlighetstester på folk som just har räddats ur ett kraschat flygplan? Om de beter sig virrigt och stressat, säger man då att det är nåt knas med deras gener?
Man säger nog att det är totalt fel att köra personlighetstest då. Men man säger inte att det är personlighetstestet det är fel på!
Som Hallgren säger, är MH tänkt att användas i stora grupper. Ju fler hundar, desto fler har normal bakgrundsmiljö och vanliga normala ägare. Ju fler hundar, desto säkrare resultat! Så om man i en hel ras har en ovanligt stor utbredning av skott- och ljudkänslighet, trots att de allra flesta hundarna har vanliga normala liv och vanliga normala ägare, då är MH riktigt bra för att påvisa det och bra för att sålla fram de hundar som visar störst respektive minst känslighet. Det kan uppfödarna behöva. Det kan valpköparna också behöva.
Den enskilda stressade problemhunden, däremot, behöver lugn och ro och med tiden kanske en hundpsykolog med låg röst och snälla händer och lite respekt för hunden. En sådan som Anders Hallgren.
Bodil Carlsson
*Reuterwall och Ryman, som Hallgren skriver om, letade för 40 år sedan genetiska komponenter i Hundskolans gamla L-test, hittade inte mycket. L-testet är inte samma sak som MH.
tisdag 12 oktober 2010
Valpar till salu - men till vilket pris?
I Sverige har vi en organisation som har det övergripande ansvaret för allt som rör hundar - kennelklubben. Tydligen ska de nu erbjuda ytterligare en tjänst - nämligen valpförmedling. Detta för att vara en motpol till de blandrasvalpar som säljs via annonssidor på nätet. Valparna som säljs på nätet behöver inte uppfylla några krav, mer än möjligtvis marknadens. Detsamma gäller deras uppfödare.
Ok, jag köper att man vill försöka minska avel på märkliga blandraser och oreggade hundar, för det gynnar valpköparna - och valparna. Det som inte känns fullt lika ok är att de enda krav som gäller för denna valpförmedling är organisationens egna, tyvärr öppna för diverse olika tolkningar. Det är lägre krav än de vår rasklubb och andra rasklubbar har för sin valphänvisning. De specifika krav som grundar sig på både långsiktigt tänkande och ett ständigt pågående förbättringsarbete inom respektive ras, blir satta ur spel. Priset för att minska okontrollerad blandrasavel blir då att släppa fram alla uppfödare inom renrasavel på kennelklubbens annonsplats. De som hittills struntat i rasklubbens krav kan fortsätta med det, de får nu valphänvisning ändå och kan dessutom gömma sig bakom "Ok-stämpeln" från den stora hundorganisationen.
Nu börjar det lukta falsk marknadsföring...
Det är dags att kennelklubben tar sig en rejäl funderare på hur man minskar intresset för okontrollerad blandrasavel och samtidigt höjer statusen för de renrasiga hundarna.
Att bidra till att saluföra renrasiga valpar som inte klarar rasklubbens egen valphänvisning är definitivt ett stort steg bakåt i utvecklingen. Ska priset för minskad blandrasavel vara att många års arbete för mentalitet och hälsa inom renrasaveln ska offras?
Var finns logiken i detta?
Johan Nilsson
Ok, jag köper att man vill försöka minska avel på märkliga blandraser och oreggade hundar, för det gynnar valpköparna - och valparna. Det som inte känns fullt lika ok är att de enda krav som gäller för denna valpförmedling är organisationens egna, tyvärr öppna för diverse olika tolkningar. Det är lägre krav än de vår rasklubb och andra rasklubbar har för sin valphänvisning. De specifika krav som grundar sig på både långsiktigt tänkande och ett ständigt pågående förbättringsarbete inom respektive ras, blir satta ur spel. Priset för att minska okontrollerad blandrasavel blir då att släppa fram alla uppfödare inom renrasavel på kennelklubbens annonsplats. De som hittills struntat i rasklubbens krav kan fortsätta med det, de får nu valphänvisning ändå och kan dessutom gömma sig bakom "Ok-stämpeln" från den stora hundorganisationen.
Nu börjar det lukta falsk marknadsföring...
Det är dags att kennelklubben tar sig en rejäl funderare på hur man minskar intresset för okontrollerad blandrasavel och samtidigt höjer statusen för de renrasiga hundarna.
Att bidra till att saluföra renrasiga valpar som inte klarar rasklubbens egen valphänvisning är definitivt ett stort steg bakåt i utvecklingen. Ska priset för minskad blandrasavel vara att många års arbete för mentalitet och hälsa inom renrasaveln ska offras?
Var finns logiken i detta?
Johan Nilsson
DATAINSPEKTIONENS JURIST...
...svarar vänligt, att man inte kan åta sig att granska och bedöma en individuell text. Inte ens om den innehåller exempel på vad som kan vara resp inte vara förenligt med PuL. Man får i stället komma med raka frågor.
Ja, det hade jag väl kunnat räkna ut själv, om jag hade tänkt till lite! Att skicka iväg en snutt text och be om Datainspektionens granskning skulle lätt kunna uppfattas som att man ber om att få en sån där stämpel, ni vet - den här gången en stor grön en: "JA, DU FÖRSTÅR DIG PÅ PuL!"
