Del 2)
Vårt immunförsvar är anledningen till att vi inte dör av varenda förkylning eller av minsta skråma. Den kan mycket väl vara så, att varje levande varelse får cancer varje sekund av varje dag; det är bara så att vårt immunförsvar stampar ut den. Immunförsvaret är vår egen personliga armé av vaktsoldater på utkik efter varje kränkning av våra gränser. Så fort inkräktaren upptäcks startar en mottack för att slå tillbaka invasionen – vare sig det är bakterier, virus, en parasit eller cancer.
Det optimala immunförsvaret har en stor arsenal av olika vapen – olika gener – laddade för att gå till attack mot fienden. Inavel begränsar dessvärre antalet vapen som immunförsvaret har att tillgå, därför att besläktade individer sannolikt är genetiskt mycket lika. Det påminner lite om en naturens version av sax/papper/sten. En parning mellan nära släktingar kan lätt resultera i en dubbel dos av saxen: avkomman blir oövervinnerlig mot ett pappersark , men hjälplös mot en sten.
Inavel påverkar immunförsvaret på ytterligare ett sätt – det minskar förmågan att skilja "själv" från "fiende". Och det kan vara dödligt. Den tasmanska pungdjävulen minskar till exempel i antal på grund av en smittsam cancer som det lilla pungdjurets immunförsvar helt enkelt inte känner igen som en främmande invasion. På liknande sätt kan immunförsvaret plötsligt börja attackera kroppens egna vävnader om det felaktigt identifierar dem som fiender. Följden blir autoimmina sjukdomar som Addisons sjukdom, atopi, sköldkörtelsjukdom och olika inflammatoriska sjukdomar.
Men det kommer lite goda nyheter. Finska och brittiska universitetsforskare har i samarbete med ett privat företag, Genoscoper, tagit fram en metod för att testa en nyckeldel av genuppsättningen, som kodar för vårt immunförsvar – ett område av vårt DNA, som vetenskapsmännen kallar "major histocompatibilty complex" (lite tungvrickande till och med för dem, så det förkortas till "MHC"). För en kostnad av 150 pund kan man skicka ett cellprov från hundens kindslemhinna till Genoscopers laboratorium i Helsingfors och i retur får man en lista av "haplotyper" som utgör en del av hundens MHC.
Så vad är en haplotyp? Helt enkelt ett knippe gener som nedärvs i grupp. Precis som med enkla gener kommer de parvis – en från vardera föräldern. Man har sett att till exempel salukin har minst 35 skilda haplotyper spridda över rasen, medan tollarna bara har fem olika haplotyper att tillgå i den del av MHC, som Genoscoper testar.
Några haplotyper är förknippade med specifika sjukdomar, men allmänt sett är det bättre, ju fler haplotyper som finns inom en ras. Man skulle med andra ord förvänta sig att salukis är friskare än tollare och så förhåller det sig också. Tollare lider av ett antal allvarliga immunrelaterade sjukdomar, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och ett reumatiskt tillstånd som uppkallats efter rasen – tollaresjuka, Toller disease.
Hos bearded collies har man bara funnit sju haplotyper och den rasen lider också av autoimmuna sjukdomar inklusive symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO), som stör utvecklingen av hundens klor. Whippet har man däremot hittat tretton haplotyper hos och rasen anses allmänt ganska frisk.
Genoscopers test skulle kunna vara till verklig nytta på två sätt. För det första kan det användas för att ge ett översiktligt mått på MHC-variationen inom en ras. Femton framåttänkande rasklubbar har redan använt sig av det och i takt med att kunskapen sprids börjar många fler fundera på det. Det är inte billigt, eftersom Genoscoper behöver 50 – 100 prov från en ras till en kostnad av 150 pund per prov (även man erbjuder mängdrabatt vid stort antal). Men resultatet är ett verkligt användbart mått, som rasklubbar – och kanske även kennelklubbar – kan ta till för att få vägledning i långsiktig, övergripande avelsstrategi för en ras. Man vet till exempel kanske redan, att vissa haplotyper är mycket mera vanliga än andra. Att identifiera hundar utrustade med andra genotyper och ta in dem i aveln skulle kunna medföra att rasen tillfördes välbehövlig variation utan att man behöver korsa in en helt annan ras.
