Läste i eran blogg om att bla smärtor från rörelseapparaten tydligen är ett problem för många raser enligt försäkringsstatistiken..
Var det några diskussioner eller teorier om varför?
Vi är ju rätt många (inom SBK klubbarna) som inte gillar att så många raser blivit stora och tunga samt har långa ryggar. Mestadels pga bjässeschäfrar/rottisar osv rent fysiskt inte fungerar lika bra när det kommer till träning/tävling eftersom de inte är lika snabba, smidiga och uthålliga som mindre, kompaktare hundar men personligen ger jag mig den på att det också finns ett samband mellan detta och både skaderisk samt problem med framförallt rygg ben etc
När det gäller just collie så tycker jag inte alls om "trenden" med att de ska vara "gammaldags stora" och långa och framförallt inte när de samtidigt är "klent" byggda/dåliga fronter och långa veka mellanhänder.
Mallarna börjar också bli väldigt långa inom en del linjer, får väl se i framtiden hur hållbara de då kommer vara efter x antal korgstötar eller efter att ha gått i söket x antal år.
Med tanke på att det delvis är pga att Mallarna är mindre, smidigare och med ett sjuhelsikes tryck i som många lockats till att gå över till Malle istället för schäfer (sen vet jag också att det är en mer homogen ras och att fysiken inte är enda anledningen) mfl så kan man ju verkligen undra över detta fenomen då de blir större och större.
Överhuvudtaget häpnar jag ibland över viss avel inom arbetslinjer, detta är inte ett försvar av utställning för de rådande trenderna där kanske inte skulle gjort nåt bättre men exteriören är ju inte helt betydelselös och ärligt talat kan i alla fall jag ibland känna att vissa arbetsuppfödare inte är långt efter i extremt underligt tänk jämfört mot exteriörvarianten.
En bra hund är ju en helhetsmässigt sund och fungerande individ.
Finns ju tex en del mentalt och arbetsmässigt grymt bra bruksschäfrar men som är stora som kolosser. 45-50 kg hundar blir ju klumpiga
Om lite fler bruksschäfrar "såg" ut som min lilla, kompakta 23 kg tik som är snabb och smidig nog till att ge vilken BC ell Malle som helst en rejäl match i att orka jobba och vara snabb och smidig nog även till precision med fart skulle kanske fler våga fortsätta satsa med schäfrar och det vore kanske lite mindre rygg och smärtproblem.
Jaktlabradorer som får vattensvans och är så tunna och har så dålig päls att de inte pallar ens lite kyla (Hallå, hundar avlade för att jaga i kallt vatten!!!)
Flatar som är så stora och klumpiga att de knappt orkar ett fältsök
Border collies som har så dålig päls att de knappt kan vara ute i dåligt väder
Och så vidare
Ja hur som helst så är jag nyfiken på om det finns teorier om varför smärta blir ett allt vanligare problem (och det trots att kunskaperna om förebyggande vård osv ökar)?
Angelica Lunding
Tack för bra inlägg! Ja, vi diskuterade det här en hel del på konferensen och hade bl a ett grupparbete. Referat kommer, men välkomna in med andra synpunkter, alla läsare!
SvaraRaderaIb från Agria visade statistik över ersättningar som utgick till de olika bruksraserna. Hos Collie hade man spaltat upp problemen över ersättningar från rörelseapparaten. Om jag uppfattade det rätt (var lite suddig bild), så var den vanligaste ersättningen för carpalleder (handlovar).
SvaraRaderaDetta stämmer väl överens med de ortopeder jag haft kontakt med, det är den vanligaste anledningen att man söker veterinärvård för hälta hos collie. Näst vanligast är att hälsenan inte ligger på plats och behöver åtgärdas kirurgiskt. Detta är vanligast hos sheltie, näst vanligast collie, förekommer även hos BC och Bearded Collie. Det är praktiskt taget okänt hos andra raser.