Sedan skulle det kunna vara fritt fram att festa loss med mer eller mindre skickligt dolda personangrepp. Folk skulle tro att det var den gröna stämpeln som gällde. Folk skulle kunna tro att man har rätt i vad man än skriver, för den som skriver har koll på PuL. Folk skulle kunna tro att man har rätt i vad man än skriver, och rätt att skriva det också, för att man är en person som vet hur man kontaktar myndigheter.
Folk skulle, kort sagt, kunna tro att för att man en enda gång på en enda text har fått grön stämpel från Datainspektionen, så måste allt man därefter lägger ut på nätet vara OK och inte gå att ifrågasätta.
Tack gode gud för juristernas lågmälda orubblighet!
Direkta frågor får man däremot ställa, så då gör vi det. Att skriva om kommer att ta oändligt med tid och sedan dröjer svaret kanske någon vecka. Är det vad juristen kallar för "en mera omfattande frågeställning", så kan det beslutas motsvara ett ärende och då tar det ett par månader innan juristerna har tänkt färdigt och kommit med sitt svar. Säkert kommer även ett sådant svar att säga att "man i varje enskilt fall måste betrakta sammanhanget", precis som det står på Datainspektionens hemsidor - f ö intressant läsning, som ger en annan bild av hur PuL faktiskt fungerar än vad man kanske tror, när man läser vissa påståenden på nätet.(Se länk)
Hursomhelst! Även om det tar tid och även om svaret dröjer, är det värt att göra. Taktiken att vara obehaglig - att få folk att hålla tyst i känslan av att betydelsefulla personer kan bli arga och att det det lätt blir väldigt jobbigt, eller t o m riskabelt, att säga sin mening - har pågått på tok för länge i hundvärlden. Den taktiken är en bluff. Den fungerar bara så länge man inte synar den.
Om vi kan bli av med den, får vi fler som pratar och flera sådana diskussioner som vi har haft här på sistone. Det är väl värt att lägga lite tid på?
Bodil Carlsson
söndag 10 oktober 2010
TAKTIKEN ATT VARA OBEHAGLIG
Eftersom PuL är svårtydd och det inte har funnits så mycket fysisk ork den här veckan, har det blivit en del annat. Läsning framför datorn, t ex. Det kändes bra att följa med i diskussionerna om rasklubbens förslag att gruppera uppfödare. Det var så roligt att jag blev lite paff.
Hur kommer det sig att man blir så överraskad och glad av ett vanligt meningsutbyte i vanlig samtalston???
Därför att det har varit alldeles för lite sådant!
PuL är en lag från 1998, reviderad 2007, som kom till för att få kontroll och insyn i dataregister. Myndigheter, sjukvård, föreningar och företag ska inte hur som helst utan vårt tillstånd kunna registrera och framför allt inte sprida uppgifter om oss på nätet. Det ska givetvis inte privatpersoner heller få göra. Lagen är bra och nödvändig. Men den har ett par viktiga undantag. Att ”behandla ostrukturerad personuppgift”, d v s nämna personer i löpande text på en webbsida i ett relevant sammanhang, är inte ett brott mot PuL, säger PuL. Såvitt inte avsikten är att förtala eller hänga ut dem p g a etnisk bakgrund eller sexuell läggning, eller sprida ”felaktiga eller missvisande” uppgifter. Man får inte heller lov att samla mängder av uppgifter om folk och lägga ut dem.
Exempel! - obs!
1)Bloggen Collievänner känner till att en person färgar håret med ett visst medel, betalar si och så mycket i skatt, har sina barn på ett kooperativt dagis, ogillar fiskbullar, sjunger falskt i duschen och röstar på Moderaterna. Vi får den ljusa idén att skriva allt detta på bloggen. Skulle det vara ett brott mot PuL? Ja, solklart! Vi har varken orsak eller rätt att sprida den här typen av personliga uppgifter och enda anledningen att göra det är väl att trakassera den stackars människan och få henne att känna sig obehagligt påpassad. Så även om uppgifterna är oförargliga, är inte spridandet det.
2)En blogg påtalar en konstig, missvisande formulering i Hundsport och ifrågasätter om uppgifterna kan vara riktiga. Bloggen refererar kontakter med en statistikansvarig i en förening. Brott mot PuL? Självklart inte! Bloggaren formulerar en frågeställning och ställer frågorna till den person som bör tillfrågas. Det är (gudskelov) en rättighet som alla har. Tankeverksamhet på nätet är laglig.
3) En annan blogg påstår att lätt identifierbara personer i en förening avsiktligt felhanterar statistik. Brott mot PuL? Kanske – men inte säkert. Den som bemöter sådant snack har nog däremot ingenting att frukta från PuL, så länge bemötandet håller sig till sakfrågan. Här är det ju inte så, att man drar fram någon stackars ovillig privatperson i oönskad offentlighet. Tvärtom! Här är det så att bloggaren alldeles självmant kliver fram i nätets offentlighet och väldigt gärna vill bli läst av så många som möjligt. Då får man nog också tåla att bli svarad. PuL räddar en inte från att stå för det man har sagt.