Det andra sättet som Genoscoper-testet kan vara till nytta på är att ge den enskilde uppfödaren chansen att få fram valpar med starkast möjliga immunförsvar. Hur då? Jo, vi tänker oss att uppfödaren har skurit ner antalet tänkbara hanhundar till sin tik till tre lika goda möjligheter. Gensoscoper-testet ger uppfödaren möjlighet att välja den hane som har de mest annorlunda MHC-haplotyperna – och låter henne också undvika att fördubbla en haplotyp som är kopplad till vissa hälsoproblem (som SLE hos tollare och SLO hos beardies) på ungefär samma sätt som ett vanligt DNA-test. Studier visar faktiskt, att hundar som ärver identiska haplotyper från vardera föräldern – även om den haplotypen i sig inte är kopplad till ett visst hälsoproblem – löper högre risk att utveckla autoimmuna sjukdomar.
Ironiskt nog kommer ingen Genoscoper-test någonsin att rädda hundar avlade på måfå som vår fine Darwin – offer för ett oturskast med tärningen. Det finns också mycket mer att lära om hur hundens immunförsvar fungerar och alldeles särskilt hur det interagerar med andra gener. Utan tvekan spelar MHC en viktig roll för hur hundar klarar olika sjukdomar, men det är inte hela sanningen. Även det starkaste immunförsvar sviktar om de genetiska tärningarna är tungt viktade åt fel håll, eller om angreppet från omvärlden helt enkelt är för starkt. Men jag tycker verkligen om idén bakom Genoscopers test och det hopp det ger oss.
Genetikerna varnar oss för att det kommer att vara omöjligt – och faktiskt inte alltid önskvärt – att utrota alla riskabla gener hos våra hundar, även om det skulle bli möjligt att identiera dem. Så vilken fantastisk idé att gå på problemet från en annorlunda vinkel; att förstärka våra hundars immunförsvar så att de ska klara av att bättre hantera de olika angrepp som livet och genetiken utsätter dem för – inberäknat de sjukdomar där det för närvarande inte finns några DNA-tester.
More information on Genoscoper’s “DLA Diversity Test” (as they call it), from www.genoscoper.com
This article is reprinted from the August 2010 issue of Dogs Today Magazine. A pdf of the article can be downloaded here . Permission is given for its reproduction (for non-commercial use) as long as myself, Dogs Today and illustrator Kevin Brockbank are credited.
Översättarens kommentar: Detta är den mest intressanta nyhet jag har hört på länge! Under de senaste hundra åren har all renrasavel på hund gjort samma sak. Man började med olika och skulle skapa lika – så snabbt som möjligt. Av ett litet, litet antal olika djur gjorde man på kort, kort tid väldigt många väldigt lika djur.
Detta är renrasavelns grundproblem. I ras efter ras har man åstadkommit samma sak – väldigt lika hundar med ofta alldeles för lika gener och ofta alldeles för lika sjukdomar. Vi har idag en situation, där man kan misstänka att den verkliga släktskapsgraden inom många raser, inklusive europeisk collie, är mycket större än den vi brukar beräkna på bara de fem senaste generationerna. DLA-testet från det finska laboratoriet skulle faktiskt kunna tala om för mig om den där schäferhanen, som jag funderar på att importera från Tyskland, verkligen är såpass genetiskt olik min tik från svenska linjer att jag kan räkna med att öka och inte minska viktig immunförsvarsvariation, och att inte han bär på samma MHC-uppsättning med ökad risk för en viss sjukdom som hon gör trots att de har olika ursprungsländer...ifall jag nu var schäferuppfödare, alltså.
Collievänner tackar Jemima Harrison för att vi har fått översätta och publicera artikeln. Vi planerar att kontakta Genoscoper och olika rasklubbar i UK och försöka ta reda på mera. Fråga gärna om innehållet i artikeln, om något är oklart!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar