DEN KONTRAFAKTISKA HUNDEN

Kontrafaktisk historieskrivning är något som historiker och romanförfattare roar sig med ibland. Då berättar de drapor om vad som inte hände, men lika gärna kunde ha hänt – om någon bara hade vänt runt ett annat hörn, om något hade gått åt andra hållet. Om de tyska arméerna hade vunnit på östfronten runt 1942, eller gamle Nappe hade rott hem slaget vid Waterloo.
Här har ni en kontrafaktisk hundhistoria. Eller... är den det?

För sådär sextio år sedan fick industrin en flygande start i det här landet och så småningom började det sippra pengar ner i fickorna på vanligt folk. Man skaffade bättre mat och bättre kläder. Allteftersom pengarna fortsatte rinna in, började folk snegla på sådant som hade varit förunnat bättre folk. En liten bil! Ett eget hus! Rentav en sån där TV! Flyga till Mallorca...
Med tiden lyfte man blicken allt mer. Tänk att ha äkta renrasig hund! Visst hade man sneglat på de rika fårfarmarna och cirkusartisterna med sina fantastiska hundar. ”En sån har vi ju också råd med nu!” sa folk. Och så köpte de. Oftare och oftare. Och hundantalet i Sverige bara rusade i höjden.
Nu var det så att den enda renrasiga hunden som fanns var border collien. Och idag, kära läsare, är det som vi alla vet snart 2011. Vi har mellan 600 000 och 800 000 BC i landet och här är ett plock ur årets tidningsrubriker:

”Spårvagnstrafiken i Göteborgs ytterområden utslagen igen!
Ungdomar roar sig med att låta sina BC valla älg längs spåren in mot centrum. Kommunfullmäktige tillsätter utredning.”

”Tävlingscyklisternas förbund protesterar ” - tja, det har dom gjort länge och man fattar ju varför. Gnällspikar! Ingen tillsätter en utredning för så lite, men rubrikerna om alla personskador på skateboardåkare upprör däremot sinnena.
Dock finns även de som är helbelåtna:

”Jägarförbundet nöjda: älgskadorna på skogen borta!
Sedan jägarna lärt sig använda våra förnämliga BC för att valla hem älgen har man kunnat sluta bygga jakttorn. Alla kan i stället sitta på verandan och skjuta. Älgstammen är nu närmast utslagen och jägarförbundet uppmanar till rådjursjakt. Protester från allmänheten har förekommit, men jägarförbundet poängterar att även skogsföretagen uppskattar hundarnas insatser. ”Vi motsätter oss alla försök att begränsa hundaveln. Svenska folkets urgamla rätt att fritt ha border collie måste försvaras!” säger Jägarförbundets ordförande och Stora Enso:s VD i ett gemensamt uttalande idag i tidningen BorderSport.”

Det finns förstås inte tillräckligt med folk som behöver vallande hund. De flesta vill ha den till sällskap. Därför avlar man sedan länge ner vallintresset och fokuserar på annat. Så det vi har är 600 000 hundar som kallas för BC och en hel del som fortfarande ser ut som BC ... även om den saken raskt håller på att ändras till det bättre. Årets vinnare på Stora Stockholm väckte allmän beundran med sina tefatsögon - standarden säger ju att BC ska ha eye. Man får hoppas att uppfödarna fortsätter i den riktningen, för vi vill alla se rastypiska hundar, inte sant?
På senare år har utvecklingen mot extremt framträdande bogmuskler väckt protester från både allmänhet och veterinärer, men Avelsförbundet för BC avvisar invändningarna i ett skarpt inlägg i BorderSport: ”BC är en galopperande ras!” Man anser också att tendensen till mustaschliknande hårväxt i näsborrarna aktivt hjälper hunden att koncentrera sig på fårarbete, då den inte distraheras av ovidkommande markdofter. Att hunden därmed måste andas via öppen mun så fort den rör sig gör den benägen för större stillsamhet, vilket många uppskattar. Exteriördomare framhåller också att en långsammare hund är mindre stressande för fåren och att de inåtväxande mustascherna därför är en positiv utveckling av rasen.
Fårägarna och cirkusfolket avlar sedan länge på egna linjer.

Men vad gör det mig? Marknaden sväljer 50 000 valpar per år – gamlingarna dör av i den takten och man får fylla på med valpar som har något att tillföra rasen. Min tik har så gulliga näsmustascher så det ni kan inte tro! En hane med massor av eye, ett par tusenlappar till SBCKF* och ett lämpligt namn är vad jag behöver nu. Jag har valt länge, för namnet skall ju helst knyta an till skotska hedar eller gamla säterier och Stekarekärrets BC rätt upp och ner säljer ingen valp! Funderade på Cooksmire´s Working Dogs, men det sticker inte ut i mängden och är lite för gammeldags; Moustachio Marvels är inte gammeldags nog. Muscle Magicians smakar urblekta cirkusaffischer med bilder på hoppjyckar med omodern anatomi. Cooksmire´s Herders&Hunters nischar in sig på jägarförbundets marknad med det rätta stänket mysig countryimage, så det får det bli.
Ibland tar jag en tur ut på vischan med tiken. Då händer det att vi ser en skranglig svartvit jycke sno omkring och jaga får. Det verkar skitjobbigt.
Tur att jag inte har en sån ful hund!


OK, det här var kontrafaktisk hundhistoria. Vilken tur att det aldrig hände border collien!
...och vilken otur att det hände en massa andra raser. En av de viktigaste (och kortaste) diskussionerna som flöt upp i Jönköping var den här. Vem föder vi upp hundar för?
Om folk är bekväma och vill ha bekväma hundar – ska vi avla bort rasernas olika versioner av hundighet åt dem?
Ska vi släta ut de rena rasernas särdrag och användningsområden och satsa på att dra fram de fysiska olikheterna som varumärken i stället?
Eller säga att de som vill ha rena sällskapshundar får skaffa sig såna och inte omgjorda bruks- och vallhundar?



Bodil Carlsson