4) En blogg skriver ut ett personnamn och påstår att bäraren av det namnet, medlem i organisationen si och deltagare vid tillställningen så, är en ”stalker” som från olika datorer hemsöker andras bloggar och hemsidor. Googlar man på namnet, får man fram en person aktiv i en viss organisation, närvarande på en viss tillställning. Det tar vem som helst fem minuter att få fram klubbtillhörighet och telefonnummer för den personen. Haken är bara att han är djupt och övertygande häpen över vad han får höra och komplett ovetande om att hans namn sprids på nätet. Småsaker i nätförtalets stora fula värld, visst. Men inte så små att inte bloggaren omsorgsfullt städar bort dem. Brott mot PuL? Såvitt jag förstår solklart – och det visste nog bloggaren också.
Nu ska jag tala om vad jag tror att PuL inte är.
PuL är inte till för att någon lite hotfullt ska säga åt oss andra att ”sila snacket, annars ligger man risigt till”.
Det är vad jag tror. Men eftersom PuL är svårtydd och eftersom jag inte är proffs, skickar jag nu den här texten med exempel till Datainspektionen och frågar om jag har förstått lagen rätt. Så länge folk i hundvärlden tror att det går hem att be andra tänka sig VÄLDIGT noga för innan de skriver.... kommer vi alltid att ha anonyma diskussioner. Eller inga alls.
Och då vinner den ju – taktiken att vara obehaglig.
Bodil Carlsson
Hur kommer det sig att man blir så överraskad och glad av ett vanligt meningsutbyte i vanlig samtalston???
Därför att det har varit alldeles för lite sådant!
PuL är en lag från 1998, reviderad 2007, som kom till för att få kontroll och insyn i dataregister. Myndigheter, sjukvård, föreningar och företag ska inte hur som helst utan vårt tillstånd kunna registrera och framför allt inte sprida uppgifter om oss på nätet. Det ska givetvis inte privatpersoner heller få göra. Lagen är bra och nödvändig. Men den har ett par viktiga undantag. Att ”behandla ostrukturerad personuppgift”, d v s nämna personer i löpande text på en webbsida i ett relevant sammanhang, är inte ett brott mot PuL, säger PuL. Såvitt inte avsikten är att förtala eller hänga ut dem p g a etnisk bakgrund eller sexuell läggning, eller sprida ”felaktiga eller missvisande” uppgifter. Man får inte heller lov att samla mängder av uppgifter om folk och lägga ut dem.
Exempel! - obs!
1)Bloggen Collievänner känner till att en person färgar håret med ett visst medel, betalar si och så mycket i skatt, har sina barn på ett kooperativt dagis, ogillar fiskbullar, sjunger falskt i duschen och röstar på Moderaterna. Vi får den ljusa idén att skriva allt detta på bloggen. Skulle det vara ett brott mot PuL? Ja, solklart! Vi har varken orsak eller rätt att sprida den här typen av personliga uppgifter och enda anledningen att göra det är väl att trakassera den stackars människan och få henne att känna sig obehagligt påpassad. Så även om uppgifterna är oförargliga, är inte spridandet det.
2)En blogg påtalar en konstig, missvisande formulering i Hundsport och ifrågasätter om uppgifterna kan vara riktiga. Bloggen refererar kontakter med en statistikansvarig i en förening. Brott mot PuL? Självklart inte! Bloggaren formulerar en frågeställning och ställer frågorna till den person som bör tillfrågas. Det är (gudskelov) en rättighet som alla har. Tankeverksamhet på nätet är laglig.
3) En annan blogg påstår att lätt identifierbara personer i en förening avsiktligt felhanterar statistik. Brott mot PuL? Kanske – men inte säkert. Den som bemöter sådant snack har nog däremot ingenting att frukta från PuL, så länge bemötandet håller sig till sakfrågan. Här är det ju inte så, att man drar fram någon stackars ovillig privatperson i oönskad offentlighet. Tvärtom! Här är det så att bloggaren alldeles självmant kliver fram i nätets offentlighet och väldigt gärna vill bli läst av så många som möjligt. Då får man nog också tåla att bli svarad. PuL räddar en inte från att stå för det man har sagt.
4) En blogg skriver ut ett personnamn och påstår att bäraren av det namnet, medlem i organisationen si och deltagare vid tillställningen så, är en ”stalker” som från olika datorer hemsöker andras bloggar och hemsidor. Googlar man på namnet, får man fram en person aktiv i en viss organisation, närvarande på en viss tillställning. Det tar vem som helst fem minuter att få fram klubbtillhörighet och telefonnummer för den personen. Haken är bara att han är djupt och övertygande häpen över vad han får höra och komplett ovetande om att hans namn sprids på nätet. Småsaker i nätförtalets stora fula värld, visst. Men inte så små att inte bloggaren omsorgsfullt städar bort dem. Brott mot PuL? Såvitt jag förstår solklart – och det visste nog bloggaren också.
Nu ska jag tala om vad jag tror att PuL inte är.
PuL är inte till för att någon lite hotfullt ska säga åt oss andra att ”sila snacket, annars ligger man risigt till”.
