Många kommer säkert ihåg Jemima Harrison, som gjorde filmen Pedigree Dogs Exposed om extremavel och genetiskt betingade sjukdomar hos renrasiga hundar. Jemima blev snabbt känd som en publicitetsgalen, profitgalen och otillförlitlig hatare av renrasiga hundar... respektive en modig hundmänniska, som äntligen sa högt det som borde ha sagts för länge sen. Det beror på vem man frågar.
Det många av oss inte visste är att hon har levt med hundar i större delen av sitt liv och aktivt jobbar med att rädda övergivna /avlivningshotade hundar och hitta nya hem åt dem. Hon har inte släppt intresset för hundavel och hälsoproblem och är en lika vass nagel i ögat på konservativa exteriöruppfödare nu.
Jemima Harrison skriver sedan ett par månader regelbundet på sin blogg Pedigree Dogs Exposed – The Blog. Hennes inlägg är intressanta och gensvaret hon får är ofta minst lika tankeväckande. Titta in på diskussionen om bullterrierns moderna huvudform! Bullterrierfolket gick i försvarsställning och kom med allt från sagan om hur bullterriern avlades för kamp och därför måste se ut som den gör över rent råskäll och vi-får-väl-avla-som-vi-vill-för-dig till hot om stämning för förtalet av deras underbara ras. Kort sagt, ungefär som det brukar låta här när de organiserade hundförsäljningsintressena känner sig hotade.
Och så kommer de andra rösterna in, de där som ger en lite hopp för renrasavelns framtid. Läs själva!
Jemima ger Collievänner tillstånd att permanent länka till hennes blogg. Skulle något inlägg vara av särskilt intresse för oss i Sverige, får vi lov att publicera en översättning. Trevlig helg med bra läsning önskas alla– och Angelica, visst var det du som tog upp utställningslabbarnas kroppsbyggnad? Nu förstår jag vad du avsåg. Se inlägget från 6 december på Jemimas blogg!
Utsikt åt olika håll gör det lättare att se var man har hamnat.
Bodil Carlsson
Tack för den länken, Boddan! Det är verkligen både tankeväckande och skrämmande att ta del av hennes information, även om mycket såklart inte är några nyheter. En sak som verkligen störde mig själv riktigt ordentligt häromdagen, var något Lolo postade som kommentar till ett annat inlägg. Hon berättar att en undersökning visade att ca 70 % av landets colliepopulation har problem med underlagsrädsla, vilket banne mig är en skrämmmande hög siffra. Jag är nu inne på min andra collie och har aldrig sett ens en tendens till sånt trams (ursäkta uttrycket, men jag kan inte betrakta fenomenet som något annat) hos mina hundar. Tvärtom, skulle jag vilja säga, särskilt Tapper har en förkärlek för att ta sats och åka kana på alla hala isar han ser, särskilt när vi nuförtiden tar långa promenader på frusna sjöar. Och hur roligt är det inte att komma springande i fullt fart mot husse och sedan med flit bromsa alldeles för sent och vilt sprattlande flyga förbi som Bambi på hal is med ett stort collieflin på läpparna? Inte heller Juno visade nånsin en tillstymmelse till att bry som vad som fanns under fötterna, en av hans favoritsysslor var till exempel att springa i galllertrappor och skrapa sönder vardagsrumsgolvet med rappa starter under stegförflyttningar. Så nej, jag blev faktiskt riktigt bekymrad av Lolos ord, för om det är något som skulle få mig att bli riktigt bedrövad så är det att få en hund som sysslar med tönterier som skotträdsla och/eller underlagsrädsla. Totalt ologiska rädslor som jag nog inte skulle kunna ta mig igenom ett helt hundliv med, ärligt talat. :( Skotträdsla kan man till en inte helt oäven del gardera sig mot genom att välja valp från en duktig uppfödare med bra linjer beträffande ljusfasthet, men eftersom inget test ännu finns som fångar upp underlagsrädsla, är jag oroad över framtiden ändå - och jag är definitivt ingen person som oroar mig i onödan! Vad ska vi ta oss till, kamrater?! Skulle collie kunna få ett tillägsmoment under mh, ett underlagstest liknande det som finns i det nya bas-mh:et för alla raser? (Är osäker på namnet men ni förstår nog vad jag syftar på.)