Att våra hundar har problem med detta beror långt ifrån bara på övervikt, utan att de vävnadsstrukturer som håller ihop lederna är för klena. Det gäller heller inte bara de stora examplaren i rasen, vi har många på den mindre sidan med "tändsticksben" under pälsen. Många kohasiga och instabila hasleder, många tunna bröstkorgar som ger felaktig frambensställning eller framskjutna bogpartier där framdelen inte får den support från bröstkorgen som är optimal. Bröstkorgar där bröstbenet är för kort. Bröstkorgen ska förutom att bära upp ryggkotorna även skydda de inre organen.
Det är inte bara benstomme vi ser när vi tittar på colliens ben, utan på långhåren är det mycket päls, men även hud och muskler. Muskler och ledband är de huvudsakliga strukturer som håller ihop skelettet och därför mycket viktiga att stärka så långt det går, men även via avel verka för att det finns ett genetiskt arv för att kunna utveckla ordentlig muskulatur.
Här tog en av föreläsarna i helgen upp exempel bland våra andra husdjur. Muskelansättning styrs i hög grad av arvet.
Hos våra andra hundraser har det tydligt visat sig att en ras kan ha en genetisk svaghet i någon del av benen men starka på andra ställen.
En uppfödare av annan bruksras sa också, här håller vi på och röntgar armbågar som inte är ett problem när vi har helt andra bekymmer, som skotträdsla på 40%. Även problem med reservation mot människor. Här kan vi tala om att sila mygg och svälja kameler.
Lite av samma sak kan jag tycka att vi har i vår ras, vi ägnar ingen kraft åt problemen med svaga handlovar eller hälsenor, men just nu har vi stort fokus på mentaliteten vilket är utomordentligt bra!
Först och främst vill jag bara säga att det är inte bara collie jag tänker på i det jag skrivit ovan utan arbetande hundar mer genrellt och i vissa av de raserna är fysiska bekymmer ett betydligt större problem än mentala.
SvaraRaderaMen när det gäller just collie då
Lolo, det du skriver om tändsticksben under pälsen är lite det jag menade med "klent bygda" och överhuvudtaget upplever jag det som att många LH är riktigt dåligt bygda runtom inte minst med ruggigt dåliga bakställ och "styltiga rörelser" och det är ju inte bra. Blir de dessutom stora och tunga ovanpå detta så är det än mer tråkigt.
Finns ju en del som talar om att ryggproblem hos collie är ganska vanligt, hur är det med det verkar det stämma?
KAnske iof svårt att avgöra efter försäkringsstatistik eftersom det inte så ofta hamnar där, för om jag förstårr det hela rätt så utgår denna statistik från hundar som fått försäkringen använd?
Svaga handlovar/mellanhänder ser man ju också väldigt ofta och det är klart att det inte är bra men handlar det bara om handlovarna eller hänger det ihop med resten av hunden. Ser ju ofta detta på schäfer med och i än större utsträckning dessutom ändå verkar det inte ställa till ett lika stort problem för dessa hundar trots att de säkert om man kollar på genomsnittet körs betydligt hårdare än genomsnittscollien. Är det att schäfrarnas (då inte de extrema utställningsexemplaren)fronter och övriga delar av framparti och ben är "bättre" bygda eller är rörelserna i övrigt bättre så att det sliter mindre (en vet som hade en teori om detta, har ingen aning om ifall det ligger något i det eller inte).
Att det finns mentala problem och att dessa bör få 1,a prioritet är en sak. Men det finns ju mer at ta hänsyn till också och då inte bara det som syns i statistiken tex HD/AD utan även det som inte syns. Även om det är mycket liten glädje med en fullt frisk och fysiskt sund hund som är "kass" mentalt så är knappast glädjen över en mentalt mycket bra hund men fysiskt osund (sen om det är sjukdom ell "bygnad som lätt ger förslitningsskador" ingen skillnad) som i värsta fall får tas bort ung och i bästa fall pensioneras tidigt.