Det är vad jag tror. Men eftersom PuL är svårtydd och eftersom jag inte är proffs, skickar jag nu den här texten med exempel till Datainspektionen och frågar om jag har förstått lagen rätt. Så länge folk i hundvärlden tror att det går hem att be andra tänka sig VÄLDIGT noga för innan de skriver.... kommer vi alltid att ha anonyma diskussioner. Eller inga alls.
Och då vinner den ju – taktiken att vara obehaglig.
Bodil Carlsson
lördag 9 oktober 2010
NO - DO WEEK
Ingenting blev som tänkt den här veckan. Utlovat fint väder och sex lediga dagar – här skulle fixas! Lilla Grå skulle köras in. för det är länge nu som hon har sprungit mycket längre och mycket fortare än vi stelbenta gamlingar klarar av. Dags för sulkyn! Sedan skulle fåren klippas rena, stängslen flyttas, Fåravelsförbundet snackas allvar med inför vintern – finns en tillåten lägstatemperatur för utelevande får med ett busskurliknande bygge som enda skydd? - och, ja, komposterna skulle omhändertas och rabatterna rensas...
Fint väder fick vi, resten var bara att glömma. Höstfärgerna flammar vilt och det stoppljusröda som sticker ut nedtill i synfältet är min nästipp. Det hopsjunkna hostbyltet som kurar på trappen när resten av familjen drar iväg är jag. Den avtacklade åldringen som kämpar sig ner till stallet med en skål kattmat och blir biten blodig i tummen av stallkatten som tack för hjälpen är också jag. Jag är i för dåligt skick för att springa efter stallkatten med ett baseballträ.
-Skyll dig själv! säger maken när han kommer hem igen. - Vem har vant katten vid råa prinskorvsändar?
Mina tummar ser inte ut som råa prinskorvsändar. Boken som mannen har lånat åt mig och påstår är en bra deckare är en taskig Stephen King-kopia, men jag orkar inte springa efter honom med baseballträet heller.
Det har varit synd om mig hela veckan. Som tur är för vår omgivning är vi kvinnor iallafall inte gnälliga när vi är sjuka.
Trevlig lördagskväll alla!
Bodil Carlsson
fredag 8 oktober 2010
COLLIEVÄNNER TACKAR!
För bra diskussion hittills - hoppas på fortsättning. Men just nu - trevlig fredagskväll!
Bodil Carlsson
torsdag 7 oktober 2010
Liten summering
Vi har haft en, minst sagt, livlig diskussion kring förslaget om indelning av senaste valpkull. Ja, just det, valpkull. Det handlar inte om en indelning av uppfödare som personer, utan om resultatet av deras avelsarbete. Resultatet kan förvisso kopplas till uppfödaren men det är fortfarande valpkullen som klassificerar sig för en av de tre grupperna.
Tanken med uppdelningen är, såvitt jag förstår, att markera för de uppfödare som konstant ignorerar rasklubbens rekommendationer att det finns en baksida. Deras kullar kommer nämligen alltid att hamna i grupp B.
Jag tror de flesta hundägare/valpköpare förstår att avel inte är matematik. Fem plus fem blir inte alltid tio, det kan bli sju eller tre också. Ibland skiter det sig, för att prata klarspråk. Men om det skiter sig för varje kull - då är det nog snarare feltänk från uppfödaren. Att en enstaka kull hamnar där för någon uppfödare tror jag inte spelar någon roll. Det är det sammanlagda resultatet av samtliga valpkullar som ger en helhetsbild. Och det är den som är viktig!
En uppdelning enligt SCK:s förslag ser jag som bra information till valpköpare. Jag, som valpköpare, vill se uppfödarnas resultat. Så många kullar som möjligt - och innan jag köper valp.
Avslutar med en bild på två glada collies (samt ändan på en tredje och svanstippen på en fjärde!)
Visst älskar vi denna ras? Då måste vi värna om den!
Johan Nilsson
Tanken med uppdelningen är, såvitt jag förstår, att markera för de uppfödare som konstant ignorerar rasklubbens rekommendationer att det finns en baksida. Deras kullar kommer nämligen alltid att hamna i grupp B.
Jag tror de flesta hundägare/valpköpare förstår att avel inte är matematik. Fem plus fem blir inte alltid tio, det kan bli sju eller tre också. Ibland skiter det sig, för att prata klarspråk. Men om det skiter sig för varje kull - då är det nog snarare feltänk från uppfödaren. Att en enstaka kull hamnar där för någon uppfödare tror jag inte spelar någon roll. Det är det sammanlagda resultatet av samtliga valpkullar som ger en helhetsbild. Och det är den som är viktig!
En uppdelning enligt SCK:s förslag ser jag som bra information till valpköpare. Jag, som valpköpare, vill se uppfödarnas resultat. Så många kullar som möjligt - och innan jag köper valp.
Avslutar med en bild på två glada collies (samt ändan på en tredje och svanstippen på en fjärde!)
Visst älskar vi denna ras? Då måste vi värna om den!
Johan Nilsson
onsdag 6 oktober 2010
Och hur gör andra klubbar?
Saxat från Hovawartklubben:
Allmänna regler:
Uppfödare har skyldighet att informera sig om den tilltänkta kombinationens hälsoläge, vilket sker via rasens hälsoregister. Hanhundsägare kan vända sig till rasklubben för information.