SvaraRaderaMånga collieägare, inklusive mig, har hundar som reagerar på vissa underlag. Inte så att livet blir jobbigt för våra hundar men vi ser ibland en viss tvekan, framför allt hos tiken i samband med löp. Att hoppa upp på ihoprasade lador i naturen är inga problem men ett blankt laminatgolv kan ibland orsaka väldigt bryderi.
SvaraRaderaOm 70% av colliepopulationen lider av mer eller mindre underlagsberördhet är det ca 70% för mycket. Som allt annat borde det kunna avlas bort - men som vanligt handlar det om uppfödarnas vilja att se och därefter bekämpa problemet. Vissa gör det men andra struntar i det.
Underlagstest tror jag skulle kunna fungera som en hjälp på traven. Om man systematiskt utesluter alla hundar med för stor kvarstående rädsla, för stor underlagsberördhet samt för stor skotträdsla så kan nog rasen gå en ljusare framtid till mötes. Det vara bara det där om...
Hej Thomas!
SvaraRaderaLite information om min otroligt trevliga,människoälskande, vänliga, (fullständigt)skottfasta, colliefröken Hippie.
Hon har utmärkta vallningsegenskaper,är duktig i lydnad, går obehindrat i alla former av trappor, öppna, icke-öppna, metalltrappor etc...
Har inga problem med lite svajiga underlag i sökträningen, springer gärna ut och kollar på flytbryggor (som guppar).
Hemma finns det dock ett sorts underlag hon INTE GILLAR, det är fanergolvet (det kanske inte heter fanergolv, men ett helt vanligt "klick-golv") i köket och i mitt sovrum.
Eftersom alla mina tre hundar delar dubbelsäng med mig, så självklart kommer Hippie in och hoppar upp i sängen på kvällen - men jag ser den där lilla sekundsnabba tvekan innan hon fort springer de få stegen från dörren och hoppar upp. Likadant i köket, jodå, hon rör sig där, när det vankas godbitar och för att gå igenom köket och ut i tvättstugan, eftersom det är den vägen vi oftast går ut - men med snabba sidoblickar och alltid med hög fart. Hippie kommer aldrig ut i köket och lägger sig, när jag sitter vid köksbordet, vilket västgötarna esomoftast gör, dom skiter fullständigt i vilket underlag som gäller...
Hippie ligger då precis utanför köket, i "matsalen" - om vi ska vara förnäma, där det står en Bia-bädd väldigt nära köksdörren. Hon har full koll på mig och köket, men behöver inte ligga på köksgolvet.
Det är den enda "golvrädsla" jag noterat hos henne - jag accepterar den, Hippie är 3,5 år och har klargjort för mig vad hon tycker - men jag hade naturligtvis helst sett att den inte fanns.
Men - väger jag in hennes övriga goda sidor, som är såå många - så är detta "peanuts".
Har ändå aldrig, under 30 års hundägande, haft någon annan hund som över huvud taget reagerat på någon form av underlag.
I Hippies fall är det närmast att betrakta som en bagatell - men ändå inte....
Den här "underlagsrädslan" finns helt klart i collierasen -
en rädsla bland flera andra - måtte "mentalt sund collie-projektet" vända skutan rätt igen!!!
Säkert skulle många uppfödare avla på en tik som Hippie,med så många goda egenskaper som hon har,men nej, hon ska inte ha några valpar.
Thomas, köper du från en bra uppfödare, en som du vet att du vågar lita på, så talar den ju faktiskt om för dig om det finns eller inte finns golvrädsla på linjerna... Min gissning är att den kan finnas helt separat, som på Brittas Hippie - men oftare finns hos hunden med annan rädsla, skott-ljud- åska, etc.
SvaraRaderaAv mina hundar ser alla tre ut att vara golvrädda när det gäller att gå in i badrummet - lite blankt plastgolv. Jag vet att bara en av dem faktiskt är det - Hon som är skotträdd. hon tvärnitar i fasa när vi ska gå in på Hjos enda någorlunda offentligt tillgängliga marmorgolv och går inte uppför en brant trappa. De andra två forsar över det hala marmorgolvet och kutar gladeligen upp och ner i trappan till kommunkontoret...ehh, okej, men man får ta vad man haver när det gäller miljöträning;-)
De andra två är inte golvrädda. De är duschrädda! :-) De är inte trapp- eller skotträdda heller och överlag gladare och mera positivt förväntansfulla än sin mor...Och jag har på känn att de där sakerna hänger ihop.