För mig personligen finns det bara ett "rätt" i den frågan, en hund som är sund och fungerar/håller både mentalt och fysiskt.
Angelica, det här är inte lätta frågor. Min gamle Rhys var länge den största collie jag hade sett - nu finns det lika stora, men så var det i många år. Klart han var tung, och han "vispade" fram i trav. I fem-sexårsåldern haltade han lätt av och till på ett framben - "veka mellanhänder", carpalledsartros, tror jag. Han var också mycket välmusklad - att röra vid hans bogmuskler eller ta om frambenet nedanför armbågen kändes som att ta i levande snidat trä: ljuvligt! Jag nådde inte om frambenet med mina fingrar. Han rörde sig mycket, några timmars promenad per dag, vi körde lite agility för skojs skull...När han blev elva-tolv kom frambenshältan tillbaka, av och till. Han blev tolv och ett halvt, drog efter rådjur sista vintern i djup snö och gick en halvmil den sista dagen han levde. Var hans carpalledsartros oacceptabel? Jag tycker inte det. Hans dotter, som ju tyvärr har honom som både far och morfar, kommer nu med samma sak. Hon är bara sex och hos henne är det värre. Hon är den bäst musklade och den lättaste av de två i olyckskullen - ändå är det hon som drabbas. Ändå drar hon iväg över snön som ett svart streck och lyser av livsglädje... och så kommer hon haltande tillbaka. Hade jag hellre velat ha henne ohalt, men med mindre glädje, mindre värme, mindre drive? Jag tror inte det.
SvaraRaderaDet jag menar är att vi kommer aldrig att få alla hundar helt fysiskt skavankfria och dessutom dito psykiskt. En smärre skavank här och en mindre smärta där får vi acceptera hos våra hundar, eftersom vi accepterar det för vår egen del - det finns något som kanske kan kallas för "the cost of being alive". Om jag lever ett aktivt liv länge - förstås kommer det att göra ont här och där ibland!
Om vi låter bli att avla på det FÖRUTSÄGBART smärtsamma (allt större och tyngre, extrem kroppsbyggnad a la tax, känd grav HD på linjerna)så tar vi ett stort steg framåt. Och ja, med livsglädje och intresse för tillvaron, så tänker jag att behållningen för hundens del väger över... även om krämpor finns och ökar med åldern. De walesiska hundarna jag såg vallar aktivt vid en ålder då många tävlingshundar efter vad jag förstår är pensionerade sedan år tillbaka. Men å andra sidan - förlåt schäferfolk - det är ÄKTA arbetslinjer.
Jo Bodil jag håller ju med dig på sätt och vis men om din hane hade "gått hårt" i tex sök, rapport, skydd etc hur tror du det hade fungerat då?
SvaraRaderaFör mig är lätt hälta runt 5 års åldern rätt så mkt katastrof faktiskt när det gäller en arbetande hund och faktiskt helt oaceptabelt.
Nu vet jag mycket väl att just när det gäller collie är mentaliten ett betydligt större bekymmer men personligen skulle det faktiskt inte spela mig nån större roll om jag inte kunde använda hunden pga fysiska problem eller lättare mentala (dvs tex ngt skottberörd så att tävling påverkas men inte värre än att vardagen fungerar). Jag tycker det är oaceptabelt oavsett för en arbetande hund.
Jag har förövrigt haft en sån hane själv så det är inte kritik mot att nån har den typen hund. Min Eros var hyfsat hållbar trots att han var stor och tung (nu var han i alla avseenden också mycket välbygd och inte bara stor.) Men trots det märktes hans storlek när han började bli lite äldre.
En träningskompis till mig var med på sitt 4,e SM med en 10 år gammal hund, i år när hunden alltså är 11 klarade de inte av att kvala in eftersom han själv hade problem med ryggen. Hunden är dock fortfarande lika fräsch och nästa år (sitt 12) kommer annan förare att tävla hunden. Det är hållbarhet!