Uppfödare ska löpande lämna information om sin uppfödning/ hundar till AfH:s hälsoregister, dock minst 2 gånger/ per år- 1 mars och 1 september.
Hänvisning sker efter det att avelskommittén fått information om den tilltänkta kombinationen och den uppfyller gällande regler.
Minst en förälder ska vara godkänd på korning (mentaltest+ exteriörbeskrivning)
Båda föräldrarna ska följa hälsoregler avseende aortastenos, levershunt och hypothyreos. Aktuella regler finns hos Avel och Hälsa samt på hemsidan. Kombinationer där båda avelsdjuren har sköldkörtelsjuka kullsyskon hänvisas ej. Hund med sköldkörtelsjukt helsyskon skall testas innan parning avseende TSH, T4 och TgAA. Kopia på labrapporter skickas till avel/hälsa.
De uppfödare som är med i våra listor är godkända och rekommenderas av Svenska Hovawartklubben.
Och från Riesenschnauzerklubben:
Mentalitet
Krav
Genomförd mentalbeskrivning (MH) där X inte finns i ruta 1 eller 2 i moment 1A, i ruta 1 i moment 1B och 1C (kontakt), i ruta 5 i moment 6D och 7C (kvarstående rädsla), inte heller i ruta 4 eller 5 i moment 10 (skott)
eller
Godkänd mentaltest korning (MT) för hund född före 2000-01-01, som saknar MH
Rekommendation
Godkänd mentaltest korning (MT)
Endast valpkullar efter skottfasta avelsdjur hänvisas av AfRS.
Allmänna regler:
Uppfödare har skyldighet att informera sig om den tilltänkta kombinationens hälsoläge, vilket sker via rasens hälsoregister. Hanhundsägare kan vända sig till rasklubben för information.
Uppfödare ska löpande lämna information om sin uppfödning/ hundar till AfH:s hälsoregister, dock minst 2 gånger/ per år- 1 mars och 1 september.
Hänvisning sker efter det att avelskommittén fått information om den tilltänkta kombinationen och den uppfyller gällande regler.
Minst en förälder ska vara godkänd på korning (mentaltest+ exteriörbeskrivning)
Båda föräldrarna ska följa hälsoregler avseende aortastenos, levershunt och hypothyreos. Aktuella regler finns hos Avel och Hälsa samt på hemsidan. Kombinationer där båda avelsdjuren har sköldkörtelsjuka kullsyskon hänvisas ej. Hund med sköldkörtelsjukt helsyskon skall testas innan parning avseende TSH, T4 och TgAA. Kopia på labrapporter skickas till avel/hälsa.
De uppfödare som är med i våra listor är godkända och rekommenderas av Svenska Hovawartklubben.
Och från Riesenschnauzerklubben:
Mentalitet
Krav
Genomförd mentalbeskrivning (MH) där X inte finns i ruta 1 eller 2 i moment 1A, i ruta 1 i moment 1B och 1C (kontakt), i ruta 5 i moment 6D och 7C (kvarstående rädsla), inte heller i ruta 4 eller 5 i moment 10 (skott)
eller
Godkänd mentaltest korning (MT) för hund född före 2000-01-01, som saknar MH
Rekommendation
Godkänd mentaltest korning (MT)
Endast valpkullar efter skottfasta avelsdjur hänvisas av AfRS.
måndag 4 oktober 2010
ARTONHUNDRATAL?
”Jag sålde en perfekt valp och om den är något annat nu, måste det bero på dig!”
Ni kanske tror att det här handlar om artonhundratalet. Det är i så fall ett långt, långt artonhundratal, för det är inte så hemskt många år sedan en collievalpköpare i Sverige fick höra exakt de orden av sin uppfödare.
Så varför det evinnerliga bråket inom vår och andra rasklubbar? Saker och ting förändras och de förändras fort. Valpköparna har blivit frågvisa och välinformerade och folk i allmänhet är inte så imponerade av fina exteriöra titlar längre. De vill gärna ha en fungerande hund också.
Så uppfödargrupper som vant sig vid efterfrågan och beundran känner inte riktigt igen sig längre. Naturligtvis skriker de högt! Själva tror de säkert uppriktigt att de försvarar sin ras.
Men det ger dem inte rätt att ösa ut lögner på nätet.
Det ger dem inte rätt att dra sagor om saker som aldrig har hänt och göra det så hånfullt och sårande att man baxnar medan man läser.
Det ger dem inte rätt att försöka attackera information om sådant som faktiskt har inträffat. När Fredrik Steen kortfattat nämner att han blivit biten av en collie och en uppfödare genast offentligt svarar ” du borde vara VÄLDIGT noga med vad du väljer att skriva” * , så blir det bara pinsamt. (Klicka på pinsamt för länk!)
Den approachen har kanske gått hem mot osäkra valpköpare, men tro mig – den imponerar inte på Fredrik Steen. Frågan är om den imponerar på läsarna? Ännu värre blir det när samma uppfödare tillrättavisande säger - till en professionell hundtränare med många års erfarenhet av problembeteenden hos hund - att ”du har ingen aning om vad denna hund har varit med om sitt liv och som hundcoach måste du väl ändå veta hur viktigt det är att vara ledare”....