Britta, ingen lätt fråga. Anta nu - om vi "renodlar" Hippie lite och tänker oss hennes påhittade kullsyster Happie i stället - att du har en frisk och stark tik, som i många andra avseenden ligger klart över rasens genomsnitt i nyfikenhet, livsglädje, inlärningsförmåga o förmåga att avreagera rädsla - och snäll, riktigt snäll. Och som dessutom vallar! Men, hon har som Hippie en ansats till underlagsrädsla.... vilket är ett bekymmer inom rasen. Avlar vi på henne eller avstår vi?
Jag är faktiskt för att avla på Happie. Vad säger ni andra?
Svår fråga, Boddan. Mycket svår. Man kanske kunde försöka att ta reda på hur det ligger till med underlagsosäkerheten (som det tydligen i det här fallet är frågan om), hos Happies kullsyskon och andra nära släktingar? Om det hos någon av dessa finns värre problem med underlag än hos Happie, skulle jag nog säga nej till att den här tiken ska gå i avel, oavsett hur bra hon är på andra sätt. Om hon däremot är den enda med problem skulle jag rösta ja istället, men det förutsätter förstås att man får in korrekta och tiillförlitliga uppgifter...
SvaraRaderaTill Britta: Jag har hittills endast haft rakt igenom ärliga uppfödare, vilket känns mycket bra. De kan vara värda att kritisera på andra sätt, möjligen, det ska jag låta vara osagt, men ärligheten är det inget fel på! De uppfyller även kravet på att vara öppna med sina föresatser inom aveln. Någon gång har jag utnyttjat mig av det, när jag helt enkelt har tyckt att en kombination har sett märklig ut. Har då helt enkelt hört av mig och ifrågasatt avelsplanen, på det raka sätt som jag gjort mig känd för. ;) Kan säga att jag alltid har varit nöjd med informationen efter att jag lagt på luren - jag har fått veta hur min uppfödare har tänkt, även om jag inte ens har tänkt mig att köpa valp ur den aktuella kullen! DET är ett mycket gott betyg åt mina bägge kära kenneldamer! :) Så ja, Britta, du har helt rätt. Jag borde kunna våga hoppaas på att få ännu en collie helt fri från skotträdsla och golvrädsla. Kanske inte perfekta på andra sätt - men åtminstone befriade från dessa "nojjor", som jag nog som sagt, skulle ha svårt att stå ut med under kanske 13 års tid.
By the way, det låter bra att Hippies problem är så pass ringa som de ändå verkar vara. Så länge hon har mod nog att trotsa sin egen osäkerhet, kan jag inte ärligt påstå att jag tycker att det är ett stort problem. Det är när rädslan vinner över modet och framåtandan som tragikens sken lyser över livsödet ifråga.
Thomas, kan berätta för dig att din hunds mormor är precis likadan. Når hon var på Kostalägret så tog hon sats i den långa korridoren och åkte "kana". Även hon älskar att kana på isar.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaAtt gå på en hal is är inte samma som att inte
ha vilja att gå på ett laminatgolv eller ett blankt marmorgolv.Två skilda saker !
En collie som reagerar på vissa golv har oftast inga svårigheter att gå eller springa på hal is.
Det är många som har försökt att fundera ut varför en collie kan visa golvrädsla, själv har jag haft några som har visat sig berörda på vissa golv.
De har vare sig varit skotträdda eller rädd för åskan, samt varit fria på ögonen och lind cea. Det är tyvärr inte ett lätt fenomen.
Två collie jag hade i äldre ålder hade inga problem med att gå´på vårt hala trapphus golv
marmorliknande, men när de kom in i lägenheten började de reagera på ett laminatgolv som såg ut som trä. Det konstiga var att nästan samma golv låg i deras hundhus, där var de INTE golvberörda.
Ingen utav dem var höjdrädd, kunde gå på agilitybräda, språngbräda, hala isar m.m.
( hundarna bodde kvar hos mitt ex, men var hos mig ofta )
Det är svårt att hitta en riktig förklaring varför vissa collie blir golvberörda, ännu svårare är det att förstår varför detta är ett riktigt collie fenomen. Jag har haft flera andra raser och INGEN utav dem har någonsin visat sig golvberörda. Tyvärr men jag hittar ingen röd tråd ang golvrädsla, men i bland tycks det verka som att det rör sig mera om ett brytfel
( synen ) en hundens temprament.