Nu menar jag inte att det "måste" vara extremt åt det hållet heller men hundar som måste pensioneras mellan 5-8 års ålder känns inte heller ok.
Nej, jag trodde inte att det var kritik! Men Angelica - det kanske inte skulle spela någon större roll för dig om du inte kunde tävla p g a fysisk skavank eller mental svaghet. Men det skulle spela roll för hunden!
SvaraRaderaOm min hund hade gått någon tävlingsgren som han älskade, så tror jag att han hade kämpat på rätt väl och struntat i smärtan.
Jo fast Bodil jag tycker fortfarande inte att det är det minsta ok, inte mer ok än med mentaliten. Finns också hundar som är ngt reserverade men ändå leker med glädje för att de har kamplust och i just den situationen tar det över, finns hundar som är ngt skottberörda men inte bryr sig på rapportsträckor för att de har kul osv.
SvaraRaderaOch jag tror ärligt talat inte alls att det spelar någon större roll för hunden om den har lite ont fysiskt eller lite jobbigt mentalt. Det är inte ok oavsett.
Finns ju en del raser att se till hru himla bra det blir när man låter hälsan stå tillbaka för annat. Hälsa och mentalitet är lika viktigt och inte bortprioriterbart. Men då betyder inte hälsa heller "bara" HD/AD & ögon
Sen håller jag i och för sig med dig om att det säkert skulle bli ganska så stor skillnad fort om man så bara uteslöt (eller åtminstone var noga med att inte förstärka det genom val av partner) det uppenbara, riktigt stora och tunga, väldigt dåligt bygda etc.
Angelica, det jag menar är egentligen väldigt enkelt: vi måste acceptera att det som gäller för oss själva, gäller också för hundar.
SvaraRaderaDet finns en stor skillnad mellan det vi kallar för SPORT - extrema, intensiva insatser under kort tid och i högt tempo - och ARBETE, som innebär mera lågintensiva men mycket mera långvariga insatser och andra krav på fysisk och psykisk uthållighet. Det är inte alls säkert, att psyket och kroppen som levererar det ena kan leverera det andra och det vore kanske bra, om vi är medvetna om skillnaden och håller den i minnet när vi pratar om hundar. Den BC som vinner topptävlingarna i vallning är ofta inte alls den BC som fårägaren drömmer om och vice versa. Den schäfer som Försvarsmakten vill ha till patrullhund/spårare/narkotikahund är inte samma schäfer som tävlar IPOskydd.
Ovanpå detta kommer en annan sak. Så som aveln i verkligheten ser ut, premieras varken den ena eller den andra typen! Den som väljs fram är hunden som (i någon trendledande persons ögon) SER UT SOM OM!
Som OM den kan springa fort och länge. Som OM den vallar får med fart i nollgradigt regn. Som OM den kan söka i evigheter...
Att den i verkligheten har en extremt konstigt vinklad bakkropp, eller så risig päls att den inte har väderskydd, eller är så övertung att den är klumpig och trött i snårig terräng, det hör liksom inte dit.
Som Lolo säger, så ser en del collies - under jättepälsen, som är det väsentliga - ut så att de är för klenmusklade eller för klunsiga för uthållig snabb rörelse...
Sedan tänker jag också så här. Hunden som är lite reserverad men leker med glädje för att en annan egenskap tar över - det är i mina ögon en normal personlighetsvariant, sådant får vi acceptera. Likadant med hunden som är lite skottberörd men ger järnet på rapportsträckan därför att den har en annan förmåga, som tar över. Vi kommer aldrig att få hundar (eller människor) som är standradiserat perfekta. Dom som vi har en liten brist eller egenhet här och en kompenserande kvalité där.
Det räcker nog väldigt långt om vi 1)börjar se dem och tar dem för vad de är, normalvarianter och mindre avvikelser som finns hos alla levande varelser och 2) slutar med att dubbla och dubbla dem för att vi i stället fokuserar på något annat, nämligen SER UT SOM OM!