Fredrik Steen säger ju rent ut, att de flesta hundbekymmer hänger ihop med ägaren. Under alla år i jobbet har han rekommenderat avlivning av sammanlagt tre – 3 – hundar. Den här mycket rädda collien var en av dem.
En collie som biter med full kraft – antingen för att den är rädd eller för att den är arg – har alldeles tillräckligt med tryck i käkarna för att bita fingret av ett barn. Vad tror ni hade hänt då?
Om TV hade varit i närheten när collien bet – inte alls otänkbart – hade den här uppfödaren då skrivit till SVT att de borde vara VÄLDIGT noga med vad de väljer att visa?
Om ägaren till den stackars hunden i sin omgivning hade haft en mediavan person som gick i taket av den ganska fula antydningen om vad denna hund har varit med om i sitt liv - vad tror ni hade hänt då?
Rasklubben hade klarat sig mycket bra inför kamerorna. SKK:s representant också. Men de här uppfödarna...?
Bodil Carlsson
*
Ni kanske tror att det här handlar om artonhundratalet. Det är i så fall ett långt, långt artonhundratal, för det är inte så hemskt många år sedan en collievalpköpare i Sverige fick höra exakt de orden av sin uppfödare.
Så varför det evinnerliga bråket inom vår och andra rasklubbar? Saker och ting förändras och de förändras fort. Valpköparna har blivit frågvisa och välinformerade och folk i allmänhet är inte så imponerade av fina exteriöra titlar längre. De vill gärna ha en fungerande hund också.
Så uppfödargrupper som vant sig vid efterfrågan och beundran känner inte riktigt igen sig längre. Naturligtvis skriker de högt! Själva tror de säkert uppriktigt att de försvarar sin ras.
Men det ger dem inte rätt att ösa ut lögner på nätet.
Det ger dem inte rätt att dra sagor om saker som aldrig har hänt och göra det så hånfullt och sårande att man baxnar medan man läser.
Det ger dem inte rätt att försöka attackera information om sådant som faktiskt har inträffat. När Fredrik Steen kortfattat nämner att han blivit biten av en collie och en uppfödare genast offentligt svarar ” du borde vara VÄLDIGT noga med vad du väljer att skriva” * , så blir det bara pinsamt. (Klicka på pinsamt för länk!)
Den approachen har kanske gått hem mot osäkra valpköpare, men tro mig – den imponerar inte på Fredrik Steen. Frågan är om den imponerar på läsarna? Ännu värre blir det när samma uppfödare tillrättavisande säger - till en professionell hundtränare med många års erfarenhet av problembeteenden hos hund - att ”du har ingen aning om vad denna hund har varit med om sitt liv och som hundcoach måste du väl ändå veta hur viktigt det är att vara ledare”....
Fredrik Steen säger ju rent ut, att de flesta hundbekymmer hänger ihop med ägaren. Under alla år i jobbet har han rekommenderat avlivning av sammanlagt tre – 3 – hundar. Den här mycket rädda collien var en av dem.
En collie som biter med full kraft – antingen för att den är rädd eller för att den är arg – har alldeles tillräckligt med tryck i käkarna för att bita fingret av ett barn. Vad tror ni hade hänt då?
Om TV hade varit i närheten när collien bet – inte alls otänkbart – hade den här uppfödaren då skrivit till SVT att de borde vara VÄLDIGT noga med vad de väljer att visa?
Om ägaren till den stackars hunden i sin omgivning hade haft en mediavan person som gick i taket av den ganska fula antydningen om vad denna hund har varit med om i sitt liv - vad tror ni hade hänt då?
Rasklubben hade klarat sig mycket bra inför kamerorna. SKK:s representant också. Men de här uppfödarna...?
Bodil Carlsson
*
söndag 3 oktober 2010
Collien som inte fanns
Vi publicerar inga fler kommentarer till detta inlägg. Det som finns att säga är redan sagt. Fortsätt gärna diskutera kring rasklubbens förslag om A-, B- och C-kullar!
SLUTSNACKAT?
Lisbeth Högman har hastigt stängt sin blogg för fortsatta kommentarer om collien som nafsade en domare. Förra gången hon fick mothugg på den här sidan städade hon omgående bort både det då aktuella personutpekande påhoppet på rasklubbens statistikansvariga med tillhörande kommentarer. Med i svepet åkte flera ålderstigna inlägg, t ex det från 30 april 2009 vari vissa personer - Collieklubbens styrelse och medlemmar? - uppmanas sjunga gamla nazisånger framför valborgseldarna, eftersom musikvalet ansågs passande för oss.Det känns lite tråkigt: vissa tokerier får med tiden en sorts affektionsvärde.
När det gäller collien ägd av personen som kommenterar "Collien som inte fanns" vill Högman ha det till att vi påstår att ingen sådan hund har existerat. Osant. Det som fanns var en hund och en A-kod. Det som aldrig har existerat är det mentala vrak etcetcetc som hon med hjälp av sina accepterade kommentarer presenterar för sina läsare.