Varför är sällan korthårig collie golvberörd ?
Varför kan en collie gå på en inomhus utställning med samma golv överallt för att helt plötsligt visa ovilja att gå på samma golv inne i en ring för att sedan gå helt normalt när den kommer utanför ringen, hmmm !
Mkt undringar !
Golvrädsla är för mig den största rädsla hos collien, sedan får den vara hur skotträdd som helst, för det överlever den men en collie som inte går på golv lider oerhört.
Vänligen Pia
hillslettens@hotmail.com
Skal Happie gå i avl?
SvaraRaderaNå kjenner jeg Happies helsyster. Hun har ingen underlagsredsla als og hun har valper etter seg. Av disse kjenner jeg en valp som har "arvet" Happies form for underlagsredsla. Så da burde vel svaret bli nei.
Nå kjenner jeg også Pluto. H*n fikk tidlig underlagsredsla som utviklet seg mer og mer med årene. H*n ble også skottberørd og kraftig redd for åska.
Pluto hadde to syskon som til sammen hadde flere kull etter seg. Disse to og mange av deres avkom i flere ledd er høgt meriterade innom bruks og lydighet.
Jeg kjenner noen av disse etterkommerne og har aldri hørt at noen av de har hatt underlagsredsla, men jeg kjenner som sagt ikke alle. Imidlertid har disse tilført rasen så mye positivt at det ville vært veldig trist om de ikke hadde gått i avl. Tror heller ikke at denne linjen hadde gått videre i avl hvis det hadde vært et utpreget problem med underlagsredsla.
Så ut fra dette er svaret ja. Happie bør gå i avl.
Likevel bør man vel tenke på at en tendens til redsla i ung alder har en tendens til å utvikle seg negativt jo eldre hunden blir.
Eftersom Thomas hänvisar till vad jag skrev i en tidigare kommentar till ett inlägg om att 70% av collies som ingick i en undersökning hade någon form av underlagsrädsla, vill jag göra ett förtydligande.
SvaraRaderaDet ingick olika typer av golv, men också trappor. Det innebär inte att 70% av alla collies är golvrädda på alla golv. Någon form innebär att det kunde varit en gallertrappa t.ex. Men samma hund kunde gå på blankt marmorgolv. Man utförde också skottprov och fann inget samband mellan skotträdsla och golvrädsla. En del hundar var emellertid rädda för både ock. Men en hund som lätt lägger på sig obehag och detta ökar för varje gång får fler rädslor än en som lätt skakar av sig obehag.
Sven Järverud berättade att de hade en schäfer på HS som var golvrädd. Han testades grundligt för att se om han hade några andra rädslor, men det var en mycket bra hund och trots att han testades flera gånger hittade man inga andra svagheter. Man kom fram till att det var en s.k. punkträdsla. En liten svaghet i nervsystemet, där det finns en ökad känslighet för att tappa balansen. Finns även en hypotes att det skulle vara kopplat till höjdrädsla.
Båda dessa rädslor finns bl.a. hos schäfer.
Åtsklliga schäfrar gallras bort som tjänstehundar hos tull och väktare för sin rädsla att gå i gallertrappor.
Likadant är det med andra rädslor. Skrammelrädsla är inte kopplat till skotträdsla nödvändigtvis. Detta har man sett hos schäfer som har den bästa skottfastheten hos alla raser. Men skrammelrädsla hos schäfer har blivit mycket bättre sedan uppfödarna tog tag även i det.
Det ska inte vara lätt!!!
Hej Wanda! Mitt senaste inlägg blev raderat då jag skrev ut Brizzans fullständiga namn, vilket inte är tillåtet då kennelnamn inte får nämnas. :) Men hur som helst, ja, jag tror att min collieboll och hans framlidne mormor är ganska lika mentalt sett, vilket jag mest ser som positivt, då historierna om henne visar på en hund som jag inte haft något emot att äga själv. Trevlig tredje advent!
SvaraRaderaUppmuntrande info, Lolo! Kanske är det så att ett stort antal av landets collies i så fall verkligen HAR väldigt lindriga besvär, likt den ovan diskuterade Hippie? :)Tanken känns som en liten ljusgllimt i decembermörkret iallfall.
SvaraRadera