Högman tycker att det får vara "slutsnackat" nu. Tyvärr är det lite sent påkommet. Slutljuget kanske det däremot kan bli?
På återhörande i annan instans!
Bodil Carlsson
När det gäller collien ägd av personen som kommenterar "Collien som inte fanns" vill Högman ha det till att vi påstår att ingen sådan hund har existerat. Osant. Det som fanns var en hund och en A-kod. Det som aldrig har existerat är det mentala vrak etcetcetc som hon med hjälp av sina accepterade kommentarer presenterar för sina läsare.
Högman tycker att det får vara "slutsnackat" nu. Tyvärr är det lite sent påkommet. Slutljuget kanske det däremot kan bli?
På återhörande i annan instans!
Bodil Carlsson
COLLIEN SOM INTE FANNS
Ni har kunnat läsa mycket om honom från den 29 september och framåt. Min utskrift från Lisbeth Högmans blogg är 7 A4-sidor lång. Jag tycker synd om Disciplinnämnden, som skall läsa så mycket trams om en hund som aldrig har funnits, men på den vägen är det. Ett blogginlägg och 28 st accepterade kommentarer, varav de flesta som vanligt är anonyma och en enligt min gissning är fejkad. ”Jan och Lena” skriver välformulerat och hjärteknipande om hur de minsann tävlar bruks men inte känner sig hemma längre i otäcka rasklubben för collie och inte vågar skriva under med egna namn då de är rädda för trakasserier från SCK-medlemmar som har tappat kontrollen!
Visst, säkert. Knogjärn, någon?
Sammantaget får insändarna till det så här. En människa äger en collie som på utställning i Smålandsstenar i maj 2008 bet en domare.
Vad gjorde hunden? Ovan vid tandvisning och tilltagande irriterad över kaxiga hanhundar i närheten morrade han under tandgranskning åt domaren. Domaren fortsatte tandgranska. Hunden ryade till och nafsade. Personskada: noll. Domaren fortsatte till nästa hund. Hunden visades en stund senare i ringen och fick sin bedömning, men helt korrekt rapporterades kod A-beteende. SKK avstod från att gå vidare med ärendet. Händelsen ansågs inte så allvarlig. Gick vidare gjorde däremot hunden, som tävlade lydnad upp i klass 2 och utan problem gick igenom ett antal tandvisningar i samband med tävlandet.
Vem är ägaren? Ja, det blir inte svårt att ta reda på. Efter att man noga pekat ut tid och plats för utställningen går man in på personens utbildning och yrke och pratar på om vilken usel yrkesutövare han är. Rasistisk, rentav! Ska man kanske informera hans arbetsgivare?
Vem är hunden? Inte heller svårt att ta reda på, om man vill. Mamman har 2 korningsdiplom – inte så vanligt. Ytterligare en av hennes 24 avkommor har fått rapporteringskod A, vilket man gör stor affär av. Den hunden testades på föreskrivet sätt och gick igenom hanteringen utan anmärkning. Det säger man ingenting om.
Allt detta vet flera av de kommenterande personerna,eftersom ämnet har varit uppe till leda på bl a Collieforum. Men de väljer att inte låtsas om det. De drar på som vanligt: usla aggressiva collies, olämpliga avelsdjur, mentala vrak, den makalösa aveln på tikar som nedärver så dålig mentalitet, den bitande storstjärnan som försvann ut i tomma intet, var blev den av, fick den kanske avlivas p g a aggressivitet?
Sorry, anonyma giftblåsor. Hunden fick somna in p g a en tumörsjukdom i början av 2010. Då var han sex år gammal och hade aldrig skadat människa eller hund under sitt liv. Hans ägare sörjer honom fortfarande.
Som många av oss alltså minns har den här hunden varit uppe många gånger vid det här laget på collieforum och bloggar. En och samma hund, en och samma icke-händelse. Ett och samma gäng som använder en lögnversion av episoden i maj 2008 för att komma åt hans uppfödare och rasklubben. Att de sårat hundägaren djupt – många gånger – med sina påhopp och att det är därför han far ut mot dem i sin privata blogg skiter de totalt i. Beklagar svenskan, men så är det. De här personerna ljuger. Men de ljuger inte utan anledning och de ljuger ofta vältajmat.
Just nu ljuger de för att dra uppmärksamheten från en helt annan, mycket färskare händelse.
Den 21 september blev hundcoachen Fredrik Steen biten i benet av en collie. (Se not.) Det var inte ett nafsande efter varning – det var ett riktigt bett, utan provokation från människan och utan varning från hunden. Personskada: ja. Den hunden var mycket rädd. Ägarens beskrivning är att det är den för det mesta.
Vem var hunden? Mamman har stort utslag på skotträdsla, men har åtminstone gått igenom MH. Pappan har ett tidigt brutet MH och en kullbroder med rapporteringskod A. Vem äger och lånar ut pappan? En av våra absolut mest kända utställningsuppfödare.
Tystnaden om händelsen en vecka efteråt är så kompakt av man lätt kan tro att hunden aldrig fanns.
Bodil Carlsson
Not: Om collien som bet Fredrik Steen se bl a: Se http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.2358086--om-jag-var-hund-skulle-jag-vilja-bo-i-sverige-?m=print
Kursiverad text =indirekta citat från bloggen.
Visst, säkert. Knogjärn, någon?
Sammantaget får insändarna till det så här. En människa äger en collie som på utställning i Smålandsstenar i maj 2008 bet en domare.
Vad gjorde hunden? Ovan vid tandvisning och tilltagande irriterad över kaxiga hanhundar i närheten morrade han under tandgranskning åt domaren. Domaren fortsatte tandgranska. Hunden ryade till och nafsade. Personskada: noll. Domaren fortsatte till nästa hund. Hunden visades en stund senare i ringen och fick sin bedömning, men helt korrekt rapporterades kod A-beteende. SKK avstod från att gå vidare med ärendet. Händelsen ansågs inte så allvarlig. Gick vidare gjorde däremot hunden, som tävlade lydnad upp i klass 2 och utan problem gick igenom ett antal tandvisningar i samband med tävlandet.
Vem är ägaren? Ja, det blir inte svårt att ta reda på. Efter att man noga pekat ut tid och plats för utställningen går man in på personens utbildning och yrke och pratar på om vilken usel yrkesutövare han är. Rasistisk, rentav! Ska man kanske informera hans arbetsgivare?
Vem är hunden? Inte heller svårt att ta reda på, om man vill. Mamman har 2 korningsdiplom – inte så vanligt. Ytterligare en av hennes 24 avkommor har fått rapporteringskod A, vilket man gör stor affär av. Den hunden testades på föreskrivet sätt och gick igenom hanteringen utan anmärkning. Det säger man ingenting om.
Allt detta vet flera av de kommenterande personerna,eftersom ämnet har varit uppe till leda på bl a Collieforum. Men de väljer att inte låtsas om det. De drar på som vanligt: usla aggressiva collies, olämpliga avelsdjur, mentala vrak, den makalösa aveln på tikar som nedärver så dålig mentalitet, den bitande storstjärnan som försvann ut i tomma intet, var blev den av, fick den kanske avlivas p g a aggressivitet?
Sorry, anonyma giftblåsor. Hunden fick somna in p g a en tumörsjukdom i början av 2010. Då var han sex år gammal och hade aldrig skadat människa eller hund under sitt liv. Hans ägare sörjer honom fortfarande.
Som många av oss alltså minns har den här hunden varit uppe många gånger vid det här laget på collieforum och bloggar. En och samma hund, en och samma icke-händelse. Ett och samma gäng som använder en lögnversion av episoden i maj 2008 för att komma åt hans uppfödare och rasklubben. Att de sårat hundägaren djupt – många gånger – med sina påhopp och att det är därför han far ut mot dem i sin privata blogg skiter de totalt i. Beklagar svenskan, men så är det. De här personerna ljuger. Men de ljuger inte utan anledning och de ljuger ofta vältajmat.
Just nu ljuger de för att dra uppmärksamheten från en helt annan, mycket färskare händelse.
Den 21 september blev hundcoachen Fredrik Steen biten i benet av en collie. (Se not.) Det var inte ett nafsande efter varning – det var ett riktigt bett, utan provokation från människan och utan varning från hunden. Personskada: ja. Den hunden var mycket rädd. Ägarens beskrivning är att det är den för det mesta.
Vem var hunden? Mamman har stort utslag på skotträdsla, men har åtminstone gått igenom MH. Pappan har ett tidigt brutet MH och en kullbroder med rapporteringskod A. Vem äger och lånar ut pappan? En av våra absolut mest kända utställningsuppfödare.
Tystnaden om händelsen en vecka efteråt är så kompakt av man lätt kan tro att hunden aldrig fanns.
Bodil Carlsson
Not: Om collien som bet Fredrik Steen se bl a: Se http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.2358086--om-jag-var-hund-skulle-jag-vilja-bo-i-sverige-?m=print
Kursiverad text =indirekta citat från bloggen.
lördag 2 oktober 2010
MÅSTE VARA FEL NÅNSTANS....
...på den här bloggen. Närmare 200 läsare per dag senaste dagarna och i stort bara tänkvärda kommentarer till ett vettigt inlägg? Av personer som har något att säga och dessutom skriver under eget namn!
En enda mejlfråga har kommit med det klassiska stuket – inte vad vi diskuterar, utan den stående hundvärldsfrågan vem som diskuteras. Så låt det avslöjas!
Jo, hunden som var en obehaglig översittare mot valpar men (kanske) skulle ha haft ett snyggt MH är tagen ur verkligheten. Och vem födde nu upp detta förstklassiga slagträ i MH-grälet???
Inte vet jag. Det var en schäfer som levde för typ femton år sedan. Men fanns, det gjorde han!
Till skillnad från en collie som har förekommit i stor stil på en annan blogg sista tiden. Den hunden har aldrig funnits.
Collievänner återkommer, för bloggen ifråga är en intressant studie av hur man kan lägga upp en kampanj på nätet. Men vi vill inte att det skymmer den verkliga diskussionen – uppfödare som inte följer rasklubbens rekommendationer och hur rasklubben bäst ska hantera situationen. Om den diskussionen drunknar i anonyma lögner, då har kampanjen lyckats.
Trevlig helg tills vidare